Ungdomars bristande demokratiska känsla, är det tecken på oskuld eller på bitter erfarenhet?

Debattartikeln i DN om att mer än var fjärde eller femte (beroende på den exakta frågan) ungdom inte tycker att demokrati är så viktigt, att en (upplyst?) diktator är OK, att de kan sälja sin röst etc, det har i skrivande stund noterats av minst 27 bloggare och av mängder diskussionstrådar på Facebook.

Ja visst är det på sitt sätt uppseendeväckande uppgifter som redovisas. Samtidigt inte helt överraskande. I vart fall inte om man följer hur "folk" diskuterar och uttalar sig, både riktigt unga och något äldre.

I DN-artikeln, som redovisar den svenska delen av en större internationell undersökning, framförs också en rad bekymrade kommentarer och försök att analysera orsakerna. Många troliga, men knappast heltäckande. Till exempel efterlyses bättre undervisning i skolan om demokrati. Visst, det kan väl inte skada, om nu lärarna själva är utbildade och övertygade om demokratins omistliga värden. Men demokrati innebär inte att vart fjärde år gå och rösta på de kandidater som en partielit satt upp på sanktionerade och godkända listor. Demokrati innebär bland annat större frihet att välja kandidater (till exempel genom konsekvent personval).

Jag menar att många kommentarer, ofta från personer som befinner sig i eller nära den politiska eliten, de menar att "ungdomarna inte förstår demokratin", inte upplevt diktatur. Att ungdomen är oskuldsfull, som inte inser vad som kan ske om man struntar i demokratin, i att rösta. Nog kan det i viss mån vara så.

Om detta kan man undervisa, visst. Om någon lyssnar på erfarna äldre. För visst finns erfarenhet!

Men kanske är det inte oskuld som är orsaken? Kanske är det bitter erfarenhet som gör att en så stor grupp unga inte uppskattar dagens svenska demokrati? Ja, jag tror faktiskt det är så! Unga (liksom en del äldre) ser ju bristerna i det samhälle som styrs av statsbidragsfinansierade reklambyråpartiers partikanslier. De ser hur dagens politiska elit främst värnar sin egen makt, och hur den inte verkar inse verkligheten utanför maktens egna boningar.
De ser - och saknar - tydlighet. De ser hur sossarna talar om skattesänkningar, hur moderaterna kallar sig arbetarparti. De ser hur "liberaler" som Johan Pehrsons fp kallar övervakning för frihet. De ser däremot inte någon klar ideologisk debatt.

De ser hur politikerna infört en märklig övervakningslag som kallas FRA-lagen, hur än värre övervakningssteg införs under den luddiga beteckningen datalagringsdirektiv. De ser att äldre inte förstår vilka integritetskränkningar detta innebär. De ser hur svårt det är att få jobb. Och de ser hur något äldre slås ut och hamnar i det destruktiva ekorrhjul som kallas FAS 3. De ser hur lobbyorganisationer får riksdagen att stifta en IPRED-lag, som innebär fullständig rättsosäkerhet för den som använder datorer. Och detta för att skrämma folk, och för att göda upphovsrättsmaffian flera gånger om trots de avgifter och skatter som redan tas ut av alla som kopierar något på internet - liksom av de som inte kopierar. De ser hur A-kassa och sjukförsäkring försämras, och känner en osäkerhet som beslutsfattarna inte förstår.

Och för att ta ett dagsfärskt exempel. De ser hur kungen och hans familj lever i lyxliv, att en del av detta skattefinansierade liv är högst diskutabelt ur moralisk synpunkt. De är knappast rojalister. Men de bryr sig inte, för de tror inte på att den politiska eliten förmår göra ett republikanskt styre bättre. Sparkar man kungen så blir det någon politisk höjdare som skaffar sig ett lyxigt glidarliv i stället. Och vi vanliga människor har inget inflytande.

Så varför skulle de tro på demokratin? Varför inte passas på att sälja sin röst till den som bjuder bästa? Varför inte testa hur det blir med en "stark man", dvs diktator i stället?

Man glömmer förstås att en diktator röstar man inte bort. Och man har svårt att skilja den politiska "elitens" åsikter från de erfarna äldre som kritiserar demokratins brister.

Man bryr sig inte, för "dom där där uppe, de gör ändå som de vill".
Därför måste de väckas. Men det kan bara ske om vi något äldre vaknar också, och sparkar reklambyråpartiernas maktgalna "eliter" och visar vad vi tycker. Att det finns alternativ. Att demokrati betyder medinflytande, människovärde, integritet och mänskliga rättigheter.

Några ytterligare länkar:
Ola Theander, AB, SvD, Expressen.

Två plus idag.

Ett par positiva nyheter idag. Förutom att Cecilia Malmström blir EU-kommissionär då.

Ett, en opinionsmätning visar att Vellingeborna inte alls är så negativa till transitboende för flyktingbarn som deras m-kommunalråd sagt. Över 60 % är positiva! Uppenbarligen är det de negativa som hittills varit mest högljudda. Hela 63% positiva, bara 18% emot.
Dags för kommunens moderater att tänka om alltså.

Två, regeringen ska, enl radio, föreslå de ändringar i grundlagen som en utredning tidigare föreslagit betr större genomslag för personval. Ett litet steg, men i rätt riktning.

Är politiker ondskefulla?

När politikerna syns fatta beslut som går stick i stäv med våra åsikter (eller vårt intresse), då är det lätt att tycka att politikerna är ondskefulla. Politikerföraktet göds. I dessa de yttersta dagar, efter FRA-lagsbeslutet, tänker en och annan i de banorna, politikerna vill oss illa. I vart fall de som inte tycker som vi tycker.

Vad är då en politiker? Vanligen när vi använder beteckningen tänker vi på "toppskiktet", dvs de (ofta välavlönade) heltidspolitikerna, sådana som ministrar, riksdagsmän, kommunalråd. Men det finns många andra politiker också. Mest inflytelserika är de politiska tjänstemännen, de runt ministrar och partiledningar. Men där finns också en krympande skara av fritidspolitiker i kommunfullmäktige och kommunala styrelser.

När man följer den politiska debatten i media är det lätt att få för sig att debattanterna tycker gediget illa om varandra, både vad avser åsikter och person. Den som har alltför färgade glasögon på sig anser dessutom att "den egna sidan" får för lite utrymme i snart sagt varje debatt och i media. Vi har ju t ex de två moderaterna som vill styra SR/SVT hårdare eftersom de anser att public-serviceföretagen är för "vänstervridna". Och så har vi de, som med sina mörkröda glasögon, anser att dagspressen (och då menar de de stora drakarna i Stockholm) är alliansvänlig, dvs har en odefinerbar blå färg. De vill därför vill reglera och kvotera mellan de två blocken, för att uppnå mera vänstervänliga texter. Om detta har jag skrivit bl a här, här och här.
Till det kan jag lägga att det vore förödande för en utvecklande debatt om det vore helt förutsägbart var man hittar texter man helt instämmer i, eller om man vet var det finns sådant man inte alls gillar och därmed helt väljer bort att läsa dessa!
Däremot vore det kanske skönt för enögda partigängare.

Åter till "ondskefullheten". Jag har själv varit politiskt verksam under flera decennier och på flera orter. Främst med kommunalpolitiska uppdrag, men även luktat lite på högre nivåer och diskuterat med åtskilliga "höjdare". Nu är det dock ett antal år sedan jag var aktiv inom partipolitiken.

Min erfarenhet är att absolut de flesta, ja snart sagt alla, som sysslar (sysslat) med politik på basnivå är hyggliga människor som vill väl. De är inte onda. De har olika åsikter, och på min tid var dessa dessutom oftast förankrade i en ideologi, men de vill göra samhället bättre för alla. Det som skilt är vägarna, hur man ska nå det bättre samhället. Inte i någon väsentlig mån målet.
En högerman/moderat har likaväl som en sosse trott att hans/hennes väg är den rätta.
Det må vara att jag, som socialliberal, anser att både den gamla och nya högern likaväl som socialdemokraterna ibland haft företrädare som har en lite nedlåtande syn på de undersåtar som de vill väl. De har en gammaldags patriarkal syn på samhället, inte en modern syn där de ser individen utan mera på kollektivet.

Jag tror faktiskt att till och med många företrädare för extremåsikter, som kommunister och nazister, i grunden vill väl. Och jag har mött flera kommunister (ja, de var äkta kommunister, inte något slags mera salongsfäiga vänsterpartister) som var gediget goda och ärliga människor. De trodde på sin sak. (OK, jag har inte mött någon aktiv nazist, men varför skulle de som människor vara annorlunda funtade än andra?)

Däremot så har och kommer jag intill döddagar att argumentera emot och bekämpa de åsikter som antidemokratiska ideologier som kommunism och nazism företräder. Man bör alltså skilja på sak och person. Än lättare borde det faktiskt vara - och är - när det gäller företrädare för demokratiska partier och deras ideologier.

Men då kom vi till knuten. Knuten är när målet blir så viktigt att det rättfärdigar vilka vägar som helst. Som idag när kampen emot terrorism blir så viktig att man med den kampen rättfärdigar att man inskränker demokratiska fundamenta som integritet och rättssäkerhet. Därmed har man låtit terrorismen vinna!

Hur kan man ha kommit dit? Jag tror att det i väsentlig mån beror, återigen, på att vi fått ett samhälle med "vi och de". En gammaldags syn på ett kluvet samhälle, där maktinnehavarna ser sig som bättre än oss andra. De ser själva makten som det viktiga. Viktigare än ideologin. Makten har blivit överideologin. De förespråkar en välvillig attityd till medborgarna, så länge medborgarna håller sig lugna och nöjda. Den politiska klassen ("Den nya klassen", som Milovan Djilas skrev om för bortåt femtio år sedan om den kommunistiska nomenklaturan) delar på makten och kontrollerar folket. I sin godhet.

Men när vi inte ser deras eventuella ideologi, vet vi inte heller vad de menar med sin "godhet", vilka vägar de anser leda till lyckoriket. Vi kan inte rösta bort dem, när de i praktisk politik är till förvillelse lika i sin strävan att behålla just makten.

Summa. Politiker är inte onda, inte om de vägleds av en ideologi, som vi känner till och som vi kan se hos dem. Gillar vi inte deraas ideologi kan vi rösta bort dem.
Men politiker som inte har en ideologi, utan bara vägleds av makten i sig, de kan vi inte veta om de är onda eller goda. Dock vet vi att makt korrumperar. Och av det kan vi dra slutsatser.

Svårartad regleringslusta

Sedan jag skrev förra inlägget har jag uppmärksammat att ett par "tokmoderater" vill ytterligare reglera SVT och SR, då de anser dessa statsägda och reglerade organ är för mycket vänstervridna. Detta har bl a också uppmärksammats av Johan Westerholm. Även denna debatt kan ses som en illustration till mitt påpekande i ett tidigare inlägg om att regleringslustan finns hos såväl makt som vanmakt.

Noteras skall dock att de två moderaterna inte tycks ha partiet med sig. Lite kalla fötter tycks de också ha fått. En av dem säger till exempel att det är fri motionsrätt och att 99% av motionerna avslås...
I detta fall känns det bra att så sker.

Inget gott kan komma ur en ytterligare reglering av SVT-SR. Det viktiga är att det finns utrymme för debatt för allehanda åsikter och att även nya idéer får komma fram.
Inte bara de som är stöpta efter partiprogram eller eventuell blocktillhörighet.

Demokrati förutsätter fri opinionsbildning och mångfald, inte regleringar, censur, kvoteringar och annat som skapar enfald.

För övrigt, riv upp FRA-lagarna. Gör om. Gör rätt!

Camilla har fp med sig!

Med anledning av föregående bloggpost så kollade jag upp med Camilla Lindberg, fp´s talesperson i frågor rörande internet, om hon hade med sig hela fp nu, alltså fp som partigrupp.
Dvs gör en översyn av Lex Black Internet, så att den inte ska kunna användas för censur.

Fick ett klart svar, som jag gärna vill delge bloggarvärlden.

"Hej, du kan vara lugn - jag har med mig partiet i frågan! Vänligen Camilla"

Visst känns det underbart?!

Nu gäller det för Karl Sigfrid att få med sig moderaterna också...
Så undrar vi förstås hur det är inom vänsterpartiet, de stödde ju socialdemokraterna när lagen infördes. Att s svänger i rätt riktning, det kan man ju stilla be om... men om de inte kommer rätt, vart hamnar vänstern i slutändan - för eller emot censur?

När försvann demokratin?

- Ska man skratta eller gråta, frågar Anders Widén på sin blogg. Detta efter att än en gång har redovisat riksdagmännens ovilja att svara på frågor från medborgarna. Detta efter att också ha studerat "nya" moderaternas "nya" hemsida.

De säger sig lyssna, men de lyssnar inte. Beklagligtvis tycks det gälla alla partier. De orkar inte lyssna, eller vill inte. Det enda de gör är att de låter FRA avlyssna oss. Jag anar en kombination av hopplöshet och vrede i Anders rader.

Ja, Anders och ni andra. Vi bloggare, vi skriver och skriver. Skriver så fingrarna blöder och tangenterna slits ner. I något slags behärskat raseri över sakernas tillstånd. Men med hopp om att kunna påverka.
Vi tror ju på demokratin. Att den i någon mån fortfarande existerar.

När vi så tar en andningspaus, då kommer dessa tankar. Anders är sannerligen inte ensam om dem.
Då förstår vi, fastän vi inte vill tro det, att vi bara dunkar huvudet i väggen. Att de, det vill säga riksdagspartierna, driver med oss. Inte lyssnar de, de bara spelar teater. De låtsas att det är en interaktiv teater. Men icke. Och som partier är de lika i detta. Från höger till vänster. I den mån dessa beskrivningar är tillämpliga idag. Att det kan finnas någon enstaka verklig lyssnare här och där i några partier påverkar inte bilden.

Vart tog de vägen, de partier som ändå en gång byggde demokratin?
Varför märkte vi inte förfallet mycket tidigare?
Var det därför att det varit en sakta pågående process? Men när började den?

Var det därför att vi under i stort sett hela tiden sedan 50-talet ändå levt invaggade i en slags trygghet, bestående av höjd levnadsstandard och ständigt förbättrade ekonomiska skyddsnät?

Visst blev många av oss lite oroade när just skyddsnäten blev mera grovmaskiga med början för sådär femton är sedan. Och de har försämrats hela tiden därefter, oavsett färg på regeringen.

Men det andra, att friheten och integriteten naggats alltmer i kanten. Och att "våra" politiker slutade att lyssna för att i stället diktera, när började det? Varför reagerade vi inte med kraft då?

Nu har vi börjat reagera. Vi vill inte tro att det är för sent.
Men när ska politikerna och partierna i riksdagshuset inse att vi avslöjat dem. Även om det tog tid.

Vi slits mellan hopp och förtvivlan. Vreden stiger i oss. Vi försöker behärska oss, tala verserat och artigt. Men det hjälper inte.
Ni riksdagsmän och dito kvinnor: Vi känner oro, förtvivlan över hur ni och era partier korrumperat och degenererat vår svenska demokrati till att bli en slags underhållning, en doku-såpa. Men vi är inte roade. Det gör bara vår vrede allt starkare.

Vi är demokrater - varför slutade ni att vara det?

M-ledningen kritiserar sina kritiker, på fel grunder...

Läser nu att M-ledningen går till kraftig attack på de interna kritikerna till FRA-lagen. De beskyller kritikerna för att inte förstå lagen. Men en läsning av lagen visar att det är m-ledningen (och tydligen regeringen) som inte själv förstår vad de genomdrivit.

Partiledningen skriver: FRA får ej kopior på all elektronisk trafik. FRA får bearbeta delar av flödet av kommunikationen, i enlighet med lagstiftningen.
Men enl professorns i statsvetenskap Ulf Bjereld så är det fel. Själva lagtexten lyder: ”De trådägande operatörerna skall till särskilda samverkanspunkter överföra all trafik som förs över Sveriges gräns.” Och från dessa så kallade samverkanspunkter ”har myndigheten ansvar för att överföra signalerna till sina system”. Det visar att FRA-försvararna har fel, att m-ledningen inte själv begriper vad de genomfört. Eller att de medvetet blundar. Eller att FRA-ledningen fört regeringen och FRA-lagens försvarare bakom ljuset.

Byråkratins seger över politiken?

M-politiker går också emot FRA-lagen

Har väntat på det, men nu kom det. Ett stort antal ledande moderata kommunalpolitiker säger nej till FRA-lagen.
De kan inte försvara lagen inför sina väljare. Det är bara att hoppas att deras åsikter når fram till den "avlyssnande" Reinfeldt....