Sönd 28 jan, Reflexioner kring Equmeniagudstjänsten i SVT

 Vallstakyrkan (se nedan) Bilden t h visar den  tavla som omtalas längre ner i texten, som pappa hittade på vinden i Vallsta. Pappa undervisar en grupp söndagsskolebarn i Lilla salen, ca 1959.
 ---
Första bloggposten 2024 handlar om tankar pch reflexioner  som väcktes av söndagens tevegudstjänst. Från Linköping och Equmeniakyrkan där.
Först, SÅ fullsatt. I stor, rätt så "modern" kyrka, i vart fall från senare halvan av 1900-talet. Enkel, sober utsmyckning. 
Jag är född och uppväxt i missionskyrkor, dvs tillhöriga SMF, men idag (sen ett antal decennier) är SMF en del av Equmenia.  Vilket känns konstigt för mig, även om jag i o f sig inte har något emot det. Som vuxen har jag mest gått i en kyrka,  tillhörig Svenska Kyrkan såväl före som efter år 2000, då Svenska Kyrkan upphörde att vara Statskyrka, och blev fri.  Men med fortsatt allt glesare mellan gudstjänstdeltagarna. 
Men dagens teve-gudstjänst var fullsatt, såvitt jag kunde se. 
En annan reflexion var att dagens gudstjänst innehöll en liten stund micro-söndagsskola. Inte helt ovanligt numera, men ofta då förlagd till en sal i källaren eller annat biutrymme, men samtidigt som  gudstjänsten.

Nå, dagens lilla söndagsskolestund öppnades med ett "utrop" att det var så trevligt med så många barn. (Runt ett dussin.) Det fick mig att minnas söndagsskolan i lilla stationssamhället  Vallsta, på min tid. En timme före gudstjänsten i Lilla Salen.  Det var säkert minst 3 ggr så många barn där och då. I åldrar från före skolåldern och till de som gick i klass sex-sju (det var sjuårig folkskola på min tid).  Alla barn gick inte i söndagsskolan, men väldigt många fler än i "storstaden" Linköping 2024. Min pappa var söndagsskollärare (och förblev tills han var 75 år), min mor var söndagsskollärare också, tillika organist i söndagsskolan, sen var det ytterligare bortåt ett halvdussin söndagsskollärare där, som fördelades på de olika "klasserna" efter den gemensamma inledningen.  "Små, mellan och stora". Sedan efter lektionerna i "klasser" så var det en avslutande gemensam samling. Totalt ca 45-50 min. Kl elva började fm-gudstjänsten, som normalt hölls i stora salen, kyrksalen.   Minns också att det fanns många varianter av frikyrkor i byarna, små enkla bönhus, missionshus, och missionskyrkor, baptister, många "fria" pingstförsamlingar etc. Men redan då (1950-60talen) så  hölls det bara ett fåtal  gudstjänster/år i en del stora missionshus.  Byarna tappade befolkning, blev ren glesbygd. 

Vallsta missionskyrka var en stor kyrka (kallas numera bara VALLSTAKYRKAN, möjligen pga av SMF är en del av Equmenia.  Och pga utflyttning, och att äldre medlemmar avlidit så upphörde verksamheten i Vallstakyrkan - samordnades till andra orter i församlingen och kommunen (Arbrå). Sedan några år är den såld, men står kvar i pietetsfullt skick.  

Jag vill också nämna att i Vallstakyrkan fanns och finns en stor och fin målning, föreställande "Jesus och kvinnan vid Sykars brunn". I Lilla salen finns också en fin målning i "gammal stil", som sattes upp under 1950-talet, efter att ha legat bortglömd på kyrkvinden i ett okänt antal decennier.  Bild ovan. 

Från dagens tevegudstjänst noterar jag att man inte helt följde Svenska kyrkans gudstjänstordning. Så var det även i min barndoms missionskyrkor,  man var en fri kristen kyrka, som firade gudstjänst i den ordning som passade församlingen bäst, och enligt predikanten - och styrelsen. 
Och nu som då så är det mycket av sång och musik i den fria Equmeniakyrkan.  Det är en viktig del av förkunnelsen. Vid sidan av den talade predikan. 

--- 
Se även denna länk. 
https://www.blogger.com/blog/post/edit/35241987/390999461308123416

Kyrkovalen - varför, och vem ska bestämma.

Varför kyrkoval? Och hur veta vad kandidaterna står för – kyrkligt?

Kyrkovalet är inte som de politiska valen. Svenska kyrkan är ett från staten skilt fritt kyrkosamfund, och valet är bara öppet för de som är medlemmar i Sv kyrkan, inga andra. Vi betalar inte kyrkoskatt, däremot så betalar medlemmarna kyrkoavgift, som i och för sig staten administrerar. Som en fri och frivillig ”förening” så ska inte Sv kyrkan styras partipolitiskt, medlemmarna bör utse styrelse och ledning utifrån hur de anser att kyrkan (lokalt och på riks) ska fullgöra sin evangeliska uppgift enl sin lära – och rent praktisk, på bästa sätt.

Naturligtvis kan en del, främst praktiska frågor, ha en politisk sida – men det betyder inte en partipolitisk! Det vore naivt att reducera Svenska kyrkan, eller andra religiösa samfund, till partipolitiska megafoner eller plattformar.

 
Däremot kan och får givetvis förtroendevalda inom kyrkan ha ett samhällspolitiskt engagemang också, men det är vad de vill med kyrkan som bör vara det viktiga – inte eventuell partibok.
Därför menar jag att partibok i sig inte ger ledning till kandidaternas åsikter om hur kyrkan ska styras. Varje ”nomineringsgrupp” ska klart och tydligt ange var den står, dels läromässigt, dels i olika aktuella verksamhetsfrågor. Det är en viktig uppgift också för media, inkl PT, att redovisa. (Betr PT, så har den på ledarplats starkt propagerat för att man ska rösta, och då på Socialdemokratiska listor. ) Men PT och andra media ska redovisa och granska alla listor och kandidater.

Det kan t ex gälla synen på kyrkans barnaktiviteter, på dess sociala verksamhet, diakoni, migrations- och flyktingfrågor (”skall jag ta vara på min broder”?), på missionen och annan utrikes verksamhet, på hur kyrkomusiken ska utvecklas/breddas. Behövs en ny psalmbok, i så fall varför? Och mycket annat. Konkret, inte bara i allmänna ordalag.

Från ett par håll (i Piteå) har en del fragmentariska åsikter förts fram (i PT), men de flesta inte, och inte har någon bred information nått oss kyrkomedlemmar, även om något kan finnas på hemsidor på internet. För att kunna välja krävs rejäl allsidig information. I Piteå kommun finns flera församlingar – och kyrkovalet gäller ju också ledamöter till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet.

oinformerad och osäker väljare i kyrkovalen

(Artikeln är skriven för PT, lokaltidningen, men är i princip giltigt över hela landet. )

Adventskalender eller julkalender? Teve och tidsanda.

Nu ska vi vara snälla.

I min barndom hette det adventskalender. Innehållet bakom luckorna var mestadels snällt, med en religiös underton. Med tiden kom ett och annat paket in, för att visa den alltmer kommersialiserade bilden av julen.
Advent betyder ju väntan, väntan på julen, på Kristi födelse. Inte väntan på Kalle Anka, som teve fått oss att tro. Inte heller betyder advent att det är den tid vi ska stressa oss genom att shoppa julklappar, som köpmännen lyckats få oss att tro. Med resultat att vi, ligger proppmätta och utmattade framför teven efter att ha öppnat alla de "kärleksbevis" som dyrt inhandlade onödigheter ska föreställa.

Så kom då teve med Julkalendern. Ett underhållningsprogram för barn. Med ett kort avsnitt varje dag från 1 dec till och med julaftonen. Ofta trevliga program, en del till och med minnesvärda. Men ytterst sällan med någon antydan om att julen eller adventstiden har någon som helst koppling till det kristna budskapet. Men som sagt, snällt, ibland lite spännande, gärna mystiskt med spöken. Eller om en gumma som plötsligt blev liten som en tesked. Så kom då på köpet (ja, visst kostar julen...) beteckningen advent och adventskalender bort. Julkalender blev begreppet även utanför teve. Och en julkalender kan handla om vad som helst.

Men inte riktigt till hundra procent. Vår son fick i år en kalender av Svenska kyrkan,.som kallades adventskalender, och som faktiskt i någon mån hade en ton av advent, speciellt då i de texter på baksidan om handlade om kyrkan, om Jesus, om advent och om att ge barn som föds i fattiga delar av världen en bättre framtid.

Texterna under luckorna är riktade till barn, och snälla. Om att vara snäll, tänka på andra och att var och en duger. Känns kanske lite vagt och svagt. Att vara snäll, är inte det rätt så menlöst?
Nja, det behöver det ju inte vara!

Dagens lucka, den 23 dec, har texten: "Berätta för någon att du tycker om den."  Det bör vi alla göra. Till andra i familjen, om vi har någon. Men även till andra. Tänk efter, visst finns det någon som du tycker om? Och alla vill vi väl vara omtyckta, känna någon annans omtanke. Genom att det sägs, och kanske till och med genom en liten kram. Det behöver inte vara med julpaket. I många fall kanske det vore mycket bättre med någon annan form av konkret omtanke än just en julklapp, förutom ett varmt ord.

Gårdagens lucka dolde texten: "Vad längtar du efter?" Jag tror inte att den som formulerade det i första hand tänkte på en önskelista av julklappar. I vart fall gör inte jag det. Det jag längtar efter är så stort och måhända så orealistiskt som en bättre värld. Genom att bekämpa fattigdom, okunnighet, ofrihet, tvång och förtryck. Genom utbildning, demokrati, samarbete, och den fred som förutsätter frihet i gemenskap och tolerans. Till en värld utan krig - och utan flyktingar.

Låt oss vara "snälla",  och faktiskt hjälpas åt att göra världen bättre. Genom att tänka på varandra, och inte bara på oss själva. Att inse att vi lever i en värld som hänger ihop, att vi inte stänger in oss.

Skilj kyrkan från staten - på riktigt!

Nu är det hög tid att skilja kyrkan från staten! Oavsett vad man anser om beslutet om Sv kyrkan ska få viga homosexuella, så var det ett beslut som fattades av fel personer. Kyrkomötet är - genom statens inblandning - formellt kyrkans högsta beslutande organ. MEN, Svenska kyrkan är lika lite som Baptisterna eller Katolska kyrkan en del av den svenska staten. Ett kyrkomöte som är som en kopia av riksdagen är inte något som hör hemma i ett fritt samfund. Eller i någon annan fristående organisation som helst.

En fri kyrka skall naturligtvis besluta själv vad den tror på, vad den vill arbeta för. En fri kyrka är inte ett samhällsorgan för verkställande av politiska beslut. Hur den interna demokratin skall utformas i fria organisationer skall inte de politiska partierna lägga sig i. Visst kan utomstående ha synpunkter på det, men det är medlemmarnas sak att bestämma det, inte partiernas.

Beträffande beslutet i sig har det uttryckts farhågor för att FRA-lagen ökar risken för registrering och förföljelse av homosexuella. Det är givetvis helt riktigt. Däremot har jag svårt att se den direkta kopplingen till kyrkomötets beslut eller om det var bra eller dåligt.

Andreas Holmberg beskriver beslutet som ett politikens phyrrusseger.

Däremot anser jag att hela hanteringen av frågan om homoäktenskap är helt oacceptabel. Vigseln, äktenskapet är en juridisk inrättning, som har koppling till en tung lagstiftning. Denna lagstiftning är inte något som något samfund kan göra, det är riksdagens sak.

Vigselrätten, att viga till äktenskap ska därför tas ifrån alla religiösa samfund, det bör lämpligen vara en sak för statliga organ att sköta om. Sedan är det upp till varje samfund att självt besluta om det vill ha egna ceremonier för att välsigna och bekräfta vigseln utifrån sin uppfattning.

Svenska kyrkan blir inte lika fri som andra samfund förrän den skakat av sig partistyrningen och sluppit ifrån vigselrätten.

Inga pirater i kyrkan?

Hittade på Rick Falkvinges blogg ett påpekande om att det är ett år till valet.

Ett år till valet? Vaddå då? OK, det är ett år tills valen till riksdag, landsting och kommunfullmäktige äger rum. Det är alltså inte ett val, utan tre.

Men REDAN IDAG, SÖNDAGEN 20 sept 2009 är det val! Till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige i de olika församlingarna inom Svenska kyrkan. Alltså, det är inte val av kyrka, vilket den slarviga benämningen kyrkoval kan antyda, utan val till beslutande organ inom kyrkan!

När jag röstade hittade jag inga valsedlar med piratpartiets namn. Och lika bra är väl det. För partipolitik är inget för kyrkan. Frågan är om detta att inte ställa upp i valen till de kyrkliga valen är ett medvetet ställningstagande från piratpartiets sida? Och vilken motiveringen är?

Att riksdagspartierna har olika nomineringsgrupper för att få in sitt folk i kyrkans organ, det vet vi ju. Det gäller att hålla greppet.
Men varför ställer till exempel samerna upp med en lista? Finns det ett speciellt samiskt perspektiv på Svenska kyrkan?

Kyrkan och politiken, igen

På söndag är det kyrkoval. Nåja, egentligen är det inte val av kyrka utan val till olika beslutande organ inom Svenska kyrkan. Märkligt nog sker det genom att partierna (!) ställer upp kandidater.

Jag skrev om detta bl a här på bloggen den 1 sept, se länken. Igår publicerades en delvis omarbetad och utökad version av detta på Second Opinion.

Nu ser jag att DN igår hade en ledare om detta också, en mycket bra ledare, läs här.

Andreas Holmberg, aktiv folkpartist och kristen, skriver också på samma tema på sin blogg, men har även publicerat sig i Ljusnan och på Budbärarens debattforum. På senare tid har förekommit andra spridda inlägg om detta. I stort är dock tystnad. Vilket även det tyder på att partival är något helgalet när det gäller en från staten fristående (?) organisation.

En ytterligare reflexion från mig är att rena personval kanske vore en väg att avpolitisera kyrkan och göra den fri. Men hur få partierna att släppa greppet?
De opolitiska nomineringsgrupper som finns, ställer ju tyvärr inte upp i alla församlingar.

Politik i kyrkan? Varför det?

Vad i allsin dar ska vi ha kyrkoval till? Vad är kyrkopolitik?

Det har varit några debattartiklar Piteå-Tidningen, främst av partiföreträdare, inför kyrkovalet den 20 sept. Dessutom hade PT:s nye ledarskribent Bengt-Urban Fransson en utmärkt ledare den 1 september om vad sverigedemokraterna står för i detta val.
Dock menar jag att han drar delvis fel slutsats. Hans artikel, liksom debattartiklarna, visar framför allt det orimliga i att ha partival till kyrkans beslutande organ!

Svenska kyrkan lever i samhället, men är inte detsamma som samhället. Sv kyrkan är en sammanslutning för och av personer med en viss religiös uppfattning. Den är stor, javisst, och den är mycket generös när det gäller medlemskrav. Icke desto mindre är den något helt annat är ett samhällsorgan! Med nuvarande ordning är det helt tydligt att Sv kyrkan ännu inte är en fri kyrka. Kyrkan bestämmer inte över sig själv, inte över sin tro, inte över på vilka grunder dess styrande skall utses. Det gör politiker, som givetvis utgår från sina program, sina respektive ideologier (i den mån sådanda fortfarande existerar...)

Kyrkomötet beslutar, men kyrkomötet är politiskt utsett. Därför är det svårt att ändra reglerna för hur det och andra regionala och lokala organ utses. Politikerna släpper inte gärna ifrån sig makten.
Samtidigt ger det en god chans för tvivelaktiga idéer och partier, som sverigedemokraterna, att ta sig in i kyrkans styre.

Det finns röster för att avskaffa partivalen, märkligt nog menar en del av dessa röster att folk ska välja deras parti för att avskaffa partival...

Nu är det väl inte så viktigt med kyrkan och kyrkovalet, så menar majoriteten av svenska folket, och avstår från att rösta. De som röstar är mest några ytterst partilojala väljare som vill stödja sitt parti, trots att man inte är helt övertygad om vare sig kandidaternas lämplighet eller det lokala kyrkovalsprogrammet. Det låga valdeltagandet gör att utrymmet för kupper är stort, för den som vill och orkar med sådant.

Nej, kyrkan är inget politiskt organ likställt med riksdag eller kommunfullmäktige. Det är helt andra frågor som en fri och levande kyrka ska syssla med. Och vad det är, det är det de i kyrkan aktiva medlemmarnas sak att avgöra. Inte partiernas.

Hur kan de deklarerat icke-kristna Reinfeldt och Sahlin stå ut med att deras sekulära (trodde man) partier ställer upp till val i ett kristet trossamfund? Vill de helt enkelt ha makt över trossamfunden borde de väl ställa upp i val till Sveriges Muslimska Förbund också? Jasså, det får dom inte - trodde väl det.

PT:s referent från kyrkovalsinformationen härförleden fann det svårt att se några skillnader mellan partiernas kyrkovalsprogram. Tror jag det. De är allmänt välmenande, men knappast speciellt inriktade på kyrkans naturliga frågor. Ett exempel: Svenska kyrkans målsättningar för sitt utlandsarbete är, politiskt styrd som den är av s+c, 1) landsbygdsutveckling, 2) klimat och miljö, 3) ekonomisk rättvisa.
Skratta inte nu. Det är helt OK målsättningar.
Om det vore ett politiskt organ. Men vart tog kyrkan vägen? Borde inte evangeliets spridning komma med på listan?

Avpolitisera Svenska kyrkan, låt den vara ett fritt trossamfund som bestämmer över sig självt.

Jesus, kyrkan och sverigedemokraterna.

Det sägs det ska vara kyrkoval den 20 sept. Men allvarligt talat, nog är det dags att avskaffa nuvarande system med partival. Det är väl inställningen till de kyrkliga frågorna som ska vara grund för valet, inte ev partitillhörighet. Partival har länge känts fel. Och vad gör detta tydligare än att sverigedemokraterna nu gör ännu ett försök att skaffa sig en politisk (!) plattform i Svenska kyrkan?

HAX, en av de mest besökta politiska bloggarna, har uppmärksammat detta i några inlägg, bland annat igår, med rubriken Den ironiska generationen. Det föranledde en något vildvuxen "teologisk" debatt. (Som, förefaller det mig, i efterhand något ansats av HAX.) Hax menade att det låg något ironiskt i att just sd ställde upp i kyrkovalet. Jesus skulle nog inte ha välkomnats av dagens sverigedemokrater. Och det har han nog rätt i.
Det skrämmade var att i kommentarerna fanns en hel del öppet rasistiska ståndpunkter, förutom en diskussion om nazism om det är vänster eller höger etc, som gick emot Hax. Både inläggens mängd och art visar mest att Hax verkligen har en blogg som "alla" läser.

Hax skrev att Jesus var "snäll", vilket är en sanning med modifikation. I vart fall var det inte något slags "snällism", utan krav på sanning och rättfärdighet som mycket skarpt gick emot den tiden judiska "prästerskap" och andra makthavare. Det var ord och inga visor som han förkunnade över månglare i templet eller skrymtande fariseer. Han ville röja upp, göra om, göra rätt. (Oj, kanske han till och med var mot FRA-lagen... )
Inte bevara gamla förlegade strukturer.
Att vara barnens vän gör väl inte någon till "snäll" eller medgörlig. Snarare tvärtom - mot de som står för ondska.

Nu finns det förstås många olika motiv för religiös aktivitet eller inställning. Och man ska inte sätta likhetstecken mellan Jesus och Svenska kyrkan. Men sverigedemokraterna står faktiskt för en främlingsfientlighet som dess nuvarande ledning nödtorftigt söker dölja genom att ta över en del gamla sosseideal (t ex betr äldrefrågor etc) för att locka besvikna och nostalgiska gammelsossar. Dock, vad jag förstår så är inte Svenska kyrkans främsta (eller ens sista) mål att vara en hemstad för nostalgiker och främlings- och förändringsrädda konservativa. Eller?

Men, visst kan det vara roligt att försöka tänka sig vad som skulle hända om Jesus kom tillbaka idag, vilka som skulle välkomna honom (knappats sd väl?), vilka som skulle stoppa honom, vad han skulle betecknas som (sinnessjuk, terrorist, en snäll idiot, uppviglare, samhällsbevarare (näe?) eller som sanningssägare) etc.

Ärligt talat tror jag dock inte att han skulle har mycket till övers för sverigedemokraterna.

Hur man gör den kategoriseringen, det säger dock måhända mer om en själv...

Är religion farligt?

Religion och politik. Alltid brännbara ämnen. Från min mera aktiva period (publika och partianslutna) var det två ämnen som orsakade tidvis hätska telefonsamtal och till och med anonyma hatbrev. Det var om jag i något sammanhang uttalat mig om religiösa frågor i samband skolorganisation, t ex om rätten att starta friskola.
Det andra om jag sagt något i flyktingfrågor, t ex att jag hade full förståelse för (och beundran för) de oftast äldre damer som trotsade lagen och gömde flyktingar i sann humanitär anda.

Läste häromdagen någon som skrev att det är religionerna som skapar "allt" elände i världen. Personen ifråga rabblade upp en massa krig och förföljelser som haft religiösa förtecken. Kristna, muslimska och möjligen några andra religioner också. Hur kristna förföljt judar etc. Gamla testamentet och koranen åberopades.

Det som slår mig är att det som då hände var att de olika religionerna politiserats. Religionen har tagits som förevändning för ageranden som, vad jag förstår, inte alls är förenliga med dess grunder. Kristendomen i sig är ju en fredlig religion, och detsamma har sagts mig, av de som kan, att islam är.
Däremot ser vi ju idag att både islam och kristendomen används i politiska syften.

Är det då religionernas fel?
Eller är det möjligen politikernas (och politiserande prästers och mullors) fel, de som använder Gud och Allah som tillhygge?

Själv har jag svårt att se att det är religionernas fel i sig, däremot kan man i högsta grad klandra politikerna för att blanda ihop politik och religion.

Samtidigt känns det lite konstigt med denna logiska slutsats. De som säger sig inte vilja blanda ihop politik och religion är ofta högerpolitiker. I Sverige i vart fall. Ofta sker det då kristna företrädare sagt något som inte passar dessa högerpolitiker. (För hundra år sedan skulle de nog inte ha protesterat, för då var ju i vart fall Svenska kyrkan i hög grad en överhetens kyrka.)

För snart femtio år sedan började Lewi Petrus, pingströrelsens ledare, sina försök att få ut sitt budskap via politiska vägar, vilket ledde till att kristdemokratiska partiet bildades. Kristna har ju alltid funnits i de flesta partier, men kds (eller vilken förkortning man vill välja) var det första parti vilket bildades helt utifrån en (EN) kristen samhällssyn.

Redan tidigare var det vanligt att frikyrkliga engagerade sig politiskt, men utifrån sina olika ideologier. Statskyrkan var "opolitisk" på ett traditionellt högerinriktat sätt.

För några decennier sedan så började dock alltfler inom även Svenska kyrkan förespråka att kyrkan skulle engagera sig mera i samhällsfrågor. Med det menades att kyrkan skulle ta de svagas parti, ta mera socialt ansvar etc.

Det känns ju som rumsrena åsikter, i mina ögon.

Dock, med tanke på vad som politiken gjort för att förstöra religionen och använda (olika) religioner till, så blir jag ju ytterst tveksam.
Vilken kraft har religiösa företrädare att hävda sin religions värden när politiker och politiserande "prästerskap" gör allt för att kidnappa religionen för sina egna, ofta suspekta, syften?

Ska religösa rörelser över huvud taget kunna sättas under politisk lagstiftning i trosfrågor? Religös övertygelse har ju inget med majoritetsbeslut att skaffa.