Svårt förstå politiken? Om partier och valfilm.

På s k förekommen anledning.
Dagens politik, och hur partierna agerar, det blir allt svårare. Jag har full förståelse för förvirrad många känner sig  numera. Knappt något parti står för vad dess partinamn antyder. I vart fall inte för vad det, eller dess föregångare en gång stod för på den tid alla svenska riksdagspartier, utom ett, hade en väl definierad ideologi.
Högern var just det, höger och konservativ och för de rika (och struntförnäma).
Folkpartiet var hela folket, dvs inte bara för specificerade grupper, men med liberalismen i botten, vilket var detsamma som socialliberalismen, (frisinnet som är det svenska ordet för liberal enl ordboken).
Socialdemokraterna var socialister, som dock inte ville revolution utan en fredlig utveckling i socialistisk anda.
Kommunisterna var kommunister.
Men bondeförbundet hade, enl en träffande skämtteckning, "Gunnar Hedlund" som "ideologi", men den mera handfasta linjen var "5 öre mer för mjölken", dvs förmåner för bönderna som grupp.

Idag kallar sig högern för (nya?) moderaterna. Men är något slags nygamla moderater med både konservativa, socialkonservativa, extremkonservativa drag liksom en rejäl bit "nyliberalism" som egentligen är neoconservativsm med tyngdpunkt på ekonomi, och en hel del blandad högerpopulism samt fläckvis en allmänborgerlig ekonomism med socialisthat.
Bondeförbundet har blivit centern, där gammalt bondetänkande blandats med allmän liberalism, ja t o m socialliberalism, landsbygdsvinklat miljötänk, en gutta (urtunnad) decentraliseringsfilosofi, men den under några decennier stora biten EU-fientlighet verkar helt urvattnad. Men flyktingpolitiken blev alltmer liberal.
Folkpartiet höll länge kvar vid socialliberalismen, men tappade den bitvis runt senaste sekelskiftet i samband med att nyliberalismen bredde ut sig alltmer i hela "borgerligheten", och blandades ut med diverse hopplock från alla håll Och skadades stort av att integritetsfrågan försvann till förmån för övervakningssamhället (FRA-striden). Det vinglades lite hit och dit.Och man tappade alltfler av socialliberalerna. För att återfå sin stadga så bytte man namn till Liberalerna, men utan att ge det det innehåll det krävde. Möjligen kan man säga att något av den liberala grundsynen återkommit under den allra senaste tiden strid om flyktingpolitiken.
Kristdemokraternas bana började senare, och de var länge ett klart kristet parti, grundat på och av pingstvänner. Fick med tiden mera bredd och och utvecklades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid till en mera modern mix av socialkonservatism och socialliberalism, som värnade bistånd, u-landsstöd - och familjen. Idag är inte mycket av socialliberalismen kvar, bara en hårddragen konservatism med smärre sociala rester, allmänt positivt familjepolitik men med nedtoning av den kristna profilen, och en alltmer främlings-. och flyktingfientlig politik som tävlar med SD:s i omänsklighet.
Socialdemokraterna, vart tog de vägen? Betoningen av att vara Arbetarpartiet suddades succesivt ut, det har inte längre initialerna SAP.  Talar om "löntagare" och består till stor del av offentliganställda, både från LO-håll och tjänstemannahåll. Socialismen tas alltmer sällan fram som ett mål, utan i stället talar man allmänt om välfärd, som kan anordnas på flera sätt (dock ej så de kan ge vinst). En allmän kravlös välmenande inställning, utan ideologisk förankring och som kan omfamnas av de flesta andra också. Idag innefattar sossepartiets ledarskikt en myckenhet  rätt pragmatiska klättrare, som inte vet om de är socialister eller socialliberaler (enl egen s-definition som "tror" att social betyder socialist) eller högersossar med närmast nyliberal ekonomisk inriktning, rätt likartad den som (stora delar av ) dagen moderater har.
Miljöpartiet då? En nykomling med rätt svajig historia. Ett parti med fokus på miljön, med den tolkning som partiet för stunden har på "milö". Till en början rätt jordnära (men med stadsbons ögon) med mycket blink åt socialdemokrati, och småföretagande. Några decennier  vägrade de sätta in sig på en höger-vänsterskala. Naturligt nog. Men hamnade då och då rätt långt vänster ut, totalt sett. Verklighetsfrämmande miljöförslag mixades med mera handfast . En tid rätt stora inslag av socialliberalism i ekonomisk-socialmening. Men så gick de ihop allt tätare med S och sen 4 år t o m i regering med s, varvid mp tappat det mesta av sin profil. Möjligen kommer mp dock att skärpa till sig nu efter sitt valnederlag 2018. Vem vet? Vart går de nu?
Kommunisterna, de namnändrade sig i några steg, och drog allt längre bort ifrån sin kommunistiska ideologi. Rymmer väl ännu en och annan rättrogen kommunist, och även några i ledande positioner har ett förflutet i den hårda kommunisttiden, men de har gjort avbön och rent praktiskt är de på sin höjd rätt bleka socialister, demokratiska socialister.  Ungefär som en mittensosse var för ett-par-tre decennier sedan. Så inte heller vänstern har kvar sin gamla ideologi.
Och så har vi det underliga företeelsen "SverigeDemokraterna", som varken kan ses som "svenskt" eller "demokratiskt" i språklig eller ideologisk mening. Ett ungt parti med rötterna djupt nere i facism, nynazism, värsta främlings- och flyktingfientlighet  och högerexstremism med extrem "fulnationalism".  Med en debattmässigt skicklig ledare har de idag nått stora väljarframgångar. Framgångar skapade av ett utnyttjande av fördomar emot allt främmande och nytt, spec emot invandrare och flyktingar. vilka utpekas som grunden till allt ont och allt som gått fel. Samtidigt har SD en kluven inställning till sin grund och sin ideologi. De vill och lyckas nå just de som har nynazistiska sympatier och liknande extremism, de är ju basen, ryggraden i partiet och bland de trognaste väljarna. Men samtidigt vill de tona ner sin bakgrund, så att inte de mörka bevekelsegrunderna blir för tydliga för de som "bara" är allmänt rädda för främlingar, som är besvikna på hur t ex sociala förmåner urholkats, hur landsbygden avfolkas, hur lågutbildade har svårt få välavlönade jobb och som är emot att Sverige ger hjälp till utvecklingsländer och krigsdrabbade människor. Och så fiskar de efter välbeställda näringslivstoppars röster också, genom att strö löften omkring sig som lockar historielösa "finansmän/kvinnor" utan djupare ideologiska insikter.
                Det var väl alla partier..

   Undra på att det är svårt att förstå dagens politik?

En liten "anekdot" från den tid som politiken verkade lättare att förstå. Men då ändå det politiska språket kunde missförstås.
Jag och några ungdomar följde våra fäder till ett valmöte. Utomhus, femtiotalet.  Vi skulle få se en valfilm.
Ja mötet började, och filmen började rulla. Men så sa, försynt" en kompis: "var är valarna"....

Inte lätt då heller, att vara i valet och kvalet.

Socialdemokratins svek och det politiska förfallet

Socialdemokratin är i kris. Jag hörde bekymrade (utbildade) sossar viska kring detta redan i mitten av 60-talet. Problemet de såg var att arbetarbarnen utbildade sig i stigande grad, och därmed skulle de inte bli arbetare och inte automatiskt rösta på SAP.
Nu gick det rätt länge ändå att Partiet behöll regeringsmakten. Delvis p g a att det var rätt så pragmatiskt, lärde sig att socialiseringsförslag inte gav röster, delvis lyckades bredda sig från arbetarparti till löntagarparti, men också kunde parera valnederlag genom att det orättvisa valsystemet gjorde att eftersläpande majoriteter i första kammaren räddade s-regeringen.

Nu måste ett val vinnas, men ett enda parti lär knappast få egen majoritet, så dels så måste det samarbetas med fler partier, dels så byts regeringar då och då. Och socialdemokratin, som tappat både sin beteckning arbetarparti som ideologi, är ett parti som de andra. Och nu inte ens störst i varje opinionsmätning.  Kris? Javisst!

Jag ser det som att den kris som socialdemokratin genomlider, den är inget unikt för bara det partiet. Samtliga riksdagspartier (möjligen med undantag för sd) har i hög grad tappat sina ursprungliga ideologier, bytt "ansikte" en eller flera gånger. Blivit alltmer lika varandra i kampen om "mittenväljarna". Och det som några decennier har dominerat är att målet inte är att genomföra den respektive ideologin, utan att TA och BEHÅLLA MAKTEN. Inte vad de vill göra med den.

Har ens socialdemokratin någon ideologi? Det namnet står för och stod för är att partiet vill genomföra socialismen, men med demokratiska medel. Inget våld, men socialismen är (var) målet. Trots att Nils Karlebys mera pragmatiska (eller i viss mån socialliberala) linje i mångt och mycket hade starkt inflytande hos partiets ledning så var ändå länge socialismen (förstatliganden, planekonomi, kollektivism) den dröm som präglade partiet. Men det var en dröm som krävde makt, egen majoritet.
Övriga radikala, sociala mål, som folkhemmet i form välfärd, pensioner, rösträtt, barnbidrag, semestrar, föräldraledighet etc, det kunde genomföras i samarbete med liberaler/folkpartiet och ofta med dessa som pådrivande.
Men inte socialisering.

Nu sörjer Åsa Linderborg i AB över förfallet i dagens socialdemokrati. Det kan jag förstå. Inte minst då hon står mycket till "vänster" inom (?) socialdemokratin, eller något snäpp än närmre de uttalat socialiseringsnostalgiska.
Hon verkar anse att redan Hjalmar Branting "svek" revolutionen (som ju hade våldet som metod), genom samarbetet med liberalerna, som då var det stora partiet till vänster, och att Olof Palme också, trots sin retorik, svek och i praktiken var "för borgerlig". Hon anser att alla utom socialdemokraterna (och kommunister och deras efterföljare?) är "borgare". Ser bara svart och vitt. Dvs inom det som hon ser som "vänster" finns grader, där hon dock har svårt att godkänna dagens socialdemokrati. Men allt annat är "borgerlighet". På  samma sätt som socialdemokratin, sen åtminstone 50-60 år kallat all opposition som "borgare" och därmed som höger i den gamla, konservativa meningen.
Visserligen var folkpartiet det stora hotet, genom sin utvecklingspositiva socialliberalism, men propagandamässigt var det lämpligt att bunta ihop dem med högern, Hjalmarssons och Bohmans parti.

Den som har en smula hum om den politiska historien de senaste 100-150 åren, vet ju att vänstern det var liberalerna och till den kom så småningom socialdemokratin, i gemensam kamp för demokrati, allmän och lika rösträtt, sociala reformer och emot den konservativa högern och det kungliga enväldet.
Men liberaler (och folkpartiet) har alltid varit emot socialisering och kollektivisering. Så när s trodde sig se en skördetid för socialismen i slutet av 1940-talet så fick de möta kraftfullt motstånd och fick ge sig även framöver betr socialiseringsframstötar. Det som först var ett samarbete inom oppositionen för att bryta socialdemokratins maktmonopol utvecklades successivt till en alltmer utpräglad blockpolitik, som genom att moderaterna växte i styrka och folkpartiet hamnade mera i skuggan, blev alltmer "borgerlig" (dvs högerbetonad).

När samtidigt s-partiet blev ett parti som måste kämpa om makten precis som de andra, så blev själva maktsträvan den viktigaste ingrediensen. Den eventuell ideologi tunnades ut, och de som sett s som ett parti att klättra i fick alltmer övertaget och att snegla på opinionen var viktigare än ideologin. Och alltmer sneglade man fel...
Alternativet kunde ju ha varit att anpassa och modernisera de gamla dogmerna, utan att släppa dem, till det nya läget, som möjligen "förnyarna" ville. Men så skedde inte, med följd att det enda säkra betr s-politiken blivit osäkerheten om vad partiet står för. Fladdrar som ett rö för vinden.

Och det har väljarna med tiden börjat inse. Att s inte är vad det varit, och att det är osäkert vad det numera vill.

Samtidigt har alla andra partier förändrats. Gammalkommunisterna, tog några steg och försökte alltmer framstå som rumsrena demokrater, om än med en rödare kofta. Vill idag framstå som det parti som övertagit den gamla socialdemokratin med socialistisk fernissa. Men  v inrymmer än idag en del kommunister i gammal mening.

Miljöpartiet började som ett rent miljöparti, grundat av den frispråkige Per Garthon, som hoppat av från fp, gled över till ett halvsocialistiskt parti, som med tiden fick en del socialliberala inslag men numera kompromissat bort sig (för makten) i samarbetet med s (och v) och tappat kompassen helt.
   Bondeförbundet, det gamla särintressepartiet för bönder (i synnerhet för storbönder) gled över till att bli ett allmänt landsbygdsparti som försökte fånga upp stadsväljare genom att ta namnet centerpartiet, fick en uppgång under Fälldin genom hans hederliga folklighet och kärnkraftsmotstånd, fick därefter en kortare period med inslag av  socialliberalism, men som idag är en mix av liberal och human flykting- och invandringspolitik och en närmast nyliberal ekonomisk politik, långt från socialliberalism.
  Folkpartiet gled, under trycket av det alltmer nyliberala moderaterna, stegvis till höger och tappade gradvis den socialliberala kompassen runt år 2000. Anpassade sig alltmer till Alliansen (= nya moderaterna). Men har idag försökt att se mera självständiga och  socialliberala ut, med föga framgång, och har bytt till Liberalerna som partinamn. Och har, i vart fall i vissa delar, i likhet med AKBs moderater och KD, tappat alltmer av sin liberala flyktingpolitik och blivit försiktigt negativ till den - och hukar för SD.

KD då, Alf Svenssons och Göran Hägglunds snälla, hyggliga och kristet präglade parti. Som  fanns där någonstans med socialkonservativa och socialliberala inslag, t ex i bistånds- och flyktingpolitik och en moralkonservativ familjepolitik. Det har nu blivit ett högerkristet parti, alltmer både höger och extremkristet. Och nationellt, som i likhet med m flirtar med sd-sympatisörerna i flyktingpolitiken.

Jarl Hjalmarssons högerparti var ett mycket konservativt parti, som ville göra alla till småkapitalister. Under Bohman ville moderaterna ta sig en liberal etikett, delvis påklistrad men delvis "sann" i nyliberal (dvs neoconservativ) bemärkelse. I stark kontrast till folkpartiet som då ännu var socialliberalt. M betonade ständigt att sänkta skatter var medicin emot allt ont. Med Reinfeldt i ledningen  och med prefixet "nya" så tonades en del hårda höger/nyliberala krav ner, och man ville framstå som ett välfärdsgaranterande arbetarparti - men icke-socialistiskt. Bekämpa utanförskapet. Och med en liberal-human flyktingpolitik. Efter Reinfeldts avgång flagnar den fernissan snabbt, både betr flyktingpolitiken som snabbt närmar sig SD (i likhet med s kantring), och i övrigt med en hårdare, traditionell högerpolitik som än mer förstärker klyftorna i samhället. En politik som knappast ens kan kallas socialkonservativ längre, snarare höger med neoconservativa inslag.

Är det att undra på att jag, och väljarna har svårt att känna igen och lita på vad partierna står för?

Slutligen, sverigedemokraterna. De är i och för sig en mix av diverse "försvenskade" inslag av fascism, nynazism, rasism och allmän främlingsfientlighet, kryddat med tal om det gamla folkhemmet och politikerförakt - och påståenden om att allt elände idag beror på flyktingarna. Och att alla brister kan avhjälpas om vi stoppar all invandring och alla flyktingar avvisas och utvisas. Så visst vet vi vad SD står för och vill. Trots att de ibland säger sig värna främst omsorgen om de äldre, och annats som s en gång i tiden stod för. Men i riksdagen så är det alltid främlingsfientligheten som de betonar, inte några mjuka värden. Och inte demokrati och mångfald. Och att alla som tycker annorlunda än SD, de kommer med SD i maktställning inte få säga vad de tycker. SD styr då allt i media.

Åsa Linderborg har alltså delvis rätt, men ändå fel i sin analys. Bakgrund och slutsatser måste rättas och kompletteras - och det politiska förfallet gäller över hela spektrat. Inte bara socialdemokratin.
Och sverigedemokraternas opinionsframgångar ska ses mot den bakgrunden.

Regering genom folkvilja eller genom partiledartrixande?

Om folkviljan och regerandet. Och var är partierna?

 Att ett extraval inte blir av i mars, det är bra, ur många aspekter. Men hur och varför man trixade sig fram till detta med decemberöverenskommelsen, det finns massor av invändningar emot. Både politiskt/taktiska och ideologiska. Jag har berört det i några blogginlägg redan tidigare, men vill utveckla mig lite mera.

Sålunda, förändringar i hur regeringar ska utses och fungera ska beslutas i laga ordning av riksdagen, inte av en grupp partiledare som en utomparlamentarisk överenskommelse som dels kan ses stridande emot RO (riksdagsordningen), dels de facto kan brytas när som helst.  (Ser dessutom  i skrivande stund att den visst verkar vila på så skakig grund att den redan är på väg att rivas upp.) Vill man ha en förändring i stil med DÖ (decemberöverenskommelsen),  så skall den ske just genom riksdagsbeslut, inte genom att förhandla över huvudet på riksdagens valda ledamöter, vilka ju i vart fall teoretiskt skulle kunna rösta emot partipiskorna.
Att drastiskt minska den folkvalda riksdagens makt genom en partiledaröverenskommelses till förmån för regeringsmakten, det har jag svårt att se någon demokratisk motivering för!

Vad DÖ faktiskt innebär, det kan man ha olika åsikt om också. Jag ser det som att det man kommit överens om är att inte komma överens, förutom att en minoritetsregering ska kunna regera, el i vart fall sitta kvar. Alltså ingen överenskommelse om sakfrågor, bara i form, och inte enl hur vi hittills uppfattat begreppet regeringsduglighet.

Hittills har ju minoritetsregeringar (s) antingen vilat på ett tämligen villkorslöst stöd från kommunisterna/vpk eller så genom mer el mindre breda överenskommelser i sakfrågor över (de tidigare inte så hårda) blockgränserna. Oftast genom ett regeringsparti som sökt "hoppande" majoritet med ett eller flera partier. När en regering (=s) inte hade majoritet så klarade sig den, när den ansåg att det räckte, med kommunisternas stöd. Ville den så kunde den ibland få stöd av något parti i mitten.

En regering skall söka majoritet. Klarar den inte det skall den mer eller mindre tvingas att söka majoritet för sin budget och andra förslag. Inte garanteras att kunna regera emot riksdagens majoritet.  En framkompromissad majoritet ska, i demokratins namn, rimligen ligga så nära "folkviljan" som möjligt, dvs vila på "mitten".

Ett problem blir då förstås hur man definierar var "mitten" ligger.  Att beskriva det som att alliansen är "mitten", med de rödgröna (vänstern) och sd (högern) på vardera sidan, det är en grov förenkling. .
Blockmässigt man man ju se det så. Däremot anser jag att ideologiskt stämmer det inte.  Inget av de 3 blocken är så lätt definierade.
Ytterligare en komplikationen är förstås att det är svårt att, rent praktiskt, placera partierna ideologiskt. Deklarerad och faktiskt profil stämmer ju snart sagt aldrig numera. Och vad som är "mitten" beror ju på var ytterkanterna befinner sig. För att förenkla resonemanget bortser jag från dessa komplikationer, detta  är ju inte avsett att vara en doktorsavhandling i statsvetenskap.

Jag anser alltså att demokratiska beslut ska fattas så att "folkviljan" ska respekteras. Och att när inte ett parti har en solklar och överlägsen majoritet, så respekteras folkviljan bäst genom praktiska kompromisser (i aktuella frågor) mellan partier som kan komma överens, vilket rimligen bäst sker genom att hitta "mittenståndpunkter", dvs tar hänsyn till mera än vad 51%  av väljarna vill. Gärna klart bredare än så, men utan att låta ytterkantsståndpunkter styra. 

Mitten idag ser jag idag således delvis gå tvärs igenom partier. Det går inte att säga att blocken i sig är "rött/vänster", "mitten" eller "höger".

Tveklöst rött är förstås vänsterpartiet (dock ej så rött som gamla vpk eller skp).
Mp har ibland en viss kantring åt rött, samtidigt med svårdefinierat grönt och ibland socialliberala inslag, mp är alltså inte alls klart "rött" (eller klart rödgrönt) idag.
Stora delar av dagens sosseparti är idag "mitten", men försöker samtidigt hålla en balans med de rödare/socialistiska medlemmarna och väljarna. Vinner endera sidan inom s så tappar det än fler väljare, inte minst på grund av att sossarna definierar partiet som "vänster" samtidigt som det försökt flirta år mitten trots beroendet av vänsterpartiet.  Jag menar nog att så länge sossarna inte har egen majoritet (vilket lär dröja) så måste de vända sig till mitten för att kunna reagera. Därvid tappar de möjligen en del till vänsterpartiet, men kan samtidigt få en del väljare från "mitten" (eller soffan), de som nu känner viss sympati för s, men räds för dess eventuella (?) socialism och dess beroende av vänsterpartiet.

Allianspartierna då? Fp har delvis glidit åt höger, socialliberalerna sitter trångt, men partiet får rimligen totalt ändå ses som "mitten".  (Idag ligger ju partierna/ledningarna till höger om sina "trogna" väljare, till skillnad för hur det var på 70-talet då partiledningarna låg till vänster om sina väljare.)
Nya moderaterna är en skvader, som till och från betecknar sig som mitten eller till och med ngt slags vänster-light, men de facto är det ett högerparti ändå, med sin mix av rester av socialkonservatism (Reinfeldt), en gnutta värdekonservatism, mycket av neo-conservativ nyliberalism (främst ekonomiskt) och framför allt ren maktsträvan utan klar ideologi, ett "statsbärande" parti, ungefär på samma sätt som socialdemokratin länge betraktade sig.

Centern får nog ses som "mitten" idag om än med fläckvis inslag av högerpräglad nyliberalism.
KD är i botten ett värde- och moralkonservativt parti med socialkonservativa inslag som strävar efter att vara "mitten" genom viss praktisk anpassning till liberalism, för att attrahera mittenväljare. (Vilket i o f sig gör att en del värdekonservativa inte riktigt känner sig hemma.)

Ska man sortera partierna inom alliansen så är ändå, trots inre skillnader inom partierna,  fp, c och kd "mitten", medan moderaterna är höger.

Som jag ser det så ligger mitten totalt i svensk politik idag hos sossarna(s mitten- o höger), fp, c, kd, som partier.  Men dessutom hos mittenväljare som kan ha röstat på mp eller m.

"Vänstern" är v, delar av s  och delar av mp (men ej hela eller ens majoriteten inom dessa partier)

Högern är moderaterna, och till en del sd...

Ser man det som block så är sverigedemokraterna idag ett eget "block".

Sd är, i det som är dess profilfråga, den främlingsfientliga invandringspolitiken, förstås extremt och högerextremt i sin närmast perversa nationalism. Samtidigt så ska man komma ihåg att det också är ett missnöjesparti rent allmänt, missnöje med de gamla partiernas politik och deras sätt att "inte lyssna på folk", en populism som får ses som höger - hårdare tag emot brottslingar, ekonomisk politik (men som också kan vara vänster).
En stor del av sd:s förslag som inte direkt berör invandringspolitiken, kan dock ses som en populistisk variant av gammal sossepolitik (som ju också i mycket var värdekonservativ!) , med bättre sjukvård, bättre äldreomsorg och pensioner etc. Att "finansieringen" av detta ska ske genom ett stopp för invandringen, det är man inte lika tydliga med.
Alltså, SD är ett extremt högerparti, som samtidigt försöker fånga nostalgiska vänsterväljare.

Därför borde inte DÖ ha träffats. Men partierna borde på något sätt tagit sig tid för att lösgöra sig från blockpolitiken, hitta och göra tydligt sina egna ideologiska förankringar, och sedan antingen hitta fram till ett sätt att bilda en mittenregering (med majoritet!), eller så acceptera att det behövs ett extra val, kanske sept 2015 eller i maj 2016. Vilket förhoppningsvis kunde visa partierna var folkviljan ligger. Och tvinga dem till en demokratisk kompromiss i mitten.

Valresultatet på riks, vad göra?

En enda vinnare, och en rejält stor sådan, Sverigedemokraterna, det är summa av riksdagsvalet. Ingen vill ta i partiet, men det bekymrar dem inte.

Alliansen gjorde ett väldigt dåligt val, där moderaterna störtdök. Just i valspurten lyckades i viss mån de mindre partierna komma tillbaka, men ingen gjorde något lysande val bland de heller. Kd t ex ligger bara just över spärren och folkpartiet är nu riksdagens näst minsta parti! Det är ett svidande nederlag för den linje Jan Björklund valt för fp, en linje där partiet utöver skolfrågorna i huvudsak underordnat sig moderaterna. Dessutom ville m själva ta hand om alliansens linje i skolfrågorna, utan att det blev bättre opinionsmässigt för det. Väljarna gav ett klart underbetyg till alliansen som sådan, och med extra kraft mot moderaterna.
Att de mindre partierna inte kunde motverka det tror jag beror på just underordningen under m, att de i viss mån försökte profilera sig lite på sluttampen var inte nog. Det kändes inte trovärdigt, och partiledarna betygade att de verkligen inte tänkte ompröva sitt underordnande under m för att t ex genom ett samarbete med andra partier (läs: s) driva igenom det som var (är?) deras hjärtefrågor.

Löfven lyckades inte att nå målet på 35% för s-partiet, hamnade i stort sett på samma resultat som 2010 år katastrofala nivå. Vänsterpartiet gjorde ingen succe heller, men gläds åt att (kanske få ingå i, eller i vart fall få påverka en s-regering. Löfven får en svår sits att hitta lämpliga och villiga samarbetspartners, hur han än vill se positivt på chansen att samverka över blockgränsen.
Miljöpartiet måste vara besviken med sin tillbakagång och frånvaron av plusmandat. Troligen en bestraffning för den socialistiska sväng som mp tagit med de senaste språkrören.

Hur ska Löfven då göra? Hur ska de andra partierna agera?
Tja, han måste samarbeta, över gränsen. Som han flaggat för rätt ofta den sista tiden före valet. Något som inte mp och fr f a inte vänsterpartiet gillat. Nu får de inse att deras stöd inte räcker för en majoritetsregering med s. Hur mycket än v och vänsterflanken inom s vill det. Mp kan nog däremot anpassa sig...  (Liksom kd om de får frågan.)
Fp och centern borde ta den utsträckta handen. Kanske, troligen, kräver det partiledarbyten. Björklund och Lööf har ju alltför mycket svurit tro och loven till Reinfeldt.  Men möjligen innebär Reinfeldts förestående avgång som partiledare en öppning för fp och c att bli lite mera karska. Och samarbetsvilliga med s (+ mp).

Så borde det bli, men tyvärr ser det mörkt ut just nu. Om det inte lossar inom några dagar så kan det bli en långdragen historia med en s-regering med minoritet och att det blir nödvändigt med nyval inom ett antal månader.  Men, det borde inte vara nödvändigt om alla berörda (som jag ser berörda) tar ansvar både för landet - och för sina partiers bästa.


Om jag får tid och lust kanske jag senare analyserar parti för parti  mera noga , utifrån min synvinkel.

Vart tar c och kd-väljarna vägen?

Som jag skrev igår så verkar enl senaste SIFO både centern och kristdemokraterna hamna under riksdagsspärren.  Om det också blir slutresultatet vet vi ju inte ännu, men det är högs sannolikt att de i vart fall tappar många av sina tidigare väljare.
Vart går dessa väljare i år?

Visserligen kan en och annan stödröst ha kommit de två partierna tillgodo i 2010 års val, men det lär de väl få iår med, troligen från moderater som vill rädda regeringsunderlaget.
Inget av allianspartierna rosar marknaden enl de olika opinionsmätningarna, så att några missnöjda väljare går från till c och kd till fp eller moderaterna verkar inte sannolikt. I vart fall inte i någon märkbar utsträckning.
Är det troligt att missnöjda centerpartister går till sossarna? Tveksamt. Till vänsterpartiet, knappast troligt heller.  Till miljöpartiet då - ja, kanske en del, men inga stora skaror.  Till Feministiskt initiativ eller SD då, nja det kan inte vara så många heller.
Så vart går de?
Jag gissar att många visar sitt missnöje genom att inte rösta alls. För att undvika  en storförlust så gäller det alltså för både c och kd att övertyga "sina" väljare (från 2010) att trots allt gå och rösta på dem även i år.

De röstförluster som moderaterna verkar få går nog till dels SD, dels sossarna. Och betr överströmningen till s beror den nog på att den arbetarpartistämpel som moderaterna åsatte sig flagnat betänkligt och att gamla s-väljare som gav m sina röster senast nu återvänder till s.  Samtidigt som s förlorar röster till vänsterpartiet och till SD. Även fp torde tappa röster dels till sofflocket, dels till s pga att många alltmer saknar den socialliberala profilen som fp tidigare stod för, samtidigt som man inte känner sig så rädda för att s skulle agera för socialistiskt. Eller man hoppas det i vart fall.

Vad vill partierna - det är den stora frågan inför höstens val

Betr valet i höst. 

En sak verka klar, i vart fall som det ser ut idag med opinionssiffror etc.  den nuvarande alliansen får ingen egen majoritet. Och Löfvén kan inte heller sätta ihop en regering med sossar som enda bestämmande och räkna med ett par lydpartiers stöd,  som bara gör som han vill.
Därför ser jag det såhär. Moderaterna är körda, deras kommando över alliansen gillas varken av de egna (vilka de nu är) eller av övriga partiers väljare. Därför sviktar småpartierna... och en del tidigare väljare går över gränsen till främst mp, kanske någon till s. Men besvikna tidigare s-väljare sympatiserar med mp eller v.
Något stort slagkraftigt socialliberalt parti finns ju ännu inte heller som alternativ.
Därför, som ett råd. Till alla partier faktiskt. Kör era egna race! Kompromissa inte bort er (eventuella) profil. Tala om för väljarna vad ni faktiskt vill och står för! Utan sneglingar på ev koalitioner....
Vad vill kd - egentligen?
Vad vill centern - egentligen?
Vad vill folkpartiet - egentligen? Finns där en förtryckt socialliberalism som bör fram - eller är det dagens mix som är partiets linje  även om det inte är inlåst med Reinfeldt skara?
Hur vore det om sossarna visste vad de ville - säg det i så fall!?
Hur ser mp:s politik ut? Så vi kan se om den verkar hålla - eller inte?
Och vänstern - är ni ett slags vänstersossar eller är ni bara lite kamoflerade ex-kommunister, vad vill ni EGENTLIGEN?
SD då? Tja, de låtsas vilja vara "snälla" emot alla - utom invandrarna förstås. Men visa vad ni egentligen står för, sluta vela!

Idag är det väl bara partierna utanför riksdagen som visar vad de vill.
Om än för få upptäckt det.
Nå, F! kan man ju fundera på, vad det vill bakom dimridåerna som ska dölja deras socialism. 

Det är inget lätt val att göra. Men nog borde partierna, i de flesta fall också för sitt eget bästa, tala om vad de faktiskt står för.
Sedan får valresultatet visa om det finns samarbetsmöjligheter, och var de i så fall finns. 

Nu kan man tycka att jag är naiv som tror att partierna dels har ideologier och dels är beredda att agitera och argumentera för sina ideologier. Kanske det. Men jag ställer det kravet av partier som vill ha mitt förtroende. 

Våga visa att det är något annat än makten i sig ni vill.  Göm er inte i ett block. 

EU-valet, kanske inte så konstigt resultat ändå?

Resultatet av valet till eu-parlamentet blev besvikelse betr Sverige, och än mera i sin helhet, dvs för hela Europa.  Dock inte helt oväntat. Men sämre än mina förväntningar, mina fromma förhoppningar.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.

I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.

I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.

Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.

EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl.  Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).

OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd.  Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog  katastrof för m, och mycket dåligt för fp.

Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?

Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.

Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men...  dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar.  Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.

Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.

Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet".  I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka.  Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.

Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.

Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad.  Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.

Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil  - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna.  Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.

Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att  piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.

Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare.  I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.

Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...

Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...

Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism.  Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor.  Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang  en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.

Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd.  Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.

Så, kanske är det  trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev.  Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.

Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.

Opinionen ger alliansens partier underkänt

SVT-nyheter redovisar idag en SIFO-mätning som knappast kan glädja alliansregeringen.
Alliansen  38,9 % och de röd-gröna  50,6 %.  Samtidigt får SD hela 9,2%.
Både centern och kristdemokraterna hamnar rejält under 4%-spärren.

Detta är knappa åtta månader före riksdagsvalet en svidande örfil till den moderatledda koalitionen. Ett rejält underbetyg. Ett välförtjänt sådant. Moderaterna styr småpartierna, som alltså kommer i kläm och varken kan eller får utrymme för sina idéer i regeringsarbetet. Men de kanske inte har några egna idéer.  Men moderaterna backar också samtidigt som inte heller folkpartiet rosar marknaden.

Socialdemokraterna behöver inte göra mycket, mest bara sitta stilla i båten. Regeringen gör bort sig bra ändå. Det blir ett val emot alla regeringspartier. Och som det ser ut idag åker två av dem ur riksdagen. Väljarna röstar egentligen inte för sossarna, och är inte speciellt förtjusta i miljöpartiet eller vänsterpartiet heller.  Men sammantaget vinner de röd-gröna på grund av missnöjet över alliansen. Inte på egna förtjänster.

M+fp har tillsammans 31,9%. C+kd-rösterna ger inga mandat med dagens siffror.  S ensamt har fler röster än m+fp och kan ju räkna med stöd av mp och v.  S behöver inte fjäska vare sig för SD eller fp.
Så, även om SD ökar jfrt valet 2010 så kommer troligen dess inflytande snarare att minska än öka!

Så ser det ut just nu. Väljarna vill ha en annan politik än alliansens högerpolitik. Och tyvärr finns det inga andra alternativ än en sosseledd regering. Det är som att välja mellan pest och kolera. Undrar hur många som kommer att singla slant på valdagen? Och hur många inser att hur de än gör så blir det fel.

Största opinionsmätningen....

Naturligtvis är den största opinionsmätningen själva valet.
När det är sagt så konstaterar jag att SCB:s senaste mätning omfattar 9000 personer och sägs vara den största i sitt slag.
Vad säger då den?
Jo, de två stora partierna s resp m, de minskar båda. Och det skiljer ca 10% mellan dem till s favör.
Sd är tredje parti och ligger strax under 10%
Folkpartiet har de lägsta siffrorna sedan på 12 år, bara strax över 5%.
Centern och kd ligger också illa till, men har i denna mätning kravlat upp sig över 4%-spärren, vilket kanske gläder Reinfeldt, och säkert Annie Lööf och Göran Hägglund.
Vänstern och miljöpartiet är båda större än de tre små allianspartierna, men ligger ändå rätt illa till.

De som lämnat moderaterna har i stor utsträckning gått till Sd...  medan de som lämnat folkpartiet och centern idag i stället håller på sossarna. Alltså, moderaterna är inte nog höger, och de besvikna går till sd.
Men fp och c är för mycket höger och tappar till sossarna.
Frågor och slutsats?
Väljer moderaterna att bli mera främlingsfientliga och höger för att inte tappa mer till sd?
Men då förlorar fp och kanske c/kd röster till s eftersom de ingår i alliansen. Och alliansen förlorar än mer i förhållande till de röd-gröna.

"Får" fp profilera sig mera och bli mera socialliberalt igen så kan det behålla och kanske ta tillbaka röster från s och mp. Inte minst från s-sympatisörer som inte gillar sällskapet med v.  Det skulle alliansen vinna på, om än kanske inte tillräckligt för egen majoritet.
(Men kanske skulle det ge underlag för en regering med sossarna, fp och mp.)
Frågan är dock om fp idag vill återvända till socialliberalismen, och om moderaterna skulle godkänna en sådan politik. Jag tror inte det - möjligen i ett valmanifest, men inte i praktisk politik.

Vad c och kd ska göra för att säkra sig ovan 4%, det vet jag inte. Klarar de inte gränsen är alliansens saga all. Men moderaterna har inte råd med att stödrösta på så osäkra kort som c och kd, för då tappar de i tyngd inom alliansen.

Av ren självbevarelsedrift måste givetvis alla småpartier, även på den rödgröna sidan,  skärpa till sina profiler, inte minst för att visa ideologisk hemvist. Det gör att "blocken"  inte är så självklara alternativ som de idag vill utmåla sig. Men det är en annan sak.

Och när valet är över får väl alla partier rannsaka sig själva och andra, för att se om och var det finns samarbetspartner som inte smakar för illa. Sakligt och ideologiskt.

Blockpolitiken är fördummande och förlegad

En gång i tiden var blockpolitiken berättigad, för att bryta socialdemokraternas maktmonopol. För att visa att makten inte för alltid var deras, att de är ett parti bland andra. Det var rätt 1976 och 1991. Men vi ska minnas att så cementerade var aldrig blocken då heller, inte som det verkar vara idag.

Kanske har Stefan Löfven gått hem och läst historia, och insett hur det varit, en del passager i  DN-artikeln idag tyder på det.  Eller är det erfarenheterna som facklig förhandlare som väglett honom, att man måste komma överens om man vill nå resultat. Det må vara hur det vill med det, men jag måste erkänna att han kommit fram till detsamma som jag, i våra analyser om vad dagens politiska situation kräver, och kommer att kräva efter valet om tio månader. Det vill säga, gå fram med den egna politiken, och sök sedan samverkan över blockgränserna.

Block som har sådär 40-45% vardera kan inte regera Sverige. Sossarna har nog, som parti, lärt läxan att de är ett parti bland andra. Moderaterna måste också lära sig det. 7-8 år  som största parti i en icke-socialistisk regering gör inte partiet till det samhällsbärande. Egen majoritet kan varken s eller m få.  Det torde bli svårt att få en fungerande majoritet inom respektive block också. Både mp och v svajar i opinionen även om lär klara spärren. Vänsterpartiet kan bli problematiskt för Löfven, även om de vill in i regeringen. Och LO gillar inte riktigt mp.
På allianssidan krymper alla partier. I värsta fall stoppas både kristdemokraterna och centern  av 4%-spärren även om en del moderater kan stödrösta för att rädda regeringen. Folkpartiet tappar troligen röster pga sin högersväng, sitt avfall från socialliberalismen. Ett sista-minuten-försök att verbalt rädda kvar de socialliberala väljarna torde ha svårt att lyckas med Jan Björklund i toppen. Fp kan mycket väl också riskera att snubbla på tröskeln.  Moderaterna, liksom de andra alliansledarna, vill visa upp ett gemensamt program. Det innebär kompromisser från alla, men minst för m. Det som skulle kunna rädda småpartierna är att de återfinner sina profiler och går ut med dem. Men då muttrar m och det vågar inte  de andra riskera. Hur de än gör, och med nuvarande politik, så verkar det otroligt att alliansen skulle kunna rädda hem nog med mandat för en egen majoritet.

Dessutom ligger SD där som ett orosmoment, som vill styra så mycket som möjligt från en vågmästarposition och kraftigt väljarstöd.

Att få både de andra partierna eller egna väljarna att inse det nödvändiga med blocköverskridande samarbete är ändå inte lätt. Det visar de omedelbara reaktionerna både från partiledare och partisympatisörer.

För allas, eller de flesta partiernas, bästa så skulle det vettigaste vara att gå fram med sin egen politik. Som s nu avser att göra. Att inte göra upp i förväg en politik som om valresultatet vore oviktigt.
Och att sedan söka en blocköverskridande lösning för en bred lösning om det man kan bli överens om.
Vilket inte innebär att det skulle vara en regering bestående av socialdemokraterna och moderaterna. Nej, det skulle lägga en död hand över diskussionerna.

Men moderaterna vill inte, som det ser ut idag, bryta upp från blockpolitiken. För de tror (hoppas?) att de kan regera med stöd av c, kd och fp. Det intalar sig småpartierna också. Men de små partiernas väljare tror inte på det, de vill inte ha en moderat politik en period till.  Och än mindre ha en m-regering som är beroende av SD:s stöd. Underlaget för en eventuell alliansregering kommer, som det ser ut idag, att bli ännu smalare än idag. Därför är det troligt att det bli Löfven som kommer att bilda regering.  Och då är det klokt av honom att söka att hans underlag breddas över gränsen, även om vänstern surar liksom många av hans egna väljare.

En s-ledd regering måste då innebära kompromisser - eller i vart fall vissa justeringar - för att få med t ex inte bara mp utan även fp och, om de klarar spärren, även kd och c. Det borde kunna leda till en pragmatisk och i någon mening mittenpräglad politik i folkflertalets intresse. Utan störande sneglingar åt mera extrema partier till vare sig höger eller vänster.

Men då måste i första hand småpartierna vakna upp ur sina drömmar om fortsatt regerande som viljelösa stödpartier år högerpartiet moderaterna. Med tillräckligt tillnyktrande av socialliberalerna inom fp kan det både ge fp ett bättre valresultat och större inflytande över politiken - med socialliberal prägel. Vilket jag skulle välkomna.

Högerpolitik kan inte styra Sverige, jfr Ullstens memoarer

Nu vill jag ge några rader om moderat politik och makt, regeringsmakt. De är delvis inspirerad av Ola Ullstens bok. Som passar mig som hand i handske betr synen på detta.
Alltså. Moderaterna anser sig som det enda "borgerliga" partiet. Det enda verkliga alternativet till en s-ledd regering. Andra partier är bara fjant i marginalen, och ska underordna sig moderaterna. Det är grundsynen hos m.
Perioden 1976-82 var svåra år för moderaterna. De fick ju vara med i början av båda perioderna, men trivdes inte utan klagade högljutt på att det inte var högerns politik som fick råda. Speciellt betr skatter och ekonomi. Fp liksom centern (då, men nu?) ansåg att en regering inte kan föra en högerpolitik. Sverige mår inte bra av ytterkantspolitik.
När regeringen sprack 1978 var det förstås främst pga kärnkraftsfrågan, men det var gurgel i annat också. Och när centern ställde sig åtsidan varken kunde eller ville folkpartiet sitta i en regering med enbart moderaterna som kompisar. Den skulle bli för tung åt höger. Och fp var då ett socialliberalt parti.
Så i st följde en framgångsrik minoritetsregering med endast fp, som sökte och fann stöd åt båda hållen för att få igenom socialliberal politik. Under "tyst" gillande av socialdemokraterna, som dock endast formellt gav stöd betr fp´s energipolitik.
Så, mitt i andra perioden så blev den ekonomiska politiken en knäckfråga (inkl både marginalskatter som borde sänkas OCH ekonomiska stimulanser för sysselsättningen skull och som kompensation för de med lägre lön som inte gynnades av marginalskattesänkningen). Egentligen så gick moderaterna med på det mesta - men fick kalla fötter när fp+c ville ha en bred överenskommelse som innefattade även sossarna, vilka anslöt sig under den "underbara natten". Och så bröt moderaterna upp....

Svagt, men en ren demonstrationspolitik från M. Moderaterna (och andra ickesocialistiska partier) får ALDRIG komma överens om politiken. Så menade Gösta Bohman och hans parti.

Nå, vad gör då Reinfeldts moderater? Jo, de inser att högerpolitik inte vinner gehör vare sig hos övriga "borgerliga" partier eller hos en majoritet av väljarna. Alltså, han stjäl en del av sossarnas kostym och ordval. Har en mjukare beskrivning av vad m vill, säger att m är ett arbetarparti.... bla bla. Och väljarna och fp, c och kd går på det vid valet 2006, trots att m knappast modererat sin socialkonservativa politik annat än betr ordval. Men en del väljare börjar få upp ögonen vid valet 2010, men de små stödpartierna anpassar sig till den faktiska högerpolitiken. För att få vara med.  Dock försvinner den egna majoriteten. Och småpartierna upptäcker att deras väljare i ökande grad flyr dem. Vad ska de göra? Profilera sig, men åt vilket håll? Lägga sig än mera åt höger och lämna den (falska) mittpositionen åt moderaterna? Eller förmår de återvinna sina förlorade ideologier?

Men vad gör Reinfeldt när han inser att m minskar men kanske förblir rätt stort, men att stödpartierna antingen trillar ur riksdagen eller blir så små att de inte räcker till en gemensam majoritet.

Liberaler och andra betr dagens integritetsskandaler

Björn Elmbrant beskriver i Dagens Arena  hur en del mer el mindre liberala företrädare för c och fp agerat i frågan om FRA-lagen. Detta mot bakgrund av dagens skandaler på temat.  Med en liten släng på slutet om Birgitta Ohlssont. 

Men visst är det intressant att Elmbrant (s) inte frågar sig var sossarna står idag. Som  Gun Svensson, piratpartiet, påpekar i en kommentar på Facebook. . Man kan konstatera att liberalerna sitter trångt idag inom fp och c, att m också manglade ner den i denna fråga liberala företrädarna. Reinfeldt var verkligen brutal i sitt fördömande av de som tyckte annorlunda som han gjorde - och gör.  Socialdemokraterna sade så sig vilja riva upp FRA-lagen, men idag finns inga som helst liberaler inom sosse-partiet i alla fall. Ingen i de ledande skikten som hittills vågat öppna munnen i alla fall. 

De liberaler som finns idag, de är pensionerade (oftast folkpartister, som Hans Lindblad m fl), som "förflyttats" ... eller  är partilösa. (som jag).  De har åkt ur riksdagen eller tystats.  De centerpartister som ett tag vare emot FRA-lagen är tysta. Ett litet undantag verkar ändå EU- och demokratiministern Birgitta Ohlson. Hon röstade inte för FRA-lagen, men förhoppningen från partiledningen (Jan Björklund och Johan Pehrson) var väl att hon skulle hålla tyst när hon fick bli minister...  Det verkar inte riktigt ha lyckats, hon har ju t o m käftat emot  Reinfeldt och nu protesterar hon och säger att det gått för långt.  Det är ju i alla fall något. 

 Men tyvärr lyssnar inte media på de liberala protesterna från partilösa eller besvikna liberaler inom partierna. Och trots att media uppmärksammar skandalerna i sig, så blir det bara krusningar på ytan i opinionen ... 

Vad händer med demokratin, med integritet och mänskliga rättigheter om till och med de partier som säger sig vara liberala sviker?  Att partier som förespråkar andra ideologier sviker, som sossarna, det är ju inte annat att vänta.  

Arbetsgivarna ska inte vara ideologiska vägvisare för partierna

Är det intresseorganisationer som ska vara ideologiska vägvisare? Eller möjligen de politiska partierna? Det är kärnfrågan i en artikel i DN av dess förre chefredaktör Svante Nycander, med rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken". 

Det Nycander ifrågasätter är om det är särintressen, som Svenskt Näringsliv, eller partierna och deras (ev.) ideologer som ska diskutera och utforma de ideologiska vägvalen. Detta mot bakgrund av SAF och dess efterföljares agerande för opinionsbildning.  "Det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem".

Nycander exemplifierar med Centerns programförslag om fri invandring, månggifte och avskaffat skolplikt liksom om ungliberala åsikter att alkoholservering bäst regleras av marknaden.

Mot detta har några yngre folkpartister och andra nyliberaler reagerat, och delvis raljerat över, i något fall med åberopande av just de nyliberala skribenter som Nycander just påpekat är de "unga" nyliberalernas ledstjärnor. Och menat att Nycander inte gillat att det finns för mycket principiell liberalism hos Centern och Liberal Ungdom. Till det vill jag kommentera att det Svante Nycander påpekar är inte för mycket "principiell liberalism" utan för mycket nyliberalism. Möjligen är inte alla hans exempel helt lyckade, men slutsatsen är ändå riktig som jag, som socialliberal i Ohlins anda, ser det. 

Fri invandring t ex är visserligen en gammal (social-) liberal princip men knappast något som  man förknippar med centern/bondeförbundet. Och är, tyvärr, ingen valvinnare heller i dagsläget.  

Ohlin var ju t ex kritisk till SAF efter andra världskriget pga dess kollosala överdrifter betr socialdemokraternas planhushållningsprogram.   Nu vann ju fp de aktuella valen stort, och lyckades stoppa sossarnas socialiseringsplaner. Men det är inte omöjligt att utan SAF:s överdrifter, som många väljare inte kände igen sig i, så hade fp:s framgångar blivit än större och lett till regeringsskifte och en liberal, fp-ledd regering under Bertil Ohlin. Att kalla citat av Ohlin för historierevisionism är märkligt. 

SAF:s agerande i pensionsfrågan gillade inte Ohlin heller då det  tvingade fram ett felaktigt ställningstagande inför folkomröstningen 1957,  vilket blev ödesdigert både för fp och för pensionsfrågans lösning. Vilket tog decennier att till en del reparera i riktning mot fp:s klarare liberala  förslag 1958. 

F.ö. bör varken Svenskt Näringsliv eller LO  bedriva partipolitik utan på bästa sätt stå för sina grundläggande uppgifter för medlemmarna. Både LO:s och SAF/svenskt näringslivs agerande riskerar att vara kontraproduktivt.
Den socialliberalism som fp under Ohlins tid stod för var näringslivs- och företagarvänlig, men inte som ett självändamål för att tillfredställa näringslivets direktörer. Nej, det var ett medel för att skapa ett bättre, liberalt samhälle där frihet skapas genom utveckling och konkurrens för att ge utrymme för sociala reformer och socialt ansvarstagande. 

Ett av problemen i dagens politiska klimat är att väljarna inte känner igen partierna. Och nog ligger en del  av förklaringen i det Nycander säger, att i kampen om Makten så har särintressenas opinionsbildning  i hög grad tagit över partierna.  

Kluvna känslor inför Annie Lööf (c)

Det är med kluvna känslor jag tar del av det inte helt oväntade förslaget från centerns valberedning till ny partiordförande efter Maud Olofsson. Annie Lööf (Johansson) har onekligen profilerat sig som en av de mest intressanta inom centern under de senaste åren. Det framhålls hennes ungdom, kommunikationsförmåga, att hon passar både i traditionella centersammanhang som i mera liberala.

Nå, ungdom är inte en självklar merit, dessutom går den över med åren. Det som tillkommer med åren är förhoppningsvis erfarenhet, vilket inte är fy skam det heller. Speciellt inte om den visheten tillkommit också utanför det politiska rummet. Jag har en känsla av att Annie Lööf inte kan ha hunnit med mycket mera än att vara heltidspolitiker.
Hennes verbala förmåga är rätt tydlig, dessutom är hon inte främmande för "sociala media", som Facebook och liknande kallas.

Hon verkar också rätt så liberal, inte minst i ekonomiska sammanhang. Väl så mycket till höger dessutom, vilket för mig är en motsägelse - och som gör mig tveksam. Liberal är ju vänster, dvs motsatsen till höger. Socialliberal är därför inte precis det jag vill kalla henne. Om hon inte ändrar sig, vilket ju inte är omöjligt. En kombination av växande erfarenhet och medvetenhet om centerns utsatta läge kan bidra till en sådan kursjustering.

Hennes historia från FRA-striden ger också kluvna känslor. Hon var initialt emot FRA-lagen, men lät sig övertygas om att den måste röstas igenom, och till och med försvarade "kompromissen", som FRA-anhängarna kallade den. Kommer hon att fortsätta med sitt stöd för FRA-lagen och liknande inskränkningar i den personliga integriteten? Eller kommer hon i sin nya position vilja ompröva lagen i liberal, demokratisk riktning?

För centern finns nog inte mycket annat val än Annie, om partiet ska ha en framtidschans. Samtidigt finns flera frågetecken, speciellt om partiet vill framtona som ett modernt socialliberalt parti, som värnar den enskildes frihet i gemenskap med andra.

Avideologiserade partier och personval

Mitt föregående blogginlägg, om partipiska och dess oförenlighet med liberalism, har föranlett en liten debatt på Facebook, i första hand mellan mig och Anders Nordin (fd språkrör i mp).

Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.

Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?

Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.

Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.

Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).

Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.

Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.

Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.

Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc

Nej, det var inget aprilskämt. Och centern backade

För några dagar sedan skrev jag om hur kartläggningen av och registreringen av våra flygresor skulle skärpas ytterligare. Det var ännu en av dessa inskränkningar i vår integritet som nu lanceras i samma anda som FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Det presenterades den 1:a april, vilket gjorde att en och annan såg det som ett dåligt aprilskämt.

Centern var inte helt nöjda, men nu kan man höra i radions nyhetssändningar, att centern gett upp. Detta efter att även sossarna är med på tåget att kartlägga oss än mera.

Vad annat var att vänta? Vare sig centern eller sossarna har ju utmärkt sig tidigare för att respektera den enskilda människans integritet. Och allianspartierna (liksom sossarna) menar alltfort att det är viktigare att kolla varje människa än att inrikta sig på de som är misstänkta för brott.

Det här är nog inget aprilskämt, tyvärr. Kontrollen av oss skärps ännu ett steg.

SR:s nyhet i morse om kartläggningen om flygresor är nog tyvärr inget aprilskämt.

Redan i dag kan tull och polis i Sverige begära att ett flygbolag lämnar ut information om personer på en viss flygning. Det kan handla om alltifrån var resan börjar och slutar till hur man har betalat sin biljett och hur länge man har varit borta.

Centerpartiet tycker att det är okej att sådana uppgifter delas med andra länder om de sedan raderas inom ett dygn. Men enligt det direktivförslag som folkpartistiska EU-kommissionären Cecilia Malmström nu har lagt fram ska information från alla flygbolag lagras i fem år. Uppgifterna ska anonymiseras efter 30 dagar av integritetsskäl. Vilken öppning för sociogram...

Det här är något som Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet kan acceptera. Men Johan Linander (c) anser att det är en onödig integritetskränkning. Ja, sannerligen. Jag hoppas att han har hela centern med sig och håller hela resan (!) ut. Och att inte Reinfeldt lurar in centern i någon dålig kompromiss eller knyter upp sossarna eller sverigedemokraterna på sin linje.

Att Johan Batong Pehrson (fp) gillar det är ingen överraskning. (Överraskande, och tecken på att det kunde vara ett dåligt aprilskämt, vore det däremot om han sagt sig vara emot ytterligare övervakning av oss alla.)
– De flesta människor som är ute och flyger är väldigt tacksamma över att vi har en tydlig kontroll över personer som ska resa med planet.
– Men det är också så att resor runtom i världen är en förutsättning för att kunna begå mängder av brott. I det fallet är det viktigt att man försöker bekämpa den brottsligheten också när det gäller att kontrollera människors resmönster.

Denne Johan Pehrson är alltså rättspolitisk talesperson för Folkpartiet. Jag skulle snarare vilja sätta beteckningen orättspolitisk på honom. Observera att han säger "mängder av brott" och "kontrollera människors resmönster".

Förslaget visar också att Cecilia Malmström beskrivit en tragisk resa från att ha varit en solid (trodde vi) liberal till att bli en hök i frågan om övervakning och integritetskränkningar av oss medborgare.

Det är alltså en mängd uppgifter om vårt resande som nu ska registreras, kartläggas och lagras. Dock lär inte vad vi äter på flyget registreras. Tanken var att därigenom kunna kartlägga vår etnicitet och religionstillhörighet. Tänka sig! Vilka felkällor som finns... Allt motiveras av kriget emot terrorismen och sådant som trafficking.

Hur många terrorister eller skumma människohandlare torde resa med riktig identitet? Ungefär lika många som skickar komprometterande e-mail okrypterade gissar jag. Alltså är det ett svepskäl för att Öfverheten ska kunna skärpa kontrollen av alla oss vanliga medborgare. Så vi inte tar ett steg som de inte godkänt. Helst bör vi väl sluta resa också.

Jag menar att detta förslag är helt i linje med den absurda tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, som är ett hot mot mänskliga rättigheter, vilket jag skrev om igår. Man inför en integritetskränkning och kringskär våra mänskliga fri- och rättigheter med hänvisning till terrorism och ytterst grova brott. Sedan tillämpar man det på ett mycket vidare sätt.

Jag önskar det vore aprilskämt.

Tre riksdagspartier nära spärren

Vänstern, centern och kd är nära 4%spärren enl en opinionsmätning som SvD redovisar.
Vem blir förvånad?
Centern och kd sitter i knäet på moderaterna, utan egen profil.
Vänstern har visserligen lösgjort sig från sossepartiet, men har ändå problem både med partiledare och profil.

Märkligare är då att dessa tre inte har sällskap med fler partier snubblande runt 4%. I den takt sossarna rasar är de där om några månader. Och hur kan fp fortfarande lura folk att det är ett liberalt parti?
Att inte fler ligger riktigt illa till, kan det bero på att det inte finns fler partier att välja på? Att man inte känner till fler, eller att opinionsinstituten inte ger fler valalternativ?

Vilket leder till frågan hur många som avstått från att svara.

Politik utan folkrörelse

Några rader, bl a aktualiserade av en kommentar från Bengt Göransson, fd kulturminister (s).

Dagens partier är små, medlemsmässigt. Partiorganisationernas liv, utanför de centrala partikanslierna, är på ytterst låg nivå och mest förnimbart under valrörelserna - och då främst som mer eller mindra effektiva marknadsförare av centralt producerad valpropaganda.

De partier som, historiskt sett, haft något inflytande i Sverige (s, c, fp) var på ett eller annat sätt folkrörelseförankrade. Socialdemokratin främst då genom fackföreningsrörelsen. Centern (bondeförbundet) genom böndernas organisationer och inte minst SLU, bondeförbundets ungdomsförbund som höll igång både politik och nöjesliv på den landsbygd som en gång betydde mer för Sverige än Stockholm. Folkpartiet var stadigt förankrat, förutom i den intellektuella stadsliberalismen, i det socialliberala frisinnet, framvuxet ur de demokratiska folkrörelserna nykterhetsrörelsen och frikyrkorna - och faktiskt delvis även ur den tidiga fackföreningsrörelsen.

Det var rörelser byggde på en bred gräsrotsrörelse, genom engagerade människor med en ideologi som skolats och utvecklats i diskussioner i tillämpningen på vardagens problem och frågeställningar. Rörelser som skolat människor som förenade ideologi med praktik i strävan att göra samhället bättre.

Idag existerar inte dessa folkrörelser i den ursprungliga meningen. Då fanns inte härskaror av välavlönade funktionärer, utan de drevs av idealism. Då var medlemmarna det viktiga, inte statsbidragen. OK, rudiment finns även idag, men inte är de som tidigare.

Därför är det kanske inte så märkligt med den ideologiska förvirring och bristande förankring hos gemene man som präglar dagens partier. De spillror som finns kvar ägnar sig åt att vinna eller behålla makten. Men i vilket syfte? Det vet de knappt själva. Och partitopparna är vare sig representativa för de fåtaliga medlemmarna eller för väljarna.

När folkrörelserna var basen för partiengagemanget var det en deltagardemokrati. Idag är vi långt ifrån detta.
I stället har vi ett slags åskådardemokrati, som bygger på att mer eller mindre självutsedda "eliter" kämpar på en massmedial scen för att vinna åskådarnas gunst.
Att det finns en misstro emot dagens politiska etablissemang beror nog i hög grad på att det är många som inte vill vara åskådare bara. Vi vill vara deltagare.

Hur det ska ske är frågan. Det är knappast troligt att de gamla (bidragsberoende) folkrörelserna kan kanalisera detta. Men folk engagerar sig på olika sätt. Det som det gäller är att upptäcka och få dessa nya vägar för engagemang att ta sig politiska uttryck.
Annars blir klyftan allt större mellan riksdagshusets glasbubbla och väljarna.

Liberalism är inte en organisationsfråga.

Det har förekommit en debatt senaste tiden om en sammanslagning av fp och centerna. Som ett försök att rädda och stärka liberalismen. Ett argument har varit att "balansera" moderaterna, som idag helt dominerar i vart fall regerandet. Diskussionen har bl a sitt ursprung i ett antal artiklar i Liberal Debatt, men också diskuterat i dagspress, på Facebook och på bloggar.

Jag ska här inte gå in på alla för- och emotargumenten, men vill ge min syn på frågan. Utifrån min bakgrund.

Den som känner mig vet att jag varit folkpartist i femtio år, därefter gick jag ur partiet pga dess ideologiska förfall. Det är redan några år sedan och föregicks av en period där jag succesivt blev alltmer plågad av att se hur socialliberalismen förtunnats och ersatts av ... av vad? Tja, till en del av nyliberalism, till en del av allmänna högersynpunkter, till en del av ren och skär maktsträvan förklädd av en populistisk smörja/sörja. Jag bytte inte åsikt eller ideologi, men eftersom partiet gjort det kände jag att jag måste lämna det. Med stor smärta.

Under mina aktiva fp-år sa jag då och då, i ett slags galghumor, att liberaler är så liberala att de inte kan tänka sig att organisera sig i ett parti. Som liberal är man på något sätt alltid i opposition emot det etablerade, och då blir partianslutning ett tvång man inte vill underkasta sig. Liberaler älskar frihet. Men politik handlar om det vi måste göra gemensamt. Och socialliberalismen handlar om frihet i gemenskap. Länge var ju också socialliberalism detsamma som folkpartiet.

Jag har alltså en längre historia inom fp än de flesta av dagens aktiva. Jag minns när sammanslagningsplanerna aktualiserades på 70-talet. Fp hade gjort ett dåligt val 1973 och c var på framgång, pga Fälldin och det begynnande kärnkraftsmotståndet. C var då ett utpräglat bondeparti, om än med en inbrytning i städerna på gång. Speciellt var de gammeldags centerpartisterna i kommunalpolitiken oerhört konservativa och samtidigt rena maktspelare med förakt för ideologi. Det de agerade för, det var fördelar för bönderna och/eller partiet.
Detta var en stark kontrast till de ideologiskt medvetna socialliberaler typ Gunnar Helén och Per Ahlmark (+ t ex Gabriel Romanus, Olle Wästberg, Hans Lindblad, Hans Blix, Ola Ullsten m fl) som styrde och var ledande inom fp. Fp var då, som sagt, ännu ett klart socialliberalt parti. Jag tillhörde de som var beredd att starta ett nytt liberalt parti då, om sammanslagning hade skett. Men det behövdes inte. Och vid valet 1976 gick fp starkt framåt, och den första icke-socialistiska regeringen på mer än 40 år kunde bildas. Och i den förde fp en politik på gränsen till sammanbrott, och det för att föra fram socialliberal politik. Onödig anpassning till höger var helt otänkbar!

Idag är situationen annorlunda. Fp har som sagt lämnat liberalismen (även om enstaka liberaler finns kvar) och centerns liberala historia blev kort, mycket kort, bara några år i 2000-talets början, även om en och annan som kallar sig liberal finns kvar. De senaste 4-5 årens faktiska politik från fp och c ger inget underlag för att tro på en liberal förnyelse genom en sammanslagning av partierna. Att det hos kvarvarande liberaler inom både fp och c finns en uppgivenhet över situationen, det har jag full förståelse för.

Men att två f.d. liberala partier skulle bli liberala på grund av en sammanslagning, det kan jag inte finna logiskt.

En liberal pånyttfödelse partipolitiskt måste nog ske på annat sätt. T ex genom att man faktiskt blir socialiberala igen! Antingen att fp och/eller c som partier återfinner liberalismen, eller så genom att de kvarvarande ideologiskt medvetna socialliberalerna inom fp och c söker sig bort från sina gamla partier och ansluter sig till andra liberaler som redan hoppat av och startat något nytt.

Liberalismen inom svensk politik kan inte pånyttfödas genom en organisatorisk förändring. Den kräver ideologisk medvetenhet först och främst!