Sociala eller asociala medier ?

Internet är en uppfinning i klass med boktryckarkonsten. Genom den kan fler lära sig mera, snabbare och enklare, ibland också något billigare.
Men jag måste erkänna att det också finns stora nackdelar. Nackdelar som inte beror på internet i sig, utan på hur det används. På sätt som till en del av dessa nackdelar  (men inte alla) finns även när man använder tryckta medier.

Det jag irriterar mig på det är att i första hand de så kallade sociala media används i så våldsamt hög grad - och ibland så de blir snarare asociala - och används för desinformation.

Sociala medier kan vara en välsignelse på många sätt. Det hjälper dig att hitta folk, ta kontakten och hålla den. Du kan utforska och lära dig. men det kan också ha en förmåga att ta över ditt liv. Du kanske funderar på att bryta mönstret - och bryta med alla dessa sajter och appar?

Jag använder i första hand internet för nyttoändamål, som att söka information (inklusive källkritik), för e-mail (som ju hög grad ersatt den gamla snigelposten), för bankaffärer, dvs betala räkning och sköta ekonomin. Dessutom använder jag den utomordentliga debattkanal som bloggar kan vara, och Facebook. Det senare är dock inte ett riktig bra ställe för mera meningsfulla diskussioner, de blir för snabba, ger inte tid och utrymme för eftertanke, blir ytliga - och hamnar lätt utanför ämnet. Och så används Facebook i hög grad för desinformation och obehagliga påhopp och ren mobbning. Såväl Facebook som andra sociala medier, som Instagram, Twitter etc används också i hög grad för rent tjafs, oväsentligheter, OCH ryktesspridning och s.k. näthat, dvs mobbning, ofta helt anonymt. Och de är tidstjuvar. Och jag använder mobilen sparsamt, vill inte hela tiden ha näsan pekande ner på en liten skärm - jag vill se världen och människorna omkring mig.

För att belysa vad som som skulle hända om man ransonerar sin uppkoppling via dator, surfplatta, smartphones och användandet av "sociala medier", så citerar/refererar/bearbetar jag nedan en sammanställning som redan finns på nätet...

- Borta från alla uttryck för hur bra alla (?) andra har det, så kan du njuta av nuet utan att jämföra dig med andra. Tycka att de har det bättre och bli avundsjuk. Att slippa alla jämförelser gör dig till en lyckligare människa och mer positivt inställd till ditt eget liv.

- Ibland kan pressen att dela med sig innebära att du inte på riktigt uppskattar det som egentligen händer. Instagramma inte din middag - njut av den istället! Umgås med de som du äter tillsammans med. Checka inte in - ta in atmosfären istället!

- Först och främst: Ju mindre tid du tillbringar framför en skärm ju mer får dina ögon vila. Och när du kliver ur den virtuella världen finns det mer tid att röra på dig i den riktiga.

- När du skiftar fokus från din mobil till horisonten kanske du blir inspirerad av att se mer av den. Uppleva den IRL (internetförkortning för in real life, verkliga livet AFK (från tangentbordet)

- Man kan naturligtvis läsa e-böcker, men det är ändå något speciellt med en riktigt bok i handen. Ta chansen - ta till dig det tryckta ordet igen. Där finns nya världar och erfarenheter att upptäcka.

-   Du blir mera produktiv. Flera olika undersökningar visar att sociala medier ta för mycket av vår uppmärksamhet, både från studier och arbete - och familj. Ta dig tid att fokusera mera, in i detalj.

- Visst är det trevligt att skicka nära och kära ett meddelande. Men skulle du inte hellre träffa dem i verkliga livet? Och har du barn, ägna dem mera av rent fysisk närhet! Prata med dem - se dem  i ögonen.

- Studier visar att många känner sig pressade att bidra när de är på sociala medier, de bara måste kommentera, dela och gilla. Om du inte blir bombarderad med statusar och tweets hela tiden kan du försöka få balans på din självkontroll och bidra på ett mer sansat sätt.

- Du lär dig nya saker. Du kommer att upptäcka att du har mer tid över bara genom att sluta med att scrolla upp och ned på sociala medier. Du kan göra fantastiska saker med den här tiden, ta pianolektioner, lära dig ett nytt språk - eller utarbeta en livsplan.

- Du kan upptäcka livet bortom tekniken. Vi har lärt oss att vi inte klarar oss utan teknik såsom mikrougnar, telefoner och datorer. men så fort du slutar med sociala medier kommer tekniken ta en mycket mindre plats i ditt liv.  Tekniken ska väl vara hjälpmedel som ger oss tid, inte ta över våra liv?!

- När vi hela tiden är uppkopplade blir vi blasé och svåra att imponera på. Vi tittar hela tiden efter nästa grej som ska underhålla oss. Stanna upp, se dig omkring. Det finns mycket skönhet omkring dig.

- Undersökningar som utfördes under senaste OS visade att de som följde sporten och resultaten från mästerskapet på sociala medier också använde sig av flera tekniska hjälpmedel på en gång. Det var inte ovanligt att titta på tv och vara aktiv på sociala medier samtidigt. Ge din hjärna och din själ lite andrum.

- Sluta försöka göra allt på en gång. Ta chansen att prioritera bättre, sätta mål, bestämma vad som kommer först och vad som kan vänta. Njut av känslan att det du gör just nu verkligen är värt din tid.

Teknisk upplysning för de som vill följa min blogg

En teknisk upplysning till mina bloggläsare. Har på begäran lagt in länkadressen till mitt RSS-flöde i min Geocounterruta, en bit ner i vänsterkanten på bloggen. För de som händelsevis skulle vilja ha den för att på sin blogg se vad som händer hos mig.

För de som använder Blogger finns ju andra vägar att genom en blogglista se rubrikerna för olika bloggares senaste texter. Men det finns ju både wordpress och andra bloggar.

För er info lägger jag in adressen här också.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/feeds/posts/default

Genom RSS-flöden och blogglistor så hittar vi varandras alster bättre och snabbare. Det får väl kallas bloggkärlek. Ett begrepp som inte använts mycket den sista tiden, men desto mera för något år sedan.

Makten vill inte diskutera makt

Fick denna replik på en Facebookdiskussion: den politiska klassen har ju blivit ett nytt frälse, en helt egen klass. De som sitter högst tar fullt logiskt, i klassintressets namn, hand om varandra först och främst. Detta är alla korruptioners moder och måste rensas bort.

I ett mail till mig om några bloggposter jämfördes idiotin i sjukförsäkringen och FAS 3, med tillägget att idioti inte kan kompareras.

Det var nu rätt många år sedan som jag slutade med aktiv politik. Att jag slutade, och dessutom gick ur mitt parti, berodde i hög grad på besvikelse över hur partiet alltmer avvek från den ideologi som varit dess under minst femtio år. Samtidigt så såg jag en liknande utveckling i de andra partierna.

Jag var aktiv förtroendevald under långa perioder under min partitid. Dock aldrig på den högsta nivån, och dessutom i ett parti som alltid befann sig i opposition, i vart fall där jag befann mig. Jag hade redan som yngling läst Milovan Djilas bok om den nya klassen (den kommunistiska makteliten i Titos Jugoslavien) och kände givetvis till Lord Actons klassiska ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” En anledning, förutom den ideologiska skillnaden, till att jag arbetade intensivt för ett maktskifte under dessa år var att det kändes viktigt med maktskifte i sig, att socialdemokratin med ca 40-45% av rösterna, inte ensamt och för evigt skulle diktera levnadsvillkoren i Sverige.

Redan under de kortvariga icke-socialistiska regeringarnas tid (1976-82 resp 91-94) så insåg jag dock att det inte var bra med långvariga maktinnehav oavsett vilka som satt vid köttgrytorna.

De senaste decennierna har lärt mig att vad makthavarna gör numera, inte i någon högre grad beror på olika ideologi. Visst vill de lite olika saker, men det är mera taktiska avvägningar än ideologiska. Det är ju ytterst tveksamt om de har speciellt djupa kunskaper eller sympatier för något som kan kallas ideologi, de flesta av dem. Det gör det svårt att tro att utbytet av en maktgrupp till en annan skulle innebära annat än marginella skillnader i det som så många väljare idag beskriver som "idioti".

Det som de har gemensamt är att de ingår i ett maktetablissemang, avskilt från vanligt folks vardag. De kan ha kommit från "vanligt folk", även om politiker idag alltmer internrekryteras inom politikerklassen, men de anpassar sig snabbt. Det verkar som att makten har en oerhörd lockelse, och förstör ALLA. Även om det tar längre el kortare tid, beroende på personens tidigare bakgrund, erfarenheter etc.
Så, även nya förmågor, färskingar som kommer in i politik på en någorlunda nivå - även de deformeras med tiden. Om det inte finns korrektiv nog.
Självfallet så bör alla bytas ut förr eller senare. Jag tror däremot inte på att alla högre uppdrag ska tidsbegränsas t ex till max åtta år. Ju bättre motståndskraft emot maktens gift, ju längre kan de sitta. Med balanserande maktcentra och effektiv kontroll som korrektiv kan en del göra nytta lite längre än andra. Och visst ska man kunna återkomma, efter några års paus. Om man "nyktrat till" under tiden i maktlöshet.
Det förutsätter dock att riksdagsledamoten/ministern inte tar sin paus som landshövding eller generaldirektör eller annat liknande som befinner sig på en nivå långt över vanligt folks vardag, både makt- och pengamässigt.

Jag kan bara se ytterst få nu levande person som verkar okorrumperade av makten, av en tids maktställning. (Ett exempel: Hans Lindblad, fd riksdagsman.) Det kan då bero på att de inte suttit oavbrutet i riksdagen eller varit ministrar, eller bytt mellan olika uppdrag. Att de inte fått eller velat ha något som liknar politiska fallskärmar.

Men dagens makthavare vill inte diskutera makten, vad den leder till. De är angelägna om att behålla makten och de förmåner som den medför. Om förmånerna ifrågasätts ställer de motfrågan hur vi ska kunna rekrytera politiker om de inte får hyfsade arvoden (= bra eller mycket bra betalt) och politikerpensioner (= fallskärmar i olika former).
Det är möjligt att rekryteringen i vissa fall skulle försvåras. Men min fråga blir då: vilka politiker vi vill ha. Vilka vill vi ge vårt förtroende? De som söker makt och pengar, eller de som vill göra en insats med ideologi som drivkraft?

Jag kanske är naiv och nostalgisk, men jag tror ändå att vi får en bättre och mera levande demokrati om det är ideologisk övertygelse, ärligt redovisad både i teori och praktik, som styr våra förtroendevalda. Och inte den rena, skära makten. När makteliten blir ett frälse avskärmat från väljarnas vardag är demokratin i utförsbacke.

Diskutera gärna detta på kommentarplats. Även om du skulle tillhöra maktfrälset... ;)

Är det lönt att blogga? En text till Gun och Anders och alla andra

En text hos FarmorGun, som egentligen handlar om Copyswedes nya vedervärdigheter, får mig, extra förstärkt av Anders kommentar, att fundera över bloggandet. Vi bloggare är många, trots att Facebook verkar ha tagit över en del av aktiviteterna. Vi imbillar oss också att vi är lästa. Och visst får vi en del besök, även om jag noterat att antalet kommentarer drastiskt minskat.

Anders W och FarmorG. Ni tillhör båda mina absoluta bloggarfavoriter. Ibland blir det för mig som för Anders att jag använder dina texter Gun, för att hålla mig någorlunda uppdaterad i frågor där jag inte orkar gräva själv. Samtidigt så är det ju så att vi som i vart fall kan en del av förkortningar är en ganska liten krets, och hur komma vidare? Förmår vi bilda opinion för det vill brinner för?

Och samtidigt, än en gång, alla dessa frågor och problem som sköljer över oss. Ofta orkar man/jag inte reagera på ett sätt som blir begripligt ens för mig själv. Ibland vill jag bara skrika. Men så ibland vill man formulera sig, men det måste gå så fort så att man snubblar sig fram. (Men Anders, du skriver så härlig satir, det måste ändå ta tid?) Och i bakhuvudet är ändå frågan, lyssnar/läser någon? Är det någon idé? Jag blir ofta förbluffad när väldigt viktiga texter (som jag tycker), inte får en enda kommentar och möjligen en handfull läsare. Andra, tämligen enkla och mediokra texter om närmast triviala ting får plötsligt en massa läsare... Om man skriver en liten rad om vädret på Facebook i stället för en (hyfsat genomtänkt) bloggpost så blir det snabbt mängder av kommentarer. Som om vi vore engelsmän.

Vad håller vi på med? Jag menar, medborgarrättskommissionären Thomas Hammarberg, han har i alla fall en plattform som tvingar diverse makthavare att lyssna. Om de reagerar är en annan sak. Men han hörs. Och vi får ett litet hopp. Men, men...

FarmorGuns utredande text om Copyswede borde ju läsas av tusentals personer inklusive alla riksdagsledamöter, konstnärer och upphovsrättsmaffiadirektörer. Liksom Anders lysande text om hur man blir rik på att anställa högkvalificerade akademiker.
Hur regering och Arbetsförmedling får kostnader att förvandlas till intäkter. Dock ej hos den som man tycker borde få intäkterna.

Bloggaretiketter enl politometern

För sådär tre veckor sedan kollade jag politometerns topplistor för olika partibeteckningar och fann en del intressanta skiften i detta.

Nu har jag kollat igen, och ser åtminstone en ändring som får mig att hicka till... HAX, känd både som piratpartist och ytterst nyliberal bloggare hade förra gången etiketten liberaldemokrat (L), nu är han tillbaka med beteckningen (pp) dvs piratpartist. Var (L) ett tillfälligt "felsteg", eller vill eller får han inte vara med i (L)?

Nå, vilken orsaken än må vara så kändes det fel med Hax hos (L). Hax har ju aldrig dolt sin nyliberala uppfattning. Och (L) har ju i vart fall sagt sig inte vilja kantra åt nyliberalism (eller om man ska beteckna det som neoconservatism). Detta sagt utan värdering.

Däremot ska det bli intressant att se vart (L) slutligt (?) hamnar politiskt. Den utåt officiella visionen har ju varit en liberal "medelväg", ibland kallad socialliberal, plus ett par-tre profilfrågor som skarpt skulle skilja ut det från de partier som finns idag, vilken ideologi de än säger sig företräda. Samtidigt har jag förstått att det är (eller har varit?) skarpa åsiktsskillnader bland de aktiva (fd aktiva?) om vilken väg de ska gå, både betr innehåll och interndemokratiskt.

Betr politometern kan jag också konstatera att t ex s-bloggaren Mitt-i-steget, som ofta legat väldigt högt både totalt och som s-bloggare droppat rejält vad gäller "inflytande". Det kan dock ha mycket tillfälliga orsaker. Själv ligger jag "inflytandemässigt" tämligen konstant på femte plats bland "Övriga". På totallistan svänger det mera. Var nere på ca 94 plats ett tag, men låg vid senaste koll på plats 73. En el två veckor med sparsammare bloggande kan medföra att man tappar många placeringar, men med lite mera aktivitet och några tursamma länkningar så kryper man upp igen.

Försiktiga grattis till Egyptens och Jemens folk

Visst, Mubarak borde ha insett att det var läge att tillkännage sin avgång i sitt teve-tal igår. Folkets protester och Obamas påtryckningar borde ha gjort klart att hans tid är ute. Att han nu sitter på övertid som Egyptens härskare.
Uppenbarligen är hans självförtroende så stort och hans omvärldsuppfattning så bristfällig att han tror att han kan klamra sig kvar till hösten. Det är möjligt att han kan det, men till stora kostnader både i liv och för Egyptens ekonomi. Han tror antagligen att hans löfte om att inte ställa upp till omval ska lugna folket, inte minst då de mängder av statsanställda som är beroende av en stabil regim. I vart fall spelar han på det kortet.
Om han försöker sitta kvar in i det sista så är det dessutom en uppenbar risk att extrema krafter i oppositionen får mera spelrum än idag. Därför bör USA (och Israel!) ge honom en sista knuff från presidentposten. En post han innehaft runt 30 år, vilket bara det i sig visar att han varit en diktator. Av folket valda presidenter i en demokrati sitter aldrig så länge.

Varit skrev jag, för jag har svårt tro att Mubarak tid vid makten kan bli speciellt mycket längre. Tar han till mera trixande och använder polisiärt och/eller militärt våld, då är han snabbt bortsvept av en kombination av folklig vrede och omvärldens påtryckningar. Att han vill sitta kvar ett halvår till för att skapa en ordnad övergång till ett nytt styre, det är svårt att tro.

Tunisien visade vägen, diktatorerna måste bort. Egypten är det arabland som därnäst skakats mest, men samtidigt som Mubark signalerar en långsam reträtt så kommer också en liknande deklaration från Jemen. Dess president, som tänkt sig att sitta på livstid och redan även han suttit i 30 år, säger nu att han är beredd att avgå när denna mandatperiod är slut 2013.

Det är en ännu långsammare reträtt än Mubaraks, men ändå ett tecken på att arabvärldens ledare (diktatorer) börjar inse att det börjat brinna runt knutarna. Att det är bäst att försöka sig på ordnade reträtter.

Om insikten är tillräckligt djup är en annan sak. Det är svårt att lämna ifrån sig makten. Särskilt om man suttit på den så länge som många av självhärskarna gjort.

Som lord Acton sa, makt korrumperar och absolut makt korrumperar fullständigt.

En sak till. Både Tunisien och Egypten visar att internet och bloggare är viktiga instrument för demokratin, för att kämpa för den, för att uppnå den. I de gamla demokratierna bör de styrande inse att internet också är ett viktigt instrument för att bevara demokratin. Stryp inte internet!

Folkbildande bloggande?

En av de absolut främsta politiska bloggarna, Emma på Opassande, ifrågasätter de politiska bloggarna. I viss mån är hennes undring nog en efter-valet-trötthet, men har också en principiell dimension. Vad är bloggarna bra för? Tillför de något?

Tja, säg det. Vad de stora elefanterna tycker och tänker (?), det får vi veta genom traditionella media. Där är det proffstyckare som kommenterar. Andra fick/får trängas på insändarsidor.

Bloggandet är (nog ännu) mest en ventil för det som inte får plats i andra media. En del kanske ogenomtänkt, en del så genomtänkt att det därför inte platsar i gammelmedia. Sammantaget är/var det dock mycket stimulerande att läsa och delta i. Men, det var ytterst sällan någon debatt eller åsikt fick genomslag i traditionella media. Så är det fortfarande. Eftersom de flesta människor inte följer politiska bloggar, som egentligen skulle kallas något i stil med bloggar för samhällsfrågor.

Det som hänt är att i strävan att bli läst, det vill ju alla, så utvecklades en kultur med länkande och korslänkande, som verkar helt absurd. På samma sätt som pressen förflackas med jagandet efter upplagesiffror för att få bättre annonsintäkter, så förflackas bloggosfären genom strävan efter att komma högt på länk- och besökstabeller. (I uppriktighetens namn måste jag dock säga att trots sin popularitet så har just Emma/Opassande inte fallit i denna förflackningens fälla.)

Så kom då valrörelsen smygande. Som ni kanske sett hade jag vissa känslor av obehag under valrörelsen. Jag erfor att det “normala” bloggandet alltmer övergick till megafonande. Som oberoende, ej partiansluten bloggare, så märkte jag att de partimärkta bloggarna i stor utsträckning dels inte kommenterade hos mig som tidigare, dels diskuterade i hög grad andra frågor. De frågor som deras partier ville ha ut. So boring…

Mitt eget bloggande började i skarven mellan utfasningen av mitt partiengagemang och att jag blev oberoende samhällsdebattör. Jag kände snabbt att det inte kändes meningsfullt med skarpt partipolitiska inlägg, utan ville mera granska olika problem, givetvis inte minst inom områden där jag ansåg/anser att mitt tidigare parti gått fel. Men till en början var det nog inte många som läste dessa inlägg. FRA-frågan blev, som för många andra, vändningen. Men även sedan intresset för den sjunkit (i de bredare lagren) så fanns ett resonerande inslag i mycket av det politiska bloggandet.

Bloggaren Klara "hatar" megafonbloggar och vill att bloggande borde vara folkbildande. Det är ett fint ord med positiv klang. Folkbildning i den gamla meningen, som till stor del inföll innan även den sektorn blev statsbidragsberoende, det var ju att gemensamt söka sig fram till kunskaper, till bildning, att vidga sitt vetande. Och så vill(e) jag gärna se bloggandet också.

Jag kan bara hoppas att det mera resonerande, sökande bloggandet återkommer nu efter valet. Det som i bästa mening kan vara folkbildande. Och som kan tillföra något.

Uppdatering...

Jag har fräschat upp bloggen lite. Försökte först med svart bakgrund, men det kändes inte bra. Så nu har jag en slags gul-orange bakgrund, tycket själv den funkar bra.

Dessutom har jag bytt de gamla (2-3 år gamla) fotona på mig och min familj till dagsfärska. Dvs dagsfärska den 17 juli. Håll tillgodo.

Om att bry sig

Vilka är de bästa bloggarna? Det tycker jag med förlov sagt är en lite dum frågeställning! I vart fall som tema för en seriös bloggardebatt! Först måste man definiera vad man menar med "bra". Sedan göra en lista över de tio bästa... Förlåt mig, men den sortens listor är så tröttsamma. Det blir så mycket navelskådande, borstande på ryggen... Visst finns många bra bloggar! Speciellt då politiska bloggar - om än antalet bra sådana minskat detta valår. En del tidigare skarpa och kritiskt analyserande bloggare har blivit så utslätade att man känner hur de vill tillfredställa partilinjen.
Det finns de som är så rädda att ta ställning att stöta sig med partiledningen att de, trots att de helt uppenbart är emot en sådan sak som datalagringsdirektivet, inte vill skriva på Väljarkontraktet för Nej till datalagring.
Andra har dessutom blivit som bandhundar emot bloggare i andra partier... Så tråkiga och förutsägbara. Bloggare utan partietikett har dock i stort sett undvikit att falla i denna grop.

En av de som inte tappat skärpan och förblivit vid det sökande resonerandet, det är FarmorGun. Hon förfaller inte till personangrepp utan håller sig till sak. Och hon gräver, är enveten. Och så vet hon att den som är stark måste vara snäll. Hon bryr sig.

En annan som bryr sig är EU-parlamentarikern Anna Hedh (s). Jag kan inte påminna mig att jag läst hennes blogg, om hon har någon, och jag delar inte hennes inställning betr EU. Men nu läser jag en liten debattartikel av henne där hon efterlyser regeringsinitivativ för att de två "extra" EU-parlamentarikerna (varav en piratpartist!) ska få börja fungera fullvärdigt, i enlighet med Lissabonfördraget. Det är ett principiellt och rakryggat besked hon ger, ställer ett demokratisk renhetskrav. Demokratiska principer är viktiga att stå för. Bra. - Vad säger EU-minister Birgitta Ohlsson?

Vi läser i dessa dagar om hur mängder av olika slag av människorättsorganisationer etc nu rasar emot EU-kommissarien Cecilia Malmström och datalagringsdirektivet. De bryr sig. Andra som bryr sig måste man säga är de som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagring, som jag nämnde ovan. En av de senaste undertecknarna är Annika Beijbom (fp).

F.ö. förefaller det nu som att piratpartiets alla kandidater har skrivit under väljarkontraktet, möjligen har en ännu inte kommit in med sin underskrift. Vem orkar räkna den, listan är sååå lång!
Folkpartiet har också rätt många som säger Nej till datalagringsdirektivet, men jag skulle verkligen vilja se fler. Minst ett par från varje valkrets är ett minimikrav på ett parti som kallar sig liberalt...

I övrigt är det tunt. Två centerpartister bara, trots att det finns några som internt säger sig vara emot det, EN ynka miljöpartist och EN ynka vänsterpartist, och inte är det Lars Ohly!

Men det finns partier som är ännu värre, där ingen bryr sig! Gissa vilka! Jo, det två stora partierna, där piskan tydligen är så stark att ingen vågar skriva på något utan partiledningens godkännande. (M) och (S) är partier som ger föga utrymmer för personligt ställningstagande, men så är de båda i grund och botten både konservativa och kollektivistiska.

Och så det lilla kd, det finns inte ens med på listan över partier. Så osannolikt ansåg tydligen uppropets initiativtagare tydligen det skulle vara att någon där värnar den personliga integriteten...

Det där med bloggkärlek...

Plötsligt känns det så. Att man översköljs av bloggkärlek. Inte så att jag fått fler uppskattande klappar på axeln än vanligt, just nu. Nej, kommentarerna på min egen blogg har varit lite glesa en tid.

Känslan är svårbeskrivbar, och ligger mera i att det är så mycket intressant på de bloggar jag läser. De flesta är politiska bloggar, men annat kan också slinka med.
Och nu ska jag vara lite originell och inte rapa upp en massa namn och länkar! De som vill veta vilka bloggar jag läser i stort sett varje dag kan kolla bloggförteckningen här i vänsterkolumnen. Dessutom blir det alltid koll av en del andra bloggar också. OK, jag kanske inte älskar alla, men även om jag på min lista har många som mera är debattmotståndare än medtyckare, så skriver de intressant. För mig känns det bra att både få medhåll ibland och att mötas av motargument. Samt att få nya infallsvinklar och upplysningar. Det är den kombinationen som gör bloggandet givande.

Då och då kan det dock kännas aningen irriterande med allt detta intressanta som jag läser. Oftast skriver jag lite kommentarer här och där. Ibland blir det en egen bloggpost av detta. Men lika ofta så glömmer jag bort vad jag tänkte skriva om när jag satte igång datorn. Eller så finns inte tid att skriva något eget. På grund av er alla. Det är väl också ett slags kärlek. Att glömma sig själv för andra.

Finare att skriva på papper, eller?

Bloggandet i sig blir då och då ett hett ämne bland bloggarna. Jag skrev om det för några dagar sedan och nu har det fått ny fart igen, kanske främst genom en pappersbloggare, om man får säga så om Sanna Rayman i SvD, som skriver om lågkonjunktur för bloggandet. Det föranledde Seved Monke till en kraftfull replik, som Sanna svarade på - på hans blogg. Intressant. En fråga dryftas är om det är finare att skriva i en papperstidning och om det är lägre kvalitet när det bloggas.

Mary (mmm) har idag också en lång utveckling av sin syn på bloggandet, varför hon och andra bloggare skriver. Och flera andra har hängt på.

Nå, jag menar nog att det finns bra och dåligt på båda sidor. Men onekligen är mångfalden större bland bloggarna. De blir därmed intressantare!

Dvs när det inte är valtider..... För Sanna Rayman har en poäng när hon påpekar att nu ska varje politiker blogga. I princip borde det vara intressant och bra. Men det är det inte. Detta därför att det blir så träaktigt. Jag har nog nämnt det tidigare, men det förtjänar att upprepas. För att bloggar ska bli intressanta så ska de inte vara rena propagandaplattformar för EN åsikt.
Intressanta blir de om där förekommer en diskussion, ett meningsutbyte med andra och om andra idéer.
Ett tecken på att valrörelsen minskar debattlusten, och ökar megafontänkandet, det är att viljan att kommentera och diskutera på andras bloggar verkar ha minskat på senaste tiden. Nu skrivs det mest på egna bloggar, och länkas till likatänkandes. Trist. Och föga utvecklande.

För propagandan har vi ju papperspressen...

Blogga; för att diskutera eller vara megafon åt ett parti?

Min främsta invändning emot politometern (Martina Linds) är att den fortfarande bara listar partistämplade bloggar. Jag har tyckt mig märka att alltfler av de partimärkta bloggarna faktiskt blir mindre och mindre intressanat ju närmare valet vi kommer. Det är så förutsägbart vad som skrivs där, blir mer och mer propaganda och mindre och mindre ärligt sökande av att bryta och kanske byta åsikter. Sökandet avtar och utpumpandet av färdiga partiåsikter blir så förfärligt mera frekvent.
Det märks också att partierna lär sig bloggtekniken allt bättre och att de snärjer in "sina" bloggare. Något som i och för sig varit märkbart länge betr sossarna med sina standardiserade blogghuvuden... Och länkandet och höga siffror på Knuff blir viktigast.

Det är trist.

Att jag inte är ensam om detta framgår av dagens bloggdebatt just om detta fenomen. Till och med bloggare som har partitillhörighet har betänkligheter, vilket hedrar dem. Erik Laakso (s) är en av dem. Och Mary (MMM) (m), en annan , blev många m där... med en inställning som i mångt och mycket liknar min. Som bloggare då. Mark Klamberg (fp) har också analyserat läget och kommer med intressanta kommentarer. Det är intressant att så många av de (listmässigt) främsta bloggarna genom sitt partiengagemang har tid att blogga - och länka - så mycket. En tendens som jag tyckt mig observera är dock att vad gäller piratpartiet så har bloggandet från de främsta (vilka med undantag för Rick och Christian är oavlönade "amatörer") så har det minskat lite grand. Förhoppningsvis pga att de söker nå ut även i de traditionella media, vilka annars helt domineras av riksdagspartierna.

Jag är i och för sig inte speciellt intresserad av de olika topplistorna för bloggarna. Det jag söker och vill läsa, det är intressanta åsikter inte mer el mindre lyckade omskrivningar av partiprogrammen. Att länka till varandra för att få höga listplaceringar, det känns helt galet! Visst, jag länkar i viss mån till andra. Men då för att jag vill ge tips om något jag anser intressant, och då oftast med kommentarer. Eller så tar jag avstamp i någon artikel för att utveckla temat i den, eller i nya trådar. DET ser jag som syftet, i vart fall mitt, med politiskt bloggande.

Bloggandet som ett samtal, förhoppningsvis intelligent och sökande. Visst kan de som bara vill göra propaganda för en färdigpaketerad åsikt, ett partipaket, göra det. Efter att ha arbetat (idéellt) med partipolitik i en massa decennier, och efter att ha upplevt hur de flesta partier och inte minst det som jag tillhörde, avvikit från sin ideologi, så anser jag dock det är intressantare att diskutera demokratins framtid när partierna bara är valmaskiner för att marknadsföra partiledningarnas valbroschyrer för att ta makten.

En annan uppfattning

Många menar att i Sverige finns i princip bara två-tre mediakanaler; Bonniers, Schibstedts och Hjörne. En lätt överdrift är det visserligen, vi har ju ett antal lokala och regionala tidningar samt Sveriges Radio och SVT. Plus internet med alla dessa bloggar. Men, eftersom bloggarna oftast har få läsare, med några undantag, så är denna ventil mest just det - en ventil.

För att i någon mån motverka denna koncentration ska jag här ge tips om ett intressant alternativ för den som inte hemsöker vanliga bloggar, eller vill veta mera, eller som bara vill ha mera än dagspressens nätupplagor att botanisera i.

Det jag här vill uppmärksamma är Second Opinion. Här ett axplock av de senaste artiklarna:
Svenska val är inte "free and fair" - valgranskares slutsatser betr det svenska valsystemet! Hur valsedlar ser ut och distribueras är en demokratisk brist.
Bara rättshaverister oroade när medierna blir partimegafoner - en möjligen ironisk rubrik, läs och döm själv.
Upphovsrätten och yttrandefriheten går hand i hand. En artikel som nog en och annan piratpartist har åsikter om.
Bolagen inbjuder till fildelning. Just det ja.
Fildelning - knappast en moralfråga. Mja, vad sägs?
Myten om väljarna. En kortis av Björn Elmbrant om hur opinionsundersökningar används.

Men det finns ju fler mer eller mindre likartade internettidningar, sådana som bara finns på internet, och inte är kopior av en papperstidning.
Exempelvis: Newsmill och Politikerbloggen. Och så finns ju SVT:s SVT Debatt. Europabloggen verkar dock leva lite på sparlåga just nu.

Nu tycker jag det vore synd om man bara begränsar sitt läsande till dessa, ska vi kalla dem "redaktionella bloggar", men de är ett komplement till vanliga bloggar och kan ge både information och inspiration till än mera debatt.

En levande demokrati bygger ju på debatt, fri debatt, att åsikter bryts och byts. Att vi kan ta del av andra åsikter än de gängse, eller än de egna. En annan uppfattning. Så att våra ställningstaganden blir bättre genomtänkta, förhoppningsvis.

Dåligt, uselt, Politometern!

Politometern säger sig vilja spegla den politiska debatten.

Men hoppsan då, det gör den ju inte alls! Den exkluderar alla oberoende politiska bloggare!

Alla vi som inte vill ha en partistämpel på oss, vi får inte vara med. Hur mycket vi än diskuterar och analyserar det politiska skeendet. Hur mycket vi diskuterar med bloggare som har partistämpel. Nej, vi sorteras bort, som om vi inte fanns!

Politometern visar bara partiernas bloggare, oj, så inskränkt och oliberalt! (Fy skäms Martina Lind, men du är ju folkpartist, och en sådan behöver ju inte vara liberal och för en fri och öppen debatt, tydligen.)

En inkonsekvens är också att pappersmedia, de får vara med, trots att det förekommer olika märkliga beteckningar på pressen idag, där de i vart fall försöker påskina att de är "oberoende" på ett eller annat sätt.

Märkligt är också att det finns en lista på liberala bloggar, men uppenbarligen måste man vara partimedlem (eller låtsas vara det) för att komma med i den listan. Jag ser åtminstone en där som själv sagt att han gått ur partiet.

Jag har försökt registrera mig, men nej det går inte, jag måste ange parti. I dagens läge finns ingen partifålla som passar mig. Och jag vill inte utge mig för att vara t ex folkpartist eller piratpartist när jag inte är det.
Men liberal är jag, stolt liberal rebell. Oberoende av parti, böjer mig inte för någon partipiska och är inte beredd att vara en propagandamaskin för åsikter jag inte delar.

Jag är inte ensam, flera kända och skarpa bloggare har inte partibeteckning, har lämnat sitt gamla parti eller skriver oberoende. Vad sägs om Scaber Nestor? Svensk Myndighetskontroll?
Är inte de politiska bloggare?

(Jag vill nämna att jag försökt få med en kommentar om detta på Politometern, men den förefaller inte komma in. Jag har också redan för några månader mailat Martina Lind, men inte fått något svar. Utan partibok är jag ointressant... )

Fler sidor på bloggen

Den här bloggen har alltid haft som huvudsak just bloggandet, att lyfta upp och diskutera mer eller mindre aktuella frågor. Gärna med direkta kommentarer från läsarna.

I dagarna har jag börjat känna för en viss utvidgning. Den består i att jag tänker succesivt bygga upp några sidor till, utöver bloggen vilken ligger här på startsidan. Till en början har jag lagt upp sidor för "liberalism" och "socialliberalism", se blogghuvudet. De är förstås ännu under uppbyggnad, och vi får se i vilken takt och hur jag utvecklar dem. Känns det riktigt kan jag komma med fler sidor så småningom. Tanken är att det ska handla om tidlösa ämnen, debatten skall även i fortsättningen ligga på bloggen.

Opinion genom köpta röster - eller FRA i luften igen.

I mitt senaste inlägg ställde jag frågan om vilka som är opinionsskapare. Jag noterade där avslutningsvis att myndigheter i allt högre grad ägnar sig åt ett slags informationsutbud som är avsett att vara opinionsbildande. Detta mot bakgrund av att jag observerat att
myndigheter propagerar för en skärpt och utvidgad FRA-lag. Så har det multinationella företaget Mediaplanet i annonsbetalda artiklar skrivit att Säpo, Tullen och ISP beklagar sig över att de känner sig överkörda av politikerna! Kontentan är att de vill ha möjlighet att använda FRA även efter sina önskemål. "Öppna FRA-shoppen".

Mediaplanet är ett företag som uppenbarligen har som affärsidé att vara megafon för myndigheter, intresseorganisationer och andra lobbyliknande företeelser. De gör "tidningar" på olika teman, ex-vis säkerhet, och låter myndigheter etc köpa annonsplats i det som i sig är en enda stor annonspublikation. Annonserna är oftast tämligen menlösa och intetsägande i sig. Det intressanta är den text som kallas redaktionell, där myndighetsföreträdare etc uttalar sig och snällt refereras utan att något ifrågasätts. Som jag ser det är det textreklam, och den egentliga anledningen till att annonsörerna betalar genom att köpa tillräckligt med annonsutrymme för att finansiera distributionen av vad myndigheterna vill föra ut som sitt budskap.

Denna trycksak distribueras sedan som annonsbilaga till stora tidningar. Den är förvillande lik en av dessa bilagor som dagspressen idag delar upp sin text i. Visst, det står helt korrekt att "Hela denna tematidning är en annons från Mediaplanet". Dessutom finns något som liknar en redaktionsruta med några namn och e-mailadresser. Dock ingen webb-adress, den kan ni dock få här! Där kan man även i pdf-format läsa den artikel jag refererar till betr Säpos med fleras uttalanden om FRA. Den återfinns på sid 8 av annonsbilagans 20 sidor.
Någon ansvarig utgivare finns inte angiven i redaktionsrutan, men på min förfrågan uppger Mediaplanet att företaget är ansvarig utgivare. Jag som trodde att det kan bara en namngiven person vara... Mediaplanet säger att, ja, de tar hänsyn till annonsörernas intresse. Självfallet belyser de ämnen och frågor som ligger i deras annonsörers intresse, men inte på beställning av dessa.

Trots den något krystade förklaringen är det för mig uppenbart att detta innebär att det redaktionella materialet är textreklam. Det vill säga att Mediaplanet är en megafon för sina annonsörer. Någon normal journalistisk granskning och nyhetsvärdering förekommer inte. Tyvärr är inte detta någon helt ny företeelse, men blir allt vanligare. Tendenser i denna riktning har också funnits i dagspressen. Dvs att de skriver texter som anknyter till de annonser som de tar in och där texten kan befinna sig i ett gränsland till att vara textreklam.

Mediaplanet går ett steg längre. Mediaplanet är ett sätt för myndigheter och lobbyorganisationer att få ut sitt budskap i något som vill se ut som en tidning, men som är en förtäckt propagandakanal, som kan köpas för pengar. Därigenom behöver inte myndigheten skylta med att det är en reklambroschyr för dem själva, denna kanal är en mera raffinerad metod.

Jag menar att detta är ett sätt att, med skattemedel dessutom när det gäller myndigheter, smyga på oss åsikter. I sig är det inte fel att få ta del av åsikter. Dock menar jag att det inte är myndigheter som ska vara opinionsbildare och delta i den allmänna debatten. Det är vi vanliga medborgare, det är granskande media och det är politiker som ska väcka frågor och driva debatt - med öppna kort. Hur diskuterar man med en myndighet på ett meningsfullt sätt?

Att myndigheter känner sig överkörda av politikerna, som i "artikeln" om FRA, det är ett tecken på att myndigheterna anser att det är de som ska sitta i förarsätet, de ska bestämma, inte våra folkvalda politiker.

Det är en åsikt som jag är starkt emot.

Även SvD har lånat sig till att sprida FRA-åsikter, vilket bloggaren Calandrella uppmärksammat och kritiskt granskat. SvD är dock en i stort sett "normal" tidning, där frågor analyseras utifrån olika aspekter, om än politiskt tidningen står moderaterna nära. På nätet går det också ofta att kommentera och diskutera tidningens artiklar.

Dessutom har vi ju ännu möjligheten att i bloggar själva diskutera och nagelfara det som behöver granskas. Just betr reklam, spec då förtäckt sådan kräver det dock extra uppmärksamhet.
Skulle däremot internet förvandlas till en enda reklamkanal, vilket en del politiker och många näringsidkare vill, då är vi helt sålda.

Opinionsskapare, vilka är de? Vilka ska de vara?

En av dagens debatter handlar om hur (gammel-)media alltför lätt blir lydiga förmedlare av vad de stora partierna vill ska föras ut till väljarna. Det handlar då om blockpolitik i en förenklad form. De mindre partierna kommer bort och det blir de stora partiernas intresse av att fokusera på plånboksfrågor som dominerar mediarapporteringen. Även i bloggarvärlden riskerar debatten att hamna i samma spår. I vart fall i den mån det handlar om bloggare som förespråkar ett riksdagsparti. Nya partier och de frågeställningar de vill föra fram, de definieras bort. Likaså mer eller mindre oberoende samhällsdebattörer och opinionsbildare.

De som hittills bloggat med inspiration från m-bloggaren Kent Perssons initiativ har dock ett bredare perspektiv. Möjligen kan man se som ett problem att de som deltar i den debatten endast är de bloggare som länkar till Kent Perssons blogg. Det ska bli spännande att se om de traditionella media, med sina kommentatorer, orkar notera att det finns en debatt utanför dem själva.

Bloggen Second Opinion tillhör inte gammelmedia, utan lever givetvis på internet. Där diskuteras också fenomenet att (riksdags)partierna tycks leva i en symbios med gammelmedia.

Att riksdagspartiernas liv ligger vid sidan av väljarnas är rätt tydligt. Förutom att de lyckas styra gammelmediadebatten så lever de på statsbidrag, som gör dem oberoende av till och med sina egna medlemmar och de kan tränga undan frågor och nya partier. Hittills. Frågan är om nya media som internet kan lösa upp de gamla mönstren.

Ytterligare en aspekt på detta är vem som egentligen bildar opinion, och vem som ska bilda opinion. Fick just i min hand Mediaplanet, som skickas med som annonsbilaga till SvD. En annons som ser ut som en 20-sidors tidning. Dock med något oklar avsändare och uppdragsgivare. Uppenbart är det dock fråga om opinionsbildningsförsök från myndigheter inom "säkerhetssektorn".

Idag är det alltfler myndigheter som har som främsta eller delvis uppgift att syssla med opinionsbildning, inte att verkställa praktiska uppgifter. Jag känner viss olust inför detta. Jag anser att det är vanliga opinionsbildare, politiker och kritiskt granskande media som ska bilda opinion. Inte att ombud i form av myndigheter med skattemedel ska pressa på oss åsikter.

Vi har kommit långt från Socialstyrelsens 6-8 brödskivor om dagen. Det var fel, men ändå rätt så oförargerligt. Nog är det värre att myndigheter ska propagera för en skärpt och utvidgad FRA-lag...

--- Uppdat. Denna text finns också på Second Opinion.

Om någon undrar...

Om någon undrar varför jag inte skrivit så ofta sedan någon vecka så beror det delvis på att min dator (och internet) inte uppför sig som den ska. Igen. Efter några bra månader så fick den (hela paketet) fnatt igen för sådär en vecka sedan. Dels är uppkopplingen trög, långsam. Tja, enl alla tester funkar det normalt, men likafullt är det alltför långsamt i verkligheten. För mig är det den som räknas... inte testerna.
Datorn i sig då? Ja, jag har defraggat och gjort alla övriga grejer jag kan komma på. Men icke...
Och anti-virusprogrammet funkar fint. Förutom att även det gick oroväckande långsamt några dagar, men nu är det i normalt scannings-hastighet, och inga virus el trojaner finns. Sak samma om jag kör trådlöst eller med nätsladd.

Dessutom är mailen, i Outlook alltså, helt död. Tar varken emot eller sänder mail. Inte ens web-mailfunktionen som är kopplad till Outlook funkar.

Och min bredbandsleverantör kämpar på, men har i vart fall inte ännu lyckats fixa det. Det jag hoppas på är i vart fall att mailen går igång... Och att ändå banksajterna funkar nu när det är dags för div månatliga utbetalningar som måste ske "manuell".

Detta gör att lusten och tiden att blogga avsevärt minskar. Även om det finns mycket att kommentera och reagera över.

Respekt för oss efter döden

Det sägs ha blivit vanligt att folk skriver minnesord, s.k. nekrologer, efter avlidna anhöriga och andra på internet. Jag har svårt att uppröras över det. Det kan ju ses som ett slags komplement till de minnesord som brukar införas, ibland som annonser, i dagspressen. Kanske kan också minnesord bli mera personliga på internet, ex-vis på en blogg.

Hur länge en text på internet nu finns tillgänglig. I princip kan den ju finnas där någonstans "för evigt". I praktiken finns dock begränsningar och komplikationer.

Emma/opassande tar upp ett tangerande ämne. Hur ser vi på om det vi skrivit, ex-vis på en blogg, förvanskas efter vår död? Hur är det med respekt och integritet, efter döden? Är det OK att någon tar över, köper, en blogg eller en hemsida, en domän, för att göra pengar på den, eller förvanska den på något sätt efter det att vi "stängt datorn" för alltid?

Det vi skriver på papper har faktiskt en lite bättre chans att finnas kvar lite längre än det vi skriver på internet. Om inte barn/släkt bränner allt förstås. Det finns mycket att grubbla över i denna sak. Det handlar än en gång om integritet.
Integritet - respekt även efter döden, tack.
K-märka domännamn? Tja, kanske det. Hur det nu ska gå till. Internet har ett kort minne. Det som skrivs här "finns" en lång tid (i bästa fall), men pga tekniken blir det allt svårare att rent praktiskt att hitta, google till trots. Och det som skrivs på en blogg är i de flesta fall glömt inom en vecka eller två.
Trots att det skrivs så mycket av stort intresse och värde och kan ha kvar sin aktualitet i åratal eller mer.
(Som ett kuriosa kan jag nämna att några (få) av de texter som publicerats på denna blogg för sådär ett år sedan fortfarande läses av en el flera olika personer mest varje dag. )

Jag känner då och då att jag avstår från att skriva om eller kommentera saker eftersom jag ser att andra gjort det, och gjort det mycket bra. Men att hitta det efter tid är inte alltid helt enkelt. Och vad händer med texter, vars författare avlidit? Stängs bloggen, självdör den också, tas den omhand av någon pietetsfull arvinge eller säljs den?

Är det dags att ta in några rader i sitt testamente om vad som ska hända med ens tankar etc på internet?
Går det ens?

Politik eller privat

Det torde vara uppenbart att det är politiska kommentarer som helt dominerar denna blogg. Dock har en och annan liten privat notis smugit sig in då och då.

Utpräglat privata texter har jag dock sporadiskt på min bildblogg, Nu senast om en resa till Boliden.

Här t v en bild från en liten cykelutfärd förra helgen.

Den som möjligen skulle vara intresserad av mera av privata noteringar kring mitt och familjens liv kan kolla in min frus (engelskspråkiga) blogg. Där givetvis speglat utifrån hennes synvinkel.

På min hemsida så finns förutom några hundra bloggposter av äldre datum och i olika utformning även en del texter och bilder som inte är av politisk art. Och lite biografiska notiser.

Ett par länkar finns i spalten till vänster.