Våga vägra orättvisor

Tiden lider, och vi med den. Attentat hit och dit. Politiska rävspel, som jag har svårt att se någon mening med. Det jag vill se är ansvarstagande från politiker, och andra, för att göra vår sargade värld bättre, så att dess invånare får ett drägligare liv, slipper orättvisor av olika slag, slipper krig och otrygghet.
   OK, en positiv sak ser jag i att en dotter plötsligt börjat intressera sig för släktforskning. Det ger, bör ge, inte bara insikter om ursprung och bakgrund utan även om förståelse för vad som formar människors liv.
   Möjligen kan man också se det som positivt att just innan jag börjar skriva dessa rader så får jag veta, dock ej via svenska media, att ledaren för den IS-anslutna terroristgerillan i Marawi i västra Mindanao, Filippinerna, gripits i Davao C (Dutertes hemstad), i östra Mindanao.

Ett än mera positivt tecken ser jag dock i en artikel i Svenska Journalen (nr 3/2017), en tidning som jag minns att min mor hade, och som numera främst är ett organ för Läkarmissionen med information om dess arbete. Där hittar jag ett kort referat från ett seminarium om modet att vägra orättvisor. Där hittar jag flera av de människor som jag beundrar för deras insatser just för att arbeta emot orättvisor, på olika sätt och på olika ställen i världen.
   Det var bl a Anders Kompass, som avslöjade övergrepp som FN-soldater i Kongo utförde emot barn som de var satta att beskydda, avslöjanden som ledde till att han själv fick sparken av FN och baktalades dessutom, Inga-Britt Ahlenius, revisorn som talat klarspråk om korruption och felaktigheter både i Sverige och i FN, och Miriam Mondragon, från Piteå, som arbetar emot övergrepp mot kvinnor/barn och korruption i Honduras. Jag nämnde något om hennes arbete i en bloggpost nyligen, liksom om den nyutkomna boken om henne.

Jag brukar ofta framhålla att för att få slut på orättvisor, orsaker till krig och flyktingströmmar så måste det blir demokrati (som underlättas av bl a utbildning och arbete), men också rättssäkerhet.  Detta betonades också vid detta seminarium. Liksom, helt riktigt, att demokrati kan bara fungera om medborgarna känner trygghet, att det finns rättssäkerhet, repekt för mänskliga rättigheter.

Så riktigt. Och så värdefullt att Läkarmissionen ser det som sin uppgift stimulera till att ge mod att vägra orättvisor.  Och stödja sådant arbete.

Ska världen bli bättre bör många fler våga vägra orättvisor. På ett eller annat sätt.

Utsatt för cykelstöld

Att bli bestulen på sin cykeln är ett trivialt brott. Polisen tar emot anmälan, men gör i övrigt ingenting. Så är det.
Icke desto mindre är det en kränkning av integriteten.

Vi blev utsatta för detta någon gång från ca 20.45 igår söndagkväll till idag fm (runt niotiden).

Jag trodde att min fru skämtade (ett mycket dåligt skämt) när hon öppnade dörren och ropade att cyklarna var stulna.

Ingen tvekan, det enda som var kvar var de avklippa låsen.

Plats: Öjebyn, utanför Piteå. Precis utanför vår entrédörr (fräck stöld).

En herrcykel, 28 tum, svart ram med vissa pärlgrå-vita partier, vit sadel, 3-växlad och med en gul barnsadel/barnsits på pakethållaren.

En damcykel, 26 tum, i gott skick, lila-aktig färg, med smärre svarta partier, svart sadel, med en cykelkorg i svart ståltråd.

På denna bild, bara dryga veckan gammal, ser man ganska bra hur damcykeln ser ut. En bild där min cykel skymtar en aning finns på denna bloggpost.

Nu har jag kanske inte så många läsare i dessa trakter, men man vet ju aldrig... Eventuella upplysningar emottages tacksamt. De går att meddela i kommentarfältet, eftersom jag ju kollar kommentarer innan de publiceras. Upplysningar i detta fall som inte passar att publicera, raderar jag.

Den direkta ekonomiska skadan är kanske inte så stor. Men att köpa två nya cyklar, med behövlig utrustning kostar ju däremot ändå en hel del pengar. Dessutom så använder ju min fru sin cykel för att ta sig till och från jobbet. Och det lär inte bli några fler cykelutfärder med sonen bakpå min cykel... den är ju stulen.

Att bli bestulen ger också en otrygghetskänsla. Detta område har vi trott var ett tryggt och lugnt område, även om där passerar ett antal "lindrigt nyktra" personer då och då. Till råga på allt så kan ju cyklarna stulits för att säljas, inte "bara" tagna av någon som kände behov av att stjäla en cykel för att ta sig snabbare fram någon kilometer, och i vilket fall som helst så kan vi inte bara ta tillbaka dem om vi skulle hitta dem någonstans... sådana är ju lagarna.