Vad är det för fel på konsum?

En gång i tiden startades konsumentkooperationen av ett antal personer som ville ha ett alternativ till den privata, ofta monopolliknande, handeln. De menade, med rätta, att privathandlarna ofta var alltför dyra och dessutom inte alltid sålde varor, främst mat, av god kvalitet. Tanken vann framgång, trots kraftigt motstånd från privathandlarna. Fler och fler anslöt sig till "kooperativa", och blev trogna kunder. Sortimentet vidgades och när konsumentrörelsen mer el mindre bojkottades av fabrikörer och grossister (pga hot från privathandlarna att de skulle sluta sälja varor från de som levererade till "konsum"), då köpte eller startade konsumentkooperationen egen tillverkning.

Det uppstod konkurrens, och därmed lägre priser, då privathandlarna fick bita i det sura äpplet och sänka sina priser även de. Konsumentrörelsen växte och blev etablerad över hela landet, i stort sett in i minsta by. Att konsumenter sluter sig samman är självfallet inte någon socialistisk idé, men alltefter som så kom konsum att mer och mer politiseras och bli helt dominerad  och styrd av socialdemokrater. Framför allt på industriorter med stark socialdemokrati, blev konsum klart dominerande. Arbetarna var sossar, eller möjligen kommunister, och socialister av alla kulörer, de handlade på konsum. Och rörelsen tog allt större marknadsandelar, och konsummedlemmarna kunde varje år räkna sina kvitton och få en välkommen "återbäring", dvs del av den vinst som uppstod trots lägre priser.

Men nu då? Är konsum, som numera oftast går under etiketten Coop, billigast och bäst? Nej, nej.
Någonstans under resan så blev konsum mer och mer likt ICA (som tidigare regionalt kunde heta Hakons el något annat). Privathandlarnas pris sjönk, relativt sett, men konsums steg. Landsbygdens butiker tappade sina kunder när folk fick bilar och flyttade in i städerna. På mindre orter fanns endast en butik kvar, och när konsum konkurrerat ut ICA var det sedan konsum som la ner. Ibland kunde då en privathandlare (inte alltid ICA) öppna igen. För en tid.

I städerna byggde konsum Domusvaruhus, som konkurrerade med EPA, Tempo och de mindre ICA-handlarna. Men konsum tappade farten (eller vad det var). Återbäringen försvann och inte minst ICA fick luft under vingarna, med större butiker och bredare utbud till attraktiva priser. Konsum försökte göra sig "grönt" och spela på sin präktighet, men intrycket blev alltmer en trist tråkighet - som dessutom kostade alltmer.

Jag ska inte dra en massa fler detaljer ur utvecklingen, men måste konstatera att, från min praktiska erfarenhet där jag nu bott halva mitt liv och flera andra orter dessförinnan, så är Coop en beklämmande katastrof, om man ser till dess idé. 
Här där jag bor i en mindre, snudd på mellanstor, stad så finns Coop fortfarande kvar, mycket beroende på tidvis favoritisering av sossestyret och central placering för Coop Forum, som en tid kallades Robin Hood... Men det är dyrt, dyrast av tillgängliga alternativ. Det är relativt stort och med brett utbud. Men inte ens de "billiga" sortimenten är billiga och bra jämfört med hos ICA Kvantum och Willys. Det har i flera mätningar visat sig att ICA Kvantum är billigare än (= inte fullt lika dyrt som) Coop. Som jag upplever det, med min inköpsprofil, är dessutom Willys (ytterst privatägt) klart billigast sedan det etablerades i stan. Nackdelen för Willys är att de inte ligger riktigt lika centralt i staden som Coop Forum och ICA Kvantum, men jag gissar att lokalkostnaden därmed är aningen lägre än konkurrenternas.

Alltså, vad är det för fel med konsumentkooperationen, vad har hänt? Varför klarar den inte av att konkurrera med ICA och Willys?
Konsumkunderna är inte lika trogna som tidigare, i vart fall inte de yngre. Varför, ja givetvis p g a att de upplever alternativen (som ska ge, och ger, fina vinster till ägarna) bättre och billigare, är mer prisvärda.

Jag har hela livet varit kund både i konsum och i privatbutiker. Jag vill se en konkurrens som leder till lägre priser av god kvalitet. Det behövs fler än en spelare på marknaden. De små privathandlarna fick till en början ge sig, men slöt sig alltmer samman, främst i ICA, och andra privata alternativ kom och tog matchen med konsum. Men konsum verkar ha gett upp.  Man kan se gamla trogna konsumiter (oftast sossar) som generat smyger in på ICA eller Willys. För där är det billigare och bättre. Och konsum blöder... de säljer av olika förvärv, antingen för att de inte kan göra dem lönsamma heller, eller för att få in pengar till den förlustbringande kärnverksamheten.
Man byter VD:ar och ordföranden, men inget hjälper. Nu senast är det Anders Sundström som tagit över rodret för Coop, fd kommunalråd (s) i  stan, fd bankdirektör i den lokala sparbanken, f d s-minister, fd i Folksam (starkt "rörelseanknutet" dvs s) etc.

På senare tid märker jag en viss ökning av priserna i livsmedelshandeln (den av Riksbanken efterlysta inflationen) här lokalt. Bara en aning på Willy, lite mer på ICA - och mest markant upp på Coop.
Att läsa veckoreklamen från  matkedjorna är en trist läsning. Coop ger färre extrapriser än förr, ofta till andra affärers normalpris. Det kan inte kallas konkurrens. Tror Coopledningen att det kommer fler kunder till Coop med högre priser?
I så fall tror de fel.
Konsumenterna vill ha bra varor till lägsta möjliga pris. Då krävs konkurrens.  Det verkar inte Coop-konsum klara av. Och då kommer Coop fortsätta att blöda och tappa kunder. Och priserna kommer att stiga även hos de privata alternativen.
Trist, tråkigt. Och det drabbar givetvis främst de sämst ställa i samhället.

(Jodå, jag kan om jag vill och orkar och det önskas, beskriva hur handeln varit, vilka affärer som funnits, etc, på de orter jag levt även tidigare. Och fler synpunkter om detta. Men det få bli en annan gång.)

Är det alltid fel att stödja glesbygden?

Ska en kommun inte få stödja butiker i glesbygd? Det tycker inte Konkurrensverket. Vilket Piteå kommun gör, men inte får enligt Konkurrensverket. I de flesta fall har nog KV rätt, stöd med skattepengar snedvrider konkurrensen.
Men här har de inte rätt. Eftersom i vart fall de byar som är aktuella i Piteå kommun finns ingen konkurrens att snedvrida. Det är långt, långt till närmsta butik, inte gång eller cykelavstånd precis. Det är för få invånare för flera butiker, och en stor del av befolkningen är äldre.
Utan stöd skulle butikerna få läggas ner och invånarna stå helt utan butik. Att köra flera  mil till stan är inte att tänka på, och alla har inte bil, t ex p g a för hög ålder. Så då blir det enda alternativet för de äldre (förutom att lägga sig ner och dö svältdöden) att i förtid hamna på ett äldreboende - i någon större by eller i stan. Vilket också lär leda till för tidig död.
De yngre flyttar förstås också. Och så dör byn.

Det är också så att butiker i byarna ofta söker förbättra sin lönsamhet genom att också stå för annan service för invånarna, sådant som post, utlämningsställe för mediciner etc, ja t o m för Systembolaget.  Dör butinen så försvinner även den servicen.
Självfallet ska inte butiker som klarar sig bra (dvs får en liten vinst så att ägarna överlever också)  få stöd.  Men när det inte går runt, trots att det finns ett behov för byborna, då föreligger väl "synnerliga skäl".

Se vad Piteå-Tidningen skriver.

Kan Maud svara om el-priset?

I skrivande stund har Gadaffi ännu inte avgått, skjutits eller avlägsnats på annat sätt. Det lär knappast nytta att skriva om honom mycket nu, men nog är det en märklig man, galen, förvirrad och nära nog okunnig om den verklighet som omger honom. Vänner, rådgivare, generaler etc överger honom. Och hans tillgångar försöker man beslagta nu.

Mera närliggande, och förhoppningsvis mera möjligt att påverka, är el-priset. Dvs politikernas ovilja eller okunnighet om hur de ska få tillstånd en bättre tingens ordning. Om inte annat så har vi fria val, ännu. Så Maud Olofsson bör omedelbart svara på de frågor som ekonomisajten E24 ställer till henne.
Jag nöjer mig med att citera de fyra första frågorna. Många fler, lika berättigade, finns på den angivna länken till E24.
" Elbolagen tjänar flera gånger mer på en svensk kund, än på en kund på kontinenten. Är det rimligt?
• Hur mycket pengar kommer in i statskassan från elbolagen i form av olika skatter och avgifter? Hur påverkar det regeringens agerande?
• Den nuvarande prissättningen via Nordpool får kraftig kritik från inte bara småkunder, utan också från industrin. Har alla kunderna fel? Fungerar det nuvarande systemet med marginalkostnadsprissättning via Nordpool bra?
• Hur kan man förklara och motivera att priserna på Nordpool, och i synnerhet inom det svenska prisområdet, sedan 2009 legat på samma nivå eller över priset på den tyska elmarknaden, trots att 99,5 procent av vår produktion, (och i stort sett även den el vi konsumerar), har en marginalkostnad som ligger långt under den kolkondensel som nu förefaller vara golvet för elpriset?"

Man kan visserligen, som en debattör hävdar, mena att Mauds bästa svar är att avgå, eftersom hon bevisat sin inkompetens. Må så vara, men då måste hennes efterträdare svara. Snabbt. Och med konkreta åtgärder, som åstadkommer fungerande konkurrens och kraftigt sänker priserna.

Ett hett ämne, pga kylan

Egentligen är det väl bara tre ämnen i debatten just nu. Libyen/Gadaffi (hur mycket ska Libyens folk behöva lida?), sossarna våndor inför partiledarskiftet (som känns mindre och mindre intressant, trots att det borde vara det). Och så el-priset. Det groteska el-priset.

Det verkar inte som att vare sig el-producenterna eller politikerna förstår allvaret i frågan och den vrede som folk känner. Analyser av läget men också förslag till förbättringar har jag redovisat i ett flertal inlägg tidigare, scrolla ner bara.

I detta nu vill jag bara ge ett länktips till en bra och tämligen heltäckande analys som Marcus Fridholm gör på bloggen Sagor från livbåten.

Ett ord på vägen. En del som kritiserar elpriset anser att det beror på avregleringen. Men kära nån, det var ju ingen verklig avreglering! Det som man åstadkommit är, medvetet eller ej, en dåligt skämt. Det är ett slags planekonomi som gynnar en fullkomligt absurd prissättning som oligopolet ägnar sig åt.

För att en marknadsekonomi ska fungera är det statens uppgift att se till att det finns en fungerande konkurrens!
Marknadsekonomin har nämligen en inbyggd paradox. Den vill ta död på sig själv. Varje företag vill få monopol eller i vart fall komma i en oligopolställning, så det kan styra prissättningen.

Där är vi idag betr el-priset. Det är en missuppfattning att det skulle vara något slags planekonomi att se till att konkurrens fungerar. Tvärtom!

Eftersom inte marknaden fungerar, så måste politikerna se till att den gör det, dvs skapa regler som driver fram konkurrens!

BASTA!

Sex (och ett halvt) steg till lägre el-priser

Sajten E24 har fem förslag till lägre el-priser. Motiveringen är att det är dags att lägga ett konsumentperspektiv på el-prissättningen. Ja, verkligen.
De fem förslagen är i korthet.
1. Alla ska ha kontrakt. I dag kan elbolagen ta ut mer i elpris från alla konsumenter som inte hört av sig och begärt att få ett avtal. I praktiken tar bolagen vilket pris de vill av de som inte har kontrakt.
2. Gör elnätet samhällsägt. Det är inte rimligt att privatisera något som sedan bara kan säljas i monopolform. (Min kommentar. El-produktionen tror jag inte blir bättre eller billigare genom att vara statsägt, men näten är intrastruktur. Se mitt förslag nedan.)
3. Låt inte konsumenterna subventionera äldre, elintensiv industri. I dag betalar dessa företag ett lägre elpris än andra. (Min kommentar: El-intensiv industri kan ju skaffa egen el-produktion för sina behov. Och på så sätt bli "modernare" och mera konkurrenskraftiga. Det ska inte vara övriga konsumenters sak.)
4. Styr elbolagens renoveringar. Det är inte rimligt att energibolagen själva ska kunna stoppa kärnkraftverk för översyn mitt i smällkalla vintern av andra orsaker än av säkerhetsskäl. En ojämn elförsörjning gynnar i praktiken elbolagen. Det ger dem möjlighet att ta ut högre priser och därmed få högre vinster.
4b. Jag har ett näraliggande eget förslag här. Då energiförsärjningen är ett samhällsintresse, så ska det inte vara möjligt för bolagen att sälja ut (överskotts)el-energi på sommaren (till låga priser) och därigenom mer el mindre tömma vattenmagasinen. Uppstår ett totalt överskott vintertid bör de däremot kunna sälja el från vattenkraft.
5. Tydliggör regeringens dubbla roller. I dag får statskassan in mer moms ju mer vi betalar för elen och mer utdelning ju högre Vattenfalls vinst blir. Sådana dubbla roller är aldrig bra och förlorarna är de som får betala.

För fullständigare motiveringar, läs länken ovan.

Jag menar att det är fem förslag som jag kan instämma i, om än med olika tyngd.
Men förutom min infogade pkt 4b ovan (om när sälja vattenkraft) har jag ett ytterligare förslag.

Punkt 2 ovan säger att el-näten är infrastruktur, och där bör staten på något sätt se till att det blir lika regler och lägsta kostnader.
Jag har också ett förslag betr prissättningen på el-produktionen. Eftersom marknaden inte fungerar, dvs konkurrensen de facto satts ur spel, då är det (i en liberal ekonomi) samhällets uppgift att se till att det blir konkurrens. Vi kan konstatera att idag klarar inte staten det genom sitt ägande i Vattenfall. (Jfr även pkt 5.) Detta oavsett regering!
En utredare måste därför tillsättas som har till uppgift att ta fram ett konkurrensstimulerande förslag (som sedan beslutas) där priset inte får baseras på marginalkostnaden för den sist importerade dyra olje- eller kolkraften, utan baseras på något slags medelkostnad. Det borde inte vara omöjligt att hitta en modell för detta. Om viljan finns.
Jag tippar att i ett slag skulle då el-priset kunna halveras. Eller mer. Givetvis skulle el-bolagens vinster (och dirrarnas bonusar) minska, men nog skulle de se till att de ändå gick med vinst.

I andra branscher så tvingar konkurrensen fram låga priser (där det inte är monopol eller oligopol). En hel bransch kan inte sätta priser pga en marginalkostnad för en liten del av sin produktion, det ser konkurrenterna till. Och de måste effektivisera sin produktion... Eller ersättas av andra som är effektivare. Det är en fungerande marknadsekonomi. Varför skulle det vara omöjligt betr energibranschen?

Avreglerade biltester - märklig "reform"

Idag ska Bilprovningen få konkurrens. Sådär tre nya aktörer ska slåss med (delvis) statliga Bilprovningen om kunderna.
Det låter ju bra, konkurrens på lika villkor bör rimligen leda till lägre priser på bättre varor och tjänster. Skattepengar ska inte subventionera statliga företag så att det blir illojal konkurrens. Jag gillar konkurrens, fungerande konkurrens. Staten (offentliga sektorn) ska hålla fingrarna borta från affärsverksamhet. I princip. Undantag kan göras när viktiga saker inte annars blir gjorda, eller om det råder en monopolsituation på marknaden, som skulle må väl av konkurrens (ej subventionerad) för utveckling och prispress.

Men stopp nu! Bilprovningen kostar inga skattemedel - eller minns jag fel? Vi betalar en rätt hög avgift för en koll som tar ca tio minuter. Men visst borde servicen kunna utökas till t ex kvällsöppet, möjligen mot en liten tilläggskostnad. Behövs "avreglering" för det?

Det som oroar mig, det är att utredningar och erfarenhet från andra länder visar att det leder till HÖGRE kostnader för bilägaren vid fler aktörer för bilprovning! Då faller ju det viktigaste skälet för att släppa in fler på marknaden. Såvitt jag förstått kommer staten dessutom behålla sitt majoritetsägande i Bilprovningen. Undrar just vilka de andra ägarna är...

Nej, det här luktar politisk idioti och principrytteri. Ska man avreglera och privatisera detta område, då ska man vara rätt säker på att det inte leder till högre priser. Min slutsats blir att man borde ha behållit "monopolet" tills man hittat en lösning som dels ger verklig konkurrens med lägre priser, dels förbättrar servicen.

Ta av skygglappar av olika slag i privatiseringsdebatten

Den socialliberale socialdemokraten Johan Westerholm har en intressant och nyanserad diskussion om bl a privatiseringar i detta blogginlägg. Det har varit debatt om detta den sista tiden, inte minst inom sossepartiet. Detta aktualiserat genom en del vinstuttag i friskolor och då och då förekommande rapporter om mindra bra saker inom olika vårdinrättningar. Till en del kan jag förstå kritiken, ohemula vinster visar att något är fel. Och dålig kvalitet är inte bra, speciellt om verksamheten drivs med skattemedel. Det som ofta "glöms" är att kvalitetsbrister minst lika ofta finns inom den traditionella sjuk- och äldreomsorgen. Plus att det där inte alltid är effektiv använding av resurserna. Och dessutom verkar storskaligheten vara en akilleshäl för offentlig drift, vilket Johan W påpekar.

Jag uppfattar det som att Johan W i grunden är positiv till privata alternativ. Min tro är att många i de "borgerliga" partierna har pressat på för privata alternativ tidigare, pga sossarnas rigida inställning emot allt som luktat alternativ. Jag också, kanske.
Men det viktiga är ju att det blir just alternativ och därmed stimulerande konkurrens. Det viktiga är inte att stat, kommun eller landsting till varje pris utför alla verksamheter. Men konkurrens brukar befrämja effektivitet och utveckling.
Dessutom vill vi ju ha bästa valuta för våra skattepengar.

I vart fall inom vissa sektorer känns det viktigt att det dessutom faktiskt finns "offentliga" alternativ också. Inom t ex skola och sjukvård kommer de nog dessutom att vara dominerande, även med stimuleranden privat konkurrens.
Samtidigt har Johan W givetvis rätt i att det finns invändningar eller brister både i privata och offentliga alternativ. De måste ju rättas till. Det har dessutom funnits flera avskräckande exempel, inte minst i Stockholm och kommunerna däromkring, på att s.k. avknoppningar skett på ett sätt som medfört att stora värden (skattebetalda) överförts i privat ägo utan en rimlig prislapp och utan vettig upphandling.


Det befordrar ju inte vare sig likvärdig konkurrens eller ansvarsfullt handhavande av skattemedel.

Ska den offentliga storskalighetens nackdelar elimineras måste man också se till att de privata alternativen inte (inte alltid) består i stora, omfattande vårdbolag, utan att det ges utrymme för det småskaliga som alternativ.
Det viktiga nu är att det finns OLIKA alternativ, konkurrens och att det är kvalitetskrav på sådant som är skattefinansierat, oavsett vem som utför jobbet. Vinster (om de är rimliga, vilket är en svår avvägning i sig) är helt OK, men det ska som sagt vara vinster som skapas under konkurrens och kvalitetsgarantier!

Det är dags att se mera nyanserat på hur offentlig verksamhet utförs, både från den röda och den blå sidan.

Apotek i frihet?

Så ska då apoteken, i vart fall huvuddelen av dem, bli privata igen. Det är något som jag inte har några principiella invändningar emot. Staten förbehåller sig ju att reglera marknaden, av rädsla för att det annars skulle bli ohemula vinster etc.

Men jag har ändå en "liten" invändning. Jag har inte läst förslaget, utan grundar mina tankar på det jag hört/läst i traditionella massmedia.
Först sas att staten skulle behålla hälften av apoteken, nu blir det bara en tredjedel. Hur motiveras detta?
Det rimliga hade varit att snart sagt alla apoteken, som ska privatiseras, sålts till "små" innehavare, t ex tidigare personal. Nu kommer i stället dessa få en liten andel medan de flesta bjuds ut till stora aktörer.

Jag ser i detta en uppenbar risk för oligopol i stället för effektiv konkurrens.
Ju fler olika ägare, desto större chans till verklig konkurrens. Inte minst om det även kan startas nya apotek på såväl mindre som större orter.
Nu skall det finnas förbehåll, som förhindrar snabba nedläggningar. Det är bra. Kanske, om det är tillräckligt bindande skrivningar.
Jag skulle gärna också se att det inte blir möjligt för storbolag att succesivt köpa upp småägares apotek. Dvs jag vill ha en garanti för konkurrens.

Självfallet skall inte läkemedelsbolag kunna köpa eller starta apotek. Det vore ju att bjuda på allför feta bitar, på skattebetalarnas och patienternas bekostnad.

Marknadsekonomi och direktörslöner, Citibank, Volvo

Jag tror att marknadsekonomin är bästa vägen för att skapa välstånd. Det är jag inte ensam om, inte ens i dessa tider. Trots att det är en och annan socialist som vädrar morgonluft när det krisar och blir lågkonjunktur.

Det som känns märkligt är att så många av marknadsekonomins förespråkare är så snabba att springa ifrån sina principer så fort det börjar blåsa eller när det gäller det egna företaget. Små som stora företag är snabba att söka, ja till och med kräva, bidrag så fort det yppar sig en chans.
Företagen bidragstagarna...

Samtidigt som de föraktfullt talar om bidrag så fort löntagare är tvugna av omständigheterna att söka A-kassa (en försäkring) och ersättning från sjukförsäkringen. Dubbelmoral är ordet.

När företag blivit stora nog så är deras strävan att nå en monopolsituation, för att kunna maximera vinsterna. Men vart tog vurmen för konkurrens vägen?
Och säg det mindre företag på en mindre ort som välkomnar konkurrenter.

Men när det är fråga om löner till direktörerna, då är det "marknaden" som bestämmer. Och man hänvisar till den internationella marknaden, men menar USA. Och de som de facto avgör det är andra direktörer som gärna vill ha en högavlönad kollega att peka på i sina egna löneförhandlingar.

Fri marknad, konkurrens, lön efter prestation. Se där några nyckelord. Så uppstår en kris. Företag hotar slå igen. De lönar sig inte. OK, de var inte bra nog, andra var bättre.
Men det hotar ju jobben! Asch då, är det ett stort företag? Ja, då måste vi ropa på staten.
Bankerna i kris, ropa på staten. Dagens stora nyhet: Citibank räddas av statliga miljarder.
Dagens industri: Staten måste köpa Volvo personvagnar...

Så länge det går bra, då värnar man den fria konkurrensen, för andra. Då tar cheferna ut höga löner.
Dåliga tider, då får jobbarna och tjänstemännen sparken. Direktörerna ropar på staten och fortsätter att lyfta höga löner och bonusar. Var är konsekvensen?

F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
Likaså blir Jan Guillou alltmer tragisk. Den f.d. kämpen emot rättsröta står nu på den andra sidan. Pengar och makt korrumperar.

Om kultur, klokhet - och om riksdagens uppgift och ansvar.

Oj, vad jag önskar att riksdagens ledamöter ville följa åtminstone en del av de många kloka inlägg som finns hos internets bloggare! Nu hör jag i andanom hur ledamöterna suckar, om de mot förmodan skulle nås av detta. De känner sig dränkta i floden av vanliga riksdagsärenden och den pappermängd som följer av den. Ska de också behöva gå ut på internet, kolla bloggar och mail också?

Räcker det inte att skumma igenom ett par dagstidningar till frukostkaffet?
Till er säger jag: Nej, det räcker inte!
Ert uppdrag är inte att snöa in på regeringens förslag. Ni ska kolla regeringen och dess byråkrater. För det krävs att ni håller både bredd och djup i er kontakt med omvärlden. Idag är det smartaste, och faktiskt mest rationella sättet, att följa debatten på internet! Utan att därför helt glömma dags- och en del fackpress. Jag beklagar, men så är det. Det räcker inte att lusläsa propositioner och utskottsbetänkanden. Ni måste få perspektiv, se helheten. För det är helt uppenbart att det klarar inte regeringen, inte denna och inte förra.

(Psst, ni riksdagspolitiker, ni är vana att kunna definiera era motståndare som ett parti, eller en organisation. Idag är det annorlunda, alla era "motståndare" är inte piratpartister. I den mån vi kan definieras är det som "folket". Vi vill inte se er som fiender. Vi vill däremot att ni lyssnar på oss. Men, vill ni se folket som era fiender?)

Till exempel, låt mig fundera kring detta med kultur och hur den ska ersättas, med anledning av IPRED (fildelningslagen, piratjägarlagen).

Den större delen av det vi kallar kultur innefattar även "nöje" (yes, det är flytande gränser, but, so what?) och befinner sig på en marknad. En del klarar marknadens villkor. En del klarar sig till och med mycket bra. Konstnärerna/artisterna/musikerna (vad de nu än kallar sig) gör något vi vill betala för, i varierande mån.
Dessutom finns det organisationer (och privata företag) som hjälper artisterna att marknadsföra sig och ibland även att få betalt. Men detta sker på marknadens villkor, att vi kulturkonsumenter är villiga att betala.

På köpet har dessa organisationer sett till att de tar in stora inkomster själva.

Snart sagt från "tidernas begynnelse" har det även funnits en kultur som levt på andra villkor. Jag tänker på hovnarrar, hovmusiker, "kungliga leverantörer" av kultur. Offentligt stöd säger vi idag. Förr fick de sitt uppehälle av fursten, som använde en smula av de skatter han plågade folket med, till denna lyxkonsumtion. Idag beslutas på mer el mindre demokratiskt sätt att stöd till sådan kultur ska utgå av skattemedel. Genom att det är demokratiskt grundat kan vi acceptera detta, det kostar oss inte heller många kronor. Men förr liksom nu är inte detta en fullt fri konst/kultur. En alltför frispråkig hovnarr kunde bli av med huvudet, och dagens för kontroversielle kulturarbetare kan bli av med sina stipendier eller offentliga uppdrag.

Denna senare, ofta som "finare" betraktad, understödskultur behöver vi egentligen inte behandla mera här. Dess bekymmer är hur den ska kunna kombinera något slags självständighet utan att bita den hand som föder den (stat, kommun).

Men det märkliga är att nu i IPRED-debattens dagar så söker vissa lobbyister för den kommersiella marknadens distributörer och marknadsförare ta statens stöd för sin inkomstbringande verksamhet genom en lagstiftning, som ska ge dessa organisationer en rätt att pungslå oss medborgare för kultur vi inte är beredda att betala för i den mån som dessa mellanhänder vill.

De har inte insett marknades villkor, inte heller inser de att de måste anpassa sig till den nya tekniken. Vi konsumerar och betalar ju som aldrig förr för kommersiell kultur.
Vi anser att det är fel av dessa den fria marknadens företrädare att de ska springa till pappa staten för att begära konkurrenshämmande inskränkningar och för att tvinga oss att betala för något vi inte vill ha.

Vi betalar för det vi vill ha. Det vi inte förstår är varför dessa distributörer inte ser till att de faktiska upphovsmännen får sina ersättningar genast, och varför de själva är så giriga. Och varför de vill förhindra framtiden.

För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.

Om pensionspengar och energipriser

Den 28 juli hade PJ Kask en ledare i PT som tog upp oklarheter i vissa s k riskkapitalbolag, i vilka AP-fonderna investerar våra pensionspengar. Tydligen blundar fondstyrelserna, med tunga fackliga företrädare, för det tveksamma i hur riskkapitalbolagen skaffar och förvaltar ”sina” pengar, samtidigt som AP-fonderna gärna kritiserar för höga direktörslöner.
Att kritisera direktörslönerna är helt rätt och legitimt, men det ursäktar inte att de inte är mera noggranna betr vilka riskkapitalbolag som de satsar våra pensionspengar i. Kanske är det för stora fonder och kanske har de ”tunga” LO- och TCO-namnen inte tid och kunskaper nog för att rätt sköta sina uppdrag?
Den 1 aug kritiserar med rätta Kenneth Jonsgården i sin PT-ledare de skyhöga vinster som både statliga Vattenfall och andra energibolag gör, och han frågar vad Maud Olofsson gör för att få ner el-priserna genom ökad konkurrens.
Låt oss konstatera att den svenska konkurrenslagstiftningen är ett dåligt skämt. Det är alltför lätt att sätta konkurrensen ur spel. Bolag med monopol eller i oligopol slipper för lindrigt undan och kan fortsätta sin marknadsdominans och håva in för höga vinster. Det är bevis för att vi inte har en fungerande marknadsekonomi. Ett av de tydligaste tecknen på det är hur el-marknaden ”fungerar”.
En fri marknad förutsätter konkurrens. Och konkurrens måste stödjas av en effektiv konkurrenslagstiftning! Annars råkar vi som kunder och konsumenter illa ut.
En sak i Jonsgårdens resonemang gör dock att jag hoppar till. Han menar att skatter på energibolagens övervinster skulle sänka el-priset för kunderna. Hur i allsin dar skulle det gå till? Skatter betraktas ju som kostnader, och kostnader övervältras ju alltid på kunderna. Höjda bolagsskatter skulle alltså höja våra energikostnader, inte sänka dem.
Nej, det som behövs är en effektivare konkurrens, bl a genom bättre konkurrenslagstiftning. Kanske med specialregler för energimarknaden. Idag fungerar den ju bara för att ge orimliga löner och bonusar till el-direktörerna.

Copycats?

Skrev igår att vi måste hata inflationen. Att det måste till konkurrens för att stoppa den. Och så kommer alliansregeringen strax efter och säger att man ska bekämpa inflationen genom att låta konkurrensverket utreda...
OK, det är ju i rätt linje, känns nästan som de låtit någon assistent googla runt lite för att få idéer. Så de härmas lite, copycats
Men jag vill se mera kraftfulla åtgärder. Just nu tänker jag dock inte servera lösningar, något måste de komma på själva också. Eller ?

Som huvudpunkt på alliansens dag var utredningsuppdraget dock ingen höjdare. Det kan knappt klassas som semesterlir ens.

Hata inflationen!

Nu kommer alltfler nyhetsinslag om inflationen. Jag tycker nog mig ha märkt den ett bra tag. Inte bara pga skyhögt bensinpris och saftigt höjt pris på osten. Jag frågar mig vad det är som ligger stilla i pris, då inflationstakten bara (sic!) sägs vara 4,3% just nu. I och för sig en våldsam ökning sett bara på ett års sikt.
När jag går i butiken verkar det mesta jag handlar (och det är de billigast möjliga alternativen!) ha stigit med 40-50% på ett år. Ofta mycket mera och bara på någon månad. Billiga varor försvinner och ersätts av dyrare. Spannmålsprodukter och mejeriprodukter började ju klättra uppåt mer än marginellt redan ifjol, nu rusar de upp. Riset ökar i de risberoende delarna av vår värld med 60-80%, men även här hemma stiger det - och än mer (+ 120% på det jag kan köpa). Exemplen kan mångfaldigas.

Och energipriset (elen), förutom bensinen, sticker upp i skyn. Spannmål bränns upp för att ge etanol, medan livsmedelspriserna stiger så hundratals miljoner inte har råd att köpa mat.

Det verkar som att allt fler handlare och producenter nu passar på att ta för sig, i skydd av inflationsförväntningarna! Vart tog konkurrensen vägen?

Samtidigt som inkomsterna ökar ytterst blygsamt, eller som i mitt fall, står stilla.
Allt medan strejkbenägenheten ökar, vilket naturligtvis eldar på inflationsbrasan.

Detta visar det riktiga i att vi måste hata inflationen. Vanligt folk kan inte kompensera sig för en inflation i galopp. Inflation innebär ökande klyftor i samhället och därmed ökad oro - som ger grogrund för populistiska och odemokratiska rörelser.
Riksbanker och regeringar måste agera med kraft för att stoppa inflationen. Några av grundorsakerna är ju bolånekrisen i USA och de pga spekulation uppblåsta oljepriserna.

Fri marknad är inte demokrati

Fri marknad är en förutsättning för demokrati. Men inte detsamma som demokrati.
Vad än mer - den fria marknaden kan vara självdestruktiv, dvs tenderar att arbeta sig till monopol. Dvs, en fri marknad som inte genom lagar, tillkomna i demokratisk ordning, regleras för att konkurrensen skall bibehållas, den förgör sig själv.
Och när den fria marknaden blivit ett storbolagens monopolparadis, då hotas demokratin också.

Det är sådana tankar som kommer till mig när jag läser om hur sponsorer vid stora idrottsevenemang vill - och lyckas! - stänga ute konkurrenter. Hur t ex McDonalds stoppar Max, etc.

Det är märkligt att idrottsarrangörerna accepterar detta. Eller kanske inte, de kanske tror på läggmatcher? De är naiva när de ska leka följa John till storkapitalet. De fattar inte att de därmed inte bara går emot idrottens grundläggande principer, utan även indirekt undergräver demokratin.

Ska krogägaren låna av bryggaren?

Att krog- och pubägare lånar av bryggeriet verkar vara vanligt. Tja, det tycker jag inte känns bra. Restaurangbranschen har ju inte bästa rykte, om man säger så.
Och att låna av sin leverantör, nej det kan inte vara bra.
Då blir de ju beroende av en speciell bryggare. Vare sig det nu gäller pengar, krediter, eller att de "får" utrustning.

Nej, sanera branschen. Rensa ut allt som luktar fel, öka renhårig konkurrens. Med blanka vapen.