Höger eller vänster och demokrati, kort repetition.

Med anledning av ett FB-inlägg av vännen Anders Widén, om vänsterbegreppet, höger, extremister och demokrati, så har jag gjort en kommentar på FB.
Jag citerar  först i sin helhet Anders Widén inlägg, sedan min kommentar.

Anders (f.ö. författare och integritetsförkämpe) :
"Jag är trött på att uppfattas som vänster, fast jag inte är vänster. Jag är inte höger heller. Jag är demokrat. Vad gäller ekonomiskt system är marknadsekonomi att föredra framför allt annat vi hittills hittat på.

Den knepiga frågan, som jag anser att vi ska lösa med demokrati som verktyg, är hur marknaden bör eller ska regleras med skatter, lagar, och justa spelregler. I en utopisk värld är naturligtvis det enda raka att släppa marknaden fri, a la Laissez-faire. Tyvärr har alla sådana experiment fallerat.

Ett experiment som fallerat ännu mer är kommunismen. (Jag har vid upprepade tillfällen blivit beskylld för att försvara kommunism. Jag skriver detta för att råda bot på den villfarelsen.)

Där jag växte upp och formade min egen anarkistiska tanke hade jag en rad vänstervänner. En del kämpade emot kommunismens avarter, andra försvarade dem, som leninism, som proletariatets diktatur och tanken på en liten upplyst elits rätt att göra revolution i hela folkets namn.

Det är antidemokrati, och det är värre än så: all historisk erfarenhet visar att när man går den vägen blir resultatet att den lilla upplysta elit som tagit makten upptäcker att den är så trevlig att de vill behålla den.

Den lilla eliten som skulle befria folket sätter igång blodiga utrensningar mot alla oliktänkande.
Alla kommunistiska revolutioner har slutat inte bara i diktatur utan i blodbad.

I den meningen ställer jag mig bredvid varje socialdemokrat, liberal, konservativ och alla revisionister i kampen mot kommunism.
I övrigt är jag en sorts anarkist (i brist på bättre term) som ändå tror på demokrati som verktyg att tygla olika människors uppfattningar hur ett samhällssystem ska fungera.

Kommunism skall och måste bekämpas lika hårt som fascism och nazism."

Min kommentar. 

"Så ser jag det också, Anders. I stort sett,  vilket vi resonerade en hel del om för sådär 8-9 år sedan. 

Bara ett par noteringar. Jag är inte anarkist, men har nog ändå en gnutta av det i mig, liksom jag menar att det är naturligt för en (social-)liberal att ha det. Eftersom anarkisten är mera individinriktad än kollektivisisk. OK. 
   Och jag tycker mig finna i din beskrivning av dig själv som att du i rätt hög grad är socialliberal - lite mer än du själv ibland sagt. 
Men det här med höger och vänster. Igen. Det är ju ett begrepp som ändrat innebörd i och med socialismens intåg på den politiska arenan. 
Från början, som ju får ses som hur det en ggn var i Frankrike. Där satt ju liberalerna till vänster, och deras motsats, de konservativa till höger. Kristallklart och överskådligt. 

Vänster = liberalerna. Höger = de konservativa. 
I och med socialisternas intåg, såg de sig som "mera vänster", vilket kan diskuteras riktigheten i, eftersom de införde en ekonomisk dimension i politiken. Vilket krånglade till det hela. Och än mera när de neo-conservativa (som kallar sig nyliberaler) förde in sin ekonomiska (huvudsakligen) dimension. Trassel, trassel. Och sen något senar de gröna, med ännu en dimension, ännu mera komplicerat. 
Sen ska vi komma ihåg i denna vänster-högerdiskussion, att demokrati och liberalism är helt oskiljaktiga begrepp. Dvs att när du säger att du är demokrat, så säger du att du är liberal. ;) 

Och det är ju så att alla totalitära ideologier och deras diktatoriska härförare har en huvudfiende, liberalismen, eftersom den står för demokrati på ett mera absolut och tveklöst sätt än någon annan ideologi, som i o f sig med tiden kan ha anammat den också. (Så länge de gynnas av den... )"

Totalitära och extrema ideologier,  såväl nazism och facism som kommunism kan inte vara demokratiska, och är lika farliga för det demokratiska samhället vad de än kallar sig (t ex "folkdemokrati", sverigedemokrater).

Kortrecension av duellen Reinfledt-Löfven

Mina problem med att veta hur jag ska rösta för att få en regerings som passar mig, de kvarstår efter söndagskvällens duell mellan de båda blockledarna. 

Moderatledaren och statsministern Reinfeldt hade tonat ner sin i ett par andra debatter överlägsna attityd, vilket var en fördel för honom - och debatten. Samtidigt var han märkligt (?) defensiv, vilket i mina ögon/öron var till hans nackdel. 
Jag tycker nog att "duellen" slutade rätt oavgjort. Men det betyder att jag blev aningen överraskad till Löfvens fördel. Han var på hugget, mera offensiv än Reinfeldt, men samtidigt diffus och otydlig i sina svar, men det ger utrymme för honom att förhandla fram en blocköverskridande regering med hyfsat program. Både betr välfärdspolitiken, jobben, försvaret och energipolitiken. 

Problemet (för mig) är att Löfvens omgivning (partier och egna anhängare) har åsikter som stör mig och som minskar Löfvens handlingsutrymme. Jag vill inte ha en regering där vänsterpartiet och feministiskt initiativ har ett inflytande. Självfallet inte heller sverigedemokraterna. Skillnaderna mellan Löfven och miljöpartiet finns i några viktiga frågor, men mp bör kunna förhandlas med, speciellt om Löfven vid sin sida får t ex folkpartiet. En regering med de tre partierna skulle kunna slipa bort de värsta kantigheterna hos samtliga.  Och lämna partierna till höger och vänster utanför inflytande. 

Vill de passivt stödja en regering med s+fp+mp, så OK, eller så går de in i mera aktiv opposition, vilket Sverige också behöver.  
Men jag känner på mig att många företrädare för de tre partierna inte vill se en sådan mittenlösning.  
Så slår det mig under duellen  att Löfven har stora problem inom sitt parti, med inte minst lokala företrädare som håller kvar mera socialistiska ideal - och på lokalplanet ibland regerar vidare och inte vill se sin maktställning rubbad. 

Vad är vänster - och höger?

Jag fick, som framgår av en kommentar, beröm av en vänsterpartist för min socialliberala blogg. Hon representerar vänsterpartiet men menar sig i hjärtat vara socialliberal.
Det aktualiserar vad som är vänster och höger i svensk politik.
Vänstern dras ju med en förfärlig historia, men visst finns det hyggliga och duktiga vänsterpartister och även v-förslag då och då.
Jag menar, med stöd av historien, att liberalismen (inte "bara" socialliberalismen) är en vänsterideologi, i kontrast emot konservatismen. (Därför har jag svårt att svälja att ett parti som fp, som säger sig vara liberalt, samarbetar och underordnar sig ett konservativt parti - till och med i regeringsställning.)

Samtidigt, konservativ är ju höger, men hur mycket konservatism finns inte hos sossar och vänsterpartister?

Partipolitiska etiketter är svårt

Vad är höger och vad är vänster? I de senaste decenniernas svenska debatt har socialister och kommunister gjort sitt bästa för att annektera ordet vänster.

Som gammal liberal vänder det sig i magen när jag hör detta. För vänster och höger i politiken är något som härstammar från den franska nationalförsamlingen (slutet av 1700-talet). Där satt de liberala, dvs de radikala samhällsomstörtarna till vänster, och de konservativa, bevararna av kyrkans och adelns privilegier och rojalisterna till höger. Dvs bakåtsträvarna till höger, frihetsvännerna till vänster. Och det var inte ett snävt ekonomiskt begrepp.

Därför är det underligt att socialister och kommunister, som de facto idag är mycket konservativa och traditionsbundna vill kalla sig "vänster". Socialdemokraterna ser sig ju som de statsbärande partiet, och att så ska det vara.

Lika underligt är att en del, alltför många, av de som faktiskt kallar sig liberaler accepterar att socialisterna tagit vänsterbegreppet och så sväljer "liberalerna" att kalla sig höger, dvs de accepterar att kalla sig konservativa bakåtsträvare. Och denna nytolkning av orden gör att vänster-höger dessutom egentligen betraktar politiken som bara omfattande ekonomi. Så andefattigt!

Märkliga tider.

Jag kan känna att det var synd att inte den tidiga svenska liberalismen la beslag på ordet vänster för sina partinamn. Som skedde i Norge och Danmark. OK, idag är norska Venstre närmast utplånat, men om jag inte missat något så verkar det ändå i stort sett behållit sin socialliberala ideologi. Danska venstre, som var ett liberalt bondeparti är dock idag närmast ett neoconservativt/nyliberalt parti. Medan Radikale venstre är det parti i Danmark som närmast är ett socialliberalt parti.

Men det är klart. Tittar vi till dagens svenska partier, visst skulle det vara närmast komiskt om folkpartiet hetat Vänsterpartiet, så långt till höger som fp gått numera. Lika komiskt som att moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet.

Tvätta rent det liberala begreppet.

En del diskussioner, bl a på facebook, inspirerar mig till följande klargöranden betr min syn på liberalismen. Förhållandet till borgerlig, konservativ, socialism, och liberalism med olika prefix.

Det här med ideologi är nämligen något svårt, speciellt när vi lever i en tid där ideologiernas inflytande över politiken och partierna kraftigt försvagas, där begreppen lakats ur och delvis skiftat betydelse. Ett aktuellt exempel på det är Timbrodirektörens DN-debattartikel igår, som jag kommenterade på min blogg. Men de senaste årens politiska debatt och utveckling, förstärkt av valresultatet accentuerar det också. Piratpartiets framväxt är en följd därav. Likaså "projektet" liberaldemokraterna.

Den klassiska definitionen på liberal är vänster, liberalerna satt till vänster i den franska nationalförsamlingen efter revolutionen, de konservativa till höger. Och liberal betyder fri, en frisinnad person som är nytänkande, radikal, odogmatisk, en person som ville ha en fri utveckling av näringslivet så att det blir en välståndsbringande kraft. OCH som faktiskt visar omsorg om andra, inte bara står för (egoistisk) frihet. Redan Adam Smith... etc. Han var inte bara en liberal ekonom utan även en liberal moralfilosof som ansåg att arbetaren var värd sin lön. Liberalismen ser alltså längre än bara ett ekonomiskt perspektiv, den ser människan och att människor måste leva i gemenskap med andra.

Detta satt som motsats till det konservativa samhället som stod för maktens och penningens överhöghet, etablissemanget i form av kronan/kungamakten, adeln och kyrkans åsiktsmonopol, för skråväsendets utvecklingshämmade effekter och tullar som skyddade industri och bönder men förhindrade konkurrens och gjorde levnadsomkostnaderna höga för vanliga människor.

Med tiden har tyvärr skett en förskjutning av begreppen. På grund av inte minst socialismens och nyliberalernas betoning på ekonomisk politik har höger-vänster blivit ett allomfattande begrepp som dock egentligen, i grunden, bara anger olika ekonomisk politik. Där socialisterna står för vänster och nyliberalerna/de neoconservativa står för höger.

Till en början stod liberaler och socialister varandra nära och arbetade emot de konservativa och för rösträtt och demokrati och social rättvisa. I och med att socialdemokraterna (och kommunisterna) ville förverkliga sina socialiseringsdrömmar så stod kampen mellan dem på den ena sidan (vänster) och de icke-socialistiska partierna (liberaler/fp och konservativa/högern/bf) på den andra.

Pga både högerns (numera moderaternas) och socialdemokraternas taktiska förkärlek för att i st för icke-socialistisk använda ordet borgerlig så har en begreppsförvirring inträtt. Detta har inträffat samtidigt som moderaterna efter några decenniers nyliberal utflykt återvänt till sin (social-)konservatism och som folkpartiets socialliberalism uttunnats och för en del skiftat innebörd. Kristdemokraterna har blivit ett värdekonservativt parti, där den kristna profilen förtunnats. Centern var länge ett värdekonservativt parti med inriktning på böndernas intressen, men gjorde en kort utflykt till liberalism, något som avstannade i bredare bemärkelse i och med FRA-lagen och numera består av nyliberala/neoconservativa rudiment i den ekonomiska politiken.

På grund av den i det allmänna medvetandet skiftande och diffusa innebörden av ordet liberal (liksom av andra ideologier) så vill en del släta ut det till något som gäller alla - och ingen. En del folkpartister använder ordet socialliberal på den nya politik som innebär hårda straff, övervakning, integritetskränkningar och tvång och en allmän högervridning i form av försämrad välfärd etc. Andra, främst då folkpartister som lämnat partiet (däribland jag) håller fast vid begreppet socialliberal som en beskrivning på en icke-socialistisk liberal politik med socialt ansvar.
Andra vill omdefiniera, omvärdera "liberal" till något som de anser inte finns i dagens politik. (Jfr liberaldemokraterna.)

Jag skulle snarare vilja att ordet liberal återtar sitt värde. Tvätta rent det från den betydelse som både socialister och neoconservativa(nyliberaler) lagt på det.
Då skulle jag slippa behöva lägga till prefixet social- till liberal för att beskriva mig själv. Ett prefix som också det många vantolkar (medvetet eller omedvetet). Men jag förstår i hög grad de som för sitt liv inte vill förknippas med något som luktar "höger" eller konservativ (om än under den falska beteckningen liberal).
För så är det för mig också, det vänder sig i magen. Min liberala övertygelse (socialliberala, som jag definierar den) klarar inte att sammanblandas med "höger", med konservatism, med "nyliberalism" i form av anarkistisk-ultraegoism, vare sig det gäller ekonomi eller livsstil. Lika mycket som jag mår illa av allt som luktar socialism, tvång, kollektivism och grötmyndiga överhetsattityder och andra integritetskränkningar.

Jag är vänster i klassisk mening, dvs liberal. Därmed är jag inte socialist och inte heller egoistisk höger hur än denna höger själv benämner sig. Min liberalism innebär att det är medborgarna som skall kontrollera makten. Inte maktetablissemanget och dess drängar som skall kontrollera medborgarna.

Reglering blir maktens censur av medborgarnas åsikter

Många vill styra internet, skriver Farmorgun. Alltför rätt. reglerings-och censurlusta finns överallt. Oftast åberopas goda syften. Men vart leder det?
Jag får genast denna tanke när jag läser gode vännen Peters blogginlägg om att reglera media. Han anser att media, press och teve, i hög grad bedriver borgerlig högerindoktrinering av oss mediakonsumenter. Därför vill han reglera media.

OK, visst förekommer indoktrinering. Om än i olika grad av medvetenhet och omfattning. Vi får då inte heller glömma att hur vi ser på den beror på våra egna glasögon. Peters invändning kan spegelvändas av en massa moderater, som anser att SVT och SR är rena kommunistfästena där ohöljd socialistpropaganda vräks över oss.

Jag tycker dock att det har under senare år blivit aningen bättre i SVT och SR. Och samtidigt lite sämre i stora delar av främst rikspressen, och i någon mån i kommersiell teve. Där är det dock mest allmän fördumning som gäller, knappast medveten högerpropaganda. Bara konsumera mera. Att upphöja konsumism till högerpropaganda är dock lite överdriven förenkling.

Dock, min motfråga blir: Vem ska då reglera media, om de bör regleras? Ja, naturligtvis blir det ju makthavarna! Vilket ju är regering och riksdag (oavsett vilken färg dessa har)!
Alltså skjuter man sig själv i foten med kravet om reglering. All reglering går efter maktens önskemål. Och det är medias uppgift att granska makten. Det sista som ska regleras är därför media.

Det som krävs är en självsanering efter gamla, bortglömda journalistiska principer. Hur den ska gå till är förstås en annan och svårare fråga.

Ett tecken på risken med att reglera är hur makten nu i hisnande fart försöker reglera det nya mediet internet efter sitt huvud. Det är ju så hemskt och farligt om folk får tycka och tänka själva. Som detta med bloggandet till exempel.

Vi ser också att den röda röran inte menade något med sitt motstånd emot FRA-lagen, de svävar nu på målet inför avgörandet i oktober. De vill alltså kunna reglera efter sitt huvud. Reglera blir direkt eller indirekt detsamma som att censurera.
Oss medborgare och vår frihet att tänka och tycka är det sista makthavarna tänker på.
Oavsett om de betecknar sig som höger/moderater eller sossar/vänster.

Höger-vänster och medkänsla. Om empati, del 2.

Att de gamla på ett äldreboende i Halmstad tvingades att ligga i sängarna medan personalen såg på teve. Det är givetvis ett tecken på bristande medkänsla, empati. Men det finns fler. Hur man behandlat apatiska barn till asylsökande flyktingar är ett annat.

I en kommentar till ett tidigare inlägg undras, smått förtvivlat, om "vi" blir avtrubbade med tilltagande ålder. Att "vi" inte lär av tidigare generationers misstag. Att man som ung ska vara socialist, annars har man inget hjärta, men som äldre måste man bli höger om man har förstånd.

Jag hoppas och tror att det är fel! Att vi, som kollektiv betraktat (fast jag gillar inte att se på människor som kollektiv), har svårt att lära av historien kan dock ha viss riktighet.

Jag tror inte att personalen i Halmstad röstade till höger... men de visade sannerligen ingen empati. Det visade inte heller s-ministern Barbro Holmberg, vare sig med de apatiska barnen eller i andra flyktingärenden.

Det man hoppas är ju vi förmår välja ledare som har lite bättre insikt. Faran är dock, som de aktuella debatterna visat, att merparten av dagens politiska ledare för mycket är koncentrerade på att vinna MAKT, för maktens skull och inte för att förverkliga några goda idéer.

Talesättet om hjärta och hjärna, har jag lärt mig lyder ungefär såhär:
"Är man inte vänster i sin ungdom har man inget hjärta, men blir man inte höger som äldre så har man inget förstånd."

Men, för mig är inte vänster och socialist detsamma. Och höger och konservativ är inte helt detsamma heller. Dessutom har jag invändningar emot talesättet i sig.

Som liberal anser jag mig vara vänster, speciellt som jag är socialliberal. Som socialliberal anser jag att man ska kunna kombinera hjärta och hjärna. Dessutom hoppas jag att även äldre kan ha ett ungt hjärta! Det bevisas av att givmildheten bland äldre sägs vara betydligt större än hos yngre!

Nu tror jag inte att medkänsla med automatik innebär att man ska ha en viss ideologisk inriktning. Däremot menar jag att det borde vara naturligt för en socialliberal att kunna känna empati. Och världen skulle vara bättre om alla kunde känna empati, oavsett eventuell ideologi.

Samtidigt så har jag svårt att se att de personer som, i uppenbar egoism, tillskansar sig fantasilöner och än mer fantasifulla pensioner och andra fallskärmar visar någon medkänsla för sin omgivning. De, liksom de som beviljar sådana extrema förmåner, driver ett psykologiskt spel som innebär nedvärdering av andra och dessutom driver upp kostnadsläget i stort. I någon mån har de ett ansvar för finanskrisen.

Liberal är VÄNSTER!

Varför denna slöa, ogenomtänkta attityd till begreppen höger och vänster i dagens svenska politik?

DN idag t ex spekulerar på ledarplats om att FRA-lagen ska bli något som "vänstern" vinner på. Tre fjärdedelar av ungdomarna sympatiserar med oppositionen, vilket definieras som "vänster". Bara en fjärdedel med alliansens partier, vilka då anses som högern.

Vaba? Begreppen höger och vänster kommer från hur partierna satt i franska nationalförsamlingen. De samhällsbevarande konservativa satt till höger. De liberala, radikalerna satt till vänster.

Liberal står för radikal, en med fritt sinne (jfr det svenska ordet för liberal är frisinnad). En verklig liberal kan inte vara höger, inte vara konservativ!
En politiskt liberal är vänster.
En socialist kan vara vad som helst, är han/hon dogmatisk är dock konservativ en bra beteckning...

Dagens politiker, speciellt de som anser sig som liberala, borde läsa Karl Staaff, de borde forska i vad Eliel Löfgren stod för, vad Bertil Ohlins och Waldemar Svenssons fp faktiskt var. De var inga högermän. Även om de senare gärna ville bryta sossemakten i samarbete med den tidens höger. Men det gjorde dem inte till höger. De skulle aldrig accepterat högerpolitik.

OK, Alliansen har inte precis utmärkt sig för liberalism... men ändå. Flera av de ingående partierna anser sig liberala. Av tradition borde fp vara mest troget den liberala traditionen.
Därför borde de på alla sätt skaka av sig alla högerstämplar. Visa i praktisk politik att de är för den sociala liberalismen, att de är radikala och inte slår på de som redan ligger. Att de värnar den personliga integriteten. Att de inte sväljer FRA-lagen.

Det är bra att sossarna drivits från makten. Men det får inte innebära högerpolitik, det måste vara en liberal politik som präglar regeringen. Och liberal är vänster!

Om liberaler definierar sig som något annat så lär alliansens dagar vara räknade.