03 december 2022

scrollat och hittat både det ena och det andra

Råkade scrolla och hittade både det ena och det andra. Runt 2019-2020, före coronans härjningar. . Blandat, då aktuell politik men också en hel del musik, recensioner.  Som kn intressera både de samhällsintresserade och de musikintresserade delarna av mina fb-vänner. 

Exempe om en skival, köpt jan 1961, skivan. "Singing the blues" RCA Camden, 12 spår sammanställda av Leonard Feather.
Leadbelly/Good Morning Blues, Lizzie Miles/Yellow Dog Gal Blues, Just another Woman med Hot Lips Page och Teddy Bunn….vilka grejjer !

Hittade, utan att söka, också en hel del inlägg frånmina läsare, som av okänd anledning inte blivit modererade och publicerade. 
Undrar varför. Jag kände inte igen något av de inläggen....(några hade dessutom kinesiska eller japanska skrifttecken, vet  aldrig jag fått det till min blogg... )  Nå, flera vekade lite aparta, så de fick fortsätta att vila i frid, men några släpptes ut i frihet, för studium....

Väl bekomme att botanisera och kolla. Politik och musik. 

En iakttagelse, de scrollade åren så  fick mina inlägg oftast 100-200 besök. Numera  ligger det på runt 50 besök (den närmsta tiden).. 
Samtidigt får min blogg dagligen rätt många andra besök än på de allra senaste...  flera gånger fel på gammalt än på dagsfärskt! 

01 december 2022

Liberal snabbkurs , med diskussion, om partihistoria och ideologi.

 Stig Carstensso skrev 28 nov ett litet inlägg i FB med anledning av L-partiets Johan Pehrssons slingriga uttalanden den sista tiden. 
 (citat) "Vädjandet om att en gång för alla enas och hålla samman stöter alltjämt på patrull. Inte alls märkligt. Partiet liksom även politiken är styckevis och delt i ett allmänpolitiskt högerparti och ett annat socialliberalt. Vi ska hålla detta internt och leka låtsasleken med hjälp av en enhälligt vald ledare från den allmänpolitiska partidelen. Som stöd har utnämnts två mycket kunniga politiker från den sociallibetrala sidan. På åtminstone min ära har senaste landsmöte satt nya experiment i rörelse. Kreativt eller bara optimistiskt / okunnigt? Till detta replikerade jag (L E Forsgren)

Nä, nu håller jag inte med. Månne det beror på hur du benämner de två (?) delarna. Vid delningen efter förbudsomröstningen (om spriten) så samlades en "stadsliberal-teoretiskt" mindre del (mot förbudet) under beteckningen Liberalerna.

Den andra, större delen, var de förbudsvänliga Frisinnade, folkrörelse-folkliga (ofta nykterister, frikyrkliga, lärare och småhantverkare.
De grupperna förenades 1934 under namnet Folkpartiet, men noterbart är att de en tid fanns lokalavdelningar med olika rekryteringsbas. I Stockholm fanns förutom en mera "allmän" avdelning också en Frisinnad avdelning länge.
Folkpartiet var socialliberalt , helt klart, även om några riksdagsmän kunde vara lite mer näringslivsvänliga, och andra mera frisinnade/frikyrkliga och med både arbetarliberaler och tjänstemanna-fackliga. Men några större (ideologiska) skillnader och kontroverser kan jag inte erinra mig.
Men när moderaterna började anamma nyliberala (neoconservativa) ideer betr ekonomin så blev en och annan folkpartist "smittad" och så utmanades den självklara socialliberala inriktningen. Och då är vi framme vid åren runt 2000, och Jan Björklund tog över.
Den indelning och benämning som Du Stig Carstensen gör , den menar jag i stället skulle var denna: Partiet kom att ha en Allmänpolitisk-Socialliberal (frisinnad) del, och en liten men succesivt växande högerpartidel (neoconservativ) med främst ekonomisk inriktning. Och den delen på de senaste åren med sympatier även för SD (den svenska nynazizmen)..
Därmed de konvulsioner som uppstått för L-partiet."
  • Gilla

Denna text (här orättad inklistrad) föranledde efter ett par dagar till en (gillande) kommentar av Stig C, som kopieras in nedan. Detta konvulsiva klimat har blivit en styggelse för L. Vad är vårt unicum annat än passa oss noga för spärrar än här och där. Försiktighet och mångordighet är alltmer vårt varumärke. Och därtill tvingade att skilja mellan vad som lämpas inåt mot utåt. Många av oss är smått paranoida för att folk ska skvallra och gå bakom ryggen. Så lär det fortsätta så länge vi inte är precisa och utåtriktade samt inser att kritik är den innersta kärnan i all utveckling. Som krönikan i DN 29 nov 2022 "Johan Pehrson lyckades snärja in sig i ännu värre oklarheter i Agenda". Elakt kanske. Men vad lär vi oss? Är det så här vi vill bli uppfattade?" 
--- Min slutkommentar blir helt kort denna : Stig C kommenterar som (närmast sörjande och bekymrad L-partimedlem. Jag blev fp-medlem 1954 och lämnade fp efter drygt 50 år, pga att nyliberalism (dvs neoconservatism) mer och mer tog över inom fp. Däremot har jag hela tiden förblivit socialliberal. Och därmed bekymrad och kritisk till fp villovägar, som dels lett till ett namnbyte , dels med att L-partiet t o m närmat sig SD och smarbetar med liberalismens främsta fiende (till "höger") och bl a anammat detta partis åsikter med stark negativism till flyktingar och stark nedskärning till bistånd, och humanism och internationalism över huvud taget. Med mera.

27 november 2022

LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP, DET AVGÖR DESS FRAMTID.

 

LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP om vad det är. 

Liberalismens ev framtid. OBS, liberalism i Sverige är detsamma som socialliberalism som den utformades under Bertil Ohlins tid. (I samarbete med Waldemar Swensson, och inkluderande det folkliga frisinnet.)
Vem minns idag "ELSA" ?
Elsa var förkortningen för det studiematerial som var underlag för att fp-s studiecirklar om partiets ideologi skulle visa vad som var ideologin i sig, och i förhållanden till andra partier. Inte ett valprogram i sakfrågor, utan förhållningsättet, vägvisaren, kompassen.
De senaste decennierna visar, anser jag, att inte mist folkpartiet L-partiet kraftigt försummat den ideologiska skolningen och debatten. Debatten har handlat om sakfrågor, inte om hur välja väg.
Den senaste tiden visar hur ödesdigert detta blivit för det socialliberala partiet (vare sig det kallat sig fp eller L-partiet).
Att L-partiet är så ideologiskt vilse att det stöder den främsta ideologiska motståndaren, det odemokratiska och på nazismen vilande SD.
L-partiet är nu bortom räddning, det är ett tomt skal, som i och för sig med knapp nöd tog sig in i riksdagen, men i rena desperationen sålde sin själ, sin ärorika historia före år 2000.

De som ser sig som liberaler (på svenska, dvs socialliberaler) måste nu "gå hem och läsa historia" som Gunnar Helén sa en gång i tiden. Läsa in den, gärna i någon form av moderna studiecirklar. Så att "nyliberalismen" (dvs neo-conservatismen) genomskådas, liksom den själviska och naziinflammerade extremnationalismen. Att lära sig ske skillnad på socialt ansvarstagande och socialism i form av sosseri, och mellan socialism och kommunism, se skillnad mellan demokrati och diktatur och auktoritära varianter.

Att se vad socialliberalism står för: frihet i gemenskap, valfrihet så långt den inte skadar andra, frihet i samverkan och samarbete, internationalism, hänsyn till jorden, att verka för vår överlevnad, klimatet, stoppa rovdriften etc. Minska klyftorna och främja fred och utveckling, ansvarstagande och välfärd. Sociala reformer utan socialism. Att se framåt  Demokrati som främjar framsteg och motverkar förtryck.

För ett liberalt samhälle (ELSA). Sök kunskap, läs om, studera vad som är den sociala liberalismens historia och kärna, demokratins kärna. 

Än finns några socialliberaler kvar i livet. Ta tillvara deras kunskaper.  Mycket finns också skrivet. 
Läs, studera, samverka för den folkliga sociala liberalismens framtid. 
Gå gärna med i Folkliberalerna, ett parti  under bildande. 

Ni hittar folkliberalerna på Facebook. 

20 november 2022

Besvikelse över L-partiets svikna ideal, folk blir vilsna. Liksom svikna löften över huvud taget.

  Jag får snart sagt varje dag höra från någon, som tidigare inte varit så väldigt aktiv i politiken, eller deltagit i politiska diskussioner, bli alltmer besvikna på L-partiet och hur det agerar som en motsats till det parti det var en gång.

Många är uppenbarligen klart förvirrade av att hitta L-partiet som en allierad till SD. Man inte smälta att fp´s efterträdare inte bara bytt namn utan också målsättning och sällskap.
Och är besvikna över att det inom L-partiet ännu finns företrädare, som säger sig vara socialliberaler, och hoppas att L-partiet ska förmås återvända till sin socialliberala syn på politiken, frihet i gemenskap och med ansvar, tolerans och en positiv syn på människor som måste fly från krig och svält, att hjälpa utsatta både i Sverige och i andra länder. Som vill leva i ett samhälle med kultur, utveckling och framtidstro, som stoppar klimathot och förstörelsen och skövlandet av naturen.
Jag förstår så innerligt väl de människor som har den längtan efter ett alternativ som stämmer med deras bild av hur folkpartiet en gång var ett socialliberalt parti för en ljus framtid.
Jag delar deras frustration, deras längtan.
Vi måste se till att det finns ett sådant alternativ. Nu när L-partiet svikit.
---
Sen undrar jag hur många som blandar ihop SD med S? Sverigedemokrater och Socialdemokrater låter ju rätt lika, när man ser partinamnen på valsedlarna. Och för all del när man hör partiföreträdare också uttala sig.  SD försöker ju då och då locka s-väljare med en del  förslag, som ska påminna om gamla sosseförslag. Och det är ju ingen tvekan om att S ofta närmar sig SD-förslag, i akt och mening att hålla kvar väljare som frestas av SD´s invandringsfientliga politik. 

- Tänk om partierna kunde hålla fast vid den ideologi de angett som sin.  Och inte nosa efter vad de tror är "populärt"... 

Som väljare vill man nog veta vad som partierna verkligen tycker. Vad som vägleder dem. Man vill kunna lita på vallöften, inte att de ändrar sig och bryter löftena efter valet. 

18 november 2022

L-partiets moraliska konkurs - plats för ett sant socialliberalt parti

 L-partiet under SD ("sverigedemokraterna") = en ideologisk och moralisk konkurs, helt ovärdig det parti som folkpartiet var, och bildades av de frisinnade och liberala, 1934.

"Någon" har stulit mitt parti, så kände jag, när förfallet började. Och det har blivit allt värre.
Mitt parti var det socialliberala, som stod för frihet i gemenskap, frihet och socialt ansvar, för det folkliga frisinnet, för de glömda. Liberal demokrati, utan socialism och utan nazism.
Det var då det.
Idag är L-partiet ett tomt skal, som inte har ngt berättigande, som motverkar det som en gång var dess ideologi och samverkar, underdånigt, med de som var dess fiende. --- Jag vill inte skriva ut L-partiets fullständiga namn, Liberalerna, eftersom det numera är helt falsk beteckning. Som misskrediterar allt vad liberalism står för. Därför skriver jag L-partiet. Förhoppningsvis så försvinner det snart, senast inom fyra år, och ett nytt parti framträder för de socialliberala väljarna. T ex under namnet Folkliberalerna.

Gilla
Kommentera
Dela

14 november 2022

Socialliberalismens vägval, viktigt!. Det är dock inte det som L-partiet gjort

 Fd kommunalrådet och riksdagsmannen Harald Nordlund har i UNT (6 nov)  kommenterat L-partiets bakgrund och  val. Jag citerar hans artikel, och kommenterar den nedan , något kortare  (har också citerats i Facebook). 
---

Liberalernas vägval en historisk parentes
Med enstaka undantag kan partierna i Sveriges riksdag kalla sig liberala. Inte för att partierna är lika, men för att begreppet liberal, från latinets liber som betyder fri, är öppet för partiernas egna definitioner.
Begreppet liberal kräver en förstavelse för att tydliggöra en ideologi. Den kan handla om Manchesterliberalismen, vars inriktning var att helt fri konkurrens är bästa förutsättningen för ekonomisk utveckling och för en rättvis fördelning. Förespråkarna menade att frihet råder när samhället inte utfärdar förbud eller tvång. Sedan det visat sig att den helt fria konkurrensen missgynnade de svaga i samhället växte fram en ny inriktning för några liberaler i England redan i mitten av 1800-talet, som kom att få benämningen socialliberalism. Kravet på en starkare statlig styrning var uttryck för ambitionen att skapa jämlika förutsättningar. I Sverige formulerades socialliberalismen av Bertil Ohlin, på 1940-talet, som en politik för en frihet så länge inte andra kommer i kläm. Uttrycktes så småningom som sociala reformer utan socialism.
Under Folkpartiledaren Bengt Westerberg var denna profil tydlig. Därefter har skett en stegvis dragning åt höger, under namnet Liberalerna, med en vurm för marknadskrafter i även offentlig verksamhet där det solidariska ansvarstagandet blivit mer otydligt. I dag även steg bort från internationell solidaritet genom, i vissa frågor, samarbete med ett nationalistiskt parti.
Idèer från Manchesterliberalismen lever vidare i vad som benämns nyliberalism och som tar sig uttryck i krav på inskränkning av statliga ingripanden och lägre skatter. Utan att beskriva något av riksdagspartierna som nyliberalt kan skönjas inslag i den nu nytillträdda svenska regeringens överenskommelse med Sverigedemokraterna i, det så kallade, Tidöavtalet.
Samtidigt som Liberalerna dragit sig åt höger kan förflyttningar noteras för även Socialdemokraterna. Man talar inte längre om socialism utan man har stakat ut kursen som en tredje vägens politik. Vägvalet beskrivs ofta som en kompromiss mellan Socialdemokraternas tidigare demokratiska socialism och en kapitalistisk marknadsekonomi. Avståndstagandet från socialismbegreppet och accepterandet av marknadsekonomin ger socialdemokratisk politik i dag likheter med den socialliberalism Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, stod för under Bengt Westerbergs ledarskap.
Utan Liberalernas ideologiska förflyttning kan anses ha förelegat förutsättningar, att efter valet i år, skapa ett nära samarbete mellan L och S i en regeringskoalition. Oviljan, inte minst från Liberalernas sida, att söka sådant samarbete kan kläs i ord som misstro. Attityden att socialdemokraterna kan man inte lita på har funnits och finns fortfarande hos en del i partiet. Med nuvarande positionering för Liberalerna är ju en nära samverkan helt främmande. Med nära samverkan avser jag koalition . Den form av samverkan vi sett i form av Januariövernskommelsen och det nyss träffade Tidöavtalet anser jag bör, ur demokratisk synpunkt, ifrågasättas. Den typen av avtal anger att ett oppositionsparti är delvis en del av regeringspolitiken, delvis ett oppositionsparti. Lösningen skapar osäkerhet hos väljarna. Tidöavtalet är ur denna aspekt ännu mer tveksamt då ett oppositionsparti beretts plats i regeringskansliet med ett eget kansli. Partiledningars förhandlanden, som inte sällan leder till överenskommelser, som står i strid med, av partiernas högsta beslutande organ, fattade beslut, bör inte vara möjliga.
Fastslås bör att ett parti är antingen i regeringsställning eller i opposition.
Liberalernas nuvarande vägval torde komma att utgöra en kort parentes i dess historia. Partiets långsiktiga existens kan knappast grundas i en samverkan med konservativa och reaktionära partier. Det fortsatta vägvalet står mellan att strypas av sådana krafter och att återgå till en profilerad socialliberalism.
På den senare vägen bör en framtida koalition mellan Liberalerna (som då bör finna ett mer relevant namn) och Socialdemokraterna vara möjlig.
Harald Nordlund
f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP) ---
Mitt, Lars-Erick Forsgren, svar.
Min kommentar blir sålunda: Jag skulle mått bättre om du rubricerat artikeln: "L-partiets vägval blir en historisk parentes".
Varför det då? Jo, jag menar att liberalism har, alltsedan Ohlins tid, på svenska betytt socialliberalism enligt folkpartiets tolkning. När fp bytte namn till Liberalerna så hade det dock redan urvattnats en hel del genom partiell anpassning till "nyliberalismen" som jag, liksom t ex Hans Lindblad, snarare ser som ny-konservatism med ekonomisk slagsida. När nu partiet dessutom anpassat sig till extremkonservatism och rasistisk-nationalism till och med i en regeringssamverkan (med SD), så har L-partiet definitivt avlägsnat sig totalt från socialliberalismen!
Därför så menar jag att partiet kan betecknas som L-partiet, en partiorganisation som har lämnat sitt ursprung, och inte har rätt att kalla sig liberalt/Liberalerna, och bara (möjligen) ha kvar L-et. L-partiet är ett organisatoriskt skal utan innehåll. Skalet kan knappast återfyllas med innehållet socialliberalism. Det måste till en ny organisation som ideologins hemvist.
Partiernas förflyttningar (som de facto skett) är dock inte riktigt korrekt att beskrivas på en höger-vänsterskala, det är mer komplicerat än så. En viktig dimensionen demokrati eller auktoritär/diktatur av olika karaktär. Olika syn på vad frihet innefattar, välfärden omfattning. Ideologiernas utveckling - eller avveckling etc. Internationalism eller nationalism.
Nå, jag instämmer i konstaterandet att socialliberalismens fortsatta existens inte kan vila på en samverkan med ärkekonservativa eller rent reaktionära krafter. Framtiden måste vila på ideologins egen kraft genom att den presenteras trovärdigt.
Om den kan eller bör förstärkas genom samarbete med centern och/eller socialdemokratin beror i hög grad på hur de partierna utvecklas. Centern har en tid bitvis legat rätt nära socialliberala tankegångar, hur det blir efter ledarskiftet kommer väl snart visa sig. Socialdemokratin har en historia, som varit lätt socialistiskt färgad men också varit pragmatisk på en linje som mera ska samla makten hos partiet än för en klar ideologisk linje. Vad som nu sker efter valet vet vi inte. Det kan bli en radikalisering åt socialism-light, eller en dragning åt SD:s hårdhet kring invandrare och flyktingar, eller en slags pragmatisk mittenposition, som kan ha en smaklig portion av socialliberalism. Det får vi se, kanske.
Det viktiga är att socialliberalismen finns som ett tydligt och klart alternativ! Ett folkliberalt alternativ, som inte belastas av L-partiets snedsteg.

LARS-ERICK FORSGREN, 
Alltjämnt socialliberal, men sedan länge inte L-partist. 
1 kommentar
Gilla
Kommentera