Konstaterar, lätt förvånad, efter en snabb genomgång av aktuella kommentarer att det plötsligt finns ett flera signaler om ett liberalt uppvaknande bland folkpartister.
Exempelvis.
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker, om Teliaaffären.
Cecilia Wikström noterar också, med beklagande, att EU beslutat om PNR-direktivet, som är ett avtal som inte säkrar EU-medborgarnas rätt till dataskydd vid resor till USA.
Mark Klamberg, som själv mer eller mindre gett upp hoppet om fp i integritetsfrågorna, noterar ett fp-initiativ i rätt riktning betr signalspaning.
Madeleine Sjöstedt, fp-borgarråd i Stockholm, vill att Stockholms stad ska bojkotta TeliaSonera, så länge företaget agerar som det gör i diktaturstater. (Formellt uttryckt som "översyn av upphandlingskriterier".)
Nu gör ett par flugor ingen sommar, men det ger ändå ett visst hopp, trots Johan Pehrsson.
Ett sätt för fp att försöka visa att det intresserar sig för integritet är att seriöst bevaka, i liberal anda, betänkande 2011/12:JuU8 De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. På sätt och vis kan det ses som en uppföljning av datalagringsdirektivet, som ska träda i kraft redan den 1 maj.
Det är värt att notera att datalagringsdirektivet inte alls reglerar utlämning av uppgifter, vilket bloggen "Upphovsträtan" uppmärksammar. Egentligen behöver Sverige inte lämna ut några som helst uppgifter som lagras i enlighet med direktivet. Var tröskeln ska ligga kan (ska) Sverige självt bestämma.
Justitieutskottets betänkande (förslag) ska justeras den 26 april och efter ett par bordläggningar ska riksdagen debattera det den 10 maj - redan!
Hög tid för integritetsvärnande riksdagsledamöter - i alla partier - att agera! Och för oss alla att påminna dem. Och för utomparlamentariska liberaldemokraterna och piratpartiet att påminna om också.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett Madeleine Sjöstedt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Madeleine Sjöstedt. Visa alla inlägg
02 juni 2010
De resonabla krafterna i Mellanöstern blir allt färre
Jag är Israel-vän. Det är riktigt och rätt att judarna fick Israel som en hemvist, en logisk konsekvens av Hitlers och nazismens massmord av judar. Ett massmord som i sin tur var en konsekvens av det utbredda judehat som fanns och till en del ännu finns i många länder och kretsar.
Men, Israel har hela tiden känt sig trängt och ifrågasatt som stat. Efter ett flertal krig, en del försvarskrig, andra mera tveksamma betr detta, så har både Israels utsatthetskänsla - och övermod betr sin militära överlägsenhet - och palestiniernas frustration över att inte vare sig kunna återvända eller få en egen självständig stat, värd namnet, vuxit. Extremismen på båda sidor har succesivt ökat, trots alla medlingsförsök och fredssamtal.
Orsakssammanhanget är oerhört komplicerat. Men det är tragiskt att Israels ledning förefaller helt blind och döv för hur dess agerande spelar Hamas och andra extremister i händerna, samtidigt som förståelsen för Israels sak minskar och förståelsen för palestinierna ökar i samma grad. Att angripa, kapa fredliga skepp med hjälp till Gazas befolkning, "Ship to Gaza", på internationellt vatten, det hjälper inte Israels sak. Att bära sig åt som sjörövare, mörda sovande människor, och föra folket ombord till Israel med brutala medel, ett land som de inte alls ville till. Allt detta är så opsykologiskt, klantigt och stötande och givetvis oacceptabelt att jag nästan saknar ord. Var finns besinningen?
Johan Westerholm har en del intressanta bakgrundsnoteringar kring detta på sin blogg, och Madelaine Sjöstedt noterar att nu vaknar judehatet hos vänstern på grund av denna tragiska händelse. Båda söker något slags besinning.
En som inte ser någon anledning till besinning, utan faktiskt (i vanlig ordning) är helt övertygad om att Ship to Gaza var befolkade av våldsverkare och terrorister, är Dick Erixon. Hans sätt att argumentera är så enögt och nyansfritt att jag helst inte vill länka till honom, men för en gångs skull gör jag det. Med Erixons och hans gelikars sätt att se på omvärlden lär det inte bli fred och samförstånd inom vår livstid i Mellanöstern.
Tillägg. Mark Klamberg gör en sakligt neutral genomgång av de juridiska aspekterna. Givetvis mycket intressant. Även kommentarerna är intressanta och ger ytterligare ljus över det komplicerade juridiska läget.
Men, Israel har hela tiden känt sig trängt och ifrågasatt som stat. Efter ett flertal krig, en del försvarskrig, andra mera tveksamma betr detta, så har både Israels utsatthetskänsla - och övermod betr sin militära överlägsenhet - och palestiniernas frustration över att inte vare sig kunna återvända eller få en egen självständig stat, värd namnet, vuxit. Extremismen på båda sidor har succesivt ökat, trots alla medlingsförsök och fredssamtal.
Orsakssammanhanget är oerhört komplicerat. Men det är tragiskt att Israels ledning förefaller helt blind och döv för hur dess agerande spelar Hamas och andra extremister i händerna, samtidigt som förståelsen för Israels sak minskar och förståelsen för palestinierna ökar i samma grad. Att angripa, kapa fredliga skepp med hjälp till Gazas befolkning, "Ship to Gaza", på internationellt vatten, det hjälper inte Israels sak. Att bära sig åt som sjörövare, mörda sovande människor, och föra folket ombord till Israel med brutala medel, ett land som de inte alls ville till. Allt detta är så opsykologiskt, klantigt och stötande och givetvis oacceptabelt att jag nästan saknar ord. Var finns besinningen?
Johan Westerholm har en del intressanta bakgrundsnoteringar kring detta på sin blogg, och Madelaine Sjöstedt noterar att nu vaknar judehatet hos vänstern på grund av denna tragiska händelse. Båda söker något slags besinning.
En som inte ser någon anledning till besinning, utan faktiskt (i vanlig ordning) är helt övertygad om att Ship to Gaza var befolkade av våldsverkare och terrorister, är Dick Erixon. Hans sätt att argumentera är så enögt och nyansfritt att jag helst inte vill länka till honom, men för en gångs skull gör jag det. Med Erixons och hans gelikars sätt att se på omvärlden lär det inte bli fred och samförstånd inom vår livstid i Mellanöstern.
Tillägg. Mark Klamberg gör en sakligt neutral genomgång av de juridiska aspekterna. Givetvis mycket intressant. Även kommentarerna är intressanta och ger ytterligare ljus över det komplicerade juridiska läget.
10 september 2009
Våra frågor var berättigade!
Madelaine Sjöstedt, fp-kulturborgarråd i Stockholm, är inte någon man sätter sig på. Det är bra, inte minst eftersom hon har skinn på näsan och har såväl bra åsikter som insikter i mycket, inte minst då inom upphovsrättsfrågorna.
Häromdagen fick hon, genom att gå direkt på källan, dvs Paul Simon, fram att den faktiska upphovsmannen och dennes "ombud" genom musikförlagen och den mediaindustri som vi i debatten helt frankt kallat för upphovsrättsmaffian, inte är på samma linje.
De s.k. ombuden, som skrikit högst betr stöld etc, har bara ett mål, girighet. Vi kritiker har redan i ett tidigt skede ifrågasatt om mediabolagen och deras organisationer verkligen talade för de faktiska upphovsmännen. Och visst har det varit flera musiker och författare som, lite lågmält ofta, sagt att de får ju inget eller mycket lite från de organisationer som ska företräda deras intressen. Och förresten så har de inget emot att privatpersoner tar en och annan kopia.
Om inte annat kan det ses som reklam, som en marknadsförings"kostnad".
Men detta med Paul Simon och Universal och Stockholms stadsteater och föreställningen "De tre musketörerna" har verkligen varit avslöjande. Inget mumlande, och mediamaffian till och med skruvar lite besvärat på sig.
Fakta är alltså: på olika sätt har upphovsmännen (eller i vart fall deras organisationer) redan fått betalt, det finns även avtal t ex med STIM som reglerar ersättningar, det finns ingen samstämmighet mellan de bolag och organsiationer som företräder upphovsmännen och de faktiskta upphovsmännen, det mediamaffian göra är endast grova försök att ta betalt ännu en gång - och ibland emot de faktiska upphovsmännens vilja.
Madelaine Sjöstedts fråga: Varför respekterar inte skivbolagen STIM-avtalet? är verkligen berättigad.
Häromdagen fick hon, genom att gå direkt på källan, dvs Paul Simon, fram att den faktiska upphovsmannen och dennes "ombud" genom musikförlagen och den mediaindustri som vi i debatten helt frankt kallat för upphovsrättsmaffian, inte är på samma linje.
De s.k. ombuden, som skrikit högst betr stöld etc, har bara ett mål, girighet. Vi kritiker har redan i ett tidigt skede ifrågasatt om mediabolagen och deras organisationer verkligen talade för de faktiska upphovsmännen. Och visst har det varit flera musiker och författare som, lite lågmält ofta, sagt att de får ju inget eller mycket lite från de organisationer som ska företräda deras intressen. Och förresten så har de inget emot att privatpersoner tar en och annan kopia.
Om inte annat kan det ses som reklam, som en marknadsförings"kostnad".
Men detta med Paul Simon och Universal och Stockholms stadsteater och föreställningen "De tre musketörerna" har verkligen varit avslöjande. Inget mumlande, och mediamaffian till och med skruvar lite besvärat på sig.
Fakta är alltså: på olika sätt har upphovsmännen (eller i vart fall deras organisationer) redan fått betalt, det finns även avtal t ex med STIM som reglerar ersättningar, det finns ingen samstämmighet mellan de bolag och organsiationer som företräder upphovsmännen och de faktiskta upphovsmännen, det mediamaffian göra är endast grova försök att ta betalt ännu en gång - och ibland emot de faktiska upphovsmännens vilja.
Madelaine Sjöstedts fråga: Varför respekterar inte skivbolagen STIM-avtalet? är verkligen berättigad.
26 november 2008
Ipred och pengarna - vem ska granskas?
Ipred än en gång. Jag hoppas att, i skuggan av Jan Guillous famösa inhopp i debatten, även uppmärksammats kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts artikel i AB den 21 nov http://www.aftonbladet.se/debatt/article3818022.ab och hennes blogginlägg idag den 25 nov. http://madeleinesjostedt.wordpress.com/ . Hon har även tidigare bloggat om detta några gånger.
De visar att det finns politiker som förstått situationen. Hon gillar inte den rättslöshet som IPRED skulle medföra, hon anser att lagen måste anpassas till den mediesituation som råder idag, och hon vill inte beröva konstnärerna deras upphovsrättsinkomster. Alltså, modernisering, rättssäkerhet och skydd för upphovsmännen.
Det som förvirrat debatten är IPRED-kramarnas tjat om stöld. Att kopiera är inte stöld. Det kan möjligt betecknas som ett obehörigt nyttjande.
Jag har flera gånger påpekat att huvudinvändningen emot IPRED är den rättosäkerhet som lagen innebär. Privata aktörer ska inte ha (mera än) polisiära uppgifter, och ska inte kunna utöva utpressning med bristfälligt bevismatierial som grund.
Dock, gräver man lite djupare måste man nog revidera upphovsrätten en del. Inte ta bort den, men anpassa den till dagens verklighet.
Om en och annan även mera sansad bedömre är skeptisk så tror jag att det skulle stimulera film-, musik- och andra distributörer att finna smartare vägar för att kunna erbjuda något som folk är beredda att betala för.
Dessutom, man bör verkligen fundera över vart dagens upphovsrättspengar tar vägen, om nu artisterna klagar. Detta då stora belopp tas ut bl a för LAGLIG nedladdning och i s.k. privatkopieringsersättning, en avgift vi alla betalar när vi köper en CD/DVD eller en hårddisk.
I dagsläget sker, betr musik, den mesta distributionen direkt genom att folket går på konserter - och betalar. Skivor och nedladdning (av smakprov) funkar mera som reklam för konserterna.
Jag laddar inte ned, kopierar inte upphovsrättskyddat material, men betalar stora summor varje år för “lagringsmedia”. Och jag är inte ensam.
Är detta rimligt?
Vi betalar alltså - men konstnärerna anser sig inte få betalt. Vart tar pengarna vägen?
Kanske är det inte en piratjägarlag som behövs? Kanske är det andra aktörer som ska granskas, några som står artister och konstnärer mycket nära.
De visar att det finns politiker som förstått situationen. Hon gillar inte den rättslöshet som IPRED skulle medföra, hon anser att lagen måste anpassas till den mediesituation som råder idag, och hon vill inte beröva konstnärerna deras upphovsrättsinkomster. Alltså, modernisering, rättssäkerhet och skydd för upphovsmännen.
Det som förvirrat debatten är IPRED-kramarnas tjat om stöld. Att kopiera är inte stöld. Det kan möjligt betecknas som ett obehörigt nyttjande.
Jag har flera gånger påpekat att huvudinvändningen emot IPRED är den rättosäkerhet som lagen innebär. Privata aktörer ska inte ha (mera än) polisiära uppgifter, och ska inte kunna utöva utpressning med bristfälligt bevismatierial som grund.
Dock, gräver man lite djupare måste man nog revidera upphovsrätten en del. Inte ta bort den, men anpassa den till dagens verklighet.
Om en och annan även mera sansad bedömre är skeptisk så tror jag att det skulle stimulera film-, musik- och andra distributörer att finna smartare vägar för att kunna erbjuda något som folk är beredda att betala för.
Dessutom, man bör verkligen fundera över vart dagens upphovsrättspengar tar vägen, om nu artisterna klagar. Detta då stora belopp tas ut bl a för LAGLIG nedladdning och i s.k. privatkopieringsersättning, en avgift vi alla betalar när vi köper en CD/DVD eller en hårddisk.
I dagsläget sker, betr musik, den mesta distributionen direkt genom att folket går på konserter - och betalar. Skivor och nedladdning (av smakprov) funkar mera som reklam för konserterna.
Jag laddar inte ned, kopierar inte upphovsrättskyddat material, men betalar stora summor varje år för “lagringsmedia”. Och jag är inte ensam.
Är detta rimligt?
Vi betalar alltså - men konstnärerna anser sig inte få betalt. Vart tar pengarna vägen?
Kanske är det inte en piratjägarlag som behövs? Kanske är det andra aktörer som ska granskas, några som står artister och konstnärer mycket nära.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)