LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP, DET AVGÖR DESS FRAMTID.

 

LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP om vad det är. 

Liberalismens ev framtid. OBS, liberalism i Sverige är detsamma som socialliberalism som den utformades under Bertil Ohlins tid. (I samarbete med Waldemar Swensson, och inkluderande det folkliga frisinnet.)
Vem minns idag "ELSA" ?
Elsa var förkortningen för det studiematerial som var underlag för att fp-s studiecirklar om partiets ideologi skulle visa vad som var ideologin i sig, och i förhållanden till andra partier. Inte ett valprogram i sakfrågor, utan förhållningsättet, vägvisaren, kompassen.
De senaste decennierna visar, anser jag, att inte mist folkpartiet L-partiet kraftigt försummat den ideologiska skolningen och debatten. Debatten har handlat om sakfrågor, inte om hur välja väg.
Den senaste tiden visar hur ödesdigert detta blivit för det socialliberala partiet (vare sig det kallat sig fp eller L-partiet).
Att L-partiet är så ideologiskt vilse att det stöder den främsta ideologiska motståndaren, det odemokratiska och på nazismen vilande SD.
L-partiet är nu bortom räddning, det är ett tomt skal, som i och för sig med knapp nöd tog sig in i riksdagen, men i rena desperationen sålde sin själ, sin ärorika historia före år 2000.

De som ser sig som liberaler (på svenska, dvs socialliberaler) måste nu "gå hem och läsa historia" som Gunnar Helén sa en gång i tiden. Läsa in den, gärna i någon form av moderna studiecirklar. Så att "nyliberalismen" (dvs neo-conservatismen) genomskådas, liksom den själviska och naziinflammerade extremnationalismen. Att lära sig ske skillnad på socialt ansvarstagande och socialism i form av sosseri, och mellan socialism och kommunism, se skillnad mellan demokrati och diktatur och auktoritära varianter.

Att se vad socialliberalism står för: frihet i gemenskap, valfrihet så långt den inte skadar andra, frihet i samverkan och samarbete, internationalism, hänsyn till jorden, att verka för vår överlevnad, klimatet, stoppa rovdriften etc. Minska klyftorna och främja fred och utveckling, ansvarstagande och välfärd. Sociala reformer utan socialism. Att se framåt  Demokrati som främjar framsteg och motverkar förtryck.

För ett liberalt samhälle (ELSA). Sök kunskap, läs om, studera vad som är den sociala liberalismens historia och kärna, demokratins kärna. 

Än finns några socialliberaler kvar i livet. Ta tillvara deras kunskaper.  Mycket finns också skrivet. 
Läs, studera, samverka för den folkliga sociala liberalismens framtid. 
Gå gärna med i Folkliberalerna, ett parti  under bildande. 

Ni hittar folkliberalerna på Facebook. 

Socialliberaler längtar efter ett socialliberalt parti. (M a a ett öppet brev t Jan Bj.)

På Facebook hittade jag just detta öppna brev från en socialliberal folkpartist. En socialliberal som är starkt kritisk över hur fp utvecklats under senare år.

"Som socialliberal och Folkpartist förväntar jag mig att Sveriges liberala partiledare noga tänker igenom sina uttalanden gällande migration och integrationspolitiken i en tid då våra humanistiska och liberala värdering är så hårt ansatta i den politiska debatten på ett sätt som vi inte har upplevt sedan 40 talet.

För första gången under efterkrigstiden står vi inför ett faktum där opinionen och samhällets normer är avhumaniserande och bakåtsträvande i sin utveckling. Det går inte att lägga hela skulden för den utvecklingen på Jimmie Åkesson och SD. Jag menar att som liberaler så måste vi se vår roll i denna utveckling. Folkpartiet har under de senaste 10 åren misslyckats att vara den tydliga motkraften till denna utveckling. Även om det inom partiet finns krafter som hållit dom liberala värderingarna högt så har dom hållits tillbaka till förmån för en smalare, hårdare och "flexiblare"
politik.

Med denna partiutvecklingen har Folkpartiet radikalt misslyckats med att bedriva en liberal och human opinionsbildning och med att agera som den självklara motkraften till nationalism och främlingsfientlighet som liberalismen ideologiskt är.

En liberal migrationspolitik är öppen och human och en liberal integrationspolitik handlar om att riva hinder och därigenom skapa förutsättningar för en snabb integration. Det här är de politikfrågor där liberalismens motpol har lyckats med sin opinionsbildning på bekostnad av våra humana och liberala värderingar.

Sverige behöver ett starkt liberalt parti och med facit i hand så är det tydligt att dom ideologiska kompromisserna har skadat både Folkpartiet och Sverige. Som partiledare och vice partiledare under större delen av den tid jag talar om så måste du ta ditt ansvar för det läge som vi nu står inför." 

Jag instämmer i den (ännu) aktive folkpartistens analys och beskrivning. Och jag kan i vissa delar skärpa den ytterligare. Brevet kan ses som en uppmaning till Jan Björklund att antingen avgå eller så kraftig korrigera tillbaka kursen till den som den var från Bertil Ohlins tid och via Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och fram till och med Bengt Westerberg och Maria Leissner och början av Lars Leijonborgs tid som partiledare. 

Jag hoppas att Jan Björklund, och kretsen omkring honom läser och begrundar. 

En inre kritik och oro över den gradvisa kursändring som skedde med start kring sekelskiftet har alltid funnits, men inte lett till att socialliberalismen fått vara fp´s politik, utom möjligen till namnet ibland. 

Inom partiorganisationen har det lokalt ändå tillämpats socialliberal politik, men på riksnivå har fp alltmer låst fast sig i en blockpolitik som innebär en undanskymd roll för fp under moderat ledning. Speciellt i skymundan har det socialliberala inslaget hamnat. Vilket lett till att många tidigare väljare lämnat partiet - åt olika håll. En och annan nyliberal eller konservativ "allmänborgerlig" kan ha tillkommit, vilket tydligen uppmuntrat ledningen att fortsätta på vägen bort från socialliberalismen.

Jag tycker mig ändå ha märkt en allvarligare oro och kritik de senaste tiden. Troligen på grund av  SD:s framgångar som dessutom lett till en än skarpare blockpolitik, där fp inte förmått att frigöra sig för en socialliberal linje. Det bubblar och sjuder över allt. Jag märker hur missnöjet med läget inom fp ökat markant, man förstår inte den benhårda kopplingen till alliansen, hur Sverigedemokraterna tillåts styra debatten utan att få klara mothugg från liberalt håll,  och hur valhänt alla inviter från sossehåll till samverkan för en mittenpolitik behandlats av fp-ledningen (och från den nyliberala centerledningen).

Och mängder av socialliberaler har som sagt försvunnit från fp, men hoppas på en tillnyktring inom fp. Man saknar fp som ett klart och tydligt socialliberalt parti. Det visar sig t ex också på den partipolitiskt obundna diskussionsgruppen på FB, med namnet socialliberalerna. Tillströmningen av nya deltagare är mycket kraftig. Men även utanför gruppen ropas det efter socialliberalism, och efter ett fp som inte är ett stödparti till högern. De som ropar och längtar är oftast mycket skeptiska emot både vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna, men då främst när dessa partier betonar socialismen. Men vill se en samverkan med s i dessa tider, efter social nedrustning, en stark höger, och ett rasistiskt parti som växer sig allt starkare. 

Varför är inte fp den klara och starka motkraften till socialism OCH högerpolitik och rasism? Varför förstår inte fp(-ledningen) att det behövs ett parti som kan samarbeta, i nuläget med socialdemokratin, emot extremism?  Om inte socialliberala krafter samverkar med andra partier i mitten, så kantrar de andra över åt endera hållet. Antingen till mera dogmatisk socialism eller till en reaktionär och rasistisk politik bortom all sans och måtta, bortom all humanism.

Kommer fp fortsätta sin nuvarande väg mot avgrunden? Eller förmår fp att staga upp sig för att ta ledningen för ett mera socialliberalt Sverige? 

Eller måste det till ett nytt parti? 

Är socialliberalismen en socialiserad liberalism?

Jag skriver väldigt ofta om socialliberalism, gärna i förhållande till andra ideologier. Se gärna  t ex dessa länkar till äldre artiklar. Den ena om socialliberalismen i sig, och i förhållande till "nyliberalismen".  Det andra om socialliberalismen nu (dvs sedan ca 2005 och till 2014) inom och utom fp och om den kan skrivas med eller utan "cituatioinstecken".
Också fler artiklar av olika längd kring detta finns på min blogg, den som söker kan finna.

Det jag nu vill diskutera och belysa tar sin avstamp i den slutna FB-gruppen Socialliberalerna, men som jag vill lyfta fram, då den främst berör den  numera vanliga missuppfattningen att socialliberalismen skulle vara något slag socialism, eller ett mellanting mellan socialdemokrati och liberalism. Många gånger föranlett av att man blandar ihop begreppen social och socialism.

Alltså.
En debattör på diskussionsgruppen gav en bra beskrivning av det sakliga innehållet av socialliberalismen som idé, men skrev att det beror på "socialism" hos socialliberalismen. Vartill jag genmäler.
" Du pläderar bra för socialliberalismen, som ideolog och ide när den inkluderar socialt ansvar. . Men du gör likafullt ett grundfel, som visar att du inte är speciellt förtrogen med i vart fall vad som kallats socialliberalism i Sverige, hur den växt fram och definierats. När du söker beståndsdelar från olika håll så blandar du ihop socialdemokrati med socialism. Det senare är en ideologi, som i och för sig sossarna själva anser (ofta med rätta, men ej alltid) är en viktig ingrediens i sin socialdemokrati. Men vad socialdemokrati är, förutom att de säger den är demokratisk socialism, det är ofta otydligt och beroende på vad det anser är praktiskt möjlig politik för att behålla makten. 
Det finns, som du antyder (betr JS Mill), även tidiga liberala teoretiker som förespråkar sådant som kan definieras som tidiga socialliberala idéer, men du gör misstaget att kalla det för socialism. 
Socialt ansvar och socialpolitik och t ex rättssäkerhet är INTE socialism. Tvärtom är det så att socialismen inte per definition inkluderar i sig ett ansvarstagande för alla, den förespråkar proletariatets diktatur - inte jämlikhet eller rättvisa för alla, utan bara för en grupp "proletariatet". 
Däremot har svensk socialdemokrati, efter viss tröghet i starten, steg för steg anammat vissa socialliberala idéer om t ex allmänna sociala trygghetssystem, om allmän och lika rösträtt för alla (även för kvinnor, som de länge inte såg som ett självklart krav). Jag behöver inte rabbla upp dessa ställningstaganden och reformer som socialliberaler genomdrivit, och som inte socialdemokraterna först var intresserade av men som de senare stödde - och ville ta monopol på, då de blev populära. Det finns gott om litteratur som visar denna utveckling. Jag ser det självfallet som en positiv sak att socialdemokratin de facto accepterat socialliberal politik, MEN det gör inte att denna acceptans ska döpas om till socialism. Och till och från har socialdemokratin försökt köra fram socialistiska idéer och förslag. Men då har de rönt kraftigt motstånd från socialliberaler. 
Socialism och socialliberalism är inte samma sak. Däremot har socialdemokratin (som parti) då och då anammat socialliberala idéer. Men socialliberaler har inte accepterat socialistiska förslag - eftersom de innehåller frihetsinskränkningar som skadar den enskilde." 

Vidare: "Debattören beskriver alltså väl det som var socialliberalism. Citat "En kritik mot höger politik" " Fackliga fri och rättigheter. Läs på om Upplysningstiden och Franska revolutionen. Socialliberalismen grundades som en kritik emot högerpolitik, de långa arbetsdagarna, de låga lönerna och usla arbetsförhållanden. Man försökte upplysa riktigt många människor med riktigt mycket information och kunskaper. Det var också en stark kritik emot konservativa, den kristna religionen, kyrkan och staten. Den konservativa statliga makten var alldeles för stark." etc. 

Ja, Så bildades också fackföreningarna av (social)liberaler (som då ofta kallade sig frisinnade). Som inte var socialister alltså. Men i sann kollektivistisk anda togs de över av socialisterna som ett led i klasskampen, för proletariatets diktatur. Men övergick vid partidelningen senare (oftast) till den socialdemokratiska grenen. Svensk socialliberalism har alltid varit för kunskaper, utbildning och för religionsfrihet (och emot statskyrkans monopol). I likhet med även de tidiga liberalerna. Och allt detta långt innan det fanns någon socialistisk rörelse eller socialism i Sverige. Både klassisk liberalism som socialliberalism har varit emot överhetens förtryck och all slags ofrihet - såväl den som kommer av konservatism eller (sedermera) av socialism. 
Franska revolutionen anses ju också som den liberala revolutionen!  "Trots" att den var blodig.

Jag vill sammanfatta det såhär. Utan ta in partierna i detta "mönster":
Konservatism är höger, med allt vad det innebär (Men med div definitioner för vars och ens prioriterinar, som värdekonservativ, socialkonservativ,)
Liberalism är dess motsats, dvs vänster. Men kan också ses som det träd varur, förutom "stammen" liberalism, utvecklat sig mer el mindre livskraftiga grenar, såsom socialliberalism, socialism (som i sin tur har sidogrenarna kommunism och socialdemokrati plus en och annan smärre gren, ibland "förtorkad"). 

Ett "märkligt" sidospår som en del vill se som liberalt är den s.k. nyliberalismen. Jag menar att det är en felsyn. Nyliberalismen är mera att betraktas som neo-conservatism, och är mera ett slags "förnyelse" av den högerkonservativa kapitalismen med stark inriktning på ekonomisk politik, och där ekonomin ses som styrande även utanför ekonomiska sammanhang. 

Man kan också se socialismen som en i hög grad ekonomisk syn på politiken, dock i motsatt riktning emot den neoconservativa "nyliberalismen".

Valfläsket - fläskpannkaka eller pyttipanna?

Ser på en FB-tråd en förvirring om den mängd utspel som partierna gör inför valet. En mängd valfläsk, som någon liknade vid en fläskpannkaka.
Men frågan är om de olika ingredienserna, tagna som helhet, verkligen blir något så välsmakande som en fläskpannkaka. Det blir mera av en pyttipanna, där vi har svårt att se om ingredienserna passar ihop.

Grundfelet i är att man inte kan se det ideologiska sammanhanget i förslagen idag. För det finns inte. Tyvärr. I st är det en massa plottrande, som man tror ska vinna röster.

Funnes det klart urskiljbara ideologier behövdes det inte en massa småförslag hit och dit, utan vi kunde veta vilken väg respektive parti skulle gå när olika frågor blir aktuella.

Var är vänsterpartiets grundideologi - dvs kommunismen? Utsorterad ur programmet, och "ersatt" av ett slgs populistisk gammal sossemodell.
 Var är sossepartiets ideologi idag??? Ingen vet, inte ens partiets innersta cirkel. Det är ett misch-masch åt alla håll!  Just nu kostnadskrävande överbud, som inte finansieras. Valvinnare?
Var är mp:s ideologi? Det miljövänliga har tonats ner, anpassats mera till s (?) plus en del smärre socialliberala inslag och  det motsägande utvecklingsfientliga. Någon klassisk ideologi som ledstjärna finns inte, och inte något sammanhängande nytt heller.
Och M som försöker dölja sin konservatism (mixad med nyliberalism) och låtsas vara det nya "arbetarpartiet" som sänker skatten för de som inte behöver sänkt skatt, och skickar ut folk i FAS3.
Och kd, som inte vågar visa kristendomen som ledstjärna, har bara en slags socialkonservativ och moralkonservativ mix.
Centern, vart tog bf vägen, det bondekonservativa med "5 öre mer för mjölken?" Den socialliberala perioden blev kort. Nu är det en mix av oförenliga inslag som bara förvirrar.
Och fp, som gått till höger om moderaterna och lämnat socialliberalismen, men till och från ändå försöker sig på en socialliberal fernissa.

Slutligen SD, som försöker förena sin nationalism och  invandrar- och invandringsfientliga, och stundtals rasistiska politik med en del gammelsossiga idéer, som sossepartiet gått ifrån sedan länge. Alltid lockar det någon som inte känner igen sig hos s längre. Men var är linjen? Finns något annat än populistisk nostalgi och främlingsfientlighet?

Vad ska man tro? Det enda säkra är att man ser att alla partier vill ha makten. Men till vad?

PT: "Jan Björklund lever farligt"

Ett apropå till fp´s landsmöte. Lördagens ledare i Piteå-Tidningen, av (vik) ledarskribenten Kennet Jonsgården. Jag har ofta en del att anmärka på hans analyser, men denna gång kan jag instämma i allt väsentligt (OK, säg ca 90 % då). En sak jag ser annorlunda på är när fp´s linje började avvika från den socialliberala.  Visst kan det ha förekommit smärre snedskär tidigare, men den konsekventa och kraftiga ändringen av fp´s politiska linje började runt millennieskiftet, och tilltog successivt och mer eller mindre "konfirmerades" genom att fp satte sig i knäet på moderaterna i och med bildandet av Alliansregeringen 2006. 

Någon folkpartist, även med socialliberala drag, kan tycka att ledaren är ett illvilligt sätt att försöka sänka folkpartiet. Må så vara, kanske. Samtidigt finns det säkert många inom socialdemokratin som gärna såg att fp blev starkare, men då med en socialliberal politik. Ett parti som vågar samarbeta där möjligheter finns. Och man kan ju tycka att folkpartiet självt har varit väldigt duktigt på att sänka sig självt. Först genom att skaka av sig de socialliberala väljarna (och en del medlemmar), och nu genom diverse kosmetiska finter riskerar att skaka av sig de neoconservativa väljare som i viss mån hittills kompenserat frånfallet av socialliberaler. 

PT skriver bl a detta: 
"Den tidiga 1900-talsliberalismen i vårt land var radikal. Den kämpade för rösträtt och för demokrati. Den stod på barrikaderna för social utveckling. Inte för inte hjälpte man till så att den då unga socialdemokratiska rörelsen fick sin första representation i den svenska riksdagen. Genom decennierna har denna radikalism och socialliberalism hamnat på undantag. Idag är Folkpartiet ett i huvudsak trött parti med allt mindre politisk legitimitet. Det finns nämligen andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens folkpartister." 

De första meningarna är helt korrekta, vilket nog en och annan av fp´s företrädare borde begrunda. Däremot kan jag inte instämma i att det finns andra partier som förvaltar den radikala liberalismen bättre. Det kan finns små fickor av socialliberala åsikter i ett par andra partier. Men inte mer. Det tragiska, som jag ser det, är att radikal socialliberalism inte finns i tillräcklig grad i fp, men inte heller tillräckligt mycket i andra partier. 

Citat "Gammal skåpmat fräschas upp" och "Problemet för Folkpartiet och Björklund är att partiet sitter fast förankrat i knät på moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Varför då välja en sämre kopia när moderaterna redan finns?" 
"Ett hälsotecken är att det börjat jäsa i fp-leden. Allt fler menar nu att det gäller att restaurera Folkpartiet som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism. Att vara eller inte kan om man inte ser upp bli den stora framtidsfrågan för Folkpartiet och inte minst för Jan Björklund själv. Liberalismen överlever förstås alltid som idé med eller utan de båda.

Just nu krattas det intensivt inom Folkpartiet för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater. Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Det måste vara Folkpartiets största bekymmer."

Min kommentar. Det jäser inom fp. Björklund har insett att han måste släppa fram en del kosmetiska ändringar, som kan lugna de kvarvarande socialliberalerna. Det kanske lyckas. Men frågan är om de är nog för de som redan lämnat fp pga avvikelserna från den socialliberala linjen. Vågar de/vi lite på att fp är tillbaka till att använda socialliberal kompass? I allt!? Är det inte bara lite övermålning här och där, som dessutom moderaterna inte lär godkänna om fp står på sig?

Ett socialliberalt partis första prioritering måste givetvis vara att manövrera så att det får gehör för socialliberal politik. Inte att till varje pris sitta i någons knä, och inte heller att till varje pris undvika att samarbeta med andra trots att sådant samarbete skulle gagna socialliberalismen.  

---
Jag upprepar än en gång. Ett parti måste ha en klar ideologi, som rättfärdigar dess förekomst. Att ha ett parti som bara vill ha makt för en osorterad samling mer el mindre populistiska förslag utan sammanhang eller linje. Det är inget för mig. Dessutom skulle jag gärna se (åtminstone) ett parti som hade socialliberalismen som kompass. 

Socialliberalism och nyliberalism (spec inom fp)

Vad som är socialliberalism och nyliberalism, det diskuteras inom FB-gruppen "Socialliberalerna".  Inte minst skillnaderna mellan liberalismen. Men det finns säkert många andra som har synpunkter och intresse för dessa frågor. Därför vill jag här lägga ut några kommentarer även på bloggen.
Ex-vis har en debattör menat att skillnaden är synen på marknadsekonomin. Att socialliberaler skulle vara mera av reglering av marknaden än vad nyliberalerna anser.

Synen på marknadsekonomin, den fria marknaden etc kan vara EN skillnad mellan socialliberaler och nyliberaler/neoconservativa, Men inte den enda och knappast det största. 
Här vill jag inflika att den genuine socialliberalen Hans Lindblad (fp) menar att beteckningen nyliberal inte är korrekt, eftersom de egentligen har en neoconservativ syn - dvs i grunden konservativ men med en syn på ekonomi och marknad som har vissa "nyliberala" inslag (a la Milton Friedman). 

Betydligt viktigare är synen på människan. Nyliberaler ser människan som en isolerad ö där hon lever i total, närmast anarkistisk frihet. Dvs ett snäpp värre än hur många traditionella liberaler såg det. Socialliberalismen som jag uppfattar den ser människans frihet som oerhört viktig, MEN bara så långt den inte skadar någon annan. Människan är en social varelse som lever, måste leva,  i samspel med andra, eller som Gunnar Helén formulerade det "Frihet i gemenskap". Jfr gärna med socialliberalen Per Ahlmarks valtema, 1976 var det väl,  "Sociala reformer utan socialism". Socialliberalismen tar socialt ansvar.  Och kom ihåg hur Ahlmark i en koalition med centern och moderaterna ständigt pressade moderaterna till eftergifter för att säkra den socialliberala profilen. Annars fanns ju andra partier (=s, vars socialism Ahlmark var en utpräglad motståndare till, men som han var beredd att samarbeta med för att stoppa moderaterna o de hos m framväxande nyliberala idéerna). Och hur Ullstens fp inte ville regera ensamt tillsammans med m, eftersom i en sån koalition skulle det socialliberala fp vara den mindre parten. 

En beskrivning på diskussionsgruppen  på FB av den moderata politiken menar jag är ett slags definition av vad nyliberalismen står för: Girig kapitalism utan socialt ansvar. Vilket är precis motsatsen till socialliberalismen. Självfallet känns det märkligt att ett parti (fp) som kallar sig socialliberalt då verkar som stödparti till ett nyliberalt parti m (med div socialkonservativa och allmänt populistiska drag) och därmed medverkar till en politik som gynnar högavlönade, som försämrar arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring och ger pensionärer högre skatt, trots lägre inkomst, än de förvärvsarbetande och som är ytterst motvilligt till bistånd. 
Alexander Bard, som nämns i diskussionsgruppen som nyliberal,  betecknar sig själv inte som nyliberal, han menade att han är socialliberal och kritiserade fp för nyliberalism. Var han egentligen står är lite svårt att begripa, från Liberaldemokraterna blev han mer el mindre utsparkad p g a att han ville själv styra och bestämma det mesta, ofta i tveksam riktning. Att centern tog emot honom visar nog både på en osäkerhet hos honom själv och hos centern om vilken väg de ska gå. Hans ändringsförslag betr centerns profil gick ju också på pumpen rätt rejält. Välförtjänt till största delen.
Vi ska också förstå att inom fp är av tradition "Socialliberal" ett positivt omdöme inte minst pga att det var den linje fp förde under decennier och som lockat medlemmarna. De som nu blivit förtvivlade och som alltmer flyr fp, men inte har någonstans att ta vägen. Men som ledningen nu försöker hålla kvar med tal om socialliberalism, men mest med tal. 
Inom högern, moderaterna och hos renodlade nyliberaler är socialliberal däremot ett skällsord. Varför man från det hållet gärna beskriver alla, som inte är nyliberaler eller gammelkonservativa, som hemska socialliberaler, och vill därmed påskina att det är lika ruskiga som socialister. 

En socialliberal vill inte försämra arbetsrätten. Ej heller i o f sig motarbeta fackföreningsrörelsen. Men man kan notera att fackföreningarna bildades av liberaler/frisinnade. Att de snabbt manövrerades ut av socialister och socialdemokrater var pga att liberalerna inte ville göra partipolitik av fackföreningarna och såg dem som ett samarbete mellan fria individer, inte som ett kollektiv som skulle arbeta för socialism.  Och socialliberaler inte bara erkänner att fackföreningar viktiga. Arbetstagare måste också ha en organisation, som arbetar för deras intressen. Det kan inte vara förbehållet arbetsgivarna. Fp hade, under sin socialliberala tid, flera framstående arbetarliberaler i sina led, och även fackliga företrädare, främst från tjänstemannarörelsen,  inom sina led.

Jag påminner också om att enligt en gammal ordlista så översätts liberal med frisinnad som det svenska ordet. Frisinne och socialliberalism är kanske inte 100% identiska begrepp, men väldigt närliggande. Begreppet frisinne används sällan idag, men betecknar ett slags folklig liberalism - i motsats till den mera teoretiska "stadsliberalismen".  De frisinnade var i hög grad "småfolk", småhandlare, lärare, lägre tjänstemän, arbetare och hantverkare (som ju då oftast var småföretagare) och småbönder - ofta aktiva även i nykterhetsrörelsen eller någon frikyrka.  Dessa folkrörelser stod just för demokrati, för trosfrihet och socialt ansvar för medmänniskan. Men utan socialism.  

Föraktet emot Bertil Ohlin, om dagens nykonservativa fp

Jag vill börja med att ge er en toppenbra artikel ur tidskriften NU (fp´s medl-blad). Det är Hans Lindblad, alltid pålitlig socialliberal, som med skärpa polemiserar emot hur "nutida" liberaler i fp förvanskar historien. En av de han bemöter heter Björn Hasselgren (vem nu det är?), och som tydligen bl a gått till attack mot Svante Nycander (tidigare chefred i DN, som nyligen skrev en artikel i DN, som dagens fp-are ogillat). Hans bemöter även Johan Norberg (som är ett slags icon för unga "nyliberaler") och förre m-ledaren Gösta Bohman. 
Läs och njut. Och kommentera gärna. 

Tidn "Nu" satte rubriken "Hasselgren förvanskar historien"
men Hans egen rubrik var: "Föraktet mot Bertil Ohlin", vilket jag sätter som rubrik för denna bloggpost. 

"Under årtionden i Folkpartiet har jag inte tidigare upplevt så aggressiva försök från personer som kallar sig liberaler att bryta alla band bakåt till Adolf Hedin, Karl Staaff och Bertil Ohlin. Likaså till de socialpolitiska pionjärerna i Centralförbundet för socialt arbete (Ernst Beckman, G H von Koch, Emilia Broomé m fl) och till de frisinnade kvinnliga rösträttspionjärerna som fortsatte i Fogelsta och Tidevarvet. Hela den liberala historien förnekas.

Johan Norberg har länge visat att hos honom räknas inte folkrörelserna, inte striden för religionsfrihet, rösträtt, parlamentarism, inte Fridtjuv Bergs och andras kamp för folkbildning och en god skola. Vill man inte ha någon stat blir riksdagen överflödig och då behövs ju inte heller någon rösträtt.

Adolf Hedin underkändes som liberal av Norberg därför att han gjorde något så vedervärdigt som att motionera om arbetarskyddslagstiftning. Att barn och vuxna dödades eller skadades genom livsfarliga maskiner var ointressant om det enda som räknas är total frihet för kapitalet. Geijer utgick från personlighetsprincipen, inte penningpåsen, likaså Martin Luther King.

Björn Hasselgrens artikel mot Svante Nycander bör kunna få upp ögonen på fler om hur föraktet mot socialliberalismen numera bedrivs. Den stora politiska striden i Sverige efter andra världskriget stod mellan Bertil Ohlins socialliberalism och sossarnas program från 1944 med socialisering och planhushållning. Hesselgren nämner inte Ohlin utan söker framställa det som att egentligen bara en person stod den svenska socialdemokratin emot, österrikaren Hayek. Hur många svenskar hade honom i tankarna när de lämnade sina valsedlar? I många socialdemokratiska memoarer är oron för Ohlin ofta påtaglig. Men jag har inte sett någon socialdemokrat ange Hayek som hot mot deras maktinnehav. Hasselgrens artikel är nog den värsta historieförvanskningen hittills i NU. Jag och andra i FPU läste Hayek på 50-talet, tog en del intryck men det påverkade inte vår syn på Ohlin.

”Nyliberaler” fick sådant inflytande över förslaget till nytt centerprogram att medlemmar chockades. Ett par av upphovsmännen hade tidigare sökt göra samma sak i Folkpartiet men lämnade tack och lov. "Nyliberaler" brukar ange Thatcher och Reagan som ideal, två hårdföra högerpolitiker med "liberal" som skällsord. 

Ofta berömmer de också den reaktionäre Gösta Bohman. Jag har aldrig haft så hård debatt mot någon annan politiker som när han - på ett förvirrat sätt - i sitt hat mot liberaler attackerade Ohlin och Staaff. Bohman ledde ett parti där man aldrig talat demokrati, så partisekreteraren hade inte blekaste aning om vilka partier som slogs för respektive mot demokrati i Sverige.

I svensk politik var "nyliberal" beteckningen på Hedin och andra som vid tvåkammarriksdagens start talade för en liberalism med ökat socialt ansvar. De som vill radera ut Bertil Ohlin ur historien bör hellre kallas "nykonservativa". 
---
Så långt Hans Lindblads avrättning av de historielösa och om socialliberalismen ideologiskt okunniga som idag präglar dagens folkparti. 

Jag vill  dock framhålla hur märkligt det känns att dagens "nyliberaler" (stundtals) kallar sig just det. Då "nykonservativa" vore en mera adekvat benämning. Liksom den vore det för en del av de inom fp som bara till namnet kallar sig för liberaler eller t o m socialliberaler. 

Jag var under femtio år fp-medlem, men eftersom jag fortfarande är socialliberal (i Ohlins anda) så är jag inte folkpartist sedan ett antal år. Och trots att jag fortfarande äger några aktier i tidskriften NU (vem skulle vilja köpa aktierna?), så prenumererar jag inte längre.
Hans Lindblads inlägg visar hur långt det gått i folkpartiets nedförsbacke. Ska den gå lika brant ner som för centern, ett annat parti som drabbats av  "nyliberal" smitta?

Det hoppingivande är att det ändå finns riktiga socialliberaler kvar, sådana som Hans Lindblad. Till och med några inom folkpartiet. Men om fp går att rädda är tveksamt.  Samtidigt så är vi socialliberaler hemlösa, i vart fall vad gäller valmöjligheten bland de nuvarande riksdagspartierna.

Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.

Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.

Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.

Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?

Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?

Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk. 

Arbetsgivarna ska inte vara ideologiska vägvisare för partierna

Är det intresseorganisationer som ska vara ideologiska vägvisare? Eller möjligen de politiska partierna? Det är kärnfrågan i en artikel i DN av dess förre chefredaktör Svante Nycander, med rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken". 

Det Nycander ifrågasätter är om det är särintressen, som Svenskt Näringsliv, eller partierna och deras (ev.) ideologer som ska diskutera och utforma de ideologiska vägvalen. Detta mot bakgrund av SAF och dess efterföljares agerande för opinionsbildning.  "Det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem".

Nycander exemplifierar med Centerns programförslag om fri invandring, månggifte och avskaffat skolplikt liksom om ungliberala åsikter att alkoholservering bäst regleras av marknaden.

Mot detta har några yngre folkpartister och andra nyliberaler reagerat, och delvis raljerat över, i något fall med åberopande av just de nyliberala skribenter som Nycander just påpekat är de "unga" nyliberalernas ledstjärnor. Och menat att Nycander inte gillat att det finns för mycket principiell liberalism hos Centern och Liberal Ungdom. Till det vill jag kommentera att det Svante Nycander påpekar är inte för mycket "principiell liberalism" utan för mycket nyliberalism. Möjligen är inte alla hans exempel helt lyckade, men slutsatsen är ändå riktig som jag, som socialliberal i Ohlins anda, ser det. 

Fri invandring t ex är visserligen en gammal (social-) liberal princip men knappast något som  man förknippar med centern/bondeförbundet. Och är, tyvärr, ingen valvinnare heller i dagsläget.  

Ohlin var ju t ex kritisk till SAF efter andra världskriget pga dess kollosala överdrifter betr socialdemokraternas planhushållningsprogram.   Nu vann ju fp de aktuella valen stort, och lyckades stoppa sossarnas socialiseringsplaner. Men det är inte omöjligt att utan SAF:s överdrifter, som många väljare inte kände igen sig i, så hade fp:s framgångar blivit än större och lett till regeringsskifte och en liberal, fp-ledd regering under Bertil Ohlin. Att kalla citat av Ohlin för historierevisionism är märkligt. 

SAF:s agerande i pensionsfrågan gillade inte Ohlin heller då det  tvingade fram ett felaktigt ställningstagande inför folkomröstningen 1957,  vilket blev ödesdigert både för fp och för pensionsfrågans lösning. Vilket tog decennier att till en del reparera i riktning mot fp:s klarare liberala  förslag 1958. 

F.ö. bör varken Svenskt Näringsliv eller LO  bedriva partipolitik utan på bästa sätt stå för sina grundläggande uppgifter för medlemmarna. Både LO:s och SAF/svenskt näringslivs agerande riskerar att vara kontraproduktivt.
Den socialliberalism som fp under Ohlins tid stod för var näringslivs- och företagarvänlig, men inte som ett självändamål för att tillfredställa näringslivets direktörer. Nej, det var ett medel för att skapa ett bättre, liberalt samhälle där frihet skapas genom utveckling och konkurrens för att ge utrymme för sociala reformer och socialt ansvarstagande. 

Ett av problemen i dagens politiska klimat är att väljarna inte känner igen partierna. Och nog ligger en del  av förklaringen i det Nycander säger, att i kampen om Makten så har särintressenas opinionsbildning  i hög grad tagit över partierna.  

Liberalism är inte egoism, tvärtom

Liberalism - nyliberalsim eller socialliberalism? Termen liberalism har idag en alltför "liberal" tolkning, verkar kunna innefatta inte allting, men alltför mycket, för att vara meningsfull. Ändå använder jag själv begreppet, med stolthet. Eftersom det för mig står för radikalism, nyfikenhet, utvecklingstilltro, kritiskt tänkande, förmåga till omprövning, frihet med ansvar. En livsattityd alltså. 

En attityd helt skild från konservatism och socialism i alla deras former.

Det är alltså på intet sätt något begränsat till ekonomi/plånboksfrågor - och än mindre till den ofta snävt egoisktiska syn som jag tycker mig finna hos de som betecknar sig som nyliberaler och ofta anser att det är den enda "rätta" liberalismen. 

För mig har alltid liberalism innefattat en stor portion idealitet. En vilja till och insikt i att vi alla lever på samma jord, att vi visar både tolerans och vilja att hjälpa andra.  Och den liberalismen ses som den stora fienden av kommunister och nazister av olika slag. 

Är det kanske så att denna min tolkning inte bara beror på att jag menar att t.o.m. de gamla liberala teoretikerna (som Adam Smith) hade en rättviseaspekt i sina resonemang. Utan även på att den liberalism jag växt upp och verkat i var en folkrörelseliberalism. Det som kallades frisinne. D v s en folklig, jordnära liberalism som växte fram i frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, jag t o m inom den tidiga fackföreningsrörelsen innan den kidnappades av socialismen. 

Enligt en gammal ordbok så är frisinne det svenska ordet för liberalism. Så då så.

Idag finns bara fragment kvar av dessa folkrörelser, i vart fall i deras ursprungliga mening. I den mån de överlever har de stelnat och blivit bidragsberoende. 
Och ordet frisinne används bara i ytterst snäva kretsar. Tyvärr, men orsaken är givetvis att få förstår vad det står för. Ofta använder man termen socialliberal i stället. Det är möjligen ett aningen vidare begrepp, men är samtidigt ofta missuppfattat och/eller förlöjligat.  Till och med i folkpartiet, som var den folkliga liberalismens hemvist från åtminstone Bertil Ohlin-Waldemar Svenssons tid intill för sådär ett decennium sedan. 

Ändå föredrar jag idag att använda begreppet socialliberal, när jag närmare vill definiera min liberalism. Och ser det som en avgränsning gentemot ideologier som står för själviskhet och konservatism, emot kollektivism och inskränkt nationalism. För mig är socialliberalism en generös, tolerant och ideellt baserat ideologi för fria människor som lever i gemenskap med varandra. 

Kommentarer?

Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...

Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...

Dessa rader är något omarbetade (rättade) från en Facebook-diskussion om huruvida liberalismen i Norden förändrats eller inte, och med tyngsta inlägg av Hans Lindblad. Ett slags framvaskande av dels vad svensk liberalism idag är(obs liberalism, inte fp), dels vad som är liberala rötter. Noteras kan att för mig, liksom för Hans Lindblad, är liberalism detsamma som socialliberalism.

Notera också, det jag tidigare påtalat, att liberalism är ett förhållningssätt, inte en statisk bild av hur människor eller samhället SKA vara.
Observera även att Lindblad påpekar att fri marknad förutsätter statlig reglering för att fungera och hans klara påpekande att liberalism står i motsats till monarki.
Jag har redigerat diskussionen ytterst försiktigt, och lagt in någon kortare förtydligande kommentar.
-----
Diskussionen började utifrån påpståendet att den liberala ideologin har förändrats oerhört över tid, från 1789 års radikalitet, via den klassiska liberalismen, via socialliberalism till dagens nyliberalism (som Lindblad karaktäriserar som neo-conservatism). Samt noteringen att konservatismen numera av vissa inordnas i begreppet liberalism.

Till det replikerar Hans Lindblad (fd riksdagman, fp) att hans intryck, efter 50 års studier i ämnet, inte är att liberalismen i Norden entydigt förändras i cykler.
Norge var ju det stora föregångslandet, med Eidsvold som symbol. Symbolen för antiliberalismen har hela tiden varit bernadotteriet.

Det har, ända sedan ståndsriksdagen, funnits liberaler med sinsemellan olika betoningar. Begreppet "nyliberala" användes från omkring 1865 om Adolf Hedin ("Femton brev från en demokrat" i anslutning till representationsreformen). Det var en mer social agenda jämfört med Lars Johan Hiertas m fl mer marknadsliberala grundsyn närmast innan.
Man talar om frisinnade och kulturradikaler, som förenades genom bl a religionsfrihetskravet nära förknippat med demokratikravet.
Men det har tyvärr nästan hela tiden funnits moderatliberaler, ofta ur högre samhällslager, som gärna velat hålla tillbaka både frihets- och rättvisetankar. Olof Palmes farfar Sven kan ses som skolexempel för den gruppen.

Petre, Hierta, Hedin, Staaff och Ohlin brukar anges som svenska liberala portalgestalter. Då missar man tyvärr både Fredrika Bremer och den främsta svenska kvinnliga politikergenerationen hittills, och därefter Tidevarvet/Fogelstad. En gestalt som rådman Henschen nämns nästan aldrig, en följd av det groteskt långvariga statskyrkotänkandet.
Sverige riksdag har aldrig någonsin velat ta religionsfriheten (en av de verkliga kärnfrågorna) på allvar eftersom andra än liberaler oftast satt dagordningen.

En annan debattör skrev att som väljare vill man helst känna trygghet i ordets verkliga innebörd. Den tryggheten känner man inte när ordet liberal används idag. Vilket föranledde följande tankar från Hans Lindblad.

Jag (Hans L) ger gärna fler synpunkter på liberalism, som egentligen i första hand är ett förhållningssätt, men liberala politiska program har över tiden inte gjort 180-graderssvängar som andra riktningar visat exempel på.

E G Geijer formulerade det på 1830-talet som personlighetspricipen.
Utgår man från individen så är det han eller hon som är det viktiga. Kön, ras, etnicitet är totalt ovidkommnde.
* Ska man utgå från människor kan inget annat styrelsesätt än demokratin accepteras.
* Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning är förutsättningar för demokrati.
* Makt utan ansvarsutkrävande är en omöjlighet i en demokrati, men tyvärr är det få av dagens liberaler som övervakar tjänstemannamakt och byråkrati med samma emfas som Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskilde, trots att byråkratin är mer större och därmed farligare än någonsin tidigare.
* Den kommunala demokratin är till stor del eroderad genom tjänstemannamakt.
* Polisen är också ett skräckexemplet.
* Liberaler vill ha marknadsekonomi, men det är inte en princip av lika fundamentalt slag som yttrandefrihet. Vi vet dessutom att företag helst inte vill konkurrera, så marknadsekonomi är omöjlig utan lagstiftning mot truster och karteller.
Det svenska bankväsendet och elmarknaden illustrerar skadorna av oligopol.

Utgår man människovärde blir utbildning och sociala skyddsnät närmast självklara.
Liberalism i Sverige har aldrig varit att mer eller mindre avskaffa statsmakten. (Där skiljer sig den från anarkismen och från vissa Libertarianer.) Den längsta och hårdaste kamp liberaler utkämpat var att införa demokrati. Men vill man inte ha någon statsmakt vore val totalt obehövliga. (För då är den enskilde fullständigt fri att göra vad den vill, utan hänsyn till andra.)
Det viktiga är att statsmakten används för medborgarna, inte mot dem.

Liberaler kan ändra praktisk politik allteftersom behov och verklighet förändras. Miljöpolitik var okänd innan industri, jordbruk och hushåll släppte ut så enorma mängder gifter och föroreningar.
Men den grundläggande principen är i mycket desamma som John Stuart Mill beskrev den, eller Tocqueville i hans bok om demokratin i Amerika.
Min (Hans Lindblads) grundsyn idag skiljer sig ganska lite från det program Adolf Hedin formulerade i mitten av 1860-talet. Jämför med socialdemokratin som idag praktiskt taget aldrig åberopar Marx.

Att moderaternas numera avgångne partisekreterare trodde (?) att högern/moderaterna drev på för demokrati illustrerar att man kapat nästan alla band (i vart fall kunskapsmässigt) till partiets ursprungliga politik.
Det högern/moderaterna bekämpade mest var:
frihandel,
allmän rösträtt och demokrati.
Staten som religiös kunglig organism ansågs som det grundläggande, och medborgarna ansågs inte ha med rikets styrelse att göra.

Till absurditeterna hör att liberalismens absoluta motsats, monarkin är kvar. Att en kung skulle kunna symbolisera en demokrati är väl ungefär lika groteskt som att kvinnorörelsen skulle ha häxprocesserna, dvs mördarna, som symbol i stället för kvinnorna (vilket i sig vore möjligt).
Flera av de argument som idag åberopas för fortsatt bernadotteri illustrerar att Sverige inte är så liberalt som många tror.
Det är principlösheten som är det bekymmersamma.

Utrikespolitiken var länge också en härva, där avgörande delar hemlighölls för medborgarna, något som i princip inte ska vara möjligt i en demokrati.
Norska och amerikanska nationaldagar kan sägas hylla klassiska liberala (naturligtvis inte i partipolitisk mening) värden, inklusive demokratin. (Demokrati och liberalism ses också av många statsvetare som likvärdiga begrepp.)
Den svenska nationaldagen har absolut inget av detta. Många säger att det finns stor konsensus i Sverige, men ingen vet riktigt om vad.
-----
Emotser med stort intresse kommentarer till detta. Från både de som kallar sig (social-)liberaler, och från andra.

Gör inget dumt....

Medan jag funderar på hur jag ska hinna, och utforma, en artikel om Per Ahlmark och hans politiska åsikter och gärning så ser jag en utmärkt recension i DN av hans memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död" (Atlantis).

Som jag tidigare nämnt så är Ahlmark en person som inte lämnar någon likgiltig.

Det kommer inte heller hans memoarbok att göra. Han kommer att hyllas - och angripas. Det senare främst då av sådana som antingen inte läser varken memoarerna eller något annat av honom, eller som angripits av Ahlmark. Angreppen på Ahlmark är, syns det mig, ofta märkliga. Att "vänsterfolk" inte gillar att få sina åsikter framlyfta och citerade, det kan jag förstå. Om de ändrat sig borde de tala om det. Om inte så borde de antingen hoppas på glömska eller försvara sina åsiker (hyllningar till diktatorer av olika slag). Men nej, oftast så öser de i stället invektiv över Ahlmark.

Ett exempel. Han beskylls för att vara neoconservativ när han hävdar demokratins fördelar, att är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja demokratier emot diktaturstater. Jag förstår faktiskt inte att det skulle ha något med vare sig gammal eller ny konservatism att göra. Att stödja demokrati är en grundläggande liberal grundsats. Att säga att det är ett kännetecken för neoconservativt (eller socialistiskt heller, för den delen) tyckande är ohistoriskt och närmast absurt!

Ex-vis Åsa Linderborg i AB, som ibland ändå träffar rätt, har anklagat Per Ahlmark för att vara "nyliberal". Då är hon verkligen ute på svag is. Har hon ingen kännedom om vad Per Ahlmarks politiska gärning står för? DN-artikeln redovisar precis det som jag upplevt betr Ahlmark, dvs att denne "växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin." "Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman." För att citera ur DN.

Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni.

De som inte gillar Ahlmark, eller tror sig ogilla, bör därför läsa hans memoarer - och DN-artikeln. Om de då fortfarande ogillar honom och hans åsikter så bör de göra det av rätt orsaker. Inte p g a skygglappar eller fördomar om honom. Utan p g a att de inte delar hans åsikter om socialliberalism och demokrati.

Ett lästips att tänka till ifrån

Orkar inte skriva något längre el genomabetat inlägg idag.
Men ska ge ett lästips. Det är i DN-debatt jag hittat en intressant artikel av statsvetaren Leif Lewin (s, men tämligen oberoende som statsvetare tycker jag).
Han skriver om moderatenas utveckling, kallar dem för de "borgerliga" men det kan väl förlåtas honom. Och han efterlyser den "borgerliga berättelsen", dvs visionen bortom pratet och valslogans.

Det kan jag instämma i, dock delar jag inte hans synbara uppskattning av vad de de facto gjort...

Däremot konstaterar han att nyliberalismen är slut som moderaternas ideologi. Reinfeldts moderata parti är social-konservativt. Vilket jag skrivit om redan flera gånger på denna blogg. Scrolla ner bara...

Moderaterna är socialkonservativa, liksom socialdemokratin.

Som randanmärkning, filosofiska rummet i radions p1 diskuterade liberalismen idag. Intressant. En sak som sas var att idag är det liberalism som är ideologin, överallt i Sverige.
Jag tänker då på ungmoderaternas klagan för säg tio år sedan el så över att alla partier var mer eller mindre socialdemokrater.

Jag vill nog mena att båda påståendena är kraftigt överdrivna.