Vanföreställnigar (m) om A-kassan -och hur det är...

Jag blir så irriterad över den soppa av fördomar och vanföreställningar som frodas hos personer, som uppenbart sympatiserar med moderaterna, om A-kasseersättningar, att jag känner att jag måste skriva av mig en del fakta om hur det faktiskt är.
Eftersom även fp, c och kd ingår i alliansregeringen, och där medverkar till att urholka trygghetssystemen, så finns troligen samma fördomar, som visar ett förakt för allt som luktar arbetare och sådant vanligt folk som råkar i olycka på ett eller annat sätt. Är det inte "bara" grumliga fördomar så är de ju ren illvilja.

Nå. Det sägs på bl a Facebook att s-ledaren Löfven vill ge folk med A-kassa 20.000 kr/mån. En del uppfattar det till och med som 20 papp skattefritt! Varvid en del hakar på att får man 20.000 i månaden utan att arbeta, så slutar folk jobba. Och de (m-sympatisörerna) skulle självklart göra det. Påstår de.
Samtidigt ondgör sig en och annan över att garantipensionen till de som inte lönearbetat bara skulle vara "6.000 kr till jordbrukarhustrur".

Alltså. Jag ingår inte i Löfvens hejarklack. Men rätt ska vara rätt. (Mina källor är Af och Wikipedia).
Det som framkom i Agenda (16 febr) var att sossarna vill höja TAKET för beräkningen av arbetslöshetsförsäkringens ersättning till 20.000/män, idag är taket 18.700 kr.
Ersättningen är 80% därav, dvs ca 15.000 kr/månad, eller 680 kr/dag, 5 dgr/vecka. Ersättningsperionden är begränsad till 300 dgr. Taket har gällt i tiotalet år.
Citat från Wikipedia.
"Arbetslöshetsersättningen får som mest utgöra 80 procent av medlemmens tidigare lön. Ersättningen har dock ett maxtak på 680 kronor per dag. För att en arbetslös ska ha rätt till ersättning som baseras på tidigare förvärvsinkomster måste denne ha varit betalande medlem av a-kassan i minst ett år samt uppfyllt det s.k. arbetsvillkoret (80 arbetade timmar/månad i minst 6 månader under en period av 12 månader innan arbetslösheten) inom medlemstiden."

Detta gäller de första 200 dagarna av arbetslösheten. Dag 201-300 gäller 70% av tidigare lön, fortfarande max 680 kr/dag.
OBS detta är de maximala ersättningarna.

A-kassa är inte något man bara kan få så där. Det förutsätter dels att man varit betalande medlem i försäkringen lång tid. Dela att man är arbetslös. Arbetsvägrare göre sig icke besvär, vilket däremot de som ondgör sig även A-kassan tycks tro. Och, som sagt, det är en tidsbegränsad ersättning för inkomstbortfall.

Jag konstaterar att visserligen har en del, även heltidsarbetande,  en inkomst som understiger 18.700 kr/månad före skatt, men de flesta har en bra bit mera utan att på något sätt vara högavlönade.  Säg en normal inkomsttagare med en bruttolön på 25.000/månad, som blir av med sitt jobb. Den får max 15.000 brutto i A-kassa, och ska på det klara att hålla kvar bilen (t ex för att skjutsa barn till skolan, handla och för att kunna ta ett jobb som kräver bilinnehav) och dessutom betala en hyra på 8-10.000 kr/mån eller att betala räntor och amorteringar på huslånet. Hur tufft  blir inte det? Med Löfven(s) förslag skulle ersättningen stiga med en tusenlapp i månaden, före skatt.  Innebär det ett lyxlirarliv i sysslolöshet? Nej, inget lyx, och man kan inte bara välja det. Man ska ha blivit av med jobbet - och aktivt söka nytt  jobb. Tiden försvinner snabbt.

Såhär beskriver Af reglerna, "Vad måste du göra för att få ersättning?
Här får du veta vad som är ditt ansvar, från att du anmäler dig på Arbetsförmedlingen tills du börjar på ditt nya arbete eller i annan sysselsättning.

Medverka till att upprätta en handlingsplan

Du ska tillsammans med Arbetsförmedlingen göra en handlingsplan där det ska stå vad du ska göra för att så snabbt som möjligt få ett arbete. Om du har godtagbara hinder enligt arbetslöshetsförsäkringen för att inte söka vissa arbeten, ska det stå i handlingsplanen vad du ska göra för att åtgärda dem. Om du inte medverkar till att göra en handlingsplan meddelar vi det till din a-kassa.
  

Lämna aktivitetsrapport

Du som får eller begär arbetslöshetsersättning ska lämna en aktivitetsrapport en gång i månaden till Arbetsförmedlingen. Aktivitetsrapporten ska innehålla aktiviteter som du utfört för att få ett arbete eller annan sysselsättning. Om du inte lämnar in aktivitetsrapporten i tid meddelar Arbetsförmedlingen det till din a-kassa.

Så här går det till att aktivitetsrapportera

Besöka och kontakta Arbetsförmedlingen och kompletterande aktör

Du ska besöka och kontakta Arbetsförmedlingen eller kompletterande aktör vid överenskomna tider eller om du blir kallad till ett möte. Kompletterande aktör är samlingsbegreppet för de företag som utför en kompletterande arbetsförmedlingstjänst på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Om du uteblir från ett bokat möte meddelar vi det till din a-kassa.
     

Söka anvisade lämpliga arbeten

Du ska söka arbeten som Arbetsförmedlingen anvisar dig och vara beredd att ta alla slags arbeten som du kan utföra. Om du inte har några hinder som är godtagbara enligt arbetslöshetsförsäkringen, måste du vara beredd att söka lämpliga arbeten på hela arbetsmarknaden. Det gäller redan från första dagen som du får eller begär arbetslöshetsersättning. Det innebär att du kan behöva dagpendla, veckopendla eller flytta. Om Arbetsförmedlingen bedömer att du inte är beredd att ta ett lämpligt arbete meddelar vi det till din arbetslöshetskassa.

Hur bedöms om ett arbete är lämpligt för dig?
     

Aktivt söka arbete

Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring och inte en yrkesförsäkring. Du ska själv vara aktiv i ditt arbetssökande, så att du så snabbt som möjligt får ett nytt arbete. Om Arbetsförmedlingen har anledning att tro att du inte vill eller kan ta ett lämpligt arbete meddelar vi det till din a-kassa." 

----

Betr garanti- och andra pensioner får jag ta upp det en annan gång. Men viss håller jag med om att garantipensionen (f.n. drygt 7.800 kr/mån för en ogift) är låg. Men kom ihåg att det är just en minimipension avsedd för de som inte haft beskattat arbete av någon betydelse. T ex de som varit arbetslösa hela livet, och tvingats leva på "försörjningsstöd", som t ex varit gifta med en jordbrukare men valt att låta inkomsten bara gå till maken, eller huvudsakligen levt på kapitalinkomster, eller som jobbat svart....
Det  förutsätts faktiskt att alla ska arbeta och ha beskattad inkomst (= tjänstepension tillkommer), eller delat lön/pension med maken.

Men nog är det orättvist att pensionärer ska ha högre inkomstskatt än de arbetande som inte är pensionärer. 

Varför blir politiker hotade?

Härom dagen publicerades en rapport (kallad Politikernas trygghetsundersökning) om att många politiker utsätts för hot och våld. Inte mindre än var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Och är det inte bara heltidsanställda toppolitiker som intevjuats. Nej, även engagerade på kommun- och landstingsnivå är med i undersökningen.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp och en av regeringens bättre statsråd) uttalade sig djupt bekymrad. Om inte folk vågar engagera sig i politiskt arbete är demokratin i fara. Visst är det så. Och på liknande sätt har många fler uttalat sig.  En av dem är alltid intressante Christian Dahlgren.  Med utgångspunkt i hans bloggtext med rubriken Demokrati under hot, gör jag följande kommentar.  Och detta eftersom jag inte sett mycken diskussion av orsakerna till hotbilden. 


Jag instämmer till fullo i det Christian Dahlgren skriver.  Våld och hot är inte acceptabelt i en demokrati. Och självfallet inte heller att detta leder till mord och mordförsök. Därför måste ett militant språkbruk undvikas, för att inte virrpannor och fanatiker stimuleras till vansinnesdåd.
Jag utsattes själv för en del hot under min aktiva tid, från personer med extrema åsikter. Det är irriterande, om än det inte föranledde mig att "ligga  lågt" med mina åsikter eller ställningstaganden. För det är ju det som de som hotar vill.

Dock måste en sak tilläggas. Stora delar av dagens politikerelit, de har i viss mån sig själva att skylla. Deras överlägsna och från verkligheten avskärmade liv och uppträdande har skapat en frustration som utgör en grogrund för extrema rörelser och ageranden. Som SD och deras gelikar, på båda sidor.  De senaste decenniernas politik, oavsett regering, har lett till ökade klyftor i samhället.  Livet och villkoren för sjuka, arbetslösa och pensionärer har blivit hårdare. Samtidigt har den politiska klassen beviljat sig själva löner, pensioner och avgångsvederlag/fallskärmar som icke är av denna världen. Att vara berusad eller att hota folk med järnrör ökar inte heller respekten för politiker.

Att de etablerade partierna, stora som små, är till förväxling lika varandra samtidigt som de mer eller mindre medvetet tränger undan sina respektive ideologier eller förvanskar tillämpningen av dem, det ger inte folk någon chans till verkliga alternativ. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Och då är det lätt att demonisera den andra parten.
När politikerna verkar förakta väljarna, då leder det till att väljarna föraktar politikerna.

De ledande politikerna (och i viss mån media) har ett stort ansvar för att inte demokratin urholkas och desperationen sprider sig.  I ett samhälle där klyftorna är för stora och där samtidigt  ideologierna försvunnit i partierna, där är de få som vill engagera sig i det demokratiska vardagsarbetet.

Ska, bör eller kan. Och om det behövs täckning för pensionerna.

Det känns mycket ovant detta, att jag "måste" försvara Reinfeldt. Han är ju en av mina speciella hackkycklingar.
Låt mig dock börja med att konstatera att det just nu förekommer ett otal diskussionstrådar på Facebook om uttalande av Annie Lööf, Mats Odell, Ann Wibble (!) - och vad Fredrik Reinfeldt sagt betr pensionsålder. Jag blir beklämd när debattörer felciterar i syfte att visa sitt hat emot någon person. Uttalanden om att något "bör" vara, kunna vara, på det ena eller andra sättet, det beskrivs som om att den som sägs ha sagt detta är världfrånvänd och att han/hon sagt att ungdomar SKA spara ihop 200 000 kr, att Odell har köpt lägenheter till sina barn när det han gjort är att gå i borgen för barnens köp, att Ann Wibble sagt att man SKA har en årslön på banken. Eller att Reinfeldt sagt att VI SKA jobba till 75. Det de uttryckt är faktiskt önskemål, målsättningar.

Jag tycker faktiskt det är bra målsättningar att folk bör eller ska kunna (genom stimulans) spara ihop pengar till buffert för olika kostnader i livet. Bättre än att plötsligt stå på bar backe och tvingas låna till dyr ränta eller springa till socialen. Och den som förstår det minsta om ekonomi borde begripa att den eventuella pension som kan utgå till dagens unga och nyfödda blir ytterst liten om de arbetar (dvs ger underlag till pension) bara runt trettio år och sedan tror sig kunna leva på denna pension tills de blir 100 år eller mer. Det är ju tyvärr så att inträdet i arbetslivet ofta sker först i 30-årsåldern, av olika skäl. Och den faktiska pensionsåldern idag är runt 62-63 år.
Hur ska runt 30 års arbete ge underlag för en rejäl pension som ska räcka i 40 år?

Detta är politikerna medvetna om, men har tassat runt. Kanske pga att de (de heltidsavlönade) själva har så fina pensionsvillkor! (Vilka jag anser skulle anpassas till de villkor som gemene man har!) Och kanske för att pensionärerna betalar mera skatt än de i verksam ålder, pga politiska beslut.
Nu slängde Reinfeldt ut en brandfackla, och nog tog det eld. Han menade att pensionsåldern bör vara mera flexibel än den är idag och att det vore bra om många valde att arbeta längre. Han sa inte att alla ska arbeta längre!
Han sa också att det måste blir mera naturligt att byta jobb någon gång i livet, så att den som t ex har ett fysiskt tungt arbete i god tid byter till något annat så att han/hon kan fortsätta att arbeta utan att slita ut sig. Att arbetslivet blir mera människovänligt. Givetvis innebär det också att det krävs stora och nya insatser av vuxenutbildningen.

Idag finns en formell möjlighet till flexibilitet, stegvis framdriven av t ex Gunnar Heléns fp (på den tid fp var ett socialliberalt parti) och även senare. Men den har främst använts för att gå i pension tidigare, med följd att pensionen reducerats.

De stora praktiska hindren är mentala, och att inte minst fackliga avtal (mellan facken och arbetsgivarna) förutsätter att folk slutar arbeta (senast) vid 65.

Förutom det uppenbara ekonomiska behovet av att arbeta längre, både som ung och äldre, så borde det också vara en mänsklig rättighet att få arbeta så länge man vill och kan. Många vill det, varför göra det svårt för dem?
Åldersdiskriminering är en styggelse. Andra kan inte idag, pga praktiska hinder och för tunga arbeten. Dessa hinder bör självfallet arbetas bort, även om det givetvis inte är en enkel uppgift.

Vart tog fp vägen?

Dessa rader föranleds främst av ett litet grubbel kring i första hand valet 2006.
Vad hände då? Jo. moderaterna gick fram oerhört kraftigt. Från 15% till 26%
Men med 26% kan man inte bilda en regering utan stöd från andra. Således lät sig de andra alliansbröderna plockas in i regeringsunderlaget. Detta trots att de samtliga gick bakåt. Trots att de tappade mycket av sina gamla väljare till just moderaterna.

Fp, kds och c de lydde snällt Reinfeldt och blev undergivna stödpartier och belönades med några ministerposter för det. Bilden har hela tiden varit densamma. Inga sprickor i fasaden. Enade vi stå, söndrade vi falla. Att få igenom sin egen politik har inte varit någon prioritering för de små stödpartierna. Någon departementspost som tröst räckte. Enighet viktigare än innehållet. (Dagsaktuell kommenta: Hur i fridens dagar kan kd svälja att de blev helt överkörda av de tre andra betr pensionärsskatten? Det är obegripligt både sakligt och partistrategiskt.)

Valet 2002 blev dels en framgång för fp, dels var det det sista valet som ännu socialliberalismen ändå var ledstjärnan för fp. Även om antydningar till en krackeliering funnits i några år. Men inför valet 2006 så gjordes tydliga markeringar att fp inte längre stod för socialt ansvar på det sätt som tidigare varit självklart. Fp var öppet för nedskärningar i de sociala skyddsnäten. Samtidigt hade fp´s ledning svävat på målet betr invandringspolitiken och nära nog varit berett att köpa Göran Perssons (felaktiga) resonemang om "social turism", men fick till slut bakläxa. Det visade dock en svaghet i viljan att stå fast vid den socialliberala grundprincipen. Inför valet 2006 hade fp även en del affischer som visade på en stark frammarsch för det som kom att kallas krav"liberalism" och batong"liberalism".
I sista stund visade även partiets ledning, inkl dåvarande partisekreteraren, att de inte förstod integritetens och rättssäkerhetens betydelse, manifesterat genom intrånget i SAP:s interna datornät.

Så blev valet 2006 en KATASTROF för folkpartiet. Inte bara en smärre tillbakagång. Nära hälften av fp´s röstandel försvann! I glädjen över att få ingå i en moderatstyrd regering så lyckades partiledningen får både det egna partiet och väljarna i stort att glömma bort denna katastrof.

Att få sköta skolan (vilket i stort skett bra) fick skyla över allt annat. Den sociala nedrustningen (som i och för sig påbörjats under sossetiden dessförinnan!) fortsatte i än högre grad än gick att ana före valet. Osäkerheten kring flykting och invandringspolitiken fortsatte. Och frihetsfrågorna försvann från fp´s agenda. Rättssäkerhet och integritet är inte frågor som batong"liberaler" som Johan Pehrson prioriterar precis. Ur ideologisk synpunkt blev både partiets handläggning av och ställningstagande betr FRA-lagen (med närliggande frågor) en fullständig katastrof.

Därför återkom inte 2010 de liberala väljare, som 2006 gick till moderaterna, till fp. Fp´s dataschabbel 2006 visade sig ju bara vara förvarning till FRA-katastrofen 2008.
Och vart skulle de socialliberala väljarna gå 2010, de som redan 2006 var besvikna på partiets väg från socialliberalismen? Ja, inte återkom de till fp i vart fall.

Om fp visat tecken på tillnyktring, till att återta den socialliberala väg som varit naturlig, till att lyfta fram både frihet och integritet liksom socialt ansvar, då borde valet 2010 ha blivit en återhämtning, kanske till och med ej rejäl sådan.
Tyvärr vidhöll fp i stället halsstarrigt sin vingliga, principlösa och till moderaterna (och regeringsmakten) underdåniga politik. Med resultat att även valet 2010 blev en motgång. Helt välförtjänt.

Folkpartiet idag förtjänar inte att sitta i regeringsställning. (Och det gör i och för sig inte kd eller c heller, de är lika principlösa och anpassliga i sin vilja att prioritera makten.)
1976 och 1991 satte sig fp i regeringarna för att genomdriva en socialliberal fp-politik. 2006 och framöver har det bara varit viljan att sitta i regering. Den ideologiska ledstjärnan, innehållet i politiken, det ses inte längre som viktig.

Så har det än en gång visat sig att Lord Actons tes är riktig. Den gäller även liberaler i maktställning. "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."

Detta gäller alla partier och ledande politiker, men här beskriver jag främst folkpartiets förfall.

Fp har tappar både det sociala ansvaret och den liberala frihetstanken i sin praktiska politik. Detta i strävan efter makten.

Som en föjd därav så har fp tappat halva väljarkåren från 2002. Finns det inte någon valstrateg, som ser detta samband? Och är de kvarvarande socialliberalerna inom fp utan inflytande på partiets vägval?

Ska Bodström ha betalt för att "slippa" riksdagen?

På många bloggar diskuteras om Thomas Bodström ska ha någon form av "avgångsvederlag" i och med att han nu frivilligt (!) avstår från sin riksdagsplats. Det är en i och för sig principiellt viktig debatt. Jag såg någonstans att han skulle få ett års oreducerad ersättning, när han går. Jag har inte hunnit kolla om det är så, men om så vore är det helt orimligt! Han har inte blivit avsatt av väljarna, utan har avgått av fri vilja då han inte kan vara tjänstledig eller sköta sitt uppdrag från USA.

F.ö. torde Bodström klara sig utan att använda någon fallskärm. Hans inkomster som advokat och författare mm lär med råge överstiga en i och för sig väl tilltagen riksdagsmannalön.

En annan principiellt viktig ser jag på bloggen Röda Malmö. Varför ska riksdagsledamöter ha ett bättre skyddsnät än oss andra medborgare? Borde inte - i jämlikhetens namn - samma regler gälla för alla som blir av med sitt arbete, även för (heltids) politiker som blir av med sina uppdrag?

Ja, det är en bra fråga. Ofta är de, eller kan vara, tjänstlediga från sitt ordinarie arbete, och kan återgå till detta om väljarna säger tack och adjö. I andra fall bör rimligen de vanliga A-kassereglerna gälla. Eller vanliga pensionsvillkor. En gräddfil för ex-politiker gör att klyftan mellan dem och vanliga väljare, gör det svårare för politiker att leva sig in i andras villkor. Och underblåser politikerföraktet.
Eller hur?

Ekonomer teoretiserar bort vad frågan gäller. Tillägg!

Debatten om pensionärernas behållna inkomst jämfört med löntagares blev en riktig följetång. Det startade med en DN-debattartikel och uppföljning på en av skribenternas blogg Ekonomista. Jag skrev om detta senast igår, där finns länkar. Idag har debatten fortsatt både på Ekonomista och min blogg. Det kan vara intressant att läsa kommentarerna. För att inte tappa bort det hela så skriver jag också denna bloggpost.

Jag vill då lyfta fram några saker. Ekonomerna skriver om det totala skatteuttaget inkl arbetsgivaravgifter för löntagare och jämför det med detsamma för pensionärer. Det kan man givetvis göra, även om det finns många invändningar emot resonemanget i sig.
Ex-vis: pensionärerna har ju redan gjort sina inbetalningar av arbetsgivaravgifter (via arbetsgivaren) innan de pensionerats. Varför ska de betala detta en gång till - vilket ju blir konsekvensen om ekonomerna anser att det annars är en skattefördel för pensionärerna.

I arb-giv-avgiften ingår dessutom förutom pensionsavgift även avgift för a-kassa och sjukpenningförsäkring, saker som inte kommer pensionärerna tillgodo.

Det grundläggande felet med ekonomernas resonemang (som fått applåder av personer med uppenbara sympatier med Sv Näringsliv och/eller är ek-studenter) är att de för ovanstående resonemang, som alltså handlar om totalt skatteuttag för pensionärer resp löntagare, som ett slags bevis för att pensionärerna inte fått det relativt sett sämre än (arbetande) löntagare i och med alliansens skatteförändringar.

Så vilse kan man gå när man ser på saken i sin teoretiska studiekammare - och inte kan låta bli att söka framföra fakta i fel fråga. Blanda äpplen med päron.

Som krydda på moset kan man ju också påpeka att det inte är bara pensionärer som fått det relativt sämre jämfört med friska och arbetande löntagare. Sjuka och arbetslösa har ju inte heller fått något "jobbavdrag". När de blir pensionärer kommer de dessutom att finna att deras pension blir lägre än deras friska, arbetande kollegors blir. Det får dock ses som en uttalad önskad effekt av "arbetslinjen". Eller?

Ännu en "krydda" är att de som, oavsett om de varit långtidssjuka, arbetslösa eller haft turen att vara friska och haft trygga jobb men som fallit för propagandan att de ska pensionsspara själva (privat), de åker på en skattesmäll jämfört med om de inte sparat. Detta har jag skrivit om i föregående inlägg.

Tillägg. Jag vill be er läsa en intressant kommentar till ovanstående av Bengt Svensson, liksom min kommentar till denna. Det finns i vart fall ett undantag från kravet på arbete för att få jobbavdrag. Gissa vilket!
F.ö. noterar jag att i den intensiva debatten på Ekonomistas blogg så får jag mer och mer instämmanden i mina synpunkter.

Näringslivsavlönade ekonomer blandar bort korten betr pensionärerna och skatten

I min förra bloggpost kommenterade jag kort ett inlägg Daniel Waldenström haft på bloggen Ekonomista med rubriken: "Myt att pensionärer straffbeskattas".
Förutom detta inlägg har han tillsammans med Helena Svaleryd i DN en debattartikel med rubriken: "Pensionärer beskattas inte hårdare än löntagare". Sakinnehållet i båda fallen är att han/de anser att arbetsgivaravgifterna som arbetsgivaren inbetalar för löntagarna ska räknas med i jämförelserna i den aktuella debatten. Dessutom bestrider han/de att pension är uppskjuten lön.

Nå, det teoretiska underlaget för detta senare påstående må det vara hur som helst med. I realiteten har dock alltid, när det gäller ATP och dess efterföljare, arbetsgivarsidan hävdat att pensionsavgiften minskat det befintliga löneutrymmet. Att ATP i praktiken var ett kedjebrevssystem, vilket i viss mån nu rättats till, det förändrar inte hur pension setts som en integrerad del av lönen, som en uppskjuten del. Så har det betraktats i praktiken och så har det fungerat!

Varför ska f.ö. vårt privata pensionssparande beskattas mera än lön? Det blir ju effekten av nuvarande system! Trixar "man" in ag-avgifter där så visar det att man inte inser att löntagaren är en framtida pensionär...

(En sidoreflexion. Hur motiveras de höga pensioner som heltidspolitiker får på topp av det de får genom det vanliga systemet, liksom de miljonpensioner som VD:ar i storbolag får efter bara något års anställning? Ett intressant fenomen, som jag får ta en annan gång.)

Nej, trots Daniel Waldenströms påstående har jag inte missförstått hur det svenska skattesystemet fungerar. Jag har både en teoretisk och praktisk erfarenhet av det som sträcker sig en lång tidsrymd och långt utanför studiekammaren. Dessutom är jag icke avlönad av något institut bekostat av vare sig Svenskt Näringsliv, LO eller något parti.
Däremot gör Daniel W (och Helena S i DN-artikeln) ett försök att blanda bort korten i debatten om vad som hänt med pensionärernas disponibla inkomst efter inkomstskatt jämfört med löntagarnas. Det är ju faktiskt det som debatten handlar om. Inte om nivåerna för arbetsgivaravgifterna! Hur skulle f.ö. en "arbetsgivaravgift" motiveras för den som inte har en arbetsgivare, dvs pensionären. Är det en rimlig (eller ens ekonomi-teoretiskt motiverat) tanke att när man inte längre är yrkesverksam ska man betala (direkt el indirekt som ag-avgift) en skatt som är avstått löneupprymme för utbetalning senare, dvs när man är pensionär?!

Visserligen anser jag, utifrån politisk ståndpunkt, att det skulle vara upplysande om det av lönebeskeden framgick hur stor den totala kostnaden är för den anställde (oavsett på vilken nivå i företaget-organisationen denne befinner sig). Men - att dra in detta i denna debatt - det är fullständigt irrelevant och är en övertydlig argumentation för att ge stöd till endera sidan. Det du/ni drar fram är alltså riktiga fakta, men använda i fel sammanhang! Och därigenom en politisering, trots att Daniel W säger dig inte ta politisk ställning. Vilket nonsens!

Daniel W påstår alltså att han inte tar politisk ställning utan vill ha en debatt grundad på fakta. Men så naiv kan inte ens en docent i ekonomi vara, allra minst när han arbetar på IFN,
Institutet för Näringslivsforskning, vilket är bekostat av Svenskt Näringsliv. Att använda fakta i ett sammanhang där de inte hör hemma, det är ett gammalt trick för att bedriva politisk propaganda.

För att ytterligare förtydliga. Denna debatt handlar om vad en pensionär får behålla av sin inkomst efter inkomstskatt, jämfört med vad en löntagare får. I kronor att betala mjölk och limpa med. Inget annat. Jag går inte på försöken att dribbla bort detta.

Pension, lön och skatt. Tillägg

Nu har tre av allianspartiernas ledare uttalat sig om skatt på pensionerna, Hägglund, Reinfeldt och Olofsson.
Samtliga anser uppenbarligen att det är en riktig princip att pension ska beskattas högre än lön. Däremot anser de, med olika styrka i argumentationen, att dagens klyfta mellan löntagare och pensionärer ska minska. En klyfta som alliansregeringen själv orsakat med sina skattebeslut.

Jag antar att många vill veta hur mycket av klyftan som ska stå kvar...

Det principiellt viktiga är allianspartiernas syn på förhållande pension och lön. Att det kostar att arbeta, därför ska pensionärerna ha högre skatt.

Det var inte så väldigt länge sedan som det fanns olika avdrag på pensionärernas skatt, eftersom det ansågs att pensionärer visserligen inte har arbetsresor etc (som löntagarna dock kunde göra skatteavdrag för) men dels att pensionerna var såpass mycket lägre än lönen, dels att även pensionärer har kostnader som inte drabbar verksamma löntagare i samma utsträckning. Olika slag av sjukdomskostnader t ex.

Min principiella inställning, som hittills varit den allmänt rådande, är att pension är uppskjuten lön. Vi har på ett eller annat sätt avstått löneutrymme för att få ut en del av lönen som pension.
Då är det logiskt med samma beskattning på lön som den uppskjutna lön, som pensionen är.
För de flesta människor (möjligen undantagandes höjdare inom politik och näringsliv) är pensionen dessutom väsentligt lägre än lönen. Extra straffskatt på lägre inkomst är omotiverat!

En sak till, som inte synts i debatten. Den som avstår från en del av sin lön i aktiv ålder, för att pensionsspara privat, får göra ett (begränsat) avdrag på skatten för denna sin avstådda inkomst.
Däremot beskattas den pensionen/uppskjutna lönen när den betalas ut.
Med alliansens regler så innebär det en straffbeskattning, då även privata pensionsutbetalningar beskattas högre än lön.
Detta privata sparande, som längre ansetts som en både samhällsekonomiskt och privatekonomisk riktig sak, som vi uppmuntrats till, det visar sig nu vara en ren förlustaffär för pensionären!

Tillägg-uppdatering. Ser nu ett blogginlägg av en för mig okänd ekonom, som drar in arbetsgivaravgifterna som försvar för att pensionerna ska beskattas hårdare än lön.
Det anser jag är ett galet resonemang. Visst kan man - ur arbetsgivarsynpunkt - välja att se den totala kostnaden för den anställde som "lön". Nu är det dock inte den totalkostnaden som vi resonerar om när vi jämför NETTOINKOMST för en löntagare och en pensionär. Det är ju just den direkta skatten som gör orättvisan! Att pensionären, med i normalfallet en inkomst av pension på 50% eller strax däröver av sin tidigare lön, betalar högre skatt på denna inkomst än vad en löntagare gör.
Skribenten väljer att inte betrakta pension som uppskjuten lön. Men det är ett betraktningssätt, inte en självklar sanning. Jag och de flesta människor har nog alltid upplevt pension som något de får pga att de avstått löneutrymme.
Extra tydligt blir det när man ser på skatteeffekterna för privat pensionssparande... Lågt avdrag när man sätter undan (avstår pengarna), hög(re) skatt när man tar ut pensionen.

Som sagt, det vi diskuterar är det rättfärdiga eller orättfärdiga i att inkomsten efter skatt är olika för pensionärer och löntagare.

Livets längd och kvalitet beror på barnen...

Just såg igår teve-rapport med ett inslag om hur viktigt det är att man inte är ensam när man blir äldre. Det är något för barn att tänka på... på mer än ett sätt. Barn som vill att en förälder ska leva, och då även utan för många krämpor, de ska hålla kontakt med föräldern/föräldrarna och även glädjas åt att de har vänner!

I andra (de flesta?) länder är det naturligt att barnen respekterar sina föräldrar. Ja, till och med om de inte gillar dem speciellt mycket, så visar de respekt. Det vanliga är också att barnen på olika sätt tryggar föräldrarnas ålderdom, både genom tillsyn, omtanke och ekonomiskt. Visst finns enstaka exempel på det även i Sverige, men generellt sett är det något som tunnats ut i hög grad. Det ansvar som vuxna barn hade tidigare har i hög grad lastats över på "samhället". I viss mån kan det vara naturligt och nödvändigt, på grund av flytt, arbete, egna barn etc, även om jag skulle tro att entusiasmen hos många äldre att tvingas in på ett ålderdomshem är begränsad... Allt fler äldre använder givetvis internet för att i någon mån hålla kontakt, och har också stor nytta av de "sociala media" som finns där (och som utsätts för många angrepp från dagens politikergeneration!)

Att människor, även äldre, mår bättre av social samvaro är något som vi väl känt på oss länge, men nu verkar det även medicinskt bevisat, enl rapportinslaget. Så, även om de flesta äldre klarar sig hyfsat på pensionen - även om Alliansregeringen gör sitt bästa för att urholka den - så behövs fysisk kontakt med andra människor. Med barnen, barnbarnen, vänner - och inte bara jämnåriga - etc. Dessutom så har många upplevt en skilsmässa, eller så har partnern avlidit. Då är det naturligt, och för livskvaliteten viktigt att finna (el åtminstone försöka finna) en ny partner.
Ofta är barnen skeptiska emot att föräldern funnit en ny livskamrat. I sådana situationer undrar jag om barnen önskar livet ur föräldern, eftersom de inte vill umgås med föräldern längre och missunnar denne en gnutta glädje sina sista år?

Vi vet ju nu att man lever längre och bättre om man inte känner sig ensam. Och att ensamhet är ett stort problem för äldre människor i Sverige.

Fattigsverige?

SvD har idag, den 4 febr, en ledare signerad Maria Eriksson med rubriken "Fortfarande Fattigsverige", något överraskande kanske för att vara i en moderat tidning.

Ändå. Hon koncentrerar sitt resonemang på att det finns folk som är fattiga, så fattiga att de tar SMS-lån. Att det inte bara är unga som lånar. Att under s-tiden var prioriteringen att hålla tillbaka inkomstspridningen. Att däremot förmögenhetsfördelningen är ojämlik. Och tycker att man (regeringen) ska fortsätta sänka skatterna för folk med "vanliga" inkomster.

Det låter väl bra? Eller...

Är det inte så att de med (fast heltids-) arbete har aldrig haft det så bra som idag? De har låga skatter - och borde i de flesta fall kunna spara ihop en buffert på 10 000 kr, eller mer. De behöver inga SMS-lån.

Därför brister skribentens analys. Att folk med goda inkomster med låg skatt inte har ens en liten buffert måste bero på något annat. En ovana att spara kanske (= bristande uppfostran)? En överdriven konsumism, som medför att alla tycker sig ska ha "allt". Och det genast, utan att spara ihop till det? Ett sneglande på de med riktigt höga inkomster, som gör att det inte finns en psykologisk broms emot prisstegringar. Folk, dvs de med jobbinkomst, de köper ju ändå. Bristande konkurrens gör att priserna är för höga, vilket inte slår så hårt för de som har fått sänkt skatt och även höjd lön. Men för de andra...

"De andra", det är inte bara de som pga arbetslöshet får leva på A-kassa och därför får ta till SMS-lån. De drabbas givetvis. För de har att betala högre priser utan att ha fått något jobbskatteavdrag. Men detsamma gäller pensionärerna. Likaså de sjuka, fr f a de långtidssjuka. De som skambelägges av regeringens retorik, såsom varande arbetsskygga simulanter. "De andra" är således flera, stora grupper. Att de inte kan spara och drabbas hårt av oförutsedda utgifter är givet. En tandläkarräkning t ex. Men även smärre dagliga kostnader svider illa för den som lever på eller under marginalen.

Jag har som regel inga problem med att det finns folk som tjänar bra, eller bygger upp förmögenheter. Inte om det sker genom hårt, ärligt arbete. Det som bekymrar mig är alla som trots hårt arbete, sjukdom, arbetslöshet eller ålder inte klarar sitt uppehälle. Som i vissa fall tillgriper nödlösningen SMS-lån.

Därför menar jag att det faktiskt är samhällets uppgift, genom staten-skattebetalarna, att se till att de som råkat illa ut, som inte har ett fast heltidsjobb, får en drägligare tillvaro. Därför har jag allt svårare att se det logiska och rättvisa i de fantasilöner som idag blivit vanliga både inom näringslivets toppar och bland högre politiker. Att sänka skatten för folk som redan har allt de behöver, det känns inte heller motiverat.

Inte ens för att stimulera konsumtionen under en lågkonjunktur. För det är mera effektivt att höja barnbidrag o likn, att inflationssäkra sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar, att sänka skatten för pensionärer. Dvs att rikta åtgärderna till de som använder pengarna, som inte har råd att spara.

Sverige är inte fattigt, många, de flesta har det fantastiskt bra. Men, många och alltfler har det minst sagt knapert. De är de fattiga. De är de som borde få skattesänkningar.

Reinfeldts "rättvisa"

Så kom då äntligen det länge efterlängtade förslaget till sänkt skatt för ålders-pensionärerna. Tänka sig, runt en tusenlapp. Per år.

Det är som ett slag i ansiktet, menar jag. Jämför med vad de som har jobb redan fått i sänkningar, och mera har ju utlovats. Jag orkar inte räkna igenom hur mycket det blir för dem. Men redan första steget var ju runt tusenlappen, men då per månad!

Att då komma dragandes med ett knappt symboliskt belopp till pensionärerna, det är skamlig!
Men det är väl så Reinfeldts "rättvisa" ser ut. Så lite som möjligt till de som inget har, dvs till pensionärer, sjuka och arbetslösa. Men desto mera till de som har hyfsade inkomster, dvs de som har jobb, som är friska och unga.

Hur ska Sverige komma ur krisen om de som lever på gränsen inte får något att konsumera för - men medan skatterna sänks rejält för de som har möjligheter att spara?

Bravo, Odell

Jag brukar inte prisa Mats Odell (kd), men nu måste jag det. Hör att han vill utreda - och det bör väl gå fort - hur reglerna ska kunna ändras så att statliga myndighetschefer ska kunna avskedas "på riktigt", dvs utan lön, när de gjort verkliga tabbar. Dagens system är ju stötande, vilket jag bl a skrev om här, med anledning av Marianne Samuelssons sorti som landshövding.
Självfallet ska det inte vara för lätt för en regering att göra sig av med duktigt folk, där det bara föreligger meningsskiljaktligheter, men däremot måste ansvar kunna utkrävas och chefer som bryter mot lagar, t o m grundlagen, eller är uppenbart odugliga kunna ges foten utan att de belönas med att sitta i åratal med behållen lön och föga eller intet att göra.

Nästa steg att se över är förstås de orimligt förmånliga pensionsreglerna för myndighetschefer - och för heltidspolitiker. Men det steget kanske är svårare att ta.

Frågor kring en landshövdings avgång.

Jag kan inte erinra mig att en landshövding tidigare tvingats avgå. Det har säkert förekommit, men jag kan inte minnas att det skett under ”modern tid”. Ministrar får sparken nu och då, men att en landshövding får gå är mycket ovanligt. På det sättet har förra språkröret för miljöpartiet Marianne Samuelsson, ”befordrad” till landshövding på Gotland, skapat sig en plats i historien som hon nog inte avsett.

Självfallet var det riktigt att hon fick sparken. En landshövding ska hålla på lagens regler och på likheten inför lagen. När det gäller strandskyddet finns dispensmöjligheter, men också dessa ska ligga inom lagens regler. Att det alltför ofta tummas både på dispensmöjligheterna liksom för likheten inför lagen ursäktar inte Marianne Samuelssons tilltag. Att hon så öppet erkände att hon har en annan syn på likhet inför lagen gjorde det omöjligt för regeringen att ha henne kvar. Det vi får hoppas är att de andra som tänjer på likeheten inför lagen nu tänker till och inser vad som ska gälla.

I t ex läsarkommentarerna till pressens internetupplagor har indignationen också varit stor. Givetvis mot Samuelssons oblyga resonemang för att motivera sitt avsteg från lagen. Men kanske lika mycket har protesterats emot att hon ”bara” omplaceras med bibehållen lön till att stå till regeringens förfogande i en skrubb på regeringskansliet.

I och för sig ser jag det som ett mindre problem än hennes hantering av lagen. Det gäller ju bara pengar, inte en viktig demokratisk likställdhetsprincip. Men visst rymmer även detta en principiell frågeställning. Skattepengar ska inte slösas bort i onödan. Och det kan sannerligen diskuteras hur nödvändigt det är att ge politiker, ex-politiker och toppbyråkrater så generösa fallskärmar - och pensioner som är fallet idag.

Vanligt folk som så flagrant misskött sig, de brukar få avsked på gått papper. Utan minsta pengapåse med sig. De får luta sig emot eventuell A-kassa.

Det är möjligt (?) att det kan vara motiverat med något slags ”riskkompensation” - av mycket mera blygsamt slag – för ett fåtal toppolitiker och liknande. Men knappast när de uppenbart misskött sig och gått emot demokratiska principer. Och, som sagt, för ytterst få och på mycket lägre ekonomiska nivåer.

Huvudprincipen bör dock vara densamma för alla människor, inklusive ministrar, landshövdingar, direktörer, toppbyråkrater, kommunalråd och riksdagsledamöter etc, att de inte ska ha speciella fallskärmar vare sig i form av avgångsvederlag eller pensioner. Liksom för alla andra människor bör även dessas totala livlön ligga till grund för deras pension. Inte att några års lön ska ge dem en rejäl extra pension. I övrigt står det öppet för dem att betala in till privata pensionsförsäkringar enligt vanliga regler.

I detta sammanhang kan det pekas på den enorma klyfta som gäller villkoren för demokratins fotfolk, dvs vanliga fritidspolitiker, som ännu får vara glada för att få ersättning som närmar sig inkomstbortfallet, och de som kravlat sig upp en bit till att vara ordföranden i någon nämnd, till att bli kommunalråd, riksdagsledamöter etc.

En likabehandling skulle ta bort en del av misstron till ”politikerna” och om hur de skor sig på demokratin.

Höger-vänster och medkänsla. Om empati, del 2.

Att de gamla på ett äldreboende i Halmstad tvingades att ligga i sängarna medan personalen såg på teve. Det är givetvis ett tecken på bristande medkänsla, empati. Men det finns fler. Hur man behandlat apatiska barn till asylsökande flyktingar är ett annat.

I en kommentar till ett tidigare inlägg undras, smått förtvivlat, om "vi" blir avtrubbade med tilltagande ålder. Att "vi" inte lär av tidigare generationers misstag. Att man som ung ska vara socialist, annars har man inget hjärta, men som äldre måste man bli höger om man har förstånd.

Jag hoppas och tror att det är fel! Att vi, som kollektiv betraktat (fast jag gillar inte att se på människor som kollektiv), har svårt att lära av historien kan dock ha viss riktighet.

Jag tror inte att personalen i Halmstad röstade till höger... men de visade sannerligen ingen empati. Det visade inte heller s-ministern Barbro Holmberg, vare sig med de apatiska barnen eller i andra flyktingärenden.

Det man hoppas är ju vi förmår välja ledare som har lite bättre insikt. Faran är dock, som de aktuella debatterna visat, att merparten av dagens politiska ledare för mycket är koncentrerade på att vinna MAKT, för maktens skull och inte för att förverkliga några goda idéer.

Talesättet om hjärta och hjärna, har jag lärt mig lyder ungefär såhär:
"Är man inte vänster i sin ungdom har man inget hjärta, men blir man inte höger som äldre så har man inget förstånd."

Men, för mig är inte vänster och socialist detsamma. Och höger och konservativ är inte helt detsamma heller. Dessutom har jag invändningar emot talesättet i sig.

Som liberal anser jag mig vara vänster, speciellt som jag är socialliberal. Som socialliberal anser jag att man ska kunna kombinera hjärta och hjärna. Dessutom hoppas jag att även äldre kan ha ett ungt hjärta! Det bevisas av att givmildheten bland äldre sägs vara betydligt större än hos yngre!

Nu tror jag inte att medkänsla med automatik innebär att man ska ha en viss ideologisk inriktning. Däremot menar jag att det borde vara naturligt för en socialliberal att kunna känna empati. Och världen skulle vara bättre om alla kunde känna empati, oavsett eventuell ideologi.

Samtidigt så har jag svårt att se att de personer som, i uppenbar egoism, tillskansar sig fantasilöner och än mer fantasifulla pensioner och andra fallskärmar visar någon medkänsla för sin omgivning. De, liksom de som beviljar sådana extrema förmåner, driver ett psykologiskt spel som innebär nedvärdering av andra och dessutom driver upp kostnadsläget i stort. I någon mån har de ett ansvar för finanskrisen.

Om pensionspengar och energipriser

Den 28 juli hade PJ Kask en ledare i PT som tog upp oklarheter i vissa s k riskkapitalbolag, i vilka AP-fonderna investerar våra pensionspengar. Tydligen blundar fondstyrelserna, med tunga fackliga företrädare, för det tveksamma i hur riskkapitalbolagen skaffar och förvaltar ”sina” pengar, samtidigt som AP-fonderna gärna kritiserar för höga direktörslöner.
Att kritisera direktörslönerna är helt rätt och legitimt, men det ursäktar inte att de inte är mera noggranna betr vilka riskkapitalbolag som de satsar våra pensionspengar i. Kanske är det för stora fonder och kanske har de ”tunga” LO- och TCO-namnen inte tid och kunskaper nog för att rätt sköta sina uppdrag?
Den 1 aug kritiserar med rätta Kenneth Jonsgården i sin PT-ledare de skyhöga vinster som både statliga Vattenfall och andra energibolag gör, och han frågar vad Maud Olofsson gör för att få ner el-priserna genom ökad konkurrens.
Låt oss konstatera att den svenska konkurrenslagstiftningen är ett dåligt skämt. Det är alltför lätt att sätta konkurrensen ur spel. Bolag med monopol eller i oligopol slipper för lindrigt undan och kan fortsätta sin marknadsdominans och håva in för höga vinster. Det är bevis för att vi inte har en fungerande marknadsekonomi. Ett av de tydligaste tecknen på det är hur el-marknaden ”fungerar”.
En fri marknad förutsätter konkurrens. Och konkurrens måste stödjas av en effektiv konkurrenslagstiftning! Annars råkar vi som kunder och konsumenter illa ut.
En sak i Jonsgårdens resonemang gör dock att jag hoppar till. Han menar att skatter på energibolagens övervinster skulle sänka el-priset för kunderna. Hur i allsin dar skulle det gå till? Skatter betraktas ju som kostnader, och kostnader övervältras ju alltid på kunderna. Höjda bolagsskatter skulle alltså höja våra energikostnader, inte sänka dem.
Nej, det som behövs är en effektivare konkurrens, bl a genom bättre konkurrenslagstiftning. Kanske med specialregler för energimarknaden. Idag fungerar den ju bara för att ge orimliga löner och bonusar till el-direktörerna.

Måste pensionsfrågor vara obegripliga?

Unionens ordf Mari-Ann Krantz anser att många lever i okunnighet om vilken pension de får. Så rätt hon har.
Unga bryr sig inte, eller anser det är för svårt. En massa information, som dock är svårbegriplig och skriven utifrån olika system och mycket är ren reklamtext från banker eller försäkringsbolag.
När man är runt 40 eller äldre så är det svårt att reparera de missar som gjorts tidigare.
Jobbar man i ett företag utan kollektivavtal, så är risken stor att det inte finns någon tjänstepension.

- Jag skulle vilja ha ett papper på allt som rör min pension, en aktör som samlar ihop allting om hur det ser ut för mig.
Visst är det en rimlig målsättning! Alltså, utan gissningar, utan att något faller utanför, utan att det ges reservationer som gör att man får ett falskt hopp om att det blir mer.