Reglering blir maktens censur av medborgarnas åsikter

Många vill styra internet, skriver Farmorgun. Alltför rätt. reglerings-och censurlusta finns överallt. Oftast åberopas goda syften. Men vart leder det?
Jag får genast denna tanke när jag läser gode vännen Peters blogginlägg om att reglera media. Han anser att media, press och teve, i hög grad bedriver borgerlig högerindoktrinering av oss mediakonsumenter. Därför vill han reglera media.

OK, visst förekommer indoktrinering. Om än i olika grad av medvetenhet och omfattning. Vi får då inte heller glömma att hur vi ser på den beror på våra egna glasögon. Peters invändning kan spegelvändas av en massa moderater, som anser att SVT och SR är rena kommunistfästena där ohöljd socialistpropaganda vräks över oss.

Jag tycker dock att det har under senare år blivit aningen bättre i SVT och SR. Och samtidigt lite sämre i stora delar av främst rikspressen, och i någon mån i kommersiell teve. Där är det dock mest allmän fördumning som gäller, knappast medveten högerpropaganda. Bara konsumera mera. Att upphöja konsumism till högerpropaganda är dock lite överdriven förenkling.

Dock, min motfråga blir: Vem ska då reglera media, om de bör regleras? Ja, naturligtvis blir det ju makthavarna! Vilket ju är regering och riksdag (oavsett vilken färg dessa har)!
Alltså skjuter man sig själv i foten med kravet om reglering. All reglering går efter maktens önskemål. Och det är medias uppgift att granska makten. Det sista som ska regleras är därför media.

Det som krävs är en självsanering efter gamla, bortglömda journalistiska principer. Hur den ska gå till är förstås en annan och svårare fråga.

Ett tecken på risken med att reglera är hur makten nu i hisnande fart försöker reglera det nya mediet internet efter sitt huvud. Det är ju så hemskt och farligt om folk får tycka och tänka själva. Som detta med bloggandet till exempel.

Vi ser också att den röda röran inte menade något med sitt motstånd emot FRA-lagen, de svävar nu på målet inför avgörandet i oktober. De vill alltså kunna reglera efter sitt huvud. Reglera blir direkt eller indirekt detsamma som att censurera.
Oss medborgare och vår frihet att tänka och tycka är det sista makthavarna tänker på.
Oavsett om de betecknar sig som höger/moderater eller sossar/vänster.

En notis om en katastrof

Som de flesta bör veta, om inte annat av smärre notiser i dagspress och superkorta inslag i radio och teve så har Filippinerna drabbats av ännu en naturkatastrof, tyfonen Ondoy följd av störtregn och översvämningar. Denna gång är det Manilaområdet i Luzon som drabbats. Minst ett par hundra döda rapporteras och bortåt en halv miljon har blivit hemlösa. Och regeringen vädjar om hjälp utifrån. En ny tyfon verkar dessutom vara på väg om ett par dagar.

Självfallet behövs mycket hjälp. Det går till exempel genom olika hjälporganisationer. Det filippinska Röda korset är en. Jag fick dessa uppgifter (inklusive länk till RK) om hur hjälpa konkret.

Monetary Donations

1. CASH or CHECK Please send cash or check donations to the PNRC National Headquarters in Manila. Checks should be made payable to The Philippine National Red Cross. We can also arrange for donation pick-up.

2. BANK DEPOSIT Account Name: The Phil. Nat’l. Red Cross

METROBANK Port Area BranchPeso Acct.: 151-3-041-63122-8Dollar Acct.: 151-2-151-00218-2Type of Acct. : SAVINGSSwift Code: MBTC PH MM

BANK OF THE PHIL. ISLANDS Port Area BranchPeso Acct.: 4991-0010-99Type of Account: CURRENTBANK OF THE PHIL. ISLANDS
UN BranchDollar Acct.: 8114-0030-94Type of Account: SAVINGSSwift Code: BOPI PH MM

For your donations to be properly acknowledged, please fax the bank transaction slip at nos. +63.2.527.0575 or +63.2.404.0979 with your name, address and contact number.

Credit Card
Please fax the following info to +632.404.09.79 and +632.527.0575: Name of card member, billing address, contact nos. (phone & mobile), credit card no., expiration date, CCV2/ CVC2 (last three digits at the back of the credit card), billing address, amount to be donated.

For online donations you may also visit our website at http://www.redcross.org.ph/ .

INTERNATIONAL
Send a letter of intent to donate to the PNRCA letter of acceptance from PNRC shall be sent back to the donor
Immediately after shipping the goods, please send the (a) original Deed of Donation, (b) copy of packing list and (c) original Airway Bill for air shipments or Bill of Lading for sea shipments to The Philippine National Red Cross–National Headquarters c/o Secretary General Corazon Alma de Leon, Bonifacio Drive, Port Area, Manila 2803, Philippines.
The PNRC does not accept rotten, damaged, expired or decayed goods. Though we appreciate your generosity, the PNRC also discourages donations of old clothes as we have more than enough to go around.
SMS and G-CASH (Globe) SMStext REDAMOUNT to 2899 (Globe) or 4483 (Smart)G-CASHtext DONATEAMOUNT4-digit M-PINREDCROSS to 2882
Most urgent needs
Food items: Rice, noodles, canned goods, sugar, iodized salt, cooking oil, monggo beans and potable waterMedicines: Paracetamol, antibiotics, analgesic, oral rehydration salts, multivitamins and medications to treat diarrheal diseases
Non-food items: Bath soaps, face towels, shampoo, toothbrush, toothpaste, plastic mats, blankets, mosquito nets, jerry cans, water containers, water purification tablets, plastic sheetings, and Laundry soap
Rehabilitation Programs: Shelter materials for house repair Call Hotline 143 or 527.0000
THE PHILIPPINE NATIONAL RED CROSSNATIONAL HEADQUARTERS Bonifacio Drive, Port Area, Manila 2803, Philippines

Anka, Eliasson och Widén

Anna Anka, gift med gamle populärsångaren Paul Anka, har gett upphov till en animerad mediadebatt senaste veckan. Inte för att jag följt den speciellt nog, men har inte kunnat undgå diverse inslag i radio och teve om hennes uttalande.

Uttalanden som irriterat många, men även fått en del mörkermän och -kvinnor att vädra morgonluft. Dvs enl den s.k. kultureliten.

Nå, betr jämställdhet är jag mera politiskt korrekt än fru Anka. Även om jag ibland har invändningar emot en del ultrafeministers krumsprång. Betr "family values" är jag nog en aning moralkonservativ (trots min liberalism), men jag lägger tyngdpunkten på andra saker än fru Anka, förutom att hon inte bara är konservativ utan rent ut sagt reaktionär.

Ett par exempel. När fru Anka fick bre ut sig i Skavlan i fredags så sa hon bland annat att kvinnans uppgift är att tillfredställa mannen. Det låter som rena grottmänniskan. Och hon var helt tydlig med att hon menade: tillfredställa sexuellt. Det låter verkligen som att hon är en supporter till machomannens reptilhjärna.
Något mera sympatiskt blev det dock när hon förtydligade sig och sa att mannen hade samma plikt att tillfredställa sin kvinna. Då blev det plötsligt nästan en fläkt av jämställdhet i uttalandet. Om man nu bortser ifrån att det kan finnas både praktiska och andra hinder för att i verkligheten uppnå detta idealtillstånd.

När hon sedan säger att det inte är mannens uppgift att sköta barn, byta blöjor etc, utan menar att det är kvinnas uppgift. Ensam. Då blir det pinsamt, så att det kväljer mig, mitt inre gör uppror. Visst kan en och annan man tycka det är bekvämt att inte behöva byta blöjor eller befatta sig med sina barn. Men jag tror nog att de flesta män faktiskt vill, i lika grad som kvinnorna, ta del av sina barns uppväxt och fostran. Anna Ankas familjesyn berövar männen detta.

För övrigt är det väl så att Anna Ankas sätt att leva är av ekonomiska skäl förbehållet en mycket liten grupp oerhört välbärgade människor. Förutom att ha hennes snäva uppfattning (om än framförd med viss humor och skärpa) så måste det till mycket stora inkomster plus en stor stab av underbetalda tjänsteandar, som gör detta vegeterande lyxliv för såväl herr som fru Anka och deras gelikar möjligt. Det är ju så att hennes hemmafruideal består i att beordra andra att göra allt tungt och jobbigt, medan hon själv håller sin kropp i trim bara för att behaga mannen.

Vi andra skulle inte vilja leva så. Inte ens om vi kunde. Det kändes som en belysande, direkt kommentar att efter Anka i Skavlan se långfilmen "Monalisas leende" efteråt. En film som visade hur överklassflickor utbildade sig att bli just sådana kvinnor, på jakt efter att gifta sig, som fru Anka anser som kvinnans naturliga tillstånd.

Lördagkvällens "Här är ditt liv" blev en uppfriskande kontrast till Anna Ankas syn på meningen med livet. Med Jan Eliasson som huvudperson ställdes viljan att göra tillvaron bättre för mänskligheten i fokus. Därtill presenterat på ett oväntat underhållande och fascinerande sätt! Jan Eliassons korta tid som politiker (utrikesminister några månader före valet 2006) var knappast det viktigaste i hans liv (och har inte imponerat på mig det minsta) och förbigicks också mycket snabbt. Däremot har han gjort stora insatser som diplomat för att medla fram fred. En medlare och diplomat med temperament! Att han varit och är en mycket god och skicklig diplomat, respekterad i vida kretsar, det visste vi. Kanske inte att han också lägger in så mycket känsla, som han uppenbarligen gör, i sitt arbete.

Det som gjorde programmet intressant var att det visade en gedigen människa som inte ser sitt jobb som ett spel vid sidan av hans vardagsjag, utan att han är samma människa privat som i sitt arbete. Att göra tillvaron bättre för andra och speciellt för barnen.

Anders Widén snuddar vid detta när han i sitt inlägg Priset på våra själar citerar diktaren
Rumi, som bl a sagt att vi inte uppskattar priset på våra själar eftersom de getts oss gratis.
Vi förstår inte uppskatta det vi får med liten eller ingen möda. Jag tänker omedelbart givetvis på dessa bonus-direktörer men också, liksom Anders, på hur politiker använder vår rädsla för att styra oss. Men, skriver Anders, på den andra sidan ser jag människor som känner tillit och vilja till öppenhet i världen och oavsett politisk färg äger man en mer generös och givmild hållning.

Och jag tänker på Jan Eliasson och alla andra som vill tro på mänskligheten, som vill göra något positivt för andra. Och gör något. Som inte bara tänker på sig själva.

Men de stora och goda, riktiga tankar som Rumi, Anders Widén och andra stora tänkare och religionsstiftare tänkt genom många sekler, de tycks tyvärr bara ha en begränsad verkan. Det dessa eller andra tänkare sagt med annat och sämre innehåll, det tycks ha större genomslagskraft.
Varför?

Medan vi grubblar över detta får vi ändå söka tröst i att trots all ondska finns också godhet i världen. Och vi får arbeta i den andan.
Kofi Anan ansåg i programmet om Jan Eliasson att man måste vara optimist för att arbeta för det goda. Eliasson kompletterade med att man också måste vara något slags grubblare, realist, ha en otålighet för att åstadkomma något. Det kändes bra.

Om någon undrar...

Om någon undrar varför jag inte skrivit så ofta sedan någon vecka så beror det delvis på att min dator (och internet) inte uppför sig som den ska. Igen. Efter några bra månader så fick den (hela paketet) fnatt igen för sådär en vecka sedan. Dels är uppkopplingen trög, långsam. Tja, enl alla tester funkar det normalt, men likafullt är det alltför långsamt i verkligheten. För mig är det den som räknas... inte testerna.
Datorn i sig då? Ja, jag har defraggat och gjort alla övriga grejer jag kan komma på. Men icke...
Och anti-virusprogrammet funkar fint. Förutom att även det gick oroväckande långsamt några dagar, men nu är det i normalt scannings-hastighet, och inga virus el trojaner finns. Sak samma om jag kör trådlöst eller med nätsladd.

Dessutom är mailen, i Outlook alltså, helt död. Tar varken emot eller sänder mail. Inte ens web-mailfunktionen som är kopplad till Outlook funkar.

Och min bredbandsleverantör kämpar på, men har i vart fall inte ännu lyckats fixa det. Det jag hoppas på är i vart fall att mailen går igång... Och att ändå banksajterna funkar nu när det är dags för div månatliga utbetalningar som måste ske "manuell".

Detta gör att lusten och tiden att blogga avsevärt minskar. Även om det finns mycket att kommentera och reagera över.

Inga pirater i kyrkan?

Hittade på Rick Falkvinges blogg ett påpekande om att det är ett år till valet.

Ett år till valet? Vaddå då? OK, det är ett år tills valen till riksdag, landsting och kommunfullmäktige äger rum. Det är alltså inte ett val, utan tre.

Men REDAN IDAG, SÖNDAGEN 20 sept 2009 är det val! Till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige i de olika församlingarna inom Svenska kyrkan. Alltså, det är inte val av kyrka, vilket den slarviga benämningen kyrkoval kan antyda, utan val till beslutande organ inom kyrkan!

När jag röstade hittade jag inga valsedlar med piratpartiets namn. Och lika bra är väl det. För partipolitik är inget för kyrkan. Frågan är om detta att inte ställa upp i valen till de kyrkliga valen är ett medvetet ställningstagande från piratpartiets sida? Och vilken motiveringen är?

Att riksdagspartierna har olika nomineringsgrupper för att få in sitt folk i kyrkans organ, det vet vi ju. Det gäller att hålla greppet.
Men varför ställer till exempel samerna upp med en lista? Finns det ett speciellt samiskt perspektiv på Svenska kyrkan?

Norskt val - och en norsk saga.

Och Norge gick till val.
Norrmännen har (hade?) ett lillebrorskomplex gentemot Sverige. Och vi svenskar var kluvna, antingen hade vi Moltas syn på detta ruttna land, eller så gillade vi deras hurtighet. Inte minst språket är ju liksom - hurtigt. Vilket inte hindrade oss att berätta norgehistorier. Med oljan blev det än mera komplicerat. Vi avundas dem de ofantliga oljerikedomarna. Som drivit upp de norska lönerna, men också de norska priserna. Det är i det närmaste omöjligt att turista i Norge utan att ruinera sig. Och numera ser de lite smått överseende på oss fattiga svenskar.

Politiskt var Norge länge likt Sverige. Ett sosseparti som nästan tog monopol på regerandet, ibland med hjälp av sentern. Men så kom oljan - och framstegspartiet. Och de hurtiga och numera rika norrmännen började alltmer visa sig vara obenägna att ta emot flyktingar. Främlingsrädslan var grundfundamentet i Haugens framstegsparti. Och tog röster. Breddade sig och blev allmänt högerpopulistiskt, tog ännu mera röster.
Jag måste erkänna att när var fjärde-femte norrman röstar på framstegspartiet, då undrar jag över hur det står till i detta vårt grannland.

Därför var det spännade att se hur det skulle gå i gårdagens norska val. Skulle arbetarpartiets koalition ta hem segern eller inte? Opinionssiffrorna visade på jämn kamp. Den borgerliga oppositionen låg jämt skägg med regeringspartierna.

Dock, det största partiet i oppositionen var/är just framstegspartiet. Och de utmanar arbeiderpartiet som största totalt. Så numera är det skillnad mot Sverige. Om än man kan se en polarisering i båda länderna. Men också skillnader.

I Sverige drar de stora partierna mot något slags avideologiserad mitt. Den svenska högern, nya moderaterna, ser sig ligga mera mot mitten än sina alliansbröder. Men i Norge är inte högern största borgerliga parti, det är framstegspartiet. Som står långt till höger i mycket, och är mycket avvisande till invandrare. Där har de också dragit med sig övriga partier, inklusive de norska sossarna.

Trots allt välkomnar jag därför att det inte blev en borgerlig regering där framstegspartiet ingår eller är beroende av. Jag vill gärna tro att många anständiga människor i Norge i första hand röstade emot framstegspartiets främlingsfientlighet, inte för en sossepolitik.

Märkligt är dock att venstre (dvs Norges motsvarighet till fp) gick tillbaka kraftigt, trots att dess ledare deklarerade att det inte skulle stödja en regering med framstegspartiet.

En pikant detalj. Sverigdemokraterna gratulerade Framstegspartiet till valframgången (det gick ju fram och gjorde sitt bästa val någonsin), de känner givetvis något slags frändskap. Men det gillade inte framstegspartiet, som inte vill kännas vid sverigedemokraterna.
Kan man därav dra slutsatsen att sd inte anses riktigt rumsrena av norrmännen? Trots att sd förutom sin främlingsrädsla även kör med populistiska slagord, dock i mycket hämtade från en gången sossetid.

Reinfeldts "rättvisa"

Så kom då äntligen det länge efterlängtade förslaget till sänkt skatt för ålders-pensionärerna. Tänka sig, runt en tusenlapp. Per år.

Det är som ett slag i ansiktet, menar jag. Jämför med vad de som har jobb redan fått i sänkningar, och mera har ju utlovats. Jag orkar inte räkna igenom hur mycket det blir för dem. Men redan första steget var ju runt tusenlappen, men då per månad!

Att då komma dragandes med ett knappt symboliskt belopp till pensionärerna, det är skamlig!
Men det är väl så Reinfeldts "rättvisa" ser ut. Så lite som möjligt till de som inget har, dvs till pensionärer, sjuka och arbetslösa. Men desto mera till de som har hyfsade inkomster, dvs de som har jobb, som är friska och unga.

Hur ska Sverige komma ur krisen om de som lever på gränsen inte får något att konsumera för - men medan skatterna sänks rejält för de som har möjligheter att spara?

Kyrkan och politiken, igen

På söndag är det kyrkoval. Nåja, egentligen är det inte val av kyrka utan val till olika beslutande organ inom Svenska kyrkan. Märkligt nog sker det genom att partierna (!) ställer upp kandidater.

Jag skrev om detta bl a här på bloggen den 1 sept, se länken. Igår publicerades en delvis omarbetad och utökad version av detta på Second Opinion.

Nu ser jag att DN igår hade en ledare om detta också, en mycket bra ledare, läs här.

Andreas Holmberg, aktiv folkpartist och kristen, skriver också på samma tema på sin blogg, men har även publicerat sig i Ljusnan och på Budbärarens debattforum. På senare tid har förekommit andra spridda inlägg om detta. I stort är dock tystnad. Vilket även det tyder på att partival är något helgalet när det gäller en från staten fristående (?) organisation.

En ytterligare reflexion från mig är att rena personval kanske vore en väg att avpolitisera kyrkan och göra den fri. Men hur få partierna att släppa greppet?
De opolitiska nomineringsgrupper som finns, ställer ju tyvärr inte upp i alla församlingar.

Ta av skygglappar av olika slag i privatiseringsdebatten

Den socialliberale socialdemokraten Johan Westerholm har en intressant och nyanserad diskussion om bl a privatiseringar i detta blogginlägg. Det har varit debatt om detta den sista tiden, inte minst inom sossepartiet. Detta aktualiserat genom en del vinstuttag i friskolor och då och då förekommande rapporter om mindra bra saker inom olika vårdinrättningar. Till en del kan jag förstå kritiken, ohemula vinster visar att något är fel. Och dålig kvalitet är inte bra, speciellt om verksamheten drivs med skattemedel. Det som ofta "glöms" är att kvalitetsbrister minst lika ofta finns inom den traditionella sjuk- och äldreomsorgen. Plus att det där inte alltid är effektiv använding av resurserna. Och dessutom verkar storskaligheten vara en akilleshäl för offentlig drift, vilket Johan W påpekar.

Jag uppfattar det som att Johan W i grunden är positiv till privata alternativ. Min tro är att många i de "borgerliga" partierna har pressat på för privata alternativ tidigare, pga sossarnas rigida inställning emot allt som luktat alternativ. Jag också, kanske.
Men det viktiga är ju att det blir just alternativ och därmed stimulerande konkurrens. Det viktiga är inte att stat, kommun eller landsting till varje pris utför alla verksamheter. Men konkurrens brukar befrämja effektivitet och utveckling.
Dessutom vill vi ju ha bästa valuta för våra skattepengar.

I vart fall inom vissa sektorer känns det viktigt att det dessutom faktiskt finns "offentliga" alternativ också. Inom t ex skola och sjukvård kommer de nog dessutom att vara dominerande, även med stimuleranden privat konkurrens.
Samtidigt har Johan W givetvis rätt i att det finns invändningar eller brister både i privata och offentliga alternativ. De måste ju rättas till. Det har dessutom funnits flera avskräckande exempel, inte minst i Stockholm och kommunerna däromkring, på att s.k. avknoppningar skett på ett sätt som medfört att stora värden (skattebetalda) överförts i privat ägo utan en rimlig prislapp och utan vettig upphandling.


Det befordrar ju inte vare sig likvärdig konkurrens eller ansvarsfullt handhavande av skattemedel.

Ska den offentliga storskalighetens nackdelar elimineras måste man också se till att de privata alternativen inte (inte alltid) består i stora, omfattande vårdbolag, utan att det ges utrymme för det småskaliga som alternativ.
Det viktiga nu är att det finns OLIKA alternativ, konkurrens och att det är kvalitetskrav på sådant som är skattefinansierat, oavsett vem som utför jobbet. Vinster (om de är rimliga, vilket är en svår avvägning i sig) är helt OK, men det ska som sagt vara vinster som skapas under konkurrens och kvalitetsgarantier!

Det är dags att se mera nyanserat på hur offentlig verksamhet utförs, både från den röda och den blå sidan.

Våra frågor var berättigade!

Madelaine Sjöstedt, fp-kulturborgarråd i Stockholm, är inte någon man sätter sig på. Det är bra, inte minst eftersom hon har skinn på näsan och har såväl bra åsikter som insikter i mycket, inte minst då inom upphovsrättsfrågorna.

Häromdagen fick hon, genom att gå direkt på källan, dvs Paul Simon, fram att den faktiska upphovsmannen och dennes "ombud" genom musikförlagen och den mediaindustri som vi i debatten helt frankt kallat för upphovsrättsmaffian, inte är på samma linje.

De s.k. ombuden, som skrikit högst betr stöld etc, har bara ett mål, girighet. Vi kritiker har redan i ett tidigt skede ifrågasatt om mediabolagen och deras organisationer verkligen talade för de faktiska upphovsmännen. Och visst har det varit flera musiker och författare som, lite lågmält ofta, sagt att de får ju inget eller mycket lite från de organisationer som ska företräda deras intressen. Och förresten så har de inget emot att privatpersoner tar en och annan kopia.
Om inte annat kan det ses som reklam, som en marknadsförings"kostnad".

Men detta med Paul Simon och Universal och Stockholms stadsteater och föreställningen "De tre musketörerna" har verkligen varit avslöjande. Inget mumlande, och mediamaffian till och med skruvar lite besvärat på sig.

Fakta är alltså: på olika sätt har upphovsmännen (eller i vart fall deras organisationer) redan fått betalt, det finns även avtal t ex med STIM som reglerar ersättningar, det finns ingen samstämmighet mellan de bolag och organsiationer som företräder upphovsmännen och de faktiskta upphovsmännen, det mediamaffian göra är endast grova försök att ta betalt ännu en gång - och ibland emot de faktiska upphovsmännens vilja.

Madelaine Sjöstedts fråga: Varför respekterar inte skivbolagen STIM-avtalet? är verkligen berättigad.

Hur få representativa representanter i riksdagen?

Annika Beijbom har tagit upp frågan om hur nomineringsprocessen "fungerar" i riksdagspartierna. Ett mycket väsentlig och intressant fråga. Hon gjorde det genom en artikel på politikerbloggen, med rubriken Gammelpartierna är rigida. Det var en bra genomgång av flera av de problem som finns inom de partier som har provval. Alla har ju inte ens det, i vart fall inte genomgående. Hennes artikel följdes idag av ett inlägg av två miljöpartister, som prisade den egna ordningen... Båda artiklarna har föranlett ett antal kommentarer.

I följande resonemang inkluderar jag inte Piratpartiet, dels sitter det inte i riksdagen (än) och dels är det så nytt att det är svårt att veta hur deras nomineringsprocesser kommer att bli i fortsättningen. Av det lilla jag vet om detta hos pp verkar det dock hittills vara en tämligen omfattande demokratisk nominering. (Annika ser dock intressanta inslag i pp´s sätt att hantera nomineringarna.)

Annika pekar bl a på att partiernas medlemstal är låga och att medlemmarna inte alltid ens uppfattar vare sig att det är nomineringsdags eller dags för provvalet. Det leder givetvis till att det är mycket få medlemmar engagerade i nomineringar och provval.
Alltså, få medlemmar i redan små partier. Hur representativt är det valresultat som då kommer fram?
Idag är datorer och internet snart sagt var mans egendom. Dock ej inom partiernas medlemskadrar. Det lär finnas föreningar där inte ens en tredjedel av medlemmarna har e-mailadress! Hur effektivt få in dessa, förmodligen äldre medlemmar utan e-post, i en provvalsprocess? Hur sker den politiska debatten och skolningen utifrån dessa förutsättningar? Det är ju inte många som fysiskt besöker de månatliga (i bästa fall) kafferepen som ska forma politiken.

Man får förutsätta att den debatt som eventuellt förekommer inom partierna sker dels i en liten nomenklatura på hög nivå, dels bland en liten minoritet av datorkunniga medlemmar. De flesta medlemmar tillhör ingendera gruppen!

Nu kanske partierna menar att det faktum att provvalen oftast inte är beslutande, utan bara rådgivande, gör att skevheter som uppstår genom dåligt valdeltagande och slumpmässigt utfall korrigeras i den slutliga nomineringen. Den som sker inom nomineringskommittéer (hårt styrda uppifrån och av "regler" säger att en lista ska ha ett visst antal kvinnor och visa en spridning mellan åldrar och bostadsort t ex) och föreläggs ett, oftast dåligt besökt, beslutande nomineringsmöte.
Men vad säger att en nomineringskommitte förmår att göra en prioritering som är den som vare sig medlemmar eller väljare egentligen vill ha?

Ytterligare en sak. Hur representativ är en nomineringsprocess som startar sådär ett år före valet? Det hinner hända mycket under ett år. Folk flyttar, får andra prioriteringar, folk avlider.
Samtidigt sker samhällsdebatten allt snabbare, inte minst genom internet och bloggar.

Nog krävs det nytänkande på många håll och alternativ till dagens ordning för att vi ska se nomineringsprocessen som mera demokratisk än den varit under senare tid.

... eller deltagardemokrati då?

Med koppling till föregående bloggpost så utspinner sig också en liten debatt som kommentarer till Olof Bjs text, som jag nämnde i den bloggtexten.

Jag noterar att den gode Olof Bj har en viss förkärlek till orden "information", ser kopplingar genom det till flera av piratpartiets ståndpunkter. Jag är dock rädd att den för gemene man inte är så tydlig som den kanske är för en datatekniker. Jag gissar att datorutbildade människor är lite miljöskadade genom att deras utbildningar ofta(st) har ordet "information" i sin beskrivning. (Egentligen borde väl "kommunikation" ha varit mera naturligt, i vart fall sedan datorer och internet blivit så hopkopplade begrepp!)

En kommentar lyfter fram ordet "deltagarpolitik" i stället för ordet "information". Det är en utmärkt notering! Grunden för en kommunicerande demokrati måste ju vara just det, deltagardemokrati i stället för att vara passiva åskådare! Att integriteten misshandlats så måste ju ha sin grund i att idag har vi en åskådardemokrati. Vi ser en mer eller mindre självutnämnd politisk elit göra upp om matchen. De definierar och bestämmer vad som är viktigt och mindre viktigt. Vi på åskådarläktaren kan bara välja mellan vad de stora elefanterna tycker vi ska välja emellan.

Debatten kring både FRA-lagen och IPRED etc handlar om att vi vill vara med. Vi är många som värdesätter den personliga integriteten mer än vad dagens etablerade politiker gör. Vi vill vara med i matchen.

Genom internet har vi chansen att lägga oss i. Vi vill vara deltagare. Men när vi ser att "de stora elefanterna" på olika sätt vill begränsa denna chans, begränsa vårt deltagande, att de vill hålla oss kvar som åskådare, då blir vi inte arga.
Nej, vi drabbas av en helig vrede! Vi känner att demokratin spårat ur. Vi vill vara med i en levande, deltagande demokrati.

Människan, marknaden och friheten

Ett par-tre blogginlägg får mig att knappa på tangentborget. Olof Bj lovordar Rick Falkvinges insats i en Expressen videointervju. Om den har jag föga att tillägga. Dock en sak. Olof betonar att informationspolitik är piratpartiets ord. Jag menar nog att integritetspolitik borde vara det också.
Och betr ordet informationspolitik känner jag mer och mer att det är för smalt, helt enkelt lite gammaldags.
Information går en riktning. Det vi vill se, bl a genom internet, är väl kommunikation! Dvs något som går i bägge riktningar! Eller till och med kors och tvärs – vilket är befruktande både för ekonomisk tillväxt OCH för människans utveckling och frihet, dvs "andlig" tillväxt.
Information känns mera som ett finare ord för det reklambyråer håller på med. Reklam för att sälja något, t ex politik.

En viktig invändning, från både piratpartiet och från andra, gentemot de gamla partiernas syn på internet är väl just att de ser på internet som ett slags kabel-teve, en reklamkanal för att sälja saker och åsikter. Inte som en kommunikationsarena. Något som inte minst FarmorGun också diskuterar då och då.
Så tangerar hon det till exempel i detta inlägg, där hon polemiserar emot den gammeldags syn på internet som en del debattörer och mediaindustrin har.

Även Mårtensson tangerar frågan om människan i förhållande till marknaden i ett inlägg den 5 sept. Detta med utgångspunkt från en text som Annie Johansson (c) skrivit om liberalismen. En liberalism som främjar verklig empati och solidaritet. Till detta skrev Thomas deMing en lång och intressant kommentar som betonar att frånvaro av regleringar också är en reglering. Marknadens (oreglerade) strävan efter monopol minskar människans frihet. Därvid uppstår t ex stora inkomstskillnader och spänningar mellan människor i olika bostadsområden.

Jag menar att Thomas deM:s komplettering är viktig! Indirekt definierar den i vart fall delar av social-liberalismen. Som Gunnar Helén uttryckte det: Frihet i gemenskap.
Marknaden tjänar oss bra, men bara så länge vi (genom våra styrande ombud) sätter upp regler som förhindrar monopol. Det har inte lyckats så bra i Sverige. Marknaden vill ha konkurrens, dvs kunderna vill det och i viss mån många producenter. I vart fall säger de det. Men det ligger i företagandets natur att det vill nå allt större vinster och då inte i första hand genom effektivitet utan genom att skapa monopol för det egna företaget. (Och fackförbund brukar gilla monopolföretag, då det ger dem chansen att ta ut höga löner. Till konsumenternas nackdel... )

Så, för att en marknadsekonomi, som skapar välstånd och frihet, ska överleva så måste den regleras för inte ta död på sig själv!
En fri och oreglerad marknad är inte ett självändamål. Marknaden ska tjäna människan. Och en fri marknad kräver alltså regleringar. Frihet och solidaritet är inte motsatser, i vart fall inte om man vill uppnå ett gott samhälle.

Ett sönderreglerat samhälle kväver oss, andligt och materiellt. Men en oreglerad marknad kväver oss också, både andligt och materiellt.

Camilla har fp med sig!

Med anledning av föregående bloggpost så kollade jag upp med Camilla Lindberg, fp´s talesperson i frågor rörande internet, om hon hade med sig hela fp nu, alltså fp som partigrupp.
Dvs gör en översyn av Lex Black Internet, så att den inte ska kunna användas för censur.

Fick ett klart svar, som jag gärna vill delge bloggarvärlden.

"Hej, du kan vara lugn - jag har med mig partiet i frågan! Vänligen Camilla"

Visst känns det underbart?!

Nu gäller det för Karl Sigfrid att få med sig moderaterna också...
Så undrar vi förstås hur det är inom vänsterpartiet, de stödde ju socialdemokraterna när lagen infördes. Att s svänger i rätt riktning, det kan man ju stilla be om... men om de inte kommer rätt, vart hamnar vänstern i slutändan - för eller emot censur?

Ang Black internet, svänger riksdagen?

Ser nu att Karl Sigfrid (m) och Hax kommenterat en nyhet i radions morgonsändningar om förslag att se över lagen som möjliggjorde att Black internet tvangs stänga ner TPB. Bl a Camilla Lindberg (fp) och repr för centern, mp och v tycker det luktar censur och vill se över lagen.

Det var sossarna som införde lagen, men idag vill de inget säga. KD gillar oförbehållsamt censurlagen. M verkar inte vilja säga något heller, i vart fall inte för att riva upp eller ändra lagen. Var har du ditt parti Karl Sigfrid?

Frågan är nu om partierna lärt tillräckligt av sina misstag betr både FRA-lagen och IPRED-historien?
Har dagens kritiker (fp, c, mp, v) sina partier med sig? OK, centern och miljöpartiet gick emot lagen den gången, men har hela fp och hela vänstern ändrat sig?
Och var hamnar i slutändan moderaterna och sossarna nu?

Ska betongpartierna - de "statsbärande" förmå att ändra sig?

Politik i kyrkan? Varför det?

Vad i allsin dar ska vi ha kyrkoval till? Vad är kyrkopolitik?

Det har varit några debattartiklar Piteå-Tidningen, främst av partiföreträdare, inför kyrkovalet den 20 sept. Dessutom hade PT:s nye ledarskribent Bengt-Urban Fransson en utmärkt ledare den 1 september om vad sverigedemokraterna står för i detta val.
Dock menar jag att han drar delvis fel slutsats. Hans artikel, liksom debattartiklarna, visar framför allt det orimliga i att ha partival till kyrkans beslutande organ!

Svenska kyrkan lever i samhället, men är inte detsamma som samhället. Sv kyrkan är en sammanslutning för och av personer med en viss religiös uppfattning. Den är stor, javisst, och den är mycket generös när det gäller medlemskrav. Icke desto mindre är den något helt annat är ett samhällsorgan! Med nuvarande ordning är det helt tydligt att Sv kyrkan ännu inte är en fri kyrka. Kyrkan bestämmer inte över sig själv, inte över sin tro, inte över på vilka grunder dess styrande skall utses. Det gör politiker, som givetvis utgår från sina program, sina respektive ideologier (i den mån sådanda fortfarande existerar...)

Kyrkomötet beslutar, men kyrkomötet är politiskt utsett. Därför är det svårt att ändra reglerna för hur det och andra regionala och lokala organ utses. Politikerna släpper inte gärna ifrån sig makten.
Samtidigt ger det en god chans för tvivelaktiga idéer och partier, som sverigedemokraterna, att ta sig in i kyrkans styre.

Det finns röster för att avskaffa partivalen, märkligt nog menar en del av dessa röster att folk ska välja deras parti för att avskaffa partival...

Nu är det väl inte så viktigt med kyrkan och kyrkovalet, så menar majoriteten av svenska folket, och avstår från att rösta. De som röstar är mest några ytterst partilojala väljare som vill stödja sitt parti, trots att man inte är helt övertygad om vare sig kandidaternas lämplighet eller det lokala kyrkovalsprogrammet. Det låga valdeltagandet gör att utrymmet för kupper är stort, för den som vill och orkar med sådant.

Nej, kyrkan är inget politiskt organ likställt med riksdag eller kommunfullmäktige. Det är helt andra frågor som en fri och levande kyrka ska syssla med. Och vad det är, det är det de i kyrkan aktiva medlemmarnas sak att avgöra. Inte partiernas.

Hur kan de deklarerat icke-kristna Reinfeldt och Sahlin stå ut med att deras sekulära (trodde man) partier ställer upp till val i ett kristet trossamfund? Vill de helt enkelt ha makt över trossamfunden borde de väl ställa upp i val till Sveriges Muslimska Förbund också? Jasså, det får dom inte - trodde väl det.

PT:s referent från kyrkovalsinformationen härförleden fann det svårt att se några skillnader mellan partiernas kyrkovalsprogram. Tror jag det. De är allmänt välmenande, men knappast speciellt inriktade på kyrkans naturliga frågor. Ett exempel: Svenska kyrkans målsättningar för sitt utlandsarbete är, politiskt styrd som den är av s+c, 1) landsbygdsutveckling, 2) klimat och miljö, 3) ekonomisk rättvisa.
Skratta inte nu. Det är helt OK målsättningar.
Om det vore ett politiskt organ. Men vart tog kyrkan vägen? Borde inte evangeliets spridning komma med på listan?

Avpolitisera Svenska kyrkan, låt den vara ett fritt trossamfund som bestämmer över sig självt.

Vad är värst för den drabbade?

"Populisten" tar upp ett intressant ämne under rubriken "Polisens nya vapen". När ska polisen ingripa, och när gör den inte det? Och, vem ska skydda oss medborgare när polisen inte vill eller inte kan göra det. Andemeningen är att då får privata aktörer gripa in, väktare, ordningsvakter eller privatpersoner. Om jag fattat det rätt.

Jag invände att vi inte vill att privata bolag ska, med lagens stöd ens, få agera polis, som betr IPRED.
Svaret jag fick redovisade en intressant reflexion. Dvs denna; Makten låter storbolag härja fritt, om de skriker nog högt, men makten inte bryr sig om de vardagsbrott som bekymrar oss småfolk. Makthavarnas, dvs de som styr polisens prioriteringar, intresse är främst att skydda mäktiga storbolag från vad dessa anser är brottsligt. Inte att i första hand skydda oss medborgare från de brott vi drabbas av.

Och mitt exempel blir då. Tror någon att polisen lyfter ett finger för att hitta de 2 cyklar som stals från oss utanför vår entrédörr? Nej just det, de gör en nödtorftig pappersrapport, sedan avskrivs ärendet. Inte minsta efterforskning görs eller ens antyder man att man skulle kunna göra. Och skulle vi, mot förmodan, hitta våra stulna cyklar får vi inte utan vidare bara ta tillbaka dem. Då begår vi ett brott... och då griper polisen in.

Jag tycker faktiskt att en cykelstöld är värre än att någon laddar ner 3 min musik från nätet. En stulen cykel drabbar mig både ekonomiskt – i högre grad än vad eventuellt en nedladdning drabbar ett skivbolag – och praktiskt.
Det kostar pengar att skaffa nya cyklar. Det tar tid att skaffa nya cyklar. En cykel man haft några år faller under självrisken i hemförsäkringen. Man blir kommunikativt handikappad för en tid. Och mäkta irriterad. Både på grund av ekonomisk reell skada - och de praktiska bekymmer man drabbas av.

Och psykologiskt. Jag känner mig inte riktigt trygg i mitt bostadsområde längre. Visst var cyklarna låsta. Men med plåtsax eller annat lämpligt verktyg försedd tjuv så hindras inte av cykellås.
Räcker det att låsa in cyklarna i ett låst förråd? Måste man alltid ställa in sin låsta bil i ett låst garage?
Etc.

Nej, sådana frågor tycker inte makthavarna är viktiga. De prioriterar en högst tveksam inkomstförlust för stora skivbolag. Det är till och med så viktigt att polisen inte kan anförtros dessa fall.

Makten framför allt = statsbärande partiers främsta, kanske enda mål. (uppdatering)

Nu vill Fredrik Reinfeldt göra moderaterna till ett statsbärande parti. Som sossarna länge ansetts vara, och ansett sig själva vara.
Ack ja.
Finns det något som mera tydliggöra att det är makten i sig som är det viktiga? Att idéer och ideologi kommer långt ner på prioriteringslistan. Om det ens är med. I och för sig menar jag att det varit så redan tidigare, men att så frankt och rått erkänna det! ¨
Vare sig moderaterna eller sossarna försöker dölja det.

Makten framför allt. Ändamålet helgar medlen. Så ser de på politiken. Och övriga partier ser de bara som stödpartier för sina resp koalitioner. Vill de små partierna vara med får de finna sig i vad det två stora partierna hittar på.

Vad är det då som de stora hittar på? Jo, de lyssnar ivrigt efter vad de tror är populärt. De söker attrahera något slags medianväljare. Men, ärligt talat, den väljaren finns inte. Den väljaren finns bara i spindoktorers och reklammakares fantasi...
Och även de stora partierna är så små i medlemstal att de faktiskt inte har tillräcklig markkontakt... Och medlemmar är ju bara till besvär. Ledningen bestämmer.

Vi har nu alltså två stora partier plus ett antal svansviftande småpartier, som helt frigjort sig från sida ideologier, och i stället bara vill vara valmaskiner för att vinna val. För att ledningen ska bevara eller uppnå Makten.

I Japan har vi ett parti som agerat på samma sätt, liberaldemokraterna. I skrivande stund sägs väljarna ha tröttnat på dem, och gett partiet avsked på grått papper efter runt 50 år vid makten. Partiets politik har inte haft någon faktisk politisk profil på länge. Det har genom sitt långa maktinnehav blivit ett kraftlöst intrument för byråkraterna.

Det finns både "riktiga" byråkrater, sådana som anser sig vara opolitiska och så finns de politiska byråkraterna, de som är idélösa utöver idén att ha makten. När dessa byråkratgrupper växer ihop, då har vi hamnat i en situation som är förödande för demokratins förtroende.

Hans Lindblad har kallat det att byråkraterna satt sig i förarsätet - och politikerna bara följer med - i baksätet. Det handlar inte bara om FRA-lagen utan blir allt tydligare över hela det "politiska" spektrat.

Vad är det som karaktäriserar statsbärande partiers agerande framför allt? Jo, populism i dess värsta mening. Att lyssna på folket borde vara en god idé, men hur ska folkets röst komma fram när folket inte får några alternativ? När det som partierna framför är en grå sörja, till förvillelse likadan hos alla! Reinfeldts moderater till och med säger att de vill vara lika som socialdemokraterna.
Vad ska man tro?
Ja, självfallet måste sossarna protestera och säga att moderaterna bara försöker lura väljarna. Givetvis har de rätt, men på samma sätt som som sossarna försöker lura väljarna med sin politik.
De måste elda sina kärntrupper med att måla upp skillnaderna till den lede fienden. Men det faktiska innehållet är svårt att se skillnaderna på.

Båda partierna är i grunden rätt konservativa, med en patriarkal syn på samhället. Och framför allt är de överens om att det viktigaste är Makten.
Och den vill de egentligen bara förvalta, att förändra utifrån någon idéologi, nej det vore för farlig marknadsföring.
Tror de.
Därför slåss de i ett inbillat mittfält. Med marginellt olika förslag, utan ideologisk förankring.

Tänk om de har fel! Vad händer den dag tillräckligt många väljare anser sig lurade? När de inser att det inte går att lita på partier utan idéologisk ledstjärna!
När väljarna inte ser någon skillnad på politiker och byråkrater.

Vad händer när tillräckligt många väljare vill ha alternativ att välja på? Faktiska alternativ. När de vill ha politiker med idéer, och som vill sätta sig i förarsätet!
När demokratin är så befläckad av makthungriga politikerbyråkrater, kommer väljarna då att vända sig till nya partier, och hur ser de ut? Blir det av typ piratpartiet, som vill värna integritet och rättssäkerhet, eller blir det typ sverigedemokraterna, som spelar på fördomar och rädsla för det nya?

Eller kommer byråkratpolitikerna då ha den fullt utbyggda kontrollapparaten över oss väljare att vi aldrig får chansen att välja bort de partier vi inte vill ha.
Då har vi verkligen fått 100%igt statsbärande partier.

Men demokratin försvann.
---
Tillägg. Vill påpeka att kommentarerna föranlett mig göra ytterligare preciseringar och utveckling av ämnet. Glöm därför inte att läsa även kommentarerna. Och kommentera gärna själv!

En kandidats lojalitet - väljare eller parti?

Den eminenta bloggaren FarmorGun har grubblat över detta att partierna vill ha en kandidatförsäkran innan de låter en person kandidera under sina resp partinamn.

Det problemet beror förstås i hög grad på det faktum att det är i första hand parti som man väljer eller tycker sig välja. Och det är ju så partierna vill ha det. Partinamnet står högst på valsedeln och därunder partiets olika kandidater. Med ett annat system, där kandidaterna står på en gemensam lista, t ex i bokstavsordning, med partibeteckning efter sitt namn, skulle personen genast ha en bättre ställning gentemot partiet. Men även idag så är det faktiskt så att den som väljs representerar sina väljare, inte partiet. Formellt sett alltså.

Självfallet är det tveksamt med det juridiskt bindande i en kandidatförsäkran. Likafullt är det i högsta grad moraliskt bindande - och ett brott mot den kan innebära att partiet tar chansen att smutskasta kandidaten, om det så vill och finner önskvärt.
När kandidatförsäkran först blev aktuella var det troligen pga av de inslag av personval som kom till stånd för bortåt 20-talet år sedan. Då fanns farhågor för att rika kandidater skulle kunna "köpa" sig mandat, och inte minst var man rädd för mer el mindra hemliga bidragsgivare som skulle matcha fram en kandidat, som skulle kunna bli beroende av bidragsgivaren och/eller alltför självständig gentemot partiet... Därför innebar försäkran ofta att kandidaten noga skulle redovisa sina eventuella bidrag till sin valkampanj för partiet.

I och för sig kan jag inse det rimliga i att en kandidat ska omfatta sitt partis ideologi och i stort sett även dess valprogram.
Men, idag finns bara rudiment av ideologier kvar hos partierna och valprogrammen är dels ofta diffusa, dels är det knappast ovanligt att partierna själva bryter sina vallöften.
Att ställa upp under ett partinamn måste anses förpliktigande emot dess grundsatser, vilket det dock knappast behövs en speciell försäkran för.

Det viktiga, anser jag, är att VÄLJARNA får veta vad kandidaten står för. Detta ansvarar både partiet för och kandidaten. Kandidaten måste alltså precisera sina ståndpunkter, så att både väljarna och partiet vet om dem. Har kandidaten någon ståndpunkt som klart avviker från partiets officiella, så ska det inte diskvalificera honom/henne men det ska göras klart för väljarna! Och utifrån detta vet då också partiets valarbetare vem de vill stödja!

En bättre redovisning av olika kandidaters ståndpunkter skulle göra det lättare för väljarna att göra ett val mellan ett partis olika kandidater. Som det är idag är det mycket ovanligt att detta redovisas, och därför väljer man i blindo. Ett eventuellt kryssande sker utifrån kändisskap och faktorer som ofta inte är ideologiskt intressanta.

En försäkran som däremot de facto innebär att kandidaten ska följa varje rörelse av partipiskan, oavsett vad program och/eller samvete/ideologi säger är en förkastlig företeelse. Däremot bör kandidaten följa det som han/hon personligen sagt sig vilja arbeta för, och gjort bekant för väljarna.
Som det ser ut verkar inte partierna speciellt intresserade av detta idag. Därför behövs en debatt som väcker väljarnas insikt om detta. Så att de/vi kan kräva ett mera utpräglat personval.

En intressant fråga i sammanhanget är hur piratpartiet ställer sig till detta. Strikt partipiska och partilinje eller ett mera utpräglat personval. Svara, någon! Är det som sign Anders skriver i en kommentar hos FarmorGun att piratpartiet måste stå för en sträng partidisciplin/kandidatförsäkran? I så fall, vart tar den personliga integriteten vägen i pp?

Ge oss ett valsystem som sätter väljaren i centrum i stället för partiapparaterna!

Med FRA-lagen ger gammelpartierna (pp) en chans till riksdagsmandat, kanske.

En av FRA-lagens främsta och skickligaste motståndare är Mikael Nilsson. Nu deklarerar han i en artikel i Newsmill att han kandiderar i piratpartiets provval betr vilka som ska ställa upp för (pp) vid valet i sept nästa år. Nomineringarna är ju på gång inom partierna nu. Om några månader vet vi i princip hur de flesta partiers listor ser ut.

Det är en bra och genomtänkt artikel som Mikael N skrivit. Den ger både en klart disponerad genomgång av vad FRA-lagen och dess hantering innebär, dels ger den hans motivering till riksdagskandidaturen. Läs den!

Artikeln har fått en mängd kommentarer. Det är märkligt med en handfull FRA-kramares inlägg, att de är av så bedrövligt låg nivå. Och anonyma. Jag trodde först att en av dem ("Lunchdröm") var något slags försök till ironi eller satir, men det visade sig snabbt bara vara förvirrat.

Alternativet till FRA-lagen efterlyses?
Se då detta t ex: http://klamberg.blogspot.com/2008/08/birgitta-ohlsson-och-camilla-lindberg.html

Betr kandidatur till riksdagen för (pp). Mikael Nilsson är ett bra namn. Men som mera sansade bedömare framhållit beror (pp)s eventuella framgång i riksdagsvalet dels på hur man lyckas upplysa en bredare allmänhet om faran med FRA-lagen, dels på hur man lyckas bredda sin politik så att den, utifrån ett integritetsperspektiv, omfattar många fler frågor.

Det brådskar. Klarar piratpartiet detta?

Rent teoretiskt kan denna höst innebära att något positivt händer betr FRA-lagen. Men det ser inte bra ut. Sossarnas motstånd verkar mycket ljumt och osäkert och mest motiverat av valtaktiska skäl. Det är möjligt att resultatet bara blir att någon eller några av FRA-lagens motståndare (Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Agneta Berliner?) känner sig tvungna att markera sitt avståndstagande, men att lagen består om än med lite kosmetika påsmetad.

Det vore tragiskt! Men det skulle onekligen öka piratpartiets chanser, om det förmår ta dem.

En passionerad liberal! (Uppdat.)

Den siste store politikern i Kennedyklanen har avlidit. Under decennier har Kennedyfamiljen haft stort inflytande i amerikansk och därmed delvis även i internationell politik. Fadern Joseph Kennedy var den som drev på och sonen John F Kennedy nådde ända till presidentposten men mördades 1963. Robert Kennedy var inflytelserik justitieminister, men mördades även han, 1968, strax efter mordet på Martin Luther King jr. Yngstebrodern Edward Ted Kennedy var den ende som nådde en högre ålder (77 år) och hann med nära 50 år som senator, en inflytelserik sådan, innan han nu avled. Han lyckades försvara liberala värden till och med under - och i strid mot - president George W Bushs tid och var inflytelserik rådgivare till president Bill Clinton och även till Barak Obama.

Hans främsta områden var skolpolitik, social omsorg och ett bättre sjukvårdssystem. Vilket känns som klar och tydlig socialliberal politik och välgörande distanserad från den neoliberalism som tyvärr i alltför hög grad präglat både amerikansk och europeisk politik under de senaste decennierna.

Mårtensson har skrivit en god minnesruna över Ted Kennedy.

Det lär dröja innan någon ny Kennedy förmår träda fram till en liknande position som den de klart liberala bröderna John F, Robert och Edward Kennedy haft. Visserligen var nog hans äldre bröder mera kända för en bredare allmänhet, men genom sin långa gärning är det fråga om, om inte Ted gjort mera varaktiga avtryck i vart fall i den amerikanska politiska vardagen.

En passionerad liberal, så beskrivs Edward "Ted" Kennedy. Det är märkligt, nog känns saknaden stor efter Ted Kennedys bortgång, men trots allt kommer det att stå upp fler liberaler som förmår ställa sig i främsta ledet i USA. Handfasta, gedigna liberaler med social ansvarskänsla, som tar strid mot konservativa och okänsliga neoliberaler.

I Sverige ser det sämre ut. Var finns de passionerade liberalerna i Sverige? Ja, inte i riksdag och regering i alla fall. De engagerade socialliberaler som finns, de tvingas huka under partipiska från s.k. batongliberaler i fp. Och även i övriga partier sitter de mycket trångt.

---

Tillägg. Media uppmärksammar givetvis Ted Kennedys bortgång. Men var är de politiska bloggarna (i Sv)? Mårtensson (c) och ett par-tre andra är vad jag hittat. På bloggar.se är det just nu tre texter om detta, ynkligt lite. (Och min har inte noterats där, trots etikett. Varför?)

Inte ens bland de utpräglade fp-bloggar jag kollat har någon mer än Olle Schmidt noterat Kennedys bortgång. Är detta ytterligare ett tecken på att liberalismen, och kännedomen om denna, ligger risigt till idag?

Landstingens dyra sprutor

Nu ska landstingen få en miljard för att ge svenskarna det vaccin mot svininfluensan som staten köper in.
Det är väl i princip bra. Det som gör mig fundersam är prislappen. Landstingen gnäller att det är för lite, en del säger att de behöver 2-3 ggr så mycket.
Då börjar jag räkna. En miljard, det är sådär 110 kr per skalle, förutsatt att varenda kotte verkligen vaccinerar sig.
För såvitt jag förstått är detta en ersättning för att ge sprutorna.

Då undrar jag, hur är det med landstingens organisation och förmåga till rationell planering? Ska det ta en halvtimme per spruta? Det är ju fråga om massvaccinering. Då ska det, mycket generöst räknat, ta max 5 minuter per spruta. Förmodligen borde det gå mycket snabbare.

Det eventuella pappersarbetet kan inte behöva ta mer än 30 sek/person. Dvs att kryssa för i en lista (ev i datorn, och då ännu snabbare) att personen blivit vaccinerad.

För mig verkar det hela främst bli en prestigekamp där landstingen försöker pressa ur staten ( = oss skattebetalare) en massa pengar, för något som är såpass marginellt att de borde klarat det utan större ovationer. Dvs en marginell merkostnad för något som strängt taget varje landsting borde ha beredskap för att göra snabbt och rationellt, enligt det uppdrag de har.

Med effektiv organisation och kostnadsmedvetande borde det inte kosta mer än en tia per patient. Och den tian skulle nog de flesta vara beredda att betala. Men inte mycket mer, för då förstår de flesta att det inte sker rationellt, och börjar undra över vart pengarna tar vägen.

Respekt för oss efter döden

Det sägs ha blivit vanligt att folk skriver minnesord, s.k. nekrologer, efter avlidna anhöriga och andra på internet. Jag har svårt att uppröras över det. Det kan ju ses som ett slags komplement till de minnesord som brukar införas, ibland som annonser, i dagspressen. Kanske kan också minnesord bli mera personliga på internet, ex-vis på en blogg.

Hur länge en text på internet nu finns tillgänglig. I princip kan den ju finnas där någonstans "för evigt". I praktiken finns dock begränsningar och komplikationer.

Emma/opassande tar upp ett tangerande ämne. Hur ser vi på om det vi skrivit, ex-vis på en blogg, förvanskas efter vår död? Hur är det med respekt och integritet, efter döden? Är det OK att någon tar över, köper, en blogg eller en hemsida, en domän, för att göra pengar på den, eller förvanska den på något sätt efter det att vi "stängt datorn" för alltid?

Det vi skriver på papper har faktiskt en lite bättre chans att finnas kvar lite längre än det vi skriver på internet. Om inte barn/släkt bränner allt förstås. Det finns mycket att grubbla över i denna sak. Det handlar än en gång om integritet.
Integritet - respekt även efter döden, tack.
K-märka domännamn? Tja, kanske det. Hur det nu ska gå till. Internet har ett kort minne. Det som skrivs här "finns" en lång tid (i bästa fall), men pga tekniken blir det allt svårare att rent praktiskt att hitta, google till trots. Och det som skrivs på en blogg är i de flesta fall glömt inom en vecka eller två.
Trots att det skrivs så mycket av stort intresse och värde och kan ha kvar sin aktualitet i åratal eller mer.
(Som ett kuriosa kan jag nämna att några (få) av de texter som publicerats på denna blogg för sådär ett år sedan fortfarande läses av en el flera olika personer mest varje dag. )

Jag känner då och då att jag avstår från att skriva om eller kommentera saker eftersom jag ser att andra gjort det, och gjort det mycket bra. Men att hitta det efter tid är inte alltid helt enkelt. Och vad händer med texter, vars författare avlidit? Stängs bloggen, självdör den också, tas den omhand av någon pietetsfull arvinge eller säljs den?

Är det dags att ta in några rader i sitt testamente om vad som ska hända med ens tankar etc på internet?
Går det ens?

Jo, jag fick jobb genom arbetsförmedlingen!

Bloggaren Mary frågar hur många som får jobb genom arbetsförmedlingen (AF). Under de senaste decennierna är de nog lätt räknade. Och de torde vara svåra att räkna ut det verkliga antalet genom AFs egen statistik också. Gissar jag, då den knappast är uppbyggd i det syftet.

Ack ja. Exemplen på AFs klantighet, utifrån de arbetslösas perspektiv, är otaliga. Känner inte att jag behöver ge fler expempel själv.
Dock, mitt första riktiga jobb fick jag faktiskt genom AF, men det är i närmast förhistorisk tid (1960-talet). Och det varade bara 4-5 månader. Det kan möjligen vara intressant att notera att jag hade en moster som arbetade på AF (dock i annat län), och hon var redan då trött på AFs tilltagande byråkratisering och ökande syn på sig själv myndighet.
Hon hade den naiva tron att AF var till för de arbetslösa och arbetade utifrån det! Vilket gjorde att hon välsignade den dag hon gick i pension och slapp "sossificeringen" av det impotenta AF.

Den tänkta motiveringen för AF, som kanske till och med var den officiella en gång i tiden, vad vet jag utan att gå till urkunderna, är givetvis bra. Den som min moster trodde på, den att fixa jobb åt folk, eller att i vart fall aktivt hjälpa dem till arbete.
Därför är det känslomässigt (?) svårt att helt spola AF utan att ha ett alternativ som man tror på. Privata alternativ finns numera i någon mån, och de kan väl sägas fylla ett behov. Men inte känner då jag till något sådant alternativ som verkligen motsvarar det som AF borde vara.

Kan det vara så att det var myndighetsstämpeln som förstörde AF/AMV? Att verket (som det länge hette) halkade så snett i denna sin funktion att det tappad markkontakten.
Samt förstås, att "verket" blev ett i rörelsen ingående (om än indirekt) organ, alltmer befolkat av trogna socialdemokrater, som inte i alla fall anställdes på meriter utan först och främst på grund av partibok. Ofta visserligen välvilliga till arbetssökande, men själva satt de ju säkert i och med sin tjänst. Och deras värld och omvärldsbild var dessutom begränsad till industrijobbarens lönearbete. Möjligen med viss förståelse för enklare tjänstemannajobb, men inte mer. Och på akademiker sågs med misstro.

Och nu har man sedan flera decennier helt tappat förankringen med hur dagens arbetsmarknad ser ut, både för presumtiva LO-jobbare som med akademiker. Och det enda de har att erbjuda de som inte till varje pris vill ha en löneanställning är dessa säregna "Starta-eget"-kurser (med olika namn).

Hur får man något nytt - en fågel Fenix - att resa sig ur askan, om man biter huvudet av skam och helt lägger ner AF?
Och vad händer under övergångstiden?
För inte hjälper det att bara ge AF större anslag, vad än Reinfeldt tror.

Går moderater och sossar ihop för att stoppa nya partier?

Birger Schlaug refererar och kommenterar på sin blogg ett uttalande av Fores, den liberala tankesmedjan, chef Martin Ådahl om att sossarna och moderaterna kan komma att regera ihop efter valet, om det inte går som de vill.

Jo, jag vet att det finns en liberal tankesmedja, med inte tycker jag den har lyckats tänka fram så mycket hittills. Vare sig nytt, eller återuppväckande av de liberala ideerna, som idag är mycket slumrande inom de etablerade partierna.

Men OK, alltså m + s = sant, för att stoppa sverigedemokraterna från inflytande i riksdagen, om de skulle passera 4%-spärren. Det skulle vara ett tänkbart och realistiskt alternativ, menar Ådahl.

Nå, att moderatena (inte bara under Reinfeldt) och sossepartiet i mångt och mycket liknar varandra - samtidigt som de utmålar varandra som huvudfiender, för att mobilisera sina respektive anhängare - det har jag tyckt mig observera sedan flera decennier sedan. Och Schlaug är inte sen att påpeka att även han ser samma likheter.
Han skriver
"Deras partier har närmat sig varandra, först genom sossarnas förflyttning, sedan genom moddarnas. Deras vision är ökad konsumtion, evig tillväxt, mer arbete och smyganpassning till Nato. De är överens om 97 procent av statsbudgeten."

Att sossar och moderater i vart fall retoriskt förflyttat sig och närmat sig varandra är väl odiskutabelt. Med dessutom anser jag att i grunden bygger båda partierna på samma konservativa tankesätt, bevara det bestående. En partiarkal syn på sociala frågor etc. Så visst är de, frånsett en del frågor de söker profilera i valtider, mycket lika varandra.
Och nog är det bestickande att de är överens om 97 % av statsbudgeten. Å andra sidan brukar inte opposition, oavsett färg, lägga förslag som är alltför revolutionerande.

Det intressanta är att resonemanget utgår från iakttagelsen att makten är viktigare än den förmenta ideologin för dessa stora partier (och för mindre också, vill jag framhålla). Och med ett parti, i detta fall sverigedemokraterna, som kunde hota de stora partierna maktställning genom att det kan manövrera från en vågmästarställning, så förenas de stora för bibehållen makt.

Därmed kan de hålla de mindre partierna (c, fp, kd, v, mp) utanför inflytande också. Tänk så skönt... för m+s alltså.

I och för sig har jag inget emot att man vill eliminera ett annars tänkbart inflytande för sd. Men det ger ändå en obehaglig smak i munnen av att man vill dribbla med folkviljan när den inte passar.

Och jag ser en principiellt intressant öppning med detta resonemang för att även spela bort piratpartiet om det skulle bli det som hamnar i vågmästarställning...

Jesus, kyrkan och sverigedemokraterna.

Det sägs det ska vara kyrkoval den 20 sept. Men allvarligt talat, nog är det dags att avskaffa nuvarande system med partival. Det är väl inställningen till de kyrkliga frågorna som ska vara grund för valet, inte ev partitillhörighet. Partival har länge känts fel. Och vad gör detta tydligare än att sverigedemokraterna nu gör ännu ett försök att skaffa sig en politisk (!) plattform i Svenska kyrkan?

HAX, en av de mest besökta politiska bloggarna, har uppmärksammat detta i några inlägg, bland annat igår, med rubriken Den ironiska generationen. Det föranledde en något vildvuxen "teologisk" debatt. (Som, förefaller det mig, i efterhand något ansats av HAX.) Hax menade att det låg något ironiskt i att just sd ställde upp i kyrkovalet. Jesus skulle nog inte ha välkomnats av dagens sverigedemokrater. Och det har han nog rätt i.
Det skrämmade var att i kommentarerna fanns en hel del öppet rasistiska ståndpunkter, förutom en diskussion om nazism om det är vänster eller höger etc, som gick emot Hax. Både inläggens mängd och art visar mest att Hax verkligen har en blogg som "alla" läser.

Hax skrev att Jesus var "snäll", vilket är en sanning med modifikation. I vart fall var det inte något slags "snällism", utan krav på sanning och rättfärdighet som mycket skarpt gick emot den tiden judiska "prästerskap" och andra makthavare. Det var ord och inga visor som han förkunnade över månglare i templet eller skrymtande fariseer. Han ville röja upp, göra om, göra rätt. (Oj, kanske han till och med var mot FRA-lagen... )
Inte bevara gamla förlegade strukturer.
Att vara barnens vän gör väl inte någon till "snäll" eller medgörlig. Snarare tvärtom - mot de som står för ondska.

Nu finns det förstås många olika motiv för religiös aktivitet eller inställning. Och man ska inte sätta likhetstecken mellan Jesus och Svenska kyrkan. Men sverigedemokraterna står faktiskt för en främlingsfientlighet som dess nuvarande ledning nödtorftigt söker dölja genom att ta över en del gamla sosseideal (t ex betr äldrefrågor etc) för att locka besvikna och nostalgiska gammelsossar. Dock, vad jag förstår så är inte Svenska kyrkans främsta (eller ens sista) mål att vara en hemstad för nostalgiker och främlings- och förändringsrädda konservativa. Eller?

Men, visst kan det vara roligt att försöka tänka sig vad som skulle hända om Jesus kom tillbaka idag, vilka som skulle välkomna honom (knappats sd väl?), vilka som skulle stoppa honom, vad han skulle betecknas som (sinnessjuk, terrorist, en snäll idiot, uppviglare, samhällsbevarare (näe?) eller som sanningssägare) etc.

Ärligt talat tror jag dock inte att han skulle har mycket till övers för sverigedemokraterna.

Hur man gör den kategoriseringen, det säger dock måhända mer om en själv...

Tandläkare på Filippinsk soptipp

Torsdagen den 6 augusti detta år sänder i SVT 1 kl 18.15 ett mycket intressant program. Titeln var "Tandfe tur och retur".
Det var ett danskproducerat program, som handlade om danska tandläkare som frivilligt och ideéllt for till Filippinerna och gav tandvård till fattiga barn, företrädesvis på Manillas soptipp, "Smokey Mountains". Den äldste frivilligarbetaren var en kvinnlig tandläkare på 84 år, som såg både yngre ut och framför allt var full av energi och medkänsla. Och inte darrade hon på handen heller.

Det är ingen tvekan om att det finns väldigt många fattiga barn (och vuxna) i Filippinerna, även om verkligen inte alla är det. Bor man ytterst torftigt på en soptipp eller en begravningsplats, då är man fattig även om man försöker hålla sig ren. Ni kan ju bara försöka föreställa er stanken...
Att det var ideellt och handfast arbete som tandläkarna gjorde kan man förstå av att de inte hade den mest moderna utrustningen, men ändå en väl fungerande sådan och att man inte la pengar på onödigt lyxiga stolar. Patienterna låg på solstolar med en tunn skumgummimadrass, när de behandlades, och det verkade fullt tillräckligt.

Nu ska jag inte beskriva allt i programmet, jag önskar att många såg det, och att det sänds i repris. Skriv och kräv det!

Förutom fattigdom så är också "kostvanorna" ett bekymmer när det gäller tandvården. Saft (el Coca-cola) och några kex är ingen bra kost, vare sig för tänderna eller magen för ett barn i skolåldern. Och några muskler att tala om har inte dessa barn.

Visst kan man önska sig bättre statliga insatser genom utveckling av landet, men i väntan på det lider både vuxna och barn. Därför är varje ideell insats av värde.

Varför inte stödja någon av de ideella organisationer som arbetar med detta. Jag föreslår till exempel The Tribe Mission . Läs deras hemsida och klicka vidare till länkarna där.

Tyvärr har SVT inte rätt att sända programmet i SVTplay (där har vi de eländiga upphovsrättsreglerna igen). Och jag har inte hittat det på någon motsvarande sida hos dansk television, men leta gärna själv. Samt kräv att programmet går i repris snarast.

Piratpartiet eller sverigedemokraterna?

Det är fler än jag som snuddat vid frågan om vart missnöjda väljare kommer att vända sig. (Se t ex min förra bloggpost.)
HAX har skrivit ett bra och intressant inlägg i samma ämne. Men, jag blev bekymrad, ja till och med lite illamåënde av att läsa en stor del av kommentarera till Hax inlägg, de var så starkt främlingfientliga, om än i varierande grad.

Jo, jag tror nog det finns de som tvekar mellan pp och sd. Men de är nog inte många. Och de gör det av olika orsaker - om de nu analyserat för sig själva vad deras motiv är. Hanseman skrev en bra sammanfattning av det i en kommentar till Emmas blogg! "PP och SD drar båda väljare som är missnöjda med nuet, skillnaden är att PP vill framåt, SD vill bakåt."

Min uppfattning om pp är att i grunden är dess generella inställning milsvida ifrån sd:s.
Men frågan måste ändå ställas, för att göra svaren tydliga(re) från pp:s representanter. Inte minst representanter för andra partier vill gärna antyda att det är samma väljargrupp pp och sd slåss om. Därvid förenklar de förstås frågan, och hänvisar till en felaktig analys som gjordes i SVT tidigare. Jag har inte stött på någon framlingsfientlighet bland pp:s ledande företrädare, men vi ska inte bortse ifrån att det finns en och annan sympatisör som inte har samma inställning som partiledningen. För ett nytt parti är det ytterst angeläget att klargöra sin inställning, så att varken sympatisörer eller motståndare läser in andra meningar.

Ett problem är att Sverige har, och har länge haft, en dålig politik i invandrings- och flyktingfrågor. Det eländiga är att etablissemanget inte vill ha någon djupare debatt om detta utan stämplat kritiker som invandrarfientliga. Vilket i sin tur gjort att sd och dess gelikar fått gratissympatisörer, tyvärr. Därför har också i grunden toleranta och invandrarvänliga människor hållit inne med sin kritik av ett system som de/vi vill förändra och förbättra i sant liberal/humanitär riktning. Inte ytterligare försämra.

F.ö. anser jag det slarvigt att sätta likhetstecken mellan flyktingar och invandrare. En flykting flyr FRÅN NÅGOT, oftast politiskt förtryck av grövsta art, för att få en fristad i ett land som kan ge honom/henne/familjen ett skydd. De behöver just skydd och hjälp, även ekonomiskt, för att komma in i vårt samhälle på ett vettigt sätt. "Man hjälper och drar upp den som håller på att drunkna."
En invandrare kommer TILL Sverige för att t ex skaffa sig ett arbete, för att gifta sig eller för att någon nära släkting finns här. Alltså ett slags frivillighet. I de fallen finns inte anledning till samma generositet från det svenska samhället, som betr flyktingar. Men givetvis ska också invandrare mötas av en välkomnande attityd. För vi behöver dem också. Av många skäl.

Jag kan i allt väsentligt skriva under på Emmas och Hax texter. Se länkarna ovan.

Piratpartiet breddar sig?

Piratpartiet ska ställa upp i såväl riksdags, som landstings- och kommunalvalen nästa år. Bra! Under vissa förutsättningar.
S-märkte (men i grunden rätt socialliberale) Johan Westerholm har en genomgång, som jag i långa stycken kan instämma i. Och tidigare språkröret Birger Schlaug (mp) välkomnar också (pp), med vissa förbehåll.

Och visst låter det bra, (pp) ska försöka få in sitt integritetsperspektiv även i lokal politik, medborgarrätten och informationssamhället. Utomordentligt. För det är bitar som de gamla partierna inte klarat av, eller rent ut sagt misskött.

Uttalanden från Rick Falkvinge tyder på att de gör en försiktig breddning av sitt program genom att just söka integritetsvinkeln i fler än de frågor som hittills dominerat i partiets framtoning. Lyckas de så kommer stämpeln som enfrågeparti att långsamt blekna.

Den stora frågan är om de kan finna och effektivt marknadsföra tillräckligt många sansade och mogna kandidater, som har detta bredare perspektiv. Liksom att de finner kandidater i alla åldersgrupper. Som inte bara sitter av fullmäktigsammanträden, utan är aktiva.

Och, inte minst, att de hittar "rätt" brytpunkt mellan integritet och offentlighet. Vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Samt sluta att tala om att "sjukvård med mera" som skitfrågor.
Det finns integritetsaspekter på sjukvården.
Också.

En intressant aspekt blir i vilken mån (pp) kan förebygga att (sd) får större inflytande i svensk politik. Deras politik är starkt skiljande, men båda kan i någon mån attrahera människor som är missnöjda med dagens partier. Om än utifrån väldigt skilda utgångspunkter.

Poliser i politik och trafik

Visst ska poliser, liksom andra, ha rätt att vara politiskt engagerade och verksamma.
Men självfallet kan det för poliser, liksom för andra, finnas situationer där de bör vara försiktiga så de inte hamnar i jäv. I intressekonflikt mellan sin yrkesroll och sin roll som förtroendevald.
Det är möjligt att just i en socialnämnd är det speciellt riskfyllt och nära jäv. Det är då upp till både den enskilde polisen att se till att han/hon inte befattar sig med frågor där tvivel kan uppstå om vad han/hon prioriterar. Men också den lokala partiorganisationen bör givetvis tänka på vem den sätter i en känslig nämnd som socialnämnden.

Men huvudregeln måste vara tillåtande. Och att samtidigt alla - inte bara poliser - inte sätter sig i en nämnd där de kan råka i konflikt mellan detta uppdrag och yrkesrollen. Dvs en lärare ska inte sitta i skolstyrelsen och bli sin egen arbetsgivare. En byggmästare bör inte sitta i byggnadsnämnden så han kan misstänkas för att gynna sig själv. Osv.

Och ytterst är det väljarna som ska avgöra vem de har förtroende för. Se detta som ännu ett argument för verkliga personval.

Däremot är det märkligt att det finns poliser som inte är bra bilförare. En massa onödiga krockar och andra trafikolyckor där poliser kört dåligt, det är inte bra. Tror de att de kan köra som galningar bara för att de tror sig jaga en brottsling? Dålig utbildning?

Poliser som kör dåligt eller vårdslöst är både en trafikfara och innebär onödiga kostnader för skattebetalarna genom en massa verkstadskostnader.

Tvingande frivillighet

Tobias Billström och MIV har en tid närmast skrutit över att de fått asylsökande irakier att frivilligt återvända till Irak.
Det låter ju bra. Lät bra.
Men nu visar det sig att denna frivillighet har varit ytterst påtvingad. Om de inte "frivilligt" låter sig skickas till norra Irak, så tvingas de att bli dumpade i Bagdad. Och inte minst för kristna irakier, som ju förföljs i Irak, är det livsfarligt.

Så då tar de skeden i vacker hand, åker till norra Irak, som inte heller är riskfritt, och snarast möjligt så reser de till Canada eller något annat mera humant inriktat land utanför EU, och söker asyl undan förföljelsen i Irak.

Även Arvid Falk skriver om detta.

Svensk flyktingpolitik är märklig och inhuman.

Bravo, Odell

Jag brukar inte prisa Mats Odell (kd), men nu måste jag det. Hör att han vill utreda - och det bör väl gå fort - hur reglerna ska kunna ändras så att statliga myndighetschefer ska kunna avskedas "på riktigt", dvs utan lön, när de gjort verkliga tabbar. Dagens system är ju stötande, vilket jag bl a skrev om här, med anledning av Marianne Samuelssons sorti som landshövding.
Självfallet ska det inte vara för lätt för en regering att göra sig av med duktigt folk, där det bara föreligger meningsskiljaktligheter, men däremot måste ansvar kunna utkrävas och chefer som bryter mot lagar, t o m grundlagen, eller är uppenbart odugliga kunna ges foten utan att de belönas med att sitta i åratal med behållen lön och föga eller intet att göra.

Nästa steg att se över är förstås de orimligt förmånliga pensionsreglerna för myndighetschefer - och för heltidspolitiker. Men det steget kanske är svårare att ta.

Sverige utvisar kristna...

Så nu vet vi det. I Sverige anser inte myndigheterna att religiös rensning är ett brott.

Sverige skickar tillbaka irakiska flyktingar som söker asyl på grund av förföljelse i sitt hemland p g a att de är kristna. Etnisk rensning, det är fult. Ja, det ÄR fult. Men i Sverige anses religion tydligen som något så oviktigt att det inte går att föreställa sig att i en del andra länder kan man förföljas på grund av sin tro. Jag minns inte exakt vad som rapporterades i radion idag om detta, men uppenbarligen fanns uppgifter om att antalet kristna i Irak halverats efter den amerikanska invasionen och Saddam Husseins fall. Att vara kristen i Irak är bara det, i sig, en risk för inte bara trakasserier utan för dödshot. Det är något som fem internationella och en irakisk organisation för mänskliga rättigheter är helt överens om.

Men inte svenska myndigheter. De lever uppenbarligen i en egen glasbubbla. Religiös förföljelse är ingen orsak till asyl i Sverige. Och myndigheternas handläggning är så långsam att nu blir barn apatiska igen. Detta är jag inte ensam om att reagera emot.

Är inte Sverige ett land där demokratiska värderingar bör vägleda politiker och myndigheter?
Det verkar inte så. Synen på flyktigar är avvisande. Och man använder kampen emot terrorism för att rättfärdiga avskaffande av demokratiska rättigheter.
Ur led är tiden.

För övrig vill jag rekommendera Joshens bloggpost om "rent mjöl" till läsning.

Utsatt för cykelstöld

Att bli bestulen på sin cykeln är ett trivialt brott. Polisen tar emot anmälan, men gör i övrigt ingenting. Så är det.
Icke desto mindre är det en kränkning av integriteten.

Vi blev utsatta för detta någon gång från ca 20.45 igår söndagkväll till idag fm (runt niotiden).

Jag trodde att min fru skämtade (ett mycket dåligt skämt) när hon öppnade dörren och ropade att cyklarna var stulna.

Ingen tvekan, det enda som var kvar var de avklippa låsen.

Plats: Öjebyn, utanför Piteå. Precis utanför vår entrédörr (fräck stöld).

En herrcykel, 28 tum, svart ram med vissa pärlgrå-vita partier, vit sadel, 3-växlad och med en gul barnsadel/barnsits på pakethållaren.

En damcykel, 26 tum, i gott skick, lila-aktig färg, med smärre svarta partier, svart sadel, med en cykelkorg i svart ståltråd.

På denna bild, bara dryga veckan gammal, ser man ganska bra hur damcykeln ser ut. En bild där min cykel skymtar en aning finns på denna bloggpost.

Nu har jag kanske inte så många läsare i dessa trakter, men man vet ju aldrig... Eventuella upplysningar emottages tacksamt. De går att meddela i kommentarfältet, eftersom jag ju kollar kommentarer innan de publiceras. Upplysningar i detta fall som inte passar att publicera, raderar jag.

Den direkta ekonomiska skadan är kanske inte så stor. Men att köpa två nya cyklar, med behövlig utrustning kostar ju däremot ändå en hel del pengar. Dessutom så använder ju min fru sin cykel för att ta sig till och från jobbet. Och det lär inte bli några fler cykelutfärder med sonen bakpå min cykel... den är ju stulen.

Att bli bestulen ger också en otrygghetskänsla. Detta område har vi trott var ett tryggt och lugnt område, även om där passerar ett antal "lindrigt nyktra" personer då och då. Till råga på allt så kan ju cyklarna stulits för att säljas, inte "bara" tagna av någon som kände behov av att stjäla en cykel för att ta sig snabbare fram någon kilometer, och i vilket fall som helst så kan vi inte bara ta tillbaka dem om vi skulle hitta dem någonstans... sådana är ju lagarna.

Apatiska barn - igen

För några år sedan skrev jag på min tidigare blogg flera starkt kritiska inlägg om den dåvarande regeringens illa skötta flyktingpolitik och inte minst då om apatiska barn (till asylsökande föräldrar). Dåvarande utvisningsminister Barbro Holmberg fick välförtjänt sina fiskar varma.
Efter lång och bred kritik stiftades till slut en tillfällig lag som gjorde det möjligt att ompröva en del asylansökningar. Bra. Men tydligen inte tillräckligt visar det sig då nu åter rapporteras om att flyktingbarn drabbas av apati pga av långsam handläggning. Apati, depression pga en till synes hopplös situation, som barnen inte har någon skuld till.

Trots märkliga påståenden och insinuationer om att barnen simulerade etc, så visade det sig när man äntligen gjorde en utredning att allts sådant prat var just prat utan grund. Barnen var riktigt sjuka, och orsaken var myndigheternas långsamma och allmänt klantiga - och negativa - handläggning.

Att nu en liknande sitution tycks uppstå är inte bara beklämmande, det är skamligt och skandalöst och ovärdigt!
Vet hut Tobias Billström, MIV och andra inblandade! Se nu till att barn (och ansökande) behandlas humanitärt, med respekt och snabbt.

Det finns en mängd inlägg utöver de jag länkat ovan, den som letar han finner.