Ja, ja, vi vet att internet är ett otyg. Upphov till allt som är fel i samhället. Och i dessa dagar får vi veta att detta att Wikileaks använder internet (vad annars?), det är ännu ett exempel på detta.
Mängder av bloggare har dessutom uttalat sig, dock inte så ofta rent fördömande om Wikileaks publicering av vad som försiggår i Afghanistan. Inte heller att det skulle vara speciellt skadligt för de trupper som befinner sig där. Däremot är det bra, anser många, ett exempel här, att vi får kunskap om hur frihetens försvarare uppför sig.
Jag vill bara nu dra fram en aspekt, och det med hjälp av Annika Beijboms artikel i Svd. I och för sig är jag inte 100% klar över vad hon menar med sin slutkläm, men huvudbudskapet är detta.
"All tänkbar information om ISAF finns på en dottersida till NATO på isaf.nato.int. Ända in i minsta beståndsdel beskrivs där vilka länder som deltar i kampen mot terrorismen, vilken mankraft och utrustning de bidrar med i Afghanistan. Alla utrikesstyrkor finns inritade på kartan."
Hon påpekar att en av de mest paradoxala invändningarna från myndighetshåll – att Wikileaks publiceringar äventyrar sekretessbelagd information – är en regelrätt contradictio in terminus. En enkel google-sökning tar fram allt du vill veta och mer därtill.
Alltså, Wikileaks har gjort en god gärning som fått några gammelmedia att lyfta fram det material som Wikileaks har och som redan finns i stor utsträcking i lätt tillgänglig info från NATO. Att olika försvarsorgan målar ut Wikileaks som farliga är att skjuta sig själva i foten.
Internet är "bara" ett kommunikationsmedel, vare sig ont eller gott i sig. Eller, möjligen kan man säga "gott" då det gör det lättare för oss att orientera oss i vår komplicerade värld.
Att detta gör det svårare för överheten att manipulera oss är en annan sak...
Några blogglänkar till:
http://mitt-i-steget.blogspot.com/2010/07/wikileaks-och-afghanistan-att-sa-vind.html
http://jppirat.blogspot.com/2010/07/wikileaks-lacker-afghan-war-diary.html
http://www.victorzetterman.se/2010/07/hurra-for-wikileaks.html
http://emil.isberg.eu/2010/07/28/nobels-fredspris-till-julian-assange/
http://opassande.se/index.php/2010/07/26/the-pirate-bay-och-wikileaks/
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett Annika Beijbom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Annika Beijbom. Visa alla inlägg
29 juni 2010
Om att bry sig
Vilka är de bästa bloggarna? Det tycker jag med förlov sagt är en lite dum frågeställning! I vart fall som tema för en seriös bloggardebatt! Först måste man definiera vad man menar med "bra". Sedan göra en lista över de tio bästa... Förlåt mig, men den sortens listor är så tröttsamma. Det blir så mycket navelskådande, borstande på ryggen... Visst finns många bra bloggar! Speciellt då politiska bloggar - om än antalet bra sådana minskat detta valår. En del tidigare skarpa och kritiskt analyserande bloggare har blivit så utslätade att man känner hur de vill tillfredställa partilinjen.
Det finns de som är så rädda att ta ställning att stöta sig med partiledningen att de, trots att de helt uppenbart är emot en sådan sak som datalagringsdirektivet, inte vill skriva på Väljarkontraktet för Nej till datalagring.
Andra har dessutom blivit som bandhundar emot bloggare i andra partier... Så tråkiga och förutsägbara. Bloggare utan partietikett har dock i stort sett undvikit att falla i denna grop.
En av de som inte tappat skärpan och förblivit vid det sökande resonerandet, det är FarmorGun. Hon förfaller inte till personangrepp utan håller sig till sak. Och hon gräver, är enveten. Och så vet hon att den som är stark måste vara snäll. Hon bryr sig.
En annan som bryr sig är EU-parlamentarikern Anna Hedh (s). Jag kan inte påminna mig att jag läst hennes blogg, om hon har någon, och jag delar inte hennes inställning betr EU. Men nu läser jag en liten debattartikel av henne där hon efterlyser regeringsinitivativ för att de två "extra" EU-parlamentarikerna (varav en piratpartist!) ska få börja fungera fullvärdigt, i enlighet med Lissabonfördraget. Det är ett principiellt och rakryggat besked hon ger, ställer ett demokratisk renhetskrav. Demokratiska principer är viktiga att stå för. Bra. - Vad säger EU-minister Birgitta Ohlsson?
Vi läser i dessa dagar om hur mängder av olika slag av människorättsorganisationer etc nu rasar emot EU-kommissarien Cecilia Malmström och datalagringsdirektivet. De bryr sig. Andra som bryr sig måste man säga är de som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagring, som jag nämnde ovan. En av de senaste undertecknarna är Annika Beijbom (fp).
F.ö. förefaller det nu som att piratpartiets alla kandidater har skrivit under väljarkontraktet, möjligen har en ännu inte kommit in med sin underskrift. Vem orkar räkna den, listan är sååå lång!
Folkpartiet har också rätt många som säger Nej till datalagringsdirektivet, men jag skulle verkligen vilja se fler. Minst ett par från varje valkrets är ett minimikrav på ett parti som kallar sig liberalt...
I övrigt är det tunt. Två centerpartister bara, trots att det finns några som internt säger sig vara emot det, EN ynka miljöpartist och EN ynka vänsterpartist, och inte är det Lars Ohly!
Men det finns partier som är ännu värre, där ingen bryr sig! Gissa vilka! Jo, det två stora partierna, där piskan tydligen är så stark att ingen vågar skriva på något utan partiledningens godkännande. (M) och (S) är partier som ger föga utrymmer för personligt ställningstagande, men så är de båda i grund och botten både konservativa och kollektivistiska.
Och så det lilla kd, det finns inte ens med på listan över partier. Så osannolikt ansåg tydligen uppropets initiativtagare tydligen det skulle vara att någon där värnar den personliga integriteten...
Det finns de som är så rädda att ta ställning att stöta sig med partiledningen att de, trots att de helt uppenbart är emot en sådan sak som datalagringsdirektivet, inte vill skriva på Väljarkontraktet för Nej till datalagring.
Andra har dessutom blivit som bandhundar emot bloggare i andra partier... Så tråkiga och förutsägbara. Bloggare utan partietikett har dock i stort sett undvikit att falla i denna grop.
En av de som inte tappat skärpan och förblivit vid det sökande resonerandet, det är FarmorGun. Hon förfaller inte till personangrepp utan håller sig till sak. Och hon gräver, är enveten. Och så vet hon att den som är stark måste vara snäll. Hon bryr sig.
En annan som bryr sig är EU-parlamentarikern Anna Hedh (s). Jag kan inte påminna mig att jag läst hennes blogg, om hon har någon, och jag delar inte hennes inställning betr EU. Men nu läser jag en liten debattartikel av henne där hon efterlyser regeringsinitivativ för att de två "extra" EU-parlamentarikerna (varav en piratpartist!) ska få börja fungera fullvärdigt, i enlighet med Lissabonfördraget. Det är ett principiellt och rakryggat besked hon ger, ställer ett demokratisk renhetskrav. Demokratiska principer är viktiga att stå för. Bra. - Vad säger EU-minister Birgitta Ohlsson?
Vi läser i dessa dagar om hur mängder av olika slag av människorättsorganisationer etc nu rasar emot EU-kommissarien Cecilia Malmström och datalagringsdirektivet. De bryr sig. Andra som bryr sig måste man säga är de som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagring, som jag nämnde ovan. En av de senaste undertecknarna är Annika Beijbom (fp).
F.ö. förefaller det nu som att piratpartiets alla kandidater har skrivit under väljarkontraktet, möjligen har en ännu inte kommit in med sin underskrift. Vem orkar räkna den, listan är sååå lång!
Folkpartiet har också rätt många som säger Nej till datalagringsdirektivet, men jag skulle verkligen vilja se fler. Minst ett par från varje valkrets är ett minimikrav på ett parti som kallar sig liberalt...
I övrigt är det tunt. Två centerpartister bara, trots att det finns några som internt säger sig vara emot det, EN ynka miljöpartist och EN ynka vänsterpartist, och inte är det Lars Ohly!
Men det finns partier som är ännu värre, där ingen bryr sig! Gissa vilka! Jo, det två stora partierna, där piskan tydligen är så stark att ingen vågar skriva på något utan partiledningens godkännande. (M) och (S) är partier som ger föga utrymmer för personligt ställningstagande, men så är de båda i grund och botten både konservativa och kollektivistiska.
Och så det lilla kd, det finns inte ens med på listan över partier. Så osannolikt ansåg tydligen uppropets initiativtagare tydligen det skulle vara att någon där värnar den personliga integriteten...
11 maj 2010
Datalagringsdirektivet och riksdagskandidaterna
Detta är en lägesrapport betr vilka riksdagskandidater som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagringsdirektivet.
Det mest anmärkningsvärda är att INGEN från de två största partierna skrivit på. Ingen socialdemokrat! Ingen moderat - inte Karl Sigfrid, ja, inte ens Mary X Jensen (Mina Moderata Karameller)!
Nå, tillströmningen av kandidater som vågar säga ifrån betr de integritetskränkningar som datalagringsdirektivet innebär är inte imponerande vad gäller vänsterpartiet (en kandidat), miljöpartiet (en kandidat) eller kristdemokraterna (noll... ) heller.
Två centerpartister har dock fattat mod: Erik Hultin och Håkan Thornell.
Helt uppenbart är dock att det största motståndet emot datalagringsdirektivet finns hos folkpartiets och piratpartiets kandidater.
I dagsläget har tio fp-kandidater skrivit på kontraktet. Naturligtvis borde det vara ännu fler. Minst en per valkrets är mitt minimikrav... Vad jag förstår är t ex den integritetsvärnande och internetvänliga FRA-motståndaren Annika Beijbom helt emot direktivet, men jag saknar henne ännu på listan.
Problemet med alla riksdagspartier är ju att deras kandidater "bara" kandiderar i en valkrets. Camilla Lindberg t ex kan man bara välja och kryssa om man ska välja i Dalarna.
Det problemet finns inte betr piratpartiet. Det har ett antal kandidater som ställer upp i hela landet. Och f.n. har fyra av dessa skrivit på kontraktet, jag hoppas på fler. Självfallet (!) har pp flest kandidater totalt sett som skrivit på väljarkontraktet emot datalagring. Men nog är det lite märkligt att inte alla gjort det. Som jag ser det ökar både den enskilde pp-kandidatens och piratpartiets trovärdighet om alla ställer upp och klart deklarerar sitt NEJ i en fråga som så uppenbart ligger i linje med partiets uppfattning.
Det mest anmärkningsvärda är att INGEN från de två största partierna skrivit på. Ingen socialdemokrat! Ingen moderat - inte Karl Sigfrid, ja, inte ens Mary X Jensen (Mina Moderata Karameller)!
Nå, tillströmningen av kandidater som vågar säga ifrån betr de integritetskränkningar som datalagringsdirektivet innebär är inte imponerande vad gäller vänsterpartiet (en kandidat), miljöpartiet (en kandidat) eller kristdemokraterna (noll... ) heller.
Två centerpartister har dock fattat mod: Erik Hultin och Håkan Thornell.
Helt uppenbart är dock att det största motståndet emot datalagringsdirektivet finns hos folkpartiets och piratpartiets kandidater.
I dagsläget har tio fp-kandidater skrivit på kontraktet. Naturligtvis borde det vara ännu fler. Minst en per valkrets är mitt minimikrav... Vad jag förstår är t ex den integritetsvärnande och internetvänliga FRA-motståndaren Annika Beijbom helt emot direktivet, men jag saknar henne ännu på listan.
Problemet med alla riksdagspartier är ju att deras kandidater "bara" kandiderar i en valkrets. Camilla Lindberg t ex kan man bara välja och kryssa om man ska välja i Dalarna.
Det problemet finns inte betr piratpartiet. Det har ett antal kandidater som ställer upp i hela landet. Och f.n. har fyra av dessa skrivit på kontraktet, jag hoppas på fler. Självfallet (!) har pp flest kandidater totalt sett som skrivit på väljarkontraktet emot datalagring. Men nog är det lite märkligt att inte alla gjort det. Som jag ser det ökar både den enskilde pp-kandidatens och piratpartiets trovärdighet om alla ställer upp och klart deklarerar sitt NEJ i en fråga som så uppenbart ligger i linje med partiets uppfattning.
12 april 2010
Kramliberalism!
Ser att nu lanseras ett nytt begrepp, kramliberalismen! Obs, kram inte "krav". Utan att jag hunnit kolla in vad som karaktäriserar detta mjuka begrepp måste jag dock tillstå att det känns riktigt bra!
Det var ju under Lars Leijonborgs senare år som partiledare för fp som han angrep snällismen, som han ansåg präglat för mycket av fp tidigare. Begreppet kravliberaler myntades. Nu är det givetvis inget fel på att liberaler, liksom alla andra, ställer krav. Alla, konservativa möjligen undantagna, med ett politiskt engagemang vill ju förändra samhället, och ställer krav.
Men Leijonborg och än mera en del andra, främst kanske Johan Pehrson, la ett innehåll i detta med kravliberalism som för mig känns väldigt långt bort ifrån den klassiska socialliberalismen och dess krav. Den som inser att fri marknad ger bäst resultat för välstånd (den som inte tror det kan ju jämföra med planekonomin i Sovjet och dess lydstater). Men som dels inser att för att fri marknad och fri konkurrens ska råda så måste staten se till att den fria marknaden inte tar död på sig själv. Som ju monopolister vill, och t ex de giriga bankdirektörerna var nära lyckas med helt nyligen. Dels och dessutom tar ju socialliberalismen socialt ansvar. Och det är något annat än menlös "snällism".
Jag hittade begreppet kramliberalism på Annika Beijboms blogg. Annika är en folkpartist som faktiskt är liberal, i klassisk mening. Hon är dessutom med i Liberati och är en av de folkpartister som bästa förstår sig på internet och hur bloggar och sociala medier fungerar. Och som verkar ha ett öppet sinne för ideer som kommer även från andra än partipolitruker!
Jag kan väl nämna att en viss inspiration fick jag även från Anders Widéns blogg idag. Speciellt när jag ser hur olika ordet liberal kan tolkas och vantolkas.
En kramliberal måste väl dessutom vara socialliberal?! Dvs en liberal, som inte snöat in på den ekonomiska biten, men tar socialt ansvar. Utan socialistiskt förmyndarskap och utan FRA-lagen etc.
Kram!
Det var ju under Lars Leijonborgs senare år som partiledare för fp som han angrep snällismen, som han ansåg präglat för mycket av fp tidigare. Begreppet kravliberaler myntades. Nu är det givetvis inget fel på att liberaler, liksom alla andra, ställer krav. Alla, konservativa möjligen undantagna, med ett politiskt engagemang vill ju förändra samhället, och ställer krav.
Men Leijonborg och än mera en del andra, främst kanske Johan Pehrson, la ett innehåll i detta med kravliberalism som för mig känns väldigt långt bort ifrån den klassiska socialliberalismen och dess krav. Den som inser att fri marknad ger bäst resultat för välstånd (den som inte tror det kan ju jämföra med planekonomin i Sovjet och dess lydstater). Men som dels inser att för att fri marknad och fri konkurrens ska råda så måste staten se till att den fria marknaden inte tar död på sig själv. Som ju monopolister vill, och t ex de giriga bankdirektörerna var nära lyckas med helt nyligen. Dels och dessutom tar ju socialliberalismen socialt ansvar. Och det är något annat än menlös "snällism".
Jag hittade begreppet kramliberalism på Annika Beijboms blogg. Annika är en folkpartist som faktiskt är liberal, i klassisk mening. Hon är dessutom med i Liberati och är en av de folkpartister som bästa förstår sig på internet och hur bloggar och sociala medier fungerar. Och som verkar ha ett öppet sinne för ideer som kommer även från andra än partipolitruker!
Jag kan väl nämna att en viss inspiration fick jag även från Anders Widéns blogg idag. Speciellt när jag ser hur olika ordet liberal kan tolkas och vantolkas.
En kramliberal måste väl dessutom vara socialliberal?! Dvs en liberal, som inte snöat in på den ekonomiska biten, men tar socialt ansvar. Utan socialistiskt förmyndarskap och utan FRA-lagen etc.
Kram!
07 september 2009
Hur få representativa representanter i riksdagen?
Annika Beijbom har tagit upp frågan om hur nomineringsprocessen "fungerar" i riksdagspartierna. Ett mycket väsentlig och intressant fråga. Hon gjorde det genom en artikel på politikerbloggen, med rubriken Gammelpartierna är rigida. Det var en bra genomgång av flera av de problem som finns inom de partier som har provval. Alla har ju inte ens det, i vart fall inte genomgående. Hennes artikel följdes idag av ett inlägg av två miljöpartister, som prisade den egna ordningen... Båda artiklarna har föranlett ett antal kommentarer.
I följande resonemang inkluderar jag inte Piratpartiet, dels sitter det inte i riksdagen (än) och dels är det så nytt att det är svårt att veta hur deras nomineringsprocesser kommer att bli i fortsättningen. Av det lilla jag vet om detta hos pp verkar det dock hittills vara en tämligen omfattande demokratisk nominering. (Annika ser dock intressanta inslag i pp´s sätt att hantera nomineringarna.)
Annika pekar bl a på att partiernas medlemstal är låga och att medlemmarna inte alltid ens uppfattar vare sig att det är nomineringsdags eller dags för provvalet. Det leder givetvis till att det är mycket få medlemmar engagerade i nomineringar och provval.
Alltså, få medlemmar i redan små partier. Hur representativt är det valresultat som då kommer fram?
Idag är datorer och internet snart sagt var mans egendom. Dock ej inom partiernas medlemskadrar. Det lär finnas föreningar där inte ens en tredjedel av medlemmarna har e-mailadress! Hur effektivt få in dessa, förmodligen äldre medlemmar utan e-post, i en provvalsprocess? Hur sker den politiska debatten och skolningen utifrån dessa förutsättningar? Det är ju inte många som fysiskt besöker de månatliga (i bästa fall) kafferepen som ska forma politiken.
Man får förutsätta att den debatt som eventuellt förekommer inom partierna sker dels i en liten nomenklatura på hög nivå, dels bland en liten minoritet av datorkunniga medlemmar. De flesta medlemmar tillhör ingendera gruppen!
Nu kanske partierna menar att det faktum att provvalen oftast inte är beslutande, utan bara rådgivande, gör att skevheter som uppstår genom dåligt valdeltagande och slumpmässigt utfall korrigeras i den slutliga nomineringen. Den som sker inom nomineringskommittéer (hårt styrda uppifrån och av "regler" säger att en lista ska ha ett visst antal kvinnor och visa en spridning mellan åldrar och bostadsort t ex) och föreläggs ett, oftast dåligt besökt, beslutande nomineringsmöte.
Men vad säger att en nomineringskommitte förmår att göra en prioritering som är den som vare sig medlemmar eller väljare egentligen vill ha?
Ytterligare en sak. Hur representativ är en nomineringsprocess som startar sådär ett år före valet? Det hinner hända mycket under ett år. Folk flyttar, får andra prioriteringar, folk avlider.
Samtidigt sker samhällsdebatten allt snabbare, inte minst genom internet och bloggar.
Nog krävs det nytänkande på många håll och alternativ till dagens ordning för att vi ska se nomineringsprocessen som mera demokratisk än den varit under senare tid.
I följande resonemang inkluderar jag inte Piratpartiet, dels sitter det inte i riksdagen (än) och dels är det så nytt att det är svårt att veta hur deras nomineringsprocesser kommer att bli i fortsättningen. Av det lilla jag vet om detta hos pp verkar det dock hittills vara en tämligen omfattande demokratisk nominering. (Annika ser dock intressanta inslag i pp´s sätt att hantera nomineringarna.)
Annika pekar bl a på att partiernas medlemstal är låga och att medlemmarna inte alltid ens uppfattar vare sig att det är nomineringsdags eller dags för provvalet. Det leder givetvis till att det är mycket få medlemmar engagerade i nomineringar och provval.
Alltså, få medlemmar i redan små partier. Hur representativt är det valresultat som då kommer fram?
Idag är datorer och internet snart sagt var mans egendom. Dock ej inom partiernas medlemskadrar. Det lär finnas föreningar där inte ens en tredjedel av medlemmarna har e-mailadress! Hur effektivt få in dessa, förmodligen äldre medlemmar utan e-post, i en provvalsprocess? Hur sker den politiska debatten och skolningen utifrån dessa förutsättningar? Det är ju inte många som fysiskt besöker de månatliga (i bästa fall) kafferepen som ska forma politiken.
Man får förutsätta att den debatt som eventuellt förekommer inom partierna sker dels i en liten nomenklatura på hög nivå, dels bland en liten minoritet av datorkunniga medlemmar. De flesta medlemmar tillhör ingendera gruppen!
Nu kanske partierna menar att det faktum att provvalen oftast inte är beslutande, utan bara rådgivande, gör att skevheter som uppstår genom dåligt valdeltagande och slumpmässigt utfall korrigeras i den slutliga nomineringen. Den som sker inom nomineringskommittéer (hårt styrda uppifrån och av "regler" säger att en lista ska ha ett visst antal kvinnor och visa en spridning mellan åldrar och bostadsort t ex) och föreläggs ett, oftast dåligt besökt, beslutande nomineringsmöte.
Men vad säger att en nomineringskommitte förmår att göra en prioritering som är den som vare sig medlemmar eller väljare egentligen vill ha?
Ytterligare en sak. Hur representativ är en nomineringsprocess som startar sådär ett år före valet? Det hinner hända mycket under ett år. Folk flyttar, får andra prioriteringar, folk avlider.
Samtidigt sker samhällsdebatten allt snabbare, inte minst genom internet och bloggar.
Nog krävs det nytänkande på många håll och alternativ till dagens ordning för att vi ska se nomineringsprocessen som mera demokratisk än den varit under senare tid.
11 juni 2009
Fp-nytt. Godnatt eller godmorgon för liberalismen?
Nå, tyd nu inte rubriken som att liberalismen och folkpartiet är något som till varje pris hänger ihop. Men ändå...
Lars Leijonborg avgår som minister. Rent politiskt har det knappast någon betydelse... Eller har det det? Leijonborg sågs, bl a av mig, som motståndare till både nyliberaler och "betongliberaler" t ex då Jan Björklund utmanade honom i partiledarstriden omkring 2000. Men efter 2002 gled han och därmed partiet alltmer åt höger och gav plats för folk av Johan Pehrssons typ. Därför vara det 2007 bara naturligt att Jan Björklund tog över i kompani med Batong-Johan. "Naturligt", men inte önskvärt för den som ser sig som (social-)liberal.
Det intressanta blir vem som utses efter Lars L som högskoleminister. Blir det Johan Batong, då känns det verkligen mycket tungt för luttrade (och/eller avhoppade) folkpartister. Då är det godnatt.
Till exempel Erik Ullenhag vore ett betydligt bättre namn. Som minister skulle han - förhoppningsvis - kunna låta sin socialliberalism tona fram bättre än idag, då han som partisekreterare måste vara en till partiledningen följsam tjänsteman.
Något mera positivt kan man dock se det faktum att Olle Schmidt utses som gruppledare för fp i Europarlamentet. Olle är den av de tre som invaldes som bäst kan försvara integritetsfrågorna. Nu kan vi bara hoppas att han kan lotsa de andra två (Marit Paulssen och Cecilia Wikström) rätt.
Och så blir det han som ska förhandla med piratpartiet om de vill bli med i ALDE-gruppen i EU.
Vilket bl a Annika Beijbom hoppas att de vill och blir.
F.ö. noterar jag att snart sagt varje dag så är det någon som i min blogg läser det som Hans Lindblad skrev i fjol höstas om fp´s agerande i FRA-frågan. Vi är väl en del som undrar om regeringen ska förstöra ännu en sommar med den frågan.
Lars Leijonborg avgår som minister. Rent politiskt har det knappast någon betydelse... Eller har det det? Leijonborg sågs, bl a av mig, som motståndare till både nyliberaler och "betongliberaler" t ex då Jan Björklund utmanade honom i partiledarstriden omkring 2000. Men efter 2002 gled han och därmed partiet alltmer åt höger och gav plats för folk av Johan Pehrssons typ. Därför vara det 2007 bara naturligt att Jan Björklund tog över i kompani med Batong-Johan. "Naturligt", men inte önskvärt för den som ser sig som (social-)liberal.
Det intressanta blir vem som utses efter Lars L som högskoleminister. Blir det Johan Batong, då känns det verkligen mycket tungt för luttrade (och/eller avhoppade) folkpartister. Då är det godnatt.
Till exempel Erik Ullenhag vore ett betydligt bättre namn. Som minister skulle han - förhoppningsvis - kunna låta sin socialliberalism tona fram bättre än idag, då han som partisekreterare måste vara en till partiledningen följsam tjänsteman.
Något mera positivt kan man dock se det faktum att Olle Schmidt utses som gruppledare för fp i Europarlamentet. Olle är den av de tre som invaldes som bäst kan försvara integritetsfrågorna. Nu kan vi bara hoppas att han kan lotsa de andra två (Marit Paulssen och Cecilia Wikström) rätt.
Och så blir det han som ska förhandla med piratpartiet om de vill bli med i ALDE-gruppen i EU.
Vilket bl a Annika Beijbom hoppas att de vill och blir.
F.ö. noterar jag att snart sagt varje dag så är det någon som i min blogg läser det som Hans Lindblad skrev i fjol höstas om fp´s agerande i FRA-frågan. Vi är väl en del som undrar om regeringen ska förstöra ännu en sommar med den frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)