Fredsminister, varför det?

Fredsminister – jag hörde i radion i morse att en sådan förespråkades, från mp-håll, . Och skulle placeras inom utrikesdepartementet. (Men noterar att partistyrelsen avstyrker. )

Fredsminister låter ju jättebra, för fred vill vi väl alla (?) ha! Bort med krig och terror.

Men, vad är fred – och framför allt, hur får man fred? Fred är ju motsatsen till krig. Men krig är ”bara” ett skarpare tillstånd än konflikt. Förutom krig mellan nationer så finns ju även inbördeskrig, vilka i sin tur kan ha olika karaktär, omfattning och orsaker.

Det räcker alltså inte bara att ”vilja ha fred”, att ålägga länder eller grupper att hålla sams i största allmänhet, eller att lägga ner vapnen.

Vi vi uppnå en stabil fred måste vi inse orsakerna – och finna (återupptäcka?) vägar att minska krigsriskerna och eliminera djupa konfliktorsaker. 

Vi ska inte tro att t ex FN (som vi ju ofta ser som ett samarbetsorgan för fred) kan lagstifta fram fred. Möjligen kan FN, i något fall bidra till att skilja stridande åt.
Varför det då? Ja, medlemmar i FN är i princip alla världens stater, även de med olika grader av diktatur, utvecklingsgrad och brister i mänskliga rättigheter och syn på minoriteter. Och med väldigt olika mål för sin politik.

EU är däremot en organisation som bildats för att genom samarbete (även betr fri handel och rörlighet) demokratiska stater emellan förhindra krig. Däremot gäller det ”bara” europeiska stater, och den senaste tiden har väckt frågor om hur djupt de demokratiska värderingarna sitter i en del av de nyare medlemsstaterna.

Vi måste alltså gå djupare. Och jag ser att den grundläggande orsaken är brist på demokrati, och då betr både krig och inbördes våldsamma konflikter.
Varför är då inte alla länder demokratiskt styrda?
Ja, demokrati är svårt. Allt sedan tidernas begynnelse så har auktoritärt styre varit det vanliga. Varför det? Ja, p g a maktlystnad, egoism, girighet, förtryck av oliktänkande och underlydande, en ringaktning av kvinnors och barns värde, rasism. Obildning, bristande kunskaper om människors lika värde.

Och – om vi snabbt går till vår tid – även om kunskapen om värdet av demokrati, frihet och medinflytande, i brist på något som är bättre för alla, är mera spridd än för säg hundratalet år sedan, så innebär det ändå inte att demokrati bara kommer till i en handvändning. Att befria sig från en auktoritär regim, av egen kraft eller genom hjälp utifrån, det är ingen garanti för att snabbt det ska bli demokrati. Traditioner och auktoritära ideologier (både till höger och vänster) har visat sig utgöra stora faror. Liksom givetvis brister i utbildning, arbete och svält.

Fredsarbete är därför något komplicerat, och täcker över väldigt många fält. Och måste göra det. Kräver en helhetssyn. Vilket inte per automatik gör det lämpligt med en ”fredsminister”. Denne kan ju få för begränsat uppdrag, formellt eller reellt. Och måste ha en samsyn med, framför allt ha en omgivning, dvs regering och riksdag som inser hur betydelsefullt fredsarbete – och därmed t ex biståndsarbete, integration och diplomati, demokratiarbete, utbildning, försvar etc – är.

Det innebär att Sverige inte ska vara ”neutralt” betr demokrati eller inte. Både diplomati och bistånd, om hur lösa akuta krig (inkl inbördeskrig) flyktingfrågor måste vila på strävan till demokrati och andra för demokrati grundläggande mänskliga rättigheter som utbildning, arbete, rättssäkerhet och yttrande- och pressfrihet, fri rörlighet etc. Där det inte finns frihet kan inte heller finnas en varaktig fred. 

Det räcker inte, även om det är nödvändigt i akuta lägen, att hjälpa till vid katastrofer, vare sig de är naturkatastrofer eller orsakade av människorna själva (genom regeringar och/eller girighet), svält, flyktingströmmar, och liknande.
Det måste till kraftigare åtgärder, som är svåra, som kräver samarbete över gränserna, som är tidskrävande och kostnadskrävande, i vart fall på kort sikt.

Men de är nödvändiga. För hela mänsklighetens överlevnad. 

Dags att fira EU - för fred och samarbete!

OK, EU har en del problem. Men samtidigt är det viktigt att se vad det är och åstadkommit. PT (Olov Abrahamsson) gör en välgörande genomgång om detta, med anledning av Romfördragets 60-årsdag den 25 mars.

Några citat och (kommenterade) referat:
"I den europeiska debatten talas ofta om en kris för EU-projektet. Själv skulle jag vilja beskriva EU som en formidabel succé. Den 25 april 2016 höll USA:s dåvarande president Barack Obama ett fantastiskt tal i Hannover där han påminde om EU:s enorma betydelse för att skapa fred och ekonomisk utveckling.
”Ni behöver kanske någon som inte är europé för att påminna er om vad ni har åstadkommit”, sa han."

Ja, så är det kanske. Och det gäller även debatten i Sverige, som  mest betonar problem och brister. Inte mist är det motståndarna, som gör så. Dvs SD och vänsterpartiet, men också i viss mån mp och c och delar av s. Problemen finns, idag är det nog värst betr flyktingpolitiken och den bristande solidaritet som många av medlemsländerna visar. Och brexit är ett problem som kommer att bli väldigt negativt för både EU och Storbrittanien. Om det senare får vi se vad det blir, när verkligheten går upp för britterna, och betr flyktingfrågan så arbetar krafter inom EU för lösningar. Jag tänker då främst på Cecilia Wikström (L).

Men vi måste komma ihåg varför Europeiska unionen (EU) skapades. EU skapades för att bevara freden och lösa gemensamma problem - genom samarbete i st för på blodiga slagfält.

Obama sa bl a. "Ni kan tvista om vilka fotbollsklubbar som är bäst och vem som borde vinna Eurovision Song Contest”, fortsatte han, ”men 500 miljoner människor från 28 länder i en union med en gemensam valuta är en av de största politiska och ekonomiska bragderna i modern tid."  Vilket PT (s) kommenterar sålunda: "Det är svulstig amerikansk retorik. Men ibland är det befogat att använda stora ord. Det var ju verkligen ingen självklarhet att Europa skulle välja samförståndets och försoningens väg efter andra världskriget." Och påminner om att det fanns krafter som ville svälta ut Tyskland efter WW2 och göra det till en agrarstat. Som hämnd. Vilket skulle ha skapat en bitterhet och en situation som banat vägen för nationalism av extremt slag.
"”Vi måste bygga ett slags Europas förenta stater”, sa Churchill i ett tal i Zürich 19 september 1946.

Som ett första steg i återuppbyggandet av den europeiska familjen såg han ett partnerskap mellan Frankrike och Tyskland.

Utan ett fungerande och ekonomiskt starkt Tyskland skulle aldrig Europa få tillbaka en ledande ställning i världen, menade Churchill. Han varnade för att en utarmning av Tyskland skulle väcka nya aggressioner bland människorna i landet, leda till nya konflikter och kanske ännu ett krig.
Klokt nog valde Europa samarbetets väg efter andra världskriget. Vi fick Europarådet, Schumanplanen, kol- och stålunionen, Romfördraget, EU:s inre marknad och en massa annat som knöt länderna närmare varandra."   Låt oss inte glömma de stora perspektivem. Det är ett fantastiskt framsteg för mänskligheten att tyskar, fransmän, italienare, tjecker, etc löser sina tvister vid sammanträdesbord i st för genom krig.
Fred och ekonomisk tillväxt skapar välstånd i vår del av världen, och Obama såg (men knappast Tump) som en fantastisk framgång att 500 milj människor, tidigare splittrade på en massa länder, som ofta varit i krig med varandra, som en enastående framgång. Och att det är viktigt i komma ihåg i dessa tider med framväxande extrem nationalism. En nationalism som kostat oss så mycket av mänskligt lidande.

"Det vore en idioti av historiska dimensioner att slå sönder dagens europeiska samarbetsstrukturer.
På sin hemsida presenterar EU-kommissionen 60 anledningar till att vi kan vara stolta över EU.
"Ibland är vi oense, men vi förhandlar i stället för att kriga", lyder en av punkterna."

Jag instämmer. Det som löser problem är samarbete, inte att stänga in sig i självisk nationalism för den ökar bara konflikter och förvärrar problem.

Läs gärna hela artikeln, på länken.

Löser vi flyktingkrisen genom att stänga gränserna?

Nu orkar vi inte, säger s-regeringen. Vi har inte, och kan inte få fram boenden till de asylsökande i den takt de kommer.  Regeringen vill ge signaler till de som söker sig till Sverige att det är lika bra de vänder, stannar i Tyskland eller Österrike (de länder som tar emot flest, och där det också börjar bli trångt).
Samtidigt begär regeringen (fullt förståeligt) att fler EU-länder ställer upp och tar emot flyktingar, så det blir en jämnare fördelning inom EU. Det är bara så att många vägrar eller tar bara emot ett mycket ringa fåtal. De länderna säger sig inte ha råd, eller vill inte ta emot flyktingar med annan bakgrund än landet befolkning (dvs rasistmotiveringen).

Och oron sprider sig i Sverige. SD-propagandan har rönt framgång. Men också oron för att vi inte kan organisera och ta emot de mängder som kommer nu, och till det läggs ibland även det ekonomiska argumentet.

Visst kan man hysa stor oro för situationen i världen och vad den leder till.  Men blir det bättre för att man stänger både gränser och hjärtan? Att man blundar? Det är ju det som alltfler verka vilja göra. Säga stopp.

Nej.

Orsaken till i vart fall dagens oro betr flyktingströmmar måste vi inse att de beror på orättvisor som oftast uppstår där det råder förtryck och någon form av diktatur (politisk el religiöst maskerad). Dålig  utbildning, dålig levnadsstandard och ofrihet är en följd av diktatur.
Diktaturer leder förr eller senare till krig med grannarna och/eller inbördeskring.  Vilket ger flyktingströmmar, inom landet men också till närliggande länder - och en del söker sig längre bort , då närliggande länder ofta är överbefolkade även vad betr flyktingar.

Det bästa sättet att minska och t o m stoppa antalet flyktingar är att få slut på krig/inbördeskrig, dvs på diktatur och förtryck. Att arbeta för demokrati i alla länder. Inklusive bistånd som ger utbildning, försörjning och som framtvingar diktaturernas fall.

Tyvärr är det, som det ser ut idag, ett ganska långsiktigt mål. Vi måste därför också ta hand om dagens situation, att ta emot flyktingarna (helst i samarbete med andra länder förstås), eftersom flyktingar som driver runt i sig är en risk för oroligheter.  Men som blir en resurs när de rotat sig, integrerats och skaffat sig jobb, och betalar skatt och får Sveriges ekonomi och välfärd att växa.

Det är visserligen illa att Sverige är så illa förberett att ta emot fler än som varit den "vanliga" mängden. Det gör att det blir närmast panik i hanteringen. Frivilliga ställer upp för att ta hand om de som kommer. Och MIV och kommunerna försöker också, med blandat resultat. Kommunerna ropar på pengar. För allt verkar ju ska gå i offentlig regi, och då blir det stora kostnader, byråkratiskt och svårhanterbart.

Men icke desto mindre måste vi, Sverige, klara av detta. Av humanitära skäl. Och på sikt kommer det att gynna oss också, både mänskligt och ekonomiskt. Klara det genom gemensamma ansträngningar, med mindre byråkrati och genom att släppa fram alternativ och privata engagemang. Och mota girighet och fördomar och främlingsfientlighet.

Klarar vi inte av det, och stänger gränserna, då blir det värre - både för Sverige som nation, för EU,  för flyktingarna, och för demokratin och mänskligheten -  och världsfreden.

Hur ser vi på "flyktingfrågan" ? Varför finns flyktingar?

Inleder med ett citat från FB. "Man kan se flyktingar som medmänniskor som är som vi och behöver skydd och kan bli en del av vårt samhälle. Eller kan man se flyktingar som en invasionsarmé som ska ta vårt land från oss. Det handlar alltså om en själv."

Ett annat citat, denna gång från statsvetaren Lennart Lundqist.  "Sinnelagsdemokrati är ett sätt att leva tillsammans som präglas av jämlikhet, frihet, förståelse, solidaritet, tillit och ömsesidig respekt". Den definitionen ligger väldigt nära hur jag vill definiera "min" ideologi, socialliberalismen. 
Ser man flyktingar som medmänniskor, då vill man hjälpa dem när de flyr från krig och ofrihet. Ser man dem som fiender, då vill man givetvis stoppa dem på alla sätt. T ex genom att sprida fördomar och rykten om hur olika de är oss och om hur mycket de kostar. 

Flyktingarna måste hjälpas. På olika sätt. Akut måste de hjälpas genom att vi tar emot dem. När de är på väg att drunkna ska vi dra upp dem, när de klappar på vår dörr ska vi öppna och släppa in dem, ge dem mat och värme. Och låta dem arbeta, vilket de ju vill, så de kan försörja sig - och betala skatt och bidra till vårt demokratiska välfärdssamhället överlevnad. Vi = Sverige ska hjälpa. Men även resten av EU, alla länder, måste solidariskt ställa upp i detta akuta skede, eftersom initialt kräver det både ekonomiska, personella och andra resurser (som boende etc). I längden blir det ju, krasst uttryckt, dessutom en vinst att ta emot flyktingar. 
Men många, de absolut flesta,  flyktingar kommer inte till Sverige eller Europa över huvud taget. Av olika skäl. De stannar, eller blir stannande i de närmaste länderna. De måste också få hjälp på plats, bl a för att de är så många koncentrerade på relativt små ytor. Och där måste alla länder hjälpa till, direkt eller genom FN, och då inte minst de länder som har god ekonomi, dvs västvärlden, rika oljeländer (som Sudiarabien, Kuwait, Norge, Canada etc) - inkl Sverige förstås.  Direkt akut, men även genom att ta emot kvotflyktingar från lägren. 
Men denna hjälp kan och får inte tas från biståndet i övrigt eller genom att stoppa de flyktingar som står vid vår dörr.

Dessutom måste vi, alla demokratiska länder, hjälpas åt att stoppa krig och inbördeskrig, vilket är det som skapar flyktingar. Genom att sprida demokrati och avskaffa diktatur. Vilket inte är en lätt uppgift eftersom det finns många sorters och grader av diktatur, ofta driven av girighet, okunskap (brist på utbildning) eller maktlystnad mer el mindre maskerad som extrem vantolkning av olika religioner - eller grundar sig på odemokratiska ideologier och föreställningar, som kommunism, fascism, nazism, rasism.

Därigenom kan, bör och måste vi avskaffa allas våra verkliga fiender, de som skapar krig och elände. Med demokrati följer utbildning, utveckling och frihet. Och orsakerna till att flyktingar skapas, de elimineras.

Två saker som förenar sverigedemokraterna och vänsterpartiet

Det står alltmer klart att det är två  frågor  förenar vänsterpartiet och sverigedemokraterna.
Vilket dock de i olika mån inte vill kännas vid, sambandet alltså.

1) Båda partierna ser nostalgiskt tillbaka till den gamla sossetiden - den tid då s-partiet hade monopol på makten, bestämde och höll sin hand över "välfärdssamhället", oavsett vad det kostade ekonomiskt och i frihetsinskränkningar. Då ekonomin vad god och växande och då alla bidragssystem låg på topp (men inte höll i längden). Och då man inte brydde sig om att kollektivet var viktigare än den enskilda människan. Och integritet inte existerade som begrepp.

2) Hatet emot EU, dvs båda partierna hyllar samma slags enkelspåriga och själviska nationalism som varit och är orsaken till så mycket av krig och elände. De fastnar i detaljer som sägs missgynna "svenskarna" men glömmer medvetet att det är ett frihets- och samarbetsprojekt som gynnar demokrati och tolerans.

Intressant att se att de två partier som anses ligga på var sin ytterkant i dessa stora och viktiga frågekomplex har så stora likheter. Oreflekterad nostalgi och motvilja mot det nya och mot samarbete för frihet och demokrati.


Till slut en fråga. Vill v och sd förresten ersätta EU-medlemskapet med att Sverige går in i NATO? Som de brittiska nationalisterna och EU-fienderna vill.

Vad gör dom i EU, och vem vill man ha som sin parlamentariker?

I Expressen finns en utmärkt artikel som belyser vad europaparlamentet och parlamentarikerna gör och vill. Läs gärna länken för att kolla artikeln.
Ovanligt genomarbetad och intressant - inte minst med tanke på hur svagt och svalt media intill nu (29 april) behandlat detta viktiga val. I flera rätt djupa intervjuer så ger olika parlamentariker sin bild av hur de ser på vikten av uppdraget, hur de påverkat och vad de som ställer upp vill arbeta för i fortsättningen.  Med flera roliga och intressanta poänger...
Så framgår, inte helt oväntat, att en del sitter där, både svenskar och andra, som tack för lång och trogen tjänst i svensk politik, medan andra är (något) yngre och mycket hungriga och aktiva för att driva de frågor de känner för.  Men att de har olika temperament, och arbetsmetoder.
Några citat.
"- Om man ska bli framgångsrik här måste man kunna säga god morgon på tio språk i hissen. Det kan jag. Kan man säga tack på polska och god kväll på finska visar man att man bryr sig om sina kolleger, säger Cecilia Wikström.

Ledamöter från andra länder beskriver svenskarna som trevliga, lugna och effektiva. En bild Christian Engström, (PP), delar. Han berättar om hur det brukar se ut vid sammanträden.

- Först kommer svensken, sedan en finne. Därefter vaktmästarna som tänder lampan och sedan droppar de övriga ledamöterna in allteftersom. Oftast börjar möten 10-15 minuter sent, men det är sådant man får ta, säger han och skrattar.

Kroaten Biljana Borzan tillhör den socialdemokratiska gruppen och jobbar ofta ihop med svenska ledamöter.

- Svenskar är en bra förebild när det gäller hälsa, sociala program och arbetsmarknad. Vi har mycket vi kan lära av er. När jag vill ta reda på något, när jag vill veta mer då brukar jag vända mig till svenskarna, säger hon och drar till med en klassisk stereotyp:

- I Sydeuropa är vi mer aggressiva, svenskarna är lugnare." 

I en fråga som jag anser viktig, den personliga integriteten, noterar jag att det verkar vara svårt med personkemin mellan piratpartiets representanter och fp:s Cecilia Wikström, trots att de sakligt sett ligger väldigt nära varandra.  Möjligen p g a att piratpartiet inte är med i den liberala gruppen utan i den gröna. Synd.

Man kan tro att en liten skara svenskar, som dessutom givetvis har olika politiska preferenser, inte ska ha något inflytande eller betyda något. Men det har de, läs artikeln. Och EU är ju viktigt, och det är genom parlamentet, som har en stor makt numera, som vi som väljare kan påverka EU. Jag vill påstå¨att vi kan det mycket mera än genom att lita på våra ministrars inflytande.

I artikeln får varje svensk ledamot ge en kort presentation över vad de gjort och vad de vill. Man kan också se att det är rätt vanligt att parlamentarikerna inte är lika partitrogna mot sitt "hemmaparti" som man skulle kunna tro.  Mindre partipiska således.

Vill man så veta mera om vad partierna och deras kandidater vill så  har SVT en test, kallad Kompassen,  där man kan kolla in diverse frågor/påståenden mot några standardiserade svarsalternativ.

Visst kan du bli överraskad när du gör testet. Jag blev det. Inte för att jag har andra åsikter än de jag trodde mig ha. Nej det är snarare beroende på hur testet är upplagt, vilka frågor som valts, vilka som uteslutits, och hur svarsalternativen formulerats. Så ta det med en nypa salt. Och tänk på att ge ditt svar i de för dig viktigaste frågorna en extra tyngd. Men gör testet ändå. Trots att det inte ger någon chans att tycka till om annat än befintliga (plus ett par kandiderande) partier i parlamentet.

Det mest intressanta är kanske att man inte bara får veta vilka partier som ligger närmast ens egen åsikt (vad nu det är värt... )  utan att man kan se hur det stämmer gentemot olika kandidater.  Jag fick såldedes en "partipreferens" som inte alls stämmer, men OK en bunt partier ligger rätt nära topp (trots allt). Den kandidat som (enl testet) ligger närmast mig är en folkpartist ifrån Solna som jag inte alls kände till, Sukri Demir.  Och den piratpartist som kom högst upp för mig var inte Christian Engström eller "Farmor Gun" Svensson utan  den unge Niklas Dahl från Lund!
Och ingen enda moderat fanns bland de tio främsta som enl testet tycker som jag. Skönt. Och givetvis ingen sverigedemokrat heller... 

EU-debatt, för och emot demokrati

För ett par dagar sedan skrev jag lite om EU, att valet till parlamentet är viktigare än vi tror. Detta bl a mot bakgrund av en aktuell opinionsmätning.
Jag kan inte påstår att det är någon intensivare debatt eller starkare informationsflöde än kring det i maj stundande valet till Europaparlamentet. Men något har skrivits på bloggar och t ex på Facebook. En del  vill jag i någon mån referera och diskutera.

Eftersom jag här diskuterar europaparlamentet och dess betydelse för demokratiseringen av EU inleder jag med några rader, tagna från Wikipedia.
"Valet 2014 är det första valet sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Fördraget stärkte Europaparlamentets roll inom unionen genom att utöka dess lagstiftande befogenheter. Fördraget ger också Europaparlamentsvalen en direkt betydelse för vem som ska få bli Europeiska kommissionens ordförande (”unionens statsminister”). Kommissionsordföranden är en av de mest betydelsefulla befattningarna inom unionen; han eller hon har stor betydelse för kommissionens utformning och dess politik. Europeiska kommissionen fungerar som unionens regering och har ensamrätt att lägga fram lagförslag.

Enligt de nya bestämmelserna ska Europeiska rådet (medlemsstaternas stats- eller regeringschefer) föreslå en kandidat till att bli ny kommissionsordförande med hänsyn till utgången i Europaparlamentsvalet. Denna kandidat måste sedan väljas av Europaparlamentet medabsolut majoritet; i annat fall måste en ny kandidat föreslås. Övriga kommissionsledamöter (”unionens ministrar”) föreslås av medlemsstaterna i samförstånd med den valda ordföranden. Hela förslaget måste godkännas av Europaparlamentet innan den nya kommissionen (”unionens regering”) tillträder.

I tidigare val har utnämningen av kommissionsordföranden aldrig varit en uppmärksammad fråga i valrörelsen eftersom valet formellt sett inte har berört denna fråga. Mot bakgrund av Lissabonfördragets förändringar kommer flera europeiska partier att föreslå egna kandidater till kommissionsordförande inför valet 2014. Den av dessa kandidater som får stöd av majoriteten i Europaparlamentet efter valet väntas bli vald till nästa kommissionsordförande."

---

När man granskar argumenten i EU-debatten blir det strax klart att synen på EU och parlamentsvalet har väldigt olika utgångspunkter.

Jag och en del andra, t ex "FarmorGun", ser valet viktigt eftersom EU på olika sätt bestämmer vad som ska gälla också i Sverige. EU ligger så att säga en nivå över Sverige som nation i beslutstrappan. Därför är det viktigt att EU är demokratiskt - och fortsätter att vara ett fredsprojekt, och där folket genom sina representanter påverkar besluten i allt som ligger på EU:s bord. Inte minst vad gäller mänskliga rättigheter och ex-vis integritet. Vi konstaterar att den i sig något märkliga uppbyggnaden av EU:s beslutsorgan,  faktiskt förändrats så det från början helt kraftlösa parlamentet fått, tagit sig, alltmera makt. Ministerråd och kommission är inte helt allenarådande. Jag och andra menar att den utvecklingen till mera av demokrati genom valda ombud måste fortsätta. Alltså att EU bör vara ett folkens samarbete mera än en klubb  för regeringschefer som med hjälp av en ämbetsmannabyråkrati (kommissionen) bestämmer över våra huvuden.

Vad man kallar detta folkets samarbete är mindre väsentligt, och innehållet i sig måste också vara något som utformas av folkvalda representanter, dvs av Europaparlamentet. Även om vi som är positiva till EU gärna ser ett fördjupat samarbete i gemensamma frågor, men helst låter det som är lokalt beslutas lokalt.

Detta är det många som ogillar. En del eftersom de är helt negativa till EU, till samarbete över nationsgränserna. Dvs en i grunden konservativ och nationalistisk grundsyn. "Sverige är bäst, och vi ska inte och behöver inte samarbeta med andra."    Märkligt (?) nog är det en syn som i vart fall tidvis förmärkts inte bara hos SD utan även hos S och V, liksom hos C och Mp. Ibland hos mp samtidigt förtydligats med att de inte vill att samarbete ska ske inte bara inom Europa utan internationellt. Vilket jag inte ser som en motsättning!

Så finns det de som är kritiska till vad EU ska syssla med, att "för mycket" bestäms av EU (vilket då oftast är kommissionen), alltså en kritik av mängd eller typ av frågor. Jag kan delvis hålla med om det (subsidaritetsprincipen), men tillägger att det beror också på om besluten tas demokratiskt eller av en kombination av byråkrater och regeringschefer.

En del är kritiska just p g a att demokratin inom EU är ofullkomlig, och de varken tror att den kan bli det eller bör bli det. Och att därför parlamentet och val till det inte är så viktigt, eller rent av är onödigt.

EU-kritik har således olika innebörd eller bakgrund. Jag är EU-positiv men kritisk, vill öka det demokratiska inslaget. Andra är emot EU hur det än ser ut. Som SD, och i vart fall tidvis både c, mp och v. De tre sistnämnda vill dock sitta med i parlamentet för att kämpa för sina åsikter, och betonar inte lika starkt som tidigare sin helt negativa syn på EU. Men är ändå "officiellt" emot EU, om än i varierad grad.
Socialdemokratin har länge varit emot EU-samarbetet, "Sverige är bäst, och ute i Europa är det hemska högerkrafter som styr."  En syntes det socialistisk variant av nationalism.  Idag får man säga att socialdemokratin är splittrad om än den officiella synen är försiktigt positiv. I vart fall om Sverige genom statsministern och andra ministrar kan inlägg veto på något sätt...
I en FB-debatt har Jan Rydh, fd landshövding och socialdemokrat menat att EUs beslutsstruktur i grunden är korporativt- fascistiskt. När EU byggdes upp var en av grunderna att den "opolitiska" kommissionen och EU domstolen skulle hindra politiker dvs folkviljan att få fullt genomslag. Nå,i visst kan den ses som korporativ, men jag menar att den har succesivt förändrats - och att det bör vi fortsätta att arbeta för.   Och när han menar att EU ska vara ett mellanstatligt samarbete, dvs som NATO alltså och FN (varvid jag noterar att FN inte är ett samarbete endast med demokratier, tvärtom finns där åtskilliga diktaturer som kan både påverka och blockera beslut och ställningstaganden).  Då är jag inte med.  Konsekvensen av hans inställning är att inte vilja ha ett EU som bygger på ett demokratiskt folkvalt parlament, utan att det är regeringscheferna som skall besluta.
Rydh anser att min strävan efter demokrati i EU är naiv.  Kan så vara, men jag föredrar att vara naiv och för demokrati i st för att se en styrelseform som bygger på ett överhetsperspektiv där en politisk elit bestämmer långt över våra huvuden och skapar ett samhälle där klyftorna vidgas och medborgarna hålls utanför och övervakas så de/vi till slut inte ens vågar debattera och kritisera fritt. 

SD vill in i parlamentet för att sänka det, för att obstruera genom samarbeta med andra ultranationalistiska och främlingsfientliga partier. T ex "stoppa invandringen".

Moderaterna är på något sätt för EU, men har ändå i grunden en konservativ syn, ser hellre det som ett statligt samarbete myndigheter/ministrar emellan. Dvs en bra bit från folket.
Som jag uppfattar Piratpartiet så är det kritiskt, men inte egentligen emot  EU. Kritiken bottnar i att pp vill ha ett mera demokratiskt EU. Dvs väldigt likt fp:s syn. Som vad jag förstår faktiskt inte ändrats i någon väsentlig grad sedan fp´s socialliberala tid. Fp i EU är också bättre (= mera socialliberalt) än fp i riksdagen.

I integritetsfrågan är förstås Pp bättre och mera konsekvent än fp, men fp kommer närmast. Möjligen beroende på vilka som f.n. sitter där för fp.


Nå. Ett demokratiskt EU som närmare sig det som kan kallas Europas förenta stater, det syns mig mera smakligt än ett icke-demokratiskt EU som styrs av ämbetsmän och ministrar.  Det senare anser jag vara en konservativ och nationalistisk inkrökt syn, snubblande nära inte bara M utan även S och SD.

Delvis bra tal av Björklund, men....

Hörde, frånsett någon mening här och där, Jan Björklunds öppningstal vid landsmötet idag. På sätt och vis var det ett rätt bra tal. Det var bra framfört, och använde redan i början till ett av Bengt Westerbergs retoriska knep, dvs att knyta en fråga till en person. I detta fall till jämställdheten. Ett ämne som också för tankarna till Westerberg, möjligen för att det är sannolikt att Westerbergs tidigare nära medarbetare Maria Arnholm, som numera är minister, och haft visst inflytande även på Björklund i den frågan. Dessutom har fps profil i frågan varit rätt så låg under senare år. Så det kan vara dags att ta upp det igen. Det är dessutom en av Birgitta Ohlssons käpphästar, detta med jämställdheten.  Kanske hoppas Jan att Birgitta ska vara nöjd med detta...

De korta meningarna om utvecklingen i Afrika och om biståndspolitiken var också helt OK. Betr skolan fick han gehör för en del snärtiga formuleringar genom att sätta sin skolpolitik i motsats till socialdemokraterna och deras dåliga meritlista. Framhöll att kommunaliseringen av skolan är  orsak till en del av dess problem. Och att han vill behålla den valfrihet som finns med friskolorna, däremot ska den vinstfixering som en del har bort.
Han var duktig på att sätta sin och fps politik i relief till sossarnas även i andra frågor, t ex energipolitiken, där Löfvens vacklande och miljöpartiets  politik utgör en stor fara för industri och jobb.
Och i EU-politiken betonade han att "Ensam är inte stark". Helt riktigt. EU är en organisation för samarbete, för fred och frihet. Det måste då också vara målsättningen för ett socialliberalt parti att arbeta för det. Inte bara i EU utan även i Sverige.

Men, men,  de vackra orden gör mig inte nöjd. De frågor han lyfte fram satte han just i kontrast till sossarnas, trots att det största motståndet idag nog finns hos de övriga allianspartierna, och främst då hos moderaterna. Han ironiserade hårt om sossarnas motstånd mot jobbskatteavdragen, och att de alltid när de genomförts accepterat dem. Men berörde inte med ett ord att de dragit undan resurser för välfärdspolitiken. Tvärtom menade han att avdragen gett fler skattebetalare! Vilket verkligen är en "sanning" som är svårbevisad. Mig veterligt finns ingen seriös undersökning som visar att det kommit fram fler jobb på grund av sänkt skatt på arbete. Har pensionärerna återgått i arbete, utan att skuffa undan andra? Har sjuka blivit friska på grund av lägre sjukpenning? Har arbetslösa fått jobb plötsligt just på grund av A-kassan är hårdare beskattad av lönearbete? Nej, nej, nej. Visst har den redan välmående medelklassen (som också består av de flesta LO-jobbare) får mera pengar att röra sig med. Men det har inte gett mera jobb. Däremot har klyftan till de som inte har jobb, är sjuka eller pensionärer vidgats. Det ser jag inte som socialliberalt.
Björklund påstod att jobbskatteavdragen inte inneburit att det behövt skäras i välfärden! Vet han inte vad han varit med om att besluta? Har han (och fp-topparna) ingen verklighetskontakt med hur det funkat ute i vardagen? Han påstår hur allt "bra" ökat. Det kanske det gjort i någon mån i några fall, men inte generellt och inte som det borde ha gjort med en socialt ansvarstagande liberal politik.  Om nu allt blivit så mycket bättre, hur kan det då komma sig att bristerna finns snart sagt överallt och klagas över. Sämre omsorg, sämre åldringsvård, sjukvård om inte fungerar, fler och fler som får allt svårare att få jobb och som inte klarar sig på a-kassa, sjukpeng och fattigpension. Nej välfärden har inte byggts ut, men klyftorna har ökat mellan de som har och som inte har. Därmed har även ofriheten för de sämst ställda ökat.

I regeringsfrågan var han fortsatt negativ till blocköverskridande politik. Ironisk över vilka ministrar som kan komma med en röd-grön mardrömsregering, speciellt då betr ministrar från mp och v.  Och visst, en del exempel kan verka skrämmande. Björklund menade att det var "att köpa grisen i säcken" att rösta på röd-grönt.
Samtidigt inser han inte att det inte är så stor skillnad om man väljer ett alliansparti. För vi vet inte hur stora resp parti blir. Moderaterna blir förmodligen störst, tyvärr. Men hur blir det med en allians bestående av m + fp. Kommer c+kd få det gehör för sina frågor som de "lovas" i ett alliansmanifest?  Vad blir kvar av fp-profil för ett fp på gränsen till spärren, med ett jättestort och helt dominerande m-parti? Vilket inflytande får SD för att stödja en alliansregering mot de röd-gröna?

Vore det inte bäst om väljarna fick veta vad varje parti vill, och sedan får valresultatet vägleda om vilken regering som kan bildas för en anständig politik. Inser verkligen inte Björklund och de entusiastiska landsmötesombuden att en bra, socialliberal politik lättare kan genomföras vid en samverkan över blockgränserna? Därmed skulle man slipp moderaternas bromsande högerinflytande, och kan samtidigt minska framför allt vänsterpartiets inflytande över en s-regering. Och mp´s excesser kan reduceras så att deras till en del socialliberala inslag i stället kommer fram.

Fp vill mera, fp är inte nöjt, enl Björklund. Men han har inte övertygat mig om att förbättringarna, fler reformer i rätt riktning och social välfärd för alla kan genomföras med fp som stödparti för moderaterna.
Det fp under Björklund vill är i första hand inte det de säger sig vilja, och redan det är inte nog, nej det Björklunds fp vill det är att medverka till moderatpräglad högerpolitik.
---
Sen kan jag ju ironisera över att Björklund med detta anser sig "sticka ut" i Alliansen. Samtidigt som han för sitt liv vill vara just inom den. Haha.

Och nog är det "lustigt" att ungliberalerna (LUF) är nöjda med att fp vill föra en ekonomisk politik till höger om högerpartiet moderaternas. Att de gillar betoningen på jämställdhet och en skärpt lag om uttalat ja före samlag, det kan ju verka bra, men närmast parodiskt när de vill regera ihop med andra allianspartierna som inte alls är på den linjen.

Trots ett i delar bra tal så gav det mig mest intryck av tom retorik. Något som medlemmarna applåderade, och därmed visade att de inte är benägna att byta ur Björklund eller byta tillbaka till socialliberalismen. Inte nu före valet.
Hur det blir efter valet, det kan bli en annan sak.

För att rädda EU (inkl Grekland m fl krisländer) krävs en återgång till grundarnas principer

Rubriken ovan: "För att rädda EU (inkl Grekland m fl krisländer) krävs en återgång till grundarnas principer" kan ses som en stark sammanfattning av en intressant kolumn i dagens DN (25 juni). Inlägget är skrivet av den amerikanska statsvetarprofessorn Anne-Marie Slaughter, vid Princetownuniversitetet. Jag hittar inte artikeln på nätet, i papperstidningen finns den dock på sid 5 i dagens tidning.

Jag är för EU, men självfallet finns där mycket att anmärka och kritisera. Inte minst i hur det idag styrs. Men t ex EU-parlamentet är då och då en ljusglimt i kampen mot byråkrater, kommission och maktgalna ministrar.

Slaugheters artikel har rubriken: Utveckla samarbetet i Europa. Där hon vill se ett samarbete i Schumans och Monets anda, som skulle rädda bl a Grekland och hela "Club Med"-området... För att, som EU var tänkt, säkra fred och framsteg.

Inledningen känns lite långsökt, men sedan blir det klartext. Hon frågar, Kan vi vänta oss att greker, spanjorer och portugiser ska finna sig i påtvingade åtstramningar därför att Tyskland och andra nordeuropeiska länder anser dem slösaktiga och lata? Det skapar ju bara bitterhet när det är samarbete som behövs.
Hon målar upp hur Grekland kunde leva upp som en förebild för demokrati och förnyelse och pekar t ex på förekomsten av naturgas i östra Medelhavet. Och påpekar snabbt att idag så är det många nationer som i nationell egoism kämpar om "rätten" till dessa fyndigheter. En egoism som är en stor konflikt och krigsrisk. Men att det samtidigt är konfliker som borde kunna lösas om EU besinnade sig och återgick till hur EU var tänkt och faktiskt fungerade från start, när de forna fienderna Tyskland och Frankrike bara några år efter andra världskriget skapade ett fruktbart samarbete i fredens tecken. Och det skulle, rätt tillämpat, göra Grekland till en fullvärdig partner i ett förnyat EU. (Vilket ju också rimligen skulle mildra smittoriskerna av dagens kris. Min anmärkning.) Mycket tänkvärda synpunkter.

Samtidigt noterar jag att Merkels och Anders Borgs svältkursmedicin för Grekland i flera artiklar i DN starkt ifrågasätts. Tyskland är inte oskyldigt till utvecklingen. Senast i gårdagens DN.

Min kommentar är att självfallet ska lån betalas. Men det är inte vettigt att ta död på låntagaren på köpet. En viktig lärdom är att ifrågasätta den extrema låneekonomin, och att sätta in åtgärderna på rätt sätt och i rätt ordning.

Rättssäkerhet, en förutsätting för demokrati

Läser i SvD att Carl B Hamilton och Johan Pehrson (fp) skriver om att ställa krav på större rättssäkerhet för de nya EU-medlemmarna Rumänien och Bulgarien. Detta pga bl a korruption och organiserad brottslighet. Visst, det låter ju bra. Självklart skall medlemsländer inom EU, likafullt som andra länder som anser sig demokratiska har ett säkert och stabilt rättssystem. Det är ju förutsättningar för demokrati. Om människor inte kan känna sig säkra för övergrepp av olika slag, om organiserad brottslighet och korruption finns så underminerar det hela den demokratiska tanken.

Dock, som världen - inklusive Sverige - ser ut idag så har jag lärt mig att bli misstänksam emot många politiska utspel. De kan förefalla välmenande, men vilka underliggande motiv ligger bakom dem? Vad vill man egentligen med föreslagen? Är förslagsställarna nyttiga idioter, som (kanske) springer olika lobbyisters ärenden? Eller har de själva en inställning, som gör förslagen dubbelbottnade ur demokratisk synpunkt?

Jag måste då erkänna att jag har vissa farhågor både när det gäller Carl B och Batong-Johan. Carl B är en duktig ekonom, men betr integritetsfrågor finns stora frågetecken (FRA-lagsförkämpe!). Johan Pehrson är inte bara en rabiat anhängare av FRA-lagen utan har ju en mängd oliberala ställningstaganden i medborgarrättsfrågor (inkl kissprov av ungdomar) mm.

En grupp medborgare, som i dessa länder inte är rättssäkra är romerna. Ja, romernas rättssäkerhet är öht tveksam inom flera andra EU-länder också. Självaste Fredrik Reinfeldt har en märkligt mjuk inställning till andra länders förföljelse av romerna.

Men det stannar inte vid detta. Som svenskar har vi drabbats av en FRA-lag, delvis pga dessa herrar, som kränker vår integritet och rättssäkerhet. Att FRA-lagens "plåsterlappar" inte funkar har vi fått ny information om bara häromdagen. En sådan syn på rättssäkerhet är inget vi bör exportera till EU. Och nog finns aspekter på polissamarbete inom EU som förtjänar att ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt.

Att ett lands alla invånare kontrolleras in på skinnet, det ökar sannerligen inte rättssäkerheten. Polis- och spionvälde är inte rättssäkerhet. Tvärtom. Det gäller både i Sverige och i andra länder. Exemplet Egypten visar också att enorma polisresurser och en övervakning av medborgarna inte är tecken på vare sig rättsäkerhet eller på demokrati i vidare bemärkelse.

Så visst, brottslighet ska bekämpas. Ibland kan man dock ifrågasätta vad som är brottslighet (är det att motsätta sig överhetens övervakning?) - och ännu mera: bekämpa brott och brottslingar, inte övervakning av varje människa som vore hon en presumtiv brottsling!

Men EU vågade säga det Reinfeldt är för feg att göra

En av de saker som gjorde mig mest upprörd i teves utfrågning av Reinfeldt förra veckan var hur han mjäkade och fegade ur när det gällde Frankrikes behandling av romerna. De är ju EU-medborgare och har samma rätt som alla inom EU att fara till ett annat EU-land under tre månader utan speciella formaliteter. Och givetvis inte riskera att kastas ut som andra klassens EU-medborgare!

Nu har EU sagt sitt. Det var ord och inga visor. En upprörd EU-kommissionär som läxade upp Frankrikes regering efter noter! Så skönt att höra! Som Frankrike gjort får man inte göra mot romerna. Nu hotar EU med rättsligt efterspel mot Frankrike. Vad jag förstår står de flesta svenska EU-parlamentariker bakom EU i detta. Dock tydligen inte de som ingår i den konservativa gruppen - moderaterna! Om jag uppfattade radiokommentaren rätt.

Och Reinfeldt han bugar för Frankrike och skrapar med foten. Beklämmande. Men inte så konstigt med tanke på hur hans egen utvisningsminister T Billström agerat ytterst snarlikt Frankrike.

Vet hut Reinfeldt och Billström! Vet sjufalt hut! Den enda i regeringen som visat ryggrad var Birgitta Ohlsson (fp), EU-ministern. Reinfeldt bör som statsminister be både romerna och Ohlsson om ursäkt, och omgående ändra sin politik så den stämmer med vad som gäller för alla EU-medborgare!

Städerskans barn, valpropaganda eller överlevnadsstrategi

Såg en del indignerade inlägg på Facebook inför Uppdrag granskningprogrammet om Städerskans barn. En del alliansanhängare befarade att det skulle vara ett angrepp på RUT. Och de rödgröna kanske hoppades på det.

Nå, makthavare har aldrig gillat att bli granskade. Vare sig de för tillfället befinner sig i regeringsställning eller hoppas på att bli det. Uppdrag granskning är en hackkyckling för makthavare av mångahanda slag.
Programmet handlade om att en del EU-länder faktiskt är så fattiga, inte minst p g a finanskrisen, att det finns människor som för överlevnadens skull känner sig tvugna att arbeta utomlands. I detta fall i Sverige. För att barnen ska få mat i magen, och kläder på kroppen.

Det gick faktiskt inte ut på att skylla på RUT. Att kalla det ett partiskt inlägg i valdebatten är löjligt överkänsligt, kritik måste man kunna ta. Men här var det inte emot RUT i sig. Det behövs ingen överdriven intelligens för att inse att det var barnens parti de tog. Och att mödrarna visserligen kände smärta i att behöva lämna sina barn kvar i hemlandet, medan de for till Sverige för att arbeta. I dessa fall som städerskor. Att man plockar ut just städerskor, det kan förstås man fundera omkring, är det värre att arbeta utomlands som städerska än något annat? Värre än att jobba som snickare eller rörmokare? Värre när kvinnan arbetar borta än när mannen gör det?

Att människor far utomlands för att försörja sig är ingen nyhet i sig. Ansågs det som speciellt graverande att det kan ske för folk som bor i nära europeiska länder som Lettland och Polen? Att det är värre än när t ex filippinskor (och filippinare) är gästarbetare i rikare länder?

Nej, det är inte RUT-avdragets fel att utländska kvinnor får chansen att bidra till sina barns försörjning. Det inser varje tänkande människa, och det påstod inte programmet heller. Däremot illustrerade programmet att det är svårt för människor att överleva när de inte har jobb, att de ibland ser sig nödgade att fara lång väg för att få en inkomst. En överlevnadsstrategi.
Det är ju något som allianspartierna brukar se som föredömligt.

Problemet är dock att barnen kommer i kläm. När mamma eller pappa inte är med dem så mycket som de skulle önska. I princip är det likvärdigt med, om än i något mindre grad, när föräldrar måste arbeta och barnen sätts på dagis... I de fallen brukar dock båda de svenska blocken anse det mindre skadligt... Tänka sig.

Köp ett parti, Zlatan!

Det här handlar om Reinfeldt och hans syn på valet, om vad som är viktigt i Sverige, för oss väljare. Ekonomi alltså. Och Reinfeldt har en mängd likasinnade politiker omkring sig, i m och i andra partier.

Alltså. Det farliga med sverigedemokraterna är att de kan rasera svensk ekonomi, anser Fredrik. Inte deras främlingsfientlighet. Skrev just ett litet inlägg om det.

Europarådet anser att det brister i redovisningen av hur de svenska partierna finansieras. Det är en demokratisk brist att inte partierna visar varifrån de får bidrag. Främst då ifrån annat håll än i form av offentligt partistöd. Som väljare ska vi veta om det finns finansiärer som kan köpa sig inflytande över ett parti.

Men moderaterna säger nej. Det hotar "valhemligheten". Plötsligt blir m värnare av en integritetsaspekt. Det kom överraskande lägligt för dem. Integritet är inte annars deras paradgren precis!

Jag ser det som ett svepskäl. Visst kan valhemligheten bevaras även med en öppenhet i redovisningen.

Men moderaterna kanske inte har rent mjöl i sin egen pengapåse? Upp till bevis! Låt oss testa er!

Och hur kommer det sig att ni inte vill följa en uppmaning från ett Europeiskt organ för demokrati, som Europarådet är?

När det gäller EU och datalagringsdirektivet, det som verkligen skulle kränka den personliga integriteten, då har ni inga invändningar. Då vill ni bara vänta till efter valet, så ni ska kunna smyga igenom det.

Nu är EU och Europarådet inte samma sak. Men ändå, ditt och ditt partis förhållningssätt Fredrik, visar på hur olika ni ser på följsamhet till europeiska samarbetsorgan beroende på frågan. Att dölja er partifinansiering är viktigare för er än att skydda medborgarnas integritet.

Men är det Reinfeldt som har rätt, då Zlatan, du kan ju köpa ett parti, exempelvis moderaterna.

Använd gärna något av dina kreditkort. USA kommer visserligen då få veta vad du gör med dina pengar, men vad gör väl det.

För Zlatan, du har väl rent mjöl i påsen?

Men har Reinfeldt det? Och vem avgör det?

Ny kommissionär, Cecilia M

Att utse Cecilia Malmström, nu EU-minister (fp), till Sveriges nya kommissionär är ett bra val. Hon kommer säkert att göra bra ifrån sig. Det brukar hon göra. Jag skulle gissa att hon blir klart effektivare än Margot Wallström.

Dock innebär det en försvagning av regeringen, trots att hon gentemot allmänheten trots allt är lite okänd, och i skuggan av Carl Bildt.

Även för fp är det en förlust. Hon är en av de som mer än väl skulle kunna ersätta Jan Björklund som partiledare. Nu placeras hon bort en bit från den svenska politiken. Även som folkpartist arbetar hon lite i skymundan, men skulle nog kunna växa som partiledare. Dessutom är hon faktiskt lite mera liberal, ja till och med socialliberala tendenser, än vad Jan Björklund är. Jag tror inte hon skulle kunna bli den som fick fp att återvända till liberalismen, men en bit på väg skulle hon nog orka med. Och kanske, med lite tydligare liberala signaler skulle måhända en del nedtryckta eller avsomnade liberaler inom fp vädra morgonluft.

Nu blir det inte så. Det blir i stället EU som får Cecilia. Frågan nu är vilken post hon får ta hand om.

Tvingande frivillighet

Tobias Billström och MIV har en tid närmast skrutit över att de fått asylsökande irakier att frivilligt återvända till Irak.
Det låter ju bra. Lät bra.
Men nu visar det sig att denna frivillighet har varit ytterst påtvingad. Om de inte "frivilligt" låter sig skickas till norra Irak, så tvingas de att bli dumpade i Bagdad. Och inte minst för kristna irakier, som ju förföljs i Irak, är det livsfarligt.

Så då tar de skeden i vacker hand, åker till norra Irak, som inte heller är riskfritt, och snarast möjligt så reser de till Canada eller något annat mera humant inriktat land utanför EU, och söker asyl undan förföljelsen i Irak.

Även Arvid Falk skriver om detta.

Svensk flyktingpolitik är märklig och inhuman.

Fp-nytt. Godnatt eller godmorgon för liberalismen?

Nå, tyd nu inte rubriken som att liberalismen och folkpartiet är något som till varje pris hänger ihop. Men ändå...

Lars Leijonborg avgår som minister. Rent politiskt har det knappast någon betydelse... Eller har det det? Leijonborg sågs, bl a av mig, som motståndare till både nyliberaler och "betongliberaler" t ex då Jan Björklund utmanade honom i partiledarstriden omkring 2000. Men efter 2002 gled han och därmed partiet alltmer åt höger och gav plats för folk av Johan Pehrssons typ. Därför vara det 2007 bara naturligt att Jan Björklund tog över i kompani med Batong-Johan. "Naturligt", men inte önskvärt för den som ser sig som (social-)liberal.

Det intressanta blir vem som utses efter Lars L som högskoleminister. Blir det Johan Batong, då känns det verkligen mycket tungt för luttrade (och/eller avhoppade) folkpartister. Då är det godnatt.
Till exempel Erik Ullenhag vore ett betydligt bättre namn. Som minister skulle han - förhoppningsvis - kunna låta sin socialliberalism tona fram bättre än idag, då han som partisekreterare måste vara en till partiledningen följsam tjänsteman.

Något mera positivt kan man dock se det faktum att Olle Schmidt utses som gruppledare för fp i Europarlamentet. Olle är den av de tre som invaldes som bäst kan försvara integritetsfrågorna. Nu kan vi bara hoppas att han kan lotsa de andra två (Marit Paulssen och Cecilia Wikström) rätt.
Och så blir det han som ska förhandla med piratpartiet om de vill bli med i ALDE-gruppen i EU.
Vilket bl a Annika Beijbom hoppas att de vill och blir.

F.ö. noterar jag att snart sagt varje dag så är det någon som i min blogg läser det som Hans Lindblad skrev i fjol höstas om fp´s agerande i FRA-frågan. Vi är väl en del som undrar om regeringen ska förstöra ännu en sommar med den frågan.

Vem ska få vara med, del 2.

På onsdag ordnar riksdagen själv en partiledardebatt. Det får den ju göra. Om någon tycker det är intressant just nu, är en annan sak.

Igår, söndagen den 17 maj, 3 veckor före valet till Europarlamentet, ordnade SVTs Agenda en partiledardebatt på en timme och trekvart. En debatt som först förutskickades handla om valet till europaparlamentet (EP). Det vore ju också logiskt, så nära detta val. Så kom kritik om vilka som skulle få vara med (se bl a Scaber Nestors bloggposter), och det skedde en gradvis gliding av vad som skulle debatteras liksom av motiveringarna till vilka som skulle få vara med.

Jag har svårt att svälja både inriktningen av debatten, liksom av motiven för vilka som skulle få delta. Trots att de senare liknar de motiveringar som SVT "alltid" haft. Tiderna förändras ju.

Visst kan det vara motiverat med partiledardebatter, även i teve, men inte direkt före ett val till ett parlament där inte partiledarena deltar. Vem skulle finna det motiverat med en debatt tre veckor före ett riksdagsval där det var eu-parlamentariker som debatterade eu-frågor?

Nu kom det igår visserligen en liten gnutta fildelning (!) in i debatten, men det gör inte saken bättre.

Det enda raka är att den närmaste tiden före ett val, säg 6-8 veckor, så ska stora debatter i media handla om detta val. Inte om något annat val som kommer mer än ett år senare.

Deltagare bör rimligen komma från de partier som dels sitter i det parlamentet och med kandidater som ställer upp för dessa partier, dels företrädare för eventuella nya partier som enligt seriösa opinionsmätningar visat att de har en klar chans att bli invalda. Det kan definieras som att de nått runt fyra procent i mätningar strax före och i början av valrörelsen vad gäller val till riksdagen och vid val till EP när opinionsmätningarna visar på (minst) ett mandat i detta val.

Däremot finns ingen större anledning att låta "enprocentspartier" delta i alla teve/radiodebatter. Förutsatt att de givetvis utsätts för normal nyhetsbevakning i övrigt.

Tycker jag.

Det innebär att i EU-valdebatter nu (som den igår, som borde varit en EU-debatt!), bör m, fp, c, kd, s, mp, v, jl och pp få delta.

Vilka som ska få delta i riksdagsvalsdebatter nästa år, förutom de partier som nu sitter i riksdagen, bör avgöras av hur opinionssiffrorna ser ut i juli-augusti nästa år. Inte av hur de ser ut nu eller av vilka som kommer in eller slås ut i valet till EP om tre veckor.

Vem ska få vara med?

Både Christian Engström (pp) och bloggaren Scaber Nestor undrar och är upprörda över att piratpartiet inte får vara med i kvällens partiledardebatt i teve2:s Agenda.

Jag är inte direkt upprörd, jag har ju varit med ett tag och vet hur resonemangen brukar gå om detta. Men visst känns det lite märkligt ändå.

Först och främst känns det märkligt att partiledarna ska ha en debatt inför valet till europaparlamentet. De ställer ju inte upp!
De som borde debattera är förstanamnen på resp partis EU-valsedel! Teve borde ge dem chansen att visa sina mer eller mindre attraktiva nunor. Och framför allt, sina åsikter betr frågor som rör EU och dess parlament!

Nu förstår jag dock att alla möjliga partier inte kan tas med i en debatt av detta slag. Men visst känns det "lustigt" att begränsa sig till riksdagspartierna plus junilistan, som endast sitter i Europaparlamentet.

Om ett eller flera riksdagspartier åker ut ur EU-parlamentet, ska det ändå få vara med i debatterna i teve inför nästa EU-val? Det vore logiskt, men...

Jag tror nog att teve i sista stund kommer att släppa fram även (pp) i några debattsammanhang före den 7 juni, om opinionssiffrorna håller i sig och om kraven blir nog högljudda.

Men - visst vore det dags för teve att hitta någon mera flexibel princip för partier som får vara med i debatter och presentationer än dagens. En princip som gick på något slags aktualitetskriterium. Medges att det kan vara svårt att formulera, men ändå.

Demokrati i solsken bara (uppdat.)

M-ledaren, tillika statsministern Fredrik Reinfeldt har kommit överens med opposionspartiernas ledare om borgfred under Sveriges ordförandeskap i EU. Det låter väl bra. Man ska inte käbbla i onödan.

Hoppsan, käbblar politikerna i onödan annars då?

Nå, visst kan det låta bestickande att tona ner eventuella motsättningar betr t ex utrikespolitik under den tid som Sverige genom statsministern ska försöka ordning på EU. Men ändå, det känns fel.

Demokrati bygger ju på att det är fri debatt, en fri och självständig opposition, yttrandefrihet etc. Det är ju något som inte bara kan gälla i vackert väder!
Reinfeldt liksom Mona Sahlin betonade att det är kristider och att "vi" måste hålla ihop för att ro EU-skutan.
Aj aj. Jag som trodde att demokratin måste tåla oväder också. Till och med att fri debatt, opposition är än viktigare i snålblåst. Att sopa meningsskiljaktigheter under mattan hör mera hemma i totalitära sammanhang.

Jag känner en instinktiv ovilja emot att tysta debatt. Men på något sätt är det symptomatiskt att denna regering så gärna vill ha kontroll över vad som sägs. Det ligger helt i linje med dess agerande i frågor som FRA-lagen, Ipred, datalagringsdirektiv etc.
Kontroll och tystnad.

Det märkliga är att oppositionen inte har några invändningar.
Svenska folket förtjänar både en bättre regering och en bättre opposition.

UPPDATERING. Denna text publicerades som debattartikel i Norran (Norra Västerbotten) onsd den 13 maj. http://norran.se/asikter/debattartiklar/article288696.ece

Räcker kossorna till Bryssel den 7 juni?

Opinionsinstitutet Synovate har en dagsfärsk (30/4) undersökning inför valet till europaparlamentet (EP). Dels ligger (m) aningen över (s) i den mätningen, båda på knappt 30%, dels visar den på drygt 5% till piratpartiet (pp). Det betecknas i DN som en sensation.

Kanske det, men knappast en oväntad sensation. Efter mycket märkliga turer i den svenska politiken har misstron mot de gamla riksdagspartierna spritt sig i breda väljargrupper. Riksdagspartierna har alla, mer el mindre, glömt bort eller nonchalerat de viktiga frågorna om rättssäkerhet och integritet, dvs fundamentala frågor rörande medborgarrätten.

Märkligt nog har det inte ännu lämnat synbara tecken i opinionsmätningarna. Möjligen beroende på hur dessa utförs (tel-intervjuer till fasta telefoner) och hur frågorna ställs, och vilka frågorna är. Kanske är dock denna mätning ett första tecken till att väljaropinionen nu kommit in i mätningarna på ett för såväl opinionsinstituten som gammelpartierna överraskande sätt.

Visst finns det osäkerhet i mätningen, det gör det i alla. En sådan faktor är att hälften av de tillfrågade inte tar ställning till något parti alls! Det betyder att valet till EP inte engagerar som det borde, men också att där finns utrymmer för ytterligare överraskningar!

Håkan Brors i DN spekulerar i att fp:s oväntat hyfsade siffra (9%) kan bero på Marit Paulsens dragkraft. Det betvivlar jag. Att hennes engagemang för kossorna i EP fortfarande skulle vara så populärt. Nej, det kan jag inte tro. Tvärtom tror jag att hon kan vara ett sänke för fp. Hennes inställning till de aktuella frågorna inom EU (som ju fortplantar sig även till svensk politik i form av FRA-lagar, Ipred, TPB-rättegången, datalagringsdirektiv etc) rörande integritet och medborgarrätt är ju direkt skrämmande utifrån ett liberalt perspektiv. Visserligen i linje med fps nationella linje f.n. men likafullt direkt oliberalt!

Den som däremot förtjänstfullt agerat liberalt och med ett medborgarrättsperspektiv är listtvåan och nuvarande fp-ledamoten i EP, Olle Schmidt. Inom den medborgarrättsvärnande bloggarvärlden är han ett aktat och uppskattat namn. Ett namn som ger frustrerade liberala väljare ett alternativ till att rösta på (pp).

Piratpartiet har ett märkligt namn, som för mognare väljare, ger intryck av ett dåligt skämt. Men ser man lite djupare, och med unga, fräscha ögon hittar man ett parti som i sina profilfrågor visar en klart liberal grundsyn. De värnar medborgarens integritet, rättssäkerhet gentemot både stat och starka internationella mediabolag och deras lobbyister. (pp)s svaghet är att det - helt självvalt - inte presenterar ett program som omfattar hela spektrat av politiken.
(pp) har ingen avsikt att förbli ett parti som de andra, det vill genomföra sina frågor. Deras avsikt är att förhandla fram bra resultat för sina frågor och ger då de andra frågor mindre tyngd.
Hur det kommer att lyckas är förstås en annan fråga. Men inställningen är verkligen långt ifrån den som de maktsugna partierna, som alltid vill sitta vid makten!, har Kanske är det också en attityd som attraherar fler väljare än de etablerade partierna vill tro.

Kanske kan det också vara så att klara besked i ideologiska frågor är något som alltfler väljare vill se. Oavsett vilken ideologi det gäller. Man vill ha en reell valmöjlighet, och att partierna står för sina grundläggande värderingar. Inte att de springer ifrån dem i praktisk politik.

Noterbart i mätningen är också att förutom (m) och (s) ligger småpartierna på en nivå som motsvarar vardera ett mandat. En smärre uppgång för fp skulle ge partiet två mandat. Vilket är kraftigt mera än fp får i mätningar betr riksdagssympatier. Förra valets sensation, junilistan, utplånas i det närmaste och sverigedemokraterna lockar inte i detta val.

Det mest intressanta är dock vad som händer med piratpartiet. Kommer det att öka ytterligare? Kommer dess fina siffra nu innebära något i de etablerade partierna inställning, till (pp) och till sin egen framtoning?

(Denna text skrevs egentligen för ett annat forum, men även om en del av vad jag skriver här redan är känt bland bloggare, så kan det stå här som en kommentar till en intressant opinionsundersökning. Den skrevs dessutom innan jag sett andra bloggares texter om detta. )