Makten (s) gnäller över gnällig opposition...

Piteås kommunalråd nr ett Helena Stenberg (s), gnäller över att den lokala alliansen är gnällig. (PT-debatt 11 april 2018)
Jag ska verkligen inte försvara alliansen, men är det rätt av Helena att bemöta deras kritik och alternativ som gnäll? Det är inte oppositionens uppgift att jamsa med makten, oppositionen ska granska de som styr.

För som Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) sa: "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."
En sanning som står sig.

Jag tycker att fru Stenberg ska ta på frågan på större allvar, och fråga sig varför det finns kritik, om det nu finns kritik, och om det i så fall är vi vanliga medborgare som ska efterlysa mer eller annan kritik av hur makten utövas - eller inte utövas - i kommunen.
Om det finns en aktiv opposition. En granskande opposition är viktig för en fungerande demokrati. Och hur ska vi medborgare kunna veta vad som händer i maktens korridorer, dvs vilka frågor som tas upp och de behandlas och hur argumenten är? Dvs att inte media (dvs främst PT) bara refererar beslut (maktens beslut) och sådant som PT ser som publicistikt intressant.

Om det inte finns kritik av makten så är det något fel på demokratin. Då är makten för mäktig, dvs maktkorrumperad. Mitt intryck är att det är för lite kritik och granskning av den styrande s-ledda koalitionen i Piteå. Är inte t ex "Alliansen" lite för snäll? OK, ibland glimter det till i media (PT) om något som förevarit i fullmäktige, men inte är det så imponerande. Eller är det bara så att vi inte får information om att det finns en massa motioner och andra förslag, får möjligen kort veta om att en del avslagits, men sällan varför de lagts före eller motivet för avslaget.

Dessutom bör givetvis kommunförvaltningen göra det lättare för både PT och vanliga kommunmedborgare att ta reda på vad som händer, eller inte händer, i maktens korridorer.

Jag känner att de som granskar makten i kommunen behöver allt stöd de kan få. För demokratins skull. För rättvisans och mångfaldens skull.

(Vilket innebär att jag i höstens val till fullmäktige stöder SLP,  Skol- och landsbygdspartiet, vilket varit det mest aktiva i oppositionen i Piteå.  Och med mestadels vettiga förslag och synpunkter på både skolpolitiken här och betr landsbygspolitiken. )

Våga vägra orättvisor

Tiden lider, och vi med den. Attentat hit och dit. Politiska rävspel, som jag har svårt att se någon mening med. Det jag vill se är ansvarstagande från politiker, och andra, för att göra vår sargade värld bättre, så att dess invånare får ett drägligare liv, slipper orättvisor av olika slag, slipper krig och otrygghet.
   OK, en positiv sak ser jag i att en dotter plötsligt börjat intressera sig för släktforskning. Det ger, bör ge, inte bara insikter om ursprung och bakgrund utan även om förståelse för vad som formar människors liv.
   Möjligen kan man också se det som positivt att just innan jag börjar skriva dessa rader så får jag veta, dock ej via svenska media, att ledaren för den IS-anslutna terroristgerillan i Marawi i västra Mindanao, Filippinerna, gripits i Davao C (Dutertes hemstad), i östra Mindanao.

Ett än mera positivt tecken ser jag dock i en artikel i Svenska Journalen (nr 3/2017), en tidning som jag minns att min mor hade, och som numera främst är ett organ för Läkarmissionen med information om dess arbete. Där hittar jag ett kort referat från ett seminarium om modet att vägra orättvisor. Där hittar jag flera av de människor som jag beundrar för deras insatser just för att arbeta emot orättvisor, på olika sätt och på olika ställen i världen.
   Det var bl a Anders Kompass, som avslöjade övergrepp som FN-soldater i Kongo utförde emot barn som de var satta att beskydda, avslöjanden som ledde till att han själv fick sparken av FN och baktalades dessutom, Inga-Britt Ahlenius, revisorn som talat klarspråk om korruption och felaktigheter både i Sverige och i FN, och Miriam Mondragon, från Piteå, som arbetar emot övergrepp mot kvinnor/barn och korruption i Honduras. Jag nämnde något om hennes arbete i en bloggpost nyligen, liksom om den nyutkomna boken om henne.

Jag brukar ofta framhålla att för att få slut på orättvisor, orsaker till krig och flyktingströmmar så måste det blir demokrati (som underlättas av bl a utbildning och arbete), men också rättssäkerhet.  Detta betonades också vid detta seminarium. Liksom, helt riktigt, att demokrati kan bara fungera om medborgarna känner trygghet, att det finns rättssäkerhet, repekt för mänskliga rättigheter.

Så riktigt. Och så värdefullt att Läkarmissionen ser det som sin uppgift stimulera till att ge mod att vägra orättvisor.  Och stödja sådant arbete.

Ska världen bli bättre bör många fler våga vägra orättvisor. På ett eller annat sätt.

Vad tror partierna att vi är intresserade av?

En läsarkommentar till ett tidigare inlägg stimulerade mig till en längre kommentar, som jag här vill återge i lätt bearbetad form. Läsaren ansåg bl a att det finns två skäl att välja ett parti. Antingen vill man överlåta till ett parti med en stark ledare att fixa till alla orättvisor och problem. Eller så vill man att staten ska göra så litet som möjligt, och väljer parti efter det. Samtidigt påpekade han/hon att för det krävs en organisation (av de som strävar efter makten, dvs ideologi räcker inte) men att partiet får inte bli en makt-och försörjningsbas. Så har ju blivit fallet med socialdemokratin och de lär inte komma ur sin ökenvandring innan de har fått rensa sin organisation.

Att ett parti inte får bli en försörjningsinstitution håller jag med om. Att jag anser att makt korrumperar är också mer el mindre denna bloggs ledstjärna. Dvs att därför skall makt kontrolleras.

Men, jag vill nog påstå att det finns många skäl för att rösta på - eller inte rösta på ett parti. Skäl som kan beskrivas på flera sätt. Det skäl som i princip alla partier idag för ut till väljarna är "plånboken". Dvs en vädjan till egoismen. Att väljaren av den anledningen ska överlåta till de som man ger makten att använda den som de själva vill. Det är i vart fall det som m kört med, mer pengar till den som har jobb och redan har det bra. Och s körde med återställare av bidrag och transfereringar, så att främst de som inte har lyckan av jobb och friskhet skulle gynnas.
Varför det ena skulle vara bättre än det andra ur en ideologisk synpunkt aktade man sig noga för att diskutera! Framför allt talade de knappast om frågor som inte i första hand, eller inte alls, rör ekonomi. Frihet, gemenskap, rättvisa, rättssäkerhet, integritet etc förbigicks med tystnad.

Samtidigt hoppades partierna att de av sina gamla väljare skulle förknippas med de ideologier de tidigare stått för.

För mig, och jag tror många fler, räcker inte det. Vi har insett att partierna spätt ut "sina" ideologier till oigenkännlighet. Dvs i praktiken. Därför vill jag/vi dels ha möjlighet till bättre insyn i och kontroll av vad partierna de facto gör i maktställning! Samt att de faktiskt gör det de lovar, och inte motsatsen (som ex-vis fp och c betr FRA-lagen).

Nå, åter till själva frågan om organisation contra ideologi. Givetvis krävs något slags organisation av ideologiskt likatänkande för att kunna arbeta i riksdagen. Men då ska de dels vara likatänkande och dels faktiskt ha genomtänkta och redovisade ideologier! Inte bara till namnet utan till gagnet.
Och ex-vis genom personval och författningsdomstol ska vi lättare kunna ställa dem till svars och korrigera dem när de gör fel.

Svenska partier börjar likna det som i Mexico en gång hette (heter?) något liknande Den institutionaliserade revolutionens parti. Där betoningen helt var en organisation för MAKT, inte för revolution. De är organisationer vars enda mål är försörjning och MAKT, men de låtsas ha kvar sin gamla skylt av ideologi i grunden...

Alltid lurar det någon. Möjligen dock allt färre...

Varför föräldraledighet?

Häromdagen lancerade miljöpartiet att föräldraledigheten skulle delas i tre delar. En för mamman, en för pappan och en fördelad efter fritt val. Det påminner starkt om ett förslag som lancerades inom fp för en tid sedan, men som föll i den interna partidebatten om jag förstått den rätt.

Om man nu från överhetens ska syssla med att dela upp ledigheten mellan olika personer borde man tänka efter syftet med ledigheten (med ersättning)? Är den för barnet och familjens skull?
Eller för jämställdhetens skull? Det senare verkar vara syftet för mp och många femininister.

Men i så fall skulle väl 50-50 vara det enda tänkbara?! Varvid dock måste bortses från att familjer idag ser olika ut.

För min del anser jag att f-försäkringen skall vara till för barnets och familjens skull. För att ge mesta möjliga föräldratid för barnet. Då ser jag det som naturligt att varje familj ska anses vuxen att göra fördelningen själv utifrån den egna situationen.
Kom också ihåg att det finns ofullständiga familjer - och familjer där fadern faktiskt inte kan få ersättning för den tid han enl fyrkantiga regler "ska ta" ut själv. Ex-vis p g a uppnådd ålder. Det är dessutom något som av biologiska skäl inte "drabbar" kvinnor.

Fifty-fifty eller tredelad föräldraförsäkring berövar alltså vissa familjer tid med barnen! Varför? Jag ser inte rättvisan i detta.

Svenska valsystemen är fritt, men inte rättvist.

Ett par forskare, Jørgen Elklit, professor i statskunskap vid Aarhus Universitet och Birgitta Wistrand, fil.dr, genusforskare vid Uppsala Universitet, fick för en tid sedan en artikel om det svenska valsystemet refuserat av de ledande svenska pappersmedia. Idag (7 april) återkommer de med sina synpunkter i en artikel på Second Opinion.

Man kan ha sina funderingar över varför artikeln "inte fick plats" i DN m fl tidningar, men slutsatserna är intressanta. Forskarna har varit internationella valobservatörer och rådgivare i val- och demokratifrågor under många år och jämför Sverige med hur det är i andra länder.

Slutsatsen är att valen i Sverige INTE är rättvisa, särskilt inte när det gäller små och nya partiers möjligheter att ta sig in i riksdag och andra beslutande församlingar. Det svenska valsystemet borde därför ändras för att fullt ut bli demokratiskt.

Jag citerar: "I ett demokratiskt system förväntar man sig att det på själva valdagen skall vara möjligt att i varje vallokal kunna rösta på samtliga partier och kandidater, som har laglig rätt att ställa upp i respektive valkrets. Detta menar vi gäller oavsett om det skall väljas en eller flera i valkretsen, eller om valkretsen omfattar hela landet.Valmyndigheten som har ansvar för valets administrativa genomförande måste ansvara för att ingen väljare utesluts från att rösta, som hon önskar, på grund av att de nödvändiga röstsedlarna saknas i väljarens vallokal, ett förhållande som inte sällan inträffar i Sverige."

Att distribuera valsedlarna är oftast en central uppgift för valmyndigheten i andra länder och en uppgift som ställer stora logistiska krav. Där är det också valadministrationens ansvar att sörja för att valsedlarna blir tryckta och distribuerade så att valsedlarna för de olika valkretsarna hamnar på de rätta platserna, så att väljaren återfinner namnen på de partier (och eventuellt också kandidater) som har drivit valkampanj i deras område och som hon önskar rösta på. Så fungerar det dock inte i Sverige, där det traditionellt har varit partiernas ansvar och uppgift att distribuera valsedlarna.

Riksdagspartierna får också partistöd av skilda slag, bl a för att trycka valsedlarna. Men små och nya partier får inget bidrag till detta. De får stå både för kostnaderna och försöka bygga upp en apparat som de gamla partierna sedan länge har erfarenhet av. Detta är en kraftig inskränkning i den praktiska rättvisan, blir en orättvisa. Den valsedelsutdelning som förekommer särskilt på större orter blir också en psykologisk orättvisa, genom att den indirekt kan anses avslöja valhemligheten.
Valforskarna sammanfattar problemen såhär:
Hanteringen av valsedlar och genomförandet av valet innebär ... att nya och mindre partier i Sverige möter problem på tre fronter:
(1) Av ekonomiska skäl har de svårt att trycka tillräckligt antal valsedlar,
(2) De har av samma skäl svårt att få valsedlarna distribuerade till samtliga vallokaler, och
(3) De har inte tillräckligt antal medlemmar för att dela ut valsedlar vid vallokalerna i de kretsar där de har kandidater.

Ett rättvist system innebär att alla godkända partier ska behandlas lika. Det skulle t ex kunna ske genom att det var gemensamma valsedlar för alla, och där väljaren själv markerar parti och kandidat. Det fungerar i andra länder, till och med i länder där demokratin är färsk och skolutbildningen inte är den bästa. Då borde det fungera också i Sverige. Om viljan till rättvisa finns. Det är valforskarnas slutsats, och min.

Vad som inte direkt berörs är valspärren. Ett parti måste komma upp i 4% av de avgivna rösterna för att få riksdagsplatser. Jag har blivit alltmer tveksam till om det verklingen kan kallas rättvisa, när många väljare inte får representation i riksdagen. Det "tunga" argumentet emot att avskaffa eller sänka spärren är att det skulle bli för många partier och svårt att bilda regeringar. En variant av "regeringsduglighets"-argumentet alltså. Vilket jag anser vara mycket lätt om man ställer det i motsats till rättvisa för väljarna.

Spärren hindrade inte Ny demokrati att komma in i riksdagen 1991 och kanske inte hindrar sverigedemokraterna i år. Kanske kan den dock gör att piratpartiet snubblar på tröskeln. Jag vill verkligen inte har sverigedemokrater i riksdagen. Men om väljare i hög grad vill se dem där, so what? Det betyder att de andra partierna inte förmått övertyga om att de är bättre!

Rent matematiskt motsvarar ett mandat cirka 0,3% av rikets väljare. Ska man över huvud taget ha en spärr borde den inte ligga just högre, säg 0,5 - 1,0 %. Det skulle då ge utjämningsmandat. Och förmår en kandidat för ett nytt parti knipa ett mandat i en valkrets, då ska han/hon få det, oavsett om partiet inte kommer upp till eventuell spärr.

I demokratiska val skall det vara fair play. Valsystem som inte missgynnar vissa partier. Lika regler för att komma ut med valsedlar överallt. En fri och öppen debatt. Det senare låter sig dock inte så lätt lagregleras, frånsett att censur inte ska förekomma. Det måste komma till genom demokratisk medvetenhet i samhället.

Reinfeldts "rättvisa"

Så kom då äntligen det länge efterlängtade förslaget till sänkt skatt för ålders-pensionärerna. Tänka sig, runt en tusenlapp. Per år.

Det är som ett slag i ansiktet, menar jag. Jämför med vad de som har jobb redan fått i sänkningar, och mera har ju utlovats. Jag orkar inte räkna igenom hur mycket det blir för dem. Men redan första steget var ju runt tusenlappen, men då per månad!

Att då komma dragandes med ett knappt symboliskt belopp till pensionärerna, det är skamlig!
Men det är väl så Reinfeldts "rättvisa" ser ut. Så lite som möjligt till de som inget har, dvs till pensionärer, sjuka och arbetslösa. Men desto mera till de som har hyfsade inkomster, dvs de som har jobb, som är friska och unga.

Hur ska Sverige komma ur krisen om de som lever på gränsen inte får något att konsumera för - men medan skatterna sänks rejält för de som har möjligheter att spara?