Är demokrati naturligt?

När man ser sig om i samhället, hur "folk" resonerar och reagerar så möter jag två grundinställningar.

Den ena, den "fina" och i vart fall i långa stycken politiskt korrekta (av partier och media) och officiella är att demokrati är bra, jämlikhet och mänskliga rättigheter är accepterade mål. Det som anses vara naturligt i ett modernt samhälle. Samhället, dvs staten sätter upp lagar och regler för hur vi ska sköta oss som anständiga medborgare, och ger oss ett visst skydd genom rättsväsendet för att så ska det vara.

Den andra är mera komplicerat, mångfacetterad. De flesta av oss ogillar bombsprängningar, mord och diskriminering, inom landets gränser. Men det är ofta en glidande skala. Vi vill inte bli ockuperade av främmande makter, och "vi" vill inte ha en massa främlingar (dvs flyktingar) som kommer hit, kostar pengar och förstör vårt "fina" svenska samhälle.
Alltså, vi ser inte medborgerliga rättigheter som något entydigt, som ska gälla alla. Samhällets våldsmonopol ifrågasätts alltmer, kanske inte uttalat via media eller så, men i praktiken. Man tar "lagen" i egna händer, dvs skipar "rättvisa" på ett sätt som strider emot rättsväsendets lagar och metoder. Friheten att göra som jag vill, den är min, oavsett om den skadar andra. Jag ska kunna köpa billig smuggelsprit, eller åtminstone kunna köpa alkohol när som helst, och systembolagets monopol borde bort. Skatten bör sänkas, eller så vill jag inte betala någon skatt alls. Och kan jag inte få ett jobb, eller skaffa tillräckliga inkomster för vad jag anser vara mina behov, då är det fritt att ta från andra - som jag anser har för mycket. Och som inte beskattas hårt nog av samhället. Och dessutom är inte bidrag min melodi. Jag tar "min" del och bestämmer själv hur stor den skall vara.

Acceptansen för det demokratiska spelreglerna för vårt samhälle verkar ha urholkats gradvis under flera decennier. Varför? Varför accepterar man inte hur demokratin fungerar? Kan det vara för hur den fungerar - att när den urholkats så urholkas och samsynen om den? När partier och politiker fjärmar sig från vardagen - och från sina (tidigare) påstådda ideologier?  Vi känner inga förtroendevalda, och de som finns kvar efter kommunsammanläggningar, de har blivit politiker på avstånd och heltid. Och "politiken" övervakar oss, och vi misstror - givetvis - överhetens övervakning, för den måste förstås vara skadlig.  Vi känner dessutom att politiken är ett skådespel, där vi bara är åskådare, och vi är inte roade längre av skådespelet. Eftersom vi inte kan påverka genom att sitta som åskådare. Då är det lika bra, eller bättre att vi enbart ser till vår egen lilla värld. Oss själva, vår familj, släkten, umgänget och det närmaste samhället.

Jämlikhet är inte något som vi alltid ha sett som naturligt eller värdefullt. Tvärtom. Olika klasser, fria människor som inte behöver arbeta och så en underklass, slavar som gör jobbet, men är värdelösa. Som knappt värderas högre än djuren. Herrar av olika slag som styr. Som "ger beskydd" mot en avgift/skatt. Avgifter som inte är frivilliga utan obligatoriska. Lagar och avgifter stiftas av makten, inte av folket. Ingen likhet inför lagen - nej, nej, herrarna (adeln, frälset, furstar med olika titlar) de hade en egen lag, stod ovanför lagen, betalade ingen skatt. Ibland eftersom de "hjälpte" den högsta makten att driva in skatten från folket (de mer el mindre livegna) och t o m kunde behålla en del av skatten för egen del. Folket bestraffades vid olydnad, makten skipade  sin "rättvisa".

Jämlikhet kom in i bilden i och med kristendomen. Dvs först för 2000 år sedan. Kristendomen segrade i västerlandet, men jämlikheten blev mest något som man talade om från predikostolarna, inte tillämpade i samhället. Först med upplysningen började jämlikhetstankar vinna mera spridning, och gav resultat i och med revolutionerna i Nordamerika (USA) och Frankrike, där demokratiska grundregler vann insteg. Men en demokratisering i form av allmänna och fria val dröjde ännu mera än hundra år ytterligare, till början av 1900-talet. Och Sverige var inte först ut där heller.

Men när demokrati med rösträtt införts så kan man säga att samhällets våldsmonopol fick legitimitet genom att en bred majoritet stod bakom samhällets beslut om försvar, polis och rättsväsende. Liksom hur "beskyddsavgifterna" - skatterna - skulle fördelas på olika ändamål. Det var inte längre självutsedda härskare som disponerade medlen enligt eget gottfinnande.

Det vi ser idag i Sverige (och här och där även utomlands) är att många människor inte känner att demokratin fungerar, inte gäller dem, trots att de nog gillar demokrati. Och att därmed de gamla, mera inskränkta synsätten på hur vi ser på varandra vinner insteg. Vi värnar om den närmsta lilla gruppen, och resultatet blir ojämlikhet, demokratur eller diktatur i någon mening, främlingsfientlighet, tullmurar givetvis. Det gamla fördemokratiska synsättet kan kännas mera naturligt. Och det har ju onekligen en längre historia...

Då ska vi också veta att maffian under olika namn, den är ingen smått romantisk företeelse som försvunnit. Tvärtom den lever och frodas, sprids. Och den trivs i gamla fördemokratiska kulturer, där familjen, klanen, traditionen är det viktiga. Där (kriminella) makthavare stiger fram - och lierar sig med varandra, driver egna affärsverksamheter som bygger på förtryck, våld, "beskydd" etc. Och kan bestå av smuggling, piratkopiering, trafficing, utpressning,  illegal sophantering, knarkhandel etc.  Verksamheter som hotar det civila och demokratiska samhället i sina grundvalar genom att bygga på också ett våldsutövande (mer el mindre raffinerat, viss utlåningsverksamhet kan nog hänföras dit) som konkurrerar med det våldsmonopol som staten har genom demokratiskt fattade beslut.

En bra kartläggning av maffian, spec Camorravarianten, och dess historia och dess farliga "filosofi" finns i Tomas Lappalainens bok "Camorra".  Ska vi kunna rädda demokratin från förfall, så kan det vara bra att veta mera om dess fiender. Så demokratin inte urholkas inifrån.

Borgs virriga omsvängning

En del kommentarer till Borgs och moderaterns omsvängning betr skatterna menar att Borg inte tänker. 

Men nog tänker moderaterna. Men det leder till så knepiga resultat. De vill ju på något sätt vrida vaknet ur händerna på sossarna, som ju vill höja skatterna. Och då ska m det också.
 Först sänker de skatter som inte behöver sänkas, i vart fall inte så mycket. Och gör det orättvist. Sen lånar de till dessa skattesänkningar.
Sen byter de fot, och höjer en massa skatter. I en enda röra. En del fullt OK (spritskatt etc) en del annat mer el mindre galet. Tar bort avdraget för pensionssparande eftersom det inte behövs någon sparstimulans, säger Borg.
Det avdrag som pensionssparare fått (nja, fått?)  är uppskjuten skatt. Nu blir det dubbelbeskattning för den som fortsätter spara till ålderdomen. Först skatt på den inkomst man sparar på, sen skatt en gång till när pensionen (eventuellt) betalas ut. Moderat logik som slår knut på sig själv. (Väldigt lik den som sossarna för övrigt brukar hamna i.) 
Och så sänker M bidragsdelen av studiemedlen, för att studenterna ska låna - låna för konsumtion. Eller så ska de extraknäcka så de inte hinner med studierna, som alltså tar längre tid. Konsekvens? 
Och höjd bilskatt - så det blir ännu dyrare att bo i glesbygd. Dvs se till så folk flyttar till överhettade storstäder med bostadsbrist och skyhöga hyror. Hm.... 

Det var ju  mera förslag, men dessa räcker väl för att visa hur vimsigt m tänker? 

Hörde inledningsvis en del gny från en del alliansbröder. Men det verkar tystna snabbt. 
Har Borg eller Reinfeldt hutat år de andra, sagt att nu ska det vara tyst i alliansklassen?  Inga soloåkningar inte. 
Vi får väl se...

Intressant LO-inlägg om skatterna

På DN-debatt idag har ett par LO-ekonomer en intressant artikel om förslag till ändringar i skattepolitiken. Det är värt att diskutera. Och ett betydligt bättre, och smakligare, sätt att söka påverka politiken än att skänka medlemmarnas pengar till sossepartiet för att det ska verkställa LO:s tyckanden.

Förslaget har sju punkter och utmynnar i en förhoppning om att att den regering som tillträder efter valet i höst, oavsett politisk färg, väljer att tillsätta en bred översyn av hela skattesystemet. Det sistnämnda instämmer jag helt i. 

En utgångspunkt för förslaget är de växande ekonomiska klyftorna i Sverige, att finansieringen av välfärden drabbats genom olika skattebeslut.  Det ser jag som helt rimligt och måste samhället ta itu med. Vill vi ha minskade klyftor, i ett samhälle där vi lever i gemenskap med varandra, då måste välfärden finansieras. 
Jag hinner inte gå igenom förslaget och dess konsekvenser, men vill för egen del ge en del korta kommentarer. 

1 Skatterna kan behöva höjas för att rädda välfärden. Finansieringen av den framtida välfärden bör i första hand ske genom en effektivare sysselsättningspolitik. Men skatter kan behöva höjas. Det är då viktigt att använda skattebaserna rationellt. 
JA. 

2 Ta bort avdragen. Vi menar att den stora mängd av nedsättningar och avdrag som subventionerar viss konsumtion bör avskaffas. Det skulle inom ramen för en intäktsneutral skattereform ge ett utrymme för en bred generell skattesänkning som kom hela näringslivet till del.
Det är opreciserat, men som princip värt att diskutera. Så, kanske.... 

3 Se över kapitalbeskattningen och återinför arvsskatten. Man bör se över och avskaffa olika typer av avdrag som sänker den genomsnittliga skattenivån för höginkomsttagare. Särskilt undantagen i kapitalbeskattningen bör ses över. En arvsskatt är eftersträvansvärd. 

Tänkbart i vissa delar, men måste preciseras. Delvis tänkbart, men får inte drabba folk med normala inkomster och smärre "kapital" genom sparsamhet inför ålderns höst. 

4 Ersätt jobbskatteavdraget med ett grundavdrag. Jobbskatteavdraget har inte någon större effekt för de som redan är i arbete. Enligt ekonomisk teori så är jobbskatteavdraget effektivast för de grupper som gör ett aktivt val mellan att arbeta och inte arbeta, exempelvis hemmavarande make/maka. Ett grundavdrag skulle ha samma effekt som ett jobbskatteavdrag för denna grupp, är rättvisare och har fördelen att det är enkelt att förstå för samtliga löntagare.
Svar: Ja, det kan vara en framkomlig väg, som också skulle skapa större rättvisa än dagens där speciellt utsatta grupper missgynnas. 

5 Gör en försiktig översyn av fastighetsskatten. Den samlade beskattningen av bostäder behöver ses över tillsammans med en översyn av bostadspolitiken. Förändringar av beskattning av bostäder måste ske med stor varsamhet. Allt för snabba förändringar, höjningar såväl som sänkningar kan utlösa kraftiga förändringar av bostadspriserna.
Ja. En försiktig översyn vill jag också se. Dagens system drabbar de som bor i enkla och lågt värderade bostäder, men gynnar de som bor "lyxigt" och driver upp fastighetspriserna på ett samhällsekonomiskt oförsvarligt sätt. 

6 Använd skatterna för att förbättra miljön. LO-ekonomerna anser att principen om att den som orsakar miljökostnader ska betala för skadorna bör vara vägledande. Under de senaste åren har det funnits en ovilja att använda denna form av skatter. Tvärtom har exempelvis skatten på handelsgödsel avskaffats, vilket minskat kostnaderna att använda kväve och kadmium i jordbruk.
Behöver tänkas igenom noga. Speciellt vill jag se ett sätt som inte drabbar de med små inkomster, medan folk med god ekonomi och förmögenhet har råd och kan fortsätta att smutsa ned miljön. 

7 Harmonisera bolagsskatten med EU. Finanssektorn måste möta internationella skatter. Bolagsskatten är en skatt där det sker en kontinuerlig internationell press nedåt och där vi ser ett behov av en ökad harmonisering inom EU.
Kanske, det låter vettigt men jag måste tänka igenom och studera det mera. 

Alltså, förslaget sägs ska vara neutralt betr det totala skatteuttaget. Det är bra, men måste ju testas. En förändrad skattepolitik ska ge förutsättningar för tillväxt och fler jobb, vilket i sig ökar välfärd och minskar vissa klyftor. 

Det innebär att välfärden måste finansieras även genom en del omfördelningar av skatterna. Och förslaget är intressant och förtjänar en diskussion, och givetvis både preciseringar och gissningsvis ändringar.
För att passa min socialliberala grundsyn. 

Högerpolitik kan inte styra Sverige, jfr Ullstens memoarer

Nu vill jag ge några rader om moderat politik och makt, regeringsmakt. De är delvis inspirerad av Ola Ullstens bok. Som passar mig som hand i handske betr synen på detta.
Alltså. Moderaterna anser sig som det enda "borgerliga" partiet. Det enda verkliga alternativet till en s-ledd regering. Andra partier är bara fjant i marginalen, och ska underordna sig moderaterna. Det är grundsynen hos m.
Perioden 1976-82 var svåra år för moderaterna. De fick ju vara med i början av båda perioderna, men trivdes inte utan klagade högljutt på att det inte var högerns politik som fick råda. Speciellt betr skatter och ekonomi. Fp liksom centern (då, men nu?) ansåg att en regering inte kan föra en högerpolitik. Sverige mår inte bra av ytterkantspolitik.
När regeringen sprack 1978 var det förstås främst pga kärnkraftsfrågan, men det var gurgel i annat också. Och när centern ställde sig åtsidan varken kunde eller ville folkpartiet sitta i en regering med enbart moderaterna som kompisar. Den skulle bli för tung åt höger. Och fp var då ett socialliberalt parti.
Så i st följde en framgångsrik minoritetsregering med endast fp, som sökte och fann stöd åt båda hållen för att få igenom socialliberal politik. Under "tyst" gillande av socialdemokraterna, som dock endast formellt gav stöd betr fp´s energipolitik.
Så, mitt i andra perioden så blev den ekonomiska politiken en knäckfråga (inkl både marginalskatter som borde sänkas OCH ekonomiska stimulanser för sysselsättningen skull och som kompensation för de med lägre lön som inte gynnades av marginalskattesänkningen). Egentligen så gick moderaterna med på det mesta - men fick kalla fötter när fp+c ville ha en bred överenskommelse som innefattade även sossarna, vilka anslöt sig under den "underbara natten". Och så bröt moderaterna upp....

Svagt, men en ren demonstrationspolitik från M. Moderaterna (och andra ickesocialistiska partier) får ALDRIG komma överens om politiken. Så menade Gösta Bohman och hans parti.

Nå, vad gör då Reinfeldts moderater? Jo, de inser att högerpolitik inte vinner gehör vare sig hos övriga "borgerliga" partier eller hos en majoritet av väljarna. Alltså, han stjäl en del av sossarnas kostym och ordval. Har en mjukare beskrivning av vad m vill, säger att m är ett arbetarparti.... bla bla. Och väljarna och fp, c och kd går på det vid valet 2006, trots att m knappast modererat sin socialkonservativa politik annat än betr ordval. Men en del väljare börjar få upp ögonen vid valet 2010, men de små stödpartierna anpassar sig till den faktiska högerpolitiken. För att få vara med.  Dock försvinner den egna majoriteten. Och småpartierna upptäcker att deras väljare i ökande grad flyr dem. Vad ska de göra? Profilera sig, men åt vilket håll? Lägga sig än mera åt höger och lämna den (falska) mittpositionen åt moderaterna? Eller förmår de återvinna sina förlorade ideologier?

Men vad gör Reinfeldt när han inser att m minskar men kanske förblir rätt stort, men att stödpartierna antingen trillar ur riksdagen eller blir så små att de inte räcker till en gemensam majoritet.

Ekonomer teoretiserar bort vad frågan gäller. Tillägg!

Debatten om pensionärernas behållna inkomst jämfört med löntagares blev en riktig följetång. Det startade med en DN-debattartikel och uppföljning på en av skribenternas blogg Ekonomista. Jag skrev om detta senast igår, där finns länkar. Idag har debatten fortsatt både på Ekonomista och min blogg. Det kan vara intressant att läsa kommentarerna. För att inte tappa bort det hela så skriver jag också denna bloggpost.

Jag vill då lyfta fram några saker. Ekonomerna skriver om det totala skatteuttaget inkl arbetsgivaravgifter för löntagare och jämför det med detsamma för pensionärer. Det kan man givetvis göra, även om det finns många invändningar emot resonemanget i sig.
Ex-vis: pensionärerna har ju redan gjort sina inbetalningar av arbetsgivaravgifter (via arbetsgivaren) innan de pensionerats. Varför ska de betala detta en gång till - vilket ju blir konsekvensen om ekonomerna anser att det annars är en skattefördel för pensionärerna.

I arb-giv-avgiften ingår dessutom förutom pensionsavgift även avgift för a-kassa och sjukpenningförsäkring, saker som inte kommer pensionärerna tillgodo.

Det grundläggande felet med ekonomernas resonemang (som fått applåder av personer med uppenbara sympatier med Sv Näringsliv och/eller är ek-studenter) är att de för ovanstående resonemang, som alltså handlar om totalt skatteuttag för pensionärer resp löntagare, som ett slags bevis för att pensionärerna inte fått det relativt sett sämre än (arbetande) löntagare i och med alliansens skatteförändringar.

Så vilse kan man gå när man ser på saken i sin teoretiska studiekammare - och inte kan låta bli att söka framföra fakta i fel fråga. Blanda äpplen med päron.

Som krydda på moset kan man ju också påpeka att det inte är bara pensionärer som fått det relativt sämre jämfört med friska och arbetande löntagare. Sjuka och arbetslösa har ju inte heller fått något "jobbavdrag". När de blir pensionärer kommer de dessutom att finna att deras pension blir lägre än deras friska, arbetande kollegors blir. Det får dock ses som en uttalad önskad effekt av "arbetslinjen". Eller?

Ännu en "krydda" är att de som, oavsett om de varit långtidssjuka, arbetslösa eller haft turen att vara friska och haft trygga jobb men som fallit för propagandan att de ska pensionsspara själva (privat), de åker på en skattesmäll jämfört med om de inte sparat. Detta har jag skrivit om i föregående inlägg.

Tillägg. Jag vill be er läsa en intressant kommentar till ovanstående av Bengt Svensson, liksom min kommentar till denna. Det finns i vart fall ett undantag från kravet på arbete för att få jobbavdrag. Gissa vilket!
F.ö. noterar jag att i den intensiva debatten på Ekonomistas blogg så får jag mer och mer instämmanden i mina synpunkter.

Näringslivsavlönade ekonomer blandar bort korten betr pensionärerna och skatten

I min förra bloggpost kommenterade jag kort ett inlägg Daniel Waldenström haft på bloggen Ekonomista med rubriken: "Myt att pensionärer straffbeskattas".
Förutom detta inlägg har han tillsammans med Helena Svaleryd i DN en debattartikel med rubriken: "Pensionärer beskattas inte hårdare än löntagare". Sakinnehållet i båda fallen är att han/de anser att arbetsgivaravgifterna som arbetsgivaren inbetalar för löntagarna ska räknas med i jämförelserna i den aktuella debatten. Dessutom bestrider han/de att pension är uppskjuten lön.

Nå, det teoretiska underlaget för detta senare påstående må det vara hur som helst med. I realiteten har dock alltid, när det gäller ATP och dess efterföljare, arbetsgivarsidan hävdat att pensionsavgiften minskat det befintliga löneutrymmet. Att ATP i praktiken var ett kedjebrevssystem, vilket i viss mån nu rättats till, det förändrar inte hur pension setts som en integrerad del av lönen, som en uppskjuten del. Så har det betraktats i praktiken och så har det fungerat!

Varför ska f.ö. vårt privata pensionssparande beskattas mera än lön? Det blir ju effekten av nuvarande system! Trixar "man" in ag-avgifter där så visar det att man inte inser att löntagaren är en framtida pensionär...

(En sidoreflexion. Hur motiveras de höga pensioner som heltidspolitiker får på topp av det de får genom det vanliga systemet, liksom de miljonpensioner som VD:ar i storbolag får efter bara något års anställning? Ett intressant fenomen, som jag får ta en annan gång.)

Nej, trots Daniel Waldenströms påstående har jag inte missförstått hur det svenska skattesystemet fungerar. Jag har både en teoretisk och praktisk erfarenhet av det som sträcker sig en lång tidsrymd och långt utanför studiekammaren. Dessutom är jag icke avlönad av något institut bekostat av vare sig Svenskt Näringsliv, LO eller något parti.
Däremot gör Daniel W (och Helena S i DN-artikeln) ett försök att blanda bort korten i debatten om vad som hänt med pensionärernas disponibla inkomst efter inkomstskatt jämfört med löntagarnas. Det är ju faktiskt det som debatten handlar om. Inte om nivåerna för arbetsgivaravgifterna! Hur skulle f.ö. en "arbetsgivaravgift" motiveras för den som inte har en arbetsgivare, dvs pensionären. Är det en rimlig (eller ens ekonomi-teoretiskt motiverat) tanke att när man inte längre är yrkesverksam ska man betala (direkt el indirekt som ag-avgift) en skatt som är avstått löneupprymme för utbetalning senare, dvs när man är pensionär?!

Visserligen anser jag, utifrån politisk ståndpunkt, att det skulle vara upplysande om det av lönebeskeden framgick hur stor den totala kostnaden är för den anställde (oavsett på vilken nivå i företaget-organisationen denne befinner sig). Men - att dra in detta i denna debatt - det är fullständigt irrelevant och är en övertydlig argumentation för att ge stöd till endera sidan. Det du/ni drar fram är alltså riktiga fakta, men använda i fel sammanhang! Och därigenom en politisering, trots att Daniel W säger dig inte ta politisk ställning. Vilket nonsens!

Daniel W påstår alltså att han inte tar politisk ställning utan vill ha en debatt grundad på fakta. Men så naiv kan inte ens en docent i ekonomi vara, allra minst när han arbetar på IFN,
Institutet för Näringslivsforskning, vilket är bekostat av Svenskt Näringsliv. Att använda fakta i ett sammanhang där de inte hör hemma, det är ett gammalt trick för att bedriva politisk propaganda.

För att ytterligare förtydliga. Denna debatt handlar om vad en pensionär får behålla av sin inkomst efter inkomstskatt, jämfört med vad en löntagare får. I kronor att betala mjölk och limpa med. Inget annat. Jag går inte på försöken att dribbla bort detta.

Pension, lön och skatt. Tillägg

Nu har tre av allianspartiernas ledare uttalat sig om skatt på pensionerna, Hägglund, Reinfeldt och Olofsson.
Samtliga anser uppenbarligen att det är en riktig princip att pension ska beskattas högre än lön. Däremot anser de, med olika styrka i argumentationen, att dagens klyfta mellan löntagare och pensionärer ska minska. En klyfta som alliansregeringen själv orsakat med sina skattebeslut.

Jag antar att många vill veta hur mycket av klyftan som ska stå kvar...

Det principiellt viktiga är allianspartiernas syn på förhållande pension och lön. Att det kostar att arbeta, därför ska pensionärerna ha högre skatt.

Det var inte så väldigt länge sedan som det fanns olika avdrag på pensionärernas skatt, eftersom det ansågs att pensionärer visserligen inte har arbetsresor etc (som löntagarna dock kunde göra skatteavdrag för) men dels att pensionerna var såpass mycket lägre än lönen, dels att även pensionärer har kostnader som inte drabbar verksamma löntagare i samma utsträckning. Olika slag av sjukdomskostnader t ex.

Min principiella inställning, som hittills varit den allmänt rådande, är att pension är uppskjuten lön. Vi har på ett eller annat sätt avstått löneutrymme för att få ut en del av lönen som pension.
Då är det logiskt med samma beskattning på lön som den uppskjutna lön, som pensionen är.
För de flesta människor (möjligen undantagandes höjdare inom politik och näringsliv) är pensionen dessutom väsentligt lägre än lönen. Extra straffskatt på lägre inkomst är omotiverat!

En sak till, som inte synts i debatten. Den som avstår från en del av sin lön i aktiv ålder, för att pensionsspara privat, får göra ett (begränsat) avdrag på skatten för denna sin avstådda inkomst.
Däremot beskattas den pensionen/uppskjutna lönen när den betalas ut.
Med alliansens regler så innebär det en straffbeskattning, då även privata pensionsutbetalningar beskattas högre än lön.
Detta privata sparande, som längre ansetts som en både samhällsekonomiskt och privatekonomisk riktig sak, som vi uppmuntrats till, det visar sig nu vara en ren förlustaffär för pensionären!

Tillägg-uppdatering. Ser nu ett blogginlägg av en för mig okänd ekonom, som drar in arbetsgivaravgifterna som försvar för att pensionerna ska beskattas hårdare än lön.
Det anser jag är ett galet resonemang. Visst kan man - ur arbetsgivarsynpunkt - välja att se den totala kostnaden för den anställde som "lön". Nu är det dock inte den totalkostnaden som vi resonerar om när vi jämför NETTOINKOMST för en löntagare och en pensionär. Det är ju just den direkta skatten som gör orättvisan! Att pensionären, med i normalfallet en inkomst av pension på 50% eller strax däröver av sin tidigare lön, betalar högre skatt på denna inkomst än vad en löntagare gör.
Skribenten väljer att inte betrakta pension som uppskjuten lön. Men det är ett betraktningssätt, inte en självklar sanning. Jag och de flesta människor har nog alltid upplevt pension som något de får pga att de avstått löneutrymme.
Extra tydligt blir det när man ser på skatteeffekterna för privat pensionssparande... Lågt avdrag när man sätter undan (avstår pengarna), hög(re) skatt när man tar ut pensionen.

Som sagt, det vi diskuterar är det rättfärdiga eller orättfärdiga i att inkomsten efter skatt är olika för pensionärer och löntagare.

Fattigsverige?

SvD har idag, den 4 febr, en ledare signerad Maria Eriksson med rubriken "Fortfarande Fattigsverige", något överraskande kanske för att vara i en moderat tidning.

Ändå. Hon koncentrerar sitt resonemang på att det finns folk som är fattiga, så fattiga att de tar SMS-lån. Att det inte bara är unga som lånar. Att under s-tiden var prioriteringen att hålla tillbaka inkomstspridningen. Att däremot förmögenhetsfördelningen är ojämlik. Och tycker att man (regeringen) ska fortsätta sänka skatterna för folk med "vanliga" inkomster.

Det låter väl bra? Eller...

Är det inte så att de med (fast heltids-) arbete har aldrig haft det så bra som idag? De har låga skatter - och borde i de flesta fall kunna spara ihop en buffert på 10 000 kr, eller mer. De behöver inga SMS-lån.

Därför brister skribentens analys. Att folk med goda inkomster med låg skatt inte har ens en liten buffert måste bero på något annat. En ovana att spara kanske (= bristande uppfostran)? En överdriven konsumism, som medför att alla tycker sig ska ha "allt". Och det genast, utan att spara ihop till det? Ett sneglande på de med riktigt höga inkomster, som gör att det inte finns en psykologisk broms emot prisstegringar. Folk, dvs de med jobbinkomst, de köper ju ändå. Bristande konkurrens gör att priserna är för höga, vilket inte slår så hårt för de som har fått sänkt skatt och även höjd lön. Men för de andra...

"De andra", det är inte bara de som pga arbetslöshet får leva på A-kassa och därför får ta till SMS-lån. De drabbas givetvis. För de har att betala högre priser utan att ha fått något jobbskatteavdrag. Men detsamma gäller pensionärerna. Likaså de sjuka, fr f a de långtidssjuka. De som skambelägges av regeringens retorik, såsom varande arbetsskygga simulanter. "De andra" är således flera, stora grupper. Att de inte kan spara och drabbas hårt av oförutsedda utgifter är givet. En tandläkarräkning t ex. Men även smärre dagliga kostnader svider illa för den som lever på eller under marginalen.

Jag har som regel inga problem med att det finns folk som tjänar bra, eller bygger upp förmögenheter. Inte om det sker genom hårt, ärligt arbete. Det som bekymrar mig är alla som trots hårt arbete, sjukdom, arbetslöshet eller ålder inte klarar sitt uppehälle. Som i vissa fall tillgriper nödlösningen SMS-lån.

Därför menar jag att det faktiskt är samhällets uppgift, genom staten-skattebetalarna, att se till att de som råkat illa ut, som inte har ett fast heltidsjobb, får en drägligare tillvaro. Därför har jag allt svårare att se det logiska och rättvisa i de fantasilöner som idag blivit vanliga både inom näringslivets toppar och bland högre politiker. Att sänka skatten för folk som redan har allt de behöver, det känns inte heller motiverat.

Inte ens för att stimulera konsumtionen under en lågkonjunktur. För det är mera effektivt att höja barnbidrag o likn, att inflationssäkra sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar, att sänka skatten för pensionärer. Dvs att rikta åtgärderna till de som använder pengarna, som inte har råd att spara.

Sverige är inte fattigt, många, de flesta har det fantastiskt bra. Men, många och alltfler har det minst sagt knapert. De är de fattiga. De är de som borde få skattesänkningar.

Reinfeldts "rättvisa"

Så kom då äntligen det länge efterlängtade förslaget till sänkt skatt för ålders-pensionärerna. Tänka sig, runt en tusenlapp. Per år.

Det är som ett slag i ansiktet, menar jag. Jämför med vad de som har jobb redan fått i sänkningar, och mera har ju utlovats. Jag orkar inte räkna igenom hur mycket det blir för dem. Men redan första steget var ju runt tusenlappen, men då per månad!

Att då komma dragandes med ett knappt symboliskt belopp till pensionärerna, det är skamlig!
Men det är väl så Reinfeldts "rättvisa" ser ut. Så lite som möjligt till de som inget har, dvs till pensionärer, sjuka och arbetslösa. Men desto mera till de som har hyfsade inkomster, dvs de som har jobb, som är friska och unga.

Hur ska Sverige komma ur krisen om de som lever på gränsen inte får något att konsumera för - men medan skatterna sänks rejält för de som har möjligheter att spara?

Nyheter 7 april; 1) Pengar till kommunerna, 2) Jordbävningen i Italien

Det hjälps inte, den ständigt pågående kränkningen av vår integritet och rättssäkerhet, den får inte topplacering varje dag i de traditionella media. Ibland är det faktiskt motiverat då det är mycket annat som tränger på också.

Idag, tisdagen den 7 april, var det fyra andra nyheter som toppade nyhetssändningar och förstasidor.

1) Först och främst, vi lever ju i Sverige, kommunerna och landstingen ska få pengar från staten. Sjutton miljarder fördelat på tre år. Inte illa. Självfallet säger både kommunpolitiker och opposition att det inte räcker.
Inte stoppar det den pågående ekonomiska krisen, men nog bör den minska verkningarna ute i de kommunala verksamheterna som skola, barnomsorg, äldrevård och sjukvård.
Ett par saker att komma ihåg är dock att kommunerna har olika förutsättningar, dels har de skött sina resp ekonomier olika väl under de goda åren, dels så finns det strukturella olikheter som inte bara har med antal invånare att göra. Och tyvärr gör extrapengar att benägenheten att prioritera och bedriva verksamheten effektivt minskar.
Till det kommer att staten inte har några pengar. Statens pengar är våra skattepengar, och det som nu sker med detta och andra stöd i krisbekämpande syfte, är att statsskulden ökar och på något sätt ska betalas. Resultatet lär bli inflation. Och inflation drabbar främst de sämst ställda.

2) Jordbävningen i Italien. På något sätt tror vi väl inte att sådana fortfarande skall komma i Europa, trots att det sker då och då. Nu till och med inte alltför långt från Italiens huvudstad Rom. Som om inte italienarna vore nog drabbade av Berlusconi... Bortåt tvåhundra döda, och många saknade som troligen också är döda, sjuttio tusen hemlösa i lervällingen.
Naturens krafter kan inte utveckling och modernitet stoppa, möjligen något mildra. I detta fall genom bättre kvalitet på byggnaderna. Men det är miljontals bostäder och andra byggnader det gäller. Inte något som fixas på ett par decennier precis.

Och på andra håll i världen är jordbävningar än mer frekventa. Och byggstandarden än sämre.

Återkommer med andra nyheter - på topplats eller inte.