Regeringssamarbete - varför och hur?

Ju mera frågor och problem som finns omkring mig, eller berör mig, ju mindre tid att kommentera dem, att formulera mig har jag. Nu försöker jag ändå att tränga undan en del alltför närliggande problem för att kommentera rikets affärer.
Det vill säga, om att Sverige inte har en regering, utan bara en tillfällig "expeditionsministär", om än en gång tillsatt på politiskt mandat. Nu kan man i o f sig ifrågasätta om inte en renodlad ministär av politiskt oberoende fackmän skulle kunna vara ett sätt att återföra makten till riksdagen. Men jag lämnar den frågan och tar istället upp vad "man" ska ha för utgångspunkter när man diskuterar och söker lösa hur samarbetsformerna ska eller lämpligen bör se ut för att få en duglig regering.

Dagens situation är ju att talmannen har talat med alla partiledare i några rundor, och att riksdagen har avvisat förslaget att utse m-ledaren som statsminister för en regering bestående av moderater och kristdemokrater, med förutsatt stöd av SD. Men som avvisades just pga att den skulle regera på SD:s nåde. Och hur ska Annie Lööf (c) sondera möjligheterna till regeringsbildning - utifrån sakfrågor i st f att hitta en matematisk formel och först sedan ett regeringsprogram.

Alltså, vad är viktigast, sakfrågor, mandatfördelning, ideologi eller något annat? Beroende på vad man anser viktigast så uppstår också frågan om en regering bör ha majoritet eller kan bestå av ett eller flera partier i koalition, som alltid söker stöd från ett håll - eller från olika parter i fråga för fråga.

Jag ser det såhär: Ideologi och sakfrågor går hand i hand, i vart fall borde de göra det i en situation som denna. Möjligheterna till samarbete i sakfrågor beror ju på om det finns tillräckliga beröringspunkter ideologiskt - betr de aktuella sakfrågorna, men också rent generellt - inte minst för att söka bedöma hur långvarigt samarbetet kan bli om fokuset på sakfrågorna ändras eller nya kommer till.
För att ett samarbete i en regering ska fungera en längre tid så bör nog den ideologiska samstämmigheten vara mycket stor.  Och ha en sådan bredd att  partierna egentligen kan slås ihop.  I dag ser jag att man möjligen kan se stora likheter mellan ett par partier, men inte i sådan bredd och inte mellan partier som sammanslagna skulle bilda en majoritet, eller nära en majoritet.
Däremot så borde det finna stora möjligheter till samarbete i en massa sakfrågor - åt olika håll  -  grundat på hur man väger den den ideologiska grunden. Och ur klart ideologi man har.  Men ett sådant samarbete kan nog knappast, som majoritet, bli speciellt långvarigt. Däremot kan en minoritetsregering, av ett-två eller tre (mindre) partier överleva något längre om den är skicklig nog att arbeta med hoppande majoriteter, dvs med stöd fråga för fråga från olika håll. 
Vikten av att ha sin ideologi med sig när man diskuterar samarbete (i vilken form som helst) tycker jag belysts  rätt väl i Ola Ullstens memoarer (och även av mina personliga minnen hur det gick till). Då tänker jag på alla de olika regeringar/samarbeten som förevar under åren 1976-82, inte bara under fp-regerings tid.

När Fälldin-regeringen tillträdde 1976 var den stora samlande punkten att visa att socialdemokratin kunde rubbas, att det var naturligt med maktskifte - och en icke-socialistisk regering inte bara var något teoretisk utan ett verkligt alternativ. Ett alternativ som låg i mitten, dvs centern och folkpartiet var tyngdpunkten och att högern/moderaterna inte fick dominera. Sen sprack den på en sakfråga, med ideologisk sprängkraft (kärnkraften), och flera varianter av regeringar följde. Utan att politikens mittlinje rubbades, och t o m socialdemokratin fick vara med och spela en roll, trots att den inte var med i regeringen.

Att dagens "allians" inte klarat hem regeringsbildande nu tror jag beror på att den faktiskt består av fyra partier, med olika ideologisk inriktning, och måste stödjas av ett extremt högerparti med naziursprung. Det räcker då inte att alliansen  har som enda tydliga mål att bilda en ickesocialistisk ("borgerlig") regering.  Inte i en tid då  socialdemokratin i sig är ytterst vag i konturerna vad gäller sin "socialism".  Alliansen är för oklar, med högerprofil  samtidigt som den verkar öppna för det mycket klart extrema SD.

Det en regering, i majoritet eller i minoritet, som ska kunna fungera, måste göra klart är att den fixar sakfrågorna utifrån en hållbar ideologisk samhörighet. Det kan ske relativt kortsiktigt, eller mera långsiktigt. Men inte bara vila på mandat utan att dessa mandats ideologiska grund är klar. Och både om man ser en kortsiktig eller mera långsiktig lösning är det nog nödvändigt att man  ser över blockgränserna - och håller de extrema krafterna på armlängds avstånd.

Regering genom folkvilja eller genom partiledartrixande?

Om folkviljan och regerandet. Och var är partierna?

 Att ett extraval inte blir av i mars, det är bra, ur många aspekter. Men hur och varför man trixade sig fram till detta med decemberöverenskommelsen, det finns massor av invändningar emot. Både politiskt/taktiska och ideologiska. Jag har berört det i några blogginlägg redan tidigare, men vill utveckla mig lite mera.

Sålunda, förändringar i hur regeringar ska utses och fungera ska beslutas i laga ordning av riksdagen, inte av en grupp partiledare som en utomparlamentarisk överenskommelse som dels kan ses stridande emot RO (riksdagsordningen), dels de facto kan brytas när som helst.  (Ser dessutom  i skrivande stund att den visst verkar vila på så skakig grund att den redan är på väg att rivas upp.) Vill man ha en förändring i stil med DÖ (decemberöverenskommelsen),  så skall den ske just genom riksdagsbeslut, inte genom att förhandla över huvudet på riksdagens valda ledamöter, vilka ju i vart fall teoretiskt skulle kunna rösta emot partipiskorna.
Att drastiskt minska den folkvalda riksdagens makt genom en partiledaröverenskommelses till förmån för regeringsmakten, det har jag svårt att se någon demokratisk motivering för!

Vad DÖ faktiskt innebär, det kan man ha olika åsikt om också. Jag ser det som att det man kommit överens om är att inte komma överens, förutom att en minoritetsregering ska kunna regera, el i vart fall sitta kvar. Alltså ingen överenskommelse om sakfrågor, bara i form, och inte enl hur vi hittills uppfattat begreppet regeringsduglighet.

Hittills har ju minoritetsregeringar (s) antingen vilat på ett tämligen villkorslöst stöd från kommunisterna/vpk eller så genom mer el mindre breda överenskommelser i sakfrågor över (de tidigare inte så hårda) blockgränserna. Oftast genom ett regeringsparti som sökt "hoppande" majoritet med ett eller flera partier. När en regering (=s) inte hade majoritet så klarade sig den, när den ansåg att det räckte, med kommunisternas stöd. Ville den så kunde den ibland få stöd av något parti i mitten.

En regering skall söka majoritet. Klarar den inte det skall den mer eller mindre tvingas att söka majoritet för sin budget och andra förslag. Inte garanteras att kunna regera emot riksdagens majoritet.  En framkompromissad majoritet ska, i demokratins namn, rimligen ligga så nära "folkviljan" som möjligt, dvs vila på "mitten".

Ett problem blir då förstås hur man definierar var "mitten" ligger.  Att beskriva det som att alliansen är "mitten", med de rödgröna (vänstern) och sd (högern) på vardera sidan, det är en grov förenkling. .
Blockmässigt man man ju se det så. Däremot anser jag att ideologiskt stämmer det inte.  Inget av de 3 blocken är så lätt definierade.
Ytterligare en komplikationen är förstås att det är svårt att, rent praktiskt, placera partierna ideologiskt. Deklarerad och faktiskt profil stämmer ju snart sagt aldrig numera. Och vad som är "mitten" beror ju på var ytterkanterna befinner sig. För att förenkla resonemanget bortser jag från dessa komplikationer, detta  är ju inte avsett att vara en doktorsavhandling i statsvetenskap.

Jag anser alltså att demokratiska beslut ska fattas så att "folkviljan" ska respekteras. Och att när inte ett parti har en solklar och överlägsen majoritet, så respekteras folkviljan bäst genom praktiska kompromisser (i aktuella frågor) mellan partier som kan komma överens, vilket rimligen bäst sker genom att hitta "mittenståndpunkter", dvs tar hänsyn till mera än vad 51%  av väljarna vill. Gärna klart bredare än så, men utan att låta ytterkantsståndpunkter styra. 

Mitten idag ser jag idag således delvis gå tvärs igenom partier. Det går inte att säga att blocken i sig är "rött/vänster", "mitten" eller "höger".

Tveklöst rött är förstås vänsterpartiet (dock ej så rött som gamla vpk eller skp).
Mp har ibland en viss kantring åt rött, samtidigt med svårdefinierat grönt och ibland socialliberala inslag, mp är alltså inte alls klart "rött" (eller klart rödgrönt) idag.
Stora delar av dagens sosseparti är idag "mitten", men försöker samtidigt hålla en balans med de rödare/socialistiska medlemmarna och väljarna. Vinner endera sidan inom s så tappar det än fler väljare, inte minst på grund av att sossarna definierar partiet som "vänster" samtidigt som det försökt flirta år mitten trots beroendet av vänsterpartiet.  Jag menar nog att så länge sossarna inte har egen majoritet (vilket lär dröja) så måste de vända sig till mitten för att kunna reagera. Därvid tappar de möjligen en del till vänsterpartiet, men kan samtidigt få en del väljare från "mitten" (eller soffan), de som nu känner viss sympati för s, men räds för dess eventuella (?) socialism och dess beroende av vänsterpartiet.

Allianspartierna då? Fp har delvis glidit åt höger, socialliberalerna sitter trångt, men partiet får rimligen totalt ändå ses som "mitten".  (Idag ligger ju partierna/ledningarna till höger om sina "trogna" väljare, till skillnad för hur det var på 70-talet då partiledningarna låg till vänster om sina väljare.)
Nya moderaterna är en skvader, som till och från betecknar sig som mitten eller till och med ngt slags vänster-light, men de facto är det ett högerparti ändå, med sin mix av rester av socialkonservatism (Reinfeldt), en gnutta värdekonservatism, mycket av neo-conservativ nyliberalism (främst ekonomiskt) och framför allt ren maktsträvan utan klar ideologi, ett "statsbärande" parti, ungefär på samma sätt som socialdemokratin länge betraktade sig.

Centern får nog ses som "mitten" idag om än med fläckvis inslag av högerpräglad nyliberalism.
KD är i botten ett värde- och moralkonservativt parti med socialkonservativa inslag som strävar efter att vara "mitten" genom viss praktisk anpassning till liberalism, för att attrahera mittenväljare. (Vilket i o f sig gör att en del värdekonservativa inte riktigt känner sig hemma.)

Ska man sortera partierna inom alliansen så är ändå, trots inre skillnader inom partierna,  fp, c och kd "mitten", medan moderaterna är höger.

Som jag ser det så ligger mitten totalt i svensk politik idag hos sossarna(s mitten- o höger), fp, c, kd, som partier.  Men dessutom hos mittenväljare som kan ha röstat på mp eller m.

"Vänstern" är v, delar av s  och delar av mp (men ej hela eller ens majoriteten inom dessa partier)

Högern är moderaterna, och till en del sd...

Ser man det som block så är sverigedemokraterna idag ett eget "block".

Sd är, i det som är dess profilfråga, den främlingsfientliga invandringspolitiken, förstås extremt och högerextremt i sin närmast perversa nationalism. Samtidigt så ska man komma ihåg att det också är ett missnöjesparti rent allmänt, missnöje med de gamla partiernas politik och deras sätt att "inte lyssna på folk", en populism som får ses som höger - hårdare tag emot brottslingar, ekonomisk politik (men som också kan vara vänster).
En stor del av sd:s förslag som inte direkt berör invandringspolitiken, kan dock ses som en populistisk variant av gammal sossepolitik (som ju också i mycket var värdekonservativ!) , med bättre sjukvård, bättre äldreomsorg och pensioner etc. Att "finansieringen" av detta ska ske genom ett stopp för invandringen, det är man inte lika tydliga med.
Alltså, SD är ett extremt högerparti, som samtidigt försöker fånga nostalgiska vänsterväljare.

Därför borde inte DÖ ha träffats. Men partierna borde på något sätt tagit sig tid för att lösgöra sig från blockpolitiken, hitta och göra tydligt sina egna ideologiska förankringar, och sedan antingen hitta fram till ett sätt att bilda en mittenregering (med majoritet!), eller så acceptera att det behövs ett extra val, kanske sept 2015 eller i maj 2016. Vilket förhoppningsvis kunde visa partierna var folkviljan ligger. Och tvinga dem till en demokratisk kompromiss i mitten.

Stefan Löfven, otaktisk, övertaktisk eller smart?

Krönikören Stickan Ljunggren undrar i Piteå-Tidningen (s) igår (8 okt 2014) om han röstat rätt. Av texten framgår att han röstat på det rödgröna blocket, han säger inte att det är på sossarna, men det kan man ändå ana.

Varför undrar han? Jo, artikeln är en våldsam och kraftfull polemik emot det förslag som regeringen och vänsterpartiet la fram vid presskonferensen om vinster i välfärden. I ett kvasiboljevistiskt mörker anar han Gosplan. Jag kan inte påminna mig ett så lidelsefullt försvar för både god och effektiv välfärd, kvalitet, och valfrihet i mångfald! Han ryser och mår illa när han hör motiveringarna för den v-färgade kompromiss som s+mp gått med på.

Han frågar sig varför frånvaron av vinst är så viktigt, är inte kvalitet viktigare? Är det motvilja inför vinster som gör att offentliganställda har så taskig lön? Ja, det finns många fler och saftigare formuleringar i texten (jag ger den komplett nedan). Och han undrar över Sjöstedts (v) orimliga entusiasm över antivinst-förslaget.

Till slut kommer han dock på att förslaget är att UTREDA frågan om hur man ska kunna stoppa vinsterna. Och han anar att bakom detta ligger en taktik hos Löfven (och möjligen även hos mp) om att när utredningen så småningom, om ett år eller två, lägger korten på bordet så visar det sig att det mesta är omöjligt.
Tack, säger Löfven till v, och de får snopna gå med svansen mellan benen efter att ha hjälpt till att få igenom den första budgeten. Och istället ombildar Löfven sin regering till att föra mittenpolitik.

Kan det gå så?
Jag känner mig rätt frustrerad över hur klumpigt och otaktiskt (till synes) som Löfven agerat hittills, han säger sig vilja ha samverkan, och har antytt än mer, med inte bara mp och v, utan även med fp och centern. Detta för att få en bred och stabil bas före en mittenpolitik för landets bästa. Mittenpartierna var redan från början kallsinniga, men Löfvens klumpiga örfilar och favorisering av vänsterförslag (från både v och mp) gjorde inte saken bättre.

Eller är det så att Löfvens strategi är att först lugna ned vänsterflanken, och att låta tiden medverka till att mitten mjuknar och faller till föga när det visar sig att vänsterförslagen inte kan och inte skall förverkligas?
Är inte det väl så övertaktiskt tänkt?  
Eller är Löfven så smart, att det kommer att gå som han tänkt sig? 
Svaret lär dröja, kanske ett år eller två.
___

Stickan Ljunggrens text i sin helhet.
"När jag lyssnade på regeringens och vänsterpartiets gemensamma presskonferens om vinster i välfärden fick jag kalla kårar och hemsöktes av dystra tankar på temat att jag kanske röstat på fel block. Imperiet slår tillbaka, tänkte jag. Nu sänker sig det kvasibolsjevikiska mörkret över landet. Gosplan tar över det välfärdsindustriella komplexet. Hur kan någon bli folkvald som dillar om att barnen ska FÅ utbildning när alla vet att det är något vi måste SKAFFA oss?

De naturliga invändningarna mot snacket om att skattepengar till välfärden inte ska gå till vinster hopade sig i min förtvivlade hjärna. Är det därför offentliganställda har så taskigt betalt, därför att de som vårdar och utbildar inte ska få tjäna pengar? Inte ens om de gör ett bra jobb? Är det inte mer angeläget att jaga välfärdsförlusterna än vinsterna? Vore det inte mer klokt att införa tydliga kvalitetsmått exempelvis på skolan som visar om skattepengarna används bra – oavsett om det är dryga kommunpampar eller maffian som driver verksamheten? Varje förslösad skattekrona är ju en stöld av folket, eller hur? Oavsett om det slösas på odugliga offentliga verksamheter eller profithungriga schackrare?

Framförallt är jag fascinerad av att så många tror att vinsterna kan omfördelas till bristområden om verksamheterna förbjuds effektivisera. Då kommer inriktningen inte att riktas in på att få pengar över, utan snarar se till att det blir brister som ängsliga politiker försöker lösa genom att ösa på mer pengar. Ungefär så gick tongångarna. Plus att jag har svårt att begripa denna jakt på privata aktörer inom skola och vård (där tanter jobbar) medan gubbarnas väghyvlar, skolbänkar och sjukhusbyggen med glädje tillåts tälja guld med täljknivar.

Men så började jag fundera lite. Den revolutionära glädjen hos vänsterpartisterna var under presskonferensen något överdriven. Det gjorde mig misstänksam. Och statsministern hummade på om att allt nu skulle ordna sig till det bästa. Och miljöpartiet spinner fina retoriska dimmor kring vad som faktiskt, egentligen, kokar ner till att vinster i välfärden ska utredas. UTREDAS.

En annan tanke slår därmed rot hos mig. Är det inte så, att vänsterpartiet erbjudits en utredning av den typ som revolutionärer i Sverige brukar få, nämligen att under några år grunnar kring stora besvärliga frågor för att så småningom komma fram till att det mesta är ogörligt?

Det brukar ju ibland sägas att kommittéer och utredningar inte har någon själ som fan kan ta, och ingen kropp som vi kan sparka. Kanske är det just detta vi ser här. Vänsterpartiet ställer som vanligt upp och gör lite drängtjänst åt socialdemokraterna (röstar för budgeten), låses sedan in i ett sammanträdesrum medan Löfvén knallar över till mittenpartierna och frågar om de vill vara med och förändra Sverige, eller släppa fram kvasibolsjevikerna och deras galna upptåg.

De fick helt enkelt en liten stund i solen där de tilläts vifta med röda flaggor. För att sedan bli inkommenderade i riksdagens långa korridorer där de kan vanka fram och betänka sina synder. Svaret borde bli, om ett år eller två, att det är onödigt att låta det välfärdsindustriella komplexet falla i fiendernas händer. Lagom till att vänsterpartiets vinstutredning lägger fram ett förslag om att storma Vinterpalatset kommer regeringen att ombildas på mittenpolitisk grund. Kanske röstade jag rätt ändå." 

Löfven verkar ha lärt läxan, har fler gjort det?

 Det verkar vara rena fanflykten hos m nu. Väljarna försvann, men även ledningen. Reinfeldt, Borg, Peter Norman, Carl Bildt.  M är i en smärtsam process, jag hoppas att de uppfattat väljarnas dom. Att de lär sig läxan.

Löfven har kapat bort v-svansen. Han vill inte ha v med. Bra. Och han vill i stället ha med fp och c. BRA. Då har fp+c chansen till större inflytande över politiken. Större än de haft som stödpartier åt moderaterna, det m-parti som nu faller sönder. 

Miljöpartiet bör förstå att de inte kan driva sina mest extrema krav,  de blev inte tredje största parti.  Gå in i en regering med inte bara s utan även med fp + c. 

Näringslivet vill att fp och c de tar den utsträckta handen. Gör det!
Inte i första hand för näringslivets och dess VD:ars skull, utan för Sveriges skull. 

Samtidigt skulle det visa att fp+c lärt sig läxan av valet. Att spela lakejer åt m, det är inte det folket vill, ivart fall inte mittens tidigare väljare och inte så många av de nuvarande heller. 

 Om fp + c återgick till sin mera radikala liberala politik med en rejäl dos av social-LIBERALISM, det skulle kännas skönt. Möjligen krävs då att Björklund och kanske Löf avgår. Men så låt dem gå då. Fp behöver rannsaka sig, spec då partitoppen.  

http://www.di.se/artiklar/2014/9/16/naringslivet-satter-press-pa-c-och-fp/

OBS, det gäller inte att "hjälpa" Löfven, det gäller att få en regering för Sverige. En regering där ingen får precis som den vill, där partierna lär den läxa valet gett dem.  Alla partier.  En regerings om kompromissar sig fram till en hyfsad politik där mera extrema åsikter får läggas åt sidan. En politiks om inte hamnar i någotdera av dikena. S kan inte diktera, den moderatpolitik som fp+c fört i alliansen kan inte diktera. Däremot ge utrymme för den politik som fp och c egentligen borde stå för...  i "lagom" mån. 

Finns det likheter i liberalismens och socialdemokratins kris? Om medelklass och politik.

Många bedömare menar att riksdagspartierna idag trängs i "mitten". I viss mening håller jag med. I vart fall sakligt ligger partierna ofta väldigt nära varandra. I valtider så görs samtidigt försök att betona skillnaderna i politiken, oftast genom försök att ange olika tonläge, olika synsätt. Det intressanta är då varför samma sökande efter "mitten" ger så olika resultat för partierna!

Kan det vara så att man förväxlar vad som är politik och vad som är ekonomisk-sociologisk medelklass? Och tror att båda är "mitten". Att man tror att ideologi och ekonomi är sak. Söker man sitt väljarunderlag i en opreciserad medelklass, så fastnar man i portmonnäfrågor. Allt handlar om pengar och ekonomi.

Jag har på senare tid främst intresserat mig för tre partier i mina kommentarer, s, fp och sd. Jag tror att jag kan bortse från sd i detta sammanhang. De söker knappast "mitten", i vart fall inte i ideologiskt avseende.

Däremot så vill jag påstå att både socialdemokratin och fp befinner sig i kris. S har gjort jätteförluster av väljare i två val och internt strider olika falanger om makten med otydliga kompromisser som följd. Fp har också tappat väljare i flera val, och framför allt har partiet tappat sin socialliberala grund, sina främsta ideologiskt medvetna företrädare och har en krympande medlemskår där missnöjet gror emot den nuvarande högervridningen av partiet. Därmed befinner sig även socialliberalismen i en akut kris. Vilket, som bekant, lett till att hemlösa socialliberaler letar en (ny?) hemvist (liberaldemokraterna?). I någon mån finns samma problem för centerns mera liberala sympatisörer.

Politik handlar om mera än pengar. Politik handlar om ideologisk inriktning, där synen på ekonomi visserligen är en betydelsefull bit, men sannerligen inte allt! Och, kan det vara så att "medelklassen" har bredare intresse än bara pengar? Och att där finns olika uppfattningar om hur ekonomisk politik ska hanteras!

Min slutsats blir att om partier i kris ska återfinna sina själar, hitta sin väg, då måste de definiera sig själva. Sluta att positionera sig i förhållande till varandra och att söka en "mitt" som de inte definierar, och som inte låter sig definieras så lätt.

Socialdemokratiska Piteå-Tidningen är inne på liknande tankegångar i dagens ledare, under rubriken "Socialdemokraterna måste hitta sitt jag". Ledarskribenten Bengt-Urban Fransson kopplar sitt resonemang till hur den tyska socialdemokratin gjort en ordentlig analys efter sitt förlustval ifjol. En analys som uppenbarligen inte svensk men däremot norsk socialdemokrati dragit lärdomar av.

Jag citerar: "Den tyska socialdemokratin definierar sig varken i motsats eller i anslutning till andra partier. Den definierar sig själv." Så inledde Sigmar Gabriel sitt i dag smått legendariska tal till den tyska partikongressen efter valförlusten 2009. Här slår han fast en mycket viktig utgångspunkt. Ett parti måste definiera sig själv och sin egen politik, inte i opposition eller i relation till något annat parti.'
---
Sigmar Gabriel sa: "Jag tror det har att göra med ett stort missförstånd kring vad som egentligen är den politiska mitten i Tyskland. Sedan knappt 20 år går ett nytt spöke genom Europa: den politiska mittens spöke, eller snarare: den Nya mitten. Alla pratar om den, alla klagar på den. Alla menar sig känna till den, utan att egentligen kunna förklara vem eller vad denna mitt är eller vad den står för politiskt."
Gabriel kommer slutligen till den slutsatsen att socialdemokratins misslyckande ligger i jakten på att hitta den politiska mittfåran i stället för att skapa en politisk mitt i socialdemokratsk anda, genom att arbeta med samhällets problemformuleringar och formandet av de socialdemokratiska svaren på dessa nutida problem. Gabriel formulerade detta så här: "Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta."

Alltså. Socialdemokration ska inte söka sig till "mitten". Den ska erövra den genom att övertyga om att dess politik, dess ideologiska anslag, också är "mitten".

Att forma idéer, att hitta sin väg, att formulera sin idéologi. Att övertyga. Inte att - i strävan efter makten - leta reda på något som man tror är Medelsvenssons önskmål betr plånboken.

Då måste man förstås först och främst hitta, eller återfinna, en ideologi som man tror på och kan tillämpa i praktisk politik.
Det gäller både socialdemokratin och de krafter som vill ett socialliberalt samhälle.
Och kanske än fler.

Norskt val - och en norsk saga.

Och Norge gick till val.
Norrmännen har (hade?) ett lillebrorskomplex gentemot Sverige. Och vi svenskar var kluvna, antingen hade vi Moltas syn på detta ruttna land, eller så gillade vi deras hurtighet. Inte minst språket är ju liksom - hurtigt. Vilket inte hindrade oss att berätta norgehistorier. Med oljan blev det än mera komplicerat. Vi avundas dem de ofantliga oljerikedomarna. Som drivit upp de norska lönerna, men också de norska priserna. Det är i det närmaste omöjligt att turista i Norge utan att ruinera sig. Och numera ser de lite smått överseende på oss fattiga svenskar.

Politiskt var Norge länge likt Sverige. Ett sosseparti som nästan tog monopol på regerandet, ibland med hjälp av sentern. Men så kom oljan - och framstegspartiet. Och de hurtiga och numera rika norrmännen började alltmer visa sig vara obenägna att ta emot flyktingar. Främlingsrädslan var grundfundamentet i Haugens framstegsparti. Och tog röster. Breddade sig och blev allmänt högerpopulistiskt, tog ännu mera röster.
Jag måste erkänna att när var fjärde-femte norrman röstar på framstegspartiet, då undrar jag över hur det står till i detta vårt grannland.

Därför var det spännade att se hur det skulle gå i gårdagens norska val. Skulle arbetarpartiets koalition ta hem segern eller inte? Opinionssiffrorna visade på jämn kamp. Den borgerliga oppositionen låg jämt skägg med regeringspartierna.

Dock, det största partiet i oppositionen var/är just framstegspartiet. Och de utmanar arbeiderpartiet som största totalt. Så numera är det skillnad mot Sverige. Om än man kan se en polarisering i båda länderna. Men också skillnader.

I Sverige drar de stora partierna mot något slags avideologiserad mitt. Den svenska högern, nya moderaterna, ser sig ligga mera mot mitten än sina alliansbröder. Men i Norge är inte högern största borgerliga parti, det är framstegspartiet. Som står långt till höger i mycket, och är mycket avvisande till invandrare. Där har de också dragit med sig övriga partier, inklusive de norska sossarna.

Trots allt välkomnar jag därför att det inte blev en borgerlig regering där framstegspartiet ingår eller är beroende av. Jag vill gärna tro att många anständiga människor i Norge i första hand röstade emot framstegspartiets främlingsfientlighet, inte för en sossepolitik.

Märkligt är dock att venstre (dvs Norges motsvarighet till fp) gick tillbaka kraftigt, trots att dess ledare deklarerade att det inte skulle stödja en regering med framstegspartiet.

En pikant detalj. Sverigdemokraterna gratulerade Framstegspartiet till valframgången (det gick ju fram och gjorde sitt bästa val någonsin), de känner givetvis något slags frändskap. Men det gillade inte framstegspartiet, som inte vill kännas vid sverigedemokraterna.
Kan man därav dra slutsatsen att sd inte anses riktigt rumsrena av norrmännen? Trots att sd förutom sin främlingsrädsla även kör med populistiska slagord, dock i mycket hämtade från en gången sossetid.