LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP, DET AVGÖR DESS FRAMTID.

 

LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP om vad det är. 

Liberalismens ev framtid. OBS, liberalism i Sverige är detsamma som socialliberalism som den utformades under Bertil Ohlins tid. (I samarbete med Waldemar Swensson, och inkluderande det folkliga frisinnet.)
Vem minns idag "ELSA" ?
Elsa var förkortningen för det studiematerial som var underlag för att fp-s studiecirklar om partiets ideologi skulle visa vad som var ideologin i sig, och i förhållanden till andra partier. Inte ett valprogram i sakfrågor, utan förhållningsättet, vägvisaren, kompassen.
De senaste decennierna visar, anser jag, att inte mist folkpartiet L-partiet kraftigt försummat den ideologiska skolningen och debatten. Debatten har handlat om sakfrågor, inte om hur välja väg.
Den senaste tiden visar hur ödesdigert detta blivit för det socialliberala partiet (vare sig det kallat sig fp eller L-partiet).
Att L-partiet är så ideologiskt vilse att det stöder den främsta ideologiska motståndaren, det odemokratiska och på nazismen vilande SD.
L-partiet är nu bortom räddning, det är ett tomt skal, som i och för sig med knapp nöd tog sig in i riksdagen, men i rena desperationen sålde sin själ, sin ärorika historia före år 2000.

De som ser sig som liberaler (på svenska, dvs socialliberaler) måste nu "gå hem och läsa historia" som Gunnar Helén sa en gång i tiden. Läsa in den, gärna i någon form av moderna studiecirklar. Så att "nyliberalismen" (dvs neo-conservatismen) genomskådas, liksom den själviska och naziinflammerade extremnationalismen. Att lära sig ske skillnad på socialt ansvarstagande och socialism i form av sosseri, och mellan socialism och kommunism, se skillnad mellan demokrati och diktatur och auktoritära varianter.

Att se vad socialliberalism står för: frihet i gemenskap, valfrihet så långt den inte skadar andra, frihet i samverkan och samarbete, internationalism, hänsyn till jorden, att verka för vår överlevnad, klimatet, stoppa rovdriften etc. Minska klyftorna och främja fred och utveckling, ansvarstagande och välfärd. Sociala reformer utan socialism. Att se framåt  Demokrati som främjar framsteg och motverkar förtryck.

För ett liberalt samhälle (ELSA). Sök kunskap, läs om, studera vad som är den sociala liberalismens historia och kärna, demokratins kärna. 

Än finns några socialliberaler kvar i livet. Ta tillvara deras kunskaper.  Mycket finns också skrivet. 
Läs, studera, samverka för den folkliga sociala liberalismens framtid. 
Gå gärna med i Folkliberalerna, ett parti  under bildande. 

Ni hittar folkliberalerna på Facebook. 

L-partiets moraliska konkurs - plats för ett sant socialliberalt parti

 L-partiet under SD ("sverigedemokraterna") = en ideologisk och moralisk konkurs, helt ovärdig det parti som folkpartiet var, och bildades av de frisinnade och liberala, 1934.

"Någon" har stulit mitt parti, så kände jag, när förfallet började. Och det har blivit allt värre.

Mitt parti var det socialliberala, som stod för frihet i gemenskap, frihet och socialt ansvar, för det folkliga frisinnet, för de glömda. Liberal demokrati, utan socialism och utan nazism.

Det var då det.

Idag är L-partiet ett tomt skal, som inte har ngt berättigande, som motverkar det som en gång var dess ideologi och samverkar, underdånigt, med de som var dess fiende. --- Jag vill inte skriva ut L-partiets fullständiga namn, Liberalerna, eftersom det numera är helt falsk beteckning. Som misskrediterar allt vad liberalism står för. Därför skriver jag L-partiet. Förhoppningsvis så försvinner det snart, senast inom fyra år, och ett nytt parti framträder för de socialliberala väljarna. T ex under namnet Folkliberalerna.

Gilla

Kommentera

Dela

Svårt förstå politiken? Om partier och valfilm.

På s k förekommen anledning.
Dagens politik, och hur partierna agerar, det blir allt svårare. Jag har full förståelse för förvirrad många känner sig  numera. Knappt något parti står för vad dess partinamn antyder. I vart fall inte för vad det, eller dess föregångare en gång stod för på den tid alla svenska riksdagspartier, utom ett, hade en väl definierad ideologi.
Högern var just det, höger och konservativ och för de rika (och struntförnäma).
Folkpartiet var hela folket, dvs inte bara för specificerade grupper, men med liberalismen i botten, vilket var detsamma som socialliberalismen, (frisinnet som är det svenska ordet för liberal enl ordboken).
Socialdemokraterna var socialister, som dock inte ville revolution utan en fredlig utveckling i socialistisk anda.
Kommunisterna var kommunister.
Men bondeförbundet hade, enl en träffande skämtteckning, "Gunnar Hedlund" som "ideologi", men den mera handfasta linjen var "5 öre mer för mjölken", dvs förmåner för bönderna som grupp.

Idag kallar sig högern för (nya?) moderaterna. Men är något slags nygamla moderater med både konservativa, socialkonservativa, extremkonservativa drag liksom en rejäl bit "nyliberalism" som egentligen är neoconservativsm med tyngdpunkt på ekonomi, och en hel del blandad högerpopulism samt fläckvis en allmänborgerlig ekonomism med socialisthat.
Bondeförbundet har blivit centern, där gammalt bondetänkande blandats med allmän liberalism, ja t o m socialliberalism, landsbygdsvinklat miljötänk, en gutta (urtunnad) decentraliseringsfilosofi, men den under några decennier stora biten EU-fientlighet verkar helt urvattnad. Men flyktingpolitiken blev alltmer liberal.
Folkpartiet höll länge kvar vid socialliberalismen, men tappade den bitvis runt senaste sekelskiftet i samband med att nyliberalismen bredde ut sig alltmer i hela "borgerligheten", och blandades ut med diverse hopplock från alla håll Och skadades stort av att integritetsfrågan försvann till förmån för övervakningssamhället (FRA-striden). Det vinglades lite hit och dit.Och man tappade alltfler av socialliberalerna. För att återfå sin stadga så bytte man namn till Liberalerna, men utan att ge det det innehåll det krävde. Möjligen kan man säga att något av den liberala grundsynen återkommit under den allra senaste tiden strid om flyktingpolitiken.
Kristdemokraternas bana började senare, och de var länge ett klart kristet parti, grundat på och av pingstvänner. Fick med tiden mera bredd och och utvecklades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid till en mera modern mix av socialkonservatism och socialliberalism, som värnade bistånd, u-landsstöd - och familjen. Idag är inte mycket av socialliberalismen kvar, bara en hårddragen konservatism med smärre sociala rester, allmänt positivt familjepolitik men med nedtoning av den kristna profilen, och en alltmer främlings-. och flyktingfientlig politik som tävlar med SD:s i omänsklighet.
Socialdemokraterna, vart tog de vägen? Betoningen av att vara Arbetarpartiet suddades succesivt ut, det har inte längre initialerna SAP.  Talar om "löntagare" och består till stor del av offentliganställda, både från LO-håll och tjänstemannahåll. Socialismen tas alltmer sällan fram som ett mål, utan i stället talar man allmänt om välfärd, som kan anordnas på flera sätt (dock ej så de kan ge vinst). En allmän kravlös välmenande inställning, utan ideologisk förankring och som kan omfamnas av de flesta andra också. Idag innefattar sossepartiets ledarskikt en myckenhet  rätt pragmatiska klättrare, som inte vet om de är socialister eller socialliberaler (enl egen s-definition som "tror" att social betyder socialist) eller högersossar med närmast nyliberal ekonomisk inriktning, rätt likartad den som (stora delar av ) dagen moderater har.
Miljöpartiet då? En nykomling med rätt svajig historia. Ett parti med fokus på miljön, med den tolkning som partiet för stunden har på "milö". Till en början rätt jordnära (men med stadsbons ögon) med mycket blink åt socialdemokrati, och småföretagande. Några decennier  vägrade de sätta in sig på en höger-vänsterskala. Naturligt nog. Men hamnade då och då rätt långt vänster ut, totalt sett. Verklighetsfrämmande miljöförslag mixades med mera handfast . En tid rätt stora inslag av socialliberalism i ekonomisk-socialmening. Men så gick de ihop allt tätare med S och sen 4 år t o m i regering med s, varvid mp tappat det mesta av sin profil. Möjligen kommer mp dock att skärpa till sig nu efter sitt valnederlag 2018. Vem vet? Vart går de nu?
Kommunisterna, de namnändrade sig i några steg, och drog allt längre bort ifrån sin kommunistiska ideologi. Rymmer väl ännu en och annan rättrogen kommunist, och även några i ledande positioner har ett förflutet i den hårda kommunisttiden, men de har gjort avbön och rent praktiskt är de på sin höjd rätt bleka socialister, demokratiska socialister.  Ungefär som en mittensosse var för ett-par-tre decennier sedan. Så inte heller vänstern har kvar sin gamla ideologi.
Och så har vi det underliga företeelsen "SverigeDemokraterna", som varken kan ses som "svenskt" eller "demokratiskt" i språklig eller ideologisk mening. Ett ungt parti med rötterna djupt nere i facism, nynazism, värsta främlings- och flyktingfientlighet  och högerexstremism med extrem "fulnationalism".  Med en debattmässigt skicklig ledare har de idag nått stora väljarframgångar. Framgångar skapade av ett utnyttjande av fördomar emot allt främmande och nytt, spec emot invandrare och flyktingar. vilka utpekas som grunden till allt ont och allt som gått fel. Samtidigt har SD en kluven inställning till sin grund och sin ideologi. De vill och lyckas nå just de som har nynazistiska sympatier och liknande extremism, de är ju basen, ryggraden i partiet och bland de trognaste väljarna. Men samtidigt vill de tona ner sin bakgrund, så att inte de mörka bevekelsegrunderna blir för tydliga för de som "bara" är allmänt rädda för främlingar, som är besvikna på hur t ex sociala förmåner urholkats, hur landsbygden avfolkas, hur lågutbildade har svårt få välavlönade jobb och som är emot att Sverige ger hjälp till utvecklingsländer och krigsdrabbade människor. Och så fiskar de efter välbeställda näringslivstoppars röster också, genom att strö löften omkring sig som lockar historielösa "finansmän/kvinnor" utan djupare ideologiska insikter.
                Det var väl alla partier..

   Undra på att det är svårt att förstå dagens politik?

En liten "anekdot" från den tid som politiken verkade lättare att förstå. Men då ändå det politiska språket kunde missförstås.
Jag och några ungdomar följde våra fäder till ett valmöte. Utomhus, femtiotalet.  Vi skulle få se en valfilm.
Ja mötet började, och filmen började rulla. Men så sa, försynt" en kompis: "var är valarna"....

Inte lätt då heller, att vara i valet och kvalet.

Per Garthon, socialliberalism och dagens politiska läga

Per Garthon har i Arbetet idag den 27 mars 2018 en  intressant artikel där han efterlyser ett socialliberalt parti i dagens svenska poliltik. Han  beskriver fp i stora, grova dag också så som jag upplevde det. Så visst är det intressant tankar och beskrivningar också idag för oss som anser oss vara socialliberaler, vare sig vi tillhör L något annat parti, eller är partilösa och möjligen kan ha sympati för ett parti utanför riksdagen. 

För de decennier Garthon beskriver VAR folkpartiet klart socialliberalt. OCH det var ett parti som den gode Per tillhörde och arbetade för - även om han fick mycket stryk av Gunnar Helén, och Per avvek så småningom för att bilda miljöpartiet (mp)  - främst efter en djup konflikt med dåtidens part-sekr i fp, Carl Tham. Per var ju kärnkraftsmotståndare, men Tham mycket anhängare och förespråkare. Sedan gick ju Carl Tham över till sossarna... 
Jag var aldrig Garthonist i den beryktade striden i fpu, som f.ö. Lars Leijonborg vann med knappast möjliga marginal. Men jag följde med noga och läste med god behållning en av de böcker Per skrev och där han mer el mindre idiotförklarade det parti han tillhörde - och nu faktiskt försvarar som socialliberalt!!! Jag har nog aldrig strukit under så mycket i en bok som i Pers. Både med utropstecken och frågetecken. (Hittar den inte nu i det utkylda rum som är mitt bibliotek - jag har för mycket böcker.) 

Trots sina betänkligheter, och ifrågasättanden, av fp då så verkar han nu, som sagt, ändå godkänna fp´s dåvarande socialliberalism. Han ville i viss mån ha med sig denna i sitt mp, även om fokus låg på miljöpolitiken. Vid en FB-diskussion med honom härom året (före det nuvarande språkrören tog över) så medgav han också villigt att i mp finns (dvs fanns) starka inslag av socialliberalism... Och jag upplever hans efterlyshning i Arbetet-artikeln som ett indirekt erkännande av att mp idag (det också) tappat sitt socialliberala inslag - till förmån för att få sitta med vid maktens bord. Med resultat att tappa både väljare och medlemmar... 

(Är det inte möjligen så att också en del av fp´s förlust av socialliberalismen beror på strävan efter att få sitta i regering, med m som riktmärke?) 

Jag noterar också att Per G inte nämner med namn en av de starkaste socialliberlaerna, Sven Wedén. Däremot hans (och därmed fps) förespråkande av företagsdemokrati och andel-i-vinst- system. En som drev främst löntagarfondfrågan (i s-riktning dock) var just Pers motståndare Carl Tham, som gick till s. Det s som mp idag samarbetar med, i väldigt underordnad position. ..... 

Så, inte blir jag speciellt  förvånad att Per Garthon gärna skulle sitta i en regering idag med ett fp som det var på 70-talet. Men dagens L är inte som 70 (eller 80)-talets folkparti. Något oklart är det om han tänker det sig som mp-are eller som fp-are a la 70-tal, eller som "bara" Per Garthon. Visst är det en intressant tanke, åtminstone om det skulle innebära ett återfött socialliberalt parti + Per Garthon i en styrkeposition gentemot de andra partier som troligen måste ingå i en sådan regering. Inte som lydparti varken till sossarna eller dagens gammelmoderata parti.

En regering där ett starkt och socialliberalt parti ingår, plus Per G (i någon egenskap), det skulle rimligen ha stora möjligheter att driva en politik för "frihet i gemenskap" (Heléns korta definition av socialliberalismen) och med en framtidsinriktad miljöpolitik. Utan nyliberalism, konservatism eller socialism. 

Apropå partipiska, igen. År 2016.

Som en påminnelse om partipiskan i svensk politik, och en exemplifiering som Olle Wästberg skrivit om, med anledning av en aktuell debatt.
Jag citerar rakt av:

"De politiska partierna bör bli öppnare

De politiska partierna har blivit eliter med ryggarna utåt. Det är en analys vi – med utgångspunkt i forskningsrapporter -  gjorde i Demokratiutredningen.

Tesen illustreras också av vad som utspelade sig i Liberalerna i mitten av månaden, när några ledande i partiet krävde att frispråkiga Birgitta Ohlsson skulle sparkas ut ur partiledningen. Så blev det inte, men debatten ger lärdomar.

Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Petersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen. När jag meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.

Om riksdagsgrupperna är knapptryckarkompanier blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt.

Om partierna blir allt mer av marknadsföringsorganisationer med starka band till PR-företag försvagas demokratin."

Så sant!
(Kort komplettering) 
Givetvis är det rimligt med högt i taket  i alla partier som anser sig vara demokratiska. Men möjligen extra högt i partier som grundar sig på liberalismen, frihetens ideologi. 
Och dessutom bör nog det vara extra tolerat när förtroendevalda tar ställning för partiets ideologiska grundval, i opposition mot partiledningen när den aktuella partilinjen avviker från grundideologin!!!

Ledarskapsstriden inom "Liberalerna", vart leder den?

Idag är det öppen strid inom L, det parti som nylingen döpt om sig för att betona sin liberalism. Och under valrörelsen ville partiet också betona att det fortfarande bygger på socialliberalismen.

Krisen och striden beskriva i Dagens Industri, varifrån jag citerar och kommenterar. Se gärna också en del av bakgrunden i min bloggpost om ett par av Jan Björklunds senaste utspel.
Båda dessa har kritiserats av Birgitta Ohlsson, och det har inte tagits nådigt upp av en ledande krets runt Björklund, där ett par personer kräver att Birgitta Ohlsson ska avgå från partiledningen.
Ett krav som ifrågasätts av många andra företrädare, som dels i det ser ett brott mot liberalismens principer om mångfald och öppen diskussion, dels menar att Ohlsson har rätt i sin kritik av Björklunds utspel och att partiet måste våga stå för sin (tidigare) socialliberala ideologi.

"På onsdagen kallades riksdagsgruppen till ett extrainsatt möte. Liberalernas ungdomsförbund väljer i ett uttalande att backa upp Birgitta Ohlsson.

“Liberala ungdomsförbundet tycker det är sorgligt att en person som har så mycket stöd i partiet angrips offentligt. Att partiet har högt i tak också i viktiga värderingsfrågor är ett sundhetstecken, ingenting som ska tystas ned”, skriver ordföranden Joar Forssell uttalandet.

Birgitta Ohlsson får även starkt stöd av partikollegan och EU-parlamentarikern Cecilia Wikström. "  Wikström betonar att Birgitta Ohlsson är en person som verkligen lyckats samla unga människor, få dem att känna kraft och tillit och tro på det liberala projektet om en bättre värld. Sådan är Birgitta och vi behöver henne .

Även den tidigare partiledaren Maria Leissner ger Birgitta Ohlsson sitt stöd. ”Att vilja tvinga en av de mest ledande partiföreträdarna, förödande lojal dessutom, att lämna sin post för en totalt rimlig åsikt grundad på liberala värderingar, är inte demokratiskt. Det är inte heller förenligt med liberala värderingar”  Bland de som stöder Ohlsson finns även t ex EU-kommissionären Cecilia Malmström, tidigare fp-minister och tungt namn inom EU.
Men Anna Starbrink, ledamot i partistyrelsen och landstingsråd i Stockholm liksom partiets vice ordförande i riksdagsgruppen Tina Acketoft, vill att Ohlsson ska ställa in sig i ledet, eller avgå. 

Jag vill påpeka att L idag är ett litet parti, som förlorat mängder av medlemmar och aktiva, sådana som var socialliberala och inte gillar L:s högersväng. Personer som idag är politiskt hemlösa, och socialliberalerna som finns kvar lär inte kunna stödja L om ytterligare steg tas åt höger, och dessutom öppnar för samverkan med SD. Det finns ett stort behov av ett socialliberalt parti, men det uppfylls inte av dagens L, än mindre om Björklunds linje fortsätter.

Socialliberaler är inte socialister, inte heller konservativa som kd, eller nykonservativa som dagens moderater blivit efter Reinfeldt, ej heller nyliberala som centern är idag (med undantag av vissa områden) .
Socialliberaler är för frihet OCH ansvar. En frihet som inte skadar andra, emot rasism och för ett socialt ansvar och öppenhet och utveckling. 

För det krävs att Jan Björklund avgår och L återfinner den socialliberala politik som folkpartiet förde.  Då kan man inte knuffa ut Birgitta Ohlsson. 

På väg till revolutionen ?

Är Sverige på väg in i ett revolutionärt skede?

På AB debatt skriver Olle Wästberg om att politikerna har övergivit förorten. Han beskriver bl a de stora skillnaderna i valdeltagande i olika delar av Stockholm.
"Klyftan mellan det valdistrikt (i Bromma) där flest röstade och det där minst andel röstade (i Tensta) var 54 procent."
Skillnaderna mellan utbildning, sysselsättning och inkomster skiljer stort mellan olika stadsdelar. Vilket leder till olika valdeltagande.
Olle skriver: "Unga, utlandsfödda och lågutbildade gör färre försök än andra att påverka politiska beslut. Samtidigt är politiska beslut långt viktigare för levnadsomständigheterna för människor i Norsborg än vid Karlaplan.

Lågt valdeltagande är en följd av låg integration och bostadssegregering. Effekten av att människor i ”utanförskapsområden” inte röstar är att de heller inte blir lyssnade till. Vi vet ju att unga och utlandsfödda är underrepresenterade både som medlemmar i politiska partier och i de valda kommunala församlingarna."
Och, påpekar Olle Wästberg, politikerna lyssnar inte på de som inte röstar. De i utanförskapsområdena känner det, att ingen lyssnar. Att det leder till frustration är inte underligt. 

Samtidigt läser jag i DI hur Sven Hagströmer beskriver det. "Känslan av hopplöshet i Stockholms förorter skapar enorma slitningar i samhället, säger finansmannen Sven Hagströmer.
"Den franska revolutionen berodde just på det", säger han till Aftonbladet.

Alltså, vi har stora problem idag, där många människor inte bara känner sig långt ifrån inflytande, från delaktighet i demokratin och välfärden. De är också utanför de facto. Det har uppstått stora skillnader, "klasskillnader". Hopplöshet. Det har uppstått parallellsamhällen. 

Och även om dessa uttalanden göra i anledning av några AB-artiklar om Stockholm vet vi ju att liknande situation finns även på andra håll i landet, i förorter eller andra områden där det koncentrerats människor med låg utbildning, låga inkomster, låg sysselsättningsgrad.

Samtidigt så vet vi att inte bara den franska revolutionen 1789 uppstod på grund av de parallella samhällena, där större delen av folket levde i armod, och utan inflytande - utan demokrati, medan en överklass levde i överflöd. Den ryska revolutionen i början av 1900-talet hade liknande orsaker. 

Och vi var väldigt nära det också i Sverige för ca 100 år sedan. Där alltfler flydde fattigdom, religiös förföljelse och ofrihet till Nordamerika. Samtidigt som industrin växte fram med underbetalda arbetare (som ofta var ogifta kvinnor i vissa industrier) och det gick trögt med demokratins framväxt. Skillnaderna var för stora. Högern, kungahuset och de besuttna stretade emot folkets vilja att få vara med att styra - och så innebar första världskriget, speciellt de senare åren, att hungersnöden blev djup och akut, vilket inte Hammarskölds (av kungen utsedda regering) kunde bemästra.  En ny regering under Carl Swartz fick ta över i den tid (våren, sommaren 1917) då det var omfattande och förtvivlade demonstrationer, där kvinnorna ofta spelade den ledande rollen. Det fanns för lite bröd, potatis, rotfrukter och mycket av köttet och fläsket som producerades hade exporterats. Hungern och att den mat som fanns var för dyr,  och bristen på inflytande (demokrati) ledde på sina håll också till rena kravaller och annan oro. Skillnaderna i samhället var för stora.

Nu kom Sverige över den krisen, Swartz kortlivade regering lyckades lugna folket genom att samarbeta med riksdagen ( inklusive vänstern, dvs liberalerna och socialdemokraterna) och genom att få fram mat, och genom att förbereda marken och göra klart för de mera rabiata konservativa (kungahuset, högern etc) att om inte rösträtten utvidgades så kunde det bli revolution. Swartz var "höger", och hade en blandad uppsättning ministrar, men var uppenbarligen en moderat konservativ, med mycket starka liberala sympatier, som insåg. Hösten 1917 segrade vänstern (liberalerna och socialdemokraterna) och liberalernas ledare Nils Eden blev statsminister i en koalition mellan liberaler och  socialdemokrater. Högern tappade stort, och de mera revolutionära socialisterna (utbrytare från soc-dem) fick bara 8%, och de två bondepartierna (konservativa) var också små. Detta ses som det parlamentarismen slutliga genombrott. Att regeringarna inte skulle utses av kungen utan av riksdagen och måste ha riksdagens stöd. Edéns regering avskaffade de tidigare begränsningarna av rösträtten - och kvinnorna fick rösträtt. Olika reformer i demokratiserande syfte genomfördes (inkl skolreformer). 

Av historien, erfarenheterna, bör vi kunna tyda tecknen. Se att vi idag har flera av de orsaker som låg bakom tidigare revolutioner och som gjorde att vi var snubblande nära det även i Sverige. Klassamhälle, stora grupper som stod utan verkligt inflytande, fattigdom etc. Och lära att ska vi klara även dagens situation måste vi avhjälpa bristerna; minska utanförskapet, minska de allt djupare klyftorna mellan olika grupper människor, förbättra utbildningen, minska fattigdom och öka sysselsättningen och öka valdeltagandet. Partierna måste lyssna och deltagandet i det demokratiska samtalet måste öppnas, vidgas så att alla känner sig kunna vara med. Att dagens överklass måste rucka på sina privilegier (ekonomiska och andra), om vi ska ha ett samhälle där alla är med.

Första maj - utan revolution nu, men nära för 99 år sedan

Jag gissar att dagens första maj blev en rätt avslagen demonstrationsdag i Sverige. Jag har inte förmärkt något som skulle förmå de stora och upprörda folkmassorna att gå ut och demonstrera. I stort sett hela min livstid har det, förutom några korta avbrott under senare tid, varit socialdemokraterna som suttit vid makten. Och det har verkar konstigt och närmast patetiskt att gå ut och protestera emot makten, när man själv är den som har makten.  Om en stund lär vi få pliktskyldiga reportage för vad som förevarit och sagts.

Annat var det för cirka hundra år sedan. Och för 99 år sedan, 1 maj 1917, var det inte bara världskrig utan också en pågående kommunistisk revolution i Ryssland och i Sverige var det en hungersnöd som drev folk, och inte minst kvinnorna, ut på gatorna för att demonstrera. Etablissemanget (kungen, högern, militären, överklassen) fruktade revolution även i Sverige, och de motarbetade den framväxande parlamentarismen och en demokratisering som skulle leda till allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Vänstern, dvs liberalerna och i viss mån de framväxande socialdemokraterna hade vunnit några steg på vägen till folkmakt i stället för herremakt.

Under året innan hade hungersnöden brett ut sig alltmer, Hammarskölds regering hade inte klarat av livsmedelsförsörjningen och inte att förhandla med Storbritannien om handelslättnader. I början av 1917 blev livsmedelsbristen akut. Regeringen Hammarsköld tvangs avgå. Och Carl Swartz bildade regering. En höger- och konservativ regering, men inte av det mer extrema slaget, och ledd av en person som var moderat höger och delvis snarast liberal i praktiken, med ett förflutet som frihandelsvän - i motsats till de mer konservativa högermännen. Och Swartz var inriktad på samarbete med riksdagen och där även med vänstern (liberalerna och socialdemokraterna). Men det var oroliga tider. Militären, i vart fall de värnpliktiga, ansågs inte pålitliga om det skulle bli något som kunde bli en revolution. Samhällsbevarande krafter började bilda "skyddskårer" som skulle hjälpa polisen och "trogna" militärer att hålla tillbaka våldsbenägna demonstranter. Vare sig de demonstrerade för mera mat till rimliga priser eller ett nytt styrelseskick/republik.

Inför första maj höjdes säkerheten, rusdrycksförbud utfärdades ock krigsministern ville förlägga pålitliga förband  från landet i Stockholm p g a oro för de opålitliga i Stockholm. Men Carl Swarz ville inte det. Han insåg att det kunde ses som provocerande, och han förhandlade med Branting om att skyddskårerna inte skulle få några anslag, utan tvärtom förklaras oönskade. En del högerkrafter var närmast panikslagna, men Swartz och hans regering var bekymrade, men inte panikslagna. De lyckades, efter samtal och samverkan med vänstern lugna ner situationen. Samtliga partiledare, inklusive även Branting och Nils Edén (liberalernas ledare) uppmanade folk till lugn och att samarbeta för att klara av svårigheterna. Och i riksdagen lyfte Branting fram att förutom att hungerkrisen måste lösas, måste det också till konstitutionella reformer.

Och, ja, demonstrationerna blev mäktiga och omfattande. Men i huvudsak lugna och värdiga. Dock, skulle det visa sig att det inte var ett lugn som skulle råda allt framgent. Men första maj innebar inte startskottet till en blodig revolution i stil med den ryska, bekämpas av regimtrogna trupper, poliser och högern.  Efter ett halvårs regerande hölls riksdagsval. Swartz regering avgick och vänstern, dvs liberalerna med Nils Edén som statsministger och socialdemokraterna med Hjalmar Branting, bildade regering. Allmän rösträtt, utan graderade röstskalor, och rösträtt även för kvinnorna, infördes. Och första världskriget tog slut.

 Socialdemokratin sprack under resans gång, och utbrytarna bildade ett kommunistiskt parti.

Fösta maj 1917 var revolutionen dock snubblande nära, men undveks. Demokratiseringen kunde gå vidare med fredliga medel.
...
Carl Swartz är en statsminister som jag tidigare inte vetat mycket mera om än namnet. Historikern Eva Helen Ulvros bok (Bonniers) om Swartz ger dock en intressant och detaljerad information om honom och speciellt om det händelserika halvår som han var statsminister. Och den visar att även en kort regeringsperiod kan innebära viktiga beslut för landets framtid.
För mig är det dessutom intressant, Carl Swartz kom från Norrköping (vilket jag inte gör), men hans mor hette Elisabet Forsgren. Undras om det kan finnas något släktband långt bort i historien...

Vem byggde Sverige?

En viktig del av den socialdemokratiska självbilden, det är att det var partiet som byggde Sverige. Per-Albin Hanssons Folkhem, och Erlanders påbyggnad. En bild som får stöd av det långa maktinnehavet för S.

Nu har en moderatpolitiken ifrågasatt detta i en artikel i Dagens Samhälle rubricerad "Socialdemokraterna byggde inte Sverige".  Vilket givetvis retat upp en del socialdemokrater, och det med besked.

Så här ser jag på saken.

Det är inte en korkad artikel. Men ofullständig, och det gissningsvis fullt medvetet. Liksom de vredgade kommentarer från s-håll, som försvarar det höga skattetrycket som grunden för folkhemsbygget.  

Alltså. M-skribenten "glömmer" att industrialiseringen och utvecklingen under perioden 1870 och till medio 30-talet faktiskt till stor del berodde på folkskolans införande några årtionden före 1870, en liberalt framdriven reform. Att välfärd och byggandet av landet fick fart berodde också i hög grad på frihandeln, som drevs fram av liberaler, och där var de konservativ motståndare. 
S kom in på banan på allvar först en bit in på 1900-talet, och liberaler och socialdemokrater var pådrivande för demokratiseringen, en annan viktig framgångsfaktor, liksom olika sociala reformer, emot högerns och "näringslivet". Liberalerna har inte motsatt sig skatter för sociala reformer, däremot skatter och annat som ansågs leda till socialisering. 
Och det hör till bilden att s i vart fall under Strängs epok och lite till hade gott och (alltför) tätt samarbete med storföretagen (läs: fr f a Wallenbergsfären/SEB), vilket jag gissar att båda parter ansåg gynna sig själva och sina mål... 
Däremot gynnade det knappast småföretagandet. Det gynnades främst av det liberaler och sparbanksrörelsen stod för. Och tyvärr glömmer lätt Sossarna att faktiskt näringslivet, företagandet skapat underlag för välfärdsbygget - vilket s i regeringsställning kunnat utnyttja för att ta in skattemedel för det fortsatta byggandet. Det är ett växelspel som såväl högern/moderatena/näringslivslobbyister som sossar inte gärna erkänner - annat än "sin" bit. Saltsjöbadsavtalet och -andan är ännu en sådan viktig bit som idag inte erkänns fulla värdet av från de olika sidorna. 
Utvandringen från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet bidrog  också att Sverige lyckades försörja de som blev kvar. Det som byggt Sverige är ett växelspel av många faktorer och inblandade. 

Alltså, artikeln är ofullständig och vinklad, men det är också de mest hätska angreppen på den. 
Verkligheten är mera sammansatt och mångfacetterad, och beror på hur samförstånd lett utvecklingen framåt. Där det ibland kompromissats, ibland kunnat undvikas dikeskörningar. Men inte alltid...