Medborgarförslag eller "folkmotion" ? - Vad stärker demokratiskt deltagande?

"Att ta bort medborgarförslaget och ersätta detta med en folkmotion är ur demokratisk aspekt ett riktigt uselt förslag. Att ge medborgarna rätt att lämna medborgarförslag är frivilligt för kommuner och landsting, 75 procent har så beslutat.

Inte Norrbottens landsting, men de lyssnar ju inte heller på vad folket tycker. Syftet med att införa medborgarförslag var att minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Ett motiv var också att ge unga personer som saknar rösträtt en möjlighet att väcka ärenden för att öka barn och ungas delaktighet i den kommunala demokratin och att stärka deras kunskaper om hur den kommunala politiken och förvaltningen fungerar."

Så inleds en debattartikel i PT, föranledd av Peter Roslunds (och därmed sossarnas ?) uttalanden i i gårdagens PT där han vill avskaffa rätten att lägga medborgarförslag till kommunfullmäktige. De tar för mycket tid att utreda, tycker han. Det kommer för många förslag och är för snäva, han vill hellre ha färre förslag som stöds av flera, och förordar det som kallas "folkmotion".

Kommunalrådet Peter Roslund (s) tänker avgå vid årsskiftet, men nog är det trist att han i slutet av sin bana förespråkar en sådan begränsning av demokratin. Det som behövs för ett bredare och mera direkt demokratiskt deltagande är inte inskränkningar i möjligheterna att engagera sig, att känna sig som en medborgare. Tvärtom. 

Jag citerar ur debattartikeln.
"I en motion, som blev avslagen av kommunstyret, ville vi stärka medborgarförslaget genom likställa det med motioner från partier. Vi ville att förslagsställarna med egna ord skulle kunna argumentera för förslaget när det kom upp till behandling.
2014 års Demokratiutredning har i år lagt fram förslag om att ersätta medborgarförslaget med en folkmotion. ”Ärende får i fullmäktige väckas av minst en procent av de folkbokförda i kommunen eller i landstinget, som fanns i kommunen eller landstinget den siste december året före det år som motionen lämnas in (folkmotion).”
---
"Syftet med medborgarförslag är att medborgare kan initiera ett ärende för att på så sätt minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Det är en metod att både ge förslag för förbättringar i kommunen men också en metod att med kraft framföra åsikten att här är något som kommunen måste beakta.
Kravet på att 1 procent av de röstberättigade skall underteckna en folkmotion stärker inte demokratin. Tvärtom. Det är inte så lätt att skriva och författa en motion. Att göra en utredning som styrker förslaget är inte heller medborgarnas uppgift. Det är kommunen som har uppgifterna om planer, budget och ekonomiska resurser.
Kommunalrådet Roslund tycks tro att bara för att en person lämnat in ett medborgarförslag så är det snävt. Många kan likväl stödja det. Roslund liksom andra i politiker/tjänstemannastyret måste också skärpa till sin tankeverksamhet.
När många medborgarförslag kommit in i samma ärende, som t ex arbetskläder till anställda, kan man och skall man behandla dom i klump. Använd förnuft, om det nu finns, istället för byråkratiskt grubbleri." Undertecknat: Anders Nordin/Leon Bollerup, Skol och Landsbygdspartiet.  Slut citat.
---
Jag instämmer.
Alltför många känner inte att de kan påverka demokratin. Känner en djup klyfta till både de som de kallar "politikerna i riksdag och regering" och "kommunpamparna".  Och störst är måhända den klyftan mellan ungdomar och det politiska etablissemanget, som ju också omfattar (de krympande) partierna.
När nu Demokratiutredningen föreslår att medborgarförslag ska ersättas av folkmotion så är det en helt galen väg. Möjligen kan man testa att inför även möjligheten med folkmotion, möjligen, men inte ta bort medborgarförslag.
Att det känns jobbigt för de styrande politikerna och deras tjänstemän, med medborgarförslag, det argumentet köper jag inte, det är ju väljarna som ska få delaktighet i hur kommunen styrs.

En folkmotion kräver att den stöds av en procent väljare. Det är mycket det. Kräver en stor organisation, i skala av ett stort parti. Och frågor som är så stora och omfattande att de ändå (rimligen!) behandlas inom den vanliga politiskt/byråkratiska lunken i kommunen. I många kommuner krävs 2-4% för att få ett mandat i fullmäktige. Och förutom s och m är det ofta få andra partier som har så många fler mandat - och har medlemsantal som ligger under eller runt ett hundratal (aktiva) medlemmar.  Men - partier som lyckats komma in i fullmäktige, de behöver inte "folkmotion", annat än möjligen i PR-syfte, för att få uppmärksamhet i media.  Ö h t så bygger begreppet folkmotion på ett kollektivistiskt tänkande. Att det är suspekt att enskilda medborgare engagerar sig i samhällsfrågor.
För givetvis kan medborgarförslag vara "breda" såväl innehållsmässigt som vad gäller sympatisörer. Rymma principiellt viktiga frågor, som rör stora grupper eller alla medborgare. Och ha diskuterats med andra. Men att springa runt och ragga underskrifter, till ett kollektivt framarbetat förslag/motion, det är inte något som så många har tid eller resurser till, även om man har bra idéer, som man vill att "kommunen" tar upp.

F.ö. menar Roslund också att det är för lätt att överklaga plan- och byggnadsbeslut. Det vet jag inte, men det kanske är möjligt i vissa fall. Men nog måste möjligheten finnas för de som berörs direkt.  Dessutom så anser han att det ska kosta, avgiftsbeläggas, att överklaga. Det har jag svårt att svälja. Ska medborgarrätt, att få säga ifrån, kosta pengar? Nej, tack.

Demokratibloggen3. Sänkt spärr då?

Apropå detta att ge fler chans att delta i demokratin. Ja, ett sätt är ju att det finns fler partier i riksdagen. Det bör ju rimligen innebära att det finns fler åsikter att välja på. Att allt inte blir så grått och jämntjockt som idag.

Därför bör 4%-spärren sänkas,  kanske tas bort helt. Jag ser ingen bra motivering för nuvarande spärr, inte ur demokratisk synpunkt. Visst, det kan finnas praktiska skäl, och till och från har det ansetts bra att inte vilka "dårar" som helst ska komma in. Sådana som kristdemokrater, nydemokrater, sverigedemokrater eller miljöpartister. Nu kom de in i alla fall. Tänka sig.  
Men varför ska andra hindras? Låt säga en 2%-spärr i stället, redan det innebär en massa röster. Och det viktiga är att olika åsikter ska finnas för oss att välja på.  Vi måste inte gilla alla, men nog vore det bra om det fanns någon. Så vi känner oss delaktiga i demokratin, deltagardemokrati.
Kanske skulle det också innebära att nuvarande partier skärpte till sig  och visade att de har någon politisk kompass. Om de har någon.

Nu invänder förstås "vän ar ordning" att med fler partier så blir det svårt att få ihop en koalition för att bilda regering. Det är - om jag minns rätt - huvudmotivet för nuvarande ordning, spec sossarna ville inte att det skulle bli för stor röstspridning. Men snälla nån, vem har sagt att det ska vara lätt att bilda regering?

Demokrati är svårt, och därmed ofta även regeringsbildningar. Det ligger liksom i sakens natur. Diktatur är ju mycket lättare. Men det tilltalar inte mig.

Tänk på det, Olle - och andra demokratiförnyare.

Politik utan folkrörelse

Några rader, bl a aktualiserade av en kommentar från Bengt Göransson, fd kulturminister (s).

Dagens partier är små, medlemsmässigt. Partiorganisationernas liv, utanför de centrala partikanslierna, är på ytterst låg nivå och mest förnimbart under valrörelserna - och då främst som mer eller mindra effektiva marknadsförare av centralt producerad valpropaganda.

De partier som, historiskt sett, haft något inflytande i Sverige (s, c, fp) var på ett eller annat sätt folkrörelseförankrade. Socialdemokratin främst då genom fackföreningsrörelsen. Centern (bondeförbundet) genom böndernas organisationer och inte minst SLU, bondeförbundets ungdomsförbund som höll igång både politik och nöjesliv på den landsbygd som en gång betydde mer för Sverige än Stockholm. Folkpartiet var stadigt förankrat, förutom i den intellektuella stadsliberalismen, i det socialliberala frisinnet, framvuxet ur de demokratiska folkrörelserna nykterhetsrörelsen och frikyrkorna - och faktiskt delvis även ur den tidiga fackföreningsrörelsen.

Det var rörelser byggde på en bred gräsrotsrörelse, genom engagerade människor med en ideologi som skolats och utvecklats i diskussioner i tillämpningen på vardagens problem och frågeställningar. Rörelser som skolat människor som förenade ideologi med praktik i strävan att göra samhället bättre.

Idag existerar inte dessa folkrörelser i den ursprungliga meningen. Då fanns inte härskaror av välavlönade funktionärer, utan de drevs av idealism. Då var medlemmarna det viktiga, inte statsbidragen. OK, rudiment finns även idag, men inte är de som tidigare.

Därför är det kanske inte så märkligt med den ideologiska förvirring och bristande förankring hos gemene man som präglar dagens partier. De spillror som finns kvar ägnar sig åt att vinna eller behålla makten. Men i vilket syfte? Det vet de knappt själva. Och partitopparna är vare sig representativa för de fåtaliga medlemmarna eller för väljarna.

När folkrörelserna var basen för partiengagemanget var det en deltagardemokrati. Idag är vi långt ifrån detta.
I stället har vi ett slags åskådardemokrati, som bygger på att mer eller mindre självutsedda "eliter" kämpar på en massmedial scen för att vinna åskådarnas gunst.
Att det finns en misstro emot dagens politiska etablissemang beror nog i hög grad på att det är många som inte vill vara åskådare bara. Vi vill vara deltagare.

Hur det ska ske är frågan. Det är knappast troligt att de gamla (bidragsberoende) folkrörelserna kan kanalisera detta. Men folk engagerar sig på olika sätt. Det som det gäller är att upptäcka och få dessa nya vägar för engagemang att ta sig politiska uttryck.
Annars blir klyftan allt större mellan riksdagshusets glasbubbla och väljarna.

... eller deltagardemokrati då?

Med koppling till föregående bloggpost så utspinner sig också en liten debatt som kommentarer till Olof Bjs text, som jag nämnde i den bloggtexten.

Jag noterar att den gode Olof Bj har en viss förkärlek till orden "information", ser kopplingar genom det till flera av piratpartiets ståndpunkter. Jag är dock rädd att den för gemene man inte är så tydlig som den kanske är för en datatekniker. Jag gissar att datorutbildade människor är lite miljöskadade genom att deras utbildningar ofta(st) har ordet "information" i sin beskrivning. (Egentligen borde väl "kommunikation" ha varit mera naturligt, i vart fall sedan datorer och internet blivit så hopkopplade begrepp!)

En kommentar lyfter fram ordet "deltagarpolitik" i stället för ordet "information". Det är en utmärkt notering! Grunden för en kommunicerande demokrati måste ju vara just det, deltagardemokrati i stället för att vara passiva åskådare! Att integriteten misshandlats så måste ju ha sin grund i att idag har vi en åskådardemokrati. Vi ser en mer eller mindre självutnämnd politisk elit göra upp om matchen. De definierar och bestämmer vad som är viktigt och mindre viktigt. Vi på åskådarläktaren kan bara välja mellan vad de stora elefanterna tycker vi ska välja emellan.

Debatten kring både FRA-lagen och IPRED etc handlar om att vi vill vara med. Vi är många som värdesätter den personliga integriteten mer än vad dagens etablerade politiker gör. Vi vill vara med i matchen.

Genom internet har vi chansen att lägga oss i. Vi vill vara deltagare. Men när vi ser att "de stora elefanterna" på olika sätt vill begränsa denna chans, begränsa vårt deltagande, att de vill hålla oss kvar som åskådare, då blir vi inte arga.
Nej, vi drabbas av en helig vrede! Vi känner att demokratin spårat ur. Vi vill vara med i en levande, deltagande demokrati.