Reinfeldts samtal med andra toppledare

Fredrik Reinfeldts samtal med fyra andra toppledare, mer el mindre avgångna, har rönt en hel del kritik.

En del kritiker tycker att Reinfeldt inte var journalistiskt kritisk, och/eller nog "vänster" som en del av hans kritiker anser att SVT-journalister ska vara. En del gissar att SVT med de programmen ville ge en motvikt till att SVT anses vara vänstervridet (vilket är en överdrift).

Jag tycker att programmen, som helhet, var bra och intressanta. Faktiskt oväntat bra.  Och att kritiken inte är berättigad.

För det var en fd statsminister som frågade ut sina intervjuoffer. Jag tror inte med ambitionen att vara journalist. För det är han inte. Och även om han inte intervjuade som en kritisk journalist (det ska ju journalister vara!), så fick han fram rätt mycket av intresse, som gällde just de  som  han intervjuade. Men visst, ibland skymtade det ju fram vad Reinfeldt själv tyckte och var han stod. 
Det var kanske onödigt, eftersom programmen ju inte skulle behandla honom.

Jag såg programmen som samtal som fördes mellan en avgången statsminister och med några personer som han träffat under sin tid som politiker. Personer som haft viktiga positioner, tre av fyra har varit statsministrar (motsv) och en topprådgivare åt president Bush. Reinfeldt kunde inte, och det avsågs säkert inte, ställa hårda journalistfrågor, men att han mött dem tidigare i sin positon som statsminister gjorde att han ändå kunde få fram mycket av intresse om hur de såg på själva. Och till en del sådant som vi vanliga, om än politiskt intresserade, människor kanske inte kände till. Jag menar, så hårt har man inte "bevakat" alla dessa.

Tappade min grundliga genomgång, en timmas arbete.  Försöker göra en starkt förkorta grej i st.

Alltså, kritiska intervjuer ska journalister göra. Kritiska och analyserande oavsett journalistens egen politiska-ideologiska hemvist. Reinfeldt samtal visadeds andra sidor av samtalsparterna, men också hur Reinfeldt, trots att hans och den han pratade med olika ideologier, sökte hitta likheter med dem. Och att han gärna vill visa att han och den andre stod för något slags "modernitet", förnyelse av politiken.

Nå, Condoleezza Rice var rådgivare och utrikesminister åt George W Bush, mycket intelligent, vad man än anser om hennes poliltik. Och visade en bredare bild än man fått i teves nyhetsinslag. Republikan ja, och statsvetare. Och redovisade vilka aspekter hon faktiskt tog in innan hon tog ställning. 
Danske Fogh-Rasmussen, ideologiskt en mix av nykonservatism och bondeliberal (Venstre är ju ett bondeliberalt parti, som gått åt höger unde senare decennier.) Som också samarbetat med populistiska Dansk Folkeparti, Glistrups skapelse.  Men framför allt en väldigt trogen USA-vän.
Jag kan se hans styrkor, men inte är jag odelat positiv till honom. Inte alls, hans attityd irriterar mig.

Jens Stoltenberg, socialdemokrat. Som fick hantera Utöya... och förnyade sitt parti så raskt att han förlorade makten efter bara 17 mån som statsminister. Men som kom tillbaka. En sympatisk man, som trots allt han gjort - och fortsätter göra - ändå känns lite blek, Och som generalsekreterare för NATO har han en viktig roll, men som gör att han var väldigt försiktig när Reinfeldt försökte pressa honom på hur han uppfattade Trump.

Tony Blair var ju den som för en ovanligt lång period lyckades bryta torys regeringsmakt och samtidigt reformerade det gamla stela Labour till något som mera låg i tiden. Labour blev Nya Labour. Vilket uppenbarligen inspirerade Reinfeldt att göra moderaterna till Nya moderaterna. Försök alltså att från två håll omforma partierna mera till "mitten".  Man får väl säga att Blair lyckades bäst och för en något längre tid, men att idag har nog Labour tappat en del av sin förnyelse, är mera av gråsossar igen. Och nya moderaterna är för fullt på reträtt från sina (bitvis) modernare linjer tillbaka till en mera gammelkonservativ linje, ok med en del nyliberalism också - vilket ju är ett slags neokonservatism.
Tony Blairs eftermäle har inte blivit så positivt, trots väldiga framgångar inrikes betr att skapa ett modernt, närmast socialliberalt,  välfärdssamhälle. Blair ställde ju upp på George W Bush sida betr Irakkriget, trodde på Bush och säkerhetstjänsternas uppgifter att Saddam Hussein hade kärnvapen. Det var en felbedömning, av både Bush och Blair, men Blair har fått sota mest för den. Som sagt, det var en felbedömning, av stora mått.
Mitt intryck av Tony Blair och hans tid som regeringschef är dock i det mesta övriga mycket positiv, när man får en snabbrepetition så här, Och kan se den mot bakgrund av vad som hänt i Storbrittanien och dess förhållande till omvärlden - inte minst betr EU - hur hans efterträdare vid makten handlat.

Intressanta progam, som blev samtal mellan (avgångna) makthavare av olika bakgrund ideologiskt. Där möjligen Reinfelt kunde ha hållit sig själv lite mera i bakgrunden, för det skulle ju inte handla om honom. Men där han inte skulle vara något slags skjutjärnsjornalist.
Faktiskt en typ av program jag gärna skulle se mera av. För allsidighet i samhällsbevakningen. Och som komplement till den kritiska journalistiska bevakningen, som också är SVTs och övriga medias uppgift.
 

Kdu-ordf på villospår. Med tillägg.

KDU:s ordförande Sara Skyttedal har i en DN-debattartikel försökt sig på samma bransch som Fredrik Reinfeldt, om än från en annan vinkel. Att se "balanserat" på flyktingpolitiken.
Citat: "För få bostäder. För att integrationen ska fungera räcker inte positiva attityder. Vi måste ha balans mellan antalet asylsökande och vår mottagningskapacitet. Vi måste nu seriöst börja diskutera var gränsen går för hur många vi kan ta emot och utifrån det pressa andra EU-länder, skriver KDU-ordföranden Sara Skyttedal."

Därmed har hon också "lyckats" att i likhet med Jimmie Åkesson bortse från de humanistiska skälen i frågan har hamnat i ett kollektivtänkande och statistik.

Hennes DN-artikel är lång och ordrik, men är i allt väsentligt ett slags ursäkt för att eftersom vi saknar bostäder och jobb för flyktingarna så "räcker inte välvilja,  I stället menar hon att det krävs en balans i Sveriges strukturella kapacitet för flyktingmottagande och hur många som ska tas emot. I dag råder det brist på hyresrätter i landet. Samtidigt har arbetsmarknaden höga trösklar vilket gör det svårt för många flyktingar att få arbete. Kombinationen av de två faktorerna skapar risker, " 

Alltså, menar hon, vi måste sätta stopp, vi/Sverige klarar inte fler. Som Åkesson säger, det är för dyrt med flyktingar. Tänk så "balanserat".....

Jag hävdar att, enl erfarenhet, så ger flyktingmottagande på sikt en vinst för Sverige, både ekonomiskt och humanitärt. Därför är Reinfeldts "känslosamma" snack om kostnader lika illa som Jimmie Åkessons och Sara Skyttedals snack om gränser och strukturella brister. 

Om man, som Skyttedal ändå anser, vill ha en human flyktingpolitik, så bör slutsatsen av hennes farhågor (?) bli en annan.
Betr andra länder. Givetvis ska Sverige söka förmå andra rika länder att öka mottagandet av asylsökande flyktingar. 
Betr Sverige. Sänk handläggningskostnaderna betr de asylsökande. Vi har en omfattande byråkrati som fördyrar. Bygg fler bostäder, snabbt - för det behövs fler - och låt inte hyresvärdar tjäna enorma summor på att hyra ut till överpriser. Skapa fler jobb, och låt flyktingarna komma ut och få söka jobb tidigare.

Att välvilja inte räcker, där har Skyttedal rätt. Men därför ska vi inte ge upp och stänga gränserna. Sverige (och kdu-ordföranden) måste vidta konkreta åtgärder för att ge plats för och arbete till flyktingar. Det är en humanitär flyktingpolitik. Och vi behöver även flyktinginvandrare, utan dem skulle stora sektorer bl a inom den offentliga sektorn, braka ihop. Och på sikt ger de en samhällsekonomisk vinst för Sverige. 
---
Tillägg: Såg detta på FB, skrivet av Karl Beijbom, som påtalar 
"den stora boenderesurs som villorna i vårt land utgör, i synnerhet i villahushåll där barnen flyttat hemifrån. 

Det finns säkert 100 000 villor med plats för någon eller några asylflyktingar, bara villaägarna ville öppna sina hjärtan. Det gäller villaägare i Täby, Danderyd, Vellinge...men också i Köping, Älvkarleby, Tranås och Åmål. 
Allra viktigast är att ensamkommande flyktingbarn får bo i familj. Flera tusen ensamkommande flyktingbarn bor i baracker, med varandra.
Den som får bo i familj i stället för i barack integreras snabbare och lättare."

Om ögonen öppnades för detta, hos både myndigheterna och villaägarna, så borde det vara till stor hjälp, i vart fall övergångsvis, för det akuta behov som kan uppkomma snabbt.  Men givetvis måste också det byggas mera, för både "svenska" och "nysvenskar",  (Det ger ju jobb också. )

Det borde även bli billigare. Många skulle nog upplåta plats utan ersättning, men självfallet bör en ersättning utgå för den eventuella merkostnad som ett upplåtande kan medföra. Inget i höjd med den hyra som flera av dagens hyresvärdar för asylboende kräver dock. 

Den "humane" Jimmie Åkesson

Reinfeldts klantighet gynnar Åkessons SD.

SD-ledaren Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Verbal och hal som en ål. Det är inte minsta tvekan om att hans s.k. sverigedemokrater vilar på och kommer ur nazistiska och rasistiska rörelser och tankevärldar. Det vill inte Åkesson kännas vid. Han klär sig och uppträder prydligt och belevat, han bemödar sig om att argumentera i stället för rabbla alltför förenklade slagord, som snabbt skulle avslöja hans fördomar. Han har vunnit framgångar, och han når fler väljargrupper med sitt dubbla budskap.

TV-utfrågningen av honom visade hans skicklighet att klara detta, men också budskapets brister.  Märkligt nog blev Åkesson lite överrumplad av utfrågarnas inledning, där de ifrågasatte SD:s beräkningar av vad deras förslag betr A-kassan skulle kosta. Han gled undan och sa sig inte minnas vad  SD beräknat kostnaderna till, men det visste ju utfrågarna som också hade beräkningar som andra gjort, som visade att SD gjort glädjekalkyler på flera miljarder. Detta gjorde att många borde erinra sig att SD i sina, ofta populära förslag, inte "kan" räkna eller väljer underlag ytterst selektivt för att få "sin" budget att gå ihop. Trots att partiet alltid svepande hänvisar till att minskad invandring (dvs att sluta ta emot flyktingar) skulle ge resurser till allt de föreslår.  Kostnaderna är ju, enl SD, enorma, och skulle enl Reinfeldt bli än större de närmaste åren. Något Åkesson självfallet villigt upplyser om.

Åkesson menar att Sverige inte ska "släppa in" så många flyktingar, p g a kostnaderna. De har han sagt från början, om än kostnaden inte alltid varit huvudskälet utan mera grumligt främlingsfientligt. Numera förnekar han ihärdigt att han skulle vara rasist utan en socialkonservativ nationalist. Alltså värnar han om Sverige genom att "minska" invandringen och anser det mera humant att skicka pengar till flyktingarnas närområde. Dvs till de länder, ofta fattiga, som ligger i omedelbar närhet till det land där krig och förföljelse pågår. Och där det oftast är mer än överfullt av flyktingar, som lever under svåra förhållanden och med risk för nya angrepp från förföljaren. Att det, trots allt, bara är en liten rännil av dessa flyktingar som efter svåra umbäranden når Sverige nämner han inte, tvärtom. Han ville inte heller svara på frågan om han själv, i samma situation som flyktingarna, skulle vilja stanna i dessa flyktingläger eller sträva efter att komma till mera trygga förhållanden. Han ville inte se hur det är för den enskilda människan, utan såg bara statistik över antal och faran i att ta emot "för många".  Så var det med hans humanism.

Det är fullt klart, syns det mig, att det allt överskuggande målet för Åkesson och hans SD är främlingsfientlighet, rasism, en vilja att "hålla Sverige rent" från alla sorters invandrare, vare sig de är flyktingar, arbetskraftsinvandrare, s k kärleksinvandrare eller bara ha en aning mörkare hudfärg än "riktiga svenskar".  Sveriges rasrena folkstam ska bygga på  färre aborter...
Allt detta förnekar han ivrigt, och skyller på kostnaderna. I kalkylerna tas då inte med de inkomster som Sverige får (även i skatter) när flyktingarna etablerat sig och fått (eller skaffat sig, t ex genom egna företag) arbete. Att kostnaderna bara är initiala utgifter för något som mera kan ses som en investering i framtiden, det blundar han och SD helt för.  Han vill ju inte heller att invandrarna ska ha jobb.  Att stora delar av t ex vård och omsorg i Sverige skulle braka ihop utan de utlandsfödda, det förnekar han också. Det är inte relevant i sammanhanget, menar han...  Att det finns mänskliga, humana skäl för att ta emot flyktingar, det kan han inte se.  Och det är sannerligen inte lätt att få asyl i Sverige. Det är svårt att ta sig hit, och prövningen tal lång tid och blir kostsam både för den enskilde och samhället då den sökande inte kan arbeta.

För att inte bara locka de främlingsfientliga och underblåsa rädslan för främlingar och annat som känns nytt, så lyfter SD fram de (kortsiktiga) kostnader som han menar att flyktingarna orsakar Sverige. Och att de pengarna i stället kan användas till sådant som lägre skatt för pensionärer, bättre sjukvård, bättre omsorg och sociala skyddsnät.  Eftersom kalkylerna är felaktiga och ofullständiga och inte ser till plussidan så är det ett bedrägligt sätt att låtsas finansiera de i och för sig riktiga och behövliga åtgärder SD föreslår.

Jag har full förståelse för att många blir oroade av de siffror som Åkesson (med Reinfeldts hjälp) presenterar. Men de håller alltså inte. De vilar på gissningar och godtyckligt valda underlag.  Det är inte i första hand de förmodade ökade flyktingarnas antal, som kan ge behov av skattehöjningar. Det är en allmänt försämrad konjunktur i kombination med effekterna av för stora skattesänkningar tidigare (genomdrivna av m och stödda av SD) och diverse smärre reformer som partier i båda blocken vill genomdriva, även om de talar tyst om att de kostar pengar. Reinfeldt var otydlig om detta, ja delvis förnekade han det.  Och detta gör att Åkesson kan glädja sig åt Reinfeldts "erkännande".

Jag förstår också att många gärna ser att SD:s förslag till förbättringar i olika avseenden genomförs. Men finansieringen håller inte. Det viktiga för SD är att locka väljare med dem, så att SD ska kunna bedriva sin främlingsfientliga politik.

Alltså, den som ser humanitära skäl att ta emot flyktingar, kan inte stödja SD. Inte heller den som som vill främja svensk ekonomi och utveckling.  Alla andra riksdagspartier är bättre alternativ.

Den som vill se förbättrad sjukvård, äldreomsorg och bättre villkor för pensionärer etc, de har också bättre alternativ i alla andra partier, om än vägarna att nå dit kan skilja sig.

Det här med debattstilar - och att väcka förtroende

Hörde riksdagsdebatten idag den 7 maj. Eller rättare sagt, jag hörde vissa fragment här och där.  Till och från verkade den hetta till lite, det är ju valår. Jag ska dock inte recensera den, men det jag hörde föranleder  en del reflektioner.

Var moderatledaren Reinfeldt ö h t med? Det var någon i början som mumlade lite tråkigt, kan det ha varit han? Och sossen, är det Mikael Damberg, hörde jag, utan att jag spetsade öronen. Lät rätt lugn och saklig, men så oerhört ointresserad. Annars gillar jag ju en lugn och saklig debattstil.

Men så var det de andra. Åsa Romson (mp) låter alltid mycket saklig och kunnig, och brusar inte upp eller försöker domdera, det gillar jag. Man lyssnar, i vart fall jag, och kan nästa hålla med, fast riktigt så lättlurad är jag ändå inte. En del av det hon säger är väl OK rent sakligt sett, men långtifrån allt eftersom hon ju ska predika miljöpartiets hela program. Gustaf Fridolin, det andra språkröret lät mera övertygande tidigare, men nu för tiden så känns han mera tunn, och aningen mera aggressiv i sin framtoning. I vart fall som jag minns honom tidigare.

Jan Björklund sa ovanligt mycket bra idag, speciellt då om EU och dess fördelar. Ett klart ideologisk framförande om EU som fredsprojekt och för samarbete i demokratisk anda och emot nationalism och inskränkthet. Men, som vanligt så låter han så skarp och snudd på aggressiv att många utanför den innersta kretsen slutar att lyssna - tar inte till sig det vettiga som han kan säga. Och det  är verkligen synn en dag som denna då samarbete och försvar för demokrati stod i fokus. (I det jag hörde i alla fall.)

Den till vänsterpartist förklädde kommunisten Jonas Sjöstedt är ungefär motsatsen till Jan Björklund. Lugn och behärskad, inte minsta aggressiv så  många låter sig lätt förledas att svälja hans ord utan minsta eftertanke. Ett framställningssätt som kan få lyssnare att inte inse att Sjöstedt och hans vänsterparti förespråkar en nationalism som avskyr samarbetet inom EU. En inställning som i grunden är mycket snarlik det som sverigedemokraterna har till EU. En skicklig demagog, Sjöstedt!

Den unga centerledaren då, Annie Lööf? Svår att begripa sig på. En blandning av mjuk och hård framtoning. Talar rätt snabbt och rappt, men något saknas ändå. Det märks att hon är ung, saknar erfarenhet, men att hon ändå vill prata om det mesta. Och lyssnar man känner man, jag i vart fall, hur ihåligt det låter.

Kd-ledaren Göran Hägglund, märkte jag ö h t inte. Men Jimmie Åkesson kunde jag inte undgå att märka. På sätt och vis är han en skicklig debattör. Som faktiskt söker hålla en både lugn och saklig ton och ändå har en skarp ton med udden emot alla andra partier, och speciellt då i allt som rör flyktingar, invandring, u-hjälp etc. Han försöker spela både på främlingsrädslan och de än värre rena fientliga och i botten nazigrundade strömningarna - och spela på missnöjet både med alliansens och de röd-grönas politik och i stället marknadsföra en sossepolitik från 60-70-talen. En märklig mix, som ändå lockar många. Jag lockas varken av mixen eller hans debattstil. Men andra verkar gå på det.

Det är alltså stor skillnad mellan partiledarnas debattstilar och framtoning i sina framträdanden. En del döljer sina vettiga åsikter med en aggressiv ton, andra döljer sina verkliga åsikter i en mjuk och förledande lågmäld framtoning. En del märks inte alls...

Borgs virriga omsvängning

En del kommentarer till Borgs och moderaterns omsvängning betr skatterna menar att Borg inte tänker. 

Men nog tänker moderaterna. Men det leder till så knepiga resultat. De vill ju på något sätt vrida vaknet ur händerna på sossarna, som ju vill höja skatterna. Och då ska m det också.
 Först sänker de skatter som inte behöver sänkas, i vart fall inte så mycket. Och gör det orättvist. Sen lånar de till dessa skattesänkningar.
Sen byter de fot, och höjer en massa skatter. I en enda röra. En del fullt OK (spritskatt etc) en del annat mer el mindre galet. Tar bort avdraget för pensionssparande eftersom det inte behövs någon sparstimulans, säger Borg.
Det avdrag som pensionssparare fått (nja, fått?)  är uppskjuten skatt. Nu blir det dubbelbeskattning för den som fortsätter spara till ålderdomen. Först skatt på den inkomst man sparar på, sen skatt en gång till när pensionen (eventuellt) betalas ut. Moderat logik som slår knut på sig själv. (Väldigt lik den som sossarna för övrigt brukar hamna i.) 
Och så sänker M bidragsdelen av studiemedlen, för att studenterna ska låna - låna för konsumtion. Eller så ska de extraknäcka så de inte hinner med studierna, som alltså tar längre tid. Konsekvens? 
Och höjd bilskatt - så det blir ännu dyrare att bo i glesbygd. Dvs se till så folk flyttar till överhettade storstäder med bostadsbrist och skyhöga hyror. Hm.... 

Det var ju  mera förslag, men dessa räcker väl för att visa hur vimsigt m tänker? 

Hörde inledningsvis en del gny från en del alliansbröder. Men det verkar tystna snabbt. 
Har Borg eller Reinfeldt hutat år de andra, sagt att nu ska det vara tyst i alliansklassen?  Inga soloåkningar inte. 
Vi får väl se...

Om biståndet och moderaterna

Som en kommentar till mitt tidigare inlägg om biståndspolitiken och folkpartiets inställning till den följer nu några rader betr moderaternas (och indirekt även vänsterpartiets) historia - och nutid i frågan.

 Jag hörde nu på morgonen (måndagen 9 dec) i radion att Lars Ohly (v) ville att moderaterna och Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för sina tidigare mycket negativa och fördömande ord om Nelson Mandela och ANC. Han menar att annars är det hyckleri när Reinfeldt reser till Sydafrika för att delta i begravningen av Mandela, en man som de ännu i sen tid kallat för terrorist. 
Nu är väl inte Lars Ohly och hans vänsterparti de som har den bästa meritlistan betr att stödja demokratiska rörelser - tvärtom har ju deras mål varit socialism i st f demokrati. Men hans kritik av moderaternas mörka historia i detta är fullt berättigad! Moderaternas inställning har varit negativ till bistånd pga en slags kvardröjande kolonial inställning och dessutom gått på näringslivets (läs Wallenbergs) linje för hur eventuellt bistånd och stöd till u-länder ska gå till. Dvs en inställning som mera gynnar svensk industri än resp u-land och dess demokratisering. Och än idag är moderaterna snabba på att använda biståndbudgeten för allehanda kostnader som inte har med bistånd att göra. 
Detta för att de anser att Sveriges bistånd ska begränsas. De talar om effektivitet (vilket är ett självklart krav), men använder det för att begränsa stödet!  

Det är märkligt att dagens folkparti i regeringsställning inte protesterar kraftigare emot denna själviska och negativa syn på bistånd och demokrati som moderaterna företräder.

Det var beklämmande att höra hur Gunnar Hökmark inte ville ge den begärda ursäkten för moderaternas räkning, hur han slingrade sig som en mask.  Moderaterna vill gärna komma ifrån sin historia i olika avseenden, och det utan att erkänna tidigare misstag.  Ynkligt! 

Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

Förpackningar i politiken... om nygamla moderaterna

Ser i DN en artikel där förre högerledaren, förlåt, moderatledaren Bo Lundgren menar att Fredrik Reinfeldt genomfört den politik som Lundgren förde fram i valrörelsen 2002. I allt väsentligt då. Visst har han rätt.
Det Fredrik Reinfeldt gjorde var att presentera varan i ny förpackning, vilket dolde det faktiska innehållet.

DN prickar av Lundgrens förslag och vad "nya moderaterna" under Reinfeldt genomfört. Med hjälp av sina små stödpartier...

Jag måste konstatera att många gått på detta med den nya förpackningen. Två gånger dessutom. Och konstaterar att det finns många förpackningar som är onödiga, om de inte bara är till just för att dölja innehållet.

Allt medan sopbergen växer.

DN:s artikel avslutas med en avslöjande kommentar, om ärlighet. Grunna över den.

"Men som helhet ser du (Lundgren) inte så stora skillnader i den reella politiken mellan de gamla och nya Moderaterna?

– Nej, så är det. Det handlar inte bara om volymen skattesänkningar. Vi ville sänka skatten för den som hade ett arbete, och det vill vi nu. Men vi hade en bredare palett och det skrämde många människor.

En del menar att du var för ärlig?

– Om det sedan var ärlighet eller inte ... Jag hoppas att alla politiker kan vara ärliga och faktiskt säger vad de vill göra."

Etnicitet - ett fult ord?

Fredrik Reinfeldt har, kanske lite vårdslöst, använt ordet "etnisk" i ett försök att analysera vilka som är arbetslösa. Det skulle han inte gjort, för nu rasar debatten i sociala media. Eller rättare sagt, två debatter, av olika intensitet.

Mest intensiv är debatten om ordet, och många anser det förnedrande att säga att det finns "etniska svenskar". Därmed anses det rasrelaterat! Hoppsan.
OK, ordets innebörd kan vara svårt att definera helt tydligt, men att säga att det är (enbart) rasrelaterat - och därmed rasistiskt - är ytterst förenklat. Inte mist eftersom "ras" är ett ytterst diskutabelt begrepp.
Etnicitet är ett vidare begrepp som innefattar, som jag ser det, var man bor, hur länge och i vilken mån man själv anser sig tillhöra den kulturkrets, som är den dominerande i området.

Många som bor i Sverige betackar sig för att kallas för "etnisk svensk", trots att de i mångt och mycket (on än möjligen inte 100%) faktiskt levt länge i landet och ansluter sig till svensk kultur.
Och de pekar stolt på sitt ursprung någon annanstans i världen, sina föräldrars eller längre tillbaka i tiden. Och en del påpekar sin mix i "stamtavlan" med finskt, ryskt, judiskt, vallonskt inslag. Vilket, enl mitt sätt att se det, på intet sätt exkluderar dem från att också kunna se sig som etniska svenskar.

Varför är det fel att känna sig som etnisk svensk då? Man behöver inte på något sätt sympatisera med sverigedemokraterna för det. Man behöver inte ens vara speciellt stolt över det, men ändå se det som en slags neutral upplysning.

Helt uppenbart är dock att ordet ges mycket olika tolkningar, negativa eller positiva och även som statistiskt neutrala.

Där är vi inne på den andra diskussionen. Kan inte ord användas neutralt, för att t ex anvädas som statistiska underlag i samband med att man söker utreda olika problem eller brister i samhället? Det anser jag att man måste kunna göra.

Om man anser/inser att vi har för hög arbetslöshet i Sverige, är det då inte rimligt att analysera hur den är beskaffad? Vilka som är arbetslösa, om det finns skillnader mellan olika grupper etc? (Att Reinfeldt kan anses som bristfällig i åtgärderna är en annan sak!)

Ett annat exempel. Om det nu är skillnader mellan lönen för kvinnor och män i samma yrken, ska man då inte nämna orden "kvinna" eller "man"? Ska man bortse från kön och bara söka hitta andra orsakssamband.
Ska man bortse från problemet om man inte tolkar ord neutrala?
Blir det inte då så att man anser att vissa problem inte finns?

Ska, bör eller kan. Och om det behövs täckning för pensionerna.

Det känns mycket ovant detta, att jag "måste" försvara Reinfeldt. Han är ju en av mina speciella hackkycklingar.
Låt mig dock börja med att konstatera att det just nu förekommer ett otal diskussionstrådar på Facebook om uttalande av Annie Lööf, Mats Odell, Ann Wibble (!) - och vad Fredrik Reinfeldt sagt betr pensionsålder. Jag blir beklämd när debattörer felciterar i syfte att visa sitt hat emot någon person. Uttalanden om att något "bör" vara, kunna vara, på det ena eller andra sättet, det beskrivs som om att den som sägs ha sagt detta är världfrånvänd och att han/hon sagt att ungdomar SKA spara ihop 200 000 kr, att Odell har köpt lägenheter till sina barn när det han gjort är att gå i borgen för barnens köp, att Ann Wibble sagt att man SKA har en årslön på banken. Eller att Reinfeldt sagt att VI SKA jobba till 75. Det de uttryckt är faktiskt önskemål, målsättningar.

Jag tycker faktiskt det är bra målsättningar att folk bör eller ska kunna (genom stimulans) spara ihop pengar till buffert för olika kostnader i livet. Bättre än att plötsligt stå på bar backe och tvingas låna till dyr ränta eller springa till socialen. Och den som förstår det minsta om ekonomi borde begripa att den eventuella pension som kan utgå till dagens unga och nyfödda blir ytterst liten om de arbetar (dvs ger underlag till pension) bara runt trettio år och sedan tror sig kunna leva på denna pension tills de blir 100 år eller mer. Det är ju tyvärr så att inträdet i arbetslivet ofta sker först i 30-årsåldern, av olika skäl. Och den faktiska pensionsåldern idag är runt 62-63 år.
Hur ska runt 30 års arbete ge underlag för en rejäl pension som ska räcka i 40 år?

Detta är politikerna medvetna om, men har tassat runt. Kanske pga att de (de heltidsavlönade) själva har så fina pensionsvillkor! (Vilka jag anser skulle anpassas till de villkor som gemene man har!) Och kanske för att pensionärerna betalar mera skatt än de i verksam ålder, pga politiska beslut.
Nu slängde Reinfeldt ut en brandfackla, och nog tog det eld. Han menade att pensionsåldern bör vara mera flexibel än den är idag och att det vore bra om många valde att arbeta längre. Han sa inte att alla ska arbeta längre!
Han sa också att det måste blir mera naturligt att byta jobb någon gång i livet, så att den som t ex har ett fysiskt tungt arbete i god tid byter till något annat så att han/hon kan fortsätta att arbeta utan att slita ut sig. Att arbetslivet blir mera människovänligt. Givetvis innebär det också att det krävs stora och nya insatser av vuxenutbildningen.

Idag finns en formell möjlighet till flexibilitet, stegvis framdriven av t ex Gunnar Heléns fp (på den tid fp var ett socialliberalt parti) och även senare. Men den har främst använts för att gå i pension tidigare, med följd att pensionen reducerats.

De stora praktiska hindren är mentala, och att inte minst fackliga avtal (mellan facken och arbetsgivarna) förutsätter att folk slutar arbeta (senast) vid 65.

Förutom det uppenbara ekonomiska behovet av att arbeta längre, både som ung och äldre, så borde det också vara en mänsklig rättighet att få arbeta så länge man vill och kan. Många vill det, varför göra det svårt för dem?
Åldersdiskriminering är en styggelse. Andra kan inte idag, pga praktiska hinder och för tunga arbeten. Dessa hinder bör självfallet arbetas bort, även om det givetvis inte är en enkel uppgift.

Reinfeldts svaga regering

På olika bloggar och än mer på Facebook har under senare tid skrivits en del om hur svag Reinfeldts regering är. Visserligen är moderaterna ett stort parti, men regeringen är en koalitionsregering - utan majoritet. Till yttermera visso så har inte den "egentliga" oppositionen, de som kallar sig de röd-gröna (s, v, mp) majoritet heller. Detta efter sverigedemokraternas (sd) intåg i riksdagen. Ingendera sidan säger sig vilja ta i sd med tång ens. Ändå blir båda sidor (javisst!) beroende av sd för att vinna många voteringar.

Vad visar det? Ja, att har man inte majoritet så måste en skicklig ledare vinna ändå i riksdagen.

Många, speciellt då moderater, anser att Fredrik Reinfeldt är en stark och och skicklig ledare och statsminister. Nej, menar jag, då skulle han inte ha satt sig i denna situation, där sd får spela vågmästare.

Jag ställde några frågor till Hans Lindblad (fd fp-riksdagsman, och med klart minne från hur det fungerade under Ola Ullstens tid) om detta. Ola Ullsten ledde ju en renodlad fp-regering 1978-79, med smalt mandatstöd, men lyckades ändå få igenom sina förslag i riksdagen. Detta är Lindblads kommentar.

"Ullstens regering var parlamentariskt svag men som enpartiregering kunde den lätt fatta beslut, vilket var en lättnad för allmänheten som lidit av att se långbänkarna under regeringen innan.

Fälldins första och andra regeringar var majoritetsregeringar, men föll båda till följd av inre splittring.

Reinfelds första regering är den första icke-socialistiska majoritetsregering som lyckades sitta persioden ut.

Nu har Reinfeld en minoritetsregering, men utan den beslutsförmåga som Ullstens enpartiregering hade.

Att vara koalitionsregering och minoritetsregering samtidigt är att förena två svagheter."

Slutsats: Reinfeldt regerar som om han (fortfarande) hade majoritet, vilket är dömt att misslyckas. Vore han en skicklig ledare, som dessutom lät alliansens riksdagsmän förhandla fram lösningar i riksdagen för breda majoriteter, skulle inte sd få den vågmästarroll de har idag.

Med en skicklig statsminister så är en minoritetsregering bestående av ett parti (som Ullsten och fp var) att föredra före en koalitionsregering i minoritet.

Uppenbarligen tror sig inte Reinfeldt om att kunna samla breda riksdagmajoriteter bakom sig om han ledde en renodlat moderatregering. Och frågan är om det finns andra partiledare (oavsett färg) som idag skulle klara det heller.

Förslag till Reinfeldt betr FAS 3

Att FAS 3 är ett totalfiasko, det är fullt uppenbart för alla som har den minsta kunskap om problemet. Det borde till och med statsminister Fredrik Reinfeldt inse, inte minst mot bakgrund av hans och moderaternas envetna tjat om arbetslinjen, att ersätta låtsasjobb med verkliga jobb.

Jag vill inte gärna tro att avsikten med FAS 3 är att förnedra och skuldbelägga människor genom FAS 3 såsom den verkställs av Arbetsförmedlingen!

När jag nu läser om hur Japans premiärminister Naoto Kan avstår från sin lön pga kärnkraftolyckan i Fukushima och tills krisen där är över, då får jag en idé.

Fredrik Reinfeldt ska offentligt erkänna sitt och regeringens misslyckande med arbetsmarknadspolitiken och speciellt med FAS 3, och tillkännage att han och arbetsmarknadsministern avstår från sina löner med omedelbar verkan och tills FAS 3 är avskaffat och ersatts med åtgärder som inte förnedrar och stigmatiserar långtidsarbetslösa. I sympati med stats- och arbetsmarknadsministrarna borde även övriga ministrar avstå från en del av sina löner, låt oss säga 25%. Detsamma borde gälla även Arbetsförmedlingens generaldirektör.

Det skulle upplevas bra av de som drabbats av FAS 3 - och förmodlingen sätta fart på kreativiteten hos berörda ministrar och verkschefen.

Ensam galning, självmordsbombare, terrorist...

Ordvalet styr tanken, och tvärtom. I Malmö var det en vit man som sköt vilt omkring sig för kort tid sedan. Huvudsakligen på personer som kunde förmodas ha invandrarbakgrund. Han kallades för ensam galning. Och det var kanske rätt. Trots att vi inte är säkra på motivet.

I Stockholm har nu en person tagit livet av sig själv genom att utlösa en bomb på kroppen, möjligen av misstag. Då talas det genast om terrorism. För se, det verkar som att mannen (ynglingen?) ogillade Lars Vilks konstnärliga uttryckssätt.

Bloggaren Opassande har en del eftertänksamma och kloka tankar kring detta aktuella dåd. Om hur vi bibringats intrycket att FRA-lagen skulle förhindra terrorism. Men det gjorde den ju inte. I stället förbereds än mera integritetskränkande lagstiftning. Hon klär mina tankar i ord så bra att det känns onödigt att skriva själv mycket mera om detta. Dock kan det inte undvikas att samtidigt som detta händer, så rasar vår överhetspersoner över att deras förehavanden avslöjas. Både när det gäller att kontrollera vanligt folk och att inte kontrollera överheten åberopas säkerhetsskäl. Det känns inte precis logiskt. Rättssäkerhet och medborgerliga rättigheter kommer i kläm. Igen. Även t ex Michael Gajditza är inne på liknande tankegångar.

En sak bara. Reinfeldt sa, i radion, att vi inte får gripas av panik. Det är naturligtvis riktigt. Jag får bara en obehaglig känsla av att när han uttalar sig på detta lugnande sätt, så känner han själv ett slags panik. Eller så spelar han på de panikkänslor som uppenbarligen finns hos vissa. Kanske ser jag spöken på ljusa dagen, men är det därför som jag bakom och utöver de lugnande orden förnimmer en föraning, eller ska vi säga ges en förberedelse till att nu väntar ytterligare integritetskränkande åtgårder. Allt med terroristhot som föregiven motivering.

Det tragiska är att det i fall som detta ofta finns enstaka psykiskt instabila individer som triggas att göra detsamma som gärningsmannen. Och så finns ett politiskt parti, som numera sitter i riksdagen, som inte torde tveka att utnyttja situationen för att öka oro, sprida panik och rädslan för det främmande.

Det rimliga vore i stället att fundera över de djupare liggande orsaker som kan driva människor till så desperata åtgärder som att ta livet av sig själva, och eventuellt vara beredda att ta andra med sig i döden.

Den nye moderaten och den gamle

Ännu ett gästspel av Hans Lindblad, denna gång recenserar han böckerna i Bonniers statsministerserie om Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt.

Den rubrik som Lindblad valt är: Den nye moderaten och den gamle.

SVERIGES STATSMINISTRAR UNDER 100 ÅR.
TOMMY MÖLLER – Carl Bildt, resp BJÖRN ELMBRANT – Fredrik Reinfeldt.
Albert Bonniers förlag

Det är egentligen inte konstigt att i Bonniers serie om 22 statsministrar blir böckerna om sena regeringschefer som Bildt, Persson och Reinfeldt mer fadda än skildringarna av gestalter längre tillbaka i tiden.
Allmänheten fick inte förrän efter Per Albin Hanssons död veta att han hade dubbla familjer, och det dröjer säkert innan ví får veta mer om kärleksaffärer, psykoser och personkonflikter hos mer nutida makthavare.

Bokseriens redaktörer har nog sökt undvika val av författare som kunde misstänkas ge devota hyllningsskrifter, men i så fall har de misslyckats i tre fall: Leif Lewin (om Arvid Lindman), Mats Svegfors (om Hjalmar Hammarskjöld) och Rolf Alsing (om Tage Erlander).
Men ett misstag i motsatt riktning var att uppdraget att skriva om Fredrik Reinfeldt gick till en så uttalad politisk motståndare som Björn Elmbrant.

Denne tycker nog inte så illa om personen Reinfeldt, men politiskt är Elmbrant så fientlig att boken på många ställen blir en ren polemik mot den nuvarande regeringen.
Elmbrant är socialdemokrat av den gamla skolan som ogillar valfrihet och menar att avsteg från offentliga monopol bara leder fel. Elmbrant kunde trots detta skriva en rimlig biografi över Thorbjörn Fälldin, men boken om Reinfeldt är så partisk att läsaren måste kunna genomskåda och parera.

Ensam bland författarna hade Elmbrant att skildra en inte slutförd statsministergärning. Boken skrevs i början av året. Alliansens opinionssiffror sjönk ju ganska snart efter segervalet 2006 och den låg tidvis 20 procent under oppositionen. Den världsekonomiska krisen från hösten 2008 hanterades dock för svensk del på ett sätt som ökade förtroendet för regeringen. Elmbrant var färdig med boken ett halvår före valet i år, och då ledde åter oppositionen klart i opinionsmätningar. ”Men de rödgröna tycks sämre förberedda på ett maktskifte än vad Alliansen var på sin tid, så det är fortfarande ett tämligen öppet läge inför valet”, skrev Elmbrant och gav boken följande avslutningsmening: ”Reinfeldt kan bli en kort parentes, men väljs han om betyder det förmodligen början till en längre stabil borgerlig regeringsperiod i Sverige.”

Vad kan Elmbrant, som inte var född när socialdemokraternas 44-åriga maktperiod inleddes, mena med att med seger för Reinfeldt i år kommer tiden fram till 2014 bara att bli ”början till en längre stabil” regeringsperiod. Jag avstår från den typen av framtidsprognoser.

Reinfeldts ”nya moderater” innebär främst att han vill korta frontlinjen gentemot socialdemokraterna på en rad områden, typ arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik. I sak tycker nog många moderater som förr, men de godtar ledarens uppfattning om att valtaktiskt är frontförkortningen bra.

Detta är en stor förändring i moderat tänkande. Under Hjalmarson, Heckscher, Holmberg, Bohman, Adelsohn, Bildt och Lundgren var det egna partiet viktigare än att vinna regeringsmakten. Från folkpartiet och centern framhölls årtionde efter årtionde att ”högerspöket” gjorde att många väljare, som i och för sig önskade mittenpolitik, ändå röstade på socialdemokraterna om moderaterna förde fram förslag som skrämde dem. När Yngve Holmberg i kontakter med de andra partierna förklarade att moderaterna visst skulle kompromissa långt om det blev ett regeringsskifte, så hjälpte det föga eftersom väljarna inte visste detta. Reinfeldts linje är ett slags erkännande i efterhand av att Bertil Ohlin, Thorbjörn Fälldin och andra hade rätt när de sade att en ny regering måste föra en politik i hela folkets intresse.

Genom den moderata omsvängningen möjliggjordes skapandet av Alliansen, som ett systematiskt och förtroendefullt samarbete. Äran tillkommer kanske Göran Persson, enligt Maud Olofssons nya bok ”Ett land av friherrinnor”. Hon avslöjar att det var Perssons nonchalans i förhållande till uppgörelser han gjort mot centerpartiet som gjorde att Maud Olofsson började tala med Reinfeldt, när båda var FN-delegater i New York, om ett förstärkt fyrpartisamarbete där alla skulle känna sig som vinnare.

Reinfeldt var själv ansvarig för rekryteringen av de moderata statsråd som i skandalartad ordning tvingas avgå innan de knappt hunnit börja. Men egentligen ganska snabbt blev han därefter allt bättre på att få regeringen att fungera som ett arbetslag.

Andra halvåret 2009 när Sverige var EU:s ordförandeland kunde Lissabonavtalet äntligen träda i kraft. Ihop med president Obama och bland andra Kinas och Indiens ledare kunde Reinfeldt företräda Europa i bredare internationella samtal än på mycket länge, kanske någonsin. En del andra EU-länder hade kanske kunnat fylla ordföranderollen lika bra, men många hade inte varit kapabla till det.

Den stora plumpen i Reinfeldts protokoll som regeringschef var naturligtvis FRA-frågan. Ett helt obegripligt agerande. Inget av allianspartierna hade gått till val på ökad övervakning av svenskars datorer. Frågan fanns inte med i regeringsförklaringen 2006. En maktberusad generaldirektör vid FRA fortsatte, som han gjort under Perssons regering, att försöka ge den egna myndigheten fler uppgifter. Statsråden övertalades, och därefter försökte regeringen tvinga alla i riksdagsgrupperna att rösta för förslaget, oavsett vad ledamöterna själva ansåg. Reinfeldt hade som ung riksdagsman utsatts för en absurd attack från Carl Bildt. Nu uppträdde han själv på samma sätt mot den unge moderat som ensam i sitt parti ville gå emot FRA-lagen. Reinfeldt jämställde det med ett attentat. ”Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta på en moderat statsminister.” Frågan skulle ha kunnat avgöra årets val om regeringen inte till slut gick opponenterna till mötes och gjorde ändringar i förhållande till det med tvångsmedel fattade riksdagsbeslutet. Kritikerna borde inte åthutas utan i stället hyllas.

Elmbrant slarvar han när han skriver att den moderata partiledningen inför europavalet 2009 överraskade med en påtagligt nationalistisk framtoning. Han skriver att det berodde på rädsla för Junilistan. Knappast, det var i stället Sverigedemokraterna som oroade.

Statsministerboken om Carl Bildt är skriven av statsvetarprofessorn Tommy Möller. Det borgar för hög kompetens i boken, när det gäller politiken och dess villkor.
Jag var kollega till Bildt i en försvarsutredning och en utredning rörande energipolitik, men vi förstod nog aldrig varandra och talade nästan aldrig förtroligt, och jag har ett intryck av att också Möller har svårt att greppa personen Bildt.

Att Bildt så snabbt slog igenom och utklassade alla andra i konkurrensen om att bli partiledare efter Adelsohn kunde han tacka en person för, Olof Palme. Bildts genombrott kom genom ubåtsskyddskommissionen, där hans samarbete med den förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson (S) nog var avgörande för det starka utpekandet av Sovjet. Palme kände sig ställd inför fullbordat faktum. Strax efter gick han till ett besinningslöst utfall mot Bildt sedan denne besökt Washington och samtalat om ubåtsfrågor. Trots betänkligheter hos flera statsråd drev Palme igenom ett regeringsuttalande som fördömde Bildt. Det torde aldrig före eller efter ha inträffat att en svensk regering gjort ett uttalande om en enskild riksdagsman.

Bildt blev genom detta naturligt hjälte i det egna partiet. Det finns inget annat exempel där en statsminister och partiledare på detta sätt givit en katapultstart åt en ung politiker i ett annat parti. Att Palme inte själv insåg detta kan bara bero på att han handlade i affekt. Hans omdömes- och analysförmåga hade eroderat, sannolikt genom långvarig överansträngning.
Neutralitetsdoktrinen i Sverige blev en dogm där socialdemokratin i alla lägen gav sig själv tolkningsföreträde. Det som nog upprörde Palme allra mest var att Bildt helt struntade i detta. Han tog debatten med Palme, men klokt nog inte över hela det utrikespolitiska fältet utan inom sektorer där Bildts egna kunskaper var klart större än Palmes.

Jag kan från 1984 års försvarsutredning vittna om att Bildt kunde mer än alla oss andra om nordatlantiska marinstrategiska förhållanden, med Norska havet och Sovjets baser kring Murmansk.

Det finns en hel rad likheter mellan Palme och Bildt, båda från Östermalms överklassmiljö. Jag hade invändningar mot att Palme som statsminister satte socialistinternationalen före UD när det gällde utrikespolitiken. Jag tyckte också att Bildt drev tankar väl mycket i symbios med kristdemokratiska toppar i Västtyskland och några av de värsta säkerhetspolitiska hökarna i president Reagans krets, kanske mest Richard Perle, som jag också fick träffa.

Möller noterar att förmågan att bli återvald är det som kännetecknar en framgångsrik politisk ledare. Och där misslyckades Bildt. Hans statsministertid blev bara en period, 1991-94. Som huvudförklaring anger Möller det begynnande 90-talets djupa ekonomiska kris. Paradoxen, som Möller inte kunde veta före årets val, är att Reinfeldt fick sin regering återvald, enlig de flestas mening, till följd av hur den hanterade en ännu svårare ekonomisk kris. Till Bildts heder måste sägas att han själv uttryckligen erkände kronförsvarets misslyckande (med ryktbara 500 procents ränta) som just ett misslyckande. I förhandlingarna kring detta med socialdemokrater uppträdde han mycket arrogant.

Bildts egna statsministertid blev alltså kort. Men medan han haft vådliga konflikter med Palme blev han och Palmes efterträdare Ingvar Carlsson det radarpar som förde in Sverige i EU. Bildt lämnade in ansökan, medan Carlssons regering svarade för förhandlingarna med EU. Tillsammans vann de sedan folkomröstningen (nog på grund av den hjälp de fick av Marit Paulsen, fp.)

Mitt intryck var att Bildt kraftsamlade sitt tänkande på sina specialområden, sedan fick andra sköta skola, jordbruk, miljö, arbetsmarknad, kultur med mera. Men statsråden som haft honom som chef vittnar om att han ledde arbetet väl. Inte minst hade nog lärt sig att inte uppträda som den koleriske svärfadern Gösta Bohman ofta gjort.

Största överraskningen i Reinfeldts regeringsbildning 2006 var att han övertalat Bildt att bli utrikesminister. Inledningsvis kom Bildt att uttala sig också i andra frågor, men tydligen blev han så åthutad av Reinfeldt att han upphörde med detta.
Reinfeldt hade som ung riksdagsman blivit mycket illa behandlad av Bildt. Att Reinfeldt trots detta ville ha honom i regeringen är pikant. Men mest anmärkningsvärt och motsägelsefullt är naturligtvis att den statsminister som alltid talar om de ”nya”moderaterna likväl har med de gamla moderaternas portalfigur i sin regering.

Hur respekten för enskilda människor ökat kan illustreras med att Reinfeldt ensam var den som inledde nedmonteringen av partiets homofobi under Bildt och ledarna innan. Professor Möller anger i sin bok att Bildt sedan unga år haft försvarsfrågor som ett huvudintresse. Men varken Möller eller andra verkar ha insett hur snett konservatismen ledde Bildt just rörande försvaret. När strukturomvandlingen av armén efter alltför lång väntan inleddes genom 1987 års försvarsupprörelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet så var Bildt frenetiskt emot. Han var den siste på skansen när det gällde att bygga försvaret på ”sega gubbar”. När ÖB efter långt motstånd gav upp tanken på att behålla de omoderna brigaderna IB 66 med materiel ända från andra världskriget så var Bildt ensam bland politiker om att slå vakt om dem. Bildt reste landet runt inför valet 1988 och lovade, också på Stortorget i Gävle, att med honom skulle inget landskapsregemente läggas ned. Det hindrade inte att han själv fyra år senare som statsminister valde ut just I 14 för nedläggning.

Jag undrade länge om Bildt av ren populism drev linjen att inget i armén fick ändras eller om han i sak verkligen var övertygad om sin farfars fars generalstabschefen Knut Bildts linje att stor volym alltid är viktigare än kvalitet. Men sedan insåg jag att Bildt kunde ha båda bevekelsegrunderna samtidigt. Carl Bildt var den absolut siste politiker som inte verkade begripa att försvaret hade mycket allvarliga obalanser.

Hans Lindblad

Men EU vågade säga det Reinfeldt är för feg att göra

En av de saker som gjorde mig mest upprörd i teves utfrågning av Reinfeldt förra veckan var hur han mjäkade och fegade ur när det gällde Frankrikes behandling av romerna. De är ju EU-medborgare och har samma rätt som alla inom EU att fara till ett annat EU-land under tre månader utan speciella formaliteter. Och givetvis inte riskera att kastas ut som andra klassens EU-medborgare!

Nu har EU sagt sitt. Det var ord och inga visor. En upprörd EU-kommissionär som läxade upp Frankrikes regering efter noter! Så skönt att höra! Som Frankrike gjort får man inte göra mot romerna. Nu hotar EU med rättsligt efterspel mot Frankrike. Vad jag förstår står de flesta svenska EU-parlamentariker bakom EU i detta. Dock tydligen inte de som ingår i den konservativa gruppen - moderaterna! Om jag uppfattade radiokommentaren rätt.

Och Reinfeldt han bugar för Frankrike och skrapar med foten. Beklämmande. Men inte så konstigt med tanke på hur hans egen utvisningsminister T Billström agerat ytterst snarlikt Frankrike.

Vet hut Reinfeldt och Billström! Vet sjufalt hut! Den enda i regeringen som visat ryggrad var Birgitta Ohlsson (fp), EU-ministern. Reinfeldt bör som statsminister be både romerna och Ohlsson om ursäkt, och omgående ändra sin politik så den stämmer med vad som gäller för alla EU-medborgare!

Passion i politiken, var finns det?

Den som hoppas att detta handlar om erotik i politiken, eller om politikers sexliv, den blir besviken. Det är ämnen som andra får avhandla. Kvällspressen t ex.

Med passion avser jag i detta sammanhang engagemang, starkt känsloengagemang, en tro på det man säger och säger sig vilja, en vilja att övertyga andra om sina ideal. Att visa passion i politiken innebär att målet är så viktigt att övertyga andra om att man vågar utmana väljarna!

Politiska kommentatorer säger att årets val är sällsynt spännande. Det väger ju så jämnt mellan blocken. De kommenterar alltså maktspelet. Andra, t ex piratpartiet och dess sympatisörer, ser spänningen bestå i vilka frågor som är viktiga - eller inte viktiga.

De rödgröna sackar i opinionen. Därför letar man syndabockar, och det är Mona Sahlin som får kritik. Är det berättigat? Ja, det anser jag. Men då inte i första hand för den politik hon förespråkar, den har både plus och minus. Som i mina ögon tar ut varandra. Men Mona Sahlin är för lugn och temperamentslös när hon svarar eller diskuterar. Hon visar ingen passion. Framför allt inte i utfrågningar och debatter. I egna framträdanden kan det vara en aning bättre, men de lockar ju bara de redan trogna.

Alliansen har sakta segat sig upp och leder i dagsläget en aning enl dessa osäkra opinionsundersökningar. Är det välförtjänt? Nej, det anser jag att det inte är. Alliansens ledare är Fredrik Reinfeld, de övriga är helt i skymundan. Reinfeldt är en herre som inte visar engagemang, tvärtom. Han söker framställa sin politik som ofarlig, som passar alla, vill inte utmana. Ingen passion, annat än för makten i sig. Det är en viktig orsak till att jag reagerade negativt på utfrågningen av honom. (Liksom för en del av hans hejaklack, som hellre vill flytta fokus till icke-frågor än till principfrågor som kan skilja mellan blocken.) Inte ens i grundfrågor som rör mänskliga rättigheter (som romernas ställning) höjer han rösten till försvar, tvärtom.

Liksom Belzebjörn ser jag ett samband mellan Reinfeldts ljumma, för att inte säga kalla, inställning till romernas villkor och hans bristande intresse för frågor som personlig integritet och rättssäkerhet. Han verkar kunna sälja vilka demokratiska värden som helst för att behålla makten. Vilket ju innebär att den enskilde medborgaren kommer i kläm i samma grad.
Vad gäller romerna inom EU, läs gärna Thomas Hammarberg och Anders Wejrud på DN-debatt idag. Thomas mötte jag i mitten av 60-talet, och han har alltid ställt upp för viktiga humanitära och demokratiska värden.

"Ett spännande val", men ändå är många väljare så uttråkade och/eller så osäkra.
Kan det bero på att partiledningarna blir så osäkra av dessa ständiga gallups att de inte vågar satsa något i engagemang? Att de glömmer eller förtränger vad de står för? Eller står de inte för annat än strävan efter makt?

Och att de därför inte vill oroa väljarna med andra frågor än om skatten ska upp eller ner och de andra plånboksfrågorna. Att de därför vägrar ta upp frågor som integritet och rättssäkerhet? Om vad demokrati innebär. Eftersom de inte vet vart det skulle ta vägen om andra partier kom in i debatten.

Ynkligt av Reinfeldt betr romerna och Frankrike

Jag blev beklämd av att se Reinfeldt i teveutfrågningen igår kväll.
Till exempel detta med romerna. Hans fega svar när det gällde EU-minister Birgitta Ohlssons uttalande om Frankrikes omänskliga behandling av romerna och de konsekvenser det borde leda till.
Bara allmänt prat om att han minsann pratade då och då med den franske presidenten. Men inte kunde lova att ta upp denna fråga. Och att regeringen inte tänkte officiellt följa upp Ohlssons uttalande.

Kanske inte så konstigt ändå. Hans överdrivet diplomatiska språk ger utrymme för Tobias Billströms sd-nära svenska politik emot romerna och för att tiga när Frankrike gör det Tobias Billström (m eller sd?) vill göra även i Sverige.

Ynkligt och undflyende. Och en illustration av att Reinfeldt inte inser värdet av mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och integritet. FRA-lagen är bara ett exempel, behandlingen av romerna ett annat, på hur hans kyliga överhetsperspektiv är.

Anna Hed skriver i PT om romernas situation. Att hon är sosse kan inte hjälpas. Hon har rätt. Och hon skrev det före det Reinfeldt utfrågades.

Hyckleri, skriver DN idag om Reinfeldt och romerna. De har också rätt. Denna gång.

Reinfeldt och sverigedemokraterna

Är allt ekonomi? Ja, av valdebatten att döma så verkar det vara så.

Jag hörde att Fredrik Reinfeldts enda invändning emot sverigedemokraterna är att de kan rasera Sveriges ekonomi, om de kommer in i riksdagen. I vart fall har jag aldrig hört ett så engagerat inlägg av honom som detta.

Vad om den rasism och främlingsfientlighet som sd står för?

Nej, pengar, pengar, det är det Reinfeldt fokuserar på.
Men lyckas sd med att förstöra Sveriges ekonomi, så beror det väl på hur de andra partierna agerar, ställer sig?
Eller tänker Reinfeldt lägga sig platt för sverigedemokraterna för att få regera? Har han och m ingen integritet?
Nej, visst ja, integritet är ingen valfråga. Och där verkar m och sd har samma uppfattning.

S + M = Sant, dvs båda är kollektivets förespråkare

Hax, bloggaren som alla läser, noterar att moderaterna nu har presenterat sitt valmaterial. Så mycket fria, starka individer i ett öppet samhälle är det inte fråga om. Istället är det kollektivet som gäller.

Det är ju det jag tjatat om länge, speciellt efter Reinfeldts övertagande av m-skutan. Moderaterna bygger på konservatismen. Inte på en något misstolkad variant av liberalismen. Det var ett avsteg under G Bohmans tid, med viss eftersläpning.
Konservatismen ser till statens bästa och bygger på kollektivism. Nu rämnar fasaden alltmer för Reinfeldt. Vår tids konservative maktpolitiker. Moderaterna står, liksom socialdemokratin på kollektivets sida gentemot individen.

Inte att undra på att det förekommer tankegångar från de hållen om samarbete efter valet om det inte går som de själva vill... Staten och kollektivismen framför allt. Och individen och dennes integritet kommer i kläm.

S + M = sant. Det var ett uppkäftigt påstående (och ett sant sådant) från Liberal ungdom för några valrörelser sedan.

Och verkar vara än mera sant idag.

Vad var det jag sa; om Reinfeldt och hybris, med mera

Först. Jag är liberal, om närmare specifisering anses behövlig: socialliberal. Jag är inte något så diffust som borgerlig. Jag är därför inte socialist/kommunist. Inte heller socialdemokrat. Det begreppet är idag lika diffust som borgerlig.

Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.

För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.

Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.

Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.

Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.

Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.

Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.

Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.

Självfallet finns det särintressen. Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.

Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.

Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.

Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.
Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.

Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.
Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.