Folktribuner - en väg bort från högerpopulismen

Att öppna vägar för långt fler kontakter med väljarna och för mer profilerade och identifierbara förtroendevalda är en huvudväg bort från högerpopulismen.

Så avslutar Olle Wästberg, socialliberal veteran i L, en artikel i Nu, där han söker vägar att minska klyftan emellan väljare och valda.

Olle W konstaterar att det är dålig kontakt mellan väljare och valda i Sverige. Långa valperioder, stora valkretsar och litet inslag av personval gör att få vet vem som representerar dem. Jag citerar" : "Det amerikanska representanthuset har endast tvååriga mandatperioder. Vartannat val ställs ledamöterna inför väljarna. Det innebär att den som mister kontakten med sina egna väljare får det svårt.

Valkretsarna är ganska små och ledamöterna har som regel ett eget kontor i valkretsen. Dit kan medborgarna komma med åsikter och förslag, men också för att be om hjälp. När man fått en komplicerad blankett från myndigheterna kan man gå till sin valde representant och där få reda på hur man fyller i den. Och mycket annat, till exempel frågor om tillståndsgivning. Detta skapar en direkt länk till väljarna.

När de engelska liberalerna var som framgångsrikast, på 1970-talet, formulerade de ett av sina mål som att ”göra den representativa demokratin mer representativ”. Vad de menade är att enskilda som vill få synpunkter och åsikter framföra ska kunna ha det liberala partiet som kanal – om inte ståndpunkterna är totalt oliberala. Men partiets representanter skulle se det som sin uppgift att företräda de lokala opinionerna."
---  

Nu är väl inte valdeltagandet i USA mycket att skryta med, men onekligen har de där ett system som möjliggör en tätare kontakter med de som kandiderar. Och jag vill betona, som en kommentar till de engelska liberalerna, att de som väljs ska stå för en ideologi, den som resp parti ska företräda, men att de inte slaviskt ska följa partiprogrammet, utan kunna ha en självständigare ställning gentemot partiledningen, och vara fria att i högre grad än idag kanalisera lokala opinioner. Att öppna upp partierna bör rimligen vara ett sätt att göra det.  Den socialliberale pionjären Adolf Hedin, som verkade runt förra sekelskiftet, hade en klar  liberal ideologi OCH fungerade som en folktribun, han förde fram enskilda människors,  förde fram deras problem. Att ta upp enskilda fall, människor som råkat i kläm hos byråkratin, haft svårt att föra sin egen talan mot myndigheterna.

--- 
Jag citerar igen: "Att vara folkvald bör vara att representera folk. När ledamotsstödet i riksdagen infördes var tanken att ledamöterna skulle kunna bygga upp en egen stab och också vara lokalt representerade. Sedan dess har, i samtliga partier, partiledningarna lagt beslag på ledamotsstödet för att stärka kretsen kring partiledaren. Orsaken är att nästan alla partier har krympt, och därmed också får mindre i partistöd. Men att detta leder till minskade kontaktytor med väljarna är inte bra för demokratin." 

--- Nog ligger det mycket i det Olle Wästberg skriver. Personval, friare ställning för ledamöterna och närmare kontakter med väljarna. En demokrati som ligger nära medborgarna är ett värn emot högerextremism. 

Apropå partipiska, igen. År 2016.

Som en påminnelse om partipiskan i svensk politik, och en exemplifiering som Olle Wästberg skrivit om, med anledning av en aktuell debatt.
Jag citerar rakt av:

"De politiska partierna bör bli öppnare

De politiska partierna har blivit eliter med ryggarna utåt. Det är en analys vi – med utgångspunkt i forskningsrapporter -  gjorde i Demokratiutredningen.

Tesen illustreras också av vad som utspelade sig i Liberalerna i mitten av månaden, när några ledande i partiet krävde att frispråkiga Birgitta Ohlsson skulle sparkas ut ur partiledningen. Så blev det inte, men debatten ger lärdomar.

Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Petersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen. När jag meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.

Om riksdagsgrupperna är knapptryckarkompanier blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt.

Om partierna blir allt mer av marknadsföringsorganisationer med starka band till PR-företag försvagas demokratin."

Så sant!
(Kort komplettering) 
Givetvis är det rimligt med högt i taket  i alla partier som anser sig vara demokratiska. Men möjligen extra högt i partier som grundar sig på liberalismen, frihetens ideologi. 
Och dessutom bör nog det vara extra tolerat när förtroendevalda tar ställning för partiets ideologiska grundval, i opposition mot partiledningen när den aktuella partilinjen avviker från grundideologin!!!

Demokratins villkor, apropå bl a demokratiutredningen

Olle Wästberg, demokratiutredaren, skriver i sitt månadsbrev juni 2015:
"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation. 
  I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans.  Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.

 I kommunfullmäktige finns heller inte något konstitutionsutskott eller möjlighet till misstroendeförklaringar."

Ja, så är det ju. Och det verkar bero på att  uppfattningen om vad demokrati är, eller bör vara, förändrats successivt under decennierna gång. Till att se effektivitet, fr f allt betr ekonomin, och lättheten att styra åt medborgarna som det viktiga. 

Den representativ demokratin, kan ses som ett sätt att organisera styrande och beslutsfattande så att det sker enligt folkviljan, genom ombud som har folkets förtroende och som lever i samma verklighet som väljarna. Dvs som inte utgör en separat "överklass", vare sig ekonomiskt eller socialt. 

I fortsättningen fokuserar jag på den kommunala demokratin, men en del resonemang har giltighet även på "högre" plan.

För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna. 

Och "fotfolkets" antal minskade drastiskt, liksom deras inflytande och delaktighet i besluten. Den vanlige, ej partianslutne, väljaren känner ingen kommunpolitiker. Möjligen känner han/hon till namnet på ett litet fåtal av kommunalråden eller lokala partiledarna. 

Väljarna känner till att det finns partier, men har allt svårare att se vad de står för. Och givetvis allt svårare att se vad de enskilda kandidaterna står för personligen. Man kan möjligen förmoda att de står för resp partis program, men vad innebär det?  Föräldrarna trodde sig veta att parti och ideologi var samma  sak. Men var är ideologierna idag? Partiernas medlemstal har minskat drastiskt. De som finns är ofta en mix av pensionärer, som blir kvar p g a vad resp parti en gång stod för, och en gles skara något yngre, som främst ser politiken som en karriärväg, inte som ett redskap för att förverkliga politiska idéer av någon substans.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av. 

Varför? 

Ja, en sak är att det finns olika uppfattningar om vad demokrati är eller bör vara. Så är idag det en spridd uppfattning att demokrati innebär att jag ska bestämma, inte bara för mig själv utan även över andra. En annan är att majoriteten ska bestämma allt, 50,1% ska bestämma helt över 49,9%. Problemet är att det lätt blir förtryck över minoriteten, samtidigt som att vad som är majoritet snabbt kan skifta. Med tvära kast. Demokrati måste (=bör) därför innebära att ta hänsyn till olika uppfattningar, genom samarbete och kompromisser komma fram till hållbara beslut som tolereras av fler än en tillfällig knapp majoritet. 

Samtidigt så är både majoritetsstyre och samarbete mellan partier grundat på tanken om partier (och block) som det viktigaste. Och det oavsett om partierna (eller blocken) styrs av någon klar ideologi. Och den enskilde förtroendevalde ses bara som en som ska snällt ställa in sig i ledet och göra som ledarna/partierna bestämt. Partilojalitet blir en partipiska, som piskar även om partiet klart avviker från partiets deklarerade ev ideologi eller program.

Ett "problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om. 

Men, vi har ju många partier, som i vart fall i viss mån har några slags (påstådda) ideologier, eller andra maktpolitiska mål.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt.  Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska. 

Hur ska vi då komma förbi detta? 

Jag menar således att det politiska beslutsfattandets utformning idag i sig är ett hinder för deltagande demokrati. 

Fler måste känna det meningsfullt att engagera sig politiskt. Antalet uppdrag måste öka, inte minska. Beslutsordningen får inte innebära att fullmäktige bara formellt ska godkänna vad tjänstemän och kommunalråd beslutat. Vare sig formell eller informell delegering till en liten grupp ska få ske som idag är alltför vanligt (ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet och att det är "mindre  rutinärenden").  Kommunstyrelsen är viktigare än kommunalråden, skolstyrelsen etc är viktigare än dess ordförande, och kommunfullmäktige är viktigare än kommunstyrelsen.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska. 

Idag är partistödet i olika former också alltför fokuserat på just partierna, dvs partikanslierna och partiledningarna, vilket gör ledamöterna beroende av ledningens välvilja och gör dem mindre självständiga och ifrågasättande. Den som inte lyder piskan riskerar ju utfrysning och att inte bli uppsatt på valbar plats vid nästa val.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen....   Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det).  En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.

Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt. 

Men dessutom, och kanske än viktigare (?), är att förändra på dagens syn på demokrati och politikens uppgift. 

Som jag antytt så ses det som demokratiskt att "politikerna" ska göra som folk vill, dvs som man tror att "folk" vill. Med följden att de som vill ha politisk makt letar efter förslag som de tror att folk vill ha, t ex sänkta skatter - eller högre bidrag, att försvåra eller stoppa flyktingar. Allt för att få röster. Är inte det bra då? 

Nej, det är populism, och betyder ofta dessutom ett konservativt tillbakablickande, då den egna gruppen (vare sig det gäller "de rika", kyrkan eller det "samhällsbärande" partiet) styrde och gynnades.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt. 

Man ska ju veta att politiken ofta innebär kompromisser (eller bör innebära). Vet man inte var ideologin ligger kan man inte heller förutse hur partierna ska se på de frågor om måste kompromissas om.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor.  Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng. 

Därför, partierna måste drivas av annat än maktbegär i sig. De måste ha ideologier, som de presenterar och vill vinna väljarna förtroende för.  Att övertyga väljarna i st f att stryka  populistiska åsikter medhårs. Det konservativa draget inom populismen innebär också stagnation i st f utveckling.

Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.

I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet. 

---

Detta skrivet av en fd kommunpolitiker, som varit verksam i flera olika mindre/medelstora kommuner. I djupt engagerad opposition. Men även några år som politisk sekreterare. 

Är majoritetsbeslut demokrati?

Demokrati innebär i grunden att folket skall styra. Eftersom det är rätt så opraktiskt, anser de flesta, att varje medborgare ska delta i beslutsfattandet i varje detalj, speciellt i större sammanhang, så avser vi i dagligt tal representativ demokrati med demokrati.

I en demokrati utses folkets representanter i direkta val och med allmän och lika rösträtt för män som kvinnor. Så väljs ledamöterna i riksdagen liksom i landsting och kommuner. Och i dessa församlingar bör man, anser jag, söka komma överens så långt det är möjligt. Men eftersom vi har olika åsikter så är det ofta inte en framkomlig väg. Därför är det majoritetens beslut som gäller. Dock bör, i synnerhet när det skiljer väldigt lite mellan majoritet och minoritet bör majoriteten ta stor hänsyn till den stora minoriteten när det gäller de politiska sakfrågorna. Gör den inte det får det ses som ett majoritetsförtryck av minoriteten.

Men hur bildas då majoriteter? Ja, i mer än hundratalet år så har det tillgått så att de valda ledamöterna samlat sig i partier. Från början var de som regel just riksdagspartier av folk med liknande åsikter. Vanligen kom valmansorganisationer något senare, dvs att partierna hade föreningar av likasinnade ute bland väljarna. I och med det så kom snabbt partierna att bäras upp av hur partifolket såg på sitt partis ideologi.

Numera, och sedan länge, väljs både ledamöter till riksdagen och andra organ under partibeteckningar. Men, det är den enskilde ledamoten som väljs in - inte partiet.  Så är det, enl vallagen, vare sig ledamoten kryssats in personröster eller p g a sin placering på listan. Och det är den enskilde ledamoten som riskerar att inte bli omval. Ett parti kan givetvis åka ur riksdagen eller i vart fall råka ut för kraftiga bakslag, men då beror det på att partiets hela politik underkänts (som den presenteras av partiledningen) av väljarna, inte p g a missnöjet med en enskild ledamot.

Därmed kan man säga att den enskilde ledamoten är suverän. Det är han/hon själv som skall besluta om hur rösten ska läggas. Inte partiet.
Visserligen vill givetvis partiledaren/ledningen att de som har samma partibeteckning rösta likadant. Men det är en intern samarbetsfråga och fritar egentligen inte ledamoten från det personliga ansvarstagandet att ta ställning. Normalt så går det så till att i vart fall i viktigare frågor diskuteras dessa i gruppmöten, och vanligen kristalliseras fram en majoritetsuppfattning inom partigruppen, som ledamöterna rekommenderas att följa. Men den som har en avvikande åsikt kan (och bör) då redovisa den för gruppmötet. Och det är då upp till den enskilda att avgöra om han ska följa den interna majoriteten, att rösta emot den eller avstå. Och det ställningstagande ska partiet respektera. På samma sätt som en minoritet i riksdagen självklart ska få rösta emot majoriteten.

Att det förekommer olika meningar nu och då i olika sakfrågor inom varje parti, det anser jag vara ett tecken på en fungerande demokrati! För hård partipiska, för sträng partidisciplin är av ondo! Den leder dessutom till att när det är slutna omröstningar så vill (vågar) inte alla i förväg anmäla att de kommer att rösta emot partilinjen, av rädsla för repressalier på ett eller annat sätt.

Jag vill alltså mena att de som anser att 100% lojalitet med en inom en partigrupp genom majoritetsbeslut taget ställningstagande är osunt och emot demokratiska principer! I grunden är ledamöterna folkets representanter, inte partiets. Partier är bara samarbetsorgan utan ansvar.

Krav på stenhård partilojalitet leder därför att i slutändan blir det så att många gånger är det en faktiskt minoritet som beslutar.  Jag har själv lång kommunalpolitisk erfarenhet från olika kommuner.  Ofta finns det en enad opposition, mandatmässigt aningen mindre än majoriteten. Men inom majoriteten finns väldigt ofta några, ibland många, som egentligen skulle vilja stöda oppositionens förslag. Men de vågar inte p g a att det egna partiet sagt hur de SKA rösta. Och då gör de så.

På så sätt blir det inte folkviljan genom dess valda representanter som kommer till uttryck i besluten utan en bara en mer eller mindre kraftig majoritet inom det eller de styrande partierna.

Detta är en anledning till att jag anser att de enskilda ledamöternas ställning ska stärkas i förhållande till partiledningarna. Det skulle betyda att folkviljan kommer till ett bättre uttryck än idag där partiledningarna beslutar.

Sluten omröstning ska vara hemlig!

Det har varit ett förfärligt ståhej kring den slutna omröstningen vid landstingsfullmäktiges möte den 20 nov av ny ordförande för landstingsstyrelsen (de facto = landstingsråd). Upprörda kommentarer främst från en skakad sosseledning i landstinget, men även andra prominenta socialdemokrater och vanliga sosseväljare i Norrbotten. Man vill till varje pris ha fram namnen på de (s?) som röstat på ett sätt som partiledningen inte ålagt dem att göra. För att straffa, utesluta, brännmärka för att inte nämna hot om att "förrädarna" skall kastas på bål - som i häxprocesserna fordom.

Vad är då anledningen till att vi har slutna omröstningar ibland i parlamentariska sammanhang? Svar: givetvis för att det ska vara möjligt att rösta hemligt, att kunna rösta enligt sin övertygelse! Utan att bli utsatt för påtryckningar eller bestraffningar. Att inte behöva gå efter partidirektiv. I Sverige väljer vi faktiskt in personer till både riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Att sedan dessa personer finns på valsedlarna under en partibeteckning är en helt annan sak.
Slutna omröstningar förekommer oftast i personfrågor, vilka kan vara känsliga utan att därför ha partiideologisk natur. Det viktiga är att ha chansen att rösta efter eget huvud, utan direktiv från andra. Det ser jag som en viktig demokratisk princip.

Enligt Wikipedia så definieras också sluten omröstning sålunda: "Sluten omröstning är en typ av omröstning som innebär att omröstningen sker i hemlighet, inte sällan med hjälp av papperslappar eller dylikt. Motsatsen till sluten omröstning är en öppen omröstning som kan ske genom till exempel handuppräckning eller genom ja- och eventuellt nejrop, acklamation. I allmänna val kallas detta för valhemlighet och brukar ses som en förutsättning för demokrati."

Jag ifrågasätter därför starkt att det ska kunna efterforskas hur ledamöter röstat i en hemlig omröstning. Det strider ju emot principen för slutna val. Sluten omröstning innebär att den är hemlig och skall så vara.

Det är inte heller lämpligt att röstande visar andra röstande hur han/hon röstar. Även det strider mot syftet med och motiven för förekomsten av sluten omröstning. Valhemligheten ska respekteras, såväl av partiledningar som av de röstande själva.

Jag kan tänka mig att sluten omröstning inte ska kunna ske vad gäller val av riksdagens talman. Det är en så viktig fråga, då talmannen i princip är den faktiska statschefen (om än kungen är det formellt).  Men i övrig fall där sluten omröstning kan ske så ska den vara hemlig, hur någon röstat ska inte få efterforskas och inte heller av den röstande redovisas för andra, för att därigenom visa att han/hon följt några partidirektiv (partipiska).

Jag menar dessutom att demokratin skulle stärkas om personval blev vanligare och om de personvalda fick större tyngd i sitt mandat och kunde vara självständigare gentemot partiledningen i det parti de valt att ansluta sig till.

Partipiska i enpartistaten Norrbotten...

Hur får man maktskifte i en enpartistat?
Maktskifte är både naturligt och nödvändigt i en levande demokrati. Därför måste det finnas klara och goda alternativ till det/de styrande partiet/erna i oppositionen. Men också en god interndemokrati inom alla partier.

Nå, socialdemokratin gjorde inget segerval i september.  Trots det var det enda (?) alternativet att s-ledaren Löfven skulle bilda regering. Hur långlivad den nu blir, det lär vi få se med tiden. Folket var dock trötta på m-ledda Alliansen, vilket är helt förståeligt.  Tyvärr insåg inte alliansens småpartier att alliansen skulle förlora, och tog inte chansen att själva visa lite självständighet genom egen politik.

På många håll i landet så blev valet närmast en katastrof för sossarna, speciellt där de tidigare varit mycket starka, och kunnat styra enväldigt. Så t ex i Norrbotten, "evigt" röda Norrbotten, där det enda alternativet varit kommunisterna och deras något ommålade variant kallad vänsterpartiet.

I Piteå kommun tappade s en massa mandat, främst p g a en centraliseringsbenägen skolpolitik (stödd av v) vilket gav röster till centern och det nybildade Skolpartiet. Till slut lyckades dock s-ledningen binda upp vänsterpartiet och miljöpartiet (!) i en slags koalition. Vänsterpartiet såg inte folkets vrede emot sossepolitiken utan agerade utifrån partiets egen ryggmärgsreflex att aldrig gå emot s på ett sätt som skulle ge den icke-socialistiska oppositionen en chans. Vad mp tänkte på är en gåta, det borde ju ändå stå upp för att även byarna skall få leva kvar. Men mp är ju faktiskt ett parti som (numera) består av storstadsbor med väldigt teoretisk syn på miljö, natur och "landet".

Även i landstinget Norrbotten gav väljarna ett kraftig örfil till sossestyret och dess ledning. Kraftlös, dogmatisk och centraliseringsbenägen. Och, tänka sig, även inom vänsterpartiet som troget stött sosseledningen, visade sig en kritik emot s-ledningen och man förhandlade med den verkliga oppositionen om att bilda majoritet med den emot s-väldet. Men då blev det oro hos vänsterfolket, inte kan man väl gå ihop med "borgarna" (som i detta fall främst består av Sjukvårdspartiet!). Så de s-kritiska i v fick ge sig och så kröp v (plus de röda mp) upp i sossepartiets famn igen. Med följd att s-landstingsrådet Kent Ögren kunde förvänta sig omval som landstingsstyrelsens ordförande stödd av knappast möjliga ihoptråcklade majoritet.  Trots ett utbrett missnöje med hans och s-partiets styre av Norrbotten.

Igår, torsdagen 20 nov, hände dock det oväntade.  Landstingsfullmäktige beslutade, efter sluten omröstning, att välja oppositionens kandidat sjukvårdspartiets Kenneth Backgård till lt-styrelsens ordförande/landstingsråd med siffrorna 35 mot 34 för de rödgröna. Plus två blanka!
Full kalabalik inom sossepartiet. V och mp förnekar att blankröstarna skulle finnas hos dem. De har partidisciplin. Därför verkar det som att det är ett par sossar som röstat blankt i st f på sin kandidat.
Upprört kräver s-ledningen få veta vilka det var. Men hittills har ingen trätt fram. Jag gissar att de inte vågar, för partipiskan är hård inom socialdemokratin och enda möjligheten att rösta efter övertygelse är om det är sluten omröstning.
Vad som framgått är att inte heller sjukvårdspartiets ledning kände till i förväg att det fanns någon inom det rödgröna blocket som skulle lägga ner rösten, men klart är att missnöjet inte bara finns inom oppositionen utan även inom sosseleden och inom vänsterpartiet. Och att oppositionen ville testa om den svaga  rödgröna majoriteten skulle hålla.

Visst krävs en viss disciplin inom partierna (och kanske än mer inom koalitioner), men numera har den gått för långt. Normalt ska dock en ledamot som vill gå emot partiet redovisa det, och motiven, före beslut. Och det ska respekteras av partiet, även om ledamoten kan utsättas för påtryckningar.  Men att piskan är så hård att ledamöter inte vågar stå för sin uppfattning annat än (möjligtvis)  vid slutna omröstningar, det är inte bra. Det är ju ledamöterna som väljs - inte partiledningarna. Så hård partidisciplin är ett hot mot demokratin. Klarare personval skulle däremot stärka demokratins legitimitet.

Hur det ska bli i landstinget är nu svårt att bedöma. Sossarna vill riva upp landstingets beslut, vilket verkar mycket desperat - en vägran att acceptera spelregler som går dem emot.
Däremot blir det svårt för sjukvårdspartiet att styra utan att få ihop en fungerande majoritet, som troligen i så fall måste innehålla antingen de okända sosse-avvikarna eller att vänstern (och ev mp) byter sida från s, som de var på väg att göra under någon vecka.
Eller ska Backgård lyckas få en så bred lösning att den även kan få i vart fall partiellt stöd från s? I så fall dock knappast från Ögren och kretsen kring honom.

Valet borde i vart fall få upp ögon hos sosseledningen inom länet att de inte är för tid och evighet förutbestämda att enväldigt härska.

Ger några länkar till PT om detta. (Men PT:s pol chefred är inte spec road... )
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/pitea/backgard-vill-ha-bred-losning-8893316.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/astrom-det-ar-helt-oacceptabelt-8892333.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/ogren-alla-misstanker-alla-8892181.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/ogren-snuvad-pa-ordforandepost-8891409.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/backgard-overraskad-och-odmjuk-8892179.aspx

Ett citat ur NSD, som visar att s partipiska viner över ryggen på  även vänsterpartiet och miljöpartiet, förutom inom s självt, där man nu söker syndabockar att straffa.
"Miljöpartiets gruppledare Agneta Granström slår ... fast att det inte är Miljöpartiet som rösta blankt.

– Den spekulationen är helt felaktig. Vi visade upp våra lappar för varandra och för Kent Ögren och Maria Stenberg innan vi röstade, säger Agneta Granström.

Samma sak med V.

– Vi visade lapparna för varandra innan vi röstade, säger Glenn Berggård, gruppledare. "

Inom s är man rädd att bli straffad, men också inom v och mp.

Vad gör dom i EU, och vem vill man ha som sin parlamentariker?

I Expressen finns en utmärkt artikel som belyser vad europaparlamentet och parlamentarikerna gör och vill. Läs gärna länken för att kolla artikeln.
Ovanligt genomarbetad och intressant - inte minst med tanke på hur svagt och svalt media intill nu (29 april) behandlat detta viktiga val. I flera rätt djupa intervjuer så ger olika parlamentariker sin bild av hur de ser på vikten av uppdraget, hur de påverkat och vad de som ställer upp vill arbeta för i fortsättningen.  Med flera roliga och intressanta poänger...
Så framgår, inte helt oväntat, att en del sitter där, både svenskar och andra, som tack för lång och trogen tjänst i svensk politik, medan andra är (något) yngre och mycket hungriga och aktiva för att driva de frågor de känner för.  Men att de har olika temperament, och arbetsmetoder.
Några citat.
"- Om man ska bli framgångsrik här måste man kunna säga god morgon på tio språk i hissen. Det kan jag. Kan man säga tack på polska och god kväll på finska visar man att man bryr sig om sina kolleger, säger Cecilia Wikström.

Ledamöter från andra länder beskriver svenskarna som trevliga, lugna och effektiva. En bild Christian Engström, (PP), delar. Han berättar om hur det brukar se ut vid sammanträden.

- Först kommer svensken, sedan en finne. Därefter vaktmästarna som tänder lampan och sedan droppar de övriga ledamöterna in allteftersom. Oftast börjar möten 10-15 minuter sent, men det är sådant man får ta, säger han och skrattar.

Kroaten Biljana Borzan tillhör den socialdemokratiska gruppen och jobbar ofta ihop med svenska ledamöter.

- Svenskar är en bra förebild när det gäller hälsa, sociala program och arbetsmarknad. Vi har mycket vi kan lära av er. När jag vill ta reda på något, när jag vill veta mer då brukar jag vända mig till svenskarna, säger hon och drar till med en klassisk stereotyp:

- I Sydeuropa är vi mer aggressiva, svenskarna är lugnare." 

I en fråga som jag anser viktig, den personliga integriteten, noterar jag att det verkar vara svårt med personkemin mellan piratpartiets representanter och fp:s Cecilia Wikström, trots att de sakligt sett ligger väldigt nära varandra.  Möjligen p g a att piratpartiet inte är med i den liberala gruppen utan i den gröna. Synd.

Man kan tro att en liten skara svenskar, som dessutom givetvis har olika politiska preferenser, inte ska ha något inflytande eller betyda något. Men det har de, läs artikeln. Och EU är ju viktigt, och det är genom parlamentet, som har en stor makt numera, som vi som väljare kan påverka EU. Jag vill påstå¨att vi kan det mycket mera än genom att lita på våra ministrars inflytande.

I artikeln får varje svensk ledamot ge en kort presentation över vad de gjort och vad de vill. Man kan också se att det är rätt vanligt att parlamentarikerna inte är lika partitrogna mot sitt "hemmaparti" som man skulle kunna tro.  Mindre partipiska således.

Vill man så veta mera om vad partierna och deras kandidater vill så  har SVT en test, kallad Kompassen,  där man kan kolla in diverse frågor/påståenden mot några standardiserade svarsalternativ.

Visst kan du bli överraskad när du gör testet. Jag blev det. Inte för att jag har andra åsikter än de jag trodde mig ha. Nej det är snarare beroende på hur testet är upplagt, vilka frågor som valts, vilka som uteslutits, och hur svarsalternativen formulerats. Så ta det med en nypa salt. Och tänk på att ge ditt svar i de för dig viktigaste frågorna en extra tyngd. Men gör testet ändå. Trots att det inte ger någon chans att tycka till om annat än befintliga (plus ett par kandiderande) partier i parlamentet.

Det mest intressanta är kanske att man inte bara får veta vilka partier som ligger närmast ens egen åsikt (vad nu det är värt... )  utan att man kan se hur det stämmer gentemot olika kandidater.  Jag fick såldedes en "partipreferens" som inte alls stämmer, men OK en bunt partier ligger rätt nära topp (trots allt). Den kandidat som (enl testet) ligger närmast mig är en folkpartist ifrån Solna som jag inte alls kände till, Sukri Demir.  Och den piratpartist som kom högst upp för mig var inte Christian Engström eller "Farmor Gun" Svensson utan  den unge Niklas Dahl från Lund!
Och ingen enda moderat fanns bland de tio främsta som enl testet tycker som jag. Skönt. Och givetvis ingen sverigedemokrat heller... 

Både "liberaler" och andra röstade för inskränkt yttrandefrihet.

Riksdagen röstade nyligen med stor majoritet FÖR inskränkningar i yttrandefriheten, tryckfriheten och offentlighetsprincipen. Varför? Är samma ledamöters inställning till FRA-lagens yttrandefrihetsbegränsande effekter en förklaring. Dvs man anser inte att yttrandefriheten är en grundvärdering i ett demokratiskt samhälle?!
Man gick alltså emot den princip som i Sverige varit helig allt sedan 1766! (OK, med smärre avsteg under andra världskriget av rädsla för nazi-Tyskland.)

En förteckning över hur riksdagens ledamöter röstade finns i denna länk: http://niklasstarow.wordpress.com/2013/12/01/riksdagens-ledamoter-som-ar-mot-yttrandefrihet-har-ar-listan/

Antalet frånvarande vid omröstningen var hög, och jag vill i några fall gärna tro att det var en slags tyst protest. Tyvärr tror jag att i de flesta fall var det bara en vanlig utkvittning.

Yttrandefrihet och tryckfrihet går hand i hand. Men märkligt nog inte ens för ledamöter i det parti som kallar sig liberalt (folkpartiet), inte för de frihetsälskande fria bönderna i cp, inte för den numera "demokratiska"  högern=moderaterna.
Och den debatt som föregick detta beslut var märkligt lite uppmärksammad.
Men en påminnelse om vad det innebär kan vi läsa i detta inlägg i UNT.

http://www.unt.se/kultur/en-bit-av-demokratin-har-rostats-bort-2731002.aspx

Honnörsord som liberalism och demokrati klingar falskt när de används av de som röstade för dessa inskränkningar.

Hur kan partipiskan så styra röstandet i svensk riksdag?

Är politik samtal eller matcher?

En liten bloggfundering av Mary X Jensen (Minamoderatakarameller) föranleder mig till en del hågkomster och kommentarer.


Jag har nu varit borta från fullmäktigesammanträden i 6-7 år sådär. För mig är det svårt att se så mycket förändringar över tiden i hur folk uppträder emot varandra. Däremot så satt jag i kommunfullmäktige  i flera olika kommuner, och det var lite olika.
De glimtar och den insyn jag haft på lite "högre" nivåer visar också en del skillnader mot hur det är på lägre nivåer.

I en del kommuner så var tonen hårdare mellan blocken än i andra. Jag har bara upplevt kommuner när där varit s-styre. Men ibland, särskilt där s-styret varit bastant så har tonen emot oppositionen oftast varit nedlåtande och ibland väldigt frän, speciellt om oppositionen vågar vara kritisk. Socialdemokraterna anser i sådana fall att de "äger" kommunen till 100% .  Om de under någon period råkat hamna i opposition själva så kan dock en viss passande ödmjukhet finnas.

Rent generellt så menar jag nog ändå att insikten hos kommunalpolitiker om att alla strävar efter att skapa ett bättre samhälle varit rätt god och utbredd. Partipiskan hos s är alltid stark, men tonen mellan ledamöterna ofta bra på det mera personliga planet.

I rikspolitiska sammanhang (och delvis även landstingsnivån) har det funnits fler rena karriärister, som vill skärpa tonen på ett sätt som ibland ger en obehaglig stämning. Inte så att ideologin varit mera framträdande, tvärtom, men däremot har partitaktik och personlig karriärlystnad förgiftat det demokratiska samtalet. Även på det personliga planet.

I sammanhanget vill jag också nämna en möjligen mera kuriös detalj. Inte minst i kommuner som länge haft samma majoritet (dvs i de fall jag upplevt, en socialdemokratisk övervikt) så har de kommunala tjänsterna befolkats av personer med "rätt partibok", och det både på lägre nivåer och på chefsnivå.
Ofta så slår detta igenom väldigt klart i deras tjänsteutövning. Det intressanta är dock att i flera fall har jag upplevt att, med tiden, så har en föredragande tjänsteman mer och mer fjärmat sig från sina politiska ledare och blivit mer och mer neutral och till och med i många frågor mer el mindre klart instämt i mina åsikter...

Det har känts bra ;)

Okunniga (?) politiker lämnar över makten till byråkrater med säkerhetsnoja.

Så tas ännu ett i nedmonteringen av demokratiska rättigheter. I julbrådskan och med hjälp av slätkammade riksdagledamöter i partier som man trott bättre om. Dvs tills för några år sedan.
De traditionella media, vars huvuduppgift är att bevaka makten och skydda demokratin (nä, att tjäna pengar är inte huvuduppgiften!) de lyfter knappt på ögonbrynet när det sipprar ut att Beatric Ask, Tant Gredelin, vill utvidga FRA-lagen och öppna FRA-shoppen för fler myndigheter.

Den behöver moderniseras tyckte jag att hon sa. Det har hon ju rätt i, den var ju feltänkt och omodern redan från början, så den rimliga moderniseringen vore självfallet att helt avskaffa lagen.

Jag hinner knappt andas ut och svälja innan nästa besked kommer. Ask, dvs alliansregeringen har kommit överens med socialdemokraterna att genomföra Asks förslag.
Hur dum får man vara, Juholt? Eller bryr du och ditt parti dig inte om försvaret av vår rättighet till integritet och yttrandefrihet? En gång försökte ju ni i sossestyret inbilla oss att ni var emot FRA-lagen. Men det var förstås bara en taktisk fint.

FRA-lagen infördes efter långa och hårda diskussioner och protester från anhängare av ett fritt samhälle, där man håller efter brottslingar, men låter vanligt folks privatliv vara i fred. I varje alliansparti fanns kritiker, flest inom folkpartiet, det parti som kallade sig liberalt, dvs frihetens försvarare. Och tre fd fp-ledare gick ut och angrep FRA-lagen. Men allt motstånd inom de "frihetsälskande" allianspartierna mosades ner av partipiskor, mobbning och hot. Längst höll Camilla Lindberg (fp)ut.

Detta gjorde att piratparitet, utanför riksdagan, fick dra det tunga lasset. Utan tillgång till gammelmedia, men med stark internetnärvaro.
Så verkar det vara nu också, det är på internet som uppmärksammas detta nya käftslag emot oss medborgare.

Det var ju så att FRA-kramarna bedyrade att FRA-lagen INTE skulle användas av fler är FRA. ABSOLUT inte av t ex SÄPO eller Rikskrim. För de har ju andra uppdrag.

Kom också ihåg att FRA-lagen INTE avser att spana på misstänkta, eller mot konkreta hot mot rikets säkerhet. Nej, FRA:s signalspaning är en massiv avlyssning (spaning) av oss alla, allt vad vi gör och som passerar internet. Inklusive privata mail och bloggar.

På internet har allt detta givetvis kommenterats redan. Hur tidigare löften brutit, hur den förnekade ändamålsglidningen sker (smygutvidgningen). Att givetvis finns ingen möjlighet att skydda den privata integriteten i detta sammanhang annat än genom att avskaffa FRA-lagen. Generell spaning på alla drabbar per definiton allas vår integritet. Även den oskyldige som inte (ännu) utsatts för någon extremt brådskade gryningsräd av tungt beväpnade maskerade män.

Mark Klamberg utreder de tekniskt-juridiska aspekterna, i tonen lågmäld, men i sak bitande kritisk. Andra kan sämre dölja sin bitterhet över detta, om än inte oväntade, men stora svek.

Min fråga är hur länge folk ska låta sig sövas av den politiska tystnaden där knapptryckandet i riksdagen är viktigare än att bevaka demokratins intressen.

Men jag frågar mig också vart Sverige är på väg. Med ett övervakningssystem (ineffektivt, men ändå) som ligger i repressiv nivå med sådana stater som Iran och Syrien. Inser inte våra ledande politiker, de med piskorna, att de monterar ner demokratin, i demokratins namn? Övervakning är faktiskt inte frihet. Att inte våga diskutera är inte demokrati.

VEM styr?
Kan det vara så att våra i det mesta idélösa men maktsugna partier är på väg att gå från förvaltande till förmynderi.

Och är det så att det i verkligheten är ett gäng byråkrater med säkerhetsnoja, men utan demokratisk grundsyn, som har tagit över ratten helt?

Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte ha ett samhälle där jag om jag diskuterar terrorism (vilket jag ofta gör) ska riskera att familjen ska väckas av adrenalinstinna tungt beväpnade män, som gått på dåligt underlag och slarvigt analyserad internettrafik.

Hur långt från medborgarna får politikerna gå? Eller låta sina byråkrater gå.

(En något slimmad version av detta har tillställts bl PT).

Det är bra att KD är för tvångssteriliseringar

Är rubriken förbryllande? Jag ska förklara. KD verkar, jag vet inte om de beslutat sig än, men partistyrelsen verkar föreslå att kristdemokraterna ska stå kvar vid sin åsikt att vid könsbyte så ska man steriliseras. Även om man inte vill.

Usch, så ruskigt. Jag är emot tvång i denna känsliga och för den personliga integriteten viktiga fråga. Och givetvis rasar debatten facebook och på bloggar, men även i någon mån i gammelmedia och man och man emellan. Det är bra.

Jag kan visserligen ogilla ställningstagandet i sig, men har svårt att bli upprörd över att ett parti tycker annorlunda. Tvärtom är det bra att det finns tydliga skillnader mellan partierna! Det är bra att det finns partier som anser olika, har olika grundsyn. KD står i grunden för ett (kultur)konservativt synsätt, trots att det har sökt modernisera sig till och från. Både för att locka väljare och i någon mån för att anpassa sig in i Alliansregeringen. Men, det finns en betydande grupp, säkert mer än 4%, som är konservativa i en eller annan mening. P g a olika skäl kommer alla dessa nog inte att rösta på ett klart konservativt parti, men möjligheten bör finnas!

Med klara alternativ är det upp till väljarna att välja efter egen åsikt. Det är bra. Ju fler alternativ desto bättre, dvs om de är verkliga alternativ. Det finns inget självändamål i att partierna ska likna varandra och locka samma väljare. Jag menar att det är sunt att partierna visar vad de vill, om de vill något, och att det helst är förankrat i en ideologi, så det går att "förutse" vart de hamnar i olika frågor! Det är inget som säger att allianspartierna ska vara samma ogenomträngliga gegga som de är idag. Nej, partier ska ha olika åsikter OCH kämpa för dem, försöka övertyga de väljare de vill ha.

Att det skulle bli problem i regeringar och med regeringsbildningar? So what? Varför ska det vara enkelt? Alla kan inte tycka lika. Det är demokrati. Sen får man söka gehör för vad man tycker och komma överens, det är också demokrati. I denna sakfråga får "man" väl söka en lösning i riksdagen. Det är ju riksdagens som ska besluta. I princip är regeringar bara verkställande organ.

Det finns inget som säger att partipiskan ska vara det som styr Sverige.

Avideologiserade partier och personval

Mitt föregående blogginlägg, om partipiska och dess oförenlighet med liberalism, har föranlett en liten debatt på Facebook, i första hand mellan mig och Anders Nordin (fd språkrör i mp).

Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.

Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?

Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.

Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.

Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).

Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.

Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.

Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.

Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc

Värre än FRA-lagen, är det möjligt?

Jag var lite sen i starten idag. Det är sådana dagar som viktiga saker brukar hända. Så också idag. Läser på en mängd ställen att det läckt ut ett PM från justitiedepartementet med häpnadsväckande uppgifter.
Nåja, visst har vi vetat om att något skulle komma. Varningarna var flitiga från främst piratpartiet och från enstaka andra (läs: Camilla Lindberg, fp).
Jag länkar till SvD och citerar.
"Regeringen vill att polis och åklagare ska kunna få personuppgifter från nätleverantörer också när det gäller misstänkta brott som har böter i straffskalan - inte bara fängelse."
"Syftet är att underlätta utredningar av exempelvis fildelning, förtal och grooming på nätet, men Jon Karlung, styrelseordförande och storägare i bredbandsföretaget Bahnhof är kritisk till förslaget.
– DDR-samhället rycker allt närmare. Det här kan heller inte reduceras till bara fildelning. Nästan alla brott har ju böter i straffskalan. Jag skulle säga att det här på många sätt är värre än FRA-lagen. Det här är ett allvarligt demokratiskt hot mot hela samhället, säger han.
TT har läst promemorian, där det står:
"Inhämtning föreslås bli möjlig för alla brott, det vill säga kravet på att fängelse ska vara föreskrivet för brottet och att det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter utgår".
Dessutom föreslås utökade möjligheter för polisen att få tillgång till mobiloperatörers uppgifter om var en försvunnen person befinner sig, om det kan befaras att det är fara för deras liv eller hälsa."

Läckan refereras och kommenteras av många, här bara några exempel. Och här, och här, och här.
OK, några till: här och så Camilla Lindberg och Anna Troberg. Samt slutligen Mark Klamberg.

Vad jag tycker? Inte oväntat i sak, men ändå värre än man kunde tro. Skamligt av traditionella media att de smög förbi denna sak i valrörelsen. Varningsrösterna togs inte på allvar! Och idag så verkar nyheten ändå serveras rätt undanskymd. Det är bloggares och integritetsförkämpar som lyfter fram den på Facebook och bloggar.
Men jag förstår att regeringen inte vågade ta fram förslaget före valet. För då hade valet gått annorlunda. Piratpartiet hade med stor sannolikhet kommit in. Kanske sverigedemokraterna fått stanna hemma. Men så ville alliansen OCH socialdemokraterna inte ha det.
Nu blir det "krig", men ett krig som inte leder någonstans.
Om inte en mängd riksdagsledamöter plötsligt reser sig upp och visar självständighet och integritet, och inte böjer sig för partipiskorna.
Vågar vi tro det?

Det politiska klimatet...

Det finns flera tecken i tiden som visar på ett märkligt politiskt klimat i Sverige. Som visar på brister. Littorins avhopp är ett, det visar ju att integriteten inte respekteras och att för pressen är det enklare att jaga politikers familjer än att granska politiken.

Det lilla "grälet" mellan fp och kd betr några äldrevårdsgarantier visar på småaktighet och nervositet. Det senare är i och för sig förklarligt, då alla allianspartier utom (m) riskerar snubbla på 4%-nivån. Betr sakfrågan så skrev jag senast för några dagar sedan om att kd:s utspel nu helt uppenbart har sina rötter i ett fp-förslag från 90-talet. Det är ju underbart att det plockas fram nu, och både fp och kd borde gemensamt jubla och konstatera att de är överens.

Centern med Maud Olofsson försöker få oss att tro att sänkt moms hos frisören skulle skapa fler jobb. Visst är det ett aningen apart försök att komma med i debatten. Att gå till frisören är ju svinaktigt dyrt, så en liten sänkning vore välkommen, men att tro att det ger fler jobb, det är överoptimistiskt! Nej, det man vet om centern nu det är att där är partipiskan och det interna klimatet så hårt att Solveig Ternström hoppar av. Jag håller inte med Solveig i sakfrågan (kärnkraften), men sympatiserar med hennes krav att få känna att hennes klara ideologiska linje respekteras inom c. Men det gick inte. F.ö. har ju centerledningen kört över de liberala integritetsförkämparna också. Undra på att centern blir allt mera slimmad.

Ett annat tecken i tiden är vacklan från myndigheterna - och skolan - om vilka som ska få delta i skolvalet. Ska ett skolval visa på hur ett demokratiskt val går till, så ska givetvis alla partier som är registrerade få ställa upp, och deras valsedlar vara tillgängliga även i skolvalet. I morse (torsd 8 juli) så var det en "stor" nyhet i radion att sverigedemokraterna skulle tillåts i skolvalet. Tycka vad man tycka vill, men i skolvalet ska ingen diskrimineras. Vare sig sverigedemokraterna, fi eller piratpartiet!

Politiska motståndare ska bekämpas i debatt, inte med administrativt krångel.

Den svenska demokratin är uppenbarligen inte så mogen som vi gärna vill tro.

Vill vi ha samvetslösa politiker? (Uppdat.)

Vid ett flertal tillf'ällen har jag diskuterat vådan av partipiska i politiken, senast i mitt inlägg den 4 april. Jag har inte varit ensam om det, men nog verkar det som frågan får allt större uppmärksamhet. Debatten om FRA-lagen för ett par år sedan satte fokus på att partiledningar mera betonade "regeringsduglighet" än att följa sina ideologiska riktlinjer. Därvid kom riksdagsledamöter med djupare ideologisk förankring i kläm. Ett antal av dem kämpade för sin rätt att rösta efter eget huvud, men partidisciplinen gjorde att de flesta fick vika sig. Ett av de senaste exemplen var omröstningen om folkmordet i Armenien, där regeringen fick på tafsen i och att med några ledamöter från allianspartier följde sin övertygelse och röstade med oppositionen (de röd-gröna).

Jag ser nu att Expressen, i en ovanligt genomarbetad artikel belyser frågan om riksdagsledamöters ställning visavi partiledningarna. Läs den. Där påpekas att den under våren förestår en omröstning om kärnkraften, som kan bli spännande bl a p g a att några centerpartister inte vill gå emot sin övertygelse och slits mellan samvete och partilojalitet. Jan Rejdnell pekar i ett inlägg på Liberatibloggen på en annan fråga, aktuell idag, kanske t o m avgjord när detta skrivs. En motion från ett par folkpartister (Barbro Westerholm och Jan Ertsborn) om att stärka människors självbestämmande i hälso- och sjukvården och omsorgen. Något som borde vara självklart för fp, som kallat sig liberalt, att stödja som parti. Men utskottet föreslås att motionen avslås. Dvs, partipiskorna kommer att vina. Det ska bli intressant att se resultatet.

Nu ska vi inte glömma att partidisciplin, att ledamoten ska underställa sig gruppen/partiledningen, är en gammal företeelse i svensk politik och att den från början var helt självklar för socialdemokrater och kommunister. Även högern/moderaterna har varit och är ett parti som inte gillar att någon avviker från det ledningen sagt. För folkpartister har det inte varit lika självklart, det ligger liksom i den liberala ideologi som fp tidigare stod för, att en liberal får (ja, skall) rösta efter sin övertygelse. Men succesivt har en glidning mot mera disciplin kommit även där. I och med alliansregeringen kan vi konstatera att partipiska är rådande inom ALLA partier. Det intressanta är att denna piska dock irriterar alltmer. Vare sig principfasta politiker eller allmänhet känner sig bekväma med en alltför hård partidisciplin. Därför har det utvecklats ett underförstått undantag när ledamöter åberopat djup samvetsnöd. Men samtidigt är det ifrågasatt, av inpiskarna, och definitionen är diskutabel och flytande.

Nå, visst är det bra om partier kan hålla ihop, i vart fall om de följer sina proklamerade ideologier. Men partidisciplin får inte bli ett självändamål. Vi ser ju också att många frågor inte är helt självklara att definiera ideologiskt samtidigt som partierna inte heller är så noga med att hålla på sina ideologier.

Jag menar att, mot den bakgrunden, är det självklart att varje ledamot ska kunna rösta efter sitt samvete och sin ideologiska övertygelse, och det utan att be om lov. Naturligtvis är det bra om den som går emot partigruppens majoritet anmäler det, och att det diskuteras möjligen, men de ska inte behöva utsättas för påtryckningar och partipiska.

Det är lätt att bekänna sig till självständiga politiker, så länge de tycker som jag. Men, jag ser det som en viktig princip. En regering ska inte vara säker på att alltid få igenom sina förslag även om dess partier har en majoritet. Och en opposition ska självfallet inte heller bruka piskan mot sina ledamöter bara för kunna ge en regering en näsknäpp med hjälp av några självständiga ledamöter i något riksdagsparti!

I den mån partierna i dag kan anses ha mera profilerade åsikter och/eller ideologi, bör förstås dess kandidater omfatta partiets gemensamma grundprinciper, och följa dessa i riksdagen. Men, som sagt, ideologierna tillämpas inte alltid som väljarna uppfattar dem, och ibland strider påstådd ideologi emot partiprogram eller valmanifest, då måste en ledamot få gå efter sin övertygelse. Speciellt som regeringar numera alltid utgörs av koalitioner... Mitt resonemang gäller, som framgått, lika mycket s, v och mp som allianspartierna!

Självfallet måste varje ledamot så långt möjligt deklarera sin ideologi och hur han/hon ämnar tillämpa den i riksdagen, så att väljarna vet vem de kryssar in. Men då ökar också ansvaret hos den inkryssade att stå rakryggat för sina åsikter.

Jag vill gärna tro att vi väljare föredrar självständiga politiker med ryggrad framför samvetslösa ryggböjare.
---
Uppdatering. Ovan omnämnd motion av Barbro Westerholm och Jan Ertsborn har nu rönt sitt öde i riksdagen, AVSLAG. Att stärka människors självbestämmande i hälso- och sjukvården och omsorgen, det var alltså något som inte intresserade riksdagens majoritet!

Mellan långfredag och påskdag. Om onda och goda politiker.

Långfredag är mörker. Döden, det onda segrar. Idag, påskafton, vet vi att i morgon är det tvärtom. Godheten segrar, döden besegras.

I den offentliga debatten utmålar politiker sig ofta som det godas förespråkare, och motståndarna som onda. Mitt intryck är att tidigare så har tidvis det främst varit partiernas andraplansfigurer som målat i svart och vitt, men idag kryper det upp till ledarskikten också. Möjligen kan det bero på att media inte så ofta förmår gå in i djupare analyser utan även de hellre målar i svart och vitt. Det kan ju vara frestande eftersom verkligheten ofta är nyanser av grått.

Dagens opposition målar ju ut Alliansen som den stora boven, som vill skicka ut cancersjuka i arbeten de inte orkar med och att arbetslösa ska svälta. Samtidigt som det faktiskt var sossarna som påbörjade nedskärningarna inom dessa områden, vilket legitimerade det för alliansen att fortsätta... Samtidigt anklagar Alliansen oppositionen för att allt är dennas fel, att den är oansvarig och vill köpa väljarna med bidrag. Dvs våldsamma överdrifter på båda sidor, och långt från den grå verkligheten.

Är då politiker antingen onda eller goda? Med min erfarenhet tycker jag mig kunna konstatera att de flesta (som jag mött i vart fall) har en god vilja, vill bidra till att skapa ett bättre samhälle.
Det goda samhälle de ser som målet har då sin grund i en ideologi. Av mer eller mindre genomtänkt art. Ideologilösa politiker har nog lättare att hamna snett, då egenintresset tar över.
Jag tror att det goda samhället faktiskt kan vara ett mål för till och med företrädare för extremideologier som kommunism och nazism. Hur det ideala samhället ser ut kan givetvis variera. Det kan vara en fix idé, ett schema över hur det ska vara, eller mera en vision om hur människorna kan förverkliga och utveckla sig själva.

Däremot är det fullt klart att man har olika vägar och metoder att nå målet, och ibland spårar det ju ur. Extremexemplet är när ändamålet ("ett gott samhälle för alla") helgar medlen (tvång, förtryck, mord, etnisk rensning). Historien visar ju också att de extrema ideologierna oftast begränsar vilka som ska ingå i det goda samhället. En sådan begränsning gör det lättare att tillgripa metoder som inskränker friheten för vissa grupper.

De flesta politiker, som personer, vill väl. Men när partiegoism (att ge partiet taktiska fördelar) och partipiska (för att visa "regeringsduglighet" t ex) kommer fram går det illa. Alla försök att komma fram till gemensamma vägar går om intet.

Vad blir då min slutsats av detta?
Ja, självfallet finns det principer, viktiga demokratiska grundvärden, som inte kan kompromissas om. Väljarna ska veta vem som står för vilka grundprinciper. Men samtidigt är det ett demokratiskt värde att söka komma överens. Att nå breda överenskommelser på demokratisk grund, att hitta vägval som inte gör att 51% ständigt sätter sig på 49%, utan att praktiskt alla känner sig delaktiga i vart fall i så måtto att det känns som demokratiska beslut som man kan leva med.

Därför är partipiskor av ondo. Därför är det rimligt att stärka personvalet och i motsvarande grad minska partiledningarnas makt.

Om piskor, samvete och kommunalt veto

Riksdagen beslöt igår om att det inte ska finnas något kommunalt veto emot att leta efter uran.

Det anser jag var ett beslut, som visar på ett par olyckliga omständigheter i hur riksdagen fungerar.

Som vi vet så var det osäkert in i det sista hur beslutet skulle bli. Oppositionen var samlad för att kunna utnyttja chansen till att ge regeringen ett tjuvnyp, ett nederlag. Vi vet att rätt många av allianspartiernas ledamöter var tveksamma och egentligen ville rösta emot regeringen.

Men de vågade inte. Inte i tillräckligt antal. Piskorna ven.
Nu kan man diskutera om bevekelsegrunderna för både de som var emot och för förslaget.
En del såg frågan om kommunalt veto som viktig. Ska en kommun ha rätt att säga veto eller inte? Ska riksintresse eller kommunalt självstyre ha högsta prioritet?
Andra såg det nog som en fråga om uranbrytning i sig - och kärnkraft - är något bra eller dåligt.

Jag menar att båda dessa aspekter är av den arten att varje ledamot måste ha en självklar rätt att ta ställning efter egen uppfattning (eventuell ideologi) eller samvete!

Men nu är min invändning emot partidisciplinens försteg sannerligen inte bara riktad emot allianspartierna. Piskorna var minst lika effektiva inom oppositionen. För, ingen ska inbilla mig att det inte finns ett antal riksdagsledamöter inom oppositonen som gärna vill se att riksintresset ska gå före en lokal opinion, och/eller som gärna ser uranbrytning och kärnkraft. Oppositionens partipiskares främsta syfte var att försöka få till ett nederlag för regeringen!

Jag kan tänka mig att med ökat utrymme för samvetsröstning skulle resultatet kunna bli detsamma - men med fler ledamöter på vardera sidan som vågat följa sina egna uppfattningar i stället för partipiskans! Det hade haft ett demokratiskt värde i sig!

Fram för personval!

Ett tidens tecken...

Anne-Marie Pålsson (m) vill inte ställa upp till omval i riksdagsvalet nästa år.
Orsak: Hon känner sig bakbunden, partipiskan är för hård. Det gillas inte att man har egna åsikter. Nu har hon tröttnat på att rätta in sig i leden och bara rösta igenom regeringens politik.
http://www.sr.se/malmo/nyheter/artikel.asp?artikel=2850436

Pålsson har faktiskt visat lite egen profil då och då. Inte så att jag instämmer i vad hon anser, men det är rätt och riktigt att riksdagsledamöter vågar vara ärliga och deklarera sina åsikter. Men riksdagsarbetet ger inte utrymme för verklig debatt eller att driva egna frågor.

Och hon betonar att samma problem finns inom alla (riksdags-)partier. Det tror jag obetingat på!

Är inte detta ett tidens tecken, så säg!

Var det bättre förr?

I en kommentar undras om det finns något ungdomsförbund som arbetar emot privatkopieringsersättningen (PKE, "kassettskatten"). Svaret är att jag inte vet det. Om de gör det så har det inte nått ut till en större allmänhet.

Med anledning av Pirate Bay-debatten så undras också om vi hade bättre politiker förr. Ja, kanske det. I vart fall tror jag att för några decennier tillbaka sedan var den ideologiska medvetenheten större i partiledningarna, likaså bland vanliga riksdagsledamöter och andra aktiva strax under den absoluta toppen. Det var inte bara makthungern som styrde. Därför lät man sig inte styras av partipiskan i samma mån som idag.

Partierna var dessutom större, hade fler medlemmar som kunde diskutera annat än nästa kommunala mötes dagordning. Alla satt nämligen inte i olika nämnder och styrelser även om uppdragen då var mångdubbelt fler än idag. Idag är det få medlemmar och en tystad intern debatt. Partiledningarna har tagit över och styr med hjälp av spin-doctors.

Att vara lobbyist har blivit lönsamt, och de trycker på politikerna mer än någonsin.

Apropå om det var bättre förr, den evige ungmoderaten Anders Björck har sagt ifrån betr FRA. Björck har alltid agerat som en yngling, som slänger ur sig mer eller mindre genomtänkta uttalanden, kom tidigt in i riksdagen, blev så småningom försvarsminister och hutade som KU-ordförande åt Carl Lidbom (s), känd för sina "lidbommarlagar". Nu sedan flera år landshövding i Uppsala med ytterst konservativ framtoning som majestätisk slottsherre.

När han nu protesterar emot FRA-historien genom att avgå som ordförande för FUN, försvarets underrättelsenämnd, anger han flera skäl. Han menar att FRA-lagarna (version 2.0? eller?) med dess olika "kontrollinstanser" blir ineffektiva, dyra och integritetskränkande. Jag har en liten misstanke att han också känner sig sårad att han tydligen inte skulle få förnyat förtroende som ordförande i FUN.

Nå, hur som helst är det bra att han protesterar, även om jag undrar varför han inte gjort det tidigare!

Att FRA-lagarna i sin senaste (och kommande?) utformning inte verkar vara några under av effektivitet ens ur underrättelsesynpunkt är väl snarast ett understatement.
Att den tilltänkta uppbyggnaden blir oerhört dyr är ingen nyhet, men förtjänar ju att än en gång påpekas.
Att det lapptäcke med olika "integritetsskydd" som FRA (2.0) ska bestå av inte ger ett integritetsskydd är också en gammal nyhet som bevisar att lagarna är feltänkta från start. Men det är bra det sägs igen, av en person som varit med ett tag.

Alltså, Anders Björck har än en gång trätt fram och tyckt till, och det har han gjort i en viktig fråga. Heders för det, Anders!

Jag vet inte om det var bättre förr, men då fanns ändå fler som vågade säga ifrån när det gällde integritet och mänskliga, demokratiska rättigheter. Och det var ju inte illa.

Johan P tycks ha ett hemligt partiprogram (1.02)

Kommentardebatten hos HAX om den farsartade utnämningen av Cecilia Wigström i Göteborg till fps repr i signalspaningsnämnden i st för FRA-kritikern Camilla Lindberg har sina poänger.

T ex dessa.
Signalspaningsnämndens uppgift ska ju vara att hålla tummen i ögat på FRA. Alltså borde den, för att kunna fullgöra sin uppgift på avsett (?) sätt, fyllas av kritiker till FRA-lagarna.

Johan Batong Pehrsson har utttalat sig i kommentarfältet hos Hax. En prestation, grattis Johan. Synd bara att du så klart visar att du inte förstått problemet. Att du inte inser att riksdagsledamöterna inte väljs för att följa partiledningarnas nycker utan för att representera väljarna.

Dessutom Johan, du säger att ledamöterna ska följa partiets program. Var i fps program står det att fp ska arbeta för FRA-lagar som kränker medborgarnas integritet och som är så dåliga att de måste åtgärdas med ett lapptäcke av undantag och kontroller att de de facto är helt korkade samtidigt som de ger fältet fritt för FRA att göra som de vill.

Johan Pehrsson, din partikollega, fd riksdagledamoten och försvarsexperten Hans Lindblad skrev i höstas ett PM till folkpartiets riksdagsledamöter, ett PM som sedan även publicerades på min blogg. Hans Lindblad pekade just på det faktum att fp INTE gick till val på att införa FRA-lagar! Och påpekade den i alla avseenden helt felaktiga handläggningen av hela frågan. Har du Johan inte läst Lindblads brev till er som nu sitter i fps riksdagsgrupp? Som gruppledare är det ditt ansvar att ta del av sådana skrivelser och allvarligt begrunda vad gediget liberala företrädare har att säga om den nutida skötseln av partiet.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-fra-fresprkare-har-ett.html

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html

Herr Johan Pehrson tycks ha ett helt eget och hemligt valprogram som han gått till val på.

Och varför har "FRA-motståndaren" (enl egen utsago) Johan Pehrson inte svarat på frågorna från "riksdagssvar.se"

Det har däremot Gunnar Andrén gjort. Dock på ett så aggressivt och märkligt sätt att det avslöjar hans okunskap.
Andrén har också ett inlägg hos Hax av det märkligare slaget. Men en intressant sak är att han inte tycker att riksdagsledamöter ska bemöda sig om att ta reda på vad väljarna säger och tycker. Det förklarar ju en hel del, t ex varför riksdagsledamöterna är så ovilliga att svara på "riksdagssvar.se" liksom att delta i verkliga debatter före det att beslut tas.
Idag piskas grupperna ihop bak stängda dörrar, sedan åläggs de att fungera som partimegafoner för partiledningarnas beslut. Ensidig progaganda kallas sådant, inte demokratisk diskussion.

PS. Gjorde strax efter jag skrev ovanstående en snabbkoll av Johan Pehrsons blogg. Tämligen mager, men en sak står klar, han lever upp till epitetet Batong-Johan. Det var länge sedan jag såg något så oliberalt! DS.

PSPS. En folkpartist som inte glömt vad liberalism och integritet betyder verkar dock finnas i EU-parlamentet, Olle Schmidt. Se hans senaste bloggpost och länken i det.
http://schmidtblogg.blogspot.com/2009/02/internet-integritet-och-upphovsratt.html
DSDS.