Okunniga (?) politiker lämnar över makten till byråkrater med säkerhetsnoja.

Så tas ännu ett i nedmonteringen av demokratiska rättigheter. I julbrådskan och med hjälp av slätkammade riksdagledamöter i partier som man trott bättre om. Dvs tills för några år sedan.
De traditionella media, vars huvuduppgift är att bevaka makten och skydda demokratin (nä, att tjäna pengar är inte huvuduppgiften!) de lyfter knappt på ögonbrynet när det sipprar ut att Beatric Ask, Tant Gredelin, vill utvidga FRA-lagen och öppna FRA-shoppen för fler myndigheter.

Den behöver moderniseras tyckte jag att hon sa. Det har hon ju rätt i, den var ju feltänkt och omodern redan från början, så den rimliga moderniseringen vore självfallet att helt avskaffa lagen.

Jag hinner knappt andas ut och svälja innan nästa besked kommer. Ask, dvs alliansregeringen har kommit överens med socialdemokraterna att genomföra Asks förslag.
Hur dum får man vara, Juholt? Eller bryr du och ditt parti dig inte om försvaret av vår rättighet till integritet och yttrandefrihet? En gång försökte ju ni i sossestyret inbilla oss att ni var emot FRA-lagen. Men det var förstås bara en taktisk fint.

FRA-lagen infördes efter långa och hårda diskussioner och protester från anhängare av ett fritt samhälle, där man håller efter brottslingar, men låter vanligt folks privatliv vara i fred. I varje alliansparti fanns kritiker, flest inom folkpartiet, det parti som kallade sig liberalt, dvs frihetens försvarare. Och tre fd fp-ledare gick ut och angrep FRA-lagen. Men allt motstånd inom de "frihetsälskande" allianspartierna mosades ner av partipiskor, mobbning och hot. Längst höll Camilla Lindberg (fp)ut.

Detta gjorde att piratparitet, utanför riksdagan, fick dra det tunga lasset. Utan tillgång till gammelmedia, men med stark internetnärvaro.
Så verkar det vara nu också, det är på internet som uppmärksammas detta nya käftslag emot oss medborgare.

Det var ju så att FRA-kramarna bedyrade att FRA-lagen INTE skulle användas av fler är FRA. ABSOLUT inte av t ex SÄPO eller Rikskrim. För de har ju andra uppdrag.

Kom också ihåg att FRA-lagen INTE avser att spana på misstänkta, eller mot konkreta hot mot rikets säkerhet. Nej, FRA:s signalspaning är en massiv avlyssning (spaning) av oss alla, allt vad vi gör och som passerar internet. Inklusive privata mail och bloggar.

På internet har allt detta givetvis kommenterats redan. Hur tidigare löften brutit, hur den förnekade ändamålsglidningen sker (smygutvidgningen). Att givetvis finns ingen möjlighet att skydda den privata integriteten i detta sammanhang annat än genom att avskaffa FRA-lagen. Generell spaning på alla drabbar per definiton allas vår integritet. Även den oskyldige som inte (ännu) utsatts för någon extremt brådskade gryningsräd av tungt beväpnade maskerade män.

Mark Klamberg utreder de tekniskt-juridiska aspekterna, i tonen lågmäld, men i sak bitande kritisk. Andra kan sämre dölja sin bitterhet över detta, om än inte oväntade, men stora svek.

Min fråga är hur länge folk ska låta sig sövas av den politiska tystnaden där knapptryckandet i riksdagen är viktigare än att bevaka demokratins intressen.

Men jag frågar mig också vart Sverige är på väg. Med ett övervakningssystem (ineffektivt, men ändå) som ligger i repressiv nivå med sådana stater som Iran och Syrien. Inser inte våra ledande politiker, de med piskorna, att de monterar ner demokratin, i demokratins namn? Övervakning är faktiskt inte frihet. Att inte våga diskutera är inte demokrati.

VEM styr?
Kan det vara så att våra i det mesta idélösa men maktsugna partier är på väg att gå från förvaltande till förmynderi.

Och är det så att det i verkligheten är ett gäng byråkrater med säkerhetsnoja, men utan demokratisk grundsyn, som har tagit över ratten helt?

Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte ha ett samhälle där jag om jag diskuterar terrorism (vilket jag ofta gör) ska riskera att familjen ska väckas av adrenalinstinna tungt beväpnade män, som gått på dåligt underlag och slarvigt analyserad internettrafik.

Hur långt från medborgarna får politikerna gå? Eller låta sina byråkrater gå.

(En något slimmad version av detta har tillställts bl PT).

FRA-kompromissen fixades genom lögner

Nej, Camilla Lindberg (fp) var inte den förste som reagerade om Tolgfors och regeringens svekfulla förfarande betr hur FRA-lagen tillämpas mot bakgrund av den kompromiss som den vilar på. Den kompromiss som tillkom efter omfattande kritik under i stort sett halva 2008, från försommaren och intill den togs. Den kompromiss som gjorde att FRA-lagens främsta motståndare (sex fp-kvinnor och i viss mån några till) till slut under stor vånda "vek sig" eftersom den förseddes med femton punkter som skulle nödtorftigt säkra den personliga integriteten. Men när det nu framkommit, genom Signalspaningskommitténs rapport, att FRA inte alls behöver meddela den som avlyssnats om detta. En av punkterna i överenskommelsen var just att man som enskild person skulle kunna kontakta FRA och få veta om man blivit trålad. Men när Camilla reagerade blev det liv och många följde efter. Och ikväll har det till och med tagits upp avSR:s Studio Ett. Camilla är som alltid rakt på sak och rubricerar sitt blogginlägg om detta: Du ljög för oss, Sten Tolgfors!!!

Det är klarspråk, och av vad jag förstår så är det fullständigt riktigt. Flera av de forna kritikerna ligger dock lågt, men en del, t ex Cecilia Wikström (fp) och Fr Federly (c) vågar fortfarande visa lite missnöje, om än inlindat.
Mark Klamberg (fp) är som vanligt kyligt analyserande, men konstaterar att de två sossarna i Signalspaningskommittén, som han antog skulle ligga lite lågt, faktiskt är mycket skarpa i sin kritik. Han konstaterar på sitt torra sätta också att det är anmärkningsvärt att regeringen i sitt pressmeddelande den 25 september 2008 lovat mer än vad de kunde hålla.
Han konstaterar också att den del av oppositionen som varit med och granskat FRA anser inte att granskningen har varit seriös. Detta kan tyckas vara en petitess, men kritiken är mycket allvarlig. Hela FRAs verksamhet bygger på absolut sekretess som ska balanseras av att representanter från såväl riksdagsmajoritet som opposition har insyn i och effektivt kan granska verksamheten. Om riksdagens opposition inte anser att denna granskning bedrivs på ett seriöst sätt så uppstår uppenbara förtroendeproblem.

Det är en oerhört stark och tung kritik. Kritiskt klarspråk talade också (pp):s partiledare Anna Troberg i Studio Ett och givetvis är kritiken kraftfull även från sådana som Hax.

Nu är frågan om radion i övrigt, teve och dagspressen noterar och refererar den kraftfulla kritiken och Tolgfors/regeringens svek om överenskommelsen. Eller om de ger Reinfeldt möjlighet att tiga sig igenom frågan än en gång.

En påminnelse, Camilla Lindberg ville ha en integritetsbalk

Det är inte svårt att hitta vad riksdagsledamöter gör och tycker i riksdagen. Det är bara att kolla in riksdagens hemsida och leta vidare på en ledamot, ex-vis Camilla Lindberg. När jag gör så, så hittar jag flera intressanta motioner (=förslag) som hon lagt, och som regelmässigt avslagits av kammaren (dvs riksdagen).

En sak jag vill påminna om, och som jag skrivit om tidigare på denna blogg, är detta.

Hennes motion om införande av en integritetsbalk. Motionen har beteckningen 2009/10:K425. Man kan där klicka sig fram till hela motionens text .

I den kortfattade informationen om motionens öde framgår att den inlämnades 2009-10-06
och innehöll dessa förslagspunkter:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en utredning av införandet av en integritetsbalk.
Kammarens beslut blev att avslå förslaget, med acklamation, dvs utan omröstning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förbud mot massövervakningssystem.
Kammarens beslut blev att avslå förslaget, utan rösträkning.

Sammalunda kan man göra på andra ledamöter, det är bara att läsa och kolla.

Camilla Lindberg lämnar fp

Så kände hon till slut att hon måste ta steget ut ur folkpartiet, Camilla Lindberg. Det högaktar jag henne för. Inte så att jag till punkt och pricka håller med Camilla i allt. Men det går inte att i längden försvara ett parti som springer ifrån sin grundideologi. Det är något jag själv kom fram till för några år sedan. Det är inte lätt, speciellt om man varit aktiv medlem (och förtroendevald) i många decennier och intill några år före utträdet inte ens behövt reflektera över skillnaden mellan ideologi och parti.
Fram till slutet av 1900-talet var fp och socialliberalismen identiska begrepp. Men runt sekelskiftet började den socialliberala grundsynen sakta vittra sönder. Och strax efter urholkades även den allmänt liberala grunden. Trots det vill man hoppas i det längsta, hoppas på att partiet går back to basics, som Birgitta Ohlsson skrev i Liberal Debatt. Birgitta håller jag inte heller med till 100%, men hon är ändå en av de alltför få riktiga socialliberaler som finns kvar i fp.

Vi är rätt många liberaler som känner oss hemlösa numera, oavsett om vi formellt gått ur fp eller inte. Och det finns hemlösa liberaler även från andra partier. Detta får jag bekräftat snart sagt varje dag.

Camilla Lindberg var den riksdagsledamot som främst symboliserade kampen för integritet och emot FRA-lagen. Hon hade också tveklöst varit en stark motståndare i riksdagen till den av Beatrice Ask föreslagna övervakningslagen, om hon blivit invald. Hon var också en av de få i riksdagen som verkade ha någon aning om vad internet är.

Heders Camilla över ditt rakryggade beslut. Jag förutsätter att du fortsätter att kämpa för dina liberala värderingar. På ett eller annat sätt. Läs gärna intervjun med Camilla i Dalarnar Tidning.

Vådan av partival i st f personval

Utfallet av valet visar hur det går när det är partival och inte personval. Jag skissade igår hur ett mera renodlat personval kan gå till.

Om nu vänstern vill framstå som ett rumsrent parti så var det i och för sig bra att den uttalade kommunisten Kalle Larsson inte omvaldes och att Jonas Sjöstedt kom in. Men en klar förlust var att Alice Åström försvann.

Folkpartiets förluster drabbade bland annat Camilla Lindberg, Dalarna. Vid ett personval tror jag att hon skulle ha klarat sig kvar, trots fp`s förluster. Likaså Agneta Berliner i Västerås, FRA-moståndare med klar socialliberal profil som blev förbikryssad av en person, som i den mån man vet något om honom utanför länet, verkar vara lojalare med dagens hårda partilinje.

Jag skulle gissa att vid ett personval skulle den värdekonservative Lennart Sacrédeus i kd fått en del röster från annat håll också, från personer som uppskattar hans åsikter.

Visserligen skulle personval ge en i förhållande till partiledningarna mera bångstyrig riksdag. Men det är väl inget fel i det, eftersom den skulle bättre avspegla väljarnas åsikter än dagens.

De gamla partiernas misstag hjälpte in sd.

"Det går inte an att förlora. "
Jag förstår och känner känslorna av djup besvikelse efter valet. Framför allt då betr sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Tyvärr var en stor del av "argumenten" från de etablerade partierna emot sd under valrörelsen till stor del känsloargument, i den mån det alls argumenterades. Förutom Reinfeldts ultrakyliga maktargument. Det gav sd legitimitet som underdog.
Först nu kommer t ex SVT och radion igång med en djupare analys av vad sd står för. Det är för sent.

Jag försöker därför hitta en mix av hjärta och hjärna i mina tankar. Vi måste förstå varför det blev som det blev, om vi ska kunna komma vidare - och hitta en framgångsväg till ett bättre samhälle, utan inflytande för sd-tankar, men med respekt för den enskilda människan och dennes integritet - i alla avseenden.

Det går inte an att förlora. Så avslutar Anders Widén sin bloggpost om reaktionen efter valet.

Om man ska vara ärligt analyserande - inte bara känslomässig - är det ändå svårt att förklara valutslaget och då inte minst betr sverigedemokraterna. Delvis beror det nog (?) på ett samhällsklimat, som alla riksdagspartier är medskyldiga till. Betr både sd och rent allmänt så har jag försökt lite i min första valkommentar från igår. Dessutom har Michael Gajditza en viktig och djup analys, en länk till den hittar du på Liberati, där han puffar för den

Jag har bara hunnit läsa analysen lite snabbt en gång, men den verkar i stort vara korrekt. Och jag konstaterar att både alliansen och de rödgröna haft och har uppenbara problem att tackla sd på ett vettigt sätt. Ohlys rena hat mot sd kan vara förståeligt, känslomässigt sett. Men knappast effekttiv. Han ger dem (sd) med detta legitimitet som underdog.
Mona Sahlin har rätt i att det är svårt att diskutera vettigt med sd:s kärntrupper. Men med enbart den innersta kärnan av hårda rasister skulle sd inte kommit in i riksdagen!
Det är de ytterligare väljarna man måste diskutera med, och söka övertyga om hur dålig sd´s politik är. De som är allmänt oroade över samhällets utveckling, rädda för framtiden när de inte har jobb, rädda för att inte äldreomsorgen är bra nog, rädda för att tala med en som man inte känner. Och som misstror de etablerade politikernas vilja att göra ett gott samhälle, som menar att den politiska klassen lever ett liv avskiljt från vanliga människors. Många av dessa väljare lever i en utanförskapsgrupp, en underklass som skapats av de senaste decenniernas politik. Men inte alla.

Och det är inte en naturlag att denna misstro och rädsla ska leda till att man väljer sverigedemokraterna! Men att många gjort det är ett underbetyg till de etablerade partierna! De har inte varit nog ideologiskt tydliga och mest varit intresserade av att fånga en medelklass med ekonomiska argument. De har inte gett väljarna alternativ!

Det som är otroligt intressant är om man kan utreda varför SD blev stora och starka i Gnosjö. En bra kommun, med många invandrare som dessutom är väl integrerade! Och en sd-are som inte klagar på invandrarna i Gnosjö, men som ogillar invandringspolitiken i övriga Sverige! Jag gissar att sd i Gnosjö haft företrädare med gott loklat anseende och som lyckats fokusera på sd:s politik i andra frågor än invandrarpolitiken. Och att övriga partier (därför?) inte kunnat få grepp om dem.
Men jag vill veta mera!!!

F.ö. är jag besviken över att alliansen i stort sett bara skällt på sd, utan djupare logiska argument, vilket gett dem publicitet och lockat de, som inte gillar dagens partier, att rösta på sd!
I stället förteg alliansen de viktiga demokratiska frågor som piratpartiet står för. Av rädsla för att det skulle leda till att pp kom in i riksdagen.
Resultat, pp kom aldrig med i debatten, och i st fick vi in sd i riksdagen. Samtidigt som den klarast lysande folkpartisten vad gäller integritetsfrågor, Camilla Lindberg, slogs ut ur riksdagens pga fp:s tillbakagång.

De etablerade partierna bet sig själva i svansen...

Vi snälla svenskar och rättssäkerheten

Vi vill gärna tro att vi är så snälla, vi svenskar, att vi är ett föredöme i tolerans, liberalism och god vilja för all världens folk. Jag har länge tvivlat på detta. Visst finns viljan hos många, men det praktiska tillämpandet är högst diskutabelt.

Ett par exempel. Sverige är ett av de absolut tuffaste länderna i Europa när det gäller att neka papperslösa läkarvård! Nu beror det på (sjukvårds-)myndigheters tillämpning av en tuff lag. Men ändå, riksdag och myndighetspersoners agerande vilar på något sätt på en inställning, som alltså är allt annat än tolerant och medmänsklig!

Idag hör vi så, mellan åskbullret, att romer ska utvisas. Gruppen romer alltså. Trots att de kommer från EU-länder. Efter fransk inspiration (?) (jfr rapportinslag igår i teve) så menar man att det finns romer som försörjer sig på tiggeri och därför ska romer som kommer från andra länder utvisas. Trots EU-regler om fri rörlighet för medborgare i länder tillhöriga EU.
Förresten, tigger, det gör väl en del svenska medborgare också, ska vi utvisa dem med?

Återigen denna rädsla för något som känns "främmande", och denna lust att tänka i grupper, i kollektiv i stället för att se människan, individen.

Denna benägenhet att tumma på rättssäkerheten också! Gunnar Strömmer, jurist, skriver i SvD om rättssäkerheten - och om hur partsintressen kan påverka, hur krav på hårda handskar vinner över silkesvantar. Artikeln inleds med ett citat från förre JK, Göran Langertz:
”Rättssäkerhet är inte något man blir särskilt populär på.” Langertz verkar ha rätt, jag tänker på politiker som Johan Batong Pehrson (som piskade in alla fp´s FRA-kritiker utom Camilla Lindberg) och Beatrice Ask (samma länk som betr Johan B).
Ändå tror Gunnar Strömmer att det finns opinionspoäng på att hävda rättssäkerhet.

Tja, jag vet inte. Opinionssiffrorna för piratpartiet är ju inte så roliga, än. Men jag hoppas att han har rätt. För rättssäkerhet är en grundbult för demokrati. Liksom tolerans för minoriteter.

Uppdatering. Detta inlägg handlade om tre saker. Det har föranlett ovanligt många besökande och av kommentarerna att döma är det mina få rader om romer, som lockat till läsning. Tydligt är att även om de flesta (gissar jag) inte vill anse sig som rasister, så finns många fördomar om just romer.
"Lustigt" är också att det senaste dygnets anstormning av besökare inte gett minsta utslag betr länkningar enl Politometern... Intressant också att en del kommentatorer anser att tiggeri är brottsligt. I vart fall om tiggaren är rom... Och om nu polisen anser detsamma, hur är det då med rättssäkerheten?

Datalagringsdirektivet och riksdagskandidaterna

Detta är en lägesrapport betr vilka riksdagskandidater som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagringsdirektivet.

Det mest anmärkningsvärda är att INGEN från de två största partierna skrivit på. Ingen socialdemokrat! Ingen moderat - inte Karl Sigfrid, ja, inte ens Mary X Jensen (Mina Moderata Karameller)!

Nå, tillströmningen av kandidater som vågar säga ifrån betr de integritetskränkningar som datalagringsdirektivet innebär är inte imponerande vad gäller vänsterpartiet (en kandidat), miljöpartiet (en kandidat) eller kristdemokraterna (noll... ) heller.

Två centerpartister har dock fattat mod: Erik Hultin och Håkan Thornell.

Helt uppenbart är dock att det största motståndet emot datalagringsdirektivet finns hos folkpartiets och piratpartiets kandidater.

I dagsläget har tio fp-kandidater skrivit på kontraktet. Naturligtvis borde det vara ännu fler. Minst en per valkrets är mitt minimikrav... Vad jag förstår är t ex den integritetsvärnande och internetvänliga FRA-motståndaren Annika Beijbom helt emot direktivet, men jag saknar henne ännu på listan.

Problemet med alla riksdagspartier är ju att deras kandidater "bara" kandiderar i en valkrets. Camilla Lindberg t ex kan man bara välja och kryssa om man ska välja i Dalarna.

Det problemet finns inte betr piratpartiet. Det har ett antal kandidater som ställer upp i hela landet. Och f.n. har fyra av dessa skrivit på kontraktet, jag hoppas på fler. Självfallet (!) har pp flest kandidater totalt sett som skrivit på väljarkontraktet emot datalagring. Men nog är det lite märkligt att inte alla gjort det. Som jag ser det ökar både den enskilde pp-kandidatens och piratpartiets trovärdighet om alla ställer upp och klart deklarerar sitt NEJ i en fråga som så uppenbart ligger i linje med partiets uppfattning.

Har en enskild ledamot något ansvar?

Jag ska försöka låta bli att skriva om Ask och Pehrson idag, jag mår så illa av att bara tänka på dem.
I stället vill jag lyfta fram en sak som Camilla Lindberg (fp) skriver om ansvar på sin blogg.

Jag tror, ja jag är övertygad om att vi väljare vill ha politiker som vågar stå upp för sin övertygelse. Även när de blivit invalda i riksdagen. Även när partipiskorna viner. En som verkligen förstår och förmår detta är Camilla. Det betyder inte att jag håller med henne på varje punkt, däremot är det en viktig princip. Att inte låta "regeringsduglighet" bli en ursäkt för att kröka rygg och springa ifrån sitt samvete.
Camilla skriver bl a: "Självklart kan vi inte ha en polsk riksdag, men lite mer utrymme för den enskilda ledamoten måste till, annars behövs inte alla dessa 349 ledamöter. Jag tror att vi är på rätt väg, dels på grund av vi har börjat fokusera på den enskilda ledamotens ansvar för de beslut man fattar men också för att personvalet blir alltmer viktigt."
"Media har även börjat debattera ledamöternas roll, mycket pga förra veckans votering då oppositionen vann vid voteringen om ett erkännande av folkmordet 1915. Även i vår egen riksdagsgrupp har vi haft denna diskussion, då också med anledning av att jag tryckte avstod i voteringen om uttagsskatt på vindkraft förra veckan. Jag kan väl lugnt konstatera att vår riksdagsgrupp inte är lika positiv till ledamöter som avviker från partilinjen. Är det verkligen viktigare att hålla ihop och bibehålla en enighet utåt än att då och då låta ledamöter rösta efter förnuft och känsla? Jag tror inte det, jag tror dessutom att partipiskor och totalitarism leder till än mer politikerförakt."

Ett väljarkontrakt är en väg att gå för att visa väljarna var enskilda kandidater står.

Därför noterar jag att Camilla och Mathias Sundin inte längre är ensamma fp-are på Nej till datalagring! I skrivande stund ser det ut såhär, förutom Camilla och Mathias:
Tobias Josefsson (FP), Östergötland.
Marcus Grundén (FP), Skåne Norr och Öster.

Följande piratpartister har skrivit på:
Hela landet, Anna Troberg
Hela landet, Mikael Nilsson
Hela landet, Rick Falkvinge
Lista Mitt*, Curt Jonsson
Lista Mitt*, Lars-Erik Jonsson
Lista Mitt*, Rickard Olsson
Lista Mitt*, Urban Sundström
Lista Väst*, Olof Bjarnason.

Men övriga partier då?
Var är centerns integritetsivrare?
Vänsterpartiets?
Miljöpartiets?
Finns ingen modig sosse eller moderat?
Och ingen enda kristdemokrat som vågar skriva på?

Jag förväntar mig en ström av underskrifter från ALLA partier.
Annars finns bara två orsaker. De vågar inte, eller så är de övertygade om att integritet inte är det minsta intressant eller viktigt för svenska medborgare. I och för sig en intressant upplysning...

Ett kontrakt om att följa sina löften!

Två folkpartister, Camilla Lindberg och Mathias Sundin redovisar i SvD idag ett väljarkontrakt där de lovar att rösta emot datalagringsdirektivet, även i eventuellt nedtonad form.
De skriver: Visserligen kräver Folkpartiet en minimal tillämpning – t.ex. den kortaste lagringstiden om sex månader – men vi anser att det inte räcker.
Hela uppropet, som det redovisas i SvD är en utmärkt genomgång av argumenten emot direktivet och de tankar som ligger bakom det, liksom hur partierna vacklar fram och tillbaka om det.

Jag anser att det är ett bra initiativ! Det torde väl bara vara ett parti där samtliga kandidater är beredda att skriva på till 100% (menar givetvis pp). Men det är öppet för alla riksdagskandidater att skriva på detta väljarkontrakt, se länk, Nej till datalagring.
Fritt fram oavsett parti att skriva på.

Nu kan en och annan invända att även om flera partier vacklar fram och tillbaka så verkar moderaterna och sossarna som partier stå bakom direktivets vilja att registrera allt om oss. Och hur säker kan man vara var piratpartiet hamnar i en vågmästarställning och ska förhandla...

MEN, det intressanta är att om det finns kandidater från alla partier som skriver på direktivet så ökar chanserna till att få ett nej i riksdagen. Finns det kandidater i varje valkrets med för varje väljare "lämplig ideologi" (ett något svårdefinierat begrepp dock), så kan fler integritetsvänner väljas in.

Om kandidaterna vågar - och står för sitt löfte. För, även om det är ett bra initiativ så är det onekligen märkligt att det känns nödvändigt att kandidaterna ska behöva lova att stå för sin ideologi... Med tanke på vad som hänt under senare år, inte minst i FRA-frågan, så är det dock en viktig markering.

Jag vill uppmana alla att kontakta sina kandidater att skriva på - och hålla löftet.

Jag skulle dock vilja se ett tillägg i "kontraktet". Ett tillägg som säger att den som blir invald inte heller låter sig bli utkvittad vid aktuella omröstningar och kommer att offentligt redovisa alla påtryckningar från partiledningen att böja sig.

Man kan aldrig vara nog försiktig i dessa tider.

Camillas resp Mathias bloggar kan du hitta här.

Dagens skratt

Den oftast intressante bloggarbrodern Johan Westerholm betecknar sig som politisk nörd, samtidigt som han medger att alla dessa opinionsundersökningar är alltför frekventa. Jag har nog varit politisk nörd själv under många år, men vill idag mera beteckna mig som politiskt intresserad och för demokratin bekymrad. Med viss (sund, hoppas jag) distans, samtidigt som oron för demokratins tillstånd djupt engagerar mig. Det händer till och med att jag hoppar över någon nyhetssändning och struntar i att läsa många ledarartiklar.

Emellertid är det något som jag inte gärna vill missa. Söndagmornarnas "Godmorgon, världen" i radions P1. Förutom utomordentliga reportage och intressanta kommentarer bjuder programmet på satiren "Public service", som i sig ofta ger en komprimerad och träffsäker analys, med bitande humor, av veckan som gått.

Dagens skratt kom dock ca 20 min tidigare, när tre politiska kommentatorer gjorde sin sedvanliga rond bland veckans rubriker och frågan om efterträdare till Cecilia Malmström som EU-minister togs upp.

Förslaget som väckte min munterhet var att Jan Björklund skulle utse Camilla Lindberg! Ja, det skulle vara fräckt, roligt, kul och överraskande! Skulle fp-ledaren våga och vilja utse Camilla så skulle han stiga i min aktning flera grader.
Dock tror jag att han varken vågar eller vill det, att utse fp´s främste FRA-lagskritiker till minister. Dessutom till en post som kan vara "känslig" just p.g.a. att EU ju har ett komplicerat förhållande till integritetsfrågorna.
Korridorsnacket går ju dessutom om att Birgitta Ohlsson, också FRA-lagsmotståndare, som faktiskt visat intresse för posten, skulle anses som för kontroversiell inom partiet.
Ack, ja.

Men en kul tanke var det, förslaget om att göra Camilla till EU-minister!

Pirater och andra på en "drömlista"

Björn Felten, veteranpirat, har på sin blogg publicerat en 10-i-topp lista över kandidater till piratpartiets valsedel.

Det är en annorlunda lista och ett kul grepp! Eftersom min kommentar hos honom inte kom in, av för mig outgrundlig anledning, så här kommer den, en aning omarbetad.

Det är alltså en riksdagslista på kandidater som antingen inte ställer upp trots att de är pp-are eller folk (inkl mig) som inte är medlemmar. Dvs mentalt kanske många av oss är det, ändå, men med vissa förbehåll.
Till stora delar håller jag med Björn om det önskansvärda med dessa kandidater. Nog är det skräp med det interna nomineringsarbetet att de inte lyckats få med någon av de från Björns lista. Visserligen kan det vara av värde med eldunderstöd från kunniga personer, som inte kandiderar, men ändå...

Nu kanske en eller annan av de mer "officiella" kandidaterna känner sig trampad på tårna av en sådan lista som Björns, med eller utan anledning. Då ska man ändå komma ihåg att det måste finnas bortåt minst ett 50-tal goda kandidater på de slutliga listorna. Samt ytterligare ganska många som får ses mera som utfyllnad. (Med beaktande att vem som helst på en lista som för en god personvalskampanj kan kryssa sig förbi toppen!)

Betr Björns kommentar om mig dock en anmärking, jag är inte fd centerpartist, utan fd folkpartist. Dock fortfarande i högsta grad socialliberal, ideologi har jag inte ändrat.

Ska man önsketänka en sådan lista så skulle jag gärna där även se t ex även Hans Lindblad och Olle Wästberg. Senior-folkpartister och fd riksdagsmän, som i mångt och mycket delar pp´s åsikter. Och det finns nog fler...

En liten fundering till. Det finns ju (minst) en fp-riksdagskvinna som skulle platsa i pp likaväl, Camilla Lindberg ni vet. Men hur ska den som vill rösta på fp OCH Camilla göra, om han/hon inte bor i Dalarna...

Det torde väl komma att finnas fler folkpartister, om jag nu ska begränsa min kommentar till det partiet, som kommer att kandidera och som är uttalade FRA-motståndare, men knappast inom varje valkrets, och knappast i samtliga fall med hög listplacering.

Kan FRA-omröstningen bidra till en ny politisk situation?

Vad gör vi efter FRA och partiledardebatten?
Efter en tämligen trist partiledardebatt och omröstningen om FRA-lagen samma dag så börjar jag fundera över det framtida politiska landskapet i Sverige. Det allmänpolitiska läget har blivit allt tristare och är, ur min synpunkt, urspårat i flera år. Inte har det blivit bättre av det märkliga spelet kring FRA-lagarna, där de partier som traditionellt borde stått för integritet och skydd för medborgarnas rättigheter plötsligt och utan förvarning blivit integritetens och medborgarrättens motståndare.

Folkpartisten Camilla Lindberg var den enda på allianssidan som hade modet att inte stödja version 2.1 av FRA-lagen, hon avstod.

Att den röd-gröna röran säger sig vilja riva upp FRA-lagen vågar jag inte lita på, därtill är deras historia i frågan alltför tvivelaktig. Jag ser det mera som ett taktikspel för att fånga upp en bred opinion, och komma åt regeringen, än en vilja att verkligen göra om FRA-lagen (-lagarna) på ett vettigt sätt.

Piratpartiet (pp) säger då: rösta på oss. Kommer vi in i riksdagen, och då blir det troligen i en vågmästarställning, så lovar vi att stödja det alternativ som river upp FRA-lagarna och andra integritetskränkande lagar.

Men fullt så enkelt är det ju inte. Piratpartiet har inget tillnärmelsevis heltäckande program, även om integritetsfrågan och rättssäkerheten är viktiga frågor. Och jag vill inte rösta i blindo utan att veta vilka de kan stödja. Ja, ännu värre, jag vill inte att de stödjer något av dagens block! Alliansen är helt moderatdominerad, och präglas av en politik där maktetablissemanget står emot medborgarna, den för en extrem ”batongpolitik” och för ökade klyftor i samhället. OK, finanskrisen har hanterats hyfsat, men betr lågkonjunkturen finns en del att anmärka. Och så var det en massa annat.

Tyvärr litar jag inte en sekund på det röd-gröna alternativet heller. Deras ekonomiska politik är inte trovärdig, och jag ser mest taktik i deras motstånd mot de sociala nedskärningarna. Sossarnas förnyelse har kommit av sig och att gå i hand med vänsterpartiet gör inte saken bättre.

Idag finns bara två alternativ att välja på. Cementerade verkar det. Behöver det vara så? Tidigare var det en mera öppen situation och det fanns ett socialliberalt folkparti, som stod för ett anständigt alternativ. Numera är det ett lydparti till moderaterna, och ibland till höger om dessa. Socialdemokraterna och vänsterpartiet är allmänt opålitliga och för kollektivistiskt inriktade. Miljöpartiet har i viss mån utvecklats i rätt riktning som ett kvarts socialliberalt parti med grön färg, men är för hårt lierade med soss+vänstern.

Vad händer om (pp) kommer in i riksdagen? Kan det spela en roll? Tja, om det över huvud taget kommer in tror jag beror på om de breddar sitt program, och då i något slags liberal riktning, vilket skulle stämma med deras inställning till integritets- och frihetfrågor. Men hur många vill rösta på ett parti, som (som idag) säger sig kunna stödja vilka som helst av de ”blå” eller ”röda”? Men säg att de breddar sig och opinionssiffrorna i god tid före valet visar att de kan komma in. Vad händer då?
Är det tänkbart att de andra partierna positionerar sig på ett sätt som skulle underlätta en regeringssamverkan i vad som annars kunde bli ett jämviktsläge där (pp) kan utöva ”utpressning”?

Kan och vill miljöpartiet i det läget lösgöra sig från s+v och gå i mera socialliberal riktning?
Kan och vill fp och centern, och eventuellt kd, lösgöra sig från moderaterna och återgå till eller bli socialliberala?

Kan det ”tillåtas” att piratpartiet, till och med utan breddat program, ska få spela Fru Fortuna och bidra till en cementerad blockpolitik? Eller kan (pp) bredda sig och därmed indirekt få de icke-socialistiska småpartierna att gaska upp sig och bli mera självständiga till moderaterna?
I ett sådant läge borde det dessutom finnas en möjlighet att moderaterna och/eller socialdemokraterna gled i rätt riktning för att möjliggöra en anständig politik i folkflertalets intresse, för medborgarrätt, för social rättvisa och medkänsla, för integritet och rättssäkerhet!

Visst ligger det ett önsketänkande i detta scenario, men dagens politiska läge är så bedrövligt att man måste se om det kan finnas eller skapas alternativ!

Camilla har fp med sig!

Med anledning av föregående bloggpost så kollade jag upp med Camilla Lindberg, fp´s talesperson i frågor rörande internet, om hon hade med sig hela fp nu, alltså fp som partigrupp.
Dvs gör en översyn av Lex Black Internet, så att den inte ska kunna användas för censur.

Fick ett klart svar, som jag gärna vill delge bloggarvärlden.

"Hej, du kan vara lugn - jag har med mig partiet i frågan! Vänligen Camilla"

Visst känns det underbart?!

Nu gäller det för Karl Sigfrid att få med sig moderaterna också...
Så undrar vi förstås hur det är inom vänsterpartiet, de stödde ju socialdemokraterna när lagen infördes. Att s svänger i rätt riktning, det kan man ju stilla be om... men om de inte kommer rätt, vart hamnar vänstern i slutändan - för eller emot censur?

Ang Black internet, svänger riksdagen?

Ser nu att Karl Sigfrid (m) och Hax kommenterat en nyhet i radions morgonsändningar om förslag att se över lagen som möjliggjorde att Black internet tvangs stänga ner TPB. Bl a Camilla Lindberg (fp) och repr för centern, mp och v tycker det luktar censur och vill se över lagen.

Det var sossarna som införde lagen, men idag vill de inget säga. KD gillar oförbehållsamt censurlagen. M verkar inte vilja säga något heller, i vart fall inte för att riva upp eller ändra lagen. Var har du ditt parti Karl Sigfrid?

Frågan är nu om partierna lärt tillräckligt av sina misstag betr både FRA-lagen och IPRED-historien?
Har dagens kritiker (fp, c, mp, v) sina partier med sig? OK, centern och miljöpartiet gick emot lagen den gången, men har hela fp och hela vänstern ändrat sig?
Och var hamnar i slutändan moderaterna och sossarna nu?

Ska betongpartierna - de "statsbärande" förmå att ändra sig?

Med FRA-lagen ger gammelpartierna (pp) en chans till riksdagsmandat, kanske.

En av FRA-lagens främsta och skickligaste motståndare är Mikael Nilsson. Nu deklarerar han i en artikel i Newsmill att han kandiderar i piratpartiets provval betr vilka som ska ställa upp för (pp) vid valet i sept nästa år. Nomineringarna är ju på gång inom partierna nu. Om några månader vet vi i princip hur de flesta partiers listor ser ut.

Det är en bra och genomtänkt artikel som Mikael N skrivit. Den ger både en klart disponerad genomgång av vad FRA-lagen och dess hantering innebär, dels ger den hans motivering till riksdagskandidaturen. Läs den!

Artikeln har fått en mängd kommentarer. Det är märkligt med en handfull FRA-kramares inlägg, att de är av så bedrövligt låg nivå. Och anonyma. Jag trodde först att en av dem ("Lunchdröm") var något slags försök till ironi eller satir, men det visade sig snabbt bara vara förvirrat.

Alternativet till FRA-lagen efterlyses?
Se då detta t ex: http://klamberg.blogspot.com/2008/08/birgitta-ohlsson-och-camilla-lindberg.html

Betr kandidatur till riksdagen för (pp). Mikael Nilsson är ett bra namn. Men som mera sansade bedömare framhållit beror (pp)s eventuella framgång i riksdagsvalet dels på hur man lyckas upplysa en bredare allmänhet om faran med FRA-lagen, dels på hur man lyckas bredda sin politik så att den, utifrån ett integritetsperspektiv, omfattar många fler frågor.

Det brådskar. Klarar piratpartiet detta?

Rent teoretiskt kan denna höst innebära att något positivt händer betr FRA-lagen. Men det ser inte bra ut. Sossarnas motstånd verkar mycket ljumt och osäkert och mest motiverat av valtaktiska skäl. Det är möjligt att resultatet bara blir att någon eller några av FRA-lagens motståndare (Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Agneta Berliner?) känner sig tvungna att markera sitt avståndstagande, men att lagen består om än med lite kosmetika påsmetad.

Det vore tragiskt! Men det skulle onekligen öka piratpartiets chanser, om det förmår ta dem.

Jag har skrivit ovanligt lite en tid...

... av olika orsaker. Men som Farmorgun tröstade mig, även om man tar en paus så finns det andra som skriver, som tar över. Ja, visst är det underbart! Internet, och speciellt bloggandet är en värld där det alltid råder aktivitet.

En av de saker som upprört mig denna tid är givetvis utvecklingen i Iran. Hur regimen och dess hantlangare inte drar sig för att döda demonstranter som vill ha frihet och demokrati. Hur internet i möjligaste mån stryps. Men - ändå - folk hittar kryphål för att kommunicera och uttrycka sin längan efter demokrati.
I Sverige var det för några dagar sedan ett år sedan FRA-lagen röstades igenom av den svenska riksdagen och dess åsiktspoliser.
Att de inte skäms!

Alla i allianspartiera utom Camilla Lindberg borde skämmas. Ser till min glädje att hon vidhåller sitt motstånd mot FRA-lagen.

Bland övrigt ser jag att eftervalsanalyserna gått in i ett intressant skede. Vad händer och händer icke? Med piratpartiet? Med fp, centern, moderaterna, oppositionen. Tar de någon lärdom av valet? Och hur ser det ut idag inför den nya FRA-omröstning som kommer i höst?

Nog hoppas jag kunna och hinna skriva lite mera snart igen...

Politik i praktiken - taktik, ideologi och psykologi

Kring mina senaste bloggposter, om hur agera för en positiv lösning av FRA-lagsproblematiken, har utspunnit sig en liten debatt (i och utom kommentarsfältet).

Så har en kommentator påstått att det är en lätt fråga, och pekat på att regeringens aktuella lagförslag helt enkelt skulle ställas emot oppositionens motioner om att stoppa FRA-lagen.

Visst, om vi levde i en idealisk värld, där det inte fanns en mängd formalia som inbjuder till taktiska finter. Om inte viljan till taktiserande funnits även utan formalia att "skylla" på. Om det inte funnits partipiskor. Om man inte behövde tänka på psykologiska effekter. Att en sak, ett tillvägagångssätt kan ses som logiskt naturligt är ju inte detsamma som att det blir så i praktiken (vilket kan bli en bitter läxa både för nya partier som för nyvalda inom gamla partier).
Det finns systemfel i hur riksdagen arbetar, i hur partierna fungerar och i valsystemet som gör det svårt att fungera som en självständig kritisk ledamot, svårt att få tid till överblick, som gör det svårt för förnyelse inom partierna och för nya partier att ta sig in i riksdagen. Jag har varit inne på det tidigare men nu senast diskuteras detta bl a i bloggtexter hos FarmorGun och Sagor från livbåten.

Johan Westerholm tycker sig i sin blogg Mitt-i-steget se tendenser till en ny öppenhet inom hans (s)-parti till att diskutera integritetsfrågorna.
Är det så?

Och detta nyväckta intresse inom (s), skulle det till exempel kunna manifesteras genom att Thomas Bodström tog kontakt med Camilla Lindberg för att stoppa FRA-lagen. Dvs att (s) aktivt gick in för att verkligen stoppa FRA-lagen, inte bara taktiserade med ord och i omröstningar de vet de kommer att förlora.

Men då måste (s) avstå från att fiska efter billiga partipolitiska poäng! Att få med alliansens hunsade kritiker kräver att de inte blir statister i ett s-spel.

De har ju fått mycket stryk internt för sin kritik, och om de inte vet att det ger resultat så finns ju ingen anledning till ren demonstrationspolitik från deras sida, om det bara leder till mera rapp av partipiskorna. Eller hur?

För mig är saken, åtminstone när den kan ses ur en demokratisk-ideologisk synvinkel, viktigare än partiet. Så var det även när jag var medlem i ett parti under ett otal decennier.
Naturligtvis kan du Johan, men vill du också ta kontakt med Thomas B för att få rullning på detta? För att fruktbara kontakter skapas. Ur psykologisk synpunkt tror jag det är bättre att han tar kontakten, än att den måste komma från andra hållet!

FRA igen, uppföljning

Jag har fått frågor om vilka Camilla Lindbergs (fp) invändningar betr den senaste versionen av FRA-lagen är. Med hennes tillstånd kan jag redovisa det nu, liksom hennes syn på dagsläget.

De delar betr FRA och lagrådsremissen som fortfarande oroar Camilla är bl a:
* FRA-shopen, öppnas den eller inte? Camilla vill givetvis inte det. Om SÄPO ges tillgång till FRA så kommer snart andra myndigheter stå på kö. Dessutom kan Tolgfors "lova" vad som helst. Bekymret är att det inte är han som bestämmer i detta fall, det gör Beatrice Ask.

Och hon har ju visat en förmåga att vika sig för starka intressen (som t ex statsministern, FRA). (Den meningen är mitt tillägg.)

* Det andra bekymret är den så kallade domstolen, som i realiteten inte blir någon domstol. Att man ej kan överklaga är oroväckande, även en del andra saker kring domstolen är oklara.

* Vad menas med FRAs utvecklingsarbete, mycket diffusa skrivningar.

* Camilla är också oroad av att kontrollmyndigheten får dubbla roller.

Det pratas mycket om integritet i riksdagen numera, men när teve-kamerorna stängs av så är hon rätt ensam, Camilla. Som också har det problemet att om hon skulle kunna fälla FRA 2.0 så (fortsätter) FRA 1.0 att gälla. Vilket ju är ännu värre!

Hon och de andra fp-kvinnorna har haft ett möte med Tolgfors, men det gjorde tydligen inte Camilla gladare. Dessutom, datalagringsdirektivet kommer vilken dag som helst och ingen förutom Camilla och Agneta Berliner (fp) har bråkat om det.
-----
Ja, det verkar ju mörkt. Vi kan bara på alla sätt stötta Camilla och de andra fåtaliga att hålla ut. Samt grunna på hur det skulle gå att få en annan voteringsordning så att inte pest ställs mot kolera.
Jag skulle uppskatta om det finns någon nuvarande eller avgången riksdagsledamot (i vilket parti som helst), med sinne för fair play, som kan ge tips om det, direkt till Camilla eller till mig fvb.

FRA igen (Uppdat.)

Kunde inte riktigt hålla mig från datorn, trots feber. Så här en kort rapport. Skrev för några dagar sedan ett mail till riksdagens FRA-kritiker
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/05/var-ar-riksdagens-fra-kritiker-idag.html

Intill nu har jag fått två (el tre?) svar av nio möjliga.
Mest positivt är svaret från Camilla Lindberg (fp), som frankt deklarerar att hon inte är nöjd med nuvarande förslag till FRA 2.0. Detaljer kanske jag kan återkomma till, beroende på hur frågan utvecklar sig.

Även Annie Johansson (c) har "svarat". Jag skriver det inom citationstecken eftersom det är ett mycket märkligt svar. Dessutom kanske det gäller för Fredrick Federly (c) eftersom hon sände det till honom f.k. också. Annie anser t ex att det blir en domstol (häpp!) och anser det bevisat att nu finns en acceptabel balans mellan integritet och behovet av svensk signalspaning. Ett uppföljningssvar på min följfråga visar inte minsta förståelse för vad det är fråga om.
Jag är djupt bekymrad över den attityd hon (om än i vänlig ton) visar i en så fundamental fråga för integriteten, medborgarrätten, vårt behov av att staten visar respekt för privatlivets helgd. Den som inte går att kompromissa eller "avväga" bort!

Hennes små piruetter, liksom hennes senare prat om centerpartiet för integritet, var och är tydligen bara löst prat, inget värt. Beklämmande.

UPPDATERING. Nu har även Agneta Berliner (fp) svarat kortfattat via mobil-mail från Warzawa. Hon är inte heller riktigt nöjd, men verkar ha svårt tro att det går att finna en lösning.