Valet i USA 2016, div eftersnack

Skrev igår en snabb text, under morgontimmarna, om valet av Trump, i USA. Nu ett dygn senare har jag en del fler kommentarer och noteringar.

Ja, Trump vann, dvs han fick flest elektorsröster.  Men flest väljare fick Hillary Clinton, några hundra tusen fler än Trump. Valsystemet kan leda till sådana konsekvenser, där elektorerna är de som formellt (och reellt) utser president, och där vinnaren som regel tar alla elektorsrösterna i delstaten. Utom in några fall där även tvåan kan få några elektorer. Och systemet innebär smärre olikheter mellan delstaterna - plus det faktum att man räknar delstaterna var för sig. Ett val som utan omvägar skulle gälla antingen antalet elektorer utsedda på rikssiffrorna, eller ett direktval av president skulle ge ett annat resultat.

Nå, för amerikanerna, den hälft som går och röstar, är det i första hand inrikespolitiken som avgör valet. För oss som inte får rösta i USA-valet (så viktigt som det är vem som är president i USA så borde väl vi också få rösta... ) är dock utrikespolitiken inklusive faktorer som styr USA:s ekonomi (störst i världen) och handeln viktigast.
   Att machomännen Trump och Putin verkar gilla, och förstå, varandra är därför illavarslande. Mänskliga rättigheter och respekt för demokrati och folks självbestämmande kommer då i skymundan. Trump och Putin kan då dela upp världen som de vill, utan hänsyn till omvärldens vilja.
Trump anser, i vart ansåg före valet, att dess allierade, ska betala en större del av försvarskostnaderna själva. Och då kan mera skattepengar gå till USA:s egen försvarsmakt.
   Det leder rimligen till kraftigt höja försvarsbudgetar i både NATO-länderna, t ex i Baltikum, och i andra länder som utan NATO-medlemsskap (t ex Sverige) litat på USA (och NATO)-stöd när Putins Ryssland skramlar med sin styrka.
  Att börserna runt om i världen rasade de första morgontimmarna igår, det var fullt förklarligt mot bakgrund av Trumps språk under valrörelsen, det var ju visserligen opreciserat men innehöll mycket som kan bli ett hot mot handel och tillväxt både i och utom USA. Mera märkligt är att vissa börser (både i Stockholm och USA) repade sig efter Trumps segertal. Han tal om tillväxt etc var ju floskelfyllt och utan konkretition som kunde ge anledning till minskad oro. Tvärtom. Nu idag, torsdag verkar flera börser gå upp, samtidigt som alltfler varningstecken reses inför vad en Trumppolitik innebär, t ex betr fastighetsmarknad, räntor - och ökad protektionism.  Märkligt önsketänkande på börserna.
   Spekulationerna om hans ministrar och rådgivare är inte heller positiva, det verkar mest vara mycket konservativa herrar, ibland väldigt hårdföra dessutom.  Jagh förstår att det finns ett önsketänkande hos många om att han ska får vettigare och kunnigare folk omkring sig, som kan balansera Trumps okunniga fladdrande. Men det ser hittils inte bra ut - och vill han verkligen lyssna på andra? Han verkar ju vilja vara den som själv står i fokus.
   Att Trump vill genomdriva sin rasistiska och främlingfientliga politik får man förutsätta. Mur emot Mexico, deportation av tolv miljoner immigranter etc. Möjligen kan det inte bli så mycket elände av hans sexism, men vem vet?  Däremot så lär hans ovilja emot åtgärder för att stoppa miljöförstörings (klimatavtalet) nog få stora och tämligen omedelbara konsekvenser. Hans inställning, att hindra frihandel och höja tullare, i uttalade avsikt att "rädda" amerikanska jobb - den kan ge negartiva effekter för omvärldens export till USA, inga nya jobb i USA men däremot högre kostnader för USAs befolkning. Och en massa konfliktrisker med andra länder.
   Och, visst undrar jag hur Trump nu, plötsligt, vill ena landet. Det stämmer ju inte med hans uttalanden under valrörelsen där han exkluderar  de flesta som inte är som hans "vita, medelålders, konservativa män".  Dock förtår jag de som önsketänker.
  Omvärldens reaktioner är till största del förvånade och fyllda av chock, ängslan. Med några undantag, där mera reaktionära (diktatoriska) regimer som inte själva respekterar mänskliga rättigheter som rättvisa och rättssäkerhet (inte bara Putin), och är mer el mindre nationalistiska,  ser positivt till valet. En av de som gillar Trump är Duterte i Filippinerna, som ju inte gillar Obamas tal om mänskliga rättigheter. Liksom givetvis SD/Åkesson och deras populistiska gelikar här och där närmast jublar åt Trumps seger.

F.ö. noterar jag intressanta, välformulerade och genomtänkta kommentarer i min lokaltidning, Piteå-Tidningen. För kännedom här några länkar där ni kan läsa vidare själva.
Ledaren, som noterar att valet gör världen mera osäker. Av Olof Abrahamsson.
En text om försvarspoliltiska aspekter.
En statsvetare.
Lokala SD positiva till Trump, förstås....
Trump är oberäknelig anser kommunalrådet (s)
En TT-analys på utrikessidan, för dagen utökad 

Jag måste säga att det är en bra bevakning av en lokaltidning.  Det finns lite mer också. Så t ex en kommentar på Sporten, av en chockad Kalla, skidlöparstjärnan. Och på nöjessidan flera kommentarer av nöjeskändisar.

Vann Obama?

Ja, demokraten Barak Obama vann presidentvalet i USA. Det vill säga, han fick en klar majoritet av elektorerna. Detta efter att opinionsundersökningarna visat ett mycket jämt läge. Däremot fick republikanerna än en gång majoritet i representanthuset och troligen demokraterna en smal men ändå majoritet i senaten.

Vad visar det? Ja, att valsystemet har uppenbara brister. Valdeltagandet är lågt, om än troligen något högre än vid förra valet. Det är krångligt att rösta, varför många avstår. Dessutom har man ännu i flera delstater tydligen krångliga regler och gamla dåliga röstningsmaskiner, vilket leder till osäkra resultat och misstankar (och möjligheter) till valfusk.
Dessutom så är det inte en väljarmajoritet som självklart vinner. Väljarna utser inte president utan elektorer, och i vissa stater tar vinnaren alla elektorer, i andra så finns en viss proportionalitet. Det är således möjligt att en förlorare kan vinna sina delstater med klar majoritet, men förlora andra med knapp marginal. Som svensk ser jag det naturligare att först och främst, om nu systemet med elektorer ska finnas kvar, så ska dessa utses med något slags proportionalitet. Det skulle ge en mera rättvis bild av väljarnas vilja. Och i vart fall så borde det vara samma system i alla delstater!

Nå, med nuvarande regler så vann Obama, vilket jag i och för sig föredrar framför en seger för Romney. Men vad vann Obama? Han är ju nu tvungen att regera med en delad kongress där republikanerna är i majoritet i representanthuset, i vart fall de närmsta två åren.
Av tradition så röstar amerikanerna ofta fram en president från ett parti, men med en kongress av annan partifärg. Maktdelning kan man kalla det, vilket jag kan se som sympatiskt. Ingen ska ha absolut makt, makt ska kontrolleras.
Samtidigt så innebär det att det är svårt att föra en konsekvent politik. Och en negativ kongress kan mera ägna sig åt ren obstruktion än att driva en konstruktiv oppositionspolitik. Det har t ex visat sig under de senaste två åren för Obama. Själv har han inte varit så bra på att förhandla med kongressen, och republikanerna har i mycket ägnat sig åt demonstrativt aggresiv högerkonservativ politik. Bill Clinton mötte liknande problem på sin tid, men lyckades ändå i stort sett hantera detta på ett framgångsrikt sätt.

För några decennier sedan var de två partierna rätt lika varandra ideologiskt, om än med en viss konservativ övervikt inom republikanerna och med en mera socialliberal övervikt inom demokraterna. Men i stort sett var de ändå mera av valkoalitioner under gemensam hatt, mera än ideologiska partier. Idag står partierna längre ifrån varandra. Demokraterna är mera konsekvent medelklass, ett rätt liberalt parti med socialt ansvar även för de sämre ställda. Republikanerna har ambitionen att också de attrahera medelklassen, men det är den konservativa delen de vill nå, högerkristna, tea-partyanhängare etc, och dessutom de ekonomiskt framgångsrika, inte sjuka och arbetslösa.

För att styra USA idag krävs samarbete, men det är inte lätt när republikanerna i kongressen i mycket hög grad representeras av uttalat högerkonservativa (inkl neoconservativa) utan kompromissvilja.

Så, frågan är i vilken grad som Obama och demokraterna verkligen vann valet.

Gör om valsystemet i grunden!

De senaste dagarna har visat en mängd brister i valsystemet. Det är tekniska brister men också principiella ofullkomligheter. Det framgår i de flesta dagstidningar, t ex DN, AB, Expressen, SvD. Mot den bakgrunden vill jag komma med förslag till förbättringar.

* En av de förutsättningar som jag då lägger in är att ett nytt system ska innebära ett konsekvent personval.

* Alla kandidater förtecknas på en gemensam valsedel, som är vanligt i många andra länder.
Väljaren har att kryssa en kandidat. Valsedel utan kryss betraktas som blank.

(Självfallet kan man tänka sig en variant där väljaren rangordnar ett antal kandidater, säg 3-5 st. De kan då tillhöra olika partier. Kanske lite ovant till en början, men värt att tänka på.)

* Inga krav på att en kandidat ska uppnå en viss procent kryss. De kandidater som har flest kryss väljs in i ordningen efter uppnådda kryss i valkretsen. Någon prioritering av vissa kandidater från partierna skall inte förekomma på valsedeln, de listas lämpligen i alfabetisk ordning. Därtill skall ev partibeteckning och några andra identifikationsuppgifter anges.

* Självfallet behövs då inte heller någon spärr för att ett parti skall få vara med i fördelningen av mandat. Valet gäller vilka kandidater som får flest röster, inte partier.

* Det bör inte vara ett ovillkorligt krav att en kandidat skall tillhöra ett parti, däremot måste då något slags andra regler av praktiskt slag tillkomma för att kandidater skall uppföras på valsedeln. (Kom gärna med förslag hur det skulle kunna se ut.)

* En del valkretsar bör vara mindre än idag, säg ett maximalt antal mandat på 10-12, möjligen något lägre. Detta för att det skall finnas en möjlighet att känna till kandidaterna.

* Eventuellt kan man tänka sig något slags "utjämningsmandat" för kandidater som vill ställa upp i hela landet, men som inte kommer in en av valkretsarna.

* OBServera att systemet utgår från den enskilda kandidaten och väljarens möjlighet att välja den kandidat som han/hon gillar mest. Inte efter partiernas önskemål om likformade riksdagsledamöter som följer partipiskan. Givetvis finns det ändå inget som hindrar att såväl kandidater som invalda ledamöter formar sig i partier efter ideologisk tillhörighet.

* Det är möjligt att en mindre stark partidisciplin skulle försvåra regeringsbildande. Samtidigt ger det en fördel till den regeringsbildare som visar sig kunna skapa tillräckligt samförstånd med tillräckligt många för en politik med bred anslutning.

Se detta som en grov skiss.

Utöver vad som ovan sagts ser jag fördelar med att det blir färre underkända röster och mindre trassel med felpaketerade valsedlar etc.
Det uppstår inga problem med hur olika partiers valsedlar placeras i vallokalerna, alla står ju på samma valsedel.
Andra fördelar är lägre tryck- o papperskostnader och distributionskostnader, det blir mindre arbete för partierna med valsedelsspridning, mindre och nya partier diskrimineras inte.
Partier och kandidater kan koncentrera sig på att presentera vad de vill, förslag och ideologi och på kandidaternas profiler och eventuella skillnader.

Vad sägs?

Svenska valsystemen är fritt, men inte rättvist.

Ett par forskare, Jørgen Elklit, professor i statskunskap vid Aarhus Universitet och Birgitta Wistrand, fil.dr, genusforskare vid Uppsala Universitet, fick för en tid sedan en artikel om det svenska valsystemet refuserat av de ledande svenska pappersmedia. Idag (7 april) återkommer de med sina synpunkter i en artikel på Second Opinion.

Man kan ha sina funderingar över varför artikeln "inte fick plats" i DN m fl tidningar, men slutsatserna är intressanta. Forskarna har varit internationella valobservatörer och rådgivare i val- och demokratifrågor under många år och jämför Sverige med hur det är i andra länder.

Slutsatsen är att valen i Sverige INTE är rättvisa, särskilt inte när det gäller små och nya partiers möjligheter att ta sig in i riksdag och andra beslutande församlingar. Det svenska valsystemet borde därför ändras för att fullt ut bli demokratiskt.

Jag citerar: "I ett demokratiskt system förväntar man sig att det på själva valdagen skall vara möjligt att i varje vallokal kunna rösta på samtliga partier och kandidater, som har laglig rätt att ställa upp i respektive valkrets. Detta menar vi gäller oavsett om det skall väljas en eller flera i valkretsen, eller om valkretsen omfattar hela landet.Valmyndigheten som har ansvar för valets administrativa genomförande måste ansvara för att ingen väljare utesluts från att rösta, som hon önskar, på grund av att de nödvändiga röstsedlarna saknas i väljarens vallokal, ett förhållande som inte sällan inträffar i Sverige."

Att distribuera valsedlarna är oftast en central uppgift för valmyndigheten i andra länder och en uppgift som ställer stora logistiska krav. Där är det också valadministrationens ansvar att sörja för att valsedlarna blir tryckta och distribuerade så att valsedlarna för de olika valkretsarna hamnar på de rätta platserna, så att väljaren återfinner namnen på de partier (och eventuellt också kandidater) som har drivit valkampanj i deras område och som hon önskar rösta på. Så fungerar det dock inte i Sverige, där det traditionellt har varit partiernas ansvar och uppgift att distribuera valsedlarna.

Riksdagspartierna får också partistöd av skilda slag, bl a för att trycka valsedlarna. Men små och nya partier får inget bidrag till detta. De får stå både för kostnaderna och försöka bygga upp en apparat som de gamla partierna sedan länge har erfarenhet av. Detta är en kraftig inskränkning i den praktiska rättvisan, blir en orättvisa. Den valsedelsutdelning som förekommer särskilt på större orter blir också en psykologisk orättvisa, genom att den indirekt kan anses avslöja valhemligheten.
Valforskarna sammanfattar problemen såhär:
Hanteringen av valsedlar och genomförandet av valet innebär ... att nya och mindre partier i Sverige möter problem på tre fronter:
(1) Av ekonomiska skäl har de svårt att trycka tillräckligt antal valsedlar,
(2) De har av samma skäl svårt att få valsedlarna distribuerade till samtliga vallokaler, och
(3) De har inte tillräckligt antal medlemmar för att dela ut valsedlar vid vallokalerna i de kretsar där de har kandidater.

Ett rättvist system innebär att alla godkända partier ska behandlas lika. Det skulle t ex kunna ske genom att det var gemensamma valsedlar för alla, och där väljaren själv markerar parti och kandidat. Det fungerar i andra länder, till och med i länder där demokratin är färsk och skolutbildningen inte är den bästa. Då borde det fungera också i Sverige. Om viljan till rättvisa finns. Det är valforskarnas slutsats, och min.

Vad som inte direkt berörs är valspärren. Ett parti måste komma upp i 4% av de avgivna rösterna för att få riksdagsplatser. Jag har blivit alltmer tveksam till om det verklingen kan kallas rättvisa, när många väljare inte får representation i riksdagen. Det "tunga" argumentet emot att avskaffa eller sänka spärren är att det skulle bli för många partier och svårt att bilda regeringar. En variant av "regeringsduglighets"-argumentet alltså. Vilket jag anser vara mycket lätt om man ställer det i motsats till rättvisa för väljarna.

Spärren hindrade inte Ny demokrati att komma in i riksdagen 1991 och kanske inte hindrar sverigedemokraterna i år. Kanske kan den dock gör att piratpartiet snubblar på tröskeln. Jag vill verkligen inte har sverigedemokrater i riksdagen. Men om väljare i hög grad vill se dem där, so what? Det betyder att de andra partierna inte förmått övertyga om att de är bättre!

Rent matematiskt motsvarar ett mandat cirka 0,3% av rikets väljare. Ska man över huvud taget ha en spärr borde den inte ligga just högre, säg 0,5 - 1,0 %. Det skulle då ge utjämningsmandat. Och förmår en kandidat för ett nytt parti knipa ett mandat i en valkrets, då ska han/hon få det, oavsett om partiet inte kommer upp till eventuell spärr.

I demokratiska val skall det vara fair play. Valsystem som inte missgynnar vissa partier. Lika regler för att komma ut med valsedlar överallt. En fri och öppen debatt. Det senare låter sig dock inte så lätt lagregleras, frånsett att censur inte ska förekomma. Det måste komma till genom demokratisk medvetenhet i samhället.

En kandidats lojalitet - väljare eller parti?

Den eminenta bloggaren FarmorGun har grubblat över detta att partierna vill ha en kandidatförsäkran innan de låter en person kandidera under sina resp partinamn.

Det problemet beror förstås i hög grad på det faktum att det är i första hand parti som man väljer eller tycker sig välja. Och det är ju så partierna vill ha det. Partinamnet står högst på valsedeln och därunder partiets olika kandidater. Med ett annat system, där kandidaterna står på en gemensam lista, t ex i bokstavsordning, med partibeteckning efter sitt namn, skulle personen genast ha en bättre ställning gentemot partiet. Men även idag så är det faktiskt så att den som väljs representerar sina väljare, inte partiet. Formellt sett alltså.

Självfallet är det tveksamt med det juridiskt bindande i en kandidatförsäkran. Likafullt är det i högsta grad moraliskt bindande - och ett brott mot den kan innebära att partiet tar chansen att smutskasta kandidaten, om det så vill och finner önskvärt.
När kandidatförsäkran först blev aktuella var det troligen pga av de inslag av personval som kom till stånd för bortåt 20-talet år sedan. Då fanns farhågor för att rika kandidater skulle kunna "köpa" sig mandat, och inte minst var man rädd för mer el mindra hemliga bidragsgivare som skulle matcha fram en kandidat, som skulle kunna bli beroende av bidragsgivaren och/eller alltför självständig gentemot partiet... Därför innebar försäkran ofta att kandidaten noga skulle redovisa sina eventuella bidrag till sin valkampanj för partiet.

I och för sig kan jag inse det rimliga i att en kandidat ska omfatta sitt partis ideologi och i stort sett även dess valprogram.
Men, idag finns bara rudiment av ideologier kvar hos partierna och valprogrammen är dels ofta diffusa, dels är det knappast ovanligt att partierna själva bryter sina vallöften.
Att ställa upp under ett partinamn måste anses förpliktigande emot dess grundsatser, vilket det dock knappast behövs en speciell försäkran för.

Det viktiga, anser jag, är att VÄLJARNA får veta vad kandidaten står för. Detta ansvarar både partiet för och kandidaten. Kandidaten måste alltså precisera sina ståndpunkter, så att både väljarna och partiet vet om dem. Har kandidaten någon ståndpunkt som klart avviker från partiets officiella, så ska det inte diskvalificera honom/henne men det ska göras klart för väljarna! Och utifrån detta vet då också partiets valarbetare vem de vill stödja!

En bättre redovisning av olika kandidaters ståndpunkter skulle göra det lättare för väljarna att göra ett val mellan ett partis olika kandidater. Som det är idag är det mycket ovanligt att detta redovisas, och därför väljer man i blindo. Ett eventuellt kryssande sker utifrån kändisskap och faktorer som ofta inte är ideologiskt intressanta.

En försäkran som däremot de facto innebär att kandidaten ska följa varje rörelse av partipiskan, oavsett vad program och/eller samvete/ideologi säger är en förkastlig företeelse. Däremot bör kandidaten följa det som han/hon personligen sagt sig vilja arbeta för, och gjort bekant för väljarna.
Som det ser ut verkar inte partierna speciellt intresserade av detta idag. Därför behövs en debatt som väcker väljarnas insikt om detta. Så att de/vi kan kräva ett mera utpräglat personval.

En intressant fråga i sammanhanget är hur piratpartiet ställer sig till detta. Strikt partipiska och partilinje eller ett mera utpräglat personval. Svara, någon! Är det som sign Anders skriver i en kommentar hos FarmorGun att piratpartiet måste stå för en sträng partidisciplin/kandidatförsäkran? I så fall, vart tar den personliga integriteten vägen i pp?

Ge oss ett valsystem som sätter väljaren i centrum i stället för partiapparaterna!