30 september 2019

Helen Sung, internationell jazzgrupp i Piteå

Det här ingen recension, mera en anteckning till mig själv. Men givetvis är det OK för vem som  vill att läsa denna notis om ett besök i Piteå av en internationell jazzgrupp: Helen Sung Quintet.
   Det första jag noterar är att det inte precis var någon stor publik i restaurang Två kök i Acusticum, drygt 30-talet lyssnare. I och för sig är det inte så dåligt, nog har det hänt att färre kommit dit, med då har det varit lite mindre kända, svenska grupper. Fastän Helen Sungs kvintett är ju visserligen internationell - men ändå inte såå känd. I vart fall inte för svenska jazzvänner.
   Musiken då? Nu hör jag lite dåligt när det används musikmickar för tal, men jag uppfattade att inledningslåten var av G Gershwin - dock kände jag inte igen den,  och snappade inte titeln. Avslutningsnumret var Duke Ellingtons "It don´t mean a thing, if it ain´t got that swing". Övriga nummer gissar jag var av Helen Sung själv, med namn som (gissingsvis) "Chaos", "Chasing the High", "We Dance" och "Reflektions".
   Samtliga kompositioner hade en rätt intressant struktur, ibland med drag av det som under 60-70-talet kallades "free form", som här dock även kunde ha element av sweetness (vilket inte precis var vanligt i den "gamla" free formjazzen), sötma, lugn, ja nästan en aning balladkänsla. Men inte alla nummer. Det var många olika ingredienser, med skiftande blandning.


                      
Helen Sung började, efter gedigen utbildning, som klassisk pianist. Men är numera jazzmusiker, med jazzigt anslag på pianot. 
 Det var ingen tvekan att Helen Sung själv var den främsta musikern och den som styrde det hela, med en tekniskt bländande skicklighet som måhända kan komma av hennes klassiska utbildning och karriär. (Hon lär ha varit en uppmärksammad klassisk pianist innan hon upptäckte jazzen.) Hon hade hela tiden ett glatt leende i ansiktet, som visade att hon gillade musiken, publiken och sina musikers prestationer. Dessutom hade hon ett trevligt informativt mellansnack. Inga trumpna miner och tigande där inte, som var så vanligt hos musikerna när den "moderna jazzen" kom fram på 60-talet.



   Ingrid Jensen, dansk trumpetare med modernistisk stil (nutida) var, anser jag, den andra toppmusikern, hennes spel passade precis till Sungs kompositioner. Ofta med en mjuk ton, som stundtals lät som om det var flygelhorn hon spelade, och hon använde flera olika sordiner, där så behövdes. När hon inte spelade, så höll hon mest på och micklade med instrumentet, som om hon inte var nöjd med det. Men nog fick hon ut det hon ville. Med självklar auktoritet, styrka och böljande lyrisk, när så skulle vara.
   Jag vill nog mena att John Ellis, som spelade både tenor- och sopransax och flöjt, kom ett snäpp efter Helen och Ingrid. Inte så pjåkigt, även om han hade en för mörk ton i tenorsaxen i något stycke . men det kanske skulle vara så. Rent allmänt tyckte jag att han kom mest till sin rätt när han spelade på sopransaxen (som verkade lite storvuxen).
Hela kvintetten, Sung, John Ellis ts, John Ginsburg bas, Terreon Gully dr. 
   De två männen i kompet, basisten John Ginsburg och trummisen Terreon Gully gjorde vad de skulle, habilt, men stack inte ut. Och jag tyckte nog att trummisen ibland slamrade för mycket.

   Musiken i sig var rätt skiftande i sin karaktär, kraftfulla intensiva partier omväxlande med mångtoniga partier av porlande lyrisk karaktär, kristallklara utan kväljande utflykter i sentimentalitet.
Rytmen fanns, om än oftast inte i den traditionella swingstilen, ibland nästan trippade musiken fram på tå, ibland bröts den sönder rätt rejält. "It don´t mean a thing",  svängde inte på det sätt vi är vana att  höra den, men nog svängde det ändå.
  Summa, det var en rätt charmfull föreställning, "modern" med drag från flera epoker, utan att överdriva det ens i "Chaos"-stycket. Det kunde någon gång, speciellt i början, kännas aningen konstruerat, men ändå som helhet ovanligt njutbart - för att vara "nutida free form".

   En alternativ rubrik på det hela kunde vara: "Kraftfull och samtidigt lyrisk neo-modern jazz av Helen Sungs Quintet" 
PS.   Ser också att Helen Sung spelat på ett flertal jazzfestivaler det senaste året. Piteåspelningen var den avslutande i en veckolång turné efter norrlandskusten.
   Att jag öht skrev denna text (som blev längre än avsett), beror på att PT inte syntes till. Och f.ö. verkar PT hoppa över de flesta jazzevenemangen i Piteå numera. (Även om Roxys 75-årsspelning kvällen före gavs stort utrymma.) DS.

24 september 2019

Om Greta – och hennes motståndare

Nä, nu.
Greta är ett barn, en ungdom, som vill se att jorden överlever. Hon har insett, efter att läst och förstått seriösa forskarrapporter, att vi lever i en eskalerande klimatkris. Hon tar det på allvar. Engagerar sig, får enorm uppskattning för sitt engagemang, för sitt tal inför FN, och för att hon vill få fart på politikerna, världens ledare.
Hon får nu våldsam kritik, efter sitt tal, en kritik som till en del fanns även före talet.

  1. Jag är glad och lycklig över Greta Thunbergs engagemang och hennes förmåga att kanalisera den oro som många känner – och som extra stark finns hos stora delar av dagens medvetna ungdomsgeneration. Det betyder inte att jag till 100% instämmer i alla de åtgärder hon vill se genomförda. Men till stor del, och framför allt att vi, både som individer, och som vuxna, och att världens ledare har det yttersta ansvaret för att något positivt görs för att rädda klimatet och jorden.
    Vi äldre, i den rikare delen av världen, vi kanske inte hinner drabbas så mycket. Men medelålders och yngre och deras eventuella barn, bör ju också få överleva. Anser jag.
  2. Vad menar då kritikerna? Ett angreppspunkt är personen Greta. Vem hon är. Att hon har aspberger, att hon är för ung, är ett barn. Som om det diskvalificerar henne från att ha synpunkter och att kunna läsa forskarrapporter (vilka ju i mycket visar det vi faktiskt kan se och uppleva själva).

  3. Man misstror henne och menar att hennes tal i FN nog är skrivet av någon annan. För att förminska henne. Om nu någon annan skrivit hennes tal, vad är det för fel på det då? Jag menar att det är hennes tal ändå. För det är inte ett ”vuxental” på politisk nivå. Jag vet inte, men tycker nog det verkar var Gretas ord, hennes tal, ordval – och hennes val att framföra budskapet på ett sätt som hon tror ska vara effektivt. Vilket det i hög grad verkar ha varit, att döma av de flesta reaktioner jag sett och hört. Utom för en grupp klimatförnekare. Som blev väldigt aktiva i sin kritik av henne. OCH genom att kritisera och förminska personen Greta, så söker, försöker de dölja att de framför allt förnekar att det är en klimatkris, att de ÄR klimatförnekare. 
  4. Greta är inte så ”stor”, menar kritikerna, och pekar på att att klimathotet påtalats långt för Greta blev aktiv, dessutom som en ungdomsreaktion på de äldres oförmåga att värna miljön.
    Men har det någon betydelse att hon inte var först? Det viktiga är rimligen att hon engagerat sitt och lyckats kanalisera fram för allt ungdomarna i behovet av att rädda vår jord. 
  5. Kritikerna menar att klimatkrisen aktualiserade för så länge sedan, som en ungdomsrörelse, och att då beskriva den idag som en ungdomsrörelse är fel, eftersom de som ursprungligen väckte frågan idag är medelålders eller äldre. Samtidigt så förminskas nu Gretas och hennes jämnårigs som för unga, för att förstå något. Hur ska kritikerna egentligen ha det? 
  6. Det anförs också olika motiv, för att misstänkliggöra Greta. En anklagelse är att hon sprider ett kommunistiskt budskap (någon gång lite snällare beskrivit som socialistisk). Varvid man påstår att åtgärderna för att rädda jorden är ren och skär kommunism, med diktatur och förakt för människovärdet – och för att föra oss tillbaka till medeltiden. Vilket väl inte är kommunismens må – eller ?
  7. En annan anklagelse är att det ligger pengar bakom ”Gretas kampanj”, att det är storkapitalet som styr Greta, att hon är en lakej under kapitalismen och med hjälp av PR-byråer. Ofta framför dessa motiv/anklagelser från samma människor (grupper) – vilket ju är helt inkonsekvent. De helt motstridiga anklagelserna gör det inte trovärdigt. Och reser frågor om kritikernas egna motiv.
  8. Sedan så ifrågasätts Greta genom att hennes föräldrar anklagas för ”otillbörlig” påverkan av henne, deras politiska motiv och bakgrund. Vilket de är så säkra på att känna till... vara sig det gäller deras påstådda ”kommunism” (till vilket räknas att vara positiv till flyktingar och romer, eller att vara internationalist!) eller deras kontakter med kapitalister och marknadsförare. Summan av anklagelserna ser jag som motstridiga, och dessutom irrelevanta, jag uppfattar Greta som en självständig individ som kan ta ställning själv.
  9. Jag har på senare tid också sett mer än antydd antisemitism (judehat), när man misstänkliggör en del av hennes anhängare som ”rika judar”, väldigt trist argumentering.
  10. Ja, så kommer den mesta kritiken ifrån sådana som förnekar att det skulle finnas någon klimatkris, s.k. klimatförnekare. Ofta kryddat med att de menar att skiftningar i klimatet är naturliga (som om det skulle det göra det mindre farligt med smältande isar och öar och länder som ställs under vatten).
    Men dessutom tillägger man att det kostar för mycket med effektiva miljöåtgärder, att vi inte kan leva på den lägre nivå, som man förutsätter blir en följd av klimat- och andra miljöskyddande åtgärder. Skogar, jord, olja kol och vatten MÅSTE förbukas för att ”vi” ska kunna hålla vår levnadsstandard och för den eviga tillväxtens skull. Alltså, menar de egentligen, våra naturtillgångar ska förbrukas, det räcker inte med att bara bruka dem på en vettig nivå.
  11. Att de som vill rädda jorden och klimatet bara är flummiga drömmare gröna-vågen miljöpartister, som inte ser verkligheten. (Alltså de anklagas inte bara för att vara både kommunister och/eller hylla kapitalismen utan även för att vara notalgiska gröna-vågare.)
  12. Förminskande: ”Lilla Gretas korståg”... Verkligen osnyggt.
  13. Finns också de som ”bara” tycker att hon eldar på för mycket, att man kan ta det lugnt. Att hon blir för känslosam. Men ändå i stort sett har rätt – bara det inte kostar oss något i välfärd.
  14. Så låtsas en och annan vara rädd för hur hennes mentala hälsa är. Larvigt. Den påverkar möjlige för hur hon säger sitt budskap, inte vad det är. Och ibland undrar man mera hur ”frågeställarens” hälsa är – mentala eller fysiska. Det sista kanske var osnyggt, men det kan ju inte hjälpas att man funderar...
    ---
Där tog tid och koncentration slut. Stela fingrar och andra sysslor tar över. Som att få i mig lite mat, som en sen middag och i st f utebliven lunch.

18 september 2019

Bästa boken om Satchmo


Jag vill tipsa om bästa boken om Louis Armstrong.
ALLA jazzvänner bör ju känna till Satchmo, vem han var, varför han blev den han blev, bakgrund och musik. Och varför praktiskt taget alla, både samtida och yngre, jazzmusiker av någon betydelse erkänner hur betydande han var för dem och för jazzen ö h t. 
Jag har läst en massa böcker om Louis, även några av de mest berömda, men den bästa har jag faktiskt inte läst förrän nu nyligen.
(Även den av Louis själv, om hans barndom och första musiker-år. ) 


Den, i  mitt tycke, bästa heter: Louis Armstrong - His life, his music, his recordings. Författare är Abbi Hubner (tyskt y).
Den är på engelska, kanske därför som jag läst den först nu. Den följde med en box av 30 CD, som jag köpte för minst 20 år sedan. Förlag: Oreos.
Jag säger bara: läs den! Den är lättläst på engelska. Väldigt innehållsrik, utan att vara en tegelsten. Jag vet inte om den också finns på svenska, men Läs den!  


11 september 2019

Narrar, konstnärer, underhållare, sportsmän och andra lekare... är de fria?

Kändisar idag, det är väl främst underhållare, i någon mån sportutövare på topp, och i mycket liten mån konstnärer eller politiker.
Eller?
I Fråga Lund, i tisdagens TV, fick vi veta (om vi inte visste det förr) att dagens främsta kändisar det är någon form av underhållare, högt betalda, men att motsvarigheten i forna tider det vara narrarna, de som skulle roa kungar och överklass – föraktade och av lägsta möjliga status.
Kändisar kan vara olika kategorier, nu liksom tidigare, och inte alltid ”kulturbärare”.







Nu i dagarna diskuteras också gränserna för ”finkulturen” i form av konst. Hur fri och utmanande ”får” den vara. Och vem ska betala ….
Om jag börjar där; vem ska betala? Vad gäller ”narrarna”, underhållarna så betalar ju publiken, direkt eller genom avgifter för teve etc. Även för komiker som säger förargliga saker, i vart fall om de främst rör sex, något mindre om det gäller känsliga saker som politik - om det inte är väldigt inlindat och görs med den finess som Hasse & Tage gjorde. Dagens narrar är inte anställda av hovet, hovets behov av narrar/artister betalas främst av SVT genom public service, knappast genom kommersiella anordnare.
Sporthjältarna, (liksom cirkusartisterna,) som väl i viss mån kan ses som efterföljare till gladiatorerna får sina skyhöga löner i någon mån från publiken, men främst genom reklamintäkter och offentliga bidrag till både anläggningar och evenemang. Publik sport är i hög grad ”cirkuskonst” med underhållningsvärde. Den rena cirkuskonsten är dock, såvitt jag vet, självfinansierad – och ger knappast några höga inkomster för utövarna.

Politiker ses möjligen i någon mån som kändisar, men är inte så underhållande att de får in några biljettintäkter när de framträder. Om de är underhållande så kan de kanske få en del röster, vilket då kan leda till att de får rätt hyfsade arvoden... men bara ett litet fåtal. Fotfolket, de förtroendevalda, på deltid, gör i hög grad sin insats för demokratin ideellt. Väljarna verkar se ”politik” som en arenasport, som de inte vill delta i eller betala för. Ändå kostar ”politiken” stora summor. Nog om politiken och dess underhållningsvärde.
OK, I ytterst få fall kan man se politikutövandet som konst, statsmannakonst.


Konst har ”alltid” funnits. Till en början troligen dock främst (endast?) som ett uttryck för religion. I huvudsak var det nog så intill rätt sen tid, dvs tills för några hundra år sedan. Kyrkor smyckades, men grottmålningar skildrande fruktbarhetsriter avtog. Överheten började dock med tiden efterfråga konst även i profana sammanhang. Liksom en och annan lekare, som förnöjde med musik eller andra konster. Det var dock ett konstutövande som var en dans på knivseggen, dåligt avlönad och ville man utmana makten fick det ske på ett sätt som inte misshagade just denna makt, och helst doldes genom att roa, underhålla. Man kan nog konstatera att konst och underhållning alltid tjänat ett syfte. I vardagen ett sätt att förgylla den, genom vackra verktyg och föremål, sjunga och spela för eget nöje (inkl dans t ex). Men att få - eller tvingas till - att försörja sig på konst, gyckel, lekande eller underhållning, det har sällan varit speciellt lönsamt, förrän i nutid. Lekare var i paritet med trälar eller lösdrivare. Så i hög grad var både enklare och framför allt mera framstående konstnärer och narrar beroende av den tidens stat; makthavare, kungar, furstehov, förmögen adel etc, och i vissa sektorer kyrkan (konst, musik).

Idag är det för den konst och underhållnings som inte är självförsörjande, stat och kommun, det offentliga (genom politiskt styrda inrättningar) som står för finansieringen (skattemedel) både genom stipendier, kulturbidrag i olika former och inköp. Fri konst är inte så självklart, inte för den som måste sälja sin konst, sitt budskap – under sin livstid.
Nu vill vi ju, de flesta (?) att konsten, kulturen, artisteriet ska var fri, få uttrycka sig och kunna ge eftertanke, få upplevelser, göra att vi omprövar och utvecklas.
Men vi är nog inte alltid så glada åt att vi ska behöva se det som vi upplever alltför provocerande, och som går emot vad vi tror på, trots att vi hävdar konstens frihet, att konst också är ”yttrandefrihet”. Spec inte genom våra skattepengar, annars må det väl vara...
Vad vi tycker i vår ensamhet om konst etc är ju ändå inte så farligt.
Vi kanske inte kan undvika att se allt vi inte gillar (tror oss gilla), men vi kan ju ofta ändå undvika att själva köpa det vi inte vill ha, konst, musik, stå-up-föreställningar, alltför politiska revyer (fastän de brukar ju ändå få publik), gå på matcher etc.


Det vi (åtminstone vi som anser oss toleranta och för konstens frihet) är skeptiska inför, det är ju ändå att konstens frihet kan begränsas av hur ”kulturpolitiker” (och andra mörkermän/kvinnor) har svårt för att hålla fingrarna i styr när det gäller anslag inom detta område. Politiken kan ha andra prioriteringar än de som befrämjar konstens frihet. En ”lösning” är att politiken bara ger något slags ramar, som de sedan uppdrar till tjänstemännen att hantera.
Frågan är förstås om tjänstemännen är så mycket bättre på att fördela anslag enligt ”frihetsprincipen”. Det kan bero på om tjänstemännen är politiskt tillsatta, efter politiska meriter, eller inte, men också på deras egna personliga preferenser. Och på hur politikens ramar och regler ser ut.

I vilken mån låter man t ex marknadens möjligheter att bekosta ”nöjet” - hur strikt håller man sig till ”olönsamt” kulturutövande, styr man pengarna till kommunala projekt så de befrämjar frihet eller säker medelsvensson-konst/musik?
Är frihetsprincipen i fara - eller inte – om man (= majoriteten) prioriterar ABF-kultur, eller klassisk ”finkultur”? Är det rimligt att en operabiljett, som ändå är svinaktigt dyr, är subventionerad med åtskilliga hundralappar, medan en stol på en jazzkonsert bara får någon tia (om ens något) och där det är omöjligt att ta ut biljettpriser som är i närheten av vad en operabiljett kostar? Är det rimligt att sponsra kommersiella konserter med dyra popgrupper, med stora summor för att ge ”vanligt folk” tillgång till detta, i något slags vilja att ge ”alla samma chans”? (Vilket resulterar i att populära, kommersiellt gångbara grupper kan ta ut fantasi-gager, lång utöver vad t ex symfonimusiker - som i o f sig har hyfsade löner – har, för att inte tala om de svält-gager som jazzmusiker kan få.) Vad är rättvisa, i olika aspekter, och vad befrämjar friheten i konst och kvalitativ underhållning? Hur ”bör” offentlig utsmyckning vara? Föreställande statyer . - eller stimulerande? Vilken litteratur ska offentliga bibliotek tillhanda hålla allmänheten? Etc, etc.

Min slutsats blir alltså.
Den som vill utöva någon konstnärlig verksamhet, måste givetvis rannsaka sina motiv, har man ett budskap, en vilja att uttrycka sig eller prestera något, eller tjäna pengar för överlevnad, eller så mycket som möjligt. Vill man nå en stor publik – eller räcker det att få uttrycka sig, där antalet människor man når är egalt? Eller både-och?
Som kulturkonsument; vad vill man se, höra, uppleva? Något ”snyggt”, något intressant, tankeväckande, något underhållande, ensam eller i grupp, något i bakgrunden vid någon form av social verksamhet. Eller?
Hur kan man få tag på det man vill? Gå på konsert (dyr eller överkomligt pris), köpa skivor, gå på cirkus, gå på något idrottsevenemang, gå på konstutställning, köpa konst, låna böcker på bibliotek – eller köpa, se på teve-underhållning, eller kolla in något på Kanal 2 (svt), se på film på bio, DVD eller på teve? Nöjer man sig med kommersiell kultur av dagens ”narrar”, och har man råd med det? Eller vill man kunna ta del av fri skapande kultur, som kräver ”hovets” (det offentligas) stöd?
Kan offentlig konst/kultur vara helt fri, kan kommersiell vara fri?

Det här med konstnärlig (artistisk) frihet – det är inte helt enkelt det.
---
Tillägg. Kungen och kungahuset är rimligen, numera, att ses som kändisar (pga av teve - inte bara SVT - och kvälls- och veckopress).  De kan väl knappast ses som konstnärliga artister, men är ändå något slags underhållare, det spelar ju teater i sina roller.
Frågan är då, vilken är kopplad till detta inläggs tema, är de fria i sina roller? Svar: givetvis inte. De har sina roller pga att Sverige har en arvsmonarki, och de måste spela sina roller, oavsett vad de själva vill. De har inte det val för sin framtid, sin roll, som alla andra svenska medborgare har.
---

09 september 2019

Högerfärgsättning av "borgerligheten" gynnar socialdemokratin.

Anders Johnson (liberal skriftställare) har på Facebook publicerat ett citat av Waldemar Svensson, Ljungskile, vilket föranlett en kommentar där Svensson i Ljungskile, genom sin frisinnade fasthet, anklagas för att cementerat S regeringsmakt.
Det "förgripliga" citatet lyder sålunda:
"Om den borgerliga fronten sammanpressas till ett block, som i det allmänna medvetandet blir färgsatt av högern, så får Socialdemokraterna den bästa tänkbara utgångspunkten för att erövra väljarmajoriteten."
Waldemar Svensson, Ljungskile
Waldemar Svensson i Ljungskile, riksdagsledamot och vice partiordförande (FP), som verkar föga känd bland dagens "liberaler".


Wald Svensson och Bertil Ohlin var under lång tid det par (vice ordf  resp ordf) som kompletterade varandra och gjorde fp under dess storhetstid till den inflytelserika kraften i svensk politik. I skarp  opposition emot Erlanders SAP, som tvangs att ständigt ha fp i åtanke, och moderera S-politiken.


Jag vill å det bestämdaste avfärda det befängda påståendet att Svenssons inflytande skulle ha cementerat s-makten, och framföra:

Visst hade - och har - Waldemar Svensson rätt. Ofta uttryckte han sig omständigt, spec i skrift, men här var det ändå lättförståeligt.
Låt oss alltså se vad som hände. Svensson i Ljungskile cementerade inga s-regeringar, det var det förstakammaren det valsystem vi då hade, som gjorde - och till och från det stöd som  bf/c gav SAP. 
Efter 1976 års val tappade s regeringsmakten, för sex år, men lyckligtvis så blev det inte högern som "färgsatte" den/de följande regeringarna. C och det socialliberala fp hade kommandot, tills C spräckte regeringen genom kärnkraftsfrågan. Och f.ö. så var det alltid högern/M som var det parti som spräckte, eller hotade spräcka, den ickesocialistiska regeringen. Fp och C höll emot M:s färgsättningsanspråk. Fp fick t o m själv ta hand om regerandet när varken M eller C orkade med. Och fp fömådde lotsa igenom liberal politik med samarbete med de partiers som låg närmast, fråga för fråga
Vilket får ses om en stor bedrift och framgång för liberala idéer - där både socialistiska och konservativa/moderata hölls undan.
1991 då, då blev det mera högerns "färgsättning", men Westerberg fr f allt fick samtidigt regeringen att i mycket ändå styra socialliberalt, men så kom finanskrisen, där också samarbetet med S behövdes för att moderera högerfärgen.

För en socialliberal kan det aldrig vara det viktigaste att hjälpa fram "borgerliga " regeringar som färgsätts av högern.
Socialliberalers främsta uppgift är att få till stånd så mycket socialliberal politik som möjligt. Det kan eller bör ske på olika sätt, beroende på hur övriga partiers politik ser ut, och på vilka frågor som är aktuella. Genom samverkan med ickesocialistiska partier om de inte bromsar socialliberala idéer, eller genom blocköverskridande samarbete, som dels förhindrar socialism och dels främjar liberala idéer och stoppar "högerfärgningen".

OBS, borgerlig är ingen ideologi, utan dess enda gemensamma ingrediens är icke-socialism. Så, som sagt, "borgerliga" regeringar är ingen förstaprioritering för ett liberalt/SOCIALLIBERALT parti.

Vill här också citera  Agne Furingstens (L) kärnfulla kommentar, "Waldemar Svensson var en av våra mest klarsynta politiker. Som ledare för den frisinnade delen av partiet drev han tydligt en socialliberal linje som attraherade många väljare. Tyvärr är frisinnet kraftigt försvagat i vårt parti, men jag hoppas på en renässans inför framtiden! Då kan vi åter bli största borgerliga parti som under Ohlin/Svensson-eran!"
Jag vill även påminna om att högern och sossarna i valrörelse efter valrörelse älskat att sätta "borgerligheten"  - och i den inkludera fp - i motsats till socialdemokratin.
Som om borgerligt vore detsamma som det högern stod för, och därmed något som alla väljare som vill ha den socialdemokratiska "tryggheten", ska akta sig för.
Och högern under täckmanteln "borgerlig"  skrämmer med sossarnas Socialism.

Ingetdera sidan vill erkänna att det faktiskt finns annat än ytterkantspolitik, att det finns (eller bör finnas) en mittenpolitik präglad av en socialliberalism (snarlik frisinnet)  med framtidstro som ger utrymma för frihet och socialt ansvar.