Svenska valsystemen är fritt, men inte rättvist.

Ett par forskare, Jørgen Elklit, professor i statskunskap vid Aarhus Universitet och Birgitta Wistrand, fil.dr, genusforskare vid Uppsala Universitet, fick för en tid sedan en artikel om det svenska valsystemet refuserat av de ledande svenska pappersmedia. Idag (7 april) återkommer de med sina synpunkter i en artikel på Second Opinion.

Man kan ha sina funderingar över varför artikeln "inte fick plats" i DN m fl tidningar, men slutsatserna är intressanta. Forskarna har varit internationella valobservatörer och rådgivare i val- och demokratifrågor under många år och jämför Sverige med hur det är i andra länder.

Slutsatsen är att valen i Sverige INTE är rättvisa, särskilt inte när det gäller små och nya partiers möjligheter att ta sig in i riksdag och andra beslutande församlingar. Det svenska valsystemet borde därför ändras för att fullt ut bli demokratiskt.

Jag citerar: "I ett demokratiskt system förväntar man sig att det på själva valdagen skall vara möjligt att i varje vallokal kunna rösta på samtliga partier och kandidater, som har laglig rätt att ställa upp i respektive valkrets. Detta menar vi gäller oavsett om det skall väljas en eller flera i valkretsen, eller om valkretsen omfattar hela landet.Valmyndigheten som har ansvar för valets administrativa genomförande måste ansvara för att ingen väljare utesluts från att rösta, som hon önskar, på grund av att de nödvändiga röstsedlarna saknas i väljarens vallokal, ett förhållande som inte sällan inträffar i Sverige."

Att distribuera valsedlarna är oftast en central uppgift för valmyndigheten i andra länder och en uppgift som ställer stora logistiska krav. Där är det också valadministrationens ansvar att sörja för att valsedlarna blir tryckta och distribuerade så att valsedlarna för de olika valkretsarna hamnar på de rätta platserna, så att väljaren återfinner namnen på de partier (och eventuellt också kandidater) som har drivit valkampanj i deras område och som hon önskar rösta på. Så fungerar det dock inte i Sverige, där det traditionellt har varit partiernas ansvar och uppgift att distribuera valsedlarna.

Riksdagspartierna får också partistöd av skilda slag, bl a för att trycka valsedlarna. Men små och nya partier får inget bidrag till detta. De får stå både för kostnaderna och försöka bygga upp en apparat som de gamla partierna sedan länge har erfarenhet av. Detta är en kraftig inskränkning i den praktiska rättvisan, blir en orättvisa. Den valsedelsutdelning som förekommer särskilt på större orter blir också en psykologisk orättvisa, genom att den indirekt kan anses avslöja valhemligheten.
Valforskarna sammanfattar problemen såhär:
Hanteringen av valsedlar och genomförandet av valet innebär ... att nya och mindre partier i Sverige möter problem på tre fronter:
(1) Av ekonomiska skäl har de svårt att trycka tillräckligt antal valsedlar,
(2) De har av samma skäl svårt att få valsedlarna distribuerade till samtliga vallokaler, och
(3) De har inte tillräckligt antal medlemmar för att dela ut valsedlar vid vallokalerna i de kretsar där de har kandidater.

Ett rättvist system innebär att alla godkända partier ska behandlas lika. Det skulle t ex kunna ske genom att det var gemensamma valsedlar för alla, och där väljaren själv markerar parti och kandidat. Det fungerar i andra länder, till och med i länder där demokratin är färsk och skolutbildningen inte är den bästa. Då borde det fungera också i Sverige. Om viljan till rättvisa finns. Det är valforskarnas slutsats, och min.

Vad som inte direkt berörs är valspärren. Ett parti måste komma upp i 4% av de avgivna rösterna för att få riksdagsplatser. Jag har blivit alltmer tveksam till om det verklingen kan kallas rättvisa, när många väljare inte får representation i riksdagen. Det "tunga" argumentet emot att avskaffa eller sänka spärren är att det skulle bli för många partier och svårt att bilda regeringar. En variant av "regeringsduglighets"-argumentet alltså. Vilket jag anser vara mycket lätt om man ställer det i motsats till rättvisa för väljarna.

Spärren hindrade inte Ny demokrati att komma in i riksdagen 1991 och kanske inte hindrar sverigedemokraterna i år. Kanske kan den dock gör att piratpartiet snubblar på tröskeln. Jag vill verkligen inte har sverigedemokrater i riksdagen. Men om väljare i hög grad vill se dem där, so what? Det betyder att de andra partierna inte förmått övertyga om att de är bättre!

Rent matematiskt motsvarar ett mandat cirka 0,3% av rikets väljare. Ska man över huvud taget ha en spärr borde den inte ligga just högre, säg 0,5 - 1,0 %. Det skulle då ge utjämningsmandat. Och förmår en kandidat för ett nytt parti knipa ett mandat i en valkrets, då ska han/hon få det, oavsett om partiet inte kommer upp till eventuell spärr.

I demokratiska val skall det vara fair play. Valsystem som inte missgynnar vissa partier. Lika regler för att komma ut med valsedlar överallt. En fri och öppen debatt. Det senare låter sig dock inte så lätt lagregleras, frånsett att censur inte ska förekomma. Det måste komma till genom demokratisk medvetenhet i samhället.

En annan uppfattning

Många menar att i Sverige finns i princip bara två-tre mediakanaler; Bonniers, Schibstedts och Hjörne. En lätt överdrift är det visserligen, vi har ju ett antal lokala och regionala tidningar samt Sveriges Radio och SVT. Plus internet med alla dessa bloggar. Men, eftersom bloggarna oftast har få läsare, med några undantag, så är denna ventil mest just det - en ventil.

För att i någon mån motverka denna koncentration ska jag här ge tips om ett intressant alternativ för den som inte hemsöker vanliga bloggar, eller vill veta mera, eller som bara vill ha mera än dagspressens nätupplagor att botanisera i.

Det jag här vill uppmärksamma är Second Opinion. Här ett axplock av de senaste artiklarna:
Svenska val är inte "free and fair" - valgranskares slutsatser betr det svenska valsystemet! Hur valsedlar ser ut och distribueras är en demokratisk brist.
Bara rättshaverister oroade när medierna blir partimegafoner - en möjligen ironisk rubrik, läs och döm själv.
Upphovsrätten och yttrandefriheten går hand i hand. En artikel som nog en och annan piratpartist har åsikter om.
Bolagen inbjuder till fildelning. Just det ja.
Fildelning - knappast en moralfråga. Mja, vad sägs?
Myten om väljarna. En kortis av Björn Elmbrant om hur opinionsundersökningar används.

Men det finns ju fler mer eller mindre likartade internettidningar, sådana som bara finns på internet, och inte är kopior av en papperstidning.
Exempelvis: Newsmill och Politikerbloggen. Och så finns ju SVT:s SVT Debatt. Europabloggen verkar dock leva lite på sparlåga just nu.

Nu tycker jag det vore synd om man bara begränsar sitt läsande till dessa, ska vi kalla dem "redaktionella bloggar", men de är ett komplement till vanliga bloggar och kan ge både information och inspiration till än mera debatt.

En levande demokrati bygger ju på debatt, fri debatt, att åsikter bryts och byts. Att vi kan ta del av andra åsikter än de gängse, eller än de egna. En annan uppfattning. Så att våra ställningstaganden blir bättre genomtänkta, förhoppningsvis.

Opinionsskapare, vilka är de? Vilka ska de vara?

En av dagens debatter handlar om hur (gammel-)media alltför lätt blir lydiga förmedlare av vad de stora partierna vill ska föras ut till väljarna. Det handlar då om blockpolitik i en förenklad form. De mindre partierna kommer bort och det blir de stora partiernas intresse av att fokusera på plånboksfrågor som dominerar mediarapporteringen. Även i bloggarvärlden riskerar debatten att hamna i samma spår. I vart fall i den mån det handlar om bloggare som förespråkar ett riksdagsparti. Nya partier och de frågeställningar de vill föra fram, de definieras bort. Likaså mer eller mindre oberoende samhällsdebattörer och opinionsbildare.

De som hittills bloggat med inspiration från m-bloggaren Kent Perssons initiativ har dock ett bredare perspektiv. Möjligen kan man se som ett problem att de som deltar i den debatten endast är de bloggare som länkar till Kent Perssons blogg. Det ska bli spännande att se om de traditionella media, med sina kommentatorer, orkar notera att det finns en debatt utanför dem själva.

Bloggen Second Opinion tillhör inte gammelmedia, utan lever givetvis på internet. Där diskuteras också fenomenet att (riksdags)partierna tycks leva i en symbios med gammelmedia.

Att riksdagspartiernas liv ligger vid sidan av väljarnas är rätt tydligt. Förutom att de lyckas styra gammelmediadebatten så lever de på statsbidrag, som gör dem oberoende av till och med sina egna medlemmar och de kan tränga undan frågor och nya partier. Hittills. Frågan är om nya media som internet kan lösa upp de gamla mönstren.

Ytterligare en aspekt på detta är vem som egentligen bildar opinion, och vem som ska bilda opinion. Fick just i min hand Mediaplanet, som skickas med som annonsbilaga till SvD. En annons som ser ut som en 20-sidors tidning. Dock med något oklar avsändare och uppdragsgivare. Uppenbart är det dock fråga om opinionsbildningsförsök från myndigheter inom "säkerhetssektorn".

Idag är det alltfler myndigheter som har som främsta eller delvis uppgift att syssla med opinionsbildning, inte att verkställa praktiska uppgifter. Jag känner viss olust inför detta. Jag anser att det är vanliga opinionsbildare, politiker och kritiskt granskande media som ska bilda opinion. Inte att ombud i form av myndigheter med skattemedel ska pressa på oss åsikter.

Vi har kommit långt från Socialstyrelsens 6-8 brödskivor om dagen. Det var fel, men ändå rätt så oförargerligt. Nog är det värre att myndigheter ska propagera för en skärpt och utvidgad FRA-lag...

--- Uppdat. Denna text finns också på Second Opinion.

Kyrkan och politiken, igen

På söndag är det kyrkoval. Nåja, egentligen är det inte val av kyrka utan val till olika beslutande organ inom Svenska kyrkan. Märkligt nog sker det genom att partierna (!) ställer upp kandidater.

Jag skrev om detta bl a här på bloggen den 1 sept, se länken. Igår publicerades en delvis omarbetad och utökad version av detta på Second Opinion.

Nu ser jag att DN igår hade en ledare om detta också, en mycket bra ledare, läs här.

Andreas Holmberg, aktiv folkpartist och kristen, skriver också på samma tema på sin blogg, men har även publicerat sig i Ljusnan och på Budbärarens debattforum. På senare tid har förekommit andra spridda inlägg om detta. I stort är dock tystnad. Vilket även det tyder på att partival är något helgalet när det gäller en från staten fristående (?) organisation.

En ytterligare reflexion från mig är att rena personval kanske vore en väg att avpolitisera kyrkan och göra den fri. Men hur få partierna att släppa greppet?
De opolitiska nomineringsgrupper som finns, ställer ju tyvärr inte upp i alla församlingar.