Är majoritetsbeslut demokrati?

Demokrati innebär i grunden att folket skall styra. Eftersom det är rätt så opraktiskt, anser de flesta, att varje medborgare ska delta i beslutsfattandet i varje detalj, speciellt i större sammanhang, så avser vi i dagligt tal representativ demokrati med demokrati.

I en demokrati utses folkets representanter i direkta val och med allmän och lika rösträtt för män som kvinnor. Så väljs ledamöterna i riksdagen liksom i landsting och kommuner. Och i dessa församlingar bör man, anser jag, söka komma överens så långt det är möjligt. Men eftersom vi har olika åsikter så är det ofta inte en framkomlig väg. Därför är det majoritetens beslut som gäller. Dock bör, i synnerhet när det skiljer väldigt lite mellan majoritet och minoritet bör majoriteten ta stor hänsyn till den stora minoriteten när det gäller de politiska sakfrågorna. Gör den inte det får det ses som ett majoritetsförtryck av minoriteten.

Men hur bildas då majoriteter? Ja, i mer än hundratalet år så har det tillgått så att de valda ledamöterna samlat sig i partier. Från början var de som regel just riksdagspartier av folk med liknande åsikter. Vanligen kom valmansorganisationer något senare, dvs att partierna hade föreningar av likasinnade ute bland väljarna. I och med det så kom snabbt partierna att bäras upp av hur partifolket såg på sitt partis ideologi.

Numera, och sedan länge, väljs både ledamöter till riksdagen och andra organ under partibeteckningar. Men, det är den enskilde ledamoten som väljs in - inte partiet.  Så är det, enl vallagen, vare sig ledamoten kryssats in personröster eller p g a sin placering på listan. Och det är den enskilde ledamoten som riskerar att inte bli omval. Ett parti kan givetvis åka ur riksdagen eller i vart fall råka ut för kraftiga bakslag, men då beror det på att partiets hela politik underkänts (som den presenteras av partiledningen) av väljarna, inte p g a missnöjet med en enskild ledamot.

Därmed kan man säga att den enskilde ledamoten är suverän. Det är han/hon själv som skall besluta om hur rösten ska läggas. Inte partiet.
Visserligen vill givetvis partiledaren/ledningen att de som har samma partibeteckning rösta likadant. Men det är en intern samarbetsfråga och fritar egentligen inte ledamoten från det personliga ansvarstagandet att ta ställning. Normalt så går det så till att i vart fall i viktigare frågor diskuteras dessa i gruppmöten, och vanligen kristalliseras fram en majoritetsuppfattning inom partigruppen, som ledamöterna rekommenderas att följa. Men den som har en avvikande åsikt kan (och bör) då redovisa den för gruppmötet. Och det är då upp till den enskilda att avgöra om han ska följa den interna majoriteten, att rösta emot den eller avstå. Och det ställningstagande ska partiet respektera. På samma sätt som en minoritet i riksdagen självklart ska få rösta emot majoriteten.

Att det förekommer olika meningar nu och då i olika sakfrågor inom varje parti, det anser jag vara ett tecken på en fungerande demokrati! För hård partipiska, för sträng partidisciplin är av ondo! Den leder dessutom till att när det är slutna omröstningar så vill (vågar) inte alla i förväg anmäla att de kommer att rösta emot partilinjen, av rädsla för repressalier på ett eller annat sätt.

Jag vill alltså mena att de som anser att 100% lojalitet med en inom en partigrupp genom majoritetsbeslut taget ställningstagande är osunt och emot demokratiska principer! I grunden är ledamöterna folkets representanter, inte partiets. Partier är bara samarbetsorgan utan ansvar.

Krav på stenhård partilojalitet leder därför att i slutändan blir det så att många gånger är det en faktiskt minoritet som beslutar.  Jag har själv lång kommunalpolitisk erfarenhet från olika kommuner.  Ofta finns det en enad opposition, mandatmässigt aningen mindre än majoriteten. Men inom majoriteten finns väldigt ofta några, ibland många, som egentligen skulle vilja stöda oppositionens förslag. Men de vågar inte p g a att det egna partiet sagt hur de SKA rösta. Och då gör de så.

På så sätt blir det inte folkviljan genom dess valda representanter som kommer till uttryck i besluten utan en bara en mer eller mindre kraftig majoritet inom det eller de styrande partierna.

Detta är en anledning till att jag anser att de enskilda ledamöternas ställning ska stärkas i förhållande till partiledningarna. Det skulle betyda att folkviljan kommer till ett bättre uttryck än idag där partiledningarna beslutar.

Partipiska i enpartistaten Norrbotten...

Hur får man maktskifte i en enpartistat?
Maktskifte är både naturligt och nödvändigt i en levande demokrati. Därför måste det finnas klara och goda alternativ till det/de styrande partiet/erna i oppositionen. Men också en god interndemokrati inom alla partier.

Nå, socialdemokratin gjorde inget segerval i september.  Trots det var det enda (?) alternativet att s-ledaren Löfven skulle bilda regering. Hur långlivad den nu blir, det lär vi få se med tiden. Folket var dock trötta på m-ledda Alliansen, vilket är helt förståeligt.  Tyvärr insåg inte alliansens småpartier att alliansen skulle förlora, och tog inte chansen att själva visa lite självständighet genom egen politik.

På många håll i landet så blev valet närmast en katastrof för sossarna, speciellt där de tidigare varit mycket starka, och kunnat styra enväldigt. Så t ex i Norrbotten, "evigt" röda Norrbotten, där det enda alternativet varit kommunisterna och deras något ommålade variant kallad vänsterpartiet.

I Piteå kommun tappade s en massa mandat, främst p g a en centraliseringsbenägen skolpolitik (stödd av v) vilket gav röster till centern och det nybildade Skolpartiet. Till slut lyckades dock s-ledningen binda upp vänsterpartiet och miljöpartiet (!) i en slags koalition. Vänsterpartiet såg inte folkets vrede emot sossepolitiken utan agerade utifrån partiets egen ryggmärgsreflex att aldrig gå emot s på ett sätt som skulle ge den icke-socialistiska oppositionen en chans. Vad mp tänkte på är en gåta, det borde ju ändå stå upp för att även byarna skall få leva kvar. Men mp är ju faktiskt ett parti som (numera) består av storstadsbor med väldigt teoretisk syn på miljö, natur och "landet".

Även i landstinget Norrbotten gav väljarna ett kraftig örfil till sossestyret och dess ledning. Kraftlös, dogmatisk och centraliseringsbenägen. Och, tänka sig, även inom vänsterpartiet som troget stött sosseledningen, visade sig en kritik emot s-ledningen och man förhandlade med den verkliga oppositionen om att bilda majoritet med den emot s-väldet. Men då blev det oro hos vänsterfolket, inte kan man väl gå ihop med "borgarna" (som i detta fall främst består av Sjukvårdspartiet!). Så de s-kritiska i v fick ge sig och så kröp v (plus de röda mp) upp i sossepartiets famn igen. Med följd att s-landstingsrådet Kent Ögren kunde förvänta sig omval som landstingsstyrelsens ordförande stödd av knappast möjliga ihoptråcklade majoritet.  Trots ett utbrett missnöje med hans och s-partiets styre av Norrbotten.

Igår, torsdagen 20 nov, hände dock det oväntade.  Landstingsfullmäktige beslutade, efter sluten omröstning, att välja oppositionens kandidat sjukvårdspartiets Kenneth Backgård till lt-styrelsens ordförande/landstingsråd med siffrorna 35 mot 34 för de rödgröna. Plus två blanka!
Full kalabalik inom sossepartiet. V och mp förnekar att blankröstarna skulle finnas hos dem. De har partidisciplin. Därför verkar det som att det är ett par sossar som röstat blankt i st f på sin kandidat.
Upprört kräver s-ledningen få veta vilka det var. Men hittills har ingen trätt fram. Jag gissar att de inte vågar, för partipiskan är hård inom socialdemokratin och enda möjligheten att rösta efter övertygelse är om det är sluten omröstning.
Vad som framgått är att inte heller sjukvårdspartiets ledning kände till i förväg att det fanns någon inom det rödgröna blocket som skulle lägga ner rösten, men klart är att missnöjet inte bara finns inom oppositionen utan även inom sosseleden och inom vänsterpartiet. Och att oppositionen ville testa om den svaga  rödgröna majoriteten skulle hålla.

Visst krävs en viss disciplin inom partierna (och kanske än mer inom koalitioner), men numera har den gått för långt. Normalt ska dock en ledamot som vill gå emot partiet redovisa det, och motiven, före beslut. Och det ska respekteras av partiet, även om ledamoten kan utsättas för påtryckningar.  Men att piskan är så hård att ledamöter inte vågar stå för sin uppfattning annat än (möjligtvis)  vid slutna omröstningar, det är inte bra. Det är ju ledamöterna som väljs - inte partiledningarna. Så hård partidisciplin är ett hot mot demokratin. Klarare personval skulle däremot stärka demokratins legitimitet.

Hur det ska bli i landstinget är nu svårt att bedöma. Sossarna vill riva upp landstingets beslut, vilket verkar mycket desperat - en vägran att acceptera spelregler som går dem emot.
Däremot blir det svårt för sjukvårdspartiet att styra utan att få ihop en fungerande majoritet, som troligen i så fall måste innehålla antingen de okända sosse-avvikarna eller att vänstern (och ev mp) byter sida från s, som de var på väg att göra under någon vecka.
Eller ska Backgård lyckas få en så bred lösning att den även kan få i vart fall partiellt stöd från s? I så fall dock knappast från Ögren och kretsen kring honom.

Valet borde i vart fall få upp ögon hos sosseledningen inom länet att de inte är för tid och evighet förutbestämda att enväldigt härska.

Ger några länkar till PT om detta. (Men PT:s pol chefred är inte spec road... )
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/pitea/backgard-vill-ha-bred-losning-8893316.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/astrom-det-ar-helt-oacceptabelt-8892333.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/ogren-alla-misstanker-alla-8892181.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/ogren-snuvad-pa-ordforandepost-8891409.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/backgard-overraskad-och-odmjuk-8892179.aspx

Ett citat ur NSD, som visar att s partipiska viner över ryggen på  även vänsterpartiet och miljöpartiet, förutom inom s självt, där man nu söker syndabockar att straffa.
"Miljöpartiets gruppledare Agneta Granström slår ... fast att det inte är Miljöpartiet som rösta blankt.

– Den spekulationen är helt felaktig. Vi visade upp våra lappar för varandra och för Kent Ögren och Maria Stenberg innan vi röstade, säger Agneta Granström.

Samma sak med V.

– Vi visade lapparna för varandra innan vi röstade, säger Glenn Berggård, gruppledare. "

Inom s är man rädd att bli straffad, men också inom v och mp.