Demokratins villkor, för att bli bättre

Frederik Shuster har på sin blogg skrivit om demokrati. Att demokrati inte  är bra, bara minst dåligt.  Eftersom hans text förtjänar att kommenteras har jag gjort det enligt följande.

 Ett intressant, men långtifrån invändningsfritt inlägg. En kort kommentar. Motsatsen till demokrati är faktiskt diktatur/envälde. Demokrati är bättre än diktatur. Trots demokratins brister. Därför ska vi i demokratisk ordning arbeta för att förbättra demokratin, inte för att avskaffa den. En brist är att demokratins (nutida) valda representanter tenderar att sätta sig själva på en scen där de själva agerar och att väljarna bara får vara åskådare. Där de inte ges möjlighet att agera själva när de anser att skådisarna/politikerna inte ger alternativ de gillar.

Självfallet är det inte bra att en majoritet bestämmer att förtrycka en minoritet. Men det innebär ju inte att det är bättre att en minoritet förtrycker en majoritet!  Därför, menar jag, innebär att majoritet och minoritet respekterar varandra och samarbetar för det gemensamma bästa.
En "idealisk" demokrati innebär frihet i gemenskap. Att varje människa i största möjliga mån har frihet att utvecklas och leva på det sätt han/hon vill, men att det sker utan att skada andra. Vi, valda liksom väljare, måste (för demokratins skull) inse att vi lever i gemenskap med andra. Att vi inte, vare sig som individer eller kollektiv, skall skada andra utan tvärtom att vi har ett socialt ansvar för varandra. Självbestämmandet har sin gräns där, eller vi kan säga att självbestämmandet innebär i en demokrati att vi respekterar varandras frihet så långt som denna inte skadar oss - eller de andra.
Detta är svårt att sätta upp klara lagregler för, det kräver en debatt som gör oss medvetna om demokratins innersta väsen och villkor.
Självfallet ska vi samtidigt söka finna bästa möjliga vägar för valsystem, som ger oss maximalt möjliga mix av frihet och gemensamt ansvar.
Det innebär t ex att vi alltid måste ha Lord Actons devis för ögonen: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

... eller deltagardemokrati då?

Med koppling till föregående bloggpost så utspinner sig också en liten debatt som kommentarer till Olof Bjs text, som jag nämnde i den bloggtexten.

Jag noterar att den gode Olof Bj har en viss förkärlek till orden "information", ser kopplingar genom det till flera av piratpartiets ståndpunkter. Jag är dock rädd att den för gemene man inte är så tydlig som den kanske är för en datatekniker. Jag gissar att datorutbildade människor är lite miljöskadade genom att deras utbildningar ofta(st) har ordet "information" i sin beskrivning. (Egentligen borde väl "kommunikation" ha varit mera naturligt, i vart fall sedan datorer och internet blivit så hopkopplade begrepp!)

En kommentar lyfter fram ordet "deltagarpolitik" i stället för ordet "information". Det är en utmärkt notering! Grunden för en kommunicerande demokrati måste ju vara just det, deltagardemokrati i stället för att vara passiva åskådare! Att integriteten misshandlats så måste ju ha sin grund i att idag har vi en åskådardemokrati. Vi ser en mer eller mindre självutnämnd politisk elit göra upp om matchen. De definierar och bestämmer vad som är viktigt och mindre viktigt. Vi på åskådarläktaren kan bara välja mellan vad de stora elefanterna tycker vi ska välja emellan.

Debatten kring både FRA-lagen och IPRED etc handlar om att vi vill vara med. Vi är många som värdesätter den personliga integriteten mer än vad dagens etablerade politiker gör. Vi vill vara med i matchen.

Genom internet har vi chansen att lägga oss i. Vi vill vara deltagare. Men när vi ser att "de stora elefanterna" på olika sätt vill begränsa denna chans, begränsa vårt deltagande, att de vill hålla oss kvar som åskådare, då blir vi inte arga.
Nej, vi drabbas av en helig vrede! Vi känner att demokratin spårat ur. Vi vill vara med i en levande, deltagande demokrati.

Måste vi förbli åskådare i demokratipjäsen?

En text av Johan Mitt-i-steget Westerholm
( http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/demokratins-fiende.html ) gör att jag ställer mig frågan om vi, som inte tillhör det politiska etablissemanget, för alltid ska sitta på åskådarplats?

Det är väl sådär under de senaste trettiotalet åren som jag alltmer blivit på det klara med att den demokrati vi lever i, i allt högre grad blivit en åskådardemokrati. Vi väljer vad som kan kallas eliter (ingående i "Den nya klassen", för att koppla till Milovan Djilas bok från 50-talet om kommunismen). Själva förpassas vi till åskådarplats och kan inte ens välja vilken pjäs som ska spelas, det gör aktörerna.

Det känns t o m ibland som att aktörerna gjort upp om vem som ska ha huvudrollen i nästa akt, vinna nästa val. Den känns allt längre bort, den tid då demokratin utvecklades av folket genom olika folkrörelser.

(För den som inte har historien om demokratins genombrott klar för sig, här en minikurs.
Det var ur liberalismen som demokratin växte fram, dess motståndare var den tidens höger/moderater. När socialdemokratin senare växte fram så anslöt den sig också till demokratin (sedan de slängt ut de krafter som ville ha ett kommunistiskt samhälle). De frisinnade, som liberalerna kallade sig, hade sin bas i folkrörelser som nykterhet och frikyrka alltså bland det småfolk som gjorde uppror mot alkoholens slaveri och statskyrkans tvång. Socialdemokratin hade sin bas inom arbetarrörelsen, som faktiskt också den hade liberalt ursprung men som togs över av sossarna. Eftersom det var kampen för demokrati i form av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, som var den centrala frågan, samarbetade liberaler och socialdemokrater emot de konservativa, som var mot demokratin och för kungaväldet.)

Idag är de politiska partierna en del av etablissemanget, toppstyrda och med krympande medlemsskaror.

Min undran är hur vi ska komma ur detta? De politiska eliterna verkar inte bry sig och inte vilja byta system. Idag är de gamla folkrörelserna i stort sett döda, vissa överlever bara med konstgjord andning i form av statsbidrag. Därmed har de, liksom partierna, blivit en del av staten och den maktstruktur de en gång skapades för att bekämpa.

Dagens engagerade medborgare, som vill bevara, eller rättare sagt restaurera, demokratin känner sig oftast inte hemma i de nuvarande systemen. Men hur skall vi komma ifrån åskådardemokratin?

Kanske är det bara uppkomlingar som Camilla Lindberg, som mig veterligt inte kommer från en politisk familj, som kan initiera förändringar. Om de vill.
Men dessa nykomlingar utanför den tidigare eliten måste skynda sig, innan de inlemmas i den och blir avväpnade.
Jag vet inte om detta, inbrytningar av ny/uppkomlingar med rätt sinnelag (dvs ett medborgarperspektiv), är den enda möjliga vägen. Den borde i vart fall - ännu - vara möjlig.

I annat fall ligger vi illa till. Demokratin har förstelnats, men folket vill vara med. På ett eller annat sätt kommer det att ske. Frågan är bara hur det sker. Och om det måste ske mot nuvarande strukturer.
---
F.ö. anser jag att FRA-lagen måste rivas upp. Det är inte rimligt att den träder i kraft innan ens de "15 punkterna" preciserats.