LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP, DET AVGÖR DESS FRAMTID.

 

LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP om vad det är. 

Liberalismens ev framtid. OBS, liberalism i Sverige är detsamma som socialliberalism som den utformades under Bertil Ohlins tid. (I samarbete med Waldemar Swensson, och inkluderande det folkliga frisinnet.)
Vem minns idag "ELSA" ?
Elsa var förkortningen för det studiematerial som var underlag för att fp-s studiecirklar om partiets ideologi skulle visa vad som var ideologin i sig, och i förhållanden till andra partier. Inte ett valprogram i sakfrågor, utan förhållningsättet, vägvisaren, kompassen.
De senaste decennierna visar, anser jag, att inte mist folkpartiet L-partiet kraftigt försummat den ideologiska skolningen och debatten. Debatten har handlat om sakfrågor, inte om hur välja väg.
Den senaste tiden visar hur ödesdigert detta blivit för det socialliberala partiet (vare sig det kallat sig fp eller L-partiet).
Att L-partiet är så ideologiskt vilse att det stöder den främsta ideologiska motståndaren, det odemokratiska och på nazismen vilande SD.
L-partiet är nu bortom räddning, det är ett tomt skal, som i och för sig med knapp nöd tog sig in i riksdagen, men i rena desperationen sålde sin själ, sin ärorika historia före år 2000.

De som ser sig som liberaler (på svenska, dvs socialliberaler) måste nu "gå hem och läsa historia" som Gunnar Helén sa en gång i tiden. Läsa in den, gärna i någon form av moderna studiecirklar. Så att "nyliberalismen" (dvs neo-conservatismen) genomskådas, liksom den själviska och naziinflammerade extremnationalismen. Att lära sig ske skillnad på socialt ansvarstagande och socialism i form av sosseri, och mellan socialism och kommunism, se skillnad mellan demokrati och diktatur och auktoritära varianter.

Att se vad socialliberalism står för: frihet i gemenskap, valfrihet så långt den inte skadar andra, frihet i samverkan och samarbete, internationalism, hänsyn till jorden, att verka för vår överlevnad, klimatet, stoppa rovdriften etc. Minska klyftorna och främja fred och utveckling, ansvarstagande och välfärd. Sociala reformer utan socialism. Att se framåt  Demokrati som främjar framsteg och motverkar förtryck.

För ett liberalt samhälle (ELSA). Sök kunskap, läs om, studera vad som är den sociala liberalismens historia och kärna, demokratins kärna. 

Än finns några socialliberaler kvar i livet. Ta tillvara deras kunskaper.  Mycket finns också skrivet. 
Läs, studera, samverka för den folkliga sociala liberalismens framtid. 
Gå gärna med i Folkliberalerna, ett parti  under bildande. 

Ni hittar folkliberalerna på Facebook. 

Valstrategerna letar väljare i st för att söka övertyga väljarna om partiernas ideologi och grundvalar (apropå artikel av Ola Larsmo)

 Författaren och samhällsanalytikern Ola Larsmo (som bl a skrivit viktiga böcker om svensk invandring i USA och om nazismen i Sverige) har i DN (tisd 6 sept ) beskrivit hur de s k spin-doktorerna (valstrategerna) sen 1990-talet främst inriktat sig på att vinna väljarna i den breda mitten. Men att nu i Sverige så är det de extrema partierna och deras väljare som partistrategerna riktar in sig på. 
Citat " I år har vi förmodligen satt ett nytt rekord i negativt kampanjmakande, särskilt när det gäller att så split och misstänkliggöra hela medborgargrupper. ... Vi får nog gå tillbaka till det så kallade Kosackvalet 1928 för att hitta samma nivå på argumentationen. Men av detta störtlopp ned mot människosjälens mörkaste vrår finns också något att lära sig."
    Kampen om mittenväljarna, i USA, och Sverige,  beskriver Larsmo som   "Metoden för att vinna över mittenväljare var den ”triangulering” Clintonkampanjen utformade, vilket enklast låter sig beskrivas som ett sätt att ta någon av motståndarnas paradfrågor, viktig för deras väljare, och fylla med ett delvis eget innehåll. Metoden var långt ifrån ny, men mer utstuderad. Den fungerade också bra för Reinfeldtkampanjen 2006, som i princip tog över New Labours hela paket när Moderaterna lanserade sig som ”nya”. Och vann sina mittenväljare."

Men nu är mittenväljarna och deras värderingar "kalla", nu är det de som är eller förväntas bli SDs väljare man jagar, de 15-20 procenten. 

Jag kommenterar det sålunda. 

      Jag tycker Ola Larsmo formulerar så väl vad jag har känt under hela valrörelsen, och lite till. Ja, egentligen började min tilltro till spin-doktorlogiken krackelera redan tidigt 2000-tal. Jag, som varit trygg i min socialliberala folkpartism i 50-talet år, kände att fp började glida över från att se ideologiskt till att lyssna på de som tänkte "strategiskt", spindoktorer (minns datorintrångsaffären, som var ett tecken), och det blev succesivt viktigare att ta hänsyn till de nyliberala (dvs neokonservativa), som man verkade tro skulle strömma till och göra fp större. (Vilket jag inte ska analysera mer här och nu.)

Nå, efter en tid försköts inriktningen på nya väljare, i och med SDs inträde i riksdagen, att förändras till att gradvis "ta" över SDs kärnfrågor att stoppa invandring, att inte ge asyl, främlingsfientlighet etc. (OBS samtidigt så har SD lockat s-väljare genom punktvisa hänvisningar till Per-Albins folkhemsidéer. som gjort SDs rasism lite mer smaklig i vissa ögon. )

     Alltså , de konservativa smetar på sig lite brunt, för att stoppa väljarflykten till SD (inte helt lyckat, verkar det av valprognoserna att döma), detsamma sker inom s-partiet, när de känner SD flåsa i ryggen. (Somalitown-snack etc.)   fp-L-partiet höll stånd emot att flörta med SD rätt länge ändå. Men sen några år, fr f allt i och med Sabuni, och än mer med Johan Persson, så vill de både medverka till en "borgerlig"  (dvs icke-socialistisk)  regering de facto styrd av SD och samtidigt inte vilja det, inte rösta för en regering med SD. Både ha kakan och äta den.

En strategi som kan bli katastrofal inte bara för L-partiet (och socialliberalismen) utan också för den svenska demokratin. 

Högerfärgsättning av "borgerligheten" gynnar socialdemokratin.

Anders Johnson (liberal skriftställare) har på Facebook publicerat ett citat av Waldemar Svensson, Ljungskile, vilket föranlett en kommentar där Svensson i Ljungskile, genom sin frisinnade fasthet, anklagas för att cementerat S regeringsmakt.
Det "förgripliga" citatet lyder sålunda:
"Om den borgerliga fronten sammanpressas till ett block, som i det allmänna medvetandet blir färgsatt av högern, så får Socialdemokraterna den bästa tänkbara utgångspunkten för att erövra väljarmajoriteten."

Waldemar Svensson, Ljungskile

Waldemar Svensson i Ljungskile, riksdagsledamot och vice partiordförande (FP), som verkar föga känd bland dagens "liberaler".


Wald Svensson och Bertil Ohlin var under lång tid det par (vice ordf  resp ordf) som kompletterade varandra och gjorde fp under dess storhetstid till den inflytelserika kraften i svensk politik. I skarp  opposition emot Erlanders SAP, som tvangs att ständigt ha fp i åtanke, och moderera S-politiken.


Jag vill å det bestämdaste avfärda det befängda påståendet att Svenssons inflytande skulle ha cementerat s-makten, och framföra:

Visst hade - och har - Waldemar Svensson rätt. Ofta uttryckte han sig omständigt, spec i skrift, men här var det ändå lättförståeligt.
Låt oss alltså se vad som hände. Svensson i Ljungskile cementerade inga s-regeringar, det var det förstakammaren det valsystem vi då hade, som gjorde - och till och från det stöd som  bf/c gav SAP. 
Efter 1976 års val tappade s regeringsmakten, för sex år, men lyckligtvis så blev det inte högern som "färgsatte" den/de följande regeringarna. C och det socialliberala fp hade kommandot, tills C spräckte regeringen genom kärnkraftsfrågan. Och f.ö. så var det alltid högern/M som var det parti som spräckte, eller hotade spräcka, den ickesocialistiska regeringen. Fp och C höll emot M:s färgsättningsanspråk. Fp fick t o m själv ta hand om regerandet när varken M eller C orkade med. Och fp fömådde lotsa igenom liberal politik med samarbete med de partiers som låg närmast, fråga för fråga
Vilket får ses om en stor bedrift och framgång för liberala idéer - där både socialistiska och konservativa/moderata hölls undan.
1991 då, då blev det mera högerns "färgsättning", men Westerberg fr f allt fick samtidigt regeringen att i mycket ändå styra socialliberalt, men så kom finanskrisen, där också samarbetet med S behövdes för att moderera högerfärgen.

För en socialliberal kan det aldrig vara det viktigaste att hjälpa fram "borgerliga " regeringar som färgsätts av högern.
Socialliberalers främsta uppgift är att få till stånd så mycket socialliberal politik som möjligt. Det kan eller bör ske på olika sätt, beroende på hur övriga partiers politik ser ut, och på vilka frågor som är aktuella. Genom samverkan med ickesocialistiska partier om de inte bromsar socialliberala idéer, eller genom blocköverskridande samarbete, som dels förhindrar socialism och dels främjar liberala idéer och stoppar "högerfärgningen".

OBS, borgerlig är ingen ideologi, utan dess enda gemensamma ingrediens är icke-socialism. Så, som sagt, "borgerliga" regeringar är ingen förstaprioritering för ett liberalt/SOCIALLIBERALT parti.

Vill här också citera  Agne Furingstens (L) kärnfulla kommentar, "Waldemar Svensson var en av våra mest klarsynta politiker. Som ledare för den frisinnade delen av partiet drev han tydligt en socialliberal linje som attraherade många väljare. Tyvärr är frisinnet kraftigt försvagat i vårt parti, men jag hoppas på en renässans inför framtiden! Då kan vi åter bli största borgerliga parti som under Ohlin/Svensson-eran!"
Jag vill även påminna om att högern och sossarna i valrörelse efter valrörelse älskat att sätta "borgerligheten"  - och i den inkludera fp - i motsats till socialdemokratin.
Som om borgerligt vore detsamma som det högern stod för, och därmed något som alla väljare som vill ha den socialdemokratiska "tryggheten", ska akta sig för.
Och högern under täckmanteln "borgerlig"  skrämmer med sossarnas Socialism.

Ingetdera sidan vill erkänna att det faktiskt finns annat än ytterkantspolitik, att det finns (eller bör finnas) en mittenpolitik präglad av en socialliberalism (snarlik frisinnet)  med framtidstro som ger utrymma för frihet och socialt ansvar.

Vad viktigast; att vare emot något eller för något?

Är det viktigaste att ett parti säger sig vara emot, eller vad det står för,  dvs har för åsikter, program, ideolog?
Och om det som det är emot är en ideologi eller ett parti. Eller som de står för är ett parti eller ett program/ideologi som de vill genomföra (även om det kräver samarbete?!

Hantera

(Jag har, bl a  p g a sjukdom, inte orkat/hunnit skriva något på min blogg under nära tre månader. Ser nu att Blogger planerar en del ändringar av teknisk art, där jag inte orkar tränga igenom vad förändringarna betyder, och därför t v negligerar. Jag hoppas att det inte ställer till problem...  )

Hela hösten och vintern har den politiska debatten rört regeringsfrågan och partiernas förhållande till varandra, och hur, om och vart man kan samarbete. Jag berörde det i mitt inlägg den 17 nov 2018, men har inte märkt mycket av de principiella aspekterna i detta. Därför ska jag försöka skärpa dessa, och se vad som hänt tidigare.

Under 20- och 30-talet var majoritetsregeringar sällsynta. Partierna tvangs av omständigheterna att samverka i regeringar, som fick verka i minoritet och ofta blev kortlivade. Sedan 1932 och fram till 1976 dominerades regeringarna helt av socialdemokraterna, om än alla partier, utom kommunisterna, ingick i koalitionsregeringen under WW2 och att bf/c dessutom gick i koalition med S.
   I slutet av 40-talet så ökade kommunisternas röststöd och socialdemokraterna såg chansen att genomföra en uttalat socialistisk politik. Detta stoppades dock genom folkpartiets (under Bertil Ohlin) valframgångar. Och S fick lov att föra en mera pragmatisk politik, för att behålla makten. Ohlins fp lyckades inte att erövra regeringsmakten, MEN fick ändå igenom just denna moderering av socialdemokratin och stimulerade s och fick igenom en del socialliberala reformer.
   Nå, genom Ohlins taktiska misstag betr ATP-pensionen så fortlevde s-väldet. Opposition tröttnade alltmer på detta och skärpte kravet på maktskifte och lyckades 1976 bilda regering, med enbart icke-socialistiska regeringar. Genom Fälldins (c) tjurighet betr kärnkraften och därefter moderaternas (Bohmans) krumsprång betr främst ekonomisk politik (stegvis i "nyliberal" anda) och ovilja till samarbete med en socialdemokrati, som de gärna benämnde som socialistisk, så var det olika former av icke-socialistiska minoritetsregeringar också fram till valet 1982. Under ett knappt år så var det Ola Ullsten som framgångsrikt lotsade fram en ren fp-regering genom samarbete i fråga för fråga med det/de partier som ställde upp på regeringens social-liberala linje.
   Sedan har regeringarna växlat. Ibland socialdemokratiska, ibland icke-socialistiska. S försökte med löntagarfonderna "socialisera", men den fråga desarmerades tämligen snabbt genom deras avveckling. Och S började alltmer att inse att det var ett parti som andra, och att socialism inte "lönade sig". Dock är makten i sig det viktigaste målet för S. Och att S är berett att gå hur långt som helst, det visade ju vinterns regeringsförhandlingar.

 Samtidigt som Socialdemokraterna "normaliserats" som parti och än mera i praktisk politik, så har  en maktförskjutning skett mellan de icke-socialistiska partierna. Moderaterna har blivit starkare och fått de mindre partierna att anpassa sig till en moderat högerpolitik med allt mindre utrymme för den socialliberalism, som alltid varit fp/L:s ideologiska grund. Sverigedemokraterna, (SD), nyssnazisterna, klev fram och tog plats, alla partier tog steg år höger, de gamla icke-socialistiska partierna bildade en "Allians", kallade sig borgerlig alltmer och menade med det moderat. Vann valen 2006 och 2010, under Reinfeldt som dock till en del var "light-moderat". SD:s framgångar knäckte dock "Alliansen", som betonade sin icke-socialism som anti-socialism samtidigt som m och kd gled alltmer åt sd-hållet, medan L/fp och C tog klart avstånd från sd, inte minst  betr flykting och asylpolitiken.

Så regeringsförhandlingarna hösten 2018, med dess oklara resultat. Förhandlingar som visade hur olika partierna ser på samarbete och under vilka förutsättningar sådant ö h t kan ske. Ordet "blocköverskridande" blev mer frekvent än på länge. Men inte hos alla, utan främst hos C och L och S. I den mån det användes av övriga partier så betydde det att de andra skulle ge upp sin politik och underordna sig.
Det visade sig att för de två allianspartierna, som ansåg sig ha tolkningsföreträde, moderaterna och kd, så var det enda tänkbara en alliansregering då en sådan ju måste vara anti-socialistisk, även om man därmed menade (?)  icke-socialdemokratisk (utan ens indirekt stöd av v), innehållet i politiken var f ö tydligen helt ointressant.
Sd ville förstås ha en regering som var, eller tvingades, föra sd-politik, dvs en alliansregering där L och C la sig platt för M/kd som i sin tur styrdes av sd´s direktiv.
C och L ville inte medverka till en regering som var beroende av sd och dess politik. S och v (och mp ?) var givetvis inte heller intresserade av sd-inflytande.
Till slut, och när det var skärpt läge, så kom då "kompromissen". En regering av S och mp, som skulle släppas fram av C och L under förutsättning av att denna nya regering i princip skulle föra en "borgerlig" politik (som i stort är enligt C och L:s prioriteringar!)
Vi fick en regerings som ska styras enligt innehållet i politiken, om än under sossepartibeteckning (med en aning mp-krydda).
Innehållet - inte etiketten på regeringens parti/er.  För att i någon mening "behålla makten", så skrev S (och mp) på att föra en "borgerlig" politik på 74 punkter.

Då borde alla vara nöjda då!? Men icke. Moderaterna och än mera kd, rasar och frustar frustrerat att C och L sålt sin "borgerliga" själ till socialisterna. Sd är givetvis bittra.
Vad betyder då det? Ja, att för de f.d. alliansvännerna i moderaterna och kristdemokraterna är det viktiga vad man, ett parti, är emot ( i detta fall "socialism, uttydd socialdemokrati... ), inte vilken politik som partier står för.
För S var etiketten också viktig,  så till den grad att de lovat föra en mittenpolitik (som de nu kallar det) preciserad av L och C.
När nu S gick med på det så var det politiska innehållet viktigare för L och C än vad man var emot (en alltmer oegentlig etikett).

Om nu s+mp-regeringen håller sina löften, så måste självfallet L och C ses som de stora vinnarna. Och faktiskt parlamentarismen i stort också. Där det, trots allt, gick att samarbeta för ett gemensamt innehåll.

Men att frågan om vad som är vikigast ännu lever, det visar de interna debatt i C och L. I det senare fallet förstärkt av det förestående partiledarvalet. Där de mera socialliberalt verkar vilja leva upp till, och ha en ny partiledare, som stöder överenskommelsen - och därmed ser förverkligandet av (social)liberalpolitik  viktigare än hur man etiketterar ett parti för att visa motstånd.
Men så finns det andra inom L som fäster mera vikt med att beteckna L som ett "borgerligt" parti och som motståndare till socialdemokratin - oavsett om den är socialistisk eller inte. Som lever kvar i etiketter mera än i hur man kan arbeta för sitt partis politik.
Alliansen är dessutom död. Tack och lov. Nu kan varje parti (inte bara L -  och C) arbeta mera fritt för att få gehör för sin politik, sin ideologi.

Jag har blitt Skolpartist.... men inte bytt ideologi

Jag har förstått att ett och annat ögonbryn har höjts när det blivit känt att jag kandiderar i höstens val (kommunalt) - och dessutom på Skol och landsbygdspartiets lista. Jag vill därför förklara bakgrunden och varför detta steg.

Rent allmänt bör detta vara av visst intresse för många av mina vänner som kollar min blogg, och/eller på Facebook. Men möjligen än mera för Pitebor, som känner till (eller inte känner till!) mina tidigare politiska aktiviteter i kommunen och annorstädes.

 Jag har inte bytt grundideologi. Jag har allt sedan jag blev politiskt medveten, och det blev jag mycket tidigt, varit socialliberal, vilket var detsamma som folkpartist. Var medlem och mer eller mindre aktiv i drygt femtio år. Då gick jag ur fp, men har behållit min grundideologi frisinne/socialliberalismen, dvs för frihet i gemenskap, en frihet som långt den inte skadar andra och med socialt ansvar. Frihet och rättvisa.  Fp´s tilltagande högerglidning i kombination med en mix av nykonservatism och udda populistiska inslag, den kunde jag inte i längden försvara och företräda. När Jan Björklund tog över ledarskapet för fp var det droppen.  Det har varit svårt att hitta ett (riksdags-)parti som passar min grundsyn. Namnbytet till Liberalerna (L) har ju inte gjort saken bättre, jag ser det som snudd på falsk marknadsföring, även om man ännu i högtidliga sammanhand talar väl om socialliberalismen, men numera kanske mest om liberalism utan prefixet social. Rent faktiskt skulle möjligen prefixet ny- framför liberal passa bättre. För det betyder ju egentligen nykonservativ... i vart fall i vissa avseenden.

Alltså, jag har, som jag antytt i tidigare bloggpost, beslutat mig för att stödja och till och med kandidera för det lokala Skol- och landsbygdspartiet i Piteå, SLP.  Ett parti som vid förra valet kom in under namnet Skolpartiet, som en direkt följd av de stora protesterna emot den regerande socialdemokratins planerade nedläggningar av flera landsbygdskolor.

Varför då nu SLP? Ja, det är ett lokalt parti, som i första hand hävdar skolans och landsbygdens intressen, och det på ett sätt som är förenligt med min grundideologi. Skola och utbildningsfrågor har följt mig i stort sett hela livet, som skoladministratör många år, som skolpolitiker, genom giftermål,  och som grunden för demokrati och utveckling. Jag har till och med sysslat lite med undervisning själv. Jag är dessutom uppväxt i mindre samhällen, delvis ren landsbygd och bor efter en del år i större eller mindre städer nu en mindre tätort på landsbygden, snudd på glesbygd. Därtill har jag alltid hävdat att en levande demokrati förutsätter en aktiv opposition, som håller ögonen på makten.

SLP grundades och leds av Anders Nordin, med bakgrund bl a i Miljöpartiet (som tidvis haft en del socialliberala tendenser - dock inte under de senaste åren), och med starkt engagemang i just skol-  och landsbygdsfrågor, och demokrati, hur den ska bedrivas och göras levande, så alla känner sig inkluderade. Så att makten granskas. Nu instämmer jag inte i alla detaljer i vad SLP i Piteå tyckt och föreslagit, men i huvudprinciperna - dessutom är taket högt i SLP.
Jag har också funnit att SLP nog är det parti som är mest aktivt i kommunen. Koalitionen under sossebefäl och stöd av vänstern och miljöpartiet, de administrerar och bestämmer. Men SLP är de som granskar och kommer med förslag på bätrre politik.

Några korta exempel på vad som är (eller bör vara) SLP-politik.
Bevara skolorna i byarna, underlätta för ett öppnande av de som lagts ner. Ge möjlighet för elever i trånga "tätortsskolor" att välja en glesbygdsskola där det finns utrymme, om de så vill - med skolskjuts. Försvåra inte för friskolor genom lägre skolpeng genom budgettrixande. Bevara även dansundervisningen i Piteå, det är en skam att den "förvisas" till Luleå.
Bevara samhällsservice i byarna i st f att lägga ner den. Samhällsservice (och skolor) gör det mera attraktivt att bosätta sig i byarna, för att arbeta där eller för att pendla till jobb.

Eftersom mycken samhällsservice t ex betr viss sjuk- och hälsovård mm, bara finns i Piteå C så bör parkering i stan, liksom ett bredare affärsutbud etc, vara helt avgiftsfri (och med minimal byråkrati), gärna utan tidsgräns (eller minst tre tim fritt) för alla som bor utanför centrum.
För att minska behovet av bilar, eller i vart fall begränsa användandet av de ändå nödvändiga bilarna, bör lokaltrafiken, vara fri/gratis för landsbygdens folk vid resor till stan. Dvs inte bara för stadsbornas centrumlinje.
En aktiv och granskande oppositionspolitik, som också bekämpar alla tendenser till nepotism och korrumption, jävsbrott etc som finns eller kan dyka upp (vilket tydligen många pitebor befarar finns).
Etc. SLP är det i särklass mest aktiva partiet i fullmäktige. En ordentlig och samlad redovining av SLPs initiativ i fullmäktige finns på SLPs hemsida på internet.

En lämplig huvudslogan för SLP kunde vara: "Rättvisa åt landsbygden!"

Piteå behöver ett aktivt parti som tar ställning för skola, landsbygd och levande demokrati.

PS. Skol- och landsbygdspartiet i Piteå har en FB-sida, där man kan följa partiets aktiviteter, åsikter och förslag. 

https://www.facebook.com/piteslp/

eller om du har FB öppet redan, sök direkt på: piteslp

Där finns både sådant som är av mera lokalt intresse och principiellt viktiga frågor av allmänt intresse oavsett var man bor.

SLP har även en egen hemsida  på internet.  https://www.slp.nu/ 

Per Ahlmark, skarp socialliberal antikommunist och antifascist

Så har också Per Ahlmark avlidit. Strax efter sin efterträdare som fp-ledare Ola Ullsten. Två socialliberaler, i temperament mycket olika men lika i sin socialliberalism. Och båda tillhörde den unga generation som efter Bertil Ohlin och Sven Wedén format den svenska socialliberalismen som var folkpartiets kompass fram till ungefär sekelskiftet.

Per Ahlmark (1939-2018)  var den lysande retorikern, fräne debattören som alltid stod upp för de liberala frihetsvärdena, för mänskliga rättiheter och emot diktatur både till höger och vänster, emot både fascism/nazism och kommunism/socialism. För social välfärd och sociala reformer utan socialism. För mig var han den som klarast symboliserade att den socialliberala ideologin innebar ett både-och, både frihet och gemensamt ansvarstagande, solidaritet och inte for ned i något extremistiskt dike vare sig till "höger eller vänster".

För sina meningsmoståndare och för yngre generationer idag var och är han nog mest känd som en frän och (alltför) skicklig antisocialist. Och för dem än han suspekt eftersom han inte tvekade att avslöja pseudokommunister och mer el mindre mjäkiga socialister som det de var/är. Jag är övertygad om att hade han inte p g a sjukdom varit frånvarande från dagens debatt under senare år så hade han varit den främste kritikern av SD och den återuppståndna fascismen också.
Jag delade inte hans åsikter till 100%, men nära på. Främst betr hans syn på Irakkriget och delvis Israel/Palestina har jag en del något annorlunda syn. Dvs betr Israel så har han dock övertolkats i olika riktningar. Han försvarade alltid Israels rätt att, enl FN:s beslut, vara en egen stat, en demokratisk stat. Men det betydde inte att han till varje pris försvarade allt vad olika regeringar gjorde. Han ville tidigt ha en tvåstatslösning, en fredlig och hållbar lösning. (Se t ex en tidgare bloggpost om Ahlmark jag skrev 2011.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/09/per-ahlmark-en-klar-och-tydlig.html

Jag hade inte några närmare och djupare personliga kontakter med Per. Men bara en kort tid innan han avgick som minister (vice statsminister och arbetsmarknadsminister) var jag på en middag där jag satt mitt emot honom och vi resonerade lite. Och jag anade inget om att han snart skulle avgå. Men jag var inte ensam att bli chockad och överraskad. Jag blev närmst förtvivlad. Skrev några radet till honom, och fick ett tacksamt svar från honom.
Sen gick han över till mera litterärt författamde, men var också oberoende politisk kolumnist under rätt många år.

Summa, jag ser Per Ahlmark som en lidelsefull förkämpe för demokrati, för mänskliga rättigheter, för frihet så långt den inte skadar andra och med socialt ansvarstagande. Kort sagt som en lysande socialliberal.  Och så långt man kan komma från fascism och kommunism.
Han kunde hålla högerns Gösta Bohman kort, samtidigt som han tog högerns hjälp för att bryta fyra seklers socialdemokratiskt maktinnehav - och han kunde samarbeta med socialdemokraterna om så krävdes för att genomdriva socialliberala förslag och/eller hindra högerns dumheter. En klar ideologi som samtidigt var pragmatisk i praktisk politik.

För den som vill veta mera om Per Ahlmark, och inte nöjer sig med mediakommentarerna dessa dagar, kan jag hänvisa till en rätt bra och neutral text om honom i Wikipedia.  Där finns också en redigerad bibliografi om vad han skrivit. Man kan också söka på Per Ahlmark stiftelsen för mera info.

Jag vill också här delge er de minnesord som Olle Wästberg skrev om honom i SvDlörd 9 juni.

Den långa sjukdomen gjorde att Per Ahlmark var borta från den offentliga debatt han under många årtionden spelade en viktig roll i. I politiken har ingen betytt så mycket för mig som Ahlmark. Hans kombination av socialliberal, frihetlig retorik och humor stimulerade ständigt. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”. 

Per blev 1960, som 21-åring, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Som FPU-ordförande formade han en generation "unga liberaler" som kom att dominera med krav om bl a jämställdhet, sydafrikabojkott, avskaffande av statskyrkan, internationell solidaritet. Ahlmark hade en huvudroll i avskaffandet av tvåkammarsystemet och i att fri- och rättigheter senare infördes i grundlagen.Som 17-åring blev Ahlmark känd när han och klasskamraten Hans Hederberg "gick till kungs" och för att slippa morgonbön. Skolan skulle vara konfessionsfri. Det stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som blev en mentor för Ahlmark.

1975 blev Per Ahlmark partiledare. I valet 1973 hade Folkpartiet sitt sämsta resultat någonsin. Med Ahlmark som partiledare 1976 gick partiet upp till 11,1 procent – och Sverige fick sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år, där han blev arbetsmarknadsminister.

Efter partiledartiden skrev han – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Viktigast var "Vänstern och tyranniet" (1993), som betydde mycket för en ung generation icke-socialister.

Per Ahlmark var alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare var ett bevis på att man stod för något. I en av diktsamlingarna finns raderna "doft av rökelse/brända broar". Han var inte rädd för att bränna broar.

Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel, bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer. Hans stöd för Israel var intensivt, men han var samtidigt en av dem som allra först lanserade tvåstatslösningen.

Ahlmark skrev mot medlöpare och antidemokrater i personlig ångest. Bödeln var ingen abstraktion; han kan komma, gripa oss och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han "Min rädsla bär jag med mig vart jag går".

OLLE WÄSTBERG 

Per Garthon, socialliberalism och dagens politiska läga

Per Garthon har i Arbetet idag den 27 mars 2018 en  intressant artikel där han efterlyser ett socialliberalt parti i dagens svenska poliltik. Han  beskriver fp i stora, grova dag också så som jag upplevde det. Så visst är det intressant tankar och beskrivningar också idag för oss som anser oss vara socialliberaler, vare sig vi tillhör L något annat parti, eller är partilösa och möjligen kan ha sympati för ett parti utanför riksdagen. 

För de decennier Garthon beskriver VAR folkpartiet klart socialliberalt. OCH det var ett parti som den gode Per tillhörde och arbetade för - även om han fick mycket stryk av Gunnar Helén, och Per avvek så småningom för att bilda miljöpartiet (mp)  - främst efter en djup konflikt med dåtidens part-sekr i fp, Carl Tham. Per var ju kärnkraftsmotståndare, men Tham mycket anhängare och förespråkare. Sedan gick ju Carl Tham över till sossarna... 
Jag var aldrig Garthonist i den beryktade striden i fpu, som f.ö. Lars Leijonborg vann med knappast möjliga marginal. Men jag följde med noga och läste med god behållning en av de böcker Per skrev och där han mer el mindre idiotförklarade det parti han tillhörde - och nu faktiskt försvarar som socialliberalt!!! Jag har nog aldrig strukit under så mycket i en bok som i Pers. Både med utropstecken och frågetecken. (Hittar den inte nu i det utkylda rum som är mitt bibliotek - jag har för mycket böcker.) 

Trots sina betänkligheter, och ifrågasättanden, av fp då så verkar han nu, som sagt, ändå godkänna fp´s dåvarande socialliberalism. Han ville i viss mån ha med sig denna i sitt mp, även om fokus låg på miljöpolitiken. Vid en FB-diskussion med honom härom året (före det nuvarande språkrören tog över) så medgav han också villigt att i mp finns (dvs fanns) starka inslag av socialliberalism... Och jag upplever hans efterlyshning i Arbetet-artikeln som ett indirekt erkännande av att mp idag (det också) tappat sitt socialliberala inslag - till förmån för att få sitta med vid maktens bord. Med resultat att tappa både väljare och medlemmar... 

(Är det inte möjligen så att också en del av fp´s förlust av socialliberalismen beror på strävan efter att få sitta i regering, med m som riktmärke?) 

Jag noterar också att Per G inte nämner med namn en av de starkaste socialliberlaerna, Sven Wedén. Däremot hans (och därmed fps) förespråkande av företagsdemokrati och andel-i-vinst- system. En som drev främst löntagarfondfrågan (i s-riktning dock) var just Pers motståndare Carl Tham, som gick till s. Det s som mp idag samarbetar med, i väldigt underordnad position. ..... 

Så, inte blir jag speciellt  förvånad att Per Garthon gärna skulle sitta i en regering idag med ett fp som det var på 70-talet. Men dagens L är inte som 70 (eller 80)-talets folkparti. Något oklart är det om han tänker det sig som mp-are eller som fp-are a la 70-tal, eller som "bara" Per Garthon. Visst är det en intressant tanke, åtminstone om det skulle innebära ett återfött socialliberalt parti + Per Garthon i en styrkeposition gentemot de andra partier som troligen måste ingå i en sådan regering. Inte som lydparti varken till sossarna eller dagens gammelmoderata parti.

En regering där ett starkt och socialliberalt parti ingår, plus Per G (i någon egenskap), det skulle rimligen ha stora möjligheter att driva en politik för "frihet i gemenskap" (Heléns korta definition av socialliberalismen) och med en framtidsinriktad miljöpolitik. Utan nyliberalism, konservatism eller socialism. 

Betr socialliberalismens balans mellan frihet och gemenskap

I en FB-diskussion om socialliberalismen och vad den står för, dess "grundpelare" och ursprung, kom frågan om "dubbelhet" upp.  Jag vill därför helt kort beskriva hur jag ser på denna fråga, även om jag berört den flera gånger tidigare i denna blogg.

Den korta grunddefinitionen av socialliberalism är: Frihet i gemenskap. Den tidigare fp-ledaren Gunnar Helén skrev en bok med den titeln, vari han utvecklade några då (1970-talet)  aktuella aspekter på det temat.
Ett sätt att mera precisera, förklara vad begreppet innebär är t ex att förklara att friheten för individen har sin begränsning om och när den skadar andra. Att individen inte lever isolerad, inte lever på en ö, att detta att leva i ett samhälle innebär en gemenskap som innebär ansvarstagande för andra, ett socialt ansvarstagande och att en fri marknad med konkurrens är bra då det - under idealiska förhållanden - skapar låga priser och bästa produkter och tjänster. Vilket i sig innebär att samhället, gemenskapen måste se till (t ex genom sunda, lika förutsättningar möjliggöra sund konkurrens och att förhindra monopol, statliga som privata). Frihet, samverkan i gemenskap, rättvisa.  Dvs är en vänsterrörelse utan socialism.

Nu har vänsterbegreppet mer el mindre kidnappats av socialistiska partier, och har tyngdpunkt på ekonomi. Vilket också gjort att begreppet social, helt felaktigt, ses som detsamma som socialism. Och många tror att socialliberalism är något slags halv socialism, eller i vart fall socialdemokrati. (Socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi, och partibeteckningen kan ha högst varierande innehåll, ofta bara en mix för att uppnå MAKT).

Betr "dubbelhet" i liberalism och socialliberalism.  Dubbelhet är ett ord som leder fel.  Balans och samverkan är bättre ord. Liberalismen innebär inte "bara" frihet, utan kanske än mer att väga olika intressen och sakförhållanden emot varandra, pröva vad som är en framgångsrik och utvecklande, framåtsträvande  balans när  det finns (ibland skenbart) motstridiga aspekter.  Och innebär en motsats till bakåtsträvande konservatism, fördomar och snäva gruppintressen som tappar bort individen. 
Det rationella valet och avvägningen finns alltså redan i den klassiska liberalismen (Adam Smith, arbetaren är värd sin lön, och med goda löner så skapas köpkraft för att efterfråga utveckling), men får ses betr frågan om frihet-gemenskap som än mera betonad i det vi kallar socialliberalism. 
Socialliberalismen i sin svenska utformning bygger ju på det folkliga frisinnet, framvuxet ur de folkrörelser som byggde på en frihetssträvan som praktiskt förverkligades i gemenskap/föreningsform. 
Ur en fackföreningsrörelse för bättre arbetsförhållanden för arbetarna, och från de närmast slavliknande förhållanden som många gånger rådde under industrialismens tidiga skede. En fackföreningsrörelse om byggde på liberala idéer, som med tiden politiserades, men... (Brantings socialdemokrati och den tidens fackföreningsrörelse hade stor förståelse för och kände gemenskap med den tidens liberaler.)  En nykterhetsrörelse, som befriade ett nersupet folk från alkoholens slaveri. En frikyrka som kämpade för religionsfrihet, och från statskyrkans tvingande makt över både tro och leverne.  Alla folkrörelser som stod för utbildning och kunskap, för människornas frigörelse från olika former av förtryck, för både indivder och grupper.  Idéer som också fanns i den mera teoretiska liberalismen ("stadsliberalismen"), men som förfinades och utvecklades i praktiskt frisinne och socialliberalism.  (Och inom fp fram till slutet av 1900-talet.)

Kan en alliansoffensiv bryta lokala maktmonopol (s), och bör den?

Birgitta Ohlsson har, efter ett besök i s-monopolets Skellefteå, på Facebook föreslagit en gemensam alliansstrategi för att bryta maktmonopolet i de kommuner där socialdemokraterna styrt snart sagt sedan WW2 (eller tidigare), om än i några  fall tidvis med något stödparti (oftast v, och dess föregångare vpk, skp och/eller c/bf). Maktskifte även lokalt är ju angeläget för en bevarad demokrati. 

Min kommentar blir denna. 
Jag instämmer i det osunda i att ett parti (eller partikombination!) styr och har maktmonopol låååång tid, vare sig det är på lokalt plan eller riksplanet. 
   Dock är jag inte så såld på att alliansen ska utarbeta strategier för maktskifte - det leder till förstärkt blockpolitik, vilket jag anser vara av ondo, OCH att högern får en oförtjänt stark ställning. Det viktiga är att ett maktskifte får liberal, socialliberal prägel, vilket skulle innebära "friska fläktar", ge vitalitet åt demokratin lokalt och regionalt. 
   OK, förhållandena skiftar givetvis lokalt, så en oppositionens offensiv kan givetvis variera i upplägg. 

1976 var ett maktskifte i riket i sig det viktigaste - och DÅ var förhållandena sådana att det inte fick höger/moderat prägel, utan faktiskt en rätt socialliberal inriktning, tack vare att fp var starkt och hade partiledare som lyckades hålla balansen, så inte Bohmans höger fick övertaget, hur mkt än Bohman väsnades... Fälldins lugna och klara mittinriktning var givetvis också en viktig faktor i detta.  
   Efter maktskiftet 91 (och i viss mån 06) känns maktskifte mellan block inte som första prioritet. S är numera ett vanligt parti, och hur ett nytt styre ska se ut beror på aktuella frågor - och möjligheterna att driva en så socialliberal politik som möjligt, med både tillbakahållen höger-konservativ som (event.) socialiseringsbenägen socialdemokrati.

En av de kommuner, som alltför länge haft s-styre (ngn ggn med hjälp av v och/eller c) är Piteå, min hemkommun sedan mer än 35 år. Men i princip är hela "oppositionen" numera rätt  kraftlös, så hur mycket än den samordnar sig lär den inte åstadkomma förändring. Om inte det sker någon stor skandal, som lokala media upplyser om, och som upprör folk.
Hittills verkar dock missnöjda s-väljare dock gå till vänsterpartiet eller, nu senast, till sverigedemokraterna...

Nå, jag har tidigare även levt (och verkat) långa perioder i andra kommuner där s länge haft majoritet, men där har detta maktmonopol oftast avbrutits, åtminstone för någon period då och då. Så lokala maktmonopol behöver inte vara en naturlag...  Men troligen hjälper det inte alltid med en mer el mindre samlad lokal icke-socialistisk opposition som tar över, utan dessutom behövs ibland (eller ofta) en framgång på riksplanet.* Kanske skulle en pånyttfödelse av det s.k. liberala partiet i just (social-)liberal riktning, vilket torde kräva ett p-ledarskifte bl a, med klar distans till moderathögern vara det alternativ som skulle locka en hel del nuvarande s-väljare till "L". 
Väljare som är rätt ljumma eller t o m missnöjda med s-partiet, men som inte vill ha ett styre som lutar så mycket åt höger och konservatism som alliansen gör - och lär fortsätta att göra med nuvarande sammansättning och ledare. Och väljare som tidigare var trogna folkpartiväljare. 

Turbulensen inom L - personstrid eller ideologisk?

Fredag morgon (16/9), radionyheterna: Turbulensen inom (L)iberalerna fortsätter.

Ack ja. Den angripne framträdande L-profilen, i partiledningen, riksdagskvinnan, fd ministern Birgitta Ohlsson intervjuas och visar klart sina åsikter, varför hon ifrågasatt en del utspel av Jan Björklund och hur hon ser på partiets politik och vägval. Där hon kritiserat Jan Björklund och hans utspel, anser att de inte är liberala och anser att de bryter tidigare linje och landsmötesbeslut. Då har hon all rätt kritisera och diskutera dem öppet. Att hon skulle få kritik för sin kritik förstod hon, men hade inte väntat att hon skulle uppmanas avgå, inte när hon försvarar liberala ställningtaganden inom ett parti som skall vara liberalt.
Kvällen innan hade Jan Björklund, pressad av situationen, i TV-aktuellt medgett att hon (och alla) har rätt att ifrågasätta och diskutera partiets politik, och ändringar av den,  öppet. Om det skedde med gott omdöme...  Och han medgav att Birgitta gjort mycket gott och bra för partiet.
På morgonen framkom också att flera framträdande företrädare för (L) i Stockholm län nu kräver att länets L-ordf Anna Starbrink, förbrukat sitt förtroende när hon krävt Birgitta Ohlssons avgång, och själv bör avgå på grund av sitt personangrepp på Ohlsson.

Alltså, nu fick attackerna emot Birgitta så mycket mothugg att Jan Bj fick kalla fötter och backade, lite luddigt, betygande sin respekt för Birgitta. 
Det kändes som en avbön från hans sida, om än väl så mångordig och  krystad, för den behandling som hans hovdamer (ett roligt och träffande uttryck som jag såg någon använde på Facebook) och riksdagsgruppen (inom slutna dörrar, men också offentligt) utsatt henne för.

Att Birgitta Ohlsson (med flera!) haft skilda meningar om fp/L:s politik i många frågor gentemot den styrande kretsen kring Jan Björklund, det är väl känt sedan länge. Och trots att många av de som hävdat och hävdar de mer liberala och socialliberala värden som fanns inom fp, har slutat eller mer eller mindre frivilligt stigit åt sidan, så har den interna kritiken emot partiets högervridning fortsatt. Men också på sociala media. 

Det har med tiden alltmer, och då från den styrande gruppen kring Jan Björklund, gjorts till en personfråga. Att de aktuella angreppen på Birgitta Ohlsson mötte så starkt motstånd och så intensiva reaktioner verkar ha överraskat den styrande "Jan-gruppen".  
Trots den åthutning som de gav Birgitta i ett dagslångt möte inom slutna dörrar. 

Nu kan de få sota för det, och Starbrink verkar på väg ut. Alla bedyrar att debatt, även offentlig, inom (L) är inte bara tillåten, utan viktig inte minst inom ett liberalt parti. 

Men grunden till det hela är inte en personfråga, även om sidorna kan ges personnamn.
Det är en strid om politikens innehåll, där den ena sidan (som sedan länge "Jan" står för) och är något slags konservativ krav"liberalilsm"som inneburit ett fjärmande från den liberalism på frisinnad grund som fp stod för, och den "klassiska" fp-liberalism  (symboliserad av Birgitta) som vill återvända till och fortsätta till den utvecklingsvänliga, socialt betonade liberalism för demokrati,  internationell öppenhet och jämställdhet -  och utveckla den. 

Turbulensen i dagens (L) är ett tecken på detta. 
Och den ideologiska striden är inte avgjord.

Ledarskapsstriden inom "Liberalerna", vart leder den?

Idag är det öppen strid inom L, det parti som nylingen döpt om sig för att betona sin liberalism. Och under valrörelsen ville partiet också betona att det fortfarande bygger på socialliberalismen.

Krisen och striden beskriva i Dagens Industri, varifrån jag citerar och kommenterar. Se gärna också en del av bakgrunden i min bloggpost om ett par av Jan Björklunds senaste utspel.
Båda dessa har kritiserats av Birgitta Ohlsson, och det har inte tagits nådigt upp av en ledande krets runt Björklund, där ett par personer kräver att Birgitta Ohlsson ska avgå från partiledningen.
Ett krav som ifrågasätts av många andra företrädare, som dels i det ser ett brott mot liberalismens principer om mångfald och öppen diskussion, dels menar att Ohlsson har rätt i sin kritik av Björklunds utspel och att partiet måste våga stå för sin (tidigare) socialliberala ideologi.

"På onsdagen kallades riksdagsgruppen till ett extrainsatt möte. Liberalernas ungdomsförbund väljer i ett uttalande att backa upp Birgitta Ohlsson.

“Liberala ungdomsförbundet tycker det är sorgligt att en person som har så mycket stöd i partiet angrips offentligt. Att partiet har högt i tak också i viktiga värderingsfrågor är ett sundhetstecken, ingenting som ska tystas ned”, skriver ordföranden Joar Forssell uttalandet.

Birgitta Ohlsson får även starkt stöd av partikollegan och EU-parlamentarikern Cecilia Wikström. "  Wikström betonar att Birgitta Ohlsson är en person som verkligen lyckats samla unga människor, få dem att känna kraft och tillit och tro på det liberala projektet om en bättre värld. Sådan är Birgitta och vi behöver henne .

Även den tidigare partiledaren Maria Leissner ger Birgitta Ohlsson sitt stöd. ”Att vilja tvinga en av de mest ledande partiföreträdarna, förödande lojal dessutom, att lämna sin post för en totalt rimlig åsikt grundad på liberala värderingar, är inte demokratiskt. Det är inte heller förenligt med liberala värderingar”  Bland de som stöder Ohlsson finns även t ex EU-kommissionären Cecilia Malmström, tidigare fp-minister och tungt namn inom EU.
Men Anna Starbrink, ledamot i partistyrelsen och landstingsråd i Stockholm liksom partiets vice ordförande i riksdagsgruppen Tina Acketoft, vill att Ohlsson ska ställa in sig i ledet, eller avgå. 

Jag vill påpeka att L idag är ett litet parti, som förlorat mängder av medlemmar och aktiva, sådana som var socialliberala och inte gillar L:s högersväng. Personer som idag är politiskt hemlösa, och socialliberalerna som finns kvar lär inte kunna stödja L om ytterligare steg tas åt höger, och dessutom öppnar för samverkan med SD. Det finns ett stort behov av ett socialliberalt parti, men det uppfylls inte av dagens L, än mindre om Björklunds linje fortsätter.

Socialliberaler är inte socialister, inte heller konservativa som kd, eller nykonservativa som dagens moderater blivit efter Reinfeldt, ej heller nyliberala som centern är idag (med undantag av vissa områden) .
Socialliberaler är för frihet OCH ansvar. En frihet som inte skadar andra, emot rasism och för ett socialt ansvar och öppenhet och utveckling. 

För det krävs att Jan Björklund avgår och L återfinner den socialliberala politik som folkpartiet förde.  Då kan man inte knuffa ut Birgitta Ohlsson. 

Lars Landberg, en god socialliberal

Sorgligt. Idag är den för mig tyngsta nyheten i min lokaltidning. PT,  att en verklig socialliberal avlidit. Lars Landberg.

Lars var en man jag verkligen respekterade och kände stark samhörighet med politiskt. Den omfattande minnestexten har skrivits av Jan Lundquist, pensionerad tidningsman, men fortfarande aktiv som lokalhistoriker och "senior editor". Tillika socialdemokrat, som bl a varit kyrkopolitiskt verksam. 
Det är en väldigt fin text, ovanligt lång och inkännande, kunnig och uppskattande, som Jan skrivit. Minnesord med stor uppskattning över Landbergs verklighetsbaserade och konsekventa socialliberalism. Den sorts socialliberalism som jag själv står för. Och som jag vet att Lars Landberg under senare år var bekymrad över att den trängts tillbaka inom folkpartiet,  En sorg som jag (och andra) delar.
Jag minns bl a ett långt resonemang om detta som vi hade för ett par år sedan, när vi satt på en parksoffa på Rådhustorget och väntade på att våra respektive skulle handla färdigt. 

Lars Landberg blev 90 år, om några veckor skulle han fyllt 91. Och som Jan Lundquist skriver hade Lars en stark socialliberal kompass som var hans ledstjärna i det politiska arbetet. Landberg hade uppdrag i bl a kommunstyrelse och kommunfullmäktige, men även landstingspolitiken. Och han var aktiv i fp´s lokalavdelning långt efter det att han slutat med sina offentliga uppdrag. 

Jag kan bara bekräfta vad Lundquist skriver att Lars L hade en öppen attityd och diskuterade glatt och villigt även med politiska motståndare, han var modig och frimodig, kunnig och engagerad. En varm människa och initierad socialliberal med social ansvars- och utvecklingskänsla.
Jag minns väl hur han, när jag som nyinflyttad deltog i olika fp-sammanhang lokalt, helt självklart satte sig med mig för lite småprat, för att jag skulle känna mig välkommen. 

Ett annat minne, som visar att han kunde skilja på åsikt och person är att han kom hem till mig och ville ha hjälp med att skriva en insändare. Det var vid en tidpunkt då man ofta i debatten gick hårt åt en del vpk-are som ännu i grunden var kommunister. Han gillade inte detta, inte de personliga angreppen och invektiven. Även om han var en klar motståndare emot den kommunistiska ideologin. Han kunde uppskatta även kommunister som personer, inte minst för deras ärlighet, även om han avskydde ideologin. 
Vi fick ihop en bra text om det, för jag hade samma erfarenhet och åsikt. Några av de ärligaste politiker jag känt under min verksamhet, det har varit riktiga kommunister, inga luddiga rödvinssocialister av det slag som gjorde om skp till vpk och sedan till v.  Trots den vedervärdiga  ideologin var de ärliga och riktiga människor.  
Och minns jag rätt tog PT också in den.


Lars Landberg på 90-årsdagen, med hustru Karin

Karl Staaff - demokratins försvarare, arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator.

Nu den 4 oktober är det hundra år sedan Karl Staaff avled. Karl Staaff var liberal partiledare och statsminister (1905-1906 och 1911-1914), förkämpe för och försvarare av demokratin, arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator. Hatad av den tidens makthavare, dvs de konservativa, högern, monarkin. Nu utges två böcker som beskriver Karl Staafs gärning. Den ena skriven av Hans Lindblad, titel: Försvaret och demokratin, den andra har titeln:  Arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator, där fyra skribenter samsas - Håkan Holmberg, Anders Johnson, Svante Nycander och Marika Hedin.Jag har alltid betraktat Karl Staaff som en av de absolut mest viktiga liberala politikerna i Sverige, och då även i betydelsen socialliberal politiker, som tillsammans med t ex Adolf Hedin lade grunden till den precisering av svensk liberalism som detsamma som socialliberalism och som även mera "officiellt" under Bertil Ohlin blev folkpartiets ideologi fram till ungefär det senaste sekelskiftet. 

När jag letade lite fakta inför denna text noteras jag att när Staaff bildade den första rena liberala regeringen 1911 så genomförde han en rad reformer, där den viktigaste var införande av en allmän folkpension, som lade grunden till den moderna socialpolitiken. Det var frihet och social trygghet som var det som präglade Karl Staaffs politik.

Jag hittade också en text av Håkan Holmberg, som jag citerar. 
"Karl Staaff (1860-1915) var politisk ledare för den svenska rösträttsrörelsen och det tidiga 1900-talets dominerande liberala politiker. Han var statsminister 1905-1906 och 1911-1914.

Karl Staaff var född i Stockholm och studerade i Uppsala där han tillhörde den krets som 1882 grundade den radikala studentföreningen Verdandi som blev en intellektuell inspirationskälla för flera generationer svenska politiker, publicister och akademiker. Verdandis medlemmar var i allmänhet liberaler men i kretsen fanns också socialdemokrater som Hjalmar Branting.

Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning. 1890 bildades Sveriges allmänna rösträttsförbund där Staaff genast blev en av förgrundsgestalterna. Rösträttsförbundet efterträddes 1902 av ett riksomfattande liberalt parti, Frisinnade landsföreningen (i riksdagen Liberala samlingspartiet) med Staaff som politisk ledare.

Liberalerna såg det politiskt mer utvecklade Norge som ett föredöme och opponerade starkt mot de högerkrafter som ville bevara unionen mellan länderna med våld. När krisen i unionsfrågan 1905 blev akut togs Staaff och ett par andra liberaler in i regeringen och bidrog verksamt till unionens fredliga avveckling.

Efter en stor valframgång samma år bildade Staaff regering med en rösträttsreform som viktigaste programpunkt. Regeringen föll följande år sedan den högerdominerade första kammaren motsatt sig Staaffs rösträttsförslag som bl a innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. I stället genomdrevs under kommande år en reform med proportionella val, rösträtt till riksdagen för män och graderad rösträtt i kommunala val (den s k 40-gradiga skalan). Liberalernas mål (tillsammans med socialdemokraterna) blev nu att genomdriva allmän och lika rösträtt, både kommunalt och till riksdagen, för både kvinnor och män.

Efter ännu en valframgång bildade Staaff på nytt regering 1911. För att förhindra en ny och mer radikal rösträttsreform sökte nu högern och kungahuset strid med Staaff med försvarsfrågan som verktyg. Staaff var beredd att öka satsningarna på försvaret men utmålades av högern som landsförrädare.

Sedan kung Gustaf V i sitt tal till det s k bondetåget i februari 1914 öppet tagit avstånd från regeringen blev Staaffs ställning ohållbar. Inför det följande valet utsattes Staaff för en intensiv smutskastningskampanj, symboliserad av askkoppar där överklassen kunde aska av sina cigarrer i Staaffs ansikte (en sådan finns utställd på Hallwylska muséet i Stockholm).

Karl Staaff avled 1915. Den definitiva rösträttsreformen genomfördes av hans efterföljare som liberal partiledare, Nils Edén, i spetsen för en koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater 1917-20."

---
Böckerna om Karls Staaff utges på Ekerlids förlag och finnas även att köpa i ett paket under titeln: "Karl Staaff - fanförare, buffert och spottlåda". 

Hur ser vi på "flyktingfrågan" ? Varför finns flyktingar?

Inleder med ett citat från FB. "Man kan se flyktingar som medmänniskor som är som vi och behöver skydd och kan bli en del av vårt samhälle. Eller kan man se flyktingar som en invasionsarmé som ska ta vårt land från oss. Det handlar alltså om en själv."

Ett annat citat, denna gång från statsvetaren Lennart Lundqist.  "Sinnelagsdemokrati är ett sätt att leva tillsammans som präglas av jämlikhet, frihet, förståelse, solidaritet, tillit och ömsesidig respekt". Den definitionen ligger väldigt nära hur jag vill definiera "min" ideologi, socialliberalismen. 
Ser man flyktingar som medmänniskor, då vill man hjälpa dem när de flyr från krig och ofrihet. Ser man dem som fiender, då vill man givetvis stoppa dem på alla sätt. T ex genom att sprida fördomar och rykten om hur olika de är oss och om hur mycket de kostar. 

Flyktingarna måste hjälpas. På olika sätt. Akut måste de hjälpas genom att vi tar emot dem. När de är på väg att drunkna ska vi dra upp dem, när de klappar på vår dörr ska vi öppna och släppa in dem, ge dem mat och värme. Och låta dem arbeta, vilket de ju vill, så de kan försörja sig - och betala skatt och bidra till vårt demokratiska välfärdssamhället överlevnad. Vi = Sverige ska hjälpa. Men även resten av EU, alla länder, måste solidariskt ställa upp i detta akuta skede, eftersom initialt kräver det både ekonomiska, personella och andra resurser (som boende etc). I längden blir det ju, krasst uttryckt, dessutom en vinst att ta emot flyktingar. 
Men många, de absolut flesta,  flyktingar kommer inte till Sverige eller Europa över huvud taget. Av olika skäl. De stannar, eller blir stannande i de närmaste länderna. De måste också få hjälp på plats, bl a för att de är så många koncentrerade på relativt små ytor. Och där måste alla länder hjälpa till, direkt eller genom FN, och då inte minst de länder som har god ekonomi, dvs västvärlden, rika oljeländer (som Sudiarabien, Kuwait, Norge, Canada etc) - inkl Sverige förstås.  Direkt akut, men även genom att ta emot kvotflyktingar från lägren. 
Men denna hjälp kan och får inte tas från biståndet i övrigt eller genom att stoppa de flyktingar som står vid vår dörr.

Dessutom måste vi, alla demokratiska länder, hjälpas åt att stoppa krig och inbördeskrig, vilket är det som skapar flyktingar. Genom att sprida demokrati och avskaffa diktatur. Vilket inte är en lätt uppgift eftersom det finns många sorters och grader av diktatur, ofta driven av girighet, okunskap (brist på utbildning) eller maktlystnad mer el mindre maskerad som extrem vantolkning av olika religioner - eller grundar sig på odemokratiska ideologier och föreställningar, som kommunism, fascism, nazism, rasism.

Därigenom kan, bör och måste vi avskaffa allas våra verkliga fiender, de som skapar krig och elände. Med demokrati följer utbildning, utveckling och frihet. Och orsakerna till att flyktingar skapas, de elimineras.

Söndagsöppet på systemet? Plus lite bakgrund.

När svenska folket höll på att supa ihjäl sig så diskuterades om det borde stoppas eller om det vore en frihet för alla att supa ner sig, förstöra ekonomi, familj och omgivning och sedan dö i förtid.
Vår första folkomröstning slutade närmast jämt skägg för el emot förbud. Men förbudsmotståndarna var något fler. Resultatet blev att inte förbjuda alkoholförsäljning, men att den skulle ske i det statliga Systembolagets monopol och ingen skulle få köpa mer än en tilldelad ranson. "Motboken" skapades.

Och bruket och än mer missbruket minskade. Men motboken var inte precis älskad av de som vill dricka utan begränsningar, och .hembränningen blev en populär illegal hobby.  Och på 50-talet avskaffades motboken, man hoppades att svenskarna skulle vara mera mogna att hantera spriten...   Men riktigt så bra var det ju inte. Dessutom blev det, genom charterresandet, alltmer vanligt att förutom brännvinet även lägga till ett vindrickande, som tidigare var nästan obefintligt bland "vanligt" folk. Och på 60-talet infördes mellanölet, vilket höll på att knäcka en hel ungdomsgeneration, genom sitt låga pris och lättillgänglighet.
På olika sätt försökte man ända begränsa alkoholtillgången, eftersom tillgänglighet leder till mera drickande, och drickande leder ofta till missbruk, alkoholism. Men efter långa stridigheter fick spritanhängarna ändå igenom att Systemet skulle hålla öppet även på lördagar. Dock har det alltid varit bekymmer med smuggling, vilken inte verkar ha minskat trots alltmer generösa införselregler bl a  p g a EU:s regelverk. Och spritlobbyn är stark i Bryssel.

Nu har, genom en debattartikel i DN, föreslagits att Systembolaget ska få ännu mera utökade öppettider. Detta i servicesyfte...  Kvällsöppet t o m till kl 21 vardagar och även söndagsöppet. Förslagsställaren, Carl B Hamilton (fp), skriver: "Att ge perfekt service till nyktra vuxna bör vara statens inställning".  
Nå, nu behöver knappast nyktra vuxna, dessa utökade öppettider. Nyktra vuxna kan planera sina inköp, så det inte blir kris sent på kvällen eller söndagsförmiddagen. Kan de inte det kan nog deras nykterhet och även faktiska vuxna mognad ifrågasättas.
Det är ju så, enl all erfarenhet och forskning (mig veterligt) att tillgång och låga priser leder till högre total alkoholkonsumtion, högre konsumtion leder till missbruk och missbruk leder till alkoholberoende, dvs alkoholism. Vilket leder till sociala skador, vårdbehov,  för tidig död etc.

Och forskare dömer ut Hamiltons förslag. "Systembolaget har inga planer på söndagsöppet. Och styrelseledamot Carl B Hamiltons förslag möter starkt motstånd hos Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning. ”Det leder med största sannolikhet till fler skador”, säger föreståndaren Jenny Cisneros Örnberg." . DN 21 juli 2015 (länk)

Nu  kan man förstås ha olika åsikter om detta, dvs om man bortser från forskningen. En del menar ju att det är en oförytterlig rättighet att få supa ihjäl sig, utan samhällets inblandning.

Jag utgår dock ifrån min socialliberala inställning (vilken tidigare också varit folkpartiets intill för några år sedan).
Socialliberalism innebär, enl gängse definitioner, att kombinera största möjliga frihet med socialt ansvar och insikten om att vi måste leva i gemenskap med andra. Det innebär att friheten har en gräns där en persons frihet skadar andras frihet. Betr alkoholpolitiken så har det inneburit att även de som själva i o f sig brukar alkohol och kan sköta spriten utan att bli alkoholister, tar på sig de restriktioner som det krävs för att minska skadeverkningarna för de som inte kan (eller vill) hantera alkoholen.
Så t ex brukade Per Ahlmark, som var en skarp motståndare emot socialismen och för frihet, att p g a det sociala ansvar som en socialliberalisme innebär, så måste vi alla acceptera begränsningar i försäljningen, i tillgången, höga skatter etc. Han var/är socialliberal. För att inte nämna Gabriel Romanus, en gång socialminister och sedan systembolagschef. En socialliberal som förstod (förstår) att frihet och ansvar mot varandra måste kombineras.

Liberalismen som sådan har ansetts innebära att friheten inte får innebära anarki och att en persons vilja att vara fri inte får innebära att andras frihet och liv begränsas och skadas. Och exemplet alkoholpolitik (och drogpolitik) anser jag vara utomordentliga exempel på var gränsen ska gå, och att det sociala ansvarstagandet i socialliberalismen gör detta ännu mera klart.

Och observera, höga priser och begränsningar i tillgången bl a genom att inte ha Systemet öppet precis lika mycket som de stora livsmedelskedjorna, det är inte förbud att köpa eller dricka sprit. Den om kan planera sina inköp, och förhoppningsvis styra sin spritkonsumtion, kan göra det. Under ansvar. Men begränsningarna är till för att - just det - begränsa det drickande som går till övermått och som ofta leder eller redan lett till beroende och olika skadeverkningar.