Detta är en lägesrapport betr vilka riksdagskandidater som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagringsdirektivet.
Det mest anmärkningsvärda är att INGEN från de två största partierna skrivit på. Ingen socialdemokrat! Ingen moderat - inte Karl Sigfrid, ja, inte ens Mary X Jensen (Mina Moderata Karameller)!
Nå, tillströmningen av kandidater som vågar säga ifrån betr de integritetskränkningar som datalagringsdirektivet innebär är inte imponerande vad gäller vänsterpartiet (en kandidat), miljöpartiet (en kandidat) eller kristdemokraterna (noll... ) heller.
Två centerpartister har dock fattat mod: Erik Hultin och Håkan Thornell.
Helt uppenbart är dock att det största motståndet emot datalagringsdirektivet finns hos folkpartiets och piratpartiets kandidater.
I dagsläget har tio fp-kandidater skrivit på kontraktet. Naturligtvis borde det vara ännu fler. Minst en per valkrets är mitt minimikrav... Vad jag förstår är t ex den integritetsvärnande och internetvänliga FRA-motståndaren Annika Beijbom helt emot direktivet, men jag saknar henne ännu på listan.
Problemet med alla riksdagspartier är ju att deras kandidater "bara" kandiderar i en valkrets. Camilla Lindberg t ex kan man bara välja och kryssa om man ska välja i Dalarna.
Det problemet finns inte betr piratpartiet. Det har ett antal kandidater som ställer upp i hela landet. Och f.n. har fyra av dessa skrivit på kontraktet, jag hoppas på fler. Självfallet (!) har pp flest kandidater totalt sett som skrivit på väljarkontraktet emot datalagring. Men nog är det lite märkligt att inte alla gjort det. Som jag ser det ökar både den enskilde pp-kandidatens och piratpartiets trovärdighet om alla ställer upp och klart deklarerar sitt NEJ i en fråga som så uppenbart ligger i linje med partiets uppfattning.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett Karl Sigfrid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Karl Sigfrid. Visa alla inlägg
04 september 2009
Camilla har fp med sig!
Med anledning av föregående bloggpost så kollade jag upp med Camilla Lindberg, fp´s talesperson i frågor rörande internet, om hon hade med sig hela fp nu, alltså fp som partigrupp.
Dvs gör en översyn av Lex Black Internet, så att den inte ska kunna användas för censur.
Fick ett klart svar, som jag gärna vill delge bloggarvärlden.
"Hej, du kan vara lugn - jag har med mig partiet i frågan! Vänligen Camilla"
Visst känns det underbart?!
Nu gäller det för Karl Sigfrid att få med sig moderaterna också...
Så undrar vi förstås hur det är inom vänsterpartiet, de stödde ju socialdemokraterna när lagen infördes. Att s svänger i rätt riktning, det kan man ju stilla be om... men om de inte kommer rätt, vart hamnar vänstern i slutändan - för eller emot censur?
Dvs gör en översyn av Lex Black Internet, så att den inte ska kunna användas för censur.
Fick ett klart svar, som jag gärna vill delge bloggarvärlden.
"Hej, du kan vara lugn - jag har med mig partiet i frågan! Vänligen Camilla"
Visst känns det underbart?!
Nu gäller det för Karl Sigfrid att få med sig moderaterna också...
Så undrar vi förstås hur det är inom vänsterpartiet, de stödde ju socialdemokraterna när lagen infördes. Att s svänger i rätt riktning, det kan man ju stilla be om... men om de inte kommer rätt, vart hamnar vänstern i slutändan - för eller emot censur?
03 september 2009
Ang Black internet, svänger riksdagen?
Ser nu att Karl Sigfrid (m) och Hax kommenterat en nyhet i radions morgonsändningar om förslag att se över lagen som möjliggjorde att Black internet tvangs stänga ner TPB. Bl a Camilla Lindberg (fp) och repr för centern, mp och v tycker det luktar censur och vill se över lagen.
Det var sossarna som införde lagen, men idag vill de inget säga. KD gillar oförbehållsamt censurlagen. M verkar inte vilja säga något heller, i vart fall inte för att riva upp eller ändra lagen. Var har du ditt parti Karl Sigfrid?
Frågan är nu om partierna lärt tillräckligt av sina misstag betr både FRA-lagen och IPRED-historien?
Har dagens kritiker (fp, c, mp, v) sina partier med sig? OK, centern och miljöpartiet gick emot lagen den gången, men har hela fp och hela vänstern ändrat sig?
Och var hamnar i slutändan moderaterna och sossarna nu?
Ska betongpartierna - de "statsbärande" förmå att ändra sig?
Det var sossarna som införde lagen, men idag vill de inget säga. KD gillar oförbehållsamt censurlagen. M verkar inte vilja säga något heller, i vart fall inte för att riva upp eller ändra lagen. Var har du ditt parti Karl Sigfrid?
Frågan är nu om partierna lärt tillräckligt av sina misstag betr både FRA-lagen och IPRED-historien?
Har dagens kritiker (fp, c, mp, v) sina partier med sig? OK, centern och miljöpartiet gick emot lagen den gången, men har hela fp och hela vänstern ändrat sig?
Och var hamnar i slutändan moderaterna och sossarna nu?
Ska betongpartierna - de "statsbärande" förmå att ändra sig?
05 januari 2009
Bidragspartierna
Redan i somras eller så skrev jag om partistödet som en orsak till partiväsendets förfall och byråkratisering, och har nog snuddat vid det även senare. Nu har bl a Farmorgun tagit upp tråden igen, aktualiserad av Karl Sigfrid (m) och Rick Falkvinge (pp).
Den senare behöver stöd för att överleva. Idealitet tär på den egna kassan. Det är en gammal och känd sanning för den som varit med en bra bit in i förra seklet. Möjligen är det mera av en nyhet för dagens politiker.
Från början levde partierna på egna medel och idealitet. Dessutom fick högern/moderaterna pengar från en del storbolag och sossarna från LO och fackförbunden.
Med tiden infördes smärre offentliga partistöd. De var blygsamma men orättvisa eftersom de byggde på vunna mandat. Stor fick mycket, liten litet. Därigenom konserverade de partiernas storlek. Sossarna angrep högerns beroende av bolagen. Att på samma sätt angripa sossarna för att de satt i LO:s knä var ju principiellt samma sak, men gick aldrig hem ändå. Till slut beslöt högern/moderaterna och de andra icke-socialistiska partierna att begränsa hur mycket de tog emot i stöd utifrån. Någon motsvarande begränsning hos sossarna har jag inte hört talas om. Tvärtom så strömmar fackmedlemmarnas pengar i stora summor till sossepartiet speciellt under valår. När kollektivanslutningen avskaffades så ökades fackens stöd till SAP kraftigt, för att kompensera de medlemsavgifter som försvann...
Samtidigt omfattar partistödet numera alla nivåer, kommunal nivå, landstingsnivå och riksnivå. Volymen har oavbrutet vuxit i takt med att medlemssiffrorna rasat. Utöver mandatbidrag så utgår nu grundbidrag, lokalstöd och kanslistöd som är tänkta för att minska orättvisan mellan olika stora partier. I grunden skall ju alla söka nå stöd hos samma stora väljargrupp. Uppfinningsrikedomen att hitta på nya bidrag, och att motivera höjningar av gamla, har varit stor.
Det finns numera även avtrappningsbidrag, som gör att ett parti som förlorar ett val, får behålla vissa delar av det en tid efter förlusten för att kunna avveckla sin övertunga organisation.
Mycket av detta var bra och rätt tänkt från början. Det som är fel är ju de enorma nivåer som bidragen nu ligger på, att bidragen gör partierna oberoende av både sina krympande medlemssiffror och delvis av valresultat.
Partiledningarnas grepp av organisationen har stärkts gradvis. Alltfler av de aktiva inom alla partierna är funktionärer, antingen inom partiet på partistöd eller så har de arvoderade uppdrag på olika nivåer. Vanliga medlemmar, de som förr var partiernas ideologiska och ekonomiska ryggrad, de förekommer knappt längre.
Länge fanns (finns?) också ett system som kanaliserar partistöd i kommuner och landsting uppåt i partiapparaten. Detta för att finansiera centrala aktiviteter och funktionärer. Egentligen finns väl inte det behovet idag, pga alla centrala medel som redan finns.
Men systemet ger partiledningarna en makt, som de ogärna avstår ifrån...
(Hur tror ni att sverigedemokraterna finansierar sin centrala apparat?)
Lokala aktiviteter blir därmed svåra att driva. Vilket ökar likriktningen.
Jag minns den tid då medlemmarna fick betala en tia eller två för fikat vid partimöten. Då var det stora pengar. Och kaffet och brödet var det alltid någon som bidrog med, så inkomsten till partikassan var utan avbränningar. Likaså var smärre lotterier ett ständigt gissel. I den mån detta förekommer idag har det marginell betydelse. Då var det viktiga inkomster för partiet. Partiet var inte en födkrok utan en plats för ideologiska diskussioner och aktiviteter. Det fick kosta en del för den enskilde medlemmen.
Jag tror det blir svårt i vart fall för de gamla partierna att överleva helt utan partistöd, utan bidrag.
Men det borde gå finna en balanspunkt på betydligt lägre nivå än idag. Detta för att rädda demokratin.
Partier som existerar endast på bidrag lever på konstgjord andning. Partierna är inga självändamål. De är viktiga bara om de är fora för levande debatt, för demokratiska samtal, för kommunikation.
Och det räcker inte att dessa samtal stannar på lokalnivån.
Partiledningarna måste lyssna. Måste tvingas lyssna. Idag verkar de ha klippt av alla ledningar till verkligheten.
Inte minst allianspartierna, men till och från även sossarna och miljöpartiet, angriper ofta och hårt bidragspolitiken. Då definierad som det stöd som utsatta människor i svåra situationer ibland kan få.
Jag menar nog att yxan borde gå minst lika effektivt när det gäller partiernas beroende av offentliga bidrag.
Självfallet bör det finnas regler som begränsar framför allt stora bidrag från annat håll också. Rättvisa regler som sätter tak för hur mycket som bolag och organisationer får ge, samt att de ska redovisas öppet.
Däremot är nog behovet att reglera vanligt folks engagemang inte så viktigt. Demokrati skall ju vara för folkets skull. Inte för statens, inte för partiernas, inte för bolagens, inte för LO.
En gång till.
Demokrati är till för folket.
Inte för hur makten ska kontrollera folket.
Nej, folket ska kontrollera makten.
Jag tror att dagens repressiva demokrati gått fel.
Som Joshen skriver i Enligt min humla, demokratin skall vara representativ, inte repressiv.
Det är därför så lätt att, mot den bakgrunden, se varför sådant som FRA-frågan, Ipred med mera hamnat så kapitalt fel.
Den senare behöver stöd för att överleva. Idealitet tär på den egna kassan. Det är en gammal och känd sanning för den som varit med en bra bit in i förra seklet. Möjligen är det mera av en nyhet för dagens politiker.
Från början levde partierna på egna medel och idealitet. Dessutom fick högern/moderaterna pengar från en del storbolag och sossarna från LO och fackförbunden.
Med tiden infördes smärre offentliga partistöd. De var blygsamma men orättvisa eftersom de byggde på vunna mandat. Stor fick mycket, liten litet. Därigenom konserverade de partiernas storlek. Sossarna angrep högerns beroende av bolagen. Att på samma sätt angripa sossarna för att de satt i LO:s knä var ju principiellt samma sak, men gick aldrig hem ändå. Till slut beslöt högern/moderaterna och de andra icke-socialistiska partierna att begränsa hur mycket de tog emot i stöd utifrån. Någon motsvarande begränsning hos sossarna har jag inte hört talas om. Tvärtom så strömmar fackmedlemmarnas pengar i stora summor till sossepartiet speciellt under valår. När kollektivanslutningen avskaffades så ökades fackens stöd till SAP kraftigt, för att kompensera de medlemsavgifter som försvann...
Samtidigt omfattar partistödet numera alla nivåer, kommunal nivå, landstingsnivå och riksnivå. Volymen har oavbrutet vuxit i takt med att medlemssiffrorna rasat. Utöver mandatbidrag så utgår nu grundbidrag, lokalstöd och kanslistöd som är tänkta för att minska orättvisan mellan olika stora partier. I grunden skall ju alla söka nå stöd hos samma stora väljargrupp. Uppfinningsrikedomen att hitta på nya bidrag, och att motivera höjningar av gamla, har varit stor.
Det finns numera även avtrappningsbidrag, som gör att ett parti som förlorar ett val, får behålla vissa delar av det en tid efter förlusten för att kunna avveckla sin övertunga organisation.
Mycket av detta var bra och rätt tänkt från början. Det som är fel är ju de enorma nivåer som bidragen nu ligger på, att bidragen gör partierna oberoende av både sina krympande medlemssiffror och delvis av valresultat.
Partiledningarnas grepp av organisationen har stärkts gradvis. Alltfler av de aktiva inom alla partierna är funktionärer, antingen inom partiet på partistöd eller så har de arvoderade uppdrag på olika nivåer. Vanliga medlemmar, de som förr var partiernas ideologiska och ekonomiska ryggrad, de förekommer knappt längre.
Länge fanns (finns?) också ett system som kanaliserar partistöd i kommuner och landsting uppåt i partiapparaten. Detta för att finansiera centrala aktiviteter och funktionärer. Egentligen finns väl inte det behovet idag, pga alla centrala medel som redan finns.
Men systemet ger partiledningarna en makt, som de ogärna avstår ifrån...
(Hur tror ni att sverigedemokraterna finansierar sin centrala apparat?)
Lokala aktiviteter blir därmed svåra att driva. Vilket ökar likriktningen.
Jag minns den tid då medlemmarna fick betala en tia eller två för fikat vid partimöten. Då var det stora pengar. Och kaffet och brödet var det alltid någon som bidrog med, så inkomsten till partikassan var utan avbränningar. Likaså var smärre lotterier ett ständigt gissel. I den mån detta förekommer idag har det marginell betydelse. Då var det viktiga inkomster för partiet. Partiet var inte en födkrok utan en plats för ideologiska diskussioner och aktiviteter. Det fick kosta en del för den enskilde medlemmen.
Jag tror det blir svårt i vart fall för de gamla partierna att överleva helt utan partistöd, utan bidrag.
Men det borde gå finna en balanspunkt på betydligt lägre nivå än idag. Detta för att rädda demokratin.
Partier som existerar endast på bidrag lever på konstgjord andning. Partierna är inga självändamål. De är viktiga bara om de är fora för levande debatt, för demokratiska samtal, för kommunikation.
Och det räcker inte att dessa samtal stannar på lokalnivån.
Partiledningarna måste lyssna. Måste tvingas lyssna. Idag verkar de ha klippt av alla ledningar till verkligheten.
Inte minst allianspartierna, men till och från även sossarna och miljöpartiet, angriper ofta och hårt bidragspolitiken. Då definierad som det stöd som utsatta människor i svåra situationer ibland kan få.
Jag menar nog att yxan borde gå minst lika effektivt när det gäller partiernas beroende av offentliga bidrag.
Självfallet bör det finnas regler som begränsar framför allt stora bidrag från annat håll också. Rättvisa regler som sätter tak för hur mycket som bolag och organisationer får ge, samt att de ska redovisas öppet.
Däremot är nog behovet att reglera vanligt folks engagemang inte så viktigt. Demokrati skall ju vara för folkets skull. Inte för statens, inte för partiernas, inte för bolagens, inte för LO.
En gång till.
Demokrati är till för folket.
Inte för hur makten ska kontrollera folket.
Nej, folket ska kontrollera makten.
Jag tror att dagens repressiva demokrati gått fel.
Som Joshen skriver i Enligt min humla, demokratin skall vara representativ, inte repressiv.
Det är därför så lätt att, mot den bakgrunden, se varför sådant som FRA-frågan, Ipred med mera hamnat så kapitalt fel.
16 december 2008
Karl Sigfrid har fel, Hans Lindblad har rätt, förstås.
Karl Sigrid försöker på sin blogg förklara varför han kommer att rösta för fildelningslagen (IPRED), trots att han är emot den. Han är bara en m-ledamot av många och vill inte bryta partilinjen.
Jag har direkt på Sigfrids blogg gett en kommentar enligt följande.
"Karl. Jag köper inte din slutsats.
Jämför med det resonemang som Hans Lindblad förde i somras/höstas på min blogg.
En viss disciplin är nödvändig, framför allt för att driva igenom de förslag som partiet gick till val på och för att följa partiets grundideologi.
Den som är personkryssad för något annat är förstås friare, rent moraliskt.
MEN INGET AV ALLIANSENS PARTIER GICK TILL VAL PÅ ATT INFÖRA VARE SIG FRA-LAGARNA, IPRED ELLER DATALAGRINGSLAGEN.
Inte heller ligger sådana beslut i linje med deras deklarerade ideologier. Ingen har heller kryssats in för att driva integritetskränkningar!
Det enda riktga för den som är trogen partiprogram och ideologier är att gå emot regeringens förslag i alla dessa frågor.
Kolla gärna Hans Lindblads inlägg hos mig i somras och höstas."
Och jag kan tillägga att detta är en av de saker som mest retar upp i vart fall de som röstat på något alliansparti i senaste valet. De uppenbara brott mot valprogram och ideologier som regeringspartierna nu gör slag i slag.
För kännedom ger jag här länkar till några av/om Hans Lindblads artiklar.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/08/fra-lagen-byrkratins-seger.html
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-ju-fler-integritetsskydd-som-behvs.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.htmlhtml
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/civilkurage-respekt-och-hans-lindblad.html
Karl Sigfrid, du har fel. Lysna på Hans Lindblad, han har fattat detta på rätt sätt.
Jag har direkt på Sigfrids blogg gett en kommentar enligt följande.
"Karl. Jag köper inte din slutsats.
Jämför med det resonemang som Hans Lindblad förde i somras/höstas på min blogg.
En viss disciplin är nödvändig, framför allt för att driva igenom de förslag som partiet gick till val på och för att följa partiets grundideologi.
Den som är personkryssad för något annat är förstås friare, rent moraliskt.
MEN INGET AV ALLIANSENS PARTIER GICK TILL VAL PÅ ATT INFÖRA VARE SIG FRA-LAGARNA, IPRED ELLER DATALAGRINGSLAGEN.
Inte heller ligger sådana beslut i linje med deras deklarerade ideologier. Ingen har heller kryssats in för att driva integritetskränkningar!
Det enda riktga för den som är trogen partiprogram och ideologier är att gå emot regeringens förslag i alla dessa frågor.
Kolla gärna Hans Lindblads inlägg hos mig i somras och höstas."
Och jag kan tillägga att detta är en av de saker som mest retar upp i vart fall de som röstat på något alliansparti i senaste valet. De uppenbara brott mot valprogram och ideologier som regeringspartierna nu gör slag i slag.
För kännedom ger jag här länkar till några av/om Hans Lindblads artiklar.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/08/fra-lagen-byrkratins-seger.html
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-ju-fler-integritetsskydd-som-behvs.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.htmlhtml
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/civilkurage-respekt-och-hans-lindblad.html
Karl Sigfrid, du har fel. Lysna på Hans Lindblad, han har fattat detta på rätt sätt.
14 oktober 2008
Strimmor av ljus betr integriteten.
Det finns trots allt lite ljus i tunnelns slut. Med det menar jag att trots FRA-lagen och Piratjägarlagen (som ännu inte tagits!) så finns det enstaka riksdagsledamöter som lagt motioner i sant liberal anda och inom viktiga områden med vidare giltighet.
Den viktigaste är nog folkpartisten Camilla Lindbergs motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk. Det är en ambitiös genomgång av vårt behov av ett privatliv, skyddat mot oönskade intrång och statlig inblandning.
Hon påpekar att Sverige har en svag lagstiftningen till skydd för privatlivet. Hon visar också att skyddet för privatlivet kan hotas av flera var för sig oberoende och ganska harmlösa mass- övervakningssystem. Den tekniska utvecklingen möjliggör ett sammanställande och analys av information som tidigare var alltför splittrad och mångfacetterad för att kunna utgöra något hot mot individens integritet.
Motionen har fyra förslag till beslut:
1. Införande av en integritetsbalk. 2. Att införa integritetsrevisioner. 3. Att införa obligatoriska integritetskonsekvensanalyser, samt 4. att införa förbud mot massövervakningssystem.
Det sista motiverar hon bland annat med att risken finns ... att system som tekniskt medför risker för massövervakning införs utan en tillräcklig analys av integritetsperspektivet. Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning.
Självfallet ser jag här en syftning som också har bäring på diskussionerna kring FRA-lagen.
Även Birgitta Ohlsson (fp) har en motion som också berör integriteten. Motion 2008/09:K331 Integritetskonsekvensutredning. Hon menar, full riktigt, att när lagar föreslås skall det, före beslut, finnas en integritetskonsekvensutredning, som visar hur den kan påverka medborgarnas personliga integritet. Kan man här ana kritik mot hur FRA-lagen tillkommit?
M-ledamoten Karl Sigfrid har en motion 2008/09:N433 om ACTA-avtalet och friheten på internet. Han skriver att på initiativ av USAm fl länder och EU förhandlas det nu fram ett internationellt antipitratavtal, Anti-Counterfeiting Trade Agreement(ACTA). Istället för att gå via de vanliga organisationerna för handel och immaterialrätt väljer dessa aktörer att förhandla multilateralt för att i ett senare steg uppmana andra länder att ansluta sig till ett färdigskrivet avtal. Förhandlingarna hålls hemliga. Varken lagstiftare eller allmänhet har insyn.
Calgary Herald skriver att tullen ska bli mer involverad i antipirat-arbetet genom att resande med mp3-spelare och laptop-datorer kan få sin utrustning genomsökt i jakten på piratkopierad information. I Kanada kan gränsvakter redan i dag söka i resenärers datorer efter vissa typer av olagligt material. Denna modell skulle med ACTA kunna införas i stora delar av världen, och användas för att leta efter olovligt kopierad musik och film.
Mot den bakgrunden vill Sigfrid att Sverige bör verka för att ACTA-avtalet förhandlas fram i full öppenhet. Likaså vill han att Sverige bör säkerställa att det inte sluts ett ACTA-avtal som medför censur, avstängningar från Internet eller andra inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten. Slutligen vill han att EU:s civilrättsliga sanktionsdirektiv ej bör införlivas i svensk lagstiftning på ett sätt som urholkar den enskildes integritetsskydd.
Detta ser jag som ett välkommet apropå till den Piratjägarlag som regeringen föreslagit.
Den viktigaste är nog folkpartisten Camilla Lindbergs motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk. Det är en ambitiös genomgång av vårt behov av ett privatliv, skyddat mot oönskade intrång och statlig inblandning.
Hon påpekar att Sverige har en svag lagstiftningen till skydd för privatlivet. Hon visar också att skyddet för privatlivet kan hotas av flera var för sig oberoende och ganska harmlösa mass- övervakningssystem. Den tekniska utvecklingen möjliggör ett sammanställande och analys av information som tidigare var alltför splittrad och mångfacetterad för att kunna utgöra något hot mot individens integritet.
Motionen har fyra förslag till beslut:
1. Införande av en integritetsbalk. 2. Att införa integritetsrevisioner. 3. Att införa obligatoriska integritetskonsekvensanalyser, samt 4. att införa förbud mot massövervakningssystem.
Det sista motiverar hon bland annat med att risken finns ... att system som tekniskt medför risker för massövervakning införs utan en tillräcklig analys av integritetsperspektivet. Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning.
Självfallet ser jag här en syftning som också har bäring på diskussionerna kring FRA-lagen.
Även Birgitta Ohlsson (fp) har en motion som också berör integriteten. Motion 2008/09:K331 Integritetskonsekvensutredning. Hon menar, full riktigt, att när lagar föreslås skall det, före beslut, finnas en integritetskonsekvensutredning, som visar hur den kan påverka medborgarnas personliga integritet. Kan man här ana kritik mot hur FRA-lagen tillkommit?
M-ledamoten Karl Sigfrid har en motion 2008/09:N433 om ACTA-avtalet och friheten på internet. Han skriver att på initiativ av USAm fl länder och EU förhandlas det nu fram ett internationellt antipitratavtal, Anti-Counterfeiting Trade Agreement(ACTA). Istället för att gå via de vanliga organisationerna för handel och immaterialrätt väljer dessa aktörer att förhandla multilateralt för att i ett senare steg uppmana andra länder att ansluta sig till ett färdigskrivet avtal. Förhandlingarna hålls hemliga. Varken lagstiftare eller allmänhet har insyn.
Calgary Herald skriver att tullen ska bli mer involverad i antipirat-arbetet genom att resande med mp3-spelare och laptop-datorer kan få sin utrustning genomsökt i jakten på piratkopierad information. I Kanada kan gränsvakter redan i dag söka i resenärers datorer efter vissa typer av olagligt material. Denna modell skulle med ACTA kunna införas i stora delar av världen, och användas för att leta efter olovligt kopierad musik och film.
Mot den bakgrunden vill Sigfrid att Sverige bör verka för att ACTA-avtalet förhandlas fram i full öppenhet. Likaså vill han att Sverige bör säkerställa att det inte sluts ett ACTA-avtal som medför censur, avstängningar från Internet eller andra inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten. Slutligen vill han att EU:s civilrättsliga sanktionsdirektiv ej bör införlivas i svensk lagstiftning på ett sätt som urholkar den enskildes integritetsskydd.
Detta ser jag som ett välkommet apropå till den Piratjägarlag som regeringen föreslagit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)