03 juli 2019

borta länge fr bloggen

lång frånvaro fr denna  min blogg. Och ö h t fr inernet i ngn aktiv mening. Bla sjukdom och krångel med dator i sig, och med internet.
Hoppas kunnA BLI MER aRTIV SNart....
hoppas
Det är ju mycket som händer.

08 februari 2019

Vad viktigast; att vare emot något eller för något?



Är det viktigaste att ett parti säger sig vara emot, eller vad det står för,  dvs har för åsikter, program, ideolog?
Och om det som det är emot är en ideologi eller ett parti. Eller som de står för är ett parti eller ett program/ideologi som de vill genomföra (även om det kräver samarbete?!
Hantera

(Jag har, bl a  p g a sjukdom, inte orkat/hunnit skriva något på min blogg under nära tre månader. Ser nu att Blogger planerar en del ändringar av teknisk art, där jag inte orkar tränga igenom vad förändringarna betyder, och därför t v negligerar. Jag hoppas att det inte ställer till problem...  )

Hela hösten och vintern har den politiska debatten rört regeringsfrågan och partiernas förhållande till varandra, och hur, om och vart man kan samarbete. Jag berörde det i mitt inlägg den 17 nov 2018, men har inte märkt mycket av de principiella aspekterna i detta. Därför ska jag försöka skärpa dessa, och se vad som hänt tidigare.

Under 20- och 30-talet var majoritetsregeringar sällsynta. Partierna tvangs av omständigheterna att samverka i regeringar, som fick verka i minoritet och ofta blev kortlivade. Sedan 1932 och fram till 1976 dominerades regeringarna helt av socialdemokraterna, om än alla partier, utom kommunisterna, ingick i koalitionsregeringen under WW2 och att bf/c dessutom gick i koalition med S.
   I slutet av 40-talet så ökade kommunisternas röststöd och socialdemokraterna såg chansen att genomföra en uttalat socialistisk politik. Detta stoppades dock genom folkpartiets (under Bertil Ohlin) valframgångar. Och S fick lov att föra en mera pragmatisk politik, för att behålla makten. Ohlins fp lyckades inte att erövra regeringsmakten, MEN fick ändå igenom just denna moderering av socialdemokratin och stimulerade s och fick igenom en del socialliberala reformer.
   Nå, genom Ohlins taktiska misstag betr ATP-pensionen så fortlevde s-väldet. Opposition tröttnade alltmer på detta och skärpte kravet på maktskifte och lyckades 1976 bilda regering, med enbart icke-socialistiska regeringar. Genom Fälldins (c) tjurighet betr kärnkraften och därefter moderaternas (Bohmans) krumsprång betr främst ekonomisk politik (stegvis i "nyliberal" anda) och ovilja till samarbete med en socialdemokrati, som de gärna benämnde som socialistisk, så var det olika former av icke-socialistiska minoritetsregeringar också fram till valet 1982. Under ett knappt år så var det Ola Ullsten som framgångsrikt lotsade fram en ren fp-regering genom samarbete i fråga för fråga med det/de partier som ställde upp på regeringens social-liberala linje.
   Sedan har regeringarna växlat. Ibland socialdemokratiska, ibland icke-socialistiska. S försökte med löntagarfonderna "socialisera", men den fråga desarmerades tämligen snabbt genom deras avveckling. Och S började alltmer att inse att det var ett parti som andra, och att socialism inte "lönade sig". Dock är makten i sig det viktigaste målet för S. Och att S är berett att gå hur långt som helst, det visade ju vinterns regeringsförhandlingar.

 Samtidigt som Socialdemokraterna "normaliserats" som parti och än mera i praktisk politik, så har  en maktförskjutning skett mellan de icke-socialistiska partierna. Moderaterna har blivit starkare och fått de mindre partierna att anpassa sig till en moderat högerpolitik med allt mindre utrymme för den socialliberalism, som alltid varit fp/L:s ideologiska grund. Sverigedemokraterna, (SD), nyssnazisterna, klev fram och tog plats, alla partier tog steg år höger, de gamla icke-socialistiska partierna bildade en "Allians", kallade sig borgerlig alltmer och menade med det moderat. Vann valen 2006 och 2010, under Reinfeldt som dock till en del var "light-moderat". SD:s framgångar knäckte dock "Alliansen", som betonade sin icke-socialism som anti-socialism samtidigt som m och kd gled alltmer åt sd-hållet, medan L/fp och C tog klart avstånd från sd, inte minst  betr flykting och asylpolitiken.

Så regeringsförhandlingarna hösten 2018, med dess oklara resultat. Förhandlingar som visade hur olika partierna ser på samarbete och under vilka förutsättningar sådant ö h t kan ske. Ordet "blocköverskridande" blev mer frekvent än på länge. Men inte hos alla, utan främst hos C och L och S. I den mån det användes av övriga partier så betydde det att de andra skulle ge upp sin politik och underordna sig.
Det visade sig att för de två allianspartierna, som ansåg sig ha tolkningsföreträde, moderaterna och kd, så var det enda tänkbara en alliansregering då en sådan ju måste vara anti-socialistisk, även om man därmed menade (?)  icke-socialdemokratisk (utan ens indirekt stöd av v), innehållet i politiken var f ö tydligen helt ointressant.
Sd ville förstås ha en regering som var, eller tvingades, föra sd-politik, dvs en alliansregering där L och C la sig platt för M/kd som i sin tur styrdes av sd´s direktiv.
C och L ville inte medverka till en regering som var beroende av sd och dess politik. S och v (och mp ?) var givetvis inte heller intresserade av sd-inflytande.
Till slut, och när det var skärpt läge, så kom då "kompromissen". En regering av S och mp, som skulle släppas fram av C och L under förutsättning av att denna nya regering i princip skulle föra en "borgerlig" politik (som i stort är enligt C och L:s prioriteringar!)
Vi fick en regerings som ska styras enligt innehållet i politiken, om än under sossepartibeteckning (med en aning mp-krydda).
Innehållet - inte etiketten på regeringens parti/er.  För att i någon mening "behålla makten", så skrev S (och mp) på att föra en "borgerlig" politik på 74 punkter.

Då borde alla vara nöjda då!? Men icke. Moderaterna och än mera kd, rasar och frustar frustrerat att C och L sålt sin "borgerliga" själ till socialisterna. Sd är givetvis bittra.
Vad betyder då det? Ja, att för de f.d. alliansvännerna i moderaterna och kristdemokraterna är det viktiga vad man, ett parti, är emot ( i detta fall "socialism, uttydd socialdemokrati... ), inte vilken politik som partier står för.
För S var etiketten också viktig,  så till den grad att de lovat föra en mittenpolitik (som de nu kallar det) preciserad av L och C.
När nu S gick med på det så var det politiska innehållet viktigare för L och C än vad man var emot (en alltmer oegentlig etikett).

Om nu s+mp-regeringen håller sina löften, så måste självfallet L och C ses som de stora vinnarna. Och faktiskt parlamentarismen i stort också. Där det, trots allt, gick att samarbeta för ett gemensamt innehåll.

Men att frågan om vad som är vikigast ännu lever, det visar de interna debatt i C och L. I det senare fallet förstärkt av det förestående partiledarvalet. Där de mera socialliberalt verkar vilja leva upp till, och ha en ny partiledare, som stöder överenskommelsen - och därmed ser förverkligandet av (social)liberalpolitik  viktigare än hur man etiketterar ett parti för att visa motstånd.
Men så finns det andra inom L som fäster mera vikt med att beteckna L som ett "borgerligt" parti och som motståndare till socialdemokratin - oavsett om den är socialistisk eller inte. Som lever kvar i etiketter mera än i hur man kan arbeta för sitt partis politik.
Alliansen är dessutom död. Tack och lov. Nu kan varje parti (inte bara L -  och C) arbeta mera fritt för att få gehör för sin politik, sin ideologi.