Korruptionen i Sverige och EU, enl Cecilia Malmström.

Visst har vi korruption i Sverige. Hur stor är svårt att veta. Speciellt om vi vill jämföra med hur det är i andra länder.
Kanske är det så att Uppdrags granskning gjort oss mera medveten om den. Och en del tidigare uppmärksammade granskningar i media.

Som EU-kommissionär har Cecilia Malmström gjort en rapport med kartläggning och förslag.
Ur den vill jag citera några avsnitt, som specifikt rör Sverige.

"Sverige är inte felfritt, något som inte minst turerna kring härvan i Göteborg och frågetecknen kring Telias etablering i Uzbekistan har visat", skriver Malmström.
---
Enligt Malmström görs för lite i EU-länderna för att bekämpa korruptionen.
Privatiseringarna i Sverige har fått stora juridiska konsekvenser, där offentligrättsliga kontrollmekanismer satts ur spel och där korruption nu blivit civilrättsliga frågor, konstaterar EU-kommissionen. I praktiken har det inneburit att genomlysningen av verksamhet som tidigare omfattades av offentlighetsprincipen har begränsats.
Kommissionen skriver samtidigt att mycket tyder på att det svenska rättsväsendets effektivitet när det gäller kontroll av svenska företags mutor till utländska beslutsfattare brister. Antalet rättsfall på området är begränsat i jämförelse med landets förhållandevis stora exportsektor inom allt från försvarsutrustning, telekom, bygg och energi.
För att få bukt på svenska korruptionsproblemen lämnar EU-kommissionen en rad förslag i rapporten, bland annat regler som ökar insynen i kommunal upphandling och höjda bötesbelopp för företag som döms för mutbrott i utlandet."
---

Just det. Privatiseringar med juridiska konsekvenser, som inte uppmärksammades vid införandet. Förutom insynen vill jag påpeka att företagsformerna för en del offentlig verksamhet i privat regi inte heller verkar vara helt lämpliga. Aktiebolaget är nog inte den bästa formen om man vill ha insyn och en garanti för att inte vinstintresset ska vara det allt överskuggande. Som jag ser det har privata alternativ skapats för att ge mångfald, alternativ, utveckling och effektiviseringar.
Och så var det detta med Telias utrikesaffärer.

Några aspekter på korruption har jag även i denna bloggpost. Länk.

Verklig demokrati förutsätter insyn och offentlighet

På internet, detta den fria debattens forum, cirkulerar just nu en namninsamling för insynsrapporten.

Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---

Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.


Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst

FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.

Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.

Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.

En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.

Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.

UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.

En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.

Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.

Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.

Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.

Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.

Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.

Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.

Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.

Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.

Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.

Ska en regering sitta på riksdagens eller statsministerns förtroende?

De flesta kommentarer (som jag läst el hört) till utnämningen av Birgitta Ohlsson till EU-minister har varit positiva, positiva till henne (trots lite rädsla för hennes feminism etc). Däremot har en och annan menat att just den ministerposten inte behövs (Expressen t ex) eller att Birgitta riskerar att tvingas dämpa sin kritik mot både tidigare och kommande regeringsbeslut, som hon inte gillar. Jag och Johan Westerholm har haft en kommentarsdebatt om detta.

Det är bl a mot den bakgrunden jag läser Cecilia Wikströms debattartikel i DN idag. Rubriken är: Sveriges nästa regering måste frågas ut offentligt. Hon hänvisar till hur europaparlamentet frågat ut de blivande kommissionärerna under stor offentlighet, vilket inneburit att de måste förbereda sig, sätta sig in i vad de förutsätts göra och förklara vad de vill med sitt nya uppdrag.

På det sättet blir parlamentet informerat och kan dessutom säga ja eller nej till kommissionen. Duger inte svaren kan de stoppa hela kommissionen. Cecilia W menar att i Sverige borde ministerämnen i vart fall frågas ut offentligt. En utmärkt idé!

Jag håller med om att öppenheten måste öka. Likaså möjligheterna att kunna hävda sin integritet. Jag noterar att Johan Westerholm också läst DN, och han kompletterar med att begära att KU måste bli vassare, dvs sluta med att vara ett transportkompani för sittande regering, oavsett vilken den än är. Det instämmer jag också i. Liksom i att det finns fler problem att ta i. Ett, som varken Cecilia Wikström eller Johan W nämner, är behovet av en författningsdomstol.

Det är något fel i att statsministern ska kunna utse ministrar utan riksdagens hörande.
Det är inte bara i EU som höga politiker eller tjänstemän (med politiska uppdrag) synas offentligt, innan de får tillträda. De ska godkännas inte bara av statsminitern el motsvarande utan även av parlamentet eller ett granskande utskott. Jämför gärna med hur det är i USA.

Som ett första steg vore det utmärkt med offentliga utfrågningar. Ett andra steg, vilket skulle innebära en ändring i grundlagen, får tas när vi vet hur långt betr ökad öppenhet som utfrågningarna leder.

Offentlighet, och gärna godkännande av riksdagen, skulle gissningsvis stärka den enskilde ministerns möjlighet att hävda sig gentemot partiinpiskare. Vilket jag skulle välkomna. Idag är ju regeringen ett kollektiv, utsett av statsministern, och får i vart fall utåt ses som hans lojala ja-sägare.
Jag tror det vore en fördel för demokratin, en levande demokrati, att ministrar är förberedda för sina uppdrag, och att riksdagen kan grilla dem om deras åsikter, planer och prioriteringar. Jag har tidigare efterlyst större självständighet betr riksdagsledamöterna i förhållande till partiorganisationerna. Detsamma bör gälla för ministrar!

Det är ju faktiskt så att väljarna väljer person, riksdagsman/kvinna! Att de står på en partilista är en annan sak. Partier är ett sätt att gruppera sig samarbetsmässigt för ledamöter som har liknande inställning. Men det är, eller bör vara, den enskilde ledamoten vi tar ställning till i val, dennes ideologi och integritet. Då bör det vara de som folket valt, som ska ha koll på vilka som statsministern vill ha som ministrar.

Insyn, offentlighet, förtroende, integritet, självständighet = levande demokrati.

Piratpartiet breddar sig?

Piratpartiet ska ställa upp i såväl riksdags, som landstings- och kommunalvalen nästa år. Bra! Under vissa förutsättningar.
S-märkte (men i grunden rätt socialliberale) Johan Westerholm har en genomgång, som jag i långa stycken kan instämma i. Och tidigare språkröret Birger Schlaug (mp) välkomnar också (pp), med vissa förbehåll.

Och visst låter det bra, (pp) ska försöka få in sitt integritetsperspektiv även i lokal politik, medborgarrätten och informationssamhället. Utomordentligt. För det är bitar som de gamla partierna inte klarat av, eller rent ut sagt misskött.

Uttalanden från Rick Falkvinge tyder på att de gör en försiktig breddning av sitt program genom att just söka integritetsvinkeln i fler än de frågor som hittills dominerat i partiets framtoning. Lyckas de så kommer stämpeln som enfrågeparti att långsamt blekna.

Den stora frågan är om de kan finna och effektivt marknadsföra tillräckligt många sansade och mogna kandidater, som har detta bredare perspektiv. Liksom att de finner kandidater i alla åldersgrupper. Som inte bara sitter av fullmäktigsammanträden, utan är aktiva.

Och, inte minst, att de hittar "rätt" brytpunkt mellan integritet och offentlighet. Vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Samt sluta att tala om att "sjukvård med mera" som skitfrågor.
Det finns integritetsaspekter på sjukvården.
Också.

En intressant aspekt blir i vilken mån (pp) kan förebygga att (sd) får större inflytande i svensk politik. Deras politik är starkt skiljande, men båda kan i någon mån attrahera människor som är missnöjda med dagens partier. Om än utifrån väldigt skilda utgångspunkter.

Mera om en landshövdings avgång

Avgång, ja, om att hon blev sparkad då, Marianna Samuelsson. Mitt inlägg den 6 aug om detta har också varit infört i PT den 8 aug. Många har också kommenterat det på bloggar. En av dem är förre mp-språkröret Birger Schlaug. Schlaug var för övrig språkrörskollega med Samuelsson en gång i tiden. Han anser också att hon gjort en stor tabbe. Något vill han dock nedtona det hon gjort med att lika behandling inför lagen inte finns.

Som om det skulle göra saken bättre. Att det brister mycket i detta innebär, som jag ser det, att alla avsteg från denna grundläggande princip måste bekämpas. Oavsett om de som särbehandlar folk av olika anledningar erkänner det - eller svänger sig och gör pudlar för att slippa ta ansvar. Ansvarsutkrävande är inte precis det som utmärker svensk förvaltningskultur. Tyvärr.

FarmorGun snuddar vid detta också. Men hon ställer också ett antal frågor i sammanhanget, som hon delvis också svarar på.
Jag anser dock inte att man generellt kan anse det oetiska att spela in uttalanden som makthavare gör, inte ens vid slutna sammanträden. Det kan tvärtom vara ett sätt att visa vad dessa verkligen står för, ett medel för att utkräva ansvar.

Och den personliga integritet, som jag värnar, är inte i fara av att en makthavares åsikter i tjänsen spelas in och offentliggörs. Tvärtom. Offentlighetsprincipen är viktig - men givetvis rör den sådant som innebär maktutövande etc, inte personliga förhållanden utan relevans.

Jag tror verkligen inte att det faktum att Samuelsson är en kvinna skulle ha spelat en roll när hon fick sparken. Och min erfarenhet av kvinnliga politiker är att de är minst lika förslagna och erfarna i politiskt rävspel som manliga kollegor. Samuelssons agerande både före och efter offentliggörandet av denna sorgliga historia visar att hon inte är lämpad för jobbet som landshövding. Men, som någon annan kommenterat detta, regeringen måste klargöra vad en landshövding egentligen ska göra och vara. Är det en reträttpost inför pensioneringen för mer eller mindre lyckade men förbrukade politiker? Vem företräder han/hon? Står han/hon över lagen?

Jag fick aldrig förtroende för Marianne Samuelsson när hon var aktiv politiker. Men inom mp hade hon förtroende, och där ansågs hon som jordnära och stående på de svagas sida. Det är möjligt att det var så, men som landhövding har hon visat på ännu en risk som både politiker och andra "höjdare" löper - att tappa kontakten med vanligt folk och deras vardag. Att makt korrumperar.

Samt att den som gjort respektabla insatser i en position inte per automatik är lämplig för andra (topp-)jobb.

Omedveten (?) socialliberalism på gång? Uppdaterad.

Jag har ju inte dolt på något sätt att jag är liberal, närmare bestämt socialliberal (dvs för en liberalism med socialt ansvarstagande). Det möts oft(st) av en slags artig tystnad, någon gång med ett litet instämmande och då och då med mer eller mindre aggressivt motstånd.

Det intressanta just nu är dock att mitt inlägg om "liberal rebell" har fått en del intressanta kommentarer samtidigt som (social-)liberalismen diskuteras och till och med lyfts fram av en del andra bloggare. Indirekt även av högste skattebyråkraten Mats Sjöstrand, som i dagens DN-debatt går ut till försvar för den personliga integriteten. Rätt så, offentlighetsprincipen är till för att vi medborgare ska kunna hålla koll på myndigheterna, inte för att underlätta snokande i alla människors privata angelägenheter.

Förutom oskicket att vältra sig i de privata uppgifter som skatteverket har, är det ju fler saker i tiden som underlättar integritetskränkningar. Jag tänker på sådant som FRA-lagarna, där uppgifterna visserligen ska skötas som vore de hemliga, med hopsamlandet innebär en uppenbar risk för läckor och obehörigt användande. På likartat sätt är Ipred, datalagringsdirektivet med mera farliga saker bland annat ur integritetssynpunkt.

På bloggen Liberal 2010, (länk: http://liberal2010.blogspot.com/ Av någon anledning funkar det inte att göra den klickbar här, men pröva länken i listan i vänsterspalt), har just inkommit ett inlägg om socialliberalismen och dess situation idag. Ytterligare ett är på gång. Jag hoppas att dessa inlägg läses och kommenteras.

Min tro är ju att socialliberalismen omfattas av fler än av de som tror sig vara socialliberaler. Och en del sk socialliberaler borde kanske tänka igenom vilken innebörd de ger ordet.

Socialliberalismen inom dagens partier ligger dock risigt till. Både inom folkpartiet och inom de andra partierna.
Så vad måste till?
Det bör diskuteras.

UPPDATERING. På kommentarplats finns en liten diskussion om offentlighet el ej av uppgifter som Skattemyndigheterna har. Liksom om vem som skall kontrolleras, den enskilde eller myndigheterna. I st f att upprepa det som sägs där (eller göra en ny bloggpost) så hänvisar jag intresserade att läsa kommentarerna här.

Jag skulle också välkomna inlägg på bloggen Liberal 2010 om socialliberalismen och dess framtid, vilket ju är vad detta inlägg också gör avstamp i. Men på den bloggen finns några nya och djuplodande texter, som förtjänar studium.
(2009-02-09)