Gör en miljon dig rik? Vad är den verkliga miljonvinsten?

Dagens Industri och Expressen skriver idag om att en miljon kr gör att svensken känner sig rik. Nå, för stockholmare behövs två miljoner för att nå rikedomskänslan. Jag gissar att det är det dyra boendet som skruvar upp nollåttornas krav.

Men, ärligt talat, vad får man för en ynka miljon? Ja, de svar som refereras i artiklarna visar att svenskarna är realistiska. De behåller jobbet, men reser en del om en miljon skulle ramla över dem.

Och hur man blir miljonär, tja, det sker genom arv eller genom en spelvinst. Att arbeta sig till det är snudd på omöjligt, ivart fall på ärligt och skattat jobb. Då ska man lyckas tråckla sig fram till ett toppjobb i något börsföretag då. Frågan är hur det ska bedömas också...

Men hur var det nu då? Vi behåller jobbet...
Just det. Tänker man efter en smula så räcker en miljon inte långt. Ett par rejäla resor, visst. Men mera då? Lösa in lite av huslånen? Alternativt att renovera lite. Inte blir det något lyxliv inte och ingen kåk i Spanien. Nej, miljonen kan bli en liten krydda om man har ett jobb redan, ett fast och gärna hyfsat betalt jobb.

För den som inte har arbete, är arbetslös eller långtidssjuk försvinner en oväntat tillskott snabbt i att betala räkningar och putsa upp fasaden lite genom att äntligen skaffa de där nya glasögonen man länge behövt skaffa. Dvs för att hålla näsan över vattnet en tid. Det blir ingen krydda, däremot en andhämtning.

I dagens tredelade samhälle är det nog så att den verkliga miljonvinsten består i att vara frisk och ha ett fast jobb. Den arbetslöse behöver mycket mera än en miljon för att känna lite fast mark under fötterna och våga tänka på lite lyx i stil med dyrare utlandsresor, betalda tandläkarräkningar och en ny, kontant betald bil.

Anka, Eliasson och Widén

Anna Anka, gift med gamle populärsångaren Paul Anka, har gett upphov till en animerad mediadebatt senaste veckan. Inte för att jag följt den speciellt nog, men har inte kunnat undgå diverse inslag i radio och teve om hennes uttalande.

Uttalanden som irriterat många, men även fått en del mörkermän och -kvinnor att vädra morgonluft. Dvs enl den s.k. kultureliten.

Nå, betr jämställdhet är jag mera politiskt korrekt än fru Anka. Även om jag ibland har invändningar emot en del ultrafeministers krumsprång. Betr "family values" är jag nog en aning moralkonservativ (trots min liberalism), men jag lägger tyngdpunkten på andra saker än fru Anka, förutom att hon inte bara är konservativ utan rent ut sagt reaktionär.

Ett par exempel. När fru Anka fick bre ut sig i Skavlan i fredags så sa hon bland annat att kvinnans uppgift är att tillfredställa mannen. Det låter som rena grottmänniskan. Och hon var helt tydlig med att hon menade: tillfredställa sexuellt. Det låter verkligen som att hon är en supporter till machomannens reptilhjärna.
Något mera sympatiskt blev det dock när hon förtydligade sig och sa att mannen hade samma plikt att tillfredställa sin kvinna. Då blev det plötsligt nästan en fläkt av jämställdhet i uttalandet. Om man nu bortser ifrån att det kan finnas både praktiska och andra hinder för att i verkligheten uppnå detta idealtillstånd.

När hon sedan säger att det inte är mannens uppgift att sköta barn, byta blöjor etc, utan menar att det är kvinnas uppgift. Ensam. Då blir det pinsamt, så att det kväljer mig, mitt inre gör uppror. Visst kan en och annan man tycka det är bekvämt att inte behöva byta blöjor eller befatta sig med sina barn. Men jag tror nog att de flesta män faktiskt vill, i lika grad som kvinnorna, ta del av sina barns uppväxt och fostran. Anna Ankas familjesyn berövar männen detta.

För övrigt är det väl så att Anna Ankas sätt att leva är av ekonomiska skäl förbehållet en mycket liten grupp oerhört välbärgade människor. Förutom att ha hennes snäva uppfattning (om än framförd med viss humor och skärpa) så måste det till mycket stora inkomster plus en stor stab av underbetalda tjänsteandar, som gör detta vegeterande lyxliv för såväl herr som fru Anka och deras gelikar möjligt. Det är ju så att hennes hemmafruideal består i att beordra andra att göra allt tungt och jobbigt, medan hon själv håller sin kropp i trim bara för att behaga mannen.

Vi andra skulle inte vilja leva så. Inte ens om vi kunde. Det kändes som en belysande, direkt kommentar att efter Anka i Skavlan se långfilmen "Monalisas leende" efteråt. En film som visade hur överklassflickor utbildade sig att bli just sådana kvinnor, på jakt efter att gifta sig, som fru Anka anser som kvinnans naturliga tillstånd.

Lördagkvällens "Här är ditt liv" blev en uppfriskande kontrast till Anna Ankas syn på meningen med livet. Med Jan Eliasson som huvudperson ställdes viljan att göra tillvaron bättre för mänskligheten i fokus. Därtill presenterat på ett oväntat underhållande och fascinerande sätt! Jan Eliassons korta tid som politiker (utrikesminister några månader före valet 2006) var knappast det viktigaste i hans liv (och har inte imponerat på mig det minsta) och förbigicks också mycket snabbt. Däremot har han gjort stora insatser som diplomat för att medla fram fred. En medlare och diplomat med temperament! Att han varit och är en mycket god och skicklig diplomat, respekterad i vida kretsar, det visste vi. Kanske inte att han också lägger in så mycket känsla, som han uppenbarligen gör, i sitt arbete.

Det som gjorde programmet intressant var att det visade en gedigen människa som inte ser sitt jobb som ett spel vid sidan av hans vardagsjag, utan att han är samma människa privat som i sitt arbete. Att göra tillvaron bättre för andra och speciellt för barnen.

Anders Widén snuddar vid detta när han i sitt inlägg Priset på våra själar citerar diktaren
Rumi, som bl a sagt att vi inte uppskattar priset på våra själar eftersom de getts oss gratis.
Vi förstår inte uppskatta det vi får med liten eller ingen möda. Jag tänker omedelbart givetvis på dessa bonus-direktörer men också, liksom Anders, på hur politiker använder vår rädsla för att styra oss. Men, skriver Anders, på den andra sidan ser jag människor som känner tillit och vilja till öppenhet i världen och oavsett politisk färg äger man en mer generös och givmild hållning.

Och jag tänker på Jan Eliasson och alla andra som vill tro på mänskligheten, som vill göra något positivt för andra. Och gör något. Som inte bara tänker på sig själva.

Men de stora och goda, riktiga tankar som Rumi, Anders Widén och andra stora tänkare och religionsstiftare tänkt genom många sekler, de tycks tyvärr bara ha en begränsad verkan. Det dessa eller andra tänkare sagt med annat och sämre innehåll, det tycks ha större genomslagskraft.
Varför?

Medan vi grubblar över detta får vi ändå söka tröst i att trots all ondska finns också godhet i världen. Och vi får arbeta i den andan.
Kofi Anan ansåg i programmet om Jan Eliasson att man måste vara optimist för att arbeta för det goda. Eliasson kompletterade med att man också måste vara något slags grubblare, realist, ha en otålighet för att åstadkomma något. Det kändes bra.