Två saker som förenar sverigedemokraterna och vänsterpartiet

Det står alltmer klart att det är två  frågor  förenar vänsterpartiet och sverigedemokraterna.
Vilket dock de i olika mån inte vill kännas vid, sambandet alltså.

1) Båda partierna ser nostalgiskt tillbaka till den gamla sossetiden - den tid då s-partiet hade monopol på makten, bestämde och höll sin hand över "välfärdssamhället", oavsett vad det kostade ekonomiskt och i frihetsinskränkningar. Då ekonomin vad god och växande och då alla bidragssystem låg på topp (men inte höll i längden). Och då man inte brydde sig om att kollektivet var viktigare än den enskilda människan. Och integritet inte existerade som begrepp.

2) Hatet emot EU, dvs båda partierna hyllar samma slags enkelspåriga och själviska nationalism som varit och är orsaken till så mycket av krig och elände. De fastnar i detaljer som sägs missgynna "svenskarna" men glömmer medvetet att det är ett frihets- och samarbetsprojekt som gynnar demokrati och tolerans.

Intressant att se att de två partier som anses ligga på var sin ytterkant i dessa stora och viktiga frågekomplex har så stora likheter. Oreflekterad nostalgi och motvilja mot det nya och mot samarbete för frihet och demokrati.


Till slut en fråga. Vill v och sd förresten ersätta EU-medlemskapet med att Sverige går in i NATO? Som de brittiska nationalisterna och EU-fienderna vill.

Musik Vaxdax

Nostalgi, det är inte det första man tänker på i samband med saxofonisten Mats Gustafsson. Eller kanske ändå, trots att han är en utpräglat "modern" musiker, i vad som i ett flertal decennier kallats free form. Som sagt, i flera decennier. Vilket innebär att tidens flykt ger utrymme för nostalgi även betr det som ansetts som det mest moderna inom jazzmusiken.

Till yttermera visso skriver Mats Gustafsson om jazz på vinyl i Orkester-Journalen (OJ). Det ger väl om något nostalgivibbar?

Eller så kan man bara anse att musik på vinyl avlyssnas bättre på vinyl än på plastplattor i form av CD. Det menar Mats G, och jag är benägen att i mycket hålla med om detta. Om än det finns undantag, t ex så finns en massa bra musik bara  på CD - eller möjligen dessutom på 78-varvare, vars ljudkvalitet var/är högst varierande.

Nå, nu handlar detta inte om vad som är bäst i ljudteknisk mening. Detta handlar om att jag nästan bryter ihop av den härliga text som Mats G skrivit i OJ, nr 6/2012.  Jag kan bara instämma i hans text om Bengt Ernryds LP (Magnum mlp 713). Ypperligt ljud, trots att jag just nu lyssnar på en i panik inköpt "retro-anläggning" av medioker kvalitet.
Vad LPn heter? Musik, förstås! Och jag äger denna rara vinyl-LP, som tydligen gavs ut (och köptes) i mycket begränsad upplaga. Införskaffad via Kejje i Gröndal, som då var SJR-medlemmarnas inköpskälla. (SJR heter idag Svensk Jazz, men när detta hände var jag redaktör för SJR´s medlemsblad "Jazz-Nytt".)

Detta är härlig, fräsch och än idag ytterst modern (vad nu det är) jazzMUSIK. Jag hoppas  att jag skrev  en bra recension av den i Jazz-Nytt. Men hur som helst, läs Mats Gustafssons text i OJ! Ja, har du inte OJ så är det bara att börja prenumerera. Gör dig mödan att leta fram hur du bär dig åt genom att googla på internet. Det är både OJ och vinylen  Musik värda! För den som ännu har öron och sinnen öppna för god musik, den försöker hitta denna vinyl. I en eller annan form. Baksidestexten är värd besväret bara den. Ja, framsidan också, med .... ja, leta själva.

Dålig musik finns hur mycket som helst, så varför inte leta lite efter det som är bra?!
Andra tips, sånt som jag just nu lyssnar på är CD´n (!) Money Jungle med Duke Ellington och Charles Mingus. Och att via bloggen "The Wonderful World of Louis Armstrong" lyssna på "That´s My Home". Jodå, jag har originalversionen på en gammal 25-cm LP också. Men på bloggen finns några lysande alternativa versioner också.

PS. Mats Gustafssons  ex av Musik är i röd vinyl. Min är i svart vinyl, med etikett i blått mot vit bakgrund och text i silverfärg. DS.

OJ, Molde och nostalgi.

Jag bläddrar i nya numret av OJ, Orkester-Journalen. Världens äldsta jazztidskrift. Japp, gamla OJ lever än, och ser ut som vilket modernt månadsmagasin som helst. Snygg layout alltså, men med ett något annorlunda innehåll. Ser att Bibben Fagerström ännu en gång skriver om jazzfestivalen i Molde, Norge. Och att han gör det för 45:e året i följd!

Vilket underbart liv den mannen måste ha haft! Moldefestivalen besökte jag som yngling i mitten av 60-talet några ggr. Av olika skäl inte därefter, tyvärr. Men har alltid längtat tillbaka. Vilka fantastiska musiker som alltid spelar där! Och vilken fin liten idyllisk stad! Enda felet är att det är i dyra Norge, och dessutom väldigt krokigt att ta sig dit.

Festivalen fyllde 50 i somras! Visst, jag fylls av nostalgiska känslor och skulle verkligen vilja få uppleva den en gång till. Fastän, då måste jag väl vinna på lotto först, eller att någon annan står för räkningen...

Visar bilder av ett par av de fantastiska musiker jag upplevde på plats i Molde. Multiinstrumentalisten och vulkanen Roland Kirk. Och Ben Webster, en bitsk och besvärlig herre men en musiker med sammetslen ton i sin sax, med samma komp (Alex Riel dr, Kenny Drew p, Niels-Henning Örsted-Pedersen b) på bilden som det jag hörde med honom i Molde. Ja, jösses, jag stod ju och nästan trängdes med Webster i Alexandrakällaren, minns jag rätt var det när Roland Kirk spelade där.

Ett nytt parti... men vad vill det?

Det var några veckor sedan jag först stötte på nyheten att det bildats ett parti vid namn Landsbygdsdemokraterna. Lite senare såg jag också en snutt om detta i en nyhetssändning i teve. Snällt och beskedligt, verkade det, kryddat med lite landsbygdsnostalgi.

Nu ska jag säga att jag vuxit upp på landsbygden och levt större delen av mitt vuxenliv i mindre städer och tätorter, sådana ställen som stockholmare med lätt förakt kallar landsorten eller "landet". Min politiska grund är det folkligt förankrade frisinnet. Det som idag oftare kallas, med möjligen aningen bredare tolkning, socialliberalism. Det definierar jag som en socialt ansvarstagande liberalism, vilket på intet sätt ska förväxlas med socialism. Frisinnet har sina rötter främst på "landet" (där de flesta bodde, faktiskt) hos småfolket där, småbrukare, hantverkare, lärare etc, folk som ofta också fostrats i folkrörelser som frikyrka, nykterhetsrörelse och fackföreningsrörelse. Den ideologin satt djupt hos dessa även om man inte alltid läst en massa politisk teori. Dock har jag även verkat en period i Stockholmsområdet, och även läst statsvetenskap, både om liberalismen och andra ideologier.

Den som vill läsa mera om hur jag beskriver socialliberalismen kan läsa i vänstermarginalen på denna blogg.

Vad jag förstår har Landsbygdsdemokraterna startats som en reaktion på centerns utveckling. Centern hette ju bondeförbundet och som jag lärde känna det i min ungdom var det ett intresseparti främst för mera välburgna bönder. Ett parti som gärna kompromissade om vad som helst bara det främjade böndernas intressen. När folk började flytta från landsbygden i allt högre grad kände bondeförbundets ledning att man måste söka väljare även i städerna och bytte namnet till centerpartiet. Det tog några decennier av utveckling (där kärnkraftsmotståndet en tid var centerns signum) innan centern faktiskt började anamma en del liberala idéer och fick en del väljarframgångar i städerna. Jag började hoppas på centern, eftersom samtidigt försvagades socialliberalismen inom folkpartiet. C beskrev sig till och med som socialliberalt en kort tid, men de facto blev det mera av neoliberalt med sin framtoning av "Stureplansliberaler" som Fr Federly. Så blev det en Alliansregering, där både centern och fp ingick och där de sprang ifrån sina socialliberala idéer i hög grad. De svek sådana liberala idéer som integritet och rättssäkerhet.

Det märkliga är att Landsbygdsdemokraterna (Ld) inte verkar ha reagerat på detta svek, utan främst motsätter sig att centern sökt anpassa sig till en samhällsutveckling som innebär att de flesta människor lever i städer och i någon mån anammat moderniteten.

Mitt första intryck av Ld är att Åsa-Nisse uppstått från de döda. Dvs en oförargerlig, lantlig humor, som tål att skrattas åt, men inte mycket mer. När jag kollar upp lite mera finner jag också att det som partiet står för, utöver svepande landsbygdsnostalgi, där detta är ett centralt citat: förutsättningarna för att på traditionellt sätt, utan obehagskänslor och otrygghet, kunna ägna sig åt jakt, fäbodbruk, fiske, djurhållning, bärplockning, svampplockning, rörligt friluftsliv, hästsport, hundsport etc., återupprättas, är att vargarna ska skjutas bort.
Betr företagande och service läser jag framför allt in ett krav på att landsbygden ska subventioneras till att kunna hålla samma service som i städerna, vilket torde innebära bidrag från städernas befolkning till landet. I någon mån möjligen genom att vinsterna av naturresurserna i högre grad ska beskattas där de finns. Detta senare kan jag i viss mån känna sympati för, men torde varken räcka eller ens vara praktiskt politik att kunna genomföra.

Betr demokrati och påverkan så kan partiets krav kort sammanfattas som mera av närdemokrati. Ett sympatiskt krav. När det exemplifieras som en möjlighet för landsbygden att få bort rovdjuren (läs vargarna), så blir jag dock betänksam.

Betr framtidstro och utveckling så kommer det nostalgiska bidragstänkandet, i kombination med närdemokratiska krav, fram igen.

Som helhet är dess program, eller vad man ska kalla det, tunt och föga förankrat i någon ideologi men desto mera av nostalgi och rosenröda drömmar, som kontrast mot moderniteten i samhället i övrigt. Ett slags outvecklad och primitiv konservatism alltså.

Visst behövs det fler och bättre alternativ till dagens riksdagspartier! Jag har dock svårt att se att ett parti som redan genom sitt namn exkluderar huvuddelen av väljarna har en framtid. Inte heller tror jag på någon framgång för det genom att så utpräglat spela på nostalgi i kombination med hat emot rovdjuren.

Mera av framtidstro och vilja till demokratisk förnyelse kunde de visa genom att lyfta fram internet som ett instrument för en demokrati som inte behöver vara storstadscentrerad.

Ett fritt internet, utan censur och integritetskränkande regleringar, det kan vara en väg för inflytande även för landsbygdens folk!

Jesus, kyrkan och sverigedemokraterna.

Det sägs det ska vara kyrkoval den 20 sept. Men allvarligt talat, nog är det dags att avskaffa nuvarande system med partival. Det är väl inställningen till de kyrkliga frågorna som ska vara grund för valet, inte ev partitillhörighet. Partival har länge känts fel. Och vad gör detta tydligare än att sverigedemokraterna nu gör ännu ett försök att skaffa sig en politisk (!) plattform i Svenska kyrkan?

HAX, en av de mest besökta politiska bloggarna, har uppmärksammat detta i några inlägg, bland annat igår, med rubriken Den ironiska generationen. Det föranledde en något vildvuxen "teologisk" debatt. (Som, förefaller det mig, i efterhand något ansats av HAX.) Hax menade att det låg något ironiskt i att just sd ställde upp i kyrkovalet. Jesus skulle nog inte ha välkomnats av dagens sverigedemokrater. Och det har han nog rätt i.
Det skrämmade var att i kommentarerna fanns en hel del öppet rasistiska ståndpunkter, förutom en diskussion om nazism om det är vänster eller höger etc, som gick emot Hax. Både inläggens mängd och art visar mest att Hax verkligen har en blogg som "alla" läser.

Hax skrev att Jesus var "snäll", vilket är en sanning med modifikation. I vart fall var det inte något slags "snällism", utan krav på sanning och rättfärdighet som mycket skarpt gick emot den tiden judiska "prästerskap" och andra makthavare. Det var ord och inga visor som han förkunnade över månglare i templet eller skrymtande fariseer. Han ville röja upp, göra om, göra rätt. (Oj, kanske han till och med var mot FRA-lagen... )
Inte bevara gamla förlegade strukturer.
Att vara barnens vän gör väl inte någon till "snäll" eller medgörlig. Snarare tvärtom - mot de som står för ondska.

Nu finns det förstås många olika motiv för religiös aktivitet eller inställning. Och man ska inte sätta likhetstecken mellan Jesus och Svenska kyrkan. Men sverigedemokraterna står faktiskt för en främlingsfientlighet som dess nuvarande ledning nödtorftigt söker dölja genom att ta över en del gamla sosseideal (t ex betr äldrefrågor etc) för att locka besvikna och nostalgiska gammelsossar. Dock, vad jag förstår så är inte Svenska kyrkans främsta (eller ens sista) mål att vara en hemstad för nostalgiker och främlings- och förändringsrädda konservativa. Eller?

Men, visst kan det vara roligt att försöka tänka sig vad som skulle hända om Jesus kom tillbaka idag, vilka som skulle välkomna honom (knappats sd väl?), vilka som skulle stoppa honom, vad han skulle betecknas som (sinnessjuk, terrorist, en snäll idiot, uppviglare, samhällsbevarare (näe?) eller som sanningssägare) etc.

Ärligt talat tror jag dock inte att han skulle har mycket till övers för sverigedemokraterna.

Hur man gör den kategoriseringen, det säger dock måhända mer om en själv...