Läs på, liberalismen är viktig.

 

 

Hans Linblad, kunnig liberal historiker. 

Nu i dessa dagar, när ett parti som kallar sig "Liberalerna" samarbetar med ett antal högerpartier, som kallar sig borgerliga, i en regering som lyder under ett extremt parti med starka nazistiska rötter som på många sätt är icke-demokrtiskt och direkt vill inskränka våra mänskliga rättig- och friheter, ex-vis genom integritetskränkningar etc, så vill jag påminna om vad liberala föregångar sagt och skrivit. 
OBS. Jag anser inte att L-partiet (som kallar sig liberalerna) är ett liberalt parti, även om det i någon liten del ännu innehåller några social-liberala medlemmar, och förespråkare. Som dock numera är anmärkningsvärt tystlåtan.  Möjligen  p g a att de tror att L-partiet behövs som rikdagsparti för att rädda liberalismen i Sverige. MEN L-partiet driver ju inte liberal politik  i riksdagen. L-partiet sitter i en SD-styrd regering, vars syfte är att motarbeta allt vad liberalism heter. 
L-partiets föregångare, fp, folkpartiet och även dessförinnan, har däremot stolta och starka företrädare, som förtjänar att påminnas om. 

DÄRFÖR känner jag det viktigt att påminna om dessa, att läsa om dem. På min blogg har jag skrivit om detta och dessa. Jag har inte bra resonerat själv utan också refererat andra gedigna socialliberaler, och deras resonemang kring viktiga liberala principer. 
En av dessa är f d riksdagsmannen och ledarskribenten Hans Lindblad, som skrivt mycet om intgrtitet, individen kontra  stat och myndigheter, rättssäkerhet, om socialt ansvar utan sociallism, etc.  
Om ni söker vidare på min blogg kan ni hitta texter om t ex Folktribunen Adolf Hedin, om Waldemar Svensson och Vilhem Moberg. Och många fler (inkl  Bertil Ohlin, Rasjön, Sven Wedén m fl.) 

  Texter,  personer och synpunkter, som verkar ha råkat i glömska i dagens polariserade klimat. Sådant som handlar om generositet, internationalism, öppenhet, frihet i gemenskap, respekt och integritet. 

Bläddra, sök, scrolla i min blogg och dess rubriker och sidor! 

(Jag hade tänkt lägga ut några fler bilder oxå, med svårt att hitta. Lägger ut texten bara, så länge) 
T.v. bild "bara" på Hans Lindblad 

Gammal och vis

Vetenskapens värld igår, måndag i tv2, var närmast en hyllning till hur underbart det är att bli gammal. Eller borde vara, om man är hyfsat frisk - och har folk omkring sig och kan och vill arbeta även efter 65.
Jag har med god marginal passerat 65. Och är inte alls frisk i kroppen. Så att man kan hålla formen med motion etc, den biten känns rätt främmande. Däremot så måste jag av egen erfarenhet instämma i några saker som blir bättre med åren. Möjligen inte för alla, men för de flesta. Man blir "visare", man vågar säga mera, dvs blir ärligare med att visa sin uppfattning. Och man gillar barn än mera är tidigare. Visst ligger det något i detta med barnbarn, som livets efterrätt. Om man har några. Annars är det ju bra, både för barn och äldre, att inte isoleras från varandra.

Medelåldern är nog ingen bra tid. Annat än att det är då man förväntas "leva livet", arbeta, fixa familj etc.

Nå, Jag tillhör en generation där det inte var vanligt att, med enkelt bakgrund (låg inkomst, och utan studiebakgrund hemma etc), studera vidare, dvs man gick inte till universitet. Men en och annan gick på läroverket. Det var stort nog. Själv så var ett av mina första arbeten inom skolans värld. Inte som lärare utan som administrativ tjänsteman. Såg lärarna, insåg att så märkvärdiga var de nog inte ändå med sin bokliga bildning. Inte smartare än vad jag var - så efter några år så for jag till Uppsala och läste 50% mer än den vanliga mängden. Inga problem. Den respekt jag ändå haft för aningen äldre och akademiskt utbildade fick sig en törn. Än fler törnar fick den när jag mera aktivt engagerade mig politiskt - och tog något år till på universitet. Ju "äldre" jag blev, ju mer förstod jag att inte bara studier utan även erfarenhet var bra att ha. Trots att spec i politiken då var en ungdomskult av stora mått, och som fortfarande dominerar Sverige.
Men riktigt respektlös visavi auktorieter och höga herrar, det dröjde ändå några decennier ytterligare.  Nu upplever jag alltmer att de de"fina herrarna och damerna", dels är de ett par-tre decennier (minst) yngre än vad jag är - men klokare är de inte. Inte ens om de har något mera av skolstudier och/eller har "höga" (och inkomstbringande positioner).
För att bli klok, "vis", det kommer ju av bildning (dvs mer än utbildning), och erfarenhet.
Erfarenhet får man med åren.  Vilket också med all tydlighet betonades i Vetenskapens värld.
D v s, det förutsätter givetvis att man inte sitter och soffar till sig intellektuellt. Visst, en äldre hjärna fungerar aningen långsammare - men det beror på att den innehåller mera. Det är mera minnen och fakta, som ska sorteras fram. Och man har därmed även en bättre förmåga till överblick och se sammanhangen än vad yngre förmår p g a deras brist på erfarenhet.

Och så är man bättre på kärlek som äldre.
Förmodligen är man en bättre politiker också som äldre. (Om man inte blivit deformerad av att vara yrkespolitiker redan från ungdomen.)
Som regel har äldre också ett mera vårdat språk, något att beakta i dessa tider av det hatfyllda språkets utbredning i samhället.

Valsöndagens text, Matteus 7 kap, vers 12.

Jag menar att man ska skilja på politik och religion. Alltför ofta har religionen använts i politiskt syfte. Och då inte bara i det förfärande exemplet i dag där IS/ISIS hänsynslöst dödar, stympar, våldtar i religionens namn. Det har skett i flera religioners namn under seklernas lopp. Präster, mullor och politiker har använt religionen med mycket egna tolkningar för att själva skaffa sig makt och fördelar.

Än idag, också i länder som kallar sig kristna, används religionen i politiskt syfte. Olika partier anser sig till och med vara mera kristna än andra, ja att de till och med är de enda som praktiserar kristendomen på rätt sätt. Det anser jag vara helt fel.  Religionen ska och bör inte partipolitiseras.

En helt annan sak är att inom partier och inom den politiska vardagen tillämpa en religions kärna och innehåll. I vart fall om det sker inom partier som hyllar demokratiska och medmänskliga värden, som att göra samhället bättre för oss människor. Vilket ju är (sägs vara) målet för de flesta partier i Sverige.

Det är sådana tankar som slår mig när jag hör och läser dagens text i Svenska kyrkans predikordning den 14 sept 2014, som också är den 13:e söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, där predikotexten kommer från Matteus evangelium 7 kapitlet, vers 12.

"Jesus sade, Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna sagt."

Mycket kort, men koncist. Och något som bör begrundas av alla en dag som denna. Inte minst av de politiker som söker mandat att regera. Vare sig de anser sig religiösa eller inte. Och oavsett religion.

Alltså. Det handlar inte om att andra ska göra det vi vill. Att de som inte är partiets väljargrupp ska göra något för oss, för partiets målgrupp.  

Det handlar inte heller om att vi, partiets målgrupp, ska låta bli att göra det andra vill.

Det är fråga om ett OCH.
Att OM vi vill bli väl behandlade, få hjälp, sjukvård, få gå i en bra och nära skola, ska ha låga skatter och frihet.
Då ska vi OCKSÅ behandla andra väl, ge dem hjälp, sjukvård, ge även andras barn bra skola nära hemmet. Och skatt efter bärkraft och få leva i frihet.

Solidaritet enl ovan, i politisk mening, innebär inte att kräva fördelar för en själv och den egna gruppen, utan att ge fördelarna även till andra. Att inte bara se till sig själv, den egna plånboken etc, utan att vara medmänskligt rättvisa till andra. Att respektera andras rätt till integritet lika mycket som vi själva vill inte vill kränkas.
Om vi vill bli väl behandlade.

Kärlek - vad är det?

Skönlitteraturen handlar till största delen om kärlek, i en eller annan mening. Mest då om kärlekens komplikationer, hur den uppstår, om svek, om förlorad kärlek.

Men vad är kärlek? Det är inte så enkelt att definiera, trots allt som skrivits om den. Är det en för svårfångad känsla? Dessutom finns så mycket som kallas för kärlek.

I dagens samhälle talas det mindre om kärlek än om sex. Varvid man kan få för sig att sex är detsamma som kärlek. Vi har t ex detta sorterande i homosexuella och heterosexuella. Varmed avses kärlek mellan personer av samma kön eller av olika kön. Eller... nej. Vad det egentligen innebär är en sortering av sexualitet efter könstillhörighet.

Låt mig då påstå att sex inte är detsamma som kärlek. Och kärlek mellan två människor är inte detsamma som att det är en (uteslutande) sexuell relation.
Däremot så ingår sex oftast som en (viktigt) del i en kärleksrelation. En kärleksrelation börjar ju ofta(st) med en förälskelse som inkluderar åtrå.

Dock, det är ju helt uppenbart att det förekommer mycket sex som bara beror på mer el mindre tillfällig fysisk åtrå, men inte mer. Man bryr sig egentligen inte om varandra, söker bara tillfredställa sitt eget behov.
Åtrå och sex, som inte alltid är sammanfallande med respekt och integritet, är för snäva begrepp för att definiera kärleken.

Och det finns mycken kärlek som inte ens i normalfallet inkluderar sex!
Olycklig, ej besvarad kärlek, är ett exempel på det, men också ett bevis på att kärleken mellan två personer inte är osjälvisk. Den som älskar en annan person  vill se sin kärlek besvarad! I det ligger en egoism.

Den som bara älskar sig själv upplever dock den egoistiska "lyckan" av besvarad kärlek...  Men är inte till glädje för några andra. Visar varken ansvar eller respekt för medmänniskorna.

Den gudomliga, helt osjälviska, kärleken finns nog knappast mellan vanliga människor. Det närmaste är möjligen en förälders kärlek till sina barn. Dvs när den inte innehåller baktanken att barnet-barnen ska ta hand om en (eller till och med försörja en) när man blir gammal och skröplig. Föräldrar bryr sig och tar (i normalfallet) hand om sina barn - i kärlek.
Barn känner nog (oftast) också en tacksamhet, en känsla av kärlek till sina föräldrar även sedan de vuxit upp och blivit självständiga. Föräldrarna har brytt och bryr sig och barnen bryr sig. Ömsesidig kärlek och respekt.

Sett i ett större sammanhang är familj och släkt så tycker jag mig se kärlek också. Men tyvärr också dess motsats, dvs likgiltighet, ointresse, ansvarslöshet, både makthavare och andra som inte respekterar människans behov av integritet. Det är en kamp mellan ont och gott.

Så är den stora faran politiker och andra makthavare som bara ser till sina egna intressen, sin makt, en fara för ett gott och demokratiskt samhälle. Jag vill gärna se politiken som ett sätt att göra gott, dvs att i kärlek till människor göra samhället bättre att leva i. Att respektera integritet och frihet, men också visa ansvar, värna och stödja de svaga, att kämpa både för frihet och rättvisa och socialt ansvar. Det är ett sätt att visa kärlek i djupare mening.

Förhållanden som endast bygger på sexuell åtrå, de lär ha svårt att hålla i längden. Och en värld som regeras av egoism och utan kärlek till medmänniskorna, den lär inte heller överleva så länge.

Kärlek är att bry sig om och ta hand om varandra. I stort och smått.

Extremism är farlig, vare sig den är höger, vänster eller nationell

Jag är oroad över extrema rörelser både här i Sverige och på andra håll. Hur de verkar inom olika länder. Och hur de utnyttjas för expansion och anspråk på andra länder. Oroas av och ogillar nynazism/högerextremism i Sverige, i Ukraina, i Ungern. Ogillar och oroas av s.k. "vänsterextremism" som är samma andas barn som AFA och div bokstavsvänster/kommunister.

Jag ogillar och oroas av när svenska,  liksom utländska,  "vänsteranhängare" av olika valör visar en märklig tolerans inför det postkommunistiska, ytterst autoritära styret i Ryssland och dess agerande både inom Ryssland och genom att spela på stor-rysk nationalism.
Det är som om det faktum att Ryssland under dryga sjuttio år var socialistiskt-kommunistiskt kan ursäkta även nutida autoritära och rent fascistiska-nationalistiska övergrepp på människor och andra länder, bara de görs inom och av Ryssland och dess ledare Putin.

All extremism är farlig, för demokrati och människovärde - och för fred och frihet. Vare sig den har en etikett till höger eller vänster eller en diffus nationalistisk etikett. De bygger på makt, en kollektiv syn på människan att underkasta sig "ett högre mål". En pervers populism, som utesluter demokrati som en metod att leva i frihet, fred och samverkan mellan människor på lika villkor och med respekt för individens integritet.
---

Ett par intressant texter i detta sammanhang.
"Putin har begravt mitt hopp"
 http://www.gp.se/kulturnoje/1.2303396-svetlana-aleksijevitj-putin-har-begravt-mitt-hopp-

"Invasionen i Ukraina följer ett mönster"
http://www.svt.se/kultur/sofi-oksanen-invasionen-i-ukraina-foljer-ett-monster

Snabba cash genom att fasa ut folk

Snabba cash genom att FASa ut folk. Jag blir alltmer upprörd över hur maktetablissemanget ser på oss människor som är utanför deras priviligierade grupp. Jag hoppas att det "bara" beror på bristande empati, oförstående på grund av att de aldrig befunnit sig i utsatta situationer i livet. För om det är ren illvilja, ondska, då är det närmast straffbart. I vart fall ur moraliska aspekter. Jag tillhör den krympande skara som nämligen anser att politik handlar om att göra samhället bättre - för alla - att där finns en moralisk aspekt som inrymmer respekt för medmänniskan.

Respekt är inte ett ord som används så ofta numera. Är det därför som "man" (dvs våra beslutsfattare) genom ständiga åtgärder ser till att vi glider allt längre ut i det tredelade samhället. Det samhälle där den sista tredjedelen praktiskt taget lämnas åt sitt öde. Att vara sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer. För makteliten finns tydligen inte tanken att de kan hamna där själva. Om detta skrev jag flera texter ifjol sommar och förhöst.

Alla som lever och har hälsan blir gamla, och därmed pensionärer. Att förbli frisk kan man bara till viss mån påverka själv. Det jag önskar är att både gamla och sjuka ska behandlas med respekt, och att vi gemensamt genom samhälleliga åtgärder gör både ålderdom och sjukdom uthärdligt så långt det går. Sjukdom kan också vara en orsak till arbetslöshet. Men även ex-vis konjunkturer, strukturförvandlingar i näringslivet - och i offentlig sektor.

Självfallet anser jag att arbetslösa också ska behandlas med respekt. För de flesta av oss är arbetet viktigt för att få självkänsla. Det ger inte bara en inkomst (förhoppningsvis så vi kan försörja oss) utan också tillfredställelsen av att fylla en plats i samhället, att förverkliga oss, att få nytta av våra studier etc. Dvs att vi känner människovärde! Arbetslöshet, speciellt långtidsarbetslöshet, förvägrar oss detta. Snart sagt INGEN gillar att leva på bidrag. Men om man råkat illa ut så är man så illa tvungen, och då är det bättre att överlevnadsinkomsten kommer från en (gemensam) försäkring än genom "bidrag". Och att den inte är så kränkande låg att vi inte förmår kravla oss upp för att söka (anständiga, passande) jobb.

Detta klarar inte samhället idag. Tvärtom verkar det som att viljan inte riktigt finns heller. Det är nu under flera decennier som attityderna bakom många "åtgärder" alltmer präglas av uppgivenhet till den grad som gränsar till respektlöshet för den som hamnat i långtidsarbetslöshet. Ersättningar skruvas ner. "Åtgärderna" blir alltmer krystade och upplagda på ett sätt som ger en innehållslös "sysselsättning" som ingen vart leder. Som ofta låser in och förhindrar folk att söka rätt väg ut ur arbetslösheten, som stoppar egna initiativ med rigida regelverk. Som sagt, detta är inget nytt i sig, men har blivit allt värre med åren.

Under senare tid har dessutom tillkommit något som kan kallas en slutstation. En "åtgärd" som har karaktär av sopstation. Utan återvinning. Det kallas FAS 3. Där samlas folk som varit utan riktigt jobb tillräckligt länge och "ges sysselsättning" av litet eller ringa värde. Utan avseende på utbildning och tidigare erfarenhet. Med ytterst låg ersättning. OCH till på köpet får "arbetsgivarna" - förutom helt (!) gratis (!) arbetskraft (!) - en ersättning för att de "tar emot" de olyckliga. Fem tusen kronor i månaden per person! Det blir många miljarder det, som borde kunna användas till att skapa riktiga jobb i stället.

Men, trots allt, det värsta är inte att pengarna är mer eller mindre bortkastade. Det värsta är att systemet slår ut människor, förnedrar dem, tvingar ut dem i marginalen, definierar ut dem från det "normala" samhället. Bara detta att målet är ynkliga 1,5% "återanpassade" till normalt arbetsliv, det är ett tecken på att något är allvarligt fel!

Det görs enorma snabba cash på att fasa ut folk från verkligt liv och social gemenskap.

Några ytterst läsvärda inlägg kring denna problematik. FarmorGun.
Anders Widén 1, 2 och 3.

Livets längd och kvalitet beror på barnen...

Just såg igår teve-rapport med ett inslag om hur viktigt det är att man inte är ensam när man blir äldre. Det är något för barn att tänka på... på mer än ett sätt. Barn som vill att en förälder ska leva, och då även utan för många krämpor, de ska hålla kontakt med föräldern/föräldrarna och även glädjas åt att de har vänner!

I andra (de flesta?) länder är det naturligt att barnen respekterar sina föräldrar. Ja, till och med om de inte gillar dem speciellt mycket, så visar de respekt. Det vanliga är också att barnen på olika sätt tryggar föräldrarnas ålderdom, både genom tillsyn, omtanke och ekonomiskt. Visst finns enstaka exempel på det även i Sverige, men generellt sett är det något som tunnats ut i hög grad. Det ansvar som vuxna barn hade tidigare har i hög grad lastats över på "samhället". I viss mån kan det vara naturligt och nödvändigt, på grund av flytt, arbete, egna barn etc, även om jag skulle tro att entusiasmen hos många äldre att tvingas in på ett ålderdomshem är begränsad... Allt fler äldre använder givetvis internet för att i någon mån hålla kontakt, och har också stor nytta av de "sociala media" som finns där (och som utsätts för många angrepp från dagens politikergeneration!)

Att människor, även äldre, mår bättre av social samvaro är något som vi väl känt på oss länge, men nu verkar det även medicinskt bevisat, enl rapportinslaget. Så, även om de flesta äldre klarar sig hyfsat på pensionen - även om Alliansregeringen gör sitt bästa för att urholka den - så behövs fysisk kontakt med andra människor. Med barnen, barnbarnen, vänner - och inte bara jämnåriga - etc. Dessutom så har många upplevt en skilsmässa, eller så har partnern avlidit. Då är det naturligt, och för livskvaliteten viktigt att finna (el åtminstone försöka finna) en ny partner.
Ofta är barnen skeptiska emot att föräldern funnit en ny livskamrat. I sådana situationer undrar jag om barnen önskar livet ur föräldern, eftersom de inte vill umgås med föräldern längre och missunnar denne en gnutta glädje sina sista år?

Vi vet ju nu att man lever längre och bättre om man inte känner sig ensam. Och att ensamhet är ett stort problem för äldre människor i Sverige.

Svart, vitt eller grått. Förenklingar som komplicerar

När man lyssar till den politiska debatten kan man tro att verkligheten är antingen svart eller vit. I vart fall att de politiska "alternativen" är svarta eller vita. Varje sida beskriver sig som vit och motståndaren som svart.

Tänk så enkelt! Bara de kunde komma överens om vem som är vad och sluta tvista om det...

Jag hörde nyss med ett öra att en ledarskribent (på liberala Gefle Dagblad) att unga människor inte ser någon att rösta på när det bara finns två alternativ. Jag tror det var en kommentar till det brittiska valet, där det makabra valsystemet leder till att små partier missgynnas så kraftigt att de kan få 20-30% av rösterna men bara en handfull mandat. Samtidigt som de två aningen större partierna får storslam i mandat. Men uttalandet kunde lika gärna ha gällt den svenska situationen.

Det svenska politiska etablissemanget har länge strävat efter att väljarna bara ska ha två alternativ. Framför allt de stora partierna har menat att väljarna vill ha det så. Två klara alternativ.

Jag tillåter mig tvivla. Verkligheten är inte svart eller vit. Inte ens när det gäller politik och värderingar. Verkligheten är kanske inte grå, men den har mängder av nyanser. Och - vad gäller politiken så tenderar förenklingen av alternativen att göra dem grå. Ogripbara.

Det intryck jag får, när jag talar med folk som inte är partipolitiskt engagerade, är att man vill ha fler alternativ, fler och klarare. Inte minst gäller det unga väljare. Riks(dags)politiken är så långt ifrån människors vardag.

Idag ser vi två politiska block, där ett stort parti dominerar i vardera blocket och de mindre partierna blir till förvillelse lika det stora partiet. Blocken målar ut stora skillnader emellan sig, men väljarna ser att det inte är så. Man lånar till och med de värdeladdade orden från varandra. Det är polemiken som skiljer. Tonläget är högt, men de faktiska skillnaderna är små. Båda blocken vädjar till den tämligen välmående, friska majoriteten som har arbete.

De faktiska skillnader som finns kan ha visst symboliskt värde, men knappast mera. Den skuggbudget som det röd-gröna blocket lade skiljer sig från regeringsalliansens budget på ett par procent. Även om det i enstaka fall kan vara viktiga skillnader vad gäller färdriktning, så är det likafullt väldigt marginellt.

Frågan är också om det faktiskt är några större skiljelinjer mellan blocken idag. Visst utmålar sig de röd-gröna som om de värnar de sämst ställda lite mer, och visst förefaller det som att Alliansen gärna ger lite plus till de som redan har (jobb). Samtidigt förnekar båda sidor att det är så enkelt. De rödgröna säger att de inte bara vill bygga ut bidragen utan också skapa jobb (mest i den skattefinansierade offentliga sektorn visserligen) och alliansen menar att det är arbete som skapar välfärd även för de sämst ställda.

Mitt intryck är att det egentliga målet för båda blocken i första handen är MAKTEN. Vad de ska göra med den kommer i andra hand, om ens det. Ideologierna har dels rutchat runt inom och mellan partierna och dels dessutom förtunnats rejält. Det är dessutom något som bara delvis uppmärksammats av väljarna. Men när man upptäcker det, så förorsakar det förvirring och misstro mot det politiska systemet.

Låt mig ta exemplet med de sociala trygghetssystemen. I opposition har socialdemokratin rasat mot alliansregeringens nedskärningar. Och lovat återställare. Men vilka var det som påbörjade nedrustningen? Jo, det var socialdemokraterna under 90-talet! De skapade därmed ett politiskt klimat som gjorde det möjligt för alliansen att fortsätta. Vilket den gjorde, alltför långt, enl min mening. Det intressanta är också att den rödgröna skuggbudgeten inte alls ger utrymme för några kraftfulla återställare. Tvärtom är det ganska bleka ändringar i långsamt takt, som inte alls står i proportion till den (i stora delar riktiga) kritik de riktat emot allianspartierna.

Jag uppfattar det som att de skillnader som blocken blåser upp är mera av symbolfrågor, för att egga de egna, än sakligt betydelsefulla. OK, för enskilda kan det ibland ha visst värde. Men ingendera sidan tänker t ex neutralisera de sänkningar av pensionerna som kommer de närmaste åren, annat är marginellt. Inte heller sänka pensionärernas skatter i samma grad som för de som har arbete. Ingendera sidan vågar i tillräcklig grad värna om de sämst ställda, eftersom det skulle kosta för mycket för skattebetalarna. Inte heller ska vi tro att de rödgröna vare sig vill eller kan återinföra en förmögenhetsskatt som både ger ett hyfsat tillskott till statskassan och neutraliserar de negativa effekter som en sådan skatt har på arbete och sysselsättning. Liksom tidigare kommer ventiler finnas för de verkligt förmögna. Det är alltså bara symbolpolitik, utan större reellt innehåll. De som drabbas blir en del sparsamma människor i tämligen normala lägen. Vilket i och för sig kan bli konsumtionshämmande, och därmed negativt för sysselsättningen.

Det som dagens riksdagspartier inte talar om, i vart fall inte tillräckligt och endast i ord, det är frågor som rör mänskliga rättigheter som frihet, privat integritet, rättssäkerhet.

Frihet och integritet är inte att bli registrerad av FRA, rättssäkerhet är inte att varje steg övervakas genom datalagringsdirektiv eller ett polisvälde där poliser står över lagen, inte heller att polisuppgifter läggs ut på privata företag (som upphovsrättsindustrin), inte att poliser ska få fritt fram att kräva att tonåriga tjejer ska kissa i något slags "drogtest" i påstått förebyggande syfte.

I dessa och liknande frågor är riksdagspartierna alltför lika, i negativ mening. De bygger i samförstånd upp ett samhälle där medborgaren in i minsta detalj är underställd den härskande politiska klassen och dess myndigheter. Socialdemokraterna, v och mp föreföll en kort tid lite negativa till FRA-lagen, men nu verkar de lika integritetskränkande som den FRA-kramande alliansen. En pervers "lag-och-ordning"-attityd råder där Bea Ask och Johan Pehrson tävlar med sossarnas Thomas Bodström om att vara värst. Det är en batongpolitik som leder till rättslöshet, ett osäkert samhälle för gemene man, som bara tillfredställer mörkermännen själv och deras knektar. Dessutom har ju både forskning och empirisk erfarenhet visat att mycket av det de föreslår inte är effektivt, bara repressivt.

Så har det blivit eftersom riksdagspartierna tappat sina medlemmar och alltmer avlägsnat sig från människornas vardag, heltidspolitiker har löner som alltför mycket sneglar på näringslivsdirektörerna, och pensioner och annat gör att toppolitiker inte behöver riskera att hamna i det de kallar "bidragsberoende"... Partistöd gör partierna självgående utan medlemmar. Partilivet har blivit en egen liten värld, där värderingarna styrs av maktsträvan.

Undra på att vi fått ett politikerförakt?

För att komma ur denna situation måste det blåsa in friska vindar i partierna och riksdagen. Demokratin måste förnyas, väljarnas inflytande måste ökar i hög grad. Väljarna måste få fler och klara alternativ att välja emellan och få bättre möjligheter att faktiskt påverka politiken - vardagen. Medborgarna måste återfå en frihet som politikerna tagit ifrån dem. Och i övrigt få välja politiker som de kan lita på, genom verkliga personval. Demokrati kan inte innebära att 51% ska diktera över 49%. Folk förstår att man måste kompromissa om mycket i politiken. Men jag tror att folk först vill veta inte bara vad partierna vill, vilken grund de står på, utan också vad de olika politikerna står för.

Mångfald, verklig valfrihet, respekt för den enskilde. Det är några förutsättningar för en levande demokrati där kompromisser för folkflertalets bästa, kan ske.

Välviljans integritetskränkningar

Integritet handlar om respekt och värdighet.

I min serie om olika aspekter på integritetsproblematiken har jag nu lagt till ytterligare ett par avsnitt.
Ett avsnitt heter: Välviljans integritetskränkningar och det andra har rubriken: Integritetskränkingar mot enskilda.

Integritetsfrågorna har ett särskild sida, se blogghuvudet ovan.

Tidigare inlagda avsnitt har rubrikerna:
- Varför integritet
- Personlig integritet
- Samhället och integriteten
- Terroristskydd som försvar för integritetsbrott.

Ytterligare avsnitt kommer...

Detta är också en integritets och etikfråga

I SR´s morgonsändning (p1) idag var det ett litet inslag som handlade om hur vi behandlas som döda. Hur vi, efter döden, kan behandlas mycket olika, ofta beroende på om vi hamnar på ett litet eller stort bårhus. Tydligen ofta sämre, ju större bårhus. Tack och lov gick programmet inte in på detaljer, men vi kan väl tänka oss... Bristande etisk hantering leder till att vår integritet efter döden blir obefintlig.

Jag vill faktiskt bli behandlad med respekt även när jag uppgett min sista suck. Jag vill inte heller att anhöriga, nära och kära behandlas illa när de avlidit. Jag skulle bli väldigt upprörd.
En död människa har varit en levande människa.

Detta är också en fråga om integritet och respekt. Tänk på det, piratpartiet och andra partier.

Den viktigaste frågan

Vilken är dagens viktigaste (politiska) (framtids-)fråga? Är det jobben? Nej, viktig, men sysselsättningen varierar med konjunkturer som marginellt kan påverkas politikerna. Delad föräldraledighet? Knappast, närmast ett lyxproblem. Är det några hack upp eller ner i trygghetssystemen i Sverige? Nja, inte det heller. Viktigt för de (oss) närmast berörda, men inte viktigast. Skatter etc då. Knappast. De kan skapa förutsättningar för välfärd, trygghet eller för klyftor i samhället, visst.. men... Friheten då? Kanske det, eftersom då kommer vi in på en demokratifråga. Utan sådant som frihet, integritet, rättssäkerhet etc har vi ingen demokrati, som vi ser den.

Men hur uppstår demokratiskt tänkande? Är inte det den viktigaste frågan? Demokratiska tankar uppkommer när vi respekterar varandra. När vi respekterar varandras integritet, när vi respekterar olikheter, när vi vill ha likhet inför lagen, när vi inser att hur "heliga" mål vi än kan ha så rättfärdigar de inte alltid medlen. Odemokratiska medel, tvång (proletariatets diktatur etc), kollektiva bestraffningar, när de styrande anser sig behöva övervaka medborgarnas tankar och yttranden - och inte bara brottsliga gärningar, fängslande, utvisande och dödande, då är vi inne på medel som är odemokratiska och leder oss i utförsbacken. Demokrati förutsätter respekt, inte att en knapp majoritet sätter sig på en minoritet, eller på flera minoriteter. Verklig demokrati förutsätter samarbete, inte att grupper utesluter andra från samhället.

Det demokratiska samtalet är öppet och diskuterande. Det är bra, kanske nödvändigt, att ideologierna visas öppet, att de får ifrågasättas, brytas och vägas emot varandra. Men i respekt. Och i vilja till att göra ett samhälle som är bra för alla. Inte bara för en del, inte bara för de som tycker som vi, inte ens bara för en majoritet. Utan för alla. Vägarna att nå dit må vi tycka olika om, men som jag ser det, bygger demokrati i grunden på det gemensamma målet om mänskligt samhälle för alla.

Alltså; medmänsklighet, respekt. Därför blir jag så bekymrad när jag ser hur sd får ökade opinionssiffror och erfar hur sverigedemokraternas sympatisörer resonerar och argumenterar. Oftast är de anomyma, när de kommenterar debattinlägg på internet. Någon enstaka försöker hålla en anständig ton, men oftast är det osammanhängande hopkok av fördomar och rädslor för det som är annorlunda. Rädslor som gör att man inte respekterar de som avviker ens en aning från hur man är själv.

Vad jag nu förstått har sd-sympatisörerna ett väl utvecklat nätverk, och de är snabba att kommentera bloggar med för dem olämpligt innehåll. Det är därför omöjligt att kommentera och bemöta ens en bråkdel av det som skrivs av dem.

Att orostider föder och göder extrema rörelser är möjligen riktigt, men som regel, har jag för mig, söker sig de flesta ändå till trygga, säkra partier. Eller har gjort. En orsak till att så inte sker idag kan möjligen bero på att de gamla partierna verkar ideologilösa, de strävar efter makt. OK, i valtider kan de klistra på sig de gamla ideologierna, men de sitter skevt och snett, om de sitter där alls.
Det kan vara en anledning till sd´s framgångar. Många sd-anhängare följer dock inte alls den officiella partilinjen utan vräker ur sig allehanda fördomar och motsägande påståenden om allt de inte gillar, dvs främst flyktingar och invandrare. Ett utmärkande drag är att man friskt blandar ihop dessa begrepp. En flykting flyr från något slags förtryck i sitt hemland. Oftast hamnar han i ett grannland. En invandrare söker sig till ett annat land för att hitta ett arbete, eller p g a att han/hon har en anknytning där - t ex en blivande make-make.

Ett annat argument bygger på att man ser alla som kollektiv. Man förutsätter, eller vill måla upp det så som att alla som kommer till Sverige är likadana, och dåliga. Men det finns både goda och dåliga individer i alla grupper, till och med bland svenskar. Alla är vi individer, och ska bedömas utifrån vad vi är. Inte utifrån en påklistrad etikett.

En tredje sak är att visst förekommer en ofta intensiv debatt om "invandringspolitiken", även bland de etablerade partierna, men sd upprepar ständigt att de är de enda som vågar prata om det. De frammanar att de är så oerhört modiga. Sanningen är en annan. Däremot tar sd-anhängare alltid upp endast upp sådant som kan ses som negativt och blåser under fördomar och främlingsrädsla.
Humanitet, respekt och medmänsklighet finns inte i begreppsvärlden när de propagerar (för som regel diskuterar de inte, de för bara ut sina åsikter). Man för fram ekonomiskt-egoistiska motiv för sin negativism. Eller som just nu, rädslan för islam.

En reflexion. Hur skulle världen se ut utan de ständiga folkvandringarna? Endast samer skulle ha bott i Sverige. Hur många stora folkomflyttningar har inte världen varit med om, allt sedan de första människorna föddes? Ja, faktiskt genom hela historien! Vad skulle Sverige ha varit utan finnar och valloner. Ryssland utan vikingarna. Etc.
Tänk till lite; och gå till tiden för 100-150 år sedan, svenskarna skulle inte fått utvandra till USA och Canada (= Sverige skulle varit överbefolkat och fattigt och USA utan den viktiga stimulans som svenskinvandringen var) etc etc.
Ett hopp in i framtiden. Med klimatförändringarna som kommer (och inte är ngt nytt, de är orsak till massor av folkomflyttningar) vart skall folk från översvämmade områden ta vägen? Ska de få drunkna?
Allt medan en krympande och åldrande folkspillra här uppe i norr ska sitta i ett lyxigt äldreboende. Utan någon vårdpersonal. Men med höga murar. Övervakade av FRA.

Alla folkomflyttningar har inte skett utan friktioner. Och resultaten har varit skiftande. De har skapat den värld vi idag känner.

Men är det inte rimligt att vi visar respekt och medmänsklighet? Det skulle göra tillvaron bättre för oss alla.
Och förhindra annars oundvikliga katastrofer.

Den stora resan

Ja, de finns ännu. Människor som lever ”primitivt” djupt inne i djungeln eller i halvöken, och utan större kontakt med civilisationen.

Svt´s tisdagssatsning ”Den stora resan” under åtta veckor i september-oktober var oväntat bra. Det hela föregicks ju av negativ publicitet där producentbolaget fick på pälsen för snål arvodering av de medverkande i Namibia. Jag gissar att det möjligen gjorde att tittarsiffrorna blev något lägre än de annars kunde ha blivit.

För de som missat programmen kan sägas att de handlade om tre svenska familjer som under tre veckor följde och levde med i ”primitivt stamliv” (SVTs ord) på var sitt håll, långt ifrån Sverige. En familj for till Namibias torka i södra Afrika, en familj levde med en stam på ön Siberut i Indonesien och den tredje hamnade i Vanuatu i Melanesien i Stilla havet.

Det glädjande var att det var program fyllda av respekt. Från alla sidor. Upplägget visade visserligen hur primitivt stamliv fortfarande levs på flera håll i världen, liv utan (vanliga) kläder, utan el, utan duschar, utan kylskåp och el-spis, och utan pengar. Men det var inte turism, där vita turister såg ner på de stackars infödingarna. De deltog i vardagslivet och lärde sig uppskatta framför allt människorna och även det liv de för. Ett liv utan klockor, med kamp för födan men i eget tempo och med omsorg om varandra. Trots att både de tre familjerna var mycket olika, liksom deras värdfamiljer hade allt den gemensamma nämnaren av förståelse och kärlek. Ja, människokärlek. En djup vänskap som växer fram genom att lära känna varandra. Trots alla olikheter.
Jag fick en känsla av att alla som möttes saknade varandra när de skildes efter tre omtumlande veckor. Visst var det skönt att duscha vid hotellövernattningen före hemresan, inte minst för de som levat utan vatten i öknen. Men alla fick minnen, positiva minnen, som följer dem hela livet. Minnen av en gemenskap som troligen kommer att prägla dem i deras fortsatta liv.
Det gäller både de ”primitiva stamfolken” och de svenska familjerna. Programmen visade att trots olika kultur och vanor så är vi i grunden mycket lika. Lika värda. Och att vad som är lycka, det kan diskuteras. Är det tillgång till kyl och dusch, eller är det att leva i en gemenskap där alla tar hand om varandra?

Respekt för oss efter döden

Det sägs ha blivit vanligt att folk skriver minnesord, s.k. nekrologer, efter avlidna anhöriga och andra på internet. Jag har svårt att uppröras över det. Det kan ju ses som ett slags komplement till de minnesord som brukar införas, ibland som annonser, i dagspressen. Kanske kan också minnesord bli mera personliga på internet, ex-vis på en blogg.

Hur länge en text på internet nu finns tillgänglig. I princip kan den ju finnas där någonstans "för evigt". I praktiken finns dock begränsningar och komplikationer.

Emma/opassande tar upp ett tangerande ämne. Hur ser vi på om det vi skrivit, ex-vis på en blogg, förvanskas efter vår död? Hur är det med respekt och integritet, efter döden? Är det OK att någon tar över, köper, en blogg eller en hemsida, en domän, för att göra pengar på den, eller förvanska den på något sätt efter det att vi "stängt datorn" för alltid?

Det vi skriver på papper har faktiskt en lite bättre chans att finnas kvar lite längre än det vi skriver på internet. Om inte barn/släkt bränner allt förstås. Det finns mycket att grubbla över i denna sak. Det handlar än en gång om integritet.
Integritet - respekt även efter döden, tack.
K-märka domännamn? Tja, kanske det. Hur det nu ska gå till. Internet har ett kort minne. Det som skrivs här "finns" en lång tid (i bästa fall), men pga tekniken blir det allt svårare att rent praktiskt att hitta, google till trots. Och det som skrivs på en blogg är i de flesta fall glömt inom en vecka eller två.
Trots att det skrivs så mycket av stort intresse och värde och kan ha kvar sin aktualitet i åratal eller mer.
(Som ett kuriosa kan jag nämna att några (få) av de texter som publicerats på denna blogg för sådär ett år sedan fortfarande läses av en el flera olika personer mest varje dag. )

Jag känner då och då att jag avstår från att skriva om eller kommentera saker eftersom jag ser att andra gjort det, och gjort det mycket bra. Men att hitta det efter tid är inte alltid helt enkelt. Och vad händer med texter, vars författare avlidit? Stängs bloggen, självdör den också, tas den omhand av någon pietetsfull arvinge eller säljs den?

Är det dags att ta in några rader i sitt testamente om vad som ska hända med ens tankar etc på internet?
Går det ens?

Fattig men stolt, och ska behandlas med respekt

Fattig men stolt, det var en av de saker mina föräldrar tutade i mig. Och som jag skrev om igår.
Det jag då inte nämnde är att självfallet anser jag inte att arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring är bidrag. Det är just försäkringar, som vi betalar för, via skatten och/eller direkt genom avgifter.

Att alltför många politiker, som själva lever på skattepengar (vilket de själva i andra fall betraktar som "bidrag") inte kan skilja på detta i debatten. Möjligen p g a att de själva inte drömmer om att de själva ska drabbas av att behöva nyttja dessa försäkringar.
Därför kallar det för bidrag.

Därigenom bidrar de till den förnedring, som många drabbas av när de behandlas som skumma snyltare och bidragstagare när de råkar ut för arbetslöshet och sjukdom. Många, men långtifrån alla, handläggare har smittats av denna politikersyn, att se på sjuka och arbetslösa som mindervärdiga individer. Ja, ibland inte ens som individer.

Självfallet ska alla människor behandlas med respekt. När man kränker människans värdighet urholkas också respekten för demokratin.

Äldreomsorg är också en integritetsfråga.

De senaste dagarna har jag bloggat en del om empati, medkänsla. Detta bl a med utgångspunkt från hur åldringarna på ett äldreboende i Halmstad behandlats. Besöken på min blogg med anledning av dessa inlägg har varit osedvanligt få. Kommentarerna har varit ytterst få. Det bekymrar mig.

De vanligaste ämnena jag diskuterat under de senaste 5-6 månaderna har varit FRA-lagarna och IPRED. Det är viktiga frågor, som handlar om integriet och rättsäkerhet. Det som tycks ha undgått många är att äldreomsorg också handlar om integritet och rättssäkerhet.

Vilken integritet har den gamle om personalen stressar honom/henne vid toalettbesök eller om de lämnar äldre, värnlösa människor utan kläder bara för att personalen är fullt "sysselsatt" med att titta på teve? Hur är egentligen både integriet och rättssäkerhet när personal behandlar de äldre nedlåtande, slår dem, förolämpar dem, låter dem ligga hela dagar etc. Vi har ju fått flera exempel på detta under senare år. Och hur kan det komma sig att det är vikarier som ser att det inte är rätt det som sker på våra äldreboenden?

Hur är det med respekten för de äldre, hur är det med demokratin när anhöriga inte vågar kritisera missförhållanden av rädsla för att de äldre anförvanterna ska utsättas för repressalier av personalen?
Framför mig ligger senaste numret av BARN, Rädda Barnens tidskrift. Där skriver Lars Gustafsson fint och riktigt om barnens rätt till värdighet. Men, vilken värdighet får den gamle, som är dement och som hunsas som ett barn. Nej, sämre än ett barn.

I de flesta andra länder behandlas äldre med respekt och kärlek. I många "mindre utvecklade" länder är det en självklarhet att barnen ställer upp för sina gamla föräldrar. De skulle inte drömma om att lämna dem till någon institution ens om det funnits. Nyckelordet är RESPEKT. Ett ord som nästan aldrig används i svenskan. När jag tänker på det undrar jag vad utveckling egentligen är.

Vad vore Sverige utan de uppoffrande tanterna? Nej, jag tänker inte på kärringarna av båda könen utan just på tanterna. De som aldrig tänkte på sig själva. Varför ska vi inte tänka på dem? Och inte bara tänka. De ska inte utsättas för förnedrande behandling på våra äldreboenden.

Personlig integritet är inte något bisarrt. Men det måste gälla även de äldre.

Civilkurage, respekt och Hans Lindblad

I ett mail till mig utvecklar Hans Lindblad en aning resonemanget om civilkurage och när man kan ha respekt för andras åsikter.
Jag vet att Hans inte har något emot att jag sprider hans åsikter, så jag tillåter mig att citera ett stycke, där han själv kommenterar sin artikel nu senast.

"Jag relaterar (till) John Kennedys bok om politiskt kurage. Han tar upp ett antal politiker som stått fast vid sin uppfattning även när de mött mycket starkt motstånd. Ett av de exempel Kennedy för fram är senator Taft (som senare förlorade mot Eisenhower ifråga om att bli republikanernas presidentkandidat 1945). Det Kennedy tar upp är Tafts kritik mot Nürnbergprocessen mot naziledarna, där Taft menade att domstolen inte byggde på etablerade grunder. Kennedy delade absolut inte Tafts åsikt, men han fann att Taft hade kurage genom vidhålla sin uppfattning, alltså att han tog självständig ställning och inte vek ned sig bara för att han hade många emot sig."

Hans Lindblad skriver vidare att han kan respektera riksdagsledamöter avsett om de i sak är för eller emot att FRA får spana i kablar.
"Däremot har jag svårt för ledamöter som före valet varit negativa mot att ge FRA ökade befogenheter men sedan efter valet byter sida."
Alltså, att de som efter att ha hamnat i regeringssits plötsligt vill spana på folk, fastän de tidigare var emot det.

Vidare ställer sig Hans frågande till de ledamöter som fram till för någon vecka sedan menade att det för landets säkerhet var viktigt att FRA fick de befogenheter Odenberg och sedan Tolgfors begärde.
"Hur kan de nu, strax efter, godta att FRA får betydligt snävare ramar för sitt agerande? Antingen vilseledde de medborgarna och överdrev hoten, eller också bryr de sig nu mycket mindre om de hot de själva ansett vara allvarliga."

Jag vill gärna att debatt förs i hyfsade former, även om jag kan förstå att man i upprörda ögonblick tar till mindre rumsrena uttryck. Som regel kan och bör man skilja på sak och person, och kunna respektera varandra också när man har olika åsikter. Är de väl genomtänkta och/eller ideologiskt grundade så är det dessutom ganska lätt att känna respekt.

Det bör också respekteras att personer kan känna osäkerhet i frågor där de inte är informerade, eller känner att de inte övertygats av den information de fått. Eller om de utsatts för starka påtryckningar från på olika sätt "närstånde". Att det då kan ta tid att komma fram till ett eget ställningstagade, eller att man ändrar ett ställningstagande efter det man fått mera information och hunnit tänka igenom frågan vidare.

Däremot är det svårt att respektera åsikter som inte är förenade med insikter. Liksom att ställningstaganden ändras till exempel om man för tillfället är majoritetsställning i stället för i opposition.
Och det är svårt att förstå, som i FRA-frågan, att det som ena stunden är så väldigt viktigt, den andra stunden är så oviktigt att man utan vidare kompromissar bort det.