Demokratins villkor, apropå bl a demokratiutredningen

Olle Wästberg, demokratiutredaren, skriver i sitt månadsbrev juni 2015:
"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation. 
  I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans.  Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.

 I kommunfullmäktige finns heller inte något konstitutionsutskott eller möjlighet till misstroendeförklaringar."

Ja, så är det ju. Och det verkar bero på att  uppfattningen om vad demokrati är, eller bör vara, förändrats successivt under decennierna gång. Till att se effektivitet, fr f allt betr ekonomin, och lättheten att styra åt medborgarna som det viktiga. 

Den representativ demokratin, kan ses som ett sätt att organisera styrande och beslutsfattande så att det sker enligt folkviljan, genom ombud som har folkets förtroende och som lever i samma verklighet som väljarna. Dvs som inte utgör en separat "överklass", vare sig ekonomiskt eller socialt. 

I fortsättningen fokuserar jag på den kommunala demokratin, men en del resonemang har giltighet även på "högre" plan.

För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna. 

Och "fotfolkets" antal minskade drastiskt, liksom deras inflytande och delaktighet i besluten. Den vanlige, ej partianslutne, väljaren känner ingen kommunpolitiker. Möjligen känner han/hon till namnet på ett litet fåtal av kommunalråden eller lokala partiledarna. 

Väljarna känner till att det finns partier, men har allt svårare att se vad de står för. Och givetvis allt svårare att se vad de enskilda kandidaterna står för personligen. Man kan möjligen förmoda att de står för resp partis program, men vad innebär det?  Föräldrarna trodde sig veta att parti och ideologi var samma  sak. Men var är ideologierna idag? Partiernas medlemstal har minskat drastiskt. De som finns är ofta en mix av pensionärer, som blir kvar p g a vad resp parti en gång stod för, och en gles skara något yngre, som främst ser politiken som en karriärväg, inte som ett redskap för att förverkliga politiska idéer av någon substans.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av. 

Varför? 

Ja, en sak är att det finns olika uppfattningar om vad demokrati är eller bör vara. Så är idag det en spridd uppfattning att demokrati innebär att jag ska bestämma, inte bara för mig själv utan även över andra. En annan är att majoriteten ska bestämma allt, 50,1% ska bestämma helt över 49,9%. Problemet är att det lätt blir förtryck över minoriteten, samtidigt som att vad som är majoritet snabbt kan skifta. Med tvära kast. Demokrati måste (=bör) därför innebära att ta hänsyn till olika uppfattningar, genom samarbete och kompromisser komma fram till hållbara beslut som tolereras av fler än en tillfällig knapp majoritet. 

Samtidigt så är både majoritetsstyre och samarbete mellan partier grundat på tanken om partier (och block) som det viktigaste. Och det oavsett om partierna (eller blocken) styrs av någon klar ideologi. Och den enskilde förtroendevalde ses bara som en som ska snällt ställa in sig i ledet och göra som ledarna/partierna bestämt. Partilojalitet blir en partipiska, som piskar även om partiet klart avviker från partiets deklarerade ev ideologi eller program.

Ett "problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om. 

Men, vi har ju många partier, som i vart fall i viss mån har några slags (påstådda) ideologier, eller andra maktpolitiska mål.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt.  Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska. 

Hur ska vi då komma förbi detta? 

Jag menar således att det politiska beslutsfattandets utformning idag i sig är ett hinder för deltagande demokrati. 

Fler måste känna det meningsfullt att engagera sig politiskt. Antalet uppdrag måste öka, inte minska. Beslutsordningen får inte innebära att fullmäktige bara formellt ska godkänna vad tjänstemän och kommunalråd beslutat. Vare sig formell eller informell delegering till en liten grupp ska få ske som idag är alltför vanligt (ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet och att det är "mindre  rutinärenden").  Kommunstyrelsen är viktigare än kommunalråden, skolstyrelsen etc är viktigare än dess ordförande, och kommunfullmäktige är viktigare än kommunstyrelsen.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska. 

Idag är partistödet i olika former också alltför fokuserat på just partierna, dvs partikanslierna och partiledningarna, vilket gör ledamöterna beroende av ledningens välvilja och gör dem mindre självständiga och ifrågasättande. Den som inte lyder piskan riskerar ju utfrysning och att inte bli uppsatt på valbar plats vid nästa val.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen....   Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det).  En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.

Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt. 

Men dessutom, och kanske än viktigare (?), är att förändra på dagens syn på demokrati och politikens uppgift. 

Som jag antytt så ses det som demokratiskt att "politikerna" ska göra som folk vill, dvs som man tror att "folk" vill. Med följden att de som vill ha politisk makt letar efter förslag som de tror att folk vill ha, t ex sänkta skatter - eller högre bidrag, att försvåra eller stoppa flyktingar. Allt för att få röster. Är inte det bra då? 

Nej, det är populism, och betyder ofta dessutom ett konservativt tillbakablickande, då den egna gruppen (vare sig det gäller "de rika", kyrkan eller det "samhällsbärande" partiet) styrde och gynnades.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt. 

Man ska ju veta att politiken ofta innebär kompromisser (eller bör innebära). Vet man inte var ideologin ligger kan man inte heller förutse hur partierna ska se på de frågor om måste kompromissas om.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor.  Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng. 

Därför, partierna måste drivas av annat än maktbegär i sig. De måste ha ideologier, som de presenterar och vill vinna väljarna förtroende för.  Att övertyga väljarna i st f att stryka  populistiska åsikter medhårs. Det konservativa draget inom populismen innebär också stagnation i st f utveckling.

Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.

I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet. 

---

Detta skrivet av en fd kommunpolitiker, som varit verksam i flera olika mindre/medelstora kommuner. I djupt engagerad opposition. Men även några år som politisk sekreterare. 

Vilken princip ska styra familjepolitiken, betr barnen?

Nu vill socialdemokraterna (och mp) i regeringsställning ta bort vårdnadsbidraget. Igen.

Jag börjar med några fakta.

• Vårdnadsbidraget ger föräldrar med barn i åldern ett till tre år 3.000 kronor per månad och är obeskattat och alltså inte pensionsgrundande.
• Alliansregeringen gav kommunerna rätt att införa kommunala vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008.

En kommun får lämna vårdnadsbidrag för ett barn som har fyllt ett men inte tre år under förutsättning att barnet är folkbokfört i kommunen och inte har en plats i förskola som avser heltid.      

Enl media kommer folkpartiet att stödja den rödgröna regeringen, och vårdnadsbidraget försvinner. Detta trots att fp i alliansregeringen, som en kompromiss till fördel för kd, genomförde vårdnadsbidraget i den form det har idag. Fp prioriterar, liksom s, inte ett vårdnadsbidrag som håller en förälder (oftast kvinnan) hemma, barnen bör gå i förskola. De ser det som en jämställdhetsfråga. 

Jag känner mig kluven, eftersom jag ser två för mig viktiga principer, som strider emot varandra. I vart fall delvis. (Och samma principer står emot varandra när det gäller fördelningen av tiden för föräldrapenning.)

De krockande principerna är jämställdhet eller valfrihet. 

Alltså. Det gäller endast barn i åldern ett till tre år. Och bara 3000 kr/mån, ej pensionsgrundande. Kommunerna får själva besluta om det ska utgå vårdnadsbidrag, det är ej obligatoriskt utan beror på den lokala politiska majoriteten. Kan ej kombineras med förskola för barn vars förälder valt vårdnadsbidrag.

Fp och regeringen anser att jämställdheten är viktigast. Dvs jämställdheten mellan man och kvinna, barnen är det inte fråga om. Vårdnadsbidrag anses "låsa" kvinnan hemma, att ej kunna förvärvsarbeta, färre pensionsgrundande år och risk för att komma efter i yrkeskarriären. Och det drabbar främst, anses det, lågutbildade invandrarkvinnor. Att familjen själv ska få välja, ens för en kortare tid, ses  inte som viktigt på grund av de nackdelar som bidraget innebär. 

Valfriheten, är det som alliansen, och då främst kd hävdat. Och det man då avser är föräldrarnas rätt att få chansen att välja mellan förskola och vårdnadsbidrag för sitt/sina barn. Om än bara för en kort tid och med en ytterst begränsad ersättning, som inte är pensionsgrundande. Begränsningarna är, som sagt, flera. 

Att kd står för familjen, som de poängterar som motiv för vårdnadsbidraget,  är naturligt, det är ju ett socialkonservativt parti. Att det stöds av m och c, i vart fall hittills, kan ju de motivera ur valfrihetssynpunkt. 

Socialdemokraterna, och övriga röd-gröna, vill ju gärna se barnen som ett kollektiv, att de ska uppfostras lika, och poängterar att kvinnan inte ska komma efter på arbetsmarknaden. Naturligt då att inte ge valfrihet. 

Men folkpartiet då? Borde inte det parti som ser sig som liberalt, värna valfriheten för föräldrarna, att de ska vara fria att, inom vissa gränser, få välja hur de vill uppfostra och ta hand om sina barn, själva eller genom samhällets institutioner? Jo, det menar jag. Men - fp betonar samtidigt just jämställdheten, och att den ska gå före valfriheten. Möjligen kan man se det som en mera socialliberal inställning än en renodlat liberal. Dvs att båda föräldrarna ska få leva i ett mera jämställt samhälle, vilket i viss mån inskränker valfriheten. 

Vad barnen tycker frågar ingen och kan man inte veta. En del anser att det är familjens sak att bedöma vad som är bäst för barnen. Andra anser att det ska samhället i form av riksdag och regering fastställa. Eller till och med kommunens politiska majoritet, om det ska möjliggöra en lokal valfrihet. Observera att jag inte ser att någon förespråkare för vårdnadsbidrag menar att det bara ska finnas vårdnadsbidrag. Däremot anser jämställdhetsförespråkarna att det bara ska finnas samhällelig barnomsorg. OK, visst tillåts att barn är hemma med en förälder, men då utan att den föräldern får någon del av samhällets ekonomiska stöd.  Vilket ju inte precis gynnar jämställdheten i inkomst m m. 

Jag ser goda poänger i båda sidornas argumentation. Men medge att principerna kolliderar. Och att det är svårt, att tillgodose båda samtidigt. 

Alternativ och valfrihet - eller offentliga monopol, s-artikel avslöjande.

Så har vi i klartext än en gång fått veta hur många aktiva socialdemokrater, strax under toppen, men på ledande poster runt om i landet ser på hur deras partis politik skall vara. Nu senast kommunalrådet Peter Roslund i Piteå i en insändare i lokaltidningen PT.
Visserligen stämmer det inte alltid med den officiella partilinjen, som ibland ger motvilliga öppningar för alternativ och mångfald, men det är inte alternativ som präglar den lokala s-politiken. Det kan vara bra att veta. Redan rubriken är talande "Ska välfärden privatiseras?"  (Insändare i PT finns tyvärr inte på webben, bara debattartiklar).

Av artikeln framgår med all tydlighet att "välfärd" för Roslund och hans gelikar är detsamma som "offentlig/kommunalt i monopol bedriven omsorg och skola, under sossestyre givetvis".  Det är en uppfattning som tangerar den som vänsterpartiet har, och som till och från är än mera socialistisk än vänsterns.

Att kommuner öppnar för alternativ, det beskrivs som "tvång till privatisering". Valfrihet i st för kommunala monopol är inte att tänka på. Trots att alternativ för brukaren brukar leda till en konkurrens som ger bättre och effektivare verksamhet - och att personalen kan välja på olika arbetsgivare.

Att det förekommit en del avarter inom "privata" (aktiebolagsägda) alternativ är förvisso sant. Skandaler inom kommunal verksamhet brukar dock ej etiketteras som "kommunala skandaler",  märkligt nog.
För Roslund är "privat" detsamma som riskkapitalbolag. Han låtsas inte om att dessa bolag (oavsett vilket block som vinner valet - om det går att få till stånd en blocköverskridande uppgörelse) inte kommer få möjlighet att ta ut övervinster eller över huvud taget få verka inom dessa områden. För i Roslunds värld verkar all vinst vara något skamligt, trots att en viss vinst måste all verksamhet ha, för att betala investeringar och för att undvika konkurs.

Roslunds ideologi, som många fler sossar än han omfattar, den säger samtidigt att t ex skolor etc inte ska få gå i konkurs.
Självklart ska inte skolor behöva stängas på grund av pengabrist. Men då måste de gå med vinst - annars går de i konkurs.  Eller så måste de få mera pengar från kommunen. Vilket dock inte friskolor kan få...
Stramare regler för med skattemedel bedriven välfärdsverksamhet behövs. Kanske vore det bra med en annan bolagsform för dem än aktiebolagen. Men "släng inte ut barnet med badvattnet"!  Alternativen behövs för effektivitet och valfrihet, för både de äldre och för elever/föräldrar och personal!

Till yttermera visso behövs möjligheten till "privata alternativ" också när kommuner, som Piteå, drar in och vill sluta med verksamheter, t ex skolor.
Friskolor kan då bli räddningen, när välfärden riskeras genom kommunala neddragningar!  Det vill säga om inte röda politiker säger STOPP. Det försöker de ofta göra, och kommer de att kunna göra genom att inlägga veto, om socialdemokraterna styr både riksdag/regering och kommun efter valet.

Det är ju faktiskt så att offentligt bedrivna verksamheter inte alltid är så bra som sossar (och vänstern) vill påskina. Det var inte så länge sedan som t ex äldreomsorgen (kommunal) i Piteå fick schavottera i riksmedia. Och hur kommer det sig att sosseregerade Norrbottens läns landsting har så stor omfattning av och stora kostnader för systemet med läkarstafetter? Är det bra skötsel?

Demokratibloggen3. Sänkt spärr då?

Apropå detta att ge fler chans att delta i demokratin. Ja, ett sätt är ju att det finns fler partier i riksdagen. Det bör ju rimligen innebära att det finns fler åsikter att välja på. Att allt inte blir så grått och jämntjockt som idag.

Därför bör 4%-spärren sänkas,  kanske tas bort helt. Jag ser ingen bra motivering för nuvarande spärr, inte ur demokratisk synpunkt. Visst, det kan finnas praktiska skäl, och till och från har det ansetts bra att inte vilka "dårar" som helst ska komma in. Sådana som kristdemokrater, nydemokrater, sverigedemokrater eller miljöpartister. Nu kom de in i alla fall. Tänka sig.  
Men varför ska andra hindras? Låt säga en 2%-spärr i stället, redan det innebär en massa röster. Och det viktiga är att olika åsikter ska finnas för oss att välja på.  Vi måste inte gilla alla, men nog vore det bra om det fanns någon. Så vi känner oss delaktiga i demokratin, deltagardemokrati.
Kanske skulle det också innebära att nuvarande partier skärpte till sig  och visade att de har någon politisk kompass. Om de har någon.

Nu invänder förstås "vän ar ordning" att med fler partier så blir det svårt att få ihop en koalition för att bilda regering. Det är - om jag minns rätt - huvudmotivet för nuvarande ordning, spec sossarna ville inte att det skulle bli för stor röstspridning. Men snälla nån, vem har sagt att det ska vara lätt att bilda regering?

Demokrati är svårt, och därmed ofta även regeringsbildningar. Det ligger liksom i sakens natur. Diktatur är ju mycket lättare. Men det tilltalar inte mig.

Tänk på det, Olle - och andra demokratiförnyare.

Premiepension - varför och hur?

För en liten tid sedan skrev jag på internet (FB, ej bloggen) apropå Stefan Löfvens utspel om premiepensionerna att de borde avskaffas. Utformningen han tänkte sig verkade oklar, men jag påpekade att den del av dagens pensionssystem som bygger på det gamla ATP är en kedjebrevskonstruktion. Däremot är premiepensionsdelen ett fonduppbyggande som ger en garanti för att det över huvud taget kommer att finnas någon pension som bygger på det man själv tjänat in. Och är i viss grad oberoende av politikernas klåfingrighet.

Det s genom Löfven inte gillar är att PPM-systemet idag konstruerats på att individen själv ska fatta beslut om hur pengarna ska placeras, att de ska placeras i (ett antal) olika fonder med höga avgifter, och att PPM i sig kostar en hel del i förvaltning.

Nu är det inte självklart att man ska slänga ut barnet med badvattnet!
Som ekonomen Stefan Engström skriver i SvD Brännpunkt (den 18 sept 2013) så används termen "fonderat pensionssystem" synonymt med "individuella val", men det är två olika saker.

Att socialdemokraterna med sin kollektivistiska syn inte gillar individuella val, det kan jag förstå. Jag däremot menar att man som individ ska kunna få välja själv så mycket som  möjligt.  Men, givetvis kan det finnas faktorer som gör individuella val mindre lämpliga.  Det är möjligt att det är så i detta fall, men det bör nog utredas mera.  För visst är det så att dagens system är svårt för många att sätta sig in i, på grund av både brist på tid och brist på tillräckliga ekonomiska kunskaper - inte minst om Sveriges framtida ekonomi....
Det leder till stora administrativa kostnader, liksom till feta inkomstmöjligheter för mer eller mindre kunniga pensionsrådgivare. Vilket ju inte kan vara syftet!
Samtidigt ska vi ju erkänna, och beklaga, att bankers och försäkringsbolags olika privata alternativ för pensionssparande är minst lika svårgenomskådliga och med än högre förvaltningsavgifter - och statliga pålagor.

Nå, att införa en mera direkt koppling mellan intjänad inkomst och pension, i stället för att vara beroende av framtida generationers arbetsvillighet, inkomster och framtida politikers kunskaper och klåfingrighet, det måste vara bra för pensionernas bevarande. Fondering av intjänade medel som grund för största möjliga del av pensionen, det måste vara en bättre metod än ett gigantiskt kedjebrevssystem.

Hur fonderingen ska ske och hur stor grad av valfrihet i denna placering som är lämplig och möjlig, det är en annan historia. Vilket Stefan Engström (se länken) förtjänstfullt påpekar.
Avsikten måste ju vara att upprätthålla en grundtrygghet i pensionssystemet!
Och givetvis att pensioner inte beskattas högre än arbetsinkomster!

Dagis och förskola, bra för vem?

Igår var det ett antal artiklar i DN om att vårdnadsbidraget stänger förskolor. Det har givetvis kommenterats även av bloggare, bl a Johan Westerholm. Jag måste erkänna att jag inte är så våldsamt upprörd. Skärskådar man artiklarna visar det sig röra sig om två (2) förskolor i Stockholmsområdet. Det låter inte mycket, även om en och annan avdelning också torde behöva stängas av barnbrist.

Både dagis eller förskola bör ju vara till för barnen, inte för personalen, eller ens för föräldrarna.

Ser man krasst på det hela så var det faktiskt, trots allt, för föräldrarnas skull som dagis kom till. (I motsats till de lekskolor och "barnträdgårdar" som var föregångarna.) Dagis blev förvaringsplatsen för barnen för att båda föräldrarna skulle kunna arbeta. Där barnen fick blöjor bytta och fick leka med varandra under vuxnas tillsyn.

Så småningom ville man ge de lite äldre barnen "förskola", dvs en pedagogisk förberedelse för den "riktiga skolan". Det var bra tänkt. Det kom in en strimma barnperspektiv vid sidan av barnpassningen, som ju är ett föräldraperspektiv.

Men jag har en bestämd känsla av att skillnaden mellan dagis och förskola ännu är mycket liten. Tyvärr. Visserligen byter man inte blöjor på 4-5-åringarna, men den pedagogiska verksamheten är inte av den kvalitet och omfattning som den borde vara. Vilket faktiskt den av mig oftast hårt kritiserade regeringen insett, och där den vill åstadkomma förbättringar.

Jag anser alltså att det bör finnas barnomsorg (i olika former) för barn till föräldrar som vill och måste arbeta. Likaså bör det finnas ett högkvalitativt utbud av pedagogisk verksamhet ("förskola") där de något äldre barnen inte bara lär sig att umgås med andra barn och sjunga lite barnvisor, utan faktiskt får en del grundläggande insikter i språkbehandling, språkträning, att skriva och läsa och enklare matematik liksom att de får lära sig lite om omvärlden. Helst lite mera än vad föräldrarna normalt kan eller har tid att lära ut.

Därför måste förskolan förbättras, kanske bör den erbjudna tiden, idag 15 tim/vecka, något utökas.

Däremot anser jag inte att det ska vara obligatoriskt med vare sig dagis eller förskola för föräldrar och barn. Inte ens om obligatoriet tvingas fram av ekonomiska skäl, vilket motståndarna till vårdnadsbidrag syns vilja.
Det måste finnas en valfrihet, det måste finnas möjlighet till alternativ till den kommunala barnomsorgen, pedagogiska och organisatoriska. Det kan inte vara rimligt att tvinga barn och föräldrar in i en och samma fålla. Det finns föräldrar som vill sköta uppfostran och viss skolning på egen hand, och det lika bra för barnen som i kommunal omsorg. Det är inte stat eller kommun som äger barnen!

Av den statistik som DN redovisar är det ytterst få barn, till och med i de utpekade "riskområdena", vars föräldrar har fullt vårdnadsbidrag. Ofta rör det sig om 1-2 % av barnen, i något enstaka fall lite fler. Oftast mindre.
Är detta verkligen en för stor valfrihet?
Är hundra procent i samma form idealet i Sverige? Räcker inte 98-99% ?
Är inte i själva verket det ringa utnyttjandet av vårdnadsbidraget ett misslyckande för kristdemokraterna? Liksom att det visar att "riskerna" med det är våldsamt överdrivna.

En invändning är att barn som är hemma med en förälder inte får social kontakt med andra barn. Det beror då på att antingen är för många av grannbarnen på dagis, eller så är inte öppen förskola tillgänglig i tillräcklig omfattning.

En annan invändning är allvarligare, den att barn med utländsk barngrund skulle få en sämre språkutveckling i svenska om de uppfostras hemma av en förälder som inte kan svenska. Nu är det trots allt inget kvantitativt stort problem, och bör kunna lösas på andra sätt, exempelvis genom bättre språkundervisning för (vuxna) invandrare. I vart fall anser jag inte att det är ett tillräckligt skäl för att tvinga fram fullständig konformitet. Dessutom är frågan om språkutveckling möjligen mera beroende på var barnen växer upp, och där är dagens bostads- och invandringspolitik en mycket större bov än vad någon procent barn som fostras av föräldrarna kan vara.

Visst kan det också ligga en del i att det kan bli en kvinnofälla. Dvs i de fall som mödrar, som undandragit sig svenskaundervisning, stannar hemma och sköter barnen i något slags "bekvämlighet". Nu är det kanske inte så bekvämt att sköta barn, däremot är det en viktig uppgift för varje förälder. Oavsett i vilken tradition man växt upp själv. Och vårdnadsbidraget innebär ju inget utrymme för en ekonomiskt trygg tillvaro.

Men, självfallet vore det bra om de kvinnor, som det här är fråga om, i högre grad lärde sig svenska och kunde komma ut i arbetslivet. Då anlägger vi dock ett vuxet föräldraperspektiv (för att inte säga ett förmyndaraktigt överhetsperspektiv) på frågan. Inte ett barnperspektiv.