Bekymmersamt kd-utspel.

Jag är verkligen bekymrad över kd-ledaren Hägglunds utspel. Han talar volym och kostnader. Om sänkta bidrag, om tuffare regler och svårare att få permanent uppehållstillstånd. Att flyktingar ska vänta i tre år på att få veta om de får stanna. Inte om flyktingarnas behov, vad de flyr från. Tyvärr verkar det som om Göran Hägglunds hugskott öppnat dammarna för mer el mindre flyktingfientliga uttalande hos många andra politiker utanför SD också. OK, ofta maskerat som en oro över kostnaderna för Sverige om flyktingströmmen ökar kraftigt.

Självfallet kostar det initialt att ta emot flyktingar, det är ju en självklarhet. Men vi vet ju, i vart fall finns det flera utredningar som visar det, dvs att på lite sikt är det lönsamt även ekonoimiskt att ta emot flyktingar. Samtidigt så är det många som likställer siffran för invandring som om det vore flyktingar. Och allt hamnar snett eftersom man blandar ihop både begrepp och kostnader.

Flyktingars integration underlättas inte av att bara få ett tillfälligt uppehållstillstånd. De behöver trygghet, de flyr ju ifrån otrygghet. De måste få bättre chanser att snabbt komma i jobb, att få hitta rätt jobb, att få göra det de kan (vilket ofta är mycket mer än fyrkantiga svenska myndigheter vill tro), de måste kunna få rota sig. De behöver inte motivation att söka jobb, det som behövs är jobb att söka! Vilket Mark Klamberg påpekar i ett kort blogginlägg. Efterfrågan öht på arbetskraft måste öka, vilket kan ske genom att stimulera ekonomin. Samtidigt är många flyktingar välutbildade och borde snabbare kunna lotsas till rätt jobb, utan alltför mycket byråkratiska hinder.

Flyktingarnas boende, både tillfälligt och permanent, måste man se på kostnadsmässigt. Liksom byråkratin. Det är t ex inte rimligt att entreprenörer som Bert Karlsson och gelikar ska kunna skära guld med täljknivar, men inte heller att asylboenden ofta är ännu kostsammare när de anordnas direkt i offentlig regi. Etc.

Och det verkligt kostnadssänkande, det vore att arbeta för en värld där det finns demokrati och frihet. Inte att räddhågat skyffla över problem på andra länder.
Fast det är klart, då kanske bristen på viss arbetskraft inom vissa områden i Sverige, skulle bli än mera akut. Idag söker ju vissa arbetsgivare aktivt efter utbildad (t ex inom vård och omsorg) arbetskraft på flyktingförläggningarna.
I en värld med frihet, fred och demokrati, där skulle arbetskraftsimporten bli mycket dyrare än idag. Och där skulle inte finnas några flyktingar. En utopi -  kanske det. Men nog är det dit vi borde sträva. Istället för att kortsiktig och snålt stänga våra gränser och hjärtan.

Vart tar c och kd-väljarna vägen?

Som jag skrev igår så verkar enl senaste SIFO både centern och kristdemokraterna hamna under riksdagsspärren.  Om det också blir slutresultatet vet vi ju inte ännu, men det är högs sannolikt att de i vart fall tappar många av sina tidigare väljare.
Vart går dessa väljare i år?

Visserligen kan en och annan stödröst ha kommit de två partierna tillgodo i 2010 års val, men det lär de väl få iår med, troligen från moderater som vill rädda regeringsunderlaget.
Inget av allianspartierna rosar marknaden enl de olika opinionsmätningarna, så att några missnöjda väljare går från till c och kd till fp eller moderaterna verkar inte sannolikt. I vart fall inte i någon märkbar utsträckning.
Är det troligt att missnöjda centerpartister går till sossarna? Tveksamt. Till vänsterpartiet, knappast troligt heller.  Till miljöpartiet då - ja, kanske en del, men inga stora skaror.  Till Feministiskt initiativ eller SD då, nja det kan inte vara så många heller.
Så vart går de?
Jag gissar att många visar sitt missnöje genom att inte rösta alls. För att undvika  en storförlust så gäller det alltså för både c och kd att övertyga "sina" väljare (från 2010) att trots allt gå och rösta på dem även i år.

De röstförluster som moderaterna verkar få går nog till dels SD, dels sossarna. Och betr överströmningen till s beror den nog på att den arbetarpartistämpel som moderaterna åsatte sig flagnat betänkligt och att gamla s-väljare som gav m sina röster senast nu återvänder till s.  Samtidigt som s förlorar röster till vänsterpartiet och till SD. Även fp torde tappa röster dels till sofflocket, dels till s pga att många alltmer saknar den socialliberala profilen som fp tidigare stod för, samtidigt som man inte känner sig så rädda för att s skulle agera för socialistiskt. Eller man hoppas det i vart fall.

Opinionen ger alliansens partier underkänt

SVT-nyheter redovisar idag en SIFO-mätning som knappast kan glädja alliansregeringen.
Alliansen  38,9 % och de röd-gröna  50,6 %.  Samtidigt får SD hela 9,2%.
Både centern och kristdemokraterna hamnar rejält under 4%-spärren.

Detta är knappa åtta månader före riksdagsvalet en svidande örfil till den moderatledda koalitionen. Ett rejält underbetyg. Ett välförtjänt sådant. Moderaterna styr småpartierna, som alltså kommer i kläm och varken kan eller får utrymme för sina idéer i regeringsarbetet. Men de kanske inte har några egna idéer.  Men moderaterna backar också samtidigt som inte heller folkpartiet rosar marknaden.

Socialdemokraterna behöver inte göra mycket, mest bara sitta stilla i båten. Regeringen gör bort sig bra ändå. Det blir ett val emot alla regeringspartier. Och som det ser ut idag åker två av dem ur riksdagen. Väljarna röstar egentligen inte för sossarna, och är inte speciellt förtjusta i miljöpartiet eller vänsterpartiet heller.  Men sammantaget vinner de röd-gröna på grund av missnöjet över alliansen. Inte på egna förtjänster.

M+fp har tillsammans 31,9%. C+kd-rösterna ger inga mandat med dagens siffror.  S ensamt har fler röster än m+fp och kan ju räkna med stöd av mp och v.  S behöver inte fjäska vare sig för SD eller fp.
Så, även om SD ökar jfrt valet 2010 så kommer troligen dess inflytande snarare att minska än öka!

Så ser det ut just nu. Väljarna vill ha en annan politik än alliansens högerpolitik. Och tyvärr finns det inga andra alternativ än en sosseledd regering. Det är som att välja mellan pest och kolera. Undrar hur många som kommer att singla slant på valdagen? Och hur många inser att hur de än gör så blir det fel.

Största opinionsmätningen....

Naturligtvis är den största opinionsmätningen själva valet.
När det är sagt så konstaterar jag att SCB:s senaste mätning omfattar 9000 personer och sägs vara den största i sitt slag.
Vad säger då den?
Jo, de två stora partierna s resp m, de minskar båda. Och det skiljer ca 10% mellan dem till s favör.
Sd är tredje parti och ligger strax under 10%
Folkpartiet har de lägsta siffrorna sedan på 12 år, bara strax över 5%.
Centern och kd ligger också illa till, men har i denna mätning kravlat upp sig över 4%-spärren, vilket kanske gläder Reinfeldt, och säkert Annie Lööf och Göran Hägglund.
Vänstern och miljöpartiet är båda större än de tre små allianspartierna, men ligger ändå rätt illa till.

De som lämnat moderaterna har i stor utsträckning gått till Sd...  medan de som lämnat folkpartiet och centern idag i stället håller på sossarna. Alltså, moderaterna är inte nog höger, och de besvikna går till sd.
Men fp och c är för mycket höger och tappar till sossarna.
Frågor och slutsats?
Väljer moderaterna att bli mera främlingsfientliga och höger för att inte tappa mer till sd?
Men då förlorar fp och kanske c/kd röster till s eftersom de ingår i alliansen. Och alliansen förlorar än mer i förhållande till de röd-gröna.

"Får" fp profilera sig mera och bli mera socialliberalt igen så kan det behålla och kanske ta tillbaka röster från s och mp. Inte minst från s-sympatisörer som inte gillar sällskapet med v.  Det skulle alliansen vinna på, om än kanske inte tillräckligt för egen majoritet.
(Men kanske skulle det ge underlag för en regering med sossarna, fp och mp.)
Frågan är dock om fp idag vill återvända till socialliberalismen, och om moderaterna skulle godkänna en sådan politik. Jag tror inte det - möjligen i ett valmanifest, men inte i praktisk politik.

Vad c och kd ska göra för att säkra sig ovan 4%, det vet jag inte. Klarar de inte gränsen är alliansens saga all. Men moderaterna har inte råd med att stödrösta på så osäkra kort som c och kd, för då tappar de i tyngd inom alliansen.

Av ren självbevarelsedrift måste givetvis alla småpartier, även på den rödgröna sidan,  skärpa till sina profiler, inte minst för att visa ideologisk hemvist. Det gör att "blocken"  inte är så självklara alternativ som de idag vill utmåla sig. Men det är en annan sak.

Och när valet är över får väl alla partier rannsaka sig själva och andra, för att se om och var det finns samarbetspartner som inte smakar för illa. Sakligt och ideologiskt.

Blockpolitiken är fördummande och förlegad

En gång i tiden var blockpolitiken berättigad, för att bryta socialdemokraternas maktmonopol. För att visa att makten inte för alltid var deras, att de är ett parti bland andra. Det var rätt 1976 och 1991. Men vi ska minnas att så cementerade var aldrig blocken då heller, inte som det verkar vara idag.

Kanske har Stefan Löfven gått hem och läst historia, och insett hur det varit, en del passager i  DN-artikeln idag tyder på det.  Eller är det erfarenheterna som facklig förhandlare som väglett honom, att man måste komma överens om man vill nå resultat. Det må vara hur det vill med det, men jag måste erkänna att han kommit fram till detsamma som jag, i våra analyser om vad dagens politiska situation kräver, och kommer att kräva efter valet om tio månader. Det vill säga, gå fram med den egna politiken, och sök sedan samverkan över blockgränserna.

Block som har sådär 40-45% vardera kan inte regera Sverige. Sossarna har nog, som parti, lärt läxan att de är ett parti bland andra. Moderaterna måste också lära sig det. 7-8 år  som största parti i en icke-socialistisk regering gör inte partiet till det samhällsbärande. Egen majoritet kan varken s eller m få.  Det torde bli svårt att få en fungerande majoritet inom respektive block också. Både mp och v svajar i opinionen även om lär klara spärren. Vänsterpartiet kan bli problematiskt för Löfven, även om de vill in i regeringen. Och LO gillar inte riktigt mp.
På allianssidan krymper alla partier. I värsta fall stoppas både kristdemokraterna och centern  av 4%-spärren även om en del moderater kan stödrösta för att rädda regeringen. Folkpartiet tappar troligen röster pga sin högersväng, sitt avfall från socialliberalismen. Ett sista-minuten-försök att verbalt rädda kvar de socialliberala väljarna torde ha svårt att lyckas med Jan Björklund i toppen. Fp kan mycket väl också riskera att snubbla på tröskeln.  Moderaterna, liksom de andra alliansledarna, vill visa upp ett gemensamt program. Det innebär kompromisser från alla, men minst för m. Det som skulle kunna rädda småpartierna är att de återfinner sina profiler och går ut med dem. Men då muttrar m och det vågar inte  de andra riskera. Hur de än gör, och med nuvarande politik, så verkar det otroligt att alliansen skulle kunna rädda hem nog med mandat för en egen majoritet.

Dessutom ligger SD där som ett orosmoment, som vill styra så mycket som möjligt från en vågmästarposition och kraftigt väljarstöd.

Att få både de andra partierna eller egna väljarna att inse det nödvändiga med blocköverskridande samarbete är ändå inte lätt. Det visar de omedelbara reaktionerna både från partiledare och partisympatisörer.

För allas, eller de flesta partiernas, bästa så skulle det vettigaste vara att gå fram med sin egen politik. Som s nu avser att göra. Att inte göra upp i förväg en politik som om valresultatet vore oviktigt.
Och att sedan söka en blocköverskridande lösning för en bred lösning om det man kan bli överens om.
Vilket inte innebär att det skulle vara en regering bestående av socialdemokraterna och moderaterna. Nej, det skulle lägga en död hand över diskussionerna.

Men moderaterna vill inte, som det ser ut idag, bryta upp från blockpolitiken. För de tror (hoppas?) att de kan regera med stöd av c, kd och fp. Det intalar sig småpartierna också. Men de små partiernas väljare tror inte på det, de vill inte ha en moderat politik en period till.  Och än mindre ha en m-regering som är beroende av SD:s stöd. Underlaget för en eventuell alliansregering kommer, som det ser ut idag, att bli ännu smalare än idag. Därför är det troligt att det bli Löfven som kommer att bilda regering.  Och då är det klokt av honom att söka att hans underlag breddas över gränsen, även om vänstern surar liksom många av hans egna väljare.

En s-ledd regering måste då innebära kompromisser - eller i vart fall vissa justeringar - för att få med t ex inte bara mp utan även fp och, om de klarar spärren, även kd och c. Det borde kunna leda till en pragmatisk och i någon mening mittenpräglad politik i folkflertalets intresse. Utan störande sneglingar åt mera extrema partier till vare sig höger eller vänster.

Men då måste i första hand småpartierna vakna upp ur sina drömmar om fortsatt regerande som viljelösa stödpartier år högerpartiet moderaterna. Med tillräckligt tillnyktrande av socialliberalerna inom fp kan det både ge fp ett bättre valresultat och större inflytande över politiken - med socialliberal prägel. Vilket jag skulle välkomna.

Kristdemokraterna vid vägskälet.

OK, i sista stund några rader om kd och deras ledarkris. Alltfler vill Göran Hägglunds avgång. Motiven är något disparata, och Göran vill sitta kvar. I sammanfattning menar han att "gnället" inte duger. Den som vill ersätta honom får träda fram och visa sitt alternativ. Så får de slåss om saken och medlemmarna avgöra.

Som jag ser det är den springande punkten att kd måste bestämma sig för vad som är dess kurs. Vilket inte primärt är en personfråga, utan en politisk-ideologisk.

Vad skall kristdemokraterna stå för?

1. Är det den värdekonservativa, socialkonservativa med en religiös betoning och i med positiv inställning till bistånd och invandring etc?

2 Är det en klart "kristen-höger" av amerikanskt reaktionärt märke som önskas?

3. Eller är det en mera utslätad soppa av "allmänborgerliga" åsikter, där det gamla arvet från Alf Svenssons tidiga år nedtonas till värnande om kärnfamiljen.

För det första alternativet, finns nog en väljargrupp. Ovisst hur stor dock. Det var länge kd:s linje, men idag känner nog en del väljare en saknad efter det.
Det andra alternativet känns olustigt, och har förhoppningsvis mycket liten potential i Sverige, trots att en del av Hägglunds kritiker verkar luta åt det hållet.
Alternativ tre, som verkar vara Hägglunds linje, där måste kd trängas med alla andra allianspartier. Det har inte visat sig vara speciellt framgångsrikt. Väljarna vill nog ha en profil, om de ska överge de något större partier som vill ungefär detsamma.

Att kritiken emot Hägglund visar att kristdemokraterna som parti måste bestämma sig, det verkar tydligt. Utslätning för att passa in i alliansen ger ingen entusiasm.

Det är bra att KD är för tvångssteriliseringar

Är rubriken förbryllande? Jag ska förklara. KD verkar, jag vet inte om de beslutat sig än, men partistyrelsen verkar föreslå att kristdemokraterna ska stå kvar vid sin åsikt att vid könsbyte så ska man steriliseras. Även om man inte vill.

Usch, så ruskigt. Jag är emot tvång i denna känsliga och för den personliga integriteten viktiga fråga. Och givetvis rasar debatten facebook och på bloggar, men även i någon mån i gammelmedia och man och man emellan. Det är bra.

Jag kan visserligen ogilla ställningstagandet i sig, men har svårt att bli upprörd över att ett parti tycker annorlunda. Tvärtom är det bra att det finns tydliga skillnader mellan partierna! Det är bra att det finns partier som anser olika, har olika grundsyn. KD står i grunden för ett (kultur)konservativt synsätt, trots att det har sökt modernisera sig till och från. Både för att locka väljare och i någon mån för att anpassa sig in i Alliansregeringen. Men, det finns en betydande grupp, säkert mer än 4%, som är konservativa i en eller annan mening. P g a olika skäl kommer alla dessa nog inte att rösta på ett klart konservativt parti, men möjligheten bör finnas!

Med klara alternativ är det upp till väljarna att välja efter egen åsikt. Det är bra. Ju fler alternativ desto bättre, dvs om de är verkliga alternativ. Det finns inget självändamål i att partierna ska likna varandra och locka samma väljare. Jag menar att det är sunt att partierna visar vad de vill, om de vill något, och att det helst är förankrat i en ideologi, så det går att "förutse" vart de hamnar i olika frågor! Det är inget som säger att allianspartierna ska vara samma ogenomträngliga gegga som de är idag. Nej, partier ska ha olika åsikter OCH kämpa för dem, försöka övertyga de väljare de vill ha.

Att det skulle bli problem i regeringar och med regeringsbildningar? So what? Varför ska det vara enkelt? Alla kan inte tycka lika. Det är demokrati. Sen får man söka gehör för vad man tycker och komma överens, det är också demokrati. I denna sakfråga får "man" väl söka en lösning i riksdagen. Det är ju riksdagens som ska besluta. I princip är regeringar bara verkställande organ.

Det finns inget som säger att partipiskan ska vara det som styr Sverige.

Avideologiserade partier och personval

Mitt föregående blogginlägg, om partipiska och dess oförenlighet med liberalism, har föranlett en liten debatt på Facebook, i första hand mellan mig och Anders Nordin (fd språkrör i mp).

Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.

Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?

Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.

Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.

Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).

Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.

Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.

Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.

Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc

Vilken färg väljer du ... valpejl

Jag har hoppat till några gånger när jag sett SVTs annons för sin Valpejl i sina kanaler. Det ser ju verkligen ut som kommersiell reklam för, tja... färg. Reklam, så oförblommerad, i självaste statstelevisionen. Efter några bråkdels sekunder inser jag att det är just "intern reklam" för SVT/SR:s Valpejl - på nätet.

Kanske detta kan ses som en illustration till problemet med alla dessa tester som media erbjuder sina läsare/tittare för att de ska hitta "sitt" parti. Frågeställningarna - och valet av frågor - avgör i vilket fack man hamnar. Därmed är de flesta test helt vilseledande i st för vägledande.
Jag har blivit allt möjligt i dessa tester, från vänsterpartist till kristdemokrat! Gjorde just om ett test, som jag klagat på tidigare p g a att det inte gick att väga frågorna. Nu fanns en liten chans till detta, men det ledde ändå fel. Främst p g a vilka frågorna var och vilka som inte finns.

SVT/SR:s valpejl är lite bättre. I teorin, för frågans vikt för mig kunde markeras. En viktig invändning är att är tekniskt svårhanterat. När man valt ämnen och partier kan man inte klicka sig vidare. Man måste backa... Nå, efter många försök kom jag igenom ett test. Jag valde 4-5 områden (av kanske dussinet ämnesområden) och 4-5 partier (av tio). Detta för att nå något slags fokusering... Men så konstigt det blev.
Nå, jag gick vidare och jämförde med tillgängliga kandidater i mitt län (Norrbotten) men fick även nu ett resultat som var något märkligt. Först kom en folkpartist, en bra bit ner på sitt partis lista (tyvärr), sedan tre piratpartister. Inte helt oväntat, men inte precis i den ordning jag gissat de skulle komma. Sedan två centerpartister, märkliga tanke och helt okända för mig! Sedan en salig blandning... kända och okända namn.

Självklart ville jag göra om testet utifrån några andra variabler. T ex se om jag helt koncentrerade mig på de ämnesområden som är viktiga för mig, alternativt ta med ALLA partier och ALLA frågor. Men se, det gick inte. Jag kan i o f sig gissa mig till olika resultat, t ex med kunskap om i vilken mån partierna presenterat ståndpunkter...

Däremot kan man gå in och kolla sina eventuella svar och deras likhet med en speciell kandidat. Då kan man även se dennes ålder och inkomst etc. Därmed är vi inne på detta med personval, vilket ju är en spännande tanke.

Ännu bättre vore det dock om t ex dagstidningarna insåg att det inte bara är sådär ett halvdussin ämnesområden som är intressanta för väljarna och att pressen gjorde mera utförliga redovisningar, jämförelser mellan olika kandidater. Inte bara mellan olika partier.

Kristdemokraterna emot den stora staten...

Kd:s partiledare, Göran Hägglund, har intervjuats i DN. Jag måste medge att jag hoppade till redan inför rubriken: "Han har tröttnat på påfund ovanifrån", och i artikeln så brer han ut sig och ondgör sig över statens inblandning i den enskilda människans liv.

Nja, ser man på kd:s praktiska politik så är det något som inte stämmer. Var inte kd det parti som helt tyst och lojalt ställde upp på den största integritetskränkningen i modern tid, FRA-lagen! Där staten verkligen blandar sig i, registrerar och kontrollerar in i minsta detalj vad som den enskilde gör, tänker och tycker!

Inte heller har jag hört något från kd som skulle innebära minsta betänklighet emot datalagringsdirektivet och annat som innebär ytterligare kontroll av den enskilda och kränkningar av den personliga integriteten.

Att kd och Hägglund tycker att staten inte ska föreskriva äktenskapsformen utan nöja sig med att det sker en officiell registrering av giftermål och att det sedan är upp till de berörda att fira detta med en ceremoni efter var och ens kultur och vilja, det känns visserligen bra, men är ändå ett något blekt exempel på den enskildes självständighet gentemot staten.

Tvärtom är i det mesta faktiskt kristdemokraterna ett tämligen konsekvent värdekonservativt parti, med lite social krydda i vissa frågor. Dvs ett parti som inte står på den enskildes sida utan värnar den starka staten och dess överhöghet över medborgarna. Staten, försvaret, kyrkan som kollektiv är viktigare än människans valfrihet och integritet. Kd har ett visst berättigande eftersom det finns männsikor med dessa värderingar, så länge kd också står upp för dem.

Men nog känns det märkligt om kd samtidigt som det försvarar kraftiga integritetskränkningar säger sig vilja värna den enskilda människan! Det verkar mera som vilseledande marknadsföring!

Har en enskild ledamot något ansvar?

Jag ska försöka låta bli att skriva om Ask och Pehrson idag, jag mår så illa av att bara tänka på dem.
I stället vill jag lyfta fram en sak som Camilla Lindberg (fp) skriver om ansvar på sin blogg.

Jag tror, ja jag är övertygad om att vi väljare vill ha politiker som vågar stå upp för sin övertygelse. Även när de blivit invalda i riksdagen. Även när partipiskorna viner. En som verkligen förstår och förmår detta är Camilla. Det betyder inte att jag håller med henne på varje punkt, däremot är det en viktig princip. Att inte låta "regeringsduglighet" bli en ursäkt för att kröka rygg och springa ifrån sitt samvete.
Camilla skriver bl a: "Självklart kan vi inte ha en polsk riksdag, men lite mer utrymme för den enskilda ledamoten måste till, annars behövs inte alla dessa 349 ledamöter. Jag tror att vi är på rätt väg, dels på grund av vi har börjat fokusera på den enskilda ledamotens ansvar för de beslut man fattar men också för att personvalet blir alltmer viktigt."
"Media har även börjat debattera ledamöternas roll, mycket pga förra veckans votering då oppositionen vann vid voteringen om ett erkännande av folkmordet 1915. Även i vår egen riksdagsgrupp har vi haft denna diskussion, då också med anledning av att jag tryckte avstod i voteringen om uttagsskatt på vindkraft förra veckan. Jag kan väl lugnt konstatera att vår riksdagsgrupp inte är lika positiv till ledamöter som avviker från partilinjen. Är det verkligen viktigare att hålla ihop och bibehålla en enighet utåt än att då och då låta ledamöter rösta efter förnuft och känsla? Jag tror inte det, jag tror dessutom att partipiskor och totalitarism leder till än mer politikerförakt."

Ett väljarkontrakt är en väg att gå för att visa väljarna var enskilda kandidater står.

Därför noterar jag att Camilla och Mathias Sundin inte längre är ensamma fp-are på Nej till datalagring! I skrivande stund ser det ut såhär, förutom Camilla och Mathias:
Tobias Josefsson (FP), Östergötland.
Marcus Grundén (FP), Skåne Norr och Öster.

Följande piratpartister har skrivit på:
Hela landet, Anna Troberg
Hela landet, Mikael Nilsson
Hela landet, Rick Falkvinge
Lista Mitt*, Curt Jonsson
Lista Mitt*, Lars-Erik Jonsson
Lista Mitt*, Rickard Olsson
Lista Mitt*, Urban Sundström
Lista Väst*, Olof Bjarnason.

Men övriga partier då?
Var är centerns integritetsivrare?
Vänsterpartiets?
Miljöpartiets?
Finns ingen modig sosse eller moderat?
Och ingen enda kristdemokrat som vågar skriva på?

Jag förväntar mig en ström av underskrifter från ALLA partier.
Annars finns bara två orsaker. De vågar inte, eller så är de övertygade om att integritet inte är det minsta intressant eller viktigt för svenska medborgare. I och för sig en intressant upplysning...

Går moderater och sossar ihop för att stoppa nya partier?

Birger Schlaug refererar och kommenterar på sin blogg ett uttalande av Fores, den liberala tankesmedjan, chef Martin Ådahl om att sossarna och moderaterna kan komma att regera ihop efter valet, om det inte går som de vill.

Jo, jag vet att det finns en liberal tankesmedja, med inte tycker jag den har lyckats tänka fram så mycket hittills. Vare sig nytt, eller återuppväckande av de liberala ideerna, som idag är mycket slumrande inom de etablerade partierna.

Men OK, alltså m + s = sant, för att stoppa sverigedemokraterna från inflytande i riksdagen, om de skulle passera 4%-spärren. Det skulle vara ett tänkbart och realistiskt alternativ, menar Ådahl.

Nå, att moderatena (inte bara under Reinfeldt) och sossepartiet i mångt och mycket liknar varandra - samtidigt som de utmålar varandra som huvudfiender, för att mobilisera sina respektive anhängare - det har jag tyckt mig observera sedan flera decennier sedan. Och Schlaug är inte sen att påpeka att även han ser samma likheter.
Han skriver
"Deras partier har närmat sig varandra, först genom sossarnas förflyttning, sedan genom moddarnas. Deras vision är ökad konsumtion, evig tillväxt, mer arbete och smyganpassning till Nato. De är överens om 97 procent av statsbudgeten."

Att sossar och moderater i vart fall retoriskt förflyttat sig och närmat sig varandra är väl odiskutabelt. Med dessutom anser jag att i grunden bygger båda partierna på samma konservativa tankesätt, bevara det bestående. En partiarkal syn på sociala frågor etc. Så visst är de, frånsett en del frågor de söker profilera i valtider, mycket lika varandra.
Och nog är det bestickande att de är överens om 97 % av statsbudgeten. Å andra sidan brukar inte opposition, oavsett färg, lägga förslag som är alltför revolutionerande.

Det intressanta är att resonemanget utgår från iakttagelsen att makten är viktigare än den förmenta ideologin för dessa stora partier (och för mindre också, vill jag framhålla). Och med ett parti, i detta fall sverigedemokraterna, som kunde hota de stora partierna maktställning genom att det kan manövrera från en vågmästarställning, så förenas de stora för bibehållen makt.

Därmed kan de hålla de mindre partierna (c, fp, kd, v, mp) utanför inflytande också. Tänk så skönt... för m+s alltså.

I och för sig har jag inget emot att man vill eliminera ett annars tänkbart inflytande för sd. Men det ger ändå en obehaglig smak i munnen av att man vill dribbla med folkviljan när den inte passar.

Och jag ser en principiellt intressant öppning med detta resonemang för att även spela bort piratpartiet om det skulle bli det som hamnar i vågmästarställning...

"Liberaldemokratisk" allians?

I Japan har premiärministern utlyst nyval. Som alltid sedan andra världskriget (med ett undantag, om jag minns rätt) är denne en av de ledande i det s.k. liberaldemokratiska partiet.

Jag minns att i min ungdom reagerade jag emot partiets namn, eftersom det (redan då) knappast var speciellt liberalt. Nu som då är det en koalition av olika intressegrupper med i huvudsak tämligen konservativ inriktning, vars egentliga mål först och främst är att ha makten. Ungefär som dagens svenska Allians.

Det andra stora partiet idag i Japan är Demokraterna, utan liberalt prefix, men i praktiken mera liberalt och mitteninriktat än Liberaldemokraterna, som söker stöd högerut om det behövs.

Idag är jag mera luttrad över hur ytterst lös kopplingen mellan ett partis namn och dess eventuella (och påstådda) ideologi ofta är.

Moderaterna är varken konservativa i traditionell mening eller liberala. De är däremot mycket lika liberaldemokraterna i Japan i sin vilja att söka och behålla makten genom att vara ytterst pragmatiska och bortse från ideologi. Sak samma med folkpartiet, det som en gång kallade sig liberalt - och ännu gör vid högtidliga tillfällen. Det är numera ett moderat-light parti, eller rättare sagt mera höger än dagens moderata höger. Centern är också ett högerkantsparti vart ledstjärna främst är makten. Och kristdemokraterna är inte speciellt kristet inriktade. Sak samma med oppositionspartierna. Utslätade till en soppa som ska synas smaklig för att återvinna makten. Men ideologi, inte då.

Så egentligen är det väl så att inte bara de allianspartierna är som liberaldemokraterna i Japan, det gäller alla riksdagspartierna.

Konsumentupplysning 27 maj om eu-valet

I SvD igår finns en utomordentlig artikel av Nätverket Svart Måndag (NSM) som även skrivits under av ett tiotal kandidater till eu-parlamentet. Med sina namn så bekräftar de sin positiva syn på medborgarrätten i form av integritet, rättssäkerhet etc. Det är en intressant lista.
Noterbart är dock att en del namn saknas, av någon anledning, av de främsta integritetsförespråkarna, som t ex Christian Engström (pp) och Olle Schmidt (fp).
Och (kd), (m) och (c) har ingen undertecknare till uppropet alls.

Nedanstående text är i första han tänkt för pappersmedia, men kan ses som en sammanfattning av hur jag idag ser på tänkbara kandidater till eu-parlamentet.

Vem ska den rösta på som gillar integritet och rättssäkerhet, men inte är piratpartist?
Är valet till europaparlamentet viktigt? Och i så fall, vem kan man rösta på? Givetvis är det viktigt. Parlamentet har numera mycket att säga till om, men en stor del av det som diskuteras i valdebatten hör hemma i riksdagen. I första hand eller helt och hållet.

Jag, och många andra, anser att frågor kring de medborgerliga, demokratiska rättigheterna är av mycket hög prioritet, och de antingen beslutas i EU eller kommer via EU till Sverige. Frågor som rör den personliga integriteten, rättssäkerhet, fri kommunikation för yttrandefrihet, övervakning etc. Frågor som de gamla partierna i riksdagen till största delen misshandlat under senare tid.

När det gäller detta val, till EU, så finns dock många kandidater som vill arbeta för medborgerliga rättigheter. Mest fokuserade är förstås piratpartiet (pp). Den som inte är allmänpolitiskt intresserad, eller anser att andra frågor är av lägre prioritet ska naturligtvis rösta på (pp).

Många är dock tveksamma till (pp) då det inte tar ställning till övriga frågor, även om antalet frågor med ett integritetsperspektiv är fler än man kan tro. Vill man ha med både integritetsperspektivet och andra frågor har jag här några förslag.
På den röd-gröna sidan finns dock få kandidater, som kan få riktigt godkänt, inom sossepartiet. Möjligen kan Göran Ferm få ett svagt halvt godkännande. Absolut inte Marita Ulvskog!
Hos vänsterpartiet rekommenderar jag Erik Josefsson för ett kryss. Miljöpartiet har flera, men högsta placering har Carl Schlyter för den som vill ha en miljöpartist.
Hos kristdemokraterna finns ingen som gjort sig känd för att kämpa för integriteten, så dem kan vi glömma. Hos centern kan man ge ett halvt, tveksamt godkännande till Lena Ek. Moderaternas mest kända av integritetsförespråkarna är Christofer Fjellner.

Folkpartiet då slutligen? De har den kanske främste integritetsförespråkaren utanför (pp), Olle Schmidt! Tyvärr finns den av integriteten helt ointresserade Marit Paulsen överst på listan, så det gäller att kryssa Olle förbi Marit! Andra utomordentliga namn hos fp, förutom Olle Schmidt, är Annika Beijbom och Anders Ekberg. Dock gäller det även för dem att kryssa sig förbi Marit P om det ska bli ett mandat.
Det här är givetvis ett subjektivt urval, men kan ändå vara till vägledning för hur den som sätter demokratin högt (högst) kan både värna den och hitta en kandidat efter eventuell egen ideologisk grundval.

PS. Ser just att Lars Gustafsson, den klart liberale författaren, inte medialobbyisten, röstar på (pp). Detta enl artikel i Expressen. DS

Var finns det liberala alternativet?

Mikael Elmlund, bloggaren "Liberal och långsint" frågar idag vart en liberal väljare ska ta vägen. Mikael har varit aktiv centerpartist, men i likhet med många andra blivit besviken på centerstämmans negativa inställning till integritetsfrågorna. Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.
http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/

Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.

Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.

Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i det kommande riksdagsvalet. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.

I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom du har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet. Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna. Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.

Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det ger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (patronen) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.
Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.
Och betr (pp) tycker vi nog lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men i den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.

Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti.

Inrätta en politikens kundtjänst

Kd satsar på tevereklam inför valet till Europaparlamentet. "För att pigga upp valrörelsen". Det låter sig sägas, men nog är det en gammaldags syn på valrörelser. Fastän kd har ju en gammaldags syn på ett och annat, men ändå.

Visst kan jag erkänna att reklam, annonser och affischer etc kan höja valtemperaturen en smula. I vart fall är det en påminnelse om att vi står inför ett val och att partiet i fråga inte somnat i helt utan ställer upp.

Kanske räckte det också tidigare. Då visste man ju i huvudsak vad partierna stod för. Och det gällde främst för dem att få "sina" väljare till valurnorna.

Idag vet man inte vad de står för.
Eller rättare sagt, man vet att de inte länge står för det som tidigare var deras ideologier. Därför känner sig alltfler lurade när de av obetänksamhet röstat enlig gammal slentrian. Därför ökar också antalet partibytare. Och soffan framstår som ett alternativ. Inte som lockande, men när man inte hittar ett parti som man vågar lita på så...

Partierna är idag inte folkrörelser som står för en ideologi, utan de är mera av försäljningsorganisationer för av partiledningarna slarvigt ihopkomna paket av de senaste påhitten. Påhitt som paketerats för att ta eller behålla makten. Och som partierna inte känner sig bundna att stå för heller på det sätt som väljarna förväntat sig.

Men när de nu har denna affärsmässiga syn på politiken, som något som ska säljas, undrar jag om de inte förstått detta med marknadskommunikation? Eller har deras spindoktorer "glömt" det?

Ett seriöst företag har en kundtjänstfunktion. Där kan man reklamera om man fått felaktiga varor eller tjänster. Och man kan ge synpunkter på vad företaget säljer. Synpunkter som blir vägledande för förbättringar av företagets produkter, på produktkvaliteten.

Det är ju helt uppenbart att detta är något som partierna i Sverige helt glömt bort. Partierna sitter isolerade i riksdagen och folkets röst når inte in dit. För syns skull har en (mindre) del av riksdagens ledamöter startat bloggar. Tyvärr inte alltid med kommentarsfunktion.

Jag vill därför i all välmening rekommendera partierna att inrätta en "kundtjänst" för sina väljare. Och där ska vi väljare inte bara komma i kontakt med underhuggare och assistenter som ger standardiserade svar. Demokratin är så viktig att vi kräver att de ledande politikerna ställer upp - lyssnar, diskuterar och agerar i folkets intresse.

"Strategi" för ett EU-val för rättssäkerhet och integritet.

Nå, några tankar i alla fall. (Enl gamla regler gjorde jag nu ett kardinalfel när jag syftade på rubriken.) Och de berör givetvis piratpartiet, men också oss som har svårt att välja ett få-frågeparti eller som vill se maximal utdelning i EU-valet. Vilket är ett taktiskt övervägande.

Min utgångspunkt är att jag vill ha in fler personer i EU-parlamentet som värnar fundamentala demokratiska rättigheter som rättssäkerhet, integritet och närliggande frågor. Jag gissar att jag inte är ensam om detta.

Såvitt jag kan bedöma är i vart fall toppnamnen på piratpartiets lista goda liberaler och demokrater i de frågor som vi idag ser som mest brännande och som samtidigt är piratpartiets profilfrågor.
Men, vi vet inget om var pp står i andra frågor. De vill helt enkelt inte deklarera det, dels av taktiska skäl, dels för att det förmodligen skulle blottlägga interna åsiktsskillnader.
Det är en brist som jag gissar att fler än jag besväras av, liksom av piratpartiets namn.

Idag verkar det realistiskt att pp får in en-två personer i EU-parlamentet. Men vilka drabbas? Vilka riskerar åka ut? Kan vi rösta så att vi räddar personer med "rätt" åsikter kvar i EU-parlamentet?
Det förtjänar i vart fall en viss eftertanke, menar jag.
Om jag utgår från mina liberala preferenser gäller det att rädda Olle Schmidt och förhindra Marit Paulsen att ta hans mandat. Olle har ju klart bättre ståndpunkter än fp-inrikes i dessa frågor! Jag har svårt att tro att fp tar två mandat denna gång, även om Marit är en i breda kretsar mera känd och populär person.
Men en röst och ett kryss på Olle innebär samtidigt att om han inte får nog många kryss för att slå ut Marit, så tillfaller rösten fp och därmed den som etta placerade Marit P.
Skulle inte piratpartiet ställa upp skulle fps chanser att två mandat vara större än de är idag...
Och jag tror nog det finns minst ett par till på fp-listan som skulle vara bra sällskap till Olle i EU. Men de står en bit ner.

Jag vill rekommendera andra, som i princip har sympatier för något riksdagsparti, men är missnöjda med detta partis agerande i Sveriges riksdag i aktuella frågor, att ställa sig samma frågor som jag gör. Finns det personer på "era" partiers listor som ni gärna vill blockera till förmån för andra? Är det realistiskt att kryss på "rätt" person leder till att denne kommer in?

Jag gissar att moderaternas lista innehåller personer med olika åsikter och prioriteringar i detta. Och hur är det hos centerna och kd? Har vi någon direkt koll på miljöpartisternas syn? Dvs de som toppar mps lista. Finns det öht någon tänkbar kandidat hos sossarna som vi vill se i EU-parlamentet utifrån mina/våra utgångspunkter? Är det någon tveksam hos vänsterpartiets kandidater?
Det är ju också så att personer, som i och för sig kan dela vår åsikt betr rättssäkerhet och integritet, är så specialiserade på andra frågor att de prioriterar upp dessa andra frågor och inte har tid att hålla kolla på sånt som ACTA och telekomdirektiv.

Det gäller således att inte bara välja parti, utan även person. Och att inte glömma att kryssa denne!

En ytterligare "komplicerande" faktor är ju att EU-parlamentet är ett kompromissande parlament. Ingen grupp har egen majoritet. För att nå resultat måste det kompromissas och förhandlas. Klarar pp det? Eller hamnar de i en demonstrationspolitik, som inte leder till något?
Och hur starka och skickliga att hävda sina ståndpunkter är de vi kan rösta på?

Kan pp få sällskap av några erfarna eu-parlmentariker skulle både de, och framför allt frågorna om rättssäkerhet och integritet vinna på att bra kort får sitta kvar samtidigt som pp kommer in. Och några sämre namn få stanna hemma.

Vår chans och det positiva är ju ändå att i flera fall finns idag EU-parlamentariker som fördelaktikt skiljer sig från den nationella partiernas ställningstaganden. Personer som inte partipiskorna biter på. Låt dem sitta kvar och tillsammans med någon-några piratpartister driva rättssäkerhets- och integritetsfrågorna i EU-parlamentet.

Det skulle ge en signal till våra riksdagspartier också. En välbehövlig signal.

Gud i politiken

Skrev nyss ett inlägg om faran i att blanda ihop politik och religion. Dagens debatt är ju bara en bekräftelse på detta. Dvs den där kd-kvinnan Else-Marie Lindgren, som vill att (ateisten)Fredrik Reinfeldt som statsminister ska avsluta sina tal med "Gud välsigne Sverige".

Ett sådant synnerligen osvenskt tillägg till statsministerns tal skulle kännas mycket märkligt. Som sag, Reinfeldt är (såvitt han inte ändrat sig av någon outgrundlig taktisk anledning) ateist. Symboliska uttalanden emot en människas egen uppfattning måste vara helt fel.

Reinfeldt är statsminister, inte statschef. Presidenten i USA är statschef och USA har en helt annan tradition än Sverige.

Jag ser gärna religiösa människor engagera sig politiskt, men då utifrån sina politiska ideologier. I den mån det är möjligt i dagens partier...
Däremot ska de inte blanda ihop religion och politik. Inte inkludera religionen i och söka ge större (?) trovärdighet för sina åsikter genom att blanda in Gud.

Vi har sett för mycket elände som skett i Guds och Allahs namn. George W Bush åkallade alltför ofta Gud, men inte kändes det speciellt kristet inte.

Politiker ska inte kidnappa religionen!

Är religion farligt?

Religion och politik. Alltid brännbara ämnen. Från min mera aktiva period (publika och partianslutna) var det två ämnen som orsakade tidvis hätska telefonsamtal och till och med anonyma hatbrev. Det var om jag i något sammanhang uttalat mig om religiösa frågor i samband skolorganisation, t ex om rätten att starta friskola.
Det andra om jag sagt något i flyktingfrågor, t ex att jag hade full förståelse för (och beundran för) de oftast äldre damer som trotsade lagen och gömde flyktingar i sann humanitär anda.

Läste häromdagen någon som skrev att det är religionerna som skapar "allt" elände i världen. Personen ifråga rabblade upp en massa krig och förföljelser som haft religiösa förtecken. Kristna, muslimska och möjligen några andra religioner också. Hur kristna förföljt judar etc. Gamla testamentet och koranen åberopades.

Det som slår mig är att det som då hände var att de olika religionerna politiserats. Religionen har tagits som förevändning för ageranden som, vad jag förstår, inte alls är förenliga med dess grunder. Kristendomen i sig är ju en fredlig religion, och detsamma har sagts mig, av de som kan, att islam är.
Däremot ser vi ju idag att både islam och kristendomen används i politiska syften.

Är det då religionernas fel?
Eller är det möjligen politikernas (och politiserande prästers och mullors) fel, de som använder Gud och Allah som tillhygge?

Själv har jag svårt att se att det är religionernas fel i sig, däremot kan man i högsta grad klandra politikerna för att blanda ihop politik och religion.

Samtidigt känns det lite konstigt med denna logiska slutsats. De som säger sig inte vilja blanda ihop politik och religion är ofta högerpolitiker. I Sverige i vart fall. Ofta sker det då kristna företrädare sagt något som inte passar dessa högerpolitiker. (För hundra år sedan skulle de nog inte ha protesterat, för då var ju i vart fall Svenska kyrkan i hög grad en överhetens kyrka.)

För snart femtio år sedan började Lewi Petrus, pingströrelsens ledare, sina försök att få ut sitt budskap via politiska vägar, vilket ledde till att kristdemokratiska partiet bildades. Kristna har ju alltid funnits i de flesta partier, men kds (eller vilken förkortning man vill välja) var det första parti vilket bildades helt utifrån en (EN) kristen samhällssyn.

Redan tidigare var det vanligt att frikyrkliga engagerade sig politiskt, men utifrån sina olika ideologier. Statskyrkan var "opolitisk" på ett traditionellt högerinriktat sätt.

För några decennier sedan så började dock alltfler inom även Svenska kyrkan förespråka att kyrkan skulle engagera sig mera i samhällsfrågor. Med det menades att kyrkan skulle ta de svagas parti, ta mera socialt ansvar etc.

Det känns ju som rumsrena åsikter, i mina ögon.

Dock, med tanke på vad som politiken gjort för att förstöra religionen och använda (olika) religioner till, så blir jag ju ytterst tveksam.
Vilken kraft har religiösa företrädare att hävda sin religions värden när politiker och politiserande "prästerskap" gör allt för att kidnappa religionen för sina egna, ofta suspekta, syften?

Ska religösa rörelser över huvud taget kunna sättas under politisk lagstiftning i trosfrågor? Religös övertygelse har ju inget med majoritetsbeslut att skaffa.

Vi behöver "extremistpartier"

Jag lutar alltmer åt att det behövs fler partier i Sveriges riksdag. Partier som vågar vara idéburna. Partier, var blotta existens skulle tvinga eller i vart fall utmana dagens gammelpartier till något slags ideologiskt reningsbad.

Dagens debatt mellan riksdagspartierna är som en jämntjock gröt. Det mesta går att förutse. Inte på grund av att de håller sig till någon ideologi, utan därför att de egentligen endast söker makten, och därför vill hålla sig väl med alla, eller i vart fall så många som möjligt. Eller ligger så lågt med "farliga" frågor att inte folk ska upptäcka vad som är på gång.
Med resultat att i många fall så gör denna hållningslöshet att de även förlorar sina egentliga vänner.

Som nu detta med Sacrédeus och kd. Jag sympatiserar inte med Sacrédeus, men det är
skräp att han inte släpps fram i kd. Han representerar ju en stor del av de som är (var?) kds kärnväljare.

Kd är ju idag det mest "extrema" på högerkanten och vänsterpartiet på vänsterkanten (enl vår förenklade skala).

Men kd är ju alltmer salongsfäigt, anpassar sig till den "mittenhöger"-linje där alla andra ligger. Det behövs faktiskt en hemvist för konservativa och/eller religiösa människor - som för den skull inte behöver vara oanständigt extrema.

Och vänstern är ju numera ett parti för besvikna vänstersossar, inte är det mycket till kommunism där inte. Även om där finns enstaka personer som är det (i viss mån). Vart ska då de renläriga kommunisterna ta vägen? Till någon underjordisk bokstavskombination som ska slängabrandbomer?

Och än mer vattenkammade är de andra partierna, inget utrymme för personligheter eller personer som tänker och står rakryggade för någon klassisk idéologi.

Kanske skulle det också behövas i mera bokstavlig mening extrema partier. Som kan kanalisera diverse galenpannors ideer, och så att dessa inte har någon anledning att känna sig som martyrer. Inte för att jag på något sätt önskar minsta inflytande för dessa.

Det jag vill se är att partietablissemanget i Sverige skakades om så till den milda grad att de började rannsaka sina motiv, och så de hittade sina ideologier.