Vad viktigast; att vare emot något eller för något?

Är det viktigaste att ett parti säger sig vara emot, eller vad det står för,  dvs har för åsikter, program, ideolog?
Och om det som det är emot är en ideologi eller ett parti. Eller som de står för är ett parti eller ett program/ideologi som de vill genomföra (även om det kräver samarbete?!

Hantera

(Jag har, bl a  p g a sjukdom, inte orkat/hunnit skriva något på min blogg under nära tre månader. Ser nu att Blogger planerar en del ändringar av teknisk art, där jag inte orkar tränga igenom vad förändringarna betyder, och därför t v negligerar. Jag hoppas att det inte ställer till problem...  )

Hela hösten och vintern har den politiska debatten rört regeringsfrågan och partiernas förhållande till varandra, och hur, om och vart man kan samarbete. Jag berörde det i mitt inlägg den 17 nov 2018, men har inte märkt mycket av de principiella aspekterna i detta. Därför ska jag försöka skärpa dessa, och se vad som hänt tidigare.

Under 20- och 30-talet var majoritetsregeringar sällsynta. Partierna tvangs av omständigheterna att samverka i regeringar, som fick verka i minoritet och ofta blev kortlivade. Sedan 1932 och fram till 1976 dominerades regeringarna helt av socialdemokraterna, om än alla partier, utom kommunisterna, ingick i koalitionsregeringen under WW2 och att bf/c dessutom gick i koalition med S.
   I slutet av 40-talet så ökade kommunisternas röststöd och socialdemokraterna såg chansen att genomföra en uttalat socialistisk politik. Detta stoppades dock genom folkpartiets (under Bertil Ohlin) valframgångar. Och S fick lov att föra en mera pragmatisk politik, för att behålla makten. Ohlins fp lyckades inte att erövra regeringsmakten, MEN fick ändå igenom just denna moderering av socialdemokratin och stimulerade s och fick igenom en del socialliberala reformer.
   Nå, genom Ohlins taktiska misstag betr ATP-pensionen så fortlevde s-väldet. Opposition tröttnade alltmer på detta och skärpte kravet på maktskifte och lyckades 1976 bilda regering, med enbart icke-socialistiska regeringar. Genom Fälldins (c) tjurighet betr kärnkraften och därefter moderaternas (Bohmans) krumsprång betr främst ekonomisk politik (stegvis i "nyliberal" anda) och ovilja till samarbete med en socialdemokrati, som de gärna benämnde som socialistisk, så var det olika former av icke-socialistiska minoritetsregeringar också fram till valet 1982. Under ett knappt år så var det Ola Ullsten som framgångsrikt lotsade fram en ren fp-regering genom samarbete i fråga för fråga med det/de partier som ställde upp på regeringens social-liberala linje.
   Sedan har regeringarna växlat. Ibland socialdemokratiska, ibland icke-socialistiska. S försökte med löntagarfonderna "socialisera", men den fråga desarmerades tämligen snabbt genom deras avveckling. Och S började alltmer att inse att det var ett parti som andra, och att socialism inte "lönade sig". Dock är makten i sig det viktigaste målet för S. Och att S är berett att gå hur långt som helst, det visade ju vinterns regeringsförhandlingar.

 Samtidigt som Socialdemokraterna "normaliserats" som parti och än mera i praktisk politik, så har  en maktförskjutning skett mellan de icke-socialistiska partierna. Moderaterna har blivit starkare och fått de mindre partierna att anpassa sig till en moderat högerpolitik med allt mindre utrymme för den socialliberalism, som alltid varit fp/L:s ideologiska grund. Sverigedemokraterna, (SD), nyssnazisterna, klev fram och tog plats, alla partier tog steg år höger, de gamla icke-socialistiska partierna bildade en "Allians", kallade sig borgerlig alltmer och menade med det moderat. Vann valen 2006 och 2010, under Reinfeldt som dock till en del var "light-moderat". SD:s framgångar knäckte dock "Alliansen", som betonade sin icke-socialism som anti-socialism samtidigt som m och kd gled alltmer åt sd-hållet, medan L/fp och C tog klart avstånd från sd, inte minst  betr flykting och asylpolitiken.

Så regeringsförhandlingarna hösten 2018, med dess oklara resultat. Förhandlingar som visade hur olika partierna ser på samarbete och under vilka förutsättningar sådant ö h t kan ske. Ordet "blocköverskridande" blev mer frekvent än på länge. Men inte hos alla, utan främst hos C och L och S. I den mån det användes av övriga partier så betydde det att de andra skulle ge upp sin politik och underordna sig.
Det visade sig att för de två allianspartierna, som ansåg sig ha tolkningsföreträde, moderaterna och kd, så var det enda tänkbara en alliansregering då en sådan ju måste vara anti-socialistisk, även om man därmed menade (?)  icke-socialdemokratisk (utan ens indirekt stöd av v), innehållet i politiken var f ö tydligen helt ointressant.
Sd ville förstås ha en regering som var, eller tvingades, föra sd-politik, dvs en alliansregering där L och C la sig platt för M/kd som i sin tur styrdes av sd´s direktiv.
C och L ville inte medverka till en regering som var beroende av sd och dess politik. S och v (och mp ?) var givetvis inte heller intresserade av sd-inflytande.
Till slut, och när det var skärpt läge, så kom då "kompromissen". En regering av S och mp, som skulle släppas fram av C och L under förutsättning av att denna nya regering i princip skulle föra en "borgerlig" politik (som i stort är enligt C och L:s prioriteringar!)
Vi fick en regerings som ska styras enligt innehållet i politiken, om än under sossepartibeteckning (med en aning mp-krydda).
Innehållet - inte etiketten på regeringens parti/er.  För att i någon mening "behålla makten", så skrev S (och mp) på att föra en "borgerlig" politik på 74 punkter.

Då borde alla vara nöjda då!? Men icke. Moderaterna och än mera kd, rasar och frustar frustrerat att C och L sålt sin "borgerliga" själ till socialisterna. Sd är givetvis bittra.
Vad betyder då det? Ja, att för de f.d. alliansvännerna i moderaterna och kristdemokraterna är det viktiga vad man, ett parti, är emot ( i detta fall "socialism, uttydd socialdemokrati... ), inte vilken politik som partier står för.
För S var etiketten också viktig,  så till den grad att de lovat föra en mittenpolitik (som de nu kallar det) preciserad av L och C.
När nu S gick med på det så var det politiska innehållet viktigare för L och C än vad man var emot (en alltmer oegentlig etikett).

Om nu s+mp-regeringen håller sina löften, så måste självfallet L och C ses som de stora vinnarna. Och faktiskt parlamentarismen i stort också. Där det, trots allt, gick att samarbeta för ett gemensamt innehåll.

Men att frågan om vad som är vikigast ännu lever, det visar de interna debatt i C och L. I det senare fallet förstärkt av det förestående partiledarvalet. Där de mera socialliberalt verkar vilja leva upp till, och ha en ny partiledare, som stöder överenskommelsen - och därmed ser förverkligandet av (social)liberalpolitik  viktigare än hur man etiketterar ett parti för att visa motstånd.
Men så finns det andra inom L som fäster mera vikt med att beteckna L som ett "borgerligt" parti och som motståndare till socialdemokratin - oavsett om den är socialistisk eller inte. Som lever kvar i etiketter mera än i hur man kan arbeta för sitt partis politik.
Alliansen är dessutom död. Tack och lov. Nu kan varje parti (inte bara L -  och C) arbeta mera fritt för att få gehör för sin politik, sin ideologi.

Partipiska i enpartistaten Norrbotten...

Hur får man maktskifte i en enpartistat?
Maktskifte är både naturligt och nödvändigt i en levande demokrati. Därför måste det finnas klara och goda alternativ till det/de styrande partiet/erna i oppositionen. Men också en god interndemokrati inom alla partier.

Nå, socialdemokratin gjorde inget segerval i september.  Trots det var det enda (?) alternativet att s-ledaren Löfven skulle bilda regering. Hur långlivad den nu blir, det lär vi få se med tiden. Folket var dock trötta på m-ledda Alliansen, vilket är helt förståeligt.  Tyvärr insåg inte alliansens småpartier att alliansen skulle förlora, och tog inte chansen att själva visa lite självständighet genom egen politik.

På många håll i landet så blev valet närmast en katastrof för sossarna, speciellt där de tidigare varit mycket starka, och kunnat styra enväldigt. Så t ex i Norrbotten, "evigt" röda Norrbotten, där det enda alternativet varit kommunisterna och deras något ommålade variant kallad vänsterpartiet.

I Piteå kommun tappade s en massa mandat, främst p g a en centraliseringsbenägen skolpolitik (stödd av v) vilket gav röster till centern och det nybildade Skolpartiet. Till slut lyckades dock s-ledningen binda upp vänsterpartiet och miljöpartiet (!) i en slags koalition. Vänsterpartiet såg inte folkets vrede emot sossepolitiken utan agerade utifrån partiets egen ryggmärgsreflex att aldrig gå emot s på ett sätt som skulle ge den icke-socialistiska oppositionen en chans. Vad mp tänkte på är en gåta, det borde ju ändå stå upp för att även byarna skall få leva kvar. Men mp är ju faktiskt ett parti som (numera) består av storstadsbor med väldigt teoretisk syn på miljö, natur och "landet".

Även i landstinget Norrbotten gav väljarna ett kraftig örfil till sossestyret och dess ledning. Kraftlös, dogmatisk och centraliseringsbenägen. Och, tänka sig, även inom vänsterpartiet som troget stött sosseledningen, visade sig en kritik emot s-ledningen och man förhandlade med den verkliga oppositionen om att bilda majoritet med den emot s-väldet. Men då blev det oro hos vänsterfolket, inte kan man väl gå ihop med "borgarna" (som i detta fall främst består av Sjukvårdspartiet!). Så de s-kritiska i v fick ge sig och så kröp v (plus de röda mp) upp i sossepartiets famn igen. Med följd att s-landstingsrådet Kent Ögren kunde förvänta sig omval som landstingsstyrelsens ordförande stödd av knappast möjliga ihoptråcklade majoritet.  Trots ett utbrett missnöje med hans och s-partiets styre av Norrbotten.

Igår, torsdagen 20 nov, hände dock det oväntade.  Landstingsfullmäktige beslutade, efter sluten omröstning, att välja oppositionens kandidat sjukvårdspartiets Kenneth Backgård till lt-styrelsens ordförande/landstingsråd med siffrorna 35 mot 34 för de rödgröna. Plus två blanka!
Full kalabalik inom sossepartiet. V och mp förnekar att blankröstarna skulle finnas hos dem. De har partidisciplin. Därför verkar det som att det är ett par sossar som röstat blankt i st f på sin kandidat.
Upprört kräver s-ledningen få veta vilka det var. Men hittills har ingen trätt fram. Jag gissar att de inte vågar, för partipiskan är hård inom socialdemokratin och enda möjligheten att rösta efter övertygelse är om det är sluten omröstning.
Vad som framgått är att inte heller sjukvårdspartiets ledning kände till i förväg att det fanns någon inom det rödgröna blocket som skulle lägga ner rösten, men klart är att missnöjet inte bara finns inom oppositionen utan även inom sosseleden och inom vänsterpartiet. Och att oppositionen ville testa om den svaga  rödgröna majoriteten skulle hålla.

Visst krävs en viss disciplin inom partierna (och kanske än mer inom koalitioner), men numera har den gått för långt. Normalt ska dock en ledamot som vill gå emot partiet redovisa det, och motiven, före beslut. Och det ska respekteras av partiet, även om ledamoten kan utsättas för påtryckningar.  Men att piskan är så hård att ledamöter inte vågar stå för sin uppfattning annat än (möjligtvis)  vid slutna omröstningar, det är inte bra. Det är ju ledamöterna som väljs - inte partiledningarna. Så hård partidisciplin är ett hot mot demokratin. Klarare personval skulle däremot stärka demokratins legitimitet.

Hur det ska bli i landstinget är nu svårt att bedöma. Sossarna vill riva upp landstingets beslut, vilket verkar mycket desperat - en vägran att acceptera spelregler som går dem emot.
Däremot blir det svårt för sjukvårdspartiet att styra utan att få ihop en fungerande majoritet, som troligen i så fall måste innehålla antingen de okända sosse-avvikarna eller att vänstern (och ev mp) byter sida från s, som de var på väg att göra under någon vecka.
Eller ska Backgård lyckas få en så bred lösning att den även kan få i vart fall partiellt stöd från s? I så fall dock knappast från Ögren och kretsen kring honom.

Valet borde i vart fall få upp ögon hos sosseledningen inom länet att de inte är för tid och evighet förutbestämda att enväldigt härska.

Ger några länkar till PT om detta. (Men PT:s pol chefred är inte spec road... )
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/pitea/backgard-vill-ha-bred-losning-8893316.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/astrom-det-ar-helt-oacceptabelt-8892333.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/ogren-alla-misstanker-alla-8892181.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/ogren-snuvad-pa-ordforandepost-8891409.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/backgard-overraskad-och-odmjuk-8892179.aspx

Ett citat ur NSD, som visar att s partipiska viner över ryggen på  även vänsterpartiet och miljöpartiet, förutom inom s självt, där man nu söker syndabockar att straffa.
"Miljöpartiets gruppledare Agneta Granström slår ... fast att det inte är Miljöpartiet som rösta blankt.

– Den spekulationen är helt felaktig. Vi visade upp våra lappar för varandra och för Kent Ögren och Maria Stenberg innan vi röstade, säger Agneta Granström.

Samma sak med V.

– Vi visade lapparna för varandra innan vi röstade, säger Glenn Berggård, gruppledare. "

Inom s är man rädd att bli straffad, men också inom v och mp.

Är socialliberalismen en socialiserad liberalism?

Jag skriver väldigt ofta om socialliberalism, gärna i förhållande till andra ideologier. Se gärna  t ex dessa länkar till äldre artiklar. Den ena om socialliberalismen i sig, och i förhållande till "nyliberalismen".  Det andra om socialliberalismen nu (dvs sedan ca 2005 och till 2014) inom och utom fp och om den kan skrivas med eller utan "cituatioinstecken".
Också fler artiklar av olika längd kring detta finns på min blogg, den som söker kan finna.

Det jag nu vill diskutera och belysa tar sin avstamp i den slutna FB-gruppen Socialliberalerna, men som jag vill lyfta fram, då den främst berör den  numera vanliga missuppfattningen att socialliberalismen skulle vara något slag socialism, eller ett mellanting mellan socialdemokrati och liberalism. Många gånger föranlett av att man blandar ihop begreppen social och socialism.

Alltså.
En debattör på diskussionsgruppen gav en bra beskrivning av det sakliga innehållet av socialliberalismen som idé, men skrev att det beror på "socialism" hos socialliberalismen. Vartill jag genmäler.
" Du pläderar bra för socialliberalismen, som ideolog och ide när den inkluderar socialt ansvar. . Men du gör likafullt ett grundfel, som visar att du inte är speciellt förtrogen med i vart fall vad som kallats socialliberalism i Sverige, hur den växt fram och definierats. När du söker beståndsdelar från olika håll så blandar du ihop socialdemokrati med socialism. Det senare är en ideologi, som i och för sig sossarna själva anser (ofta med rätta, men ej alltid) är en viktig ingrediens i sin socialdemokrati. Men vad socialdemokrati är, förutom att de säger den är demokratisk socialism, det är ofta otydligt och beroende på vad det anser är praktiskt möjlig politik för att behålla makten. 
Det finns, som du antyder (betr JS Mill), även tidiga liberala teoretiker som förespråkar sådant som kan definieras som tidiga socialliberala idéer, men du gör misstaget att kalla det för socialism. 
Socialt ansvar och socialpolitik och t ex rättssäkerhet är INTE socialism. Tvärtom är det så att socialismen inte per definition inkluderar i sig ett ansvarstagande för alla, den förespråkar proletariatets diktatur - inte jämlikhet eller rättvisa för alla, utan bara för en grupp "proletariatet". 
Däremot har svensk socialdemokrati, efter viss tröghet i starten, steg för steg anammat vissa socialliberala idéer om t ex allmänna sociala trygghetssystem, om allmän och lika rösträtt för alla (även för kvinnor, som de länge inte såg som ett självklart krav). Jag behöver inte rabbla upp dessa ställningstaganden och reformer som socialliberaler genomdrivit, och som inte socialdemokraterna först var intresserade av men som de senare stödde - och ville ta monopol på, då de blev populära. Det finns gott om litteratur som visar denna utveckling. Jag ser det självfallet som en positiv sak att socialdemokratin de facto accepterat socialliberal politik, MEN det gör inte att denna acceptans ska döpas om till socialism. Och till och från har socialdemokratin försökt köra fram socialistiska idéer och förslag. Men då har de rönt kraftigt motstånd från socialliberaler. 
Socialism och socialliberalism är inte samma sak. Däremot har socialdemokratin (som parti) då och då anammat socialliberala idéer. Men socialliberaler har inte accepterat socialistiska förslag - eftersom de innehåller frihetsinskränkningar som skadar den enskilde." 

Vidare: "Debattören beskriver alltså väl det som var socialliberalism. Citat "En kritik mot höger politik" " Fackliga fri och rättigheter. Läs på om Upplysningstiden och Franska revolutionen. Socialliberalismen grundades som en kritik emot högerpolitik, de långa arbetsdagarna, de låga lönerna och usla arbetsförhållanden. Man försökte upplysa riktigt många människor med riktigt mycket information och kunskaper. Det var också en stark kritik emot konservativa, den kristna religionen, kyrkan och staten. Den konservativa statliga makten var alldeles för stark." etc. 

Ja, Så bildades också fackföreningarna av (social)liberaler (som då ofta kallade sig frisinnade). Som inte var socialister alltså. Men i sann kollektivistisk anda togs de över av socialisterna som ett led i klasskampen, för proletariatets diktatur. Men övergick vid partidelningen senare (oftast) till den socialdemokratiska grenen. Svensk socialliberalism har alltid varit för kunskaper, utbildning och för religionsfrihet (och emot statskyrkans monopol). I likhet med även de tidiga liberalerna. Och allt detta långt innan det fanns någon socialistisk rörelse eller socialism i Sverige. Både klassisk liberalism som socialliberalism har varit emot överhetens förtryck och all slags ofrihet - såväl den som kommer av konservatism eller (sedermera) av socialism. 
Franska revolutionen anses ju också som den liberala revolutionen!  "Trots" att den var blodig.

Jag vill sammanfatta det såhär. Utan ta in partierna i detta "mönster":
Konservatism är höger, med allt vad det innebär (Men med div definitioner för vars och ens prioriterinar, som värdekonservativ, socialkonservativ,)
Liberalism är dess motsats, dvs vänster. Men kan också ses som det träd varur, förutom "stammen" liberalism, utvecklat sig mer el mindre livskraftiga grenar, såsom socialliberalism, socialism (som i sin tur har sidogrenarna kommunism och socialdemokrati plus en och annan smärre gren, ibland "förtorkad"). 

Ett "märkligt" sidospår som en del vill se som liberalt är den s.k. nyliberalismen. Jag menar att det är en felsyn. Nyliberalismen är mera att betraktas som neo-conservatism, och är mera ett slags "förnyelse" av den högerkonservativa kapitalismen med stark inriktning på ekonomisk politik, och där ekonomin ses som styrande även utanför ekonomiska sammanhang. 

Man kan också se socialismen som en i hög grad ekonomisk syn på politiken, dock i motsatt riktning emot den neoconservativa "nyliberalismen".

Valfläsket - fläskpannkaka eller pyttipanna?

Ser på en FB-tråd en förvirring om den mängd utspel som partierna gör inför valet. En mängd valfläsk, som någon liknade vid en fläskpannkaka.
Men frågan är om de olika ingredienserna, tagna som helhet, verkligen blir något så välsmakande som en fläskpannkaka. Det blir mera av en pyttipanna, där vi har svårt att se om ingredienserna passar ihop.

Grundfelet i är att man inte kan se det ideologiska sammanhanget i förslagen idag. För det finns inte. Tyvärr. I st är det en massa plottrande, som man tror ska vinna röster.

Funnes det klart urskiljbara ideologier behövdes det inte en massa småförslag hit och dit, utan vi kunde veta vilken väg respektive parti skulle gå när olika frågor blir aktuella.

Var är vänsterpartiets grundideologi - dvs kommunismen? Utsorterad ur programmet, och "ersatt" av ett slgs populistisk gammal sossemodell.
 Var är sossepartiets ideologi idag??? Ingen vet, inte ens partiets innersta cirkel. Det är ett misch-masch åt alla håll!  Just nu kostnadskrävande överbud, som inte finansieras. Valvinnare?
Var är mp:s ideologi? Det miljövänliga har tonats ner, anpassats mera till s (?) plus en del smärre socialliberala inslag och  det motsägande utvecklingsfientliga. Någon klassisk ideologi som ledstjärna finns inte, och inte något sammanhängande nytt heller.
Och M som försöker dölja sin konservatism (mixad med nyliberalism) och låtsas vara det nya "arbetarpartiet" som sänker skatten för de som inte behöver sänkt skatt, och skickar ut folk i FAS3.
Och kd, som inte vågar visa kristendomen som ledstjärna, har bara en slags socialkonservativ och moralkonservativ mix.
Centern, vart tog bf vägen, det bondekonservativa med "5 öre mer för mjölken?" Den socialliberala perioden blev kort. Nu är det en mix av oförenliga inslag som bara förvirrar.
Och fp, som gått till höger om moderaterna och lämnat socialliberalismen, men till och från ändå försöker sig på en socialliberal fernissa.

Slutligen SD, som försöker förena sin nationalism och  invandrar- och invandringsfientliga, och stundtals rasistiska politik med en del gammelsossiga idéer, som sossepartiet gått ifrån sedan länge. Alltid lockar det någon som inte känner igen sig hos s längre. Men var är linjen? Finns något annat än populistisk nostalgi och främlingsfientlighet?

Vad ska man tro? Det enda säkra är att man ser att alla partier vill ha makten. Men till vad?

Demokrati och korruption. Thailand-Sverige

Thailand idag.
Ett land där den kraftiga minoriteten av välbeställda Bangkok-bor protesterar våldsamt emot den regering som har majoritet. Där medelklassdemonstranterna hindrar folk  (= regeringsanhängare) att rösta, och det på ett handgripligt sätt. Och där de kallar regeringen för korrupt.
 Anledningen? Jo, regeringen försöker jämna ut klyftorna i landet, mellan fattiga människor och delar av landet och de rikare människorna. 

I Sverige brukade vi kalla det för socialpolitik och regional utjämning. Att inse att vi lever i gemenskap med varandra och att ha ett socialt ansvar. Där liberalerna var de pådrivande för en aktiv socialpolitik, men där de efter några decennier i stort sett också fick socialdemokratin med på båten. 
De välbeställda konservativa, inklusive kungahuset med drottning Viktoria, var de som kämpade emot demokratiska reformer och inflytande för de mindre bemedlade. Att vanligt folk skulle ha både hyfsade inkomster och trygghet och faktiskt medborgerligt inflytande, det ansågs samhällsomstörtande och skulle ju nagga välståndet för de rika och mäktiga i kanten. Farligt, farligt! 

Nu har den svenska inställningen också naggats i kanten de senaste ca 20 åren (med olika regeringar!) 

I Thailand verkar man vara i det stadium betr demokrati och människovärde som vi i Sverige befann oss för ca 100 år sedan. Där de välbeställa konservativa ville förbehålla inflytande och rösträtt för sig själva, med en rösträtt som förbehålls de med goda inkomster. Och med graderad rösträtt. Där de besuttna föraktade de fattiga och tryckte ner dem. 

En intressant jämförelse. Som säger mycket om både dagens Thailand och om både dagens och gårdagens Sverige.

Korruption,  det är för mig när rika och resursmässiga människor eller företag använder sina resurser (pengar eller inflytande) för att skaffa sig egna fördelar.  Till det kan man nog också räkna att genom inflytande, bidrag och påtryckningar se till att skatten sänks för de med hög inkomst - eller för företag, som har råd att betala skatter. 

Själviska konservativa har svårt att se att i ett samhälle som ska hålla ihop, som inte faller sönder, måste alla få ha inflytande, inte bara en grupp. Detsamma gäller faktiskt socialdemokratin när den satt som cementerad vid makten, och tidvis vill socialisera allt just för att permanenta sin makt. De som vill se helheten var faktiskt det socialliberala folkpartiet, och dess föregångare. Genom att varje person skulle ha en röst, man och kvinna. Genom att skapa en välfärd, genom utveckling och konkurrens inom näringslivet, som gav underlag för social rättvisa och trygghet med bibehållen frihet.  Där man (fp Ohlin m fl) insåg att skulle man få gehör för en välfärdspolitik värd namnet så måste även större delen av medelklassen få en trygghet  vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det räckte inte med en minimal fattigvård, som högern (och de facto ofta även bondeförbundet/centern) tyckte räckte. Genom en bred välfärdspolitik/trygghet skulle även de relativt välbeställda acceptera rätt höga skatter. De skulle känna att skatterna användes väl. Och det skulle ge utrymme också för trygghet för de sämst ställda - och minskade klyftor. Denna lärdom och insikt har nog högern aldrig haft, och den verkar ha eroderat inom det folkparti som en gång var klart socialliberalt. 

Demokrati kan inte bygga på förakt för de som har det sämst ställt. Demokrati förutsätter att alla har inflytande och människovärde. Majoriteter måste ta hänsyn till minoriteter - och vice versa - i ett fruktbart samarbete. 

Två citat betr Sven Wedén

Ett par citat ur biografin om Sven Wedén, av Hans Lindblad.

Först Wedén om partiledaren Bertil Ohlin, 3 mars 1959.

"Ibland önskar jag att min tillgivenhet för den mannen vore mindre."

Ja, Sven Wedén var en lojal medarbetare till Ohlin, men visst hade han synpunkter. Och ibland starkt avvikande åsikter både i sak och betr taktik. Till exempel betr pensionsfrågan.


Och, Tage Erlander till Wedén i 223 okt 1969.

"Jag inbillar mig nämligen att en ideologisk debatt mellan Dig och Palme skulle vara ett värdefullare inlägg i vårt politiska liv än debatterna Ohlin-Erlander."

Detta året efter det val då  Erlander-Palme misstänkliggjort Sven Wedén på det tarvligaste sätt. Men visst hade han rätt betr vad som 1969 skulle  vara den intressantaste debatten. Både Erlander och Ohlin var i detta skede trötta före-dettingar. Wedén var sjuk men intellektuellt skärpt och som socialliberal en värdig utmanare till den unge Palme och hans socialdemokrati.

Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.

Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.

Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.

Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?

Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?

Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk. 

Vem är nye s-ledaren Löfven?

Stefan Löfven är svår att greppa. Men här ett försök.

I mycket ger han intryck av att vara en gammal "hederlig" gråsosse, stundom med en framtoning av s.k. betonghäck.
Men samtidigt har han en vilja att i ytterst "lagom" dos antyda, nej inte förnyelse, men "öppenhet"...

Nja, "vilja", det var att ta i, för hans främsta mål är nog att få alla stridande fraktioner och nervösa sossesympatisörer att "komma hem", och sitta still i båten.

"Lagom", klädsamt konservativ och traditionsbunden till s-tiden före turbulensen med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Antyder öppenhet, men vill inte oroa någon med "förnyelse". Inte skrämmas, inte säga för mycket.

Och så lånar jag en teckning av Jan-Erik Ander. Jag vet att han inte har något emot det.

En diskret tumme ner till enhjulingen och en diskret tumme upp för tvåhjulingen.

Kanske är "lagom bäst" den nya sossemelodin.

Anders Sundström, en illustration till s problem

Läser i Di, nätupplagan att Anders Sundström, VD i Folksam fått ett rejält lönelyft, sådär dubbelt vad en LO-jobbar kan förväntas få. I procent. 2011 fick Sundström nära sju miljoner kr. Folksam är ju ett s.k. rörelseföretag, där LO är en storägare och detta LO har starkt kritiserar höga VD-löner.

Sundström startade sin bana som väldigt ungt kommunalråd (s)i Piteå. Och var under några år en av mina främsta politiska motståndare där. Ung var han, men knappats någon förnyare. En hyfsad kamrer, men ville leka företagare med skattemedel. Ett exempel är det Äventyrsbad han lät kommunen (via bolag givetvis) bygga för stora pengar. Ett projekt som hans efterträdare fick lov att sälja för att inte riskera mera skattepengar. Sedan blev han minister en kort tid, stängde Barsebäck, blev chef för den lokala sparbanken och senare ordförande därstädes, och så rekryterad till Folksam som VD.

Jag har alltså aldrig sett honom som någon ideolog, utan som en frejdig (och ung) förvaltare av de direktiv som kom från partikansliet. Vilket gjorde att han blev minister, för att diskutera kunde han. Men när han fått nog av klättrandet i partiet gick han till mer luckrativa uppdrag. Försiktigtvis inom den skyddade rörelsesektorn. Därmed är han en rätt vanlig representant för den politikerkader som finns och funnits under senare decennier inom socialdemokratin. De trivs och kan klättra inom partiet och dess omgivning, men har förutom en viss svada ingen påfallande djup ideologisk övertygelse och är på sin höjd förvaltare av centrala direktiv, inte några förnyare. Och i deras värld är socialdemokratin det parti som alltid skall ha makten och härligheten i Sverige. Allt annat är onormalt.

Jag tror att det är ett av socialdemokratins problem. Alltför många kan inte förlika sig med att s-partiet är ett parti bland andra. De vill klättra, och är ideologiskt grå på det sättet att de följer direktiv och ser makten som främsta målet, inte innehållet. Sedan må de vara hur duktiga på att prata som helst, men det räcker inte. Framför allt inte för ett parti som inte vet vad det vill. För - vad är socialdemokrati?

Socialiberalismen är inte något slags halvsocialism

Det kanske är ett tecken på bristande kunskaper i ideologi, detta att så många tror att socialliberalism skulle ha något med socialism att göra. OK, i vissa fall är det väl en medveten misstolkning, men ändå.

Man kan även fundera över vad Håkan Juholt menar med att särskriva ordet socialdemokrati till social demokrati? Ligger något bakom detta, som ska avspegla en förändring - "framåt" eller "bakåt" i s-partiets inriktning?

Nå, jag tar det från början. Liberalismen är en ideologi med anor långt tillbaka i tiden. Låt mig bara nämna Adam Smith, franska revolutionen och USA:s frigörelse från det brittiska kolonialstyret.
Socialismen kom senare, med Marx som främste inspiratör, och som en "biprodukt" till kommunismen.

Efter en tid så splittrades socialisterna i en gren som fortsatt ville vara revolutionär, som inte uteslöt våld, och som predikade "proletariatets diktatur" (ingen demokrati alltså), planekonomi och kollektivet före indviden. En annan gren vill genomföra socialismen med demokratiska och fredliga medel och kallade sig socialdemokrater. Och det blev den gren av socialismen som fick flest anhängare i Sverige.

"Social" i ordet socialdemokrati står alltså för socialism (kollektivet, planekonomi, statligt ägande i en socialdemokratiskt styrd stat).

Liberalismen var (och borde vara) en frihetsrörelse, i kamp emot konservatismen, emot kungavälde och annan diktatur, emot religiös och ekonomisk ofrihet. För individens rätt emot stat och kollektiv, för frihandel och emot tullar, för allmän och lika demokrati, och - faktiskt - för omsorg om den lilla människan. För nytänkande, för omprövning, utveckling och rätten att forma sitt liv utan statens, kyrkans och kollektivets förtryck. Marknadsekonomi som ett medel för att ge valfrihet och välfärd till alla medborgare. Inte för att ge rätt till en liten grupp att profitera på andra.

I Sverige förde inte minst Adolf Hedin, men även Karl Staaff, fram de sociala aspekterna inom liberalismens uppdrag. Arbetarskydd, pension med mera. Det sociala ansvaret inom den svenska liberalismen var en självklarhet långt innan ordet "socialliberal" kom i bruk, och hade ingenting med socialism att göra. Så småningom lancerades dock termen socialliberalism. Delvis - och alltmer - som ett förtydligande av skillnaden till det som kallas "nyliberalismen" vilken i hög grad koncentrerar sig på frihetsbegreppet och då särskilt i ekonomiska frågor.

"Social" i ordet "socialliberal" står därför för "socialt ansvarstagande", för en medvetenhet om att vi lever i gemenskap med andra, att friheten är viktig, men att gränsen går där den kan skada andra.

Socialliberalismen står alltså för en ansvarskännande liberalism, och emot socialism. Och det har t ex visat sig i en medveten utbildningspolitik, för barnbidrag, för goda pensioner, men emot löntagarfonder. För ett fritt näringsliv och emot statliga monopol där marknaden klarar konkurrens och låga priser bättre. För sociala skyddsnät som utgår från individen. För den lilla människan emot den ofrihet och det förtryck som kan komma från alla håll, ex-vis staten, monopol, stora företag och organisationer med starka egenintressen.

Att ordet används felaktigt kan bero på att nyliberaler och högerfolk i allmänhet gillar att utmåla sina meningsmotståndare som hemska socialister. Samtidigt så vill inte minst "förnyare" inom socialdemokratin, som inte alltid är speciellt socialistiskt inriktade, gärna hitta beröringspunkter med liberalismen inom det sociala området. Beröringspunkter som finns, men som inte har något med socialism att göra.

Så ser vi att önskan att svartmåla motståndare resp viljan att hitta samarbetsparter kan leda språkbruket fel.

Jag menar att det är viktigt att hålla reda på den faktiska betydelsen och innebörden av olika politiska termer. Detta eftersom att skiljelinjer och beröringspunkter mellan olika ideologier kan skifta under tidens gång. Vänner och motståndare beror på vilka frågor som är de för tillfället viktigaste.

Och då ska man inte heller låsa in sig i blockpolitik.

Även Torbjörn Jerlerup diskuterar detta med socialliberalism versus socialism.

Avideologiserade partier och personval

Mitt föregående blogginlägg, om partipiska och dess oförenlighet med liberalism, har föranlett en liten debatt på Facebook, i första hand mellan mig och Anders Nordin (fd språkrör i mp).

Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.

Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?

Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.

Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.

Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).

Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.

Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.

Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.

Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc

En levande demokrati kräver alternativ för maktskifte

Läste just Olle Wästbergs senaste nyhetsbrev och fick där länken till hans betraktelse idag på Newsmill om vikten av maktskifte och att socialdemokratin finner sin väg. Rubriken på Olles artikel är: S kris är hela Sveriges kris.
Det är en intressant artikel.

Nu måste jag säga att jag känner mig kluven (som en liberal ska vara... ) inför socialdemokratins framtidsproblem. Situationen idag inom s, som jag ser det utifrån, är så rörig, närmast katastrofalt förvirrad att det känns hopplöst. För mig var, under mina decennier som partipolitiskt aktiv, det helt klart vad s var, ett kollektivistiskt parti, för planekonomi, för centralstyrning och framför allt för att "rörelsen" skulle ha makten över ALLT i Sverige. Så agerade partiet och dess företrädare. Eventuella andra åsikter märktes aldrig utåt, inte på allvar. OK, under 90-talet fanns visst en del som kallades (kallade sig) förnyare, som ville se verkligheten, utvecklingen och bryta upp den "halvsocialistiska" politiken till mera av marknadsanpassning och en aning personlig valfrihet. Men de kom inte långt, och ibland fick jag intrycket att det var mest valtaktik. I vart fall kändes partiledningens tidvisa tolerans för dessa förnyelsträvanden så.

Idag verkar det däremot vara fullt inbördeskrig inom s. Alla vill visserligen att s ska komma tillbaka till makten, men varför de vill det, där skiljer sig åsikterna. Liksom om de ska hitta en modern tillämpning av gamla principer, om de ska bara ska backa tillbaka till betongpolitiken, eller om de ska helt strunta i de gamla principerna och i stället bara söka de populära förslag som ska ge väljare (=makt). Dvs framåt, bakåt eller populistisk pragmatism.

Därmed blir det givetvis ändå intressant vad som händer med ett parti som trots allt fick 30% i senaste valet. Idag så kan man knappast heller se något annat alternativ till någon variant av en alliansregering än en regering där sossarna ingår med något stödparti.

Som Olle skriver så innebar inte allianspartiernas krav på maktskifte 2006 att de därmed ansåg att de skulle ta över makten för tid och evighet. I vart fall borde det inte varit det som väglett dem. Möjligen kan man av viss eftervalsdebatt hos allianssympatisörer se deras klagan över bristen på en "borgerlig" strategi och gemensam politik som en önskan om att permanenta ett icke-socialistiskt maktinnehav. Det vore dock långt ifrån en liberal demokratisyn, som faktiskt ser maktskifte som ett värde i sig. Även om makten för tillfället skulle råka innehas av "liberaler". (Detta sagt utan att här analysera om dagens Alliansregering i något avseende kan kallas "liberal" eller något annat.)

Socialdemokraterna satt vid makten från 1932 till 2006. Samlingsregeringen under andra världskriget och de kortlivade avbrotten 1976-82 och 1991-94 var principiellt viktiga, inte minst som en psykologiskt stimulans till den opposition som annars skulle sett sig som för evigt dömd just till opposition. I grunden rubbade de ändå inte synen hos vare sig sossepartiet eller väljarna i stort att socialdemokratin var det statsbärande partiet. Det kändes viktigt att det synsättet måste brytas. Demokratin stelnar om den inte får den vitalisering som maktskifte innebär. Att cirka hälften av människorna aldrig får ett reellt inflytande på samhällsutvecklingen föder frustration. Med årets val, som innebär (minst) åtta år utan socialdemokratiskt styre har nog s insett att det är ett vanligt parti. Skulle de vara utanför regerandet ännu längre skulle s till och med ses som ett rätt "udda" parti.

Men för maktskifte måste finnas trovärdiga alternativ. Då menar jag inte att det måste finnas i förväg färdigpacketerade regeringsprogram. Däremot bör finnas partier som har klara ideologier som de förmår föra ut. Partier med skilda inriktningar. Som kan samarbeta, men som inte söker ge sken av att vara till förvillelse lika varandra samtidigt som de söker hitta något som verkar som skillnader men inte är det. Som i höstens val.

Därför måste dels de olika partierna inom alliansen inse att de inte får se ut som kopior av varandra. Därför måste också socialdemokratin hitta sin väg. Det är kanske ingen katastrof för landet, möjligen för s-partiet, om inte s finner sin väg och en styrka förrän till valet 2018. För att inte svensk demokrati ska gå helt i stå, så måste något hända. Klarar inte s att komma tillbaka så finns ett starkt behov av ett nytt alternativ. Och/eller att nuvarande blockpolitik bryts upp.

Det kan ju inte vara någon naturlag att makten ska växla mellan ett moderatblock och ett sosseblock heller. Maktskifte borde kunna ske genom samarbete mellan olika partier över de nuvarande blockgränserna och/eller genom att nya partier formerar sig för att fånga upp de krafter och strömningar som inte dagens partier förmår engagera eller föra fram.

Socialliberalism och "socialliberalism"

En av liberaldemokraternas initiativtagare är Jan Rejdnell, avhoppad folkpartist som säger sig vilja se ett nytt socialliberalt parti som är visionärt och talar ideologi och framtid. Detta givetvis mot bakgrunden att folkpartiet lämnat sin socialliberala ideologi.

I en lång artikel beskriver han hur socialliberalismen inom folkpartiet "förändrats", men med bibehållen etikett, och han polemiserar emot detta och åberopar en del liberala tänkare, inklusive en (tämligen nyliberalt präglad) webb-sida om liberalism. Menar att 1900-talet blev ett förlorat århundrade för liberalismen - under 2000-talet är det tvärtom.

Även om jag i det mesta instämmer i analysen av fp:s förfall så har jag ett par anmärkningar och kommentarer i övrigt till Jans resonemang.

Helt förlorat var inte 1900-talet för liberalismen, i vart fall inte i Sverige. Den genomförde ju de liberala/demokratiska reformer som innebar lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor. Och stoppade socialiseringen, som (s) ville genomdriva. Två exempel på liberala framgångar, det första tillsammans med (s)och det andra emot (s). ATP-beslutet blev ett partiellt bakslag, liksom löntagarfonderna, som dock i någon mån rättats till genom löntagarfondernas avskaffande senare och en mera liberal konstruktion av pensionssparandet. Dock så mattades liberalismens inflytande mot slutet av seklet. Vad som sker detta århundrade är för tidigt att bedöma efter bara tio år.

Det Jan Rejdnell ändå belyser, det är att begreppet socialliberalism i Sverige idag ges olika tolkningar. Och, som jag skrivit så många ggr, det hänger ihop med folkpartiets förändring. Fram till för sådär tio år sedan var det ingen större tvekan, fp var liberalt, dvs socialliberalt.
Idag kallar sig fp, i vart fall i högtidliga sammanhang, fortfarande för liberalt, ja till och med socialliberalt. Självklart förvirrar det till begreppen. Jag känner mig faktiskt djupt kränkt, eftersom jag gick ur fp pga att fp övergivit socialliberalismen. Numera är den, inom fp, bara ett ord som kan ges vilket innehåll som helst.


Jag vill dock mena att begreppet i sig innehåller en kärna som är mycket klar, liberalism med socialt ansvar, och kan sammanfattas som "frihet i gemenskap", "frihet och rättvisa", "individens frihet så långt den inte skadar andra".
Därmed är den skarpt avgränsad emot socialismen, liksom mot konservatismen och mot nyliberalismen som denna tolkas idag.

Och - ruckar man på detta är det inte socialliberalism. Talar man bara om frihet, en frihet som inte tar hänsyn till omgivningen, en egoistisk frihet som skiter i andra, då har man tappat det sociala ansvaret. Förespråkar man bara staten och statliga ingrepp i individens privatliv och helgd, om kollektivet, om kontroll och regleringar, då har man tappat bort frihetsbegreppet.
Inser man inte att den fullständigt fria marknaden har en inbyggd förstörelsemekanism som leder till monopol och avsaknad av konkurrens, då missar man att konkurrensen är det viktiga för en marknad som skapar välfärd. Likaså, om man reglerar sönder marknaden så försvinner konkurrensen.

Den fria marknaden är inte ett mål i sig, den är ett medel för att uppnå mångfald, valfrihet och välfärd. Den måste alltså skyddas emot angrepp från både marknadsfundamentalister och socialister.

Slutsatsen av detta är att socialliberalismen inte kan se ut hur som helst!

Visst är det förståeligt att en del konservativa och en del socialister stundtals vill snylta på liberalismens positiva innebörd. Det visar att deras idégrund inte känns riktigt bra för dem själva. Och att de partier som (i ngn mån) bygger på dessa ideologier är osäkra om sin identitet.
Tecken på det är att moderaterna kallar sig "nya" (men de facto går tillbaka ideologiskt) i sin pragmatism och att socialdemokratin numera inte är socialistiskt, de kallar sig inte ens demokratiska socialister. Utan den blandar friskt gammalt och nytt utan att bestämma sig, allt i en pragmatisk strävan efter makt.

Socialiberalism är inte något som passar ihop med konservatism. Och socialliberalism är inte förenligt med socialism.

För den som vill fördjupa sig en aning i begreppen liberalism och socialliberalism har jag ett par sidor på denna blogg, se ovan i blogghuvudet. För ett steg ytterligare rekommenderar jag libweb.net. Det kan ge en ytterligare bakgrund till varför så många idag saknar verkliga liberala/socialliberala alternativ i svensk politik idag, till varför man söker nya vägar att föra fram liberala idéer.

Bodströmsamhällets inre

Thomas Bodströms försök att sitta i riksdagen, utan att vara där, och samtidigt vara föräldraledig (!) från denna riksdag för att i stället vistas i USA pga av ett barns skolgång (!) där och ägna sig åt bokskrivande, det gick i stöpet. Om detta har media rapporterat mycket senaste veckan. Turerna kring hans tilltänkta ledighet är inte så intressanta i sig förutom hans förvåning att regler gäller även honom och att de främsta kritikerna emot särbehandling av honom var koalitionsbröderna i vänstern och miljöpartiet. Det hedrar dem. Möjligen kan det också ses som ett tjuvnyp från dem då Bodströms syn på rättspolitiken starkt avviker från deras. (Jfr FRA-lag, Ipred, datalagring etc.)

Nu är Thomas Bodström en person som är bra på att skapa uppmärksamhet kring sin person. Dessutom, och delvis som en följd därav, har han många järn i elden hela tiden. Han är energisk och vet vad han vill. Problemet är mera att vi andra inte så säkert vet vad han vill.

Att vara arbetsam och jobba hårt är inget fel i sig. Tvärtom. Så länge man orkar det och faktiskt fullgör sina uppdrag. Jag noterar att Mary i MinaModerataKarameller uttrycker sig nästan lyriskt över Bodström och hans mångsyssleri. Nå, att han är begåvad och kan uttrycka sig bra (och omfattande) både i tal och skrift är det väl inte många som bestrider. Det intressanta är snarare att han inte tycker det är nödvändigt att ägna speciellt mycket tid åt riksdagsuppdraget. Inte ens ordförandeskapet i justitieutskottet verkar han ha tagit speciellt allvarligt. Det fick vice ordföranden sköta. Rollen använde han mest för att uttala sig i media... Nå, det var/är hans sätt att vara. Att det i längden inte uppskattas borde dock inte förvåna honom. Man sköter inte ett riksdagsuppdrag från USA. Inte ens missköter. Så nu får han göra vad han vill i USA, utan att ens formellt vara riksdagsledamot.

Bloggen "Sagor från livbåten" kommenterar också fenomenet teflon-Thomas. Liksom i huvudledaren i DN idag, så granskas där mera vad politikern Thomas Boström står för. "Livbåten" konstaterar att där är en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”. Med realpolitik menar Livbåten en vindflöjelliknande pragmatism, ett lyssnande på populistiska tendenser för att bygga upp en egen maktställning. För det är ju så att Bodström, som började som en advokat på de svagas sida, snabbt växlade över till att bli en minister för hårda tag, batongpolitik, övervakning, buggning och datalagring. För att sedan i opposition vända igen för att åtminstone delvis förespråka en mjukare, mera human kriminalpolitik.
DN frågar sig vad Bodströms svängningar och byte av åsikter betyder, var han egentligen står, men också att hans politik är en orsak till socialdemokratins kris.
Vilket jag tolkar som att främsta orsaken är strävan efter makt, och då anpassas politiken till vad man tror är en populär åsikt. Det verkar vara Bodströmsamhällets innersta kärna.

Allt medan väljarna blir förvirrade och undrar var ideologin är. Bodström kanske kommer tillbaka i politiken. Frågan är om det hjälper eller stjälper socialdemokratin.

Finns det likheter i liberalismens och socialdemokratins kris? Om medelklass och politik.

Många bedömare menar att riksdagspartierna idag trängs i "mitten". I viss mening håller jag med. I vart fall sakligt ligger partierna ofta väldigt nära varandra. I valtider så görs samtidigt försök att betona skillnaderna i politiken, oftast genom försök att ange olika tonläge, olika synsätt. Det intressanta är då varför samma sökande efter "mitten" ger så olika resultat för partierna!

Kan det vara så att man förväxlar vad som är politik och vad som är ekonomisk-sociologisk medelklass? Och tror att båda är "mitten". Att man tror att ideologi och ekonomi är sak. Söker man sitt väljarunderlag i en opreciserad medelklass, så fastnar man i portmonnäfrågor. Allt handlar om pengar och ekonomi.

Jag har på senare tid främst intresserat mig för tre partier i mina kommentarer, s, fp och sd. Jag tror att jag kan bortse från sd i detta sammanhang. De söker knappast "mitten", i vart fall inte i ideologiskt avseende.

Däremot så vill jag påstå att både socialdemokratin och fp befinner sig i kris. S har gjort jätteförluster av väljare i två val och internt strider olika falanger om makten med otydliga kompromisser som följd. Fp har också tappat väljare i flera val, och framför allt har partiet tappat sin socialliberala grund, sina främsta ideologiskt medvetna företrädare och har en krympande medlemskår där missnöjet gror emot den nuvarande högervridningen av partiet. Därmed befinner sig även socialliberalismen i en akut kris. Vilket, som bekant, lett till att hemlösa socialliberaler letar en (ny?) hemvist (liberaldemokraterna?). I någon mån finns samma problem för centerns mera liberala sympatisörer.

Politik handlar om mera än pengar. Politik handlar om ideologisk inriktning, där synen på ekonomi visserligen är en betydelsefull bit, men sannerligen inte allt! Och, kan det vara så att "medelklassen" har bredare intresse än bara pengar? Och att där finns olika uppfattningar om hur ekonomisk politik ska hanteras!

Min slutsats blir att om partier i kris ska återfinna sina själar, hitta sin väg, då måste de definiera sig själva. Sluta att positionera sig i förhållande till varandra och att söka en "mitt" som de inte definierar, och som inte låter sig definieras så lätt.

Socialdemokratiska Piteå-Tidningen är inne på liknande tankegångar i dagens ledare, under rubriken "Socialdemokraterna måste hitta sitt jag". Ledarskribenten Bengt-Urban Fransson kopplar sitt resonemang till hur den tyska socialdemokratin gjort en ordentlig analys efter sitt förlustval ifjol. En analys som uppenbarligen inte svensk men däremot norsk socialdemokrati dragit lärdomar av.

Jag citerar: "Den tyska socialdemokratin definierar sig varken i motsats eller i anslutning till andra partier. Den definierar sig själv." Så inledde Sigmar Gabriel sitt i dag smått legendariska tal till den tyska partikongressen efter valförlusten 2009. Här slår han fast en mycket viktig utgångspunkt. Ett parti måste definiera sig själv och sin egen politik, inte i opposition eller i relation till något annat parti.'
---
Sigmar Gabriel sa: "Jag tror det har att göra med ett stort missförstånd kring vad som egentligen är den politiska mitten i Tyskland. Sedan knappt 20 år går ett nytt spöke genom Europa: den politiska mittens spöke, eller snarare: den Nya mitten. Alla pratar om den, alla klagar på den. Alla menar sig känna till den, utan att egentligen kunna förklara vem eller vad denna mitt är eller vad den står för politiskt."
Gabriel kommer slutligen till den slutsatsen att socialdemokratins misslyckande ligger i jakten på att hitta den politiska mittfåran i stället för att skapa en politisk mitt i socialdemokratsk anda, genom att arbeta med samhällets problemformuleringar och formandet av de socialdemokratiska svaren på dessa nutida problem. Gabriel formulerade detta så här: "Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta."

Alltså. Socialdemokration ska inte söka sig till "mitten". Den ska erövra den genom att övertyga om att dess politik, dess ideologiska anslag, också är "mitten".

Att forma idéer, att hitta sin väg, att formulera sin idéologi. Att övertyga. Inte att - i strävan efter makten - leta reda på något som man tror är Medelsvenssons önskmål betr plånboken.

Då måste man förstås först och främst hitta, eller återfinna, en ideologi som man tror på och kan tillämpa i praktisk politik.
Det gäller både socialdemokratin och de krafter som vill ett socialliberalt samhälle.
Och kanske än fler.

Ett lästips att tänka till ifrån

Orkar inte skriva något längre el genomabetat inlägg idag.
Men ska ge ett lästips. Det är i DN-debatt jag hittat en intressant artikel av statsvetaren Leif Lewin (s, men tämligen oberoende som statsvetare tycker jag).
Han skriver om moderatenas utveckling, kallar dem för de "borgerliga" men det kan väl förlåtas honom. Och han efterlyser den "borgerliga berättelsen", dvs visionen bortom pratet och valslogans.

Det kan jag instämma i, dock delar jag inte hans synbara uppskattning av vad de de facto gjort...

Däremot konstaterar han att nyliberalismen är slut som moderaternas ideologi. Reinfeldts moderata parti är social-konservativt. Vilket jag skrivit om redan flera gånger på denna blogg. Scrolla ner bara...

Moderaterna är socialkonservativa, liksom socialdemokratin.

Som randanmärkning, filosofiska rummet i radions p1 diskuterade liberalismen idag. Intressant. En sak som sas var att idag är det liberalism som är ideologin, överallt i Sverige.
Jag tänker då på ungmoderaternas klagan för säg tio år sedan el så över att alla partier var mer eller mindre socialdemokrater.

Jag vill nog mena att båda påståendena är kraftigt överdrivna.

Vad var det jag sa; om Reinfeldt och hybris, med mera

Först. Jag är liberal, om närmare specifisering anses behövlig: socialliberal. Jag är inte något så diffust som borgerlig. Jag är därför inte socialist/kommunist. Inte heller socialdemokrat. Det begreppet är idag lika diffust som borgerlig.

Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.

För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.

Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.

Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.

Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.

Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.

Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.

Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.

Självfallet finns det särintressen. Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.

Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.

Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.

Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.
Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.

Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.
Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.