Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

Nu vill också telebolagen stoppa utvecklingen, för att säkra sina inkomster

Telebolagen är sura över nätets gratistjänster. Som Skype m fl. Så skriver SvD.


Jag noterar alltså att de konventionella telefonbolagen vill sätta hinder för den (hittills) gratis internettelefonin (som i o f sig kan vara av dålig kvalitet) och att SMS-andet tycks stagnera eftersom fler och fler hittar nya vägar för snabba meddelanden.

Jag tycker mig ana inspiration från den s.k. upphovsrättsmaffians agerande för att bevara gamla, dyra strukturer och förhindra fri konkurrens och utveckling.

T ex Telia håller på att utveckla en teknik för att stoppa gratis internettelefoni.

Vad är nu detta annat än försök att på olika sätt skapa skyddmurar kring sin egna affärsidé och teknik. Precis av samma innebörd som skyddstullar, Ipredlagar och liknande. Man (= telefonbolag, skivbolag, filmbolag, bokförlag etc) vill inte ha konkurrens genom att andra utvecklar ny teknik, som kan sälja varor eller tjänster billigare och mera konsumentvänliga än det som de själva står för. Upphovsrättsindustrin ropade på lagstiftning för att skydda sin bransch, och aningslösa (?) politiker ställde tjänstvilligt upp för att förhindra en fri konkurrens. De gamla telefonbolagen verkar använda tekniken, inte för att förbättra sin produkt, utan för att hindra konsumenterna att använda annan, ny och billigare teknik.

Telefonbolagen får inte intäkter i den utsträckning de vill. Vinsterna sjunker. Men på en fri marknad med en fri konsumentvänlig konkurrens så gör man inte så. Fri konkurrens innebär att, i detta fall, telefonbolagen får acceptera att det finns andra som kommer med nya produkter/tjänster. De bör istället utveckla sin teknik och sina tjänster så att de blir prisvärda för konsumenterna. Inte att stoppa ny teknik och hindra konsumentmakten genom lagar eller utvecklingshämmande teknikfiffel.

Jag är, mot bakgrund av de senaste årens politiska klimat, allvarligt oroad över hur riksdag och regering kommer att agera. Vi har en icke-socialistisk regering, som säger sig vara för en fri marknad för konsumenternas bästa. Men dess agerande är illavarslande, genom IPRED-lagen och annat som är mera i socialistik konservativ regleringsanda för att skydda det gamla och emot det nya.

Politik i hjärnan?

Vill man vara elak kan man ställa sig frågan om detta med politik har något med hjärnkapacitet att göra. I vart fall kan man ha sina tvivel ibland både när man hör s.k. toppolitiker som "vanlig väljare" uttala sig.

Må vara hur det vill med detta, men nog är ändå det en intressant nyhet att forskare tycker sig ha funnit samband mellan politiska åsikter och vilka delar av hjärnan man använder mest. Detta refererat i SVT Vetenskap.

Bland annat har man redan tidigare kunnat identifiera att människor med en liberal syn har en större förmåga att hantera motstridig information och de med en konservativ syn har större förmåga att känna igen hot om fara. Nu avslöjar en ny rapport som publiceras i Current Biology att skillnaderna i politisk inriktning är länkade till skillnader i själva strukturerna i våra hjärnor.
Individer som kallar sig själva liberala tenderar att ha en större främre hjärnbark, medan människor som har en mer konservativ läggning har en större amygdala.

Det är dock oklart vad som egentligen påverkar vad. Alltså, har vi en viss politisk sympati för att vi har en viss struktur i hjärnan, eller förändras våra hjärnor rent fysiskt beroende på hur vi ser på saker?

Nu är det faktiskt inte så att höger eller vänster är solklara begrepp. Förutom att de kan definieras olika så är det en endimensionell syn - och att folk kan ändra åsikt under livet påpekar också forskarna.

I det sammanhanget vill jag dock göra ett påpekande. Att byta parti är inte detsamma som att byta ideologi. Tvärtom beror det ofta på att partiet bytt åsikt. Och våra grundläggande värderingar får vi ofta tidigt i livet. Erfarenhet och kunskaper kan i någon mån nog modifiera värderingarna, men frågan är hur mycket och hur ofta det sker. Eller om det är så att vi (samhället, politikerna, forskarna) som blandar samman begrepp som partiprogram med grundläggande värderingar/ideologier.

Ett nytt parti... men vad vill det?

Det var några veckor sedan jag först stötte på nyheten att det bildats ett parti vid namn Landsbygdsdemokraterna. Lite senare såg jag också en snutt om detta i en nyhetssändning i teve. Snällt och beskedligt, verkade det, kryddat med lite landsbygdsnostalgi.

Nu ska jag säga att jag vuxit upp på landsbygden och levt större delen av mitt vuxenliv i mindre städer och tätorter, sådana ställen som stockholmare med lätt förakt kallar landsorten eller "landet". Min politiska grund är det folkligt förankrade frisinnet. Det som idag oftare kallas, med möjligen aningen bredare tolkning, socialliberalism. Det definierar jag som en socialt ansvarstagande liberalism, vilket på intet sätt ska förväxlas med socialism. Frisinnet har sina rötter främst på "landet" (där de flesta bodde, faktiskt) hos småfolket där, småbrukare, hantverkare, lärare etc, folk som ofta också fostrats i folkrörelser som frikyrka, nykterhetsrörelse och fackföreningsrörelse. Den ideologin satt djupt hos dessa även om man inte alltid läst en massa politisk teori. Dock har jag även verkat en period i Stockholmsområdet, och även läst statsvetenskap, både om liberalismen och andra ideologier.

Den som vill läsa mera om hur jag beskriver socialliberalismen kan läsa i vänstermarginalen på denna blogg.

Vad jag förstår har Landsbygdsdemokraterna startats som en reaktion på centerns utveckling. Centern hette ju bondeförbundet och som jag lärde känna det i min ungdom var det ett intresseparti främst för mera välburgna bönder. Ett parti som gärna kompromissade om vad som helst bara det främjade böndernas intressen. När folk började flytta från landsbygden i allt högre grad kände bondeförbundets ledning att man måste söka väljare även i städerna och bytte namnet till centerpartiet. Det tog några decennier av utveckling (där kärnkraftsmotståndet en tid var centerns signum) innan centern faktiskt började anamma en del liberala idéer och fick en del väljarframgångar i städerna. Jag började hoppas på centern, eftersom samtidigt försvagades socialliberalismen inom folkpartiet. C beskrev sig till och med som socialliberalt en kort tid, men de facto blev det mera av neoliberalt med sin framtoning av "Stureplansliberaler" som Fr Federly. Så blev det en Alliansregering, där både centern och fp ingick och där de sprang ifrån sina socialliberala idéer i hög grad. De svek sådana liberala idéer som integritet och rättssäkerhet.

Det märkliga är att Landsbygdsdemokraterna (Ld) inte verkar ha reagerat på detta svek, utan främst motsätter sig att centern sökt anpassa sig till en samhällsutveckling som innebär att de flesta människor lever i städer och i någon mån anammat moderniteten.

Mitt första intryck av Ld är att Åsa-Nisse uppstått från de döda. Dvs en oförargerlig, lantlig humor, som tål att skrattas åt, men inte mycket mer. När jag kollar upp lite mera finner jag också att det som partiet står för, utöver svepande landsbygdsnostalgi, där detta är ett centralt citat: förutsättningarna för att på traditionellt sätt, utan obehagskänslor och otrygghet, kunna ägna sig åt jakt, fäbodbruk, fiske, djurhållning, bärplockning, svampplockning, rörligt friluftsliv, hästsport, hundsport etc., återupprättas, är att vargarna ska skjutas bort.
Betr företagande och service läser jag framför allt in ett krav på att landsbygden ska subventioneras till att kunna hålla samma service som i städerna, vilket torde innebära bidrag från städernas befolkning till landet. I någon mån möjligen genom att vinsterna av naturresurserna i högre grad ska beskattas där de finns. Detta senare kan jag i viss mån känna sympati för, men torde varken räcka eller ens vara praktiskt politik att kunna genomföra.

Betr demokrati och påverkan så kan partiets krav kort sammanfattas som mera av närdemokrati. Ett sympatiskt krav. När det exemplifieras som en möjlighet för landsbygden att få bort rovdjuren (läs vargarna), så blir jag dock betänksam.

Betr framtidstro och utveckling så kommer det nostalgiska bidragstänkandet, i kombination med närdemokratiska krav, fram igen.

Som helhet är dess program, eller vad man ska kalla det, tunt och föga förankrat i någon ideologi men desto mera av nostalgi och rosenröda drömmar, som kontrast mot moderniteten i samhället i övrigt. Ett slags outvecklad och primitiv konservatism alltså.

Visst behövs det fler och bättre alternativ till dagens riksdagspartier! Jag har dock svårt att se att ett parti som redan genom sitt namn exkluderar huvuddelen av väljarna har en framtid. Inte heller tror jag på någon framgång för det genom att så utpräglat spela på nostalgi i kombination med hat emot rovdjuren.

Mera av framtidstro och vilja till demokratisk förnyelse kunde de visa genom att lyfta fram internet som ett instrument för en demokrati som inte behöver vara storstadscentrerad.

Ett fritt internet, utan censur och integritetskränkande regleringar, det kan vara en väg för inflytande även för landsbygdens folk!

En passionerad liberal! (Uppdat.)

Den siste store politikern i Kennedyklanen har avlidit. Under decennier har Kennedyfamiljen haft stort inflytande i amerikansk och därmed delvis även i internationell politik. Fadern Joseph Kennedy var den som drev på och sonen John F Kennedy nådde ända till presidentposten men mördades 1963. Robert Kennedy var inflytelserik justitieminister, men mördades även han, 1968, strax efter mordet på Martin Luther King jr. Yngstebrodern Edward Ted Kennedy var den ende som nådde en högre ålder (77 år) och hann med nära 50 år som senator, en inflytelserik sådan, innan han nu avled. Han lyckades försvara liberala värden till och med under - och i strid mot - president George W Bushs tid och var inflytelserik rådgivare till president Bill Clinton och även till Barak Obama.

Hans främsta områden var skolpolitik, social omsorg och ett bättre sjukvårdssystem. Vilket känns som klar och tydlig socialliberal politik och välgörande distanserad från den neoliberalism som tyvärr i alltför hög grad präglat både amerikansk och europeisk politik under de senaste decennierna.

Mårtensson har skrivit en god minnesruna över Ted Kennedy.

Det lär dröja innan någon ny Kennedy förmår träda fram till en liknande position som den de klart liberala bröderna John F, Robert och Edward Kennedy haft. Visserligen var nog hans äldre bröder mera kända för en bredare allmänhet, men genom sin långa gärning är det fråga om, om inte Ted gjort mera varaktiga avtryck i vart fall i den amerikanska politiska vardagen.

En passionerad liberal, så beskrivs Edward "Ted" Kennedy. Det är märkligt, nog känns saknaden stor efter Ted Kennedys bortgång, men trots allt kommer det att stå upp fler liberaler som förmår ställa sig i främsta ledet i USA. Handfasta, gedigna liberaler med social ansvarskänsla, som tar strid mot konservativa och okänsliga neoliberaler.

I Sverige ser det sämre ut. Var finns de passionerade liberalerna i Sverige? Ja, inte i riksdag och regering i alla fall. De engagerade socialliberaler som finns, de tvingas huka under partipiska från s.k. batongliberaler i fp. Och även i övriga partier sitter de mycket trångt.

---

Tillägg. Media uppmärksammar givetvis Ted Kennedys bortgång. Men var är de politiska bloggarna (i Sv)? Mårtensson (c) och ett par-tre andra är vad jag hittat. På bloggar.se är det just nu tre texter om detta, ynkligt lite. (Och min har inte noterats där, trots etikett. Varför?)

Inte ens bland de utpräglade fp-bloggar jag kollat har någon mer än Olle Schmidt noterat Kennedys bortgång. Är detta ytterligare ett tecken på att liberalismen, och kännedomen om denna, ligger risigt till idag?

Motsatser som ger färg

- Vilket härligt väder, säger Medelsvensson.
- Ja, visst är Gud god, säger då Carola.
Medelsvensson hickar till inför detta religiösa uppgraderande av ett enkelt konstaterande. I Filippinerna skulle ingen höja ett ögonbryn.

Filippinerna är nämligen ett religiöst land. Ett land där religion defineras som kristendom och kristendom som katolicism. Men den katolska kyrkan har inget officiellt ihop med staten. Och toleransen är stor! Här finns praktiskt taget alla religioner. Och några djupare fördomar dem emellan har jag inte noterat. Möjligen är det så att många ser lite nedlåtande på muslimer som grupp. Samtidigt känner de flesta flera muslimer, har gått i skola med dem och ser inte annorlunda på dem än på andra kompisar. Och trots den terroriststämpel som ligger i luften när man säger "muslim" så har de full rätt att bli poliser eller säkerhetsvakter, såvitt mig berättats.

Den katolska påverkan gör att grundinställningen hos de flesta är konservativ, mycket konservativ. Konservativ och simple (enkel)är positiva signalord. Man vill inget förändra (trots allt som borde förändras enl mig), samtidigt älskar man allt modernt i vart fall om det är amerikanskt. Och enkel/simpel är ju inte precis hur en amerikan vill karaktärisera sig...

Den konservativa värdegrunden och kyrkan gör ju att homosexualitet är något mycket fult, i detta land där den traditionella familjen sätts så högt. Jag vet inte om det är straffbart, men det skulle inte förvåna mig. Däremot så verkar ingen, såvitt jag kan se, i praktiken bry sig. Det finns ingen sortering efter HBT-termerna. Alla något avvikande män kallas för bögar, vare sig de är homo, bi- eller transsexuella. "Ingen" gillar homosexualitet, men däremot så är man tolerant. Man säger att många frisörer är bögar. Man skrattar lite åt det, när man ser någon på stan som man tycker verkar vara bög, och låter det vara.
Kvinnliga homosexuella nämns inte, men tolereras de facto än mer än "bögar".

Hos en svensk väcker det viss förvåning när man första gången besöker ett stort varuhus och plötsligt i högtalarna hör att nu blir det bönestund. Arbetet stannar av och alla (anställda liksom kunder) stillar sig i en andaktsfull paus. Andakt i Mammons tempel.
(Kanske är det mindre märkligt att färjeturen med den moderna färjan inleddes med en bön om en lycklig resa, läst av en mjuk kvinnostämma samtidigt som texten gick att läsa på storbildskärmen. Filippinerna har ju en historia av mängder av färjekatastrofer.)

En stund efter bönepausen i varuhuset kan mycket väl komma en pausgympa. Lämplig musik sätter igång, förutom i kassorna avstannar verksamheten och personalen får röra på sina leder i uppfriskande gymnastik. Och som de rör sig! Resp (kvinnliga) avdelningschef föregår med gott exempel och svänger inte bara armar och ben utan även höfter och stuss på det mest energiska sätt. De man ser (som man) är ju den kvinnliga personalen i sina strikta blusar, ev en liten kavaj och korta, nej, mycket korta kjolar. Jag lovar, nog får de fart på blodomloppet av sådan gympa. Kanske blir en och annan manlig kund också lite varmare i kroppen bara av att se på...

Nå, lite värme i kroppen, och den lilla kavajen kan vara bra att ha även för dessa sales-ladys. Filippinerna är visserligen ett land med tropisk, fuktig värme. Men när man kommer in i ett varuhus så är det som i ett kylskåp, på högsta effekt.
Det är som man vill visa att här är man moderna och har air condition. Det jag undrar är bara hur många som får lunginflammation på kuppen, eller i vart fall svårartad hosta? Trots hettan så går mändger av filippinare omkring och småhostar hela tiden.

Så pausgympan är säkert bra, de har långa dagar. De åker jeepny hem sent på kvällen ut till den förortsby där de bor, hjälper mamman med småsyskonen. Nästa dag ska de stå fräscha med nystrukna blusar i varuhuset igen.

"In God We Trust" är den vanligaste devisen på de flesta fordon. Och det kan behövas, med tanke på den enorma trafiken. Att vara jeepnyförare kan inte vara hälsosamt, detta att andas disel- och bensinångor hela dagarna. "Keep distance" är en annan vanlig devis.
Ingen bryr sig. Marginalerna framåt och bakåt räknas i decimeter, inte i tiotal meter. Åt sidorna är det centimeter snarare än decimeter. Passagerare i olika jeepneys kan lätt snudda vid varandras armbågar.

Det här var alltså några, i mina ögon, i stort sett charmiga kontraster i den filippinska vardagen. Ett land och ett folk som i mångt och mycket har en mycket speciell grundinställning, som i princip kan verka mycket rigid, men som i praktiken är tolerant och generös, och i vissa avseenden närmast livsfarlig (som i trafiken).
Det är ett land med mycket byråkrati, men samtidigt finns något slags fritt utrymme kring varje människa. Inga personnummer eller annat som gör att myndigheterna har ständig koll på dig inte. Ett land med en slags civil olydnad emot både lagar och officiella föreställningar.

Och - trots (eller kanske pga) sin korta demokratiska historia, med bräcklig demokrati, så verkar det högst osannolikt att några sådana påfund som FRA-lagar, IPRED eller datalagringsdirektiv skulle kunna lanceras i detta land.

Därtill är man alltför rädda om demokratin, den sköra, och brända av diktaturens gissel.

Tankar om piratpartiet och om partiers liv och utveckling. (Uppdatering.)

Under några dagar har piratpartiet diskuterats livligt. Tyvärr har då sakfrågorna kommit i skymundan, vilke jag ogillar.
Är pp höger eller vänster, fågel eller fisk. Till min bloggpost om att jag fann en sosse som tillåter diskussion utvecklades just - diskussion. Då mitt senaste svar till denna sosse, Alexandra Einerstam, blev rätt långt så lyfter jag också upp det till en egen post. Förhistorien kan läsas i föregående inläg och kommentarerna därtill.

Here we go:
Alexandra. Ja, du är ny, jag är en politisk veteran. Jag har visserligen i huvudsak verkat på lokalplanet, men med stor frenesi och energi under flera decennier. Jag vet att flera tidigare partiledare lyssnat på mig. Likaså många andra på olika poster på skilda nivåer. Men inte så de senaste partiledarna eller deras omgivning.

På något sätt ligger det i liberalismens natur att vara ifrågasättande, och att debatt inte bara accepteras utan stimuleras. Det sägs ju att när 2 liberaler diskuterar så finns minst 3 åsikter.
Denna öppna, tillåtande liberala attityd försvagades gradvis under detta sekels första år. Socialliberalismen lever inom fp nästan bara som ett honnörsord, men sällan i praktisk politik. I stället är dagns fp-politik en mix av mycket, där liberalismen, som den tidigare utformats, har ett marginellt utrymme.

Betr detta med missnöjespartier. Startar inte alla partier på grund av missnöje med tingens ordning? Man vill ha en förändring. T.o.m. konservativa partier vill ju förändra det som i deras tycke är för radikalt.

Jag har i tidigare inlägg noterat, som något positivt, att miljöpartiet utvecklats till ett parti med heltäckande program. Men inte gick det fort...

At jämställa pp med ny demokrati bara för att de är/var nya partier tycker jag är för förenklat.

Jag skulle också gärna se att pp orkade utvecklas till ett parti med ett helt program. Det skulle - kanske - göra det lättare för mig att rösta på det. Givetvis föutsatt att det någorlunda väl stämmer med min grundsyn.

Men det är partiets eget val om de vill göra det. Samtidigt har jag klargjort min inställning.

Jag såg att just nu tycks det främst vara från vänsterpartiet som pp får sina sympatisörer.

Personligen vill jag (bl.a.) ha ett starkare inslag av personval. Kanske är pp´s opinionsframgångar ett utslag för en snarlik inställning?

---
UPPDATERING.
Debatten går vidare. Denna text har föranlett ett par långa och intressanta kommentarer av JörgenL resp Rickard. Läs även dem, begrunda och kommentera.

På annat ställe fick jag också frågan hur man skulle förebygga maktkorruption, om man inte inför en begränsning av den tid en riksdagsman får väljas till åtta år. Mitt svar på det är starkare personval, författningsdomstol samt att söka finna sätt att minska partiledningarnas makt över ledamöterna. Jag skulle också gärna se att man söker vägar att minska inflytandet för lobbyorganisationerna.

Partier, -ismer och valapparater

Anders Widén suckar uppgivet på sin blogg (länk: http://djingis.blogspot.com/2008/11/mellan-hopp-och-frtvivlan.html ) att partipolitik, det är inget för honom. Det stämmer inte med hans verklighet.
Bakgrunden är att han funnit det lätt att samarbeta kring riksdagssvar.se trots att gänget där har de mest vitt skilda politiska uppfattningar.

Min direkta, korta kommentar är att det kan bero att de där samarbetar om en, konkret fråga (om att få riksdagsledamöterna att deklarera sin kunskap och sin inställning till FRA-lagen). Visserligen en viktig och principiell fråga, men ändå "bara" en.

Den intelligente FRA-kritikern Olof Bjarnasson ställer i en kommentar till Anders följdfrågan: Vart kommer partipolitiken ifrån? Hur kommer vi bort från den?

Nu tror jag att jag, Anders och Olof (liksom andra med helt annan infallsvinkel på politiken) kan komma överens i mycket annat också, men frågan är ändå djupare än så. Nämligen: var finner vi partier som stämmer med våra (ofta undermedvetna) ideologier? Och: varför partier?

När man diskuterar partier och ideologier så blir det långt. Det är dels intressant, dels blir det för förenklat o lätt att missuppfatta om man är för kortfattad. Men det kan man ju bli ändå.

Betr de tre "grundideologierna" konservatism, liberalism och socialism kan man säga såhär. Socialism har en bild av det ideala samhället. Det samhället vill man skapa och dit vill man föra människorna, ofta får det kosta vad det kosta vill. I form av kollektivism, förtryck och massmord. Vilket enl min syn komprometterar ideologin, hur "gott och välvilligt" målet än kan förefalla, i teorin. Men vi vet ju att den tavlan tilltalar många. Men att villigheten att ta till vilka medel som helst, den varierar högst påtagligt.

Den liberala attityden är annorlunda, den har INTE en klar bild hur det goda samhället SKA se ut. Liberalismen är en attityd som är positiv till förändring och utveckling. Till en utveckling i frihet och samverkan. Det blir enl liberalismen ett gott samhälle om människan får frihet och om de i demokratisk anda samverkar för allas bästa. Det är en pragmatisk, öppen attityd, som tar avstånd från förtryck. Enligt liberala ideal får aldrig ändamålet helga medlen.
(Nu drar jag inte in den ekonomiska liberalismen i detta. Det skulle leda för långt.)

Konservatismen är väl ett mellanting mellan socialismens idealbild och liberalismens attityd. Den konservative har en bild av samhället, att de ska vara som det är, eller hellre, som det var tills ganska nyligen. Inte en drömbild av hur det ska bli, utan om hur det var. Den konservative har därför en negativ, pessimistisk attityd till förändring och utveckling.

Jag tror att de flesta människor i någon mån inom sig har drag av flera av dessa ideologier, men att det oftast ändå är en definitiv dominans av endera.
Men sen har vi "problemet" att det finns en massa varianter av dessa huvudideologier. Socialism-marxism-kommunism-trotskijsm-socialdemokrati etc. Liberalism-socialliberalism-neoliberalism-nyliberalism-marknadsliberalism etc. Konservatism-neokonservatism(vilket sägs vara det Bush står för) - socialkonservatism, värdekonservatism. Plus mixar av detta.

Ser man på partiernas ideologier blir det än svårare. Och det förvärras av att de idag framför allt präglas av makthunger, och då är det en populistisk (japp!) pragmatism som man försöker kränga till väljarna. (Både betr partiernas förhållande till ideologierna och deras maktsträvan har jag skrivit om flera gånger tidigare på denna blogg. Leta gärna efter dessa texter.)

Problemet för oss väljare är att vi visserligen kan ha sympati för mer än en ideologi (dvs, det är inte säkert att vi alltid är medvetna om detta, men OK), men att de mixar som vi erbjuds inte känns rätt. Och dessutom, som sagt, alltför mycket spetsade med just MAKTsträvan.

Partipolitik har blivit fult ord. Varför har vi partier?
Ja, ursprungligen var den enskilde ledamoten. När han (i början var det alltid en man) kom till riksdagen så fann han att andra ledamöter hade liknande åsikter, men att många inte alls hade samma åsikter. Alltså sökte sig likasinnade, med samma värdegrund tillsammans.
I och med allt större inslag av parlamentarism ökade behovet av sammanhållning för likasinnade, för att kunna bilda regering.

Så länge kungen var den som utsåg regering helt efter eget skön, var det inte nödvändigt med partier. Parlamentarismen kom ju lite före den mera utvecklade demokratin.

Och riksdagspartierna bildade valmansförbund. Eller rättare sagt, folk på fältet tog sådana initiativ. För att stötta och få fram de kandidater de kände en gemensam värdegrund med. Ibland kallad ideologi. Och det fungerade rätt bra under många decennier. Men inte nu längre.
Nu har det systemet stelnat och förstatligats. Jag skrev i något slags förtvivlan detta lilla inlägg:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/avskaffa-partierna-fr-demokratins-skull.html

Jag ställer krav på politiker. Att de har en genomtänkt attityd (ideologi, värdegrund) och att de lyssnar på medborgarna. Krav som i alltför liten mån uppfylls idag.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html

Anders W skriver om ideologi och värdegrund som att de är olika saker. Jag vet inte om han har rätt. För mig känns det i vart fall som mycket närliggande. Kanske pga min grundideologi...
Som jag skrev ovan har ju ideologierna lite olika verklighetsbilder, de har olika attityd till hur man ska förhålla sig till både samtid och framtid.

Jag tror att både ideologier (vilket namn vi än sätter på begreppet) och partier behövs. Alla har vi något slags värdegrund, som vi känner att vi vill se hos vår företrädare. Dagens partier uppfyller inte riktigt det kravet. Därför är jag synnerligen tveksam till dagens partier. Men de behövs - nya/ombildade/restaurerade - för att folk med samma inriktning ska kunna samarbeta i riksdagen och för att bilda regeringar.

Ständig samlingsregering tror jag inte på. För då hamnar vi i förtid i en ny situation igen med en elit som bestämmer över våra huvuden... Maktskifte är viktigt för att motverka korruption. Liksom kontroll av makthavarna på andra sätt.
Dagens partier som är valapparater bara för en elits makthunger har spelat ut sin roll. Hoppas jag.

Alltså, vi behöver klart deklarerade värdegrunder/ideologier så vi vet vilka vi röstar på - gärna i personval - och de kommer, förr eller senare, organisera sig i partier. Förhoppningsvis av ett mera öppet slag än dagens. Partier som inte skulle ha släppt igenom sådant som FRA-lagen eller liknande integritetskränkande.

Röd eller vänster, konservativ eller liberal?

Ett inlägg på Mark Klambergs blogg om "Tack för kaffet" och hans parallellklasskompis Timbuktu får igång mig att fundera lite omkring begreppen "röd" och "vänster" och hur de och andra begrepp används i dagens debatt.

Först, jag noterar det fina liberala draget både hos Mark och hos Timbuktu att inte svälja allt som kommer "uppifrån".

Betr rött eller inte. Vad är rött? Eller snarare, vad är vänster?
Sedan lång tid, dock ej hela vägen till Hedenhös, så har vänster-höger-begreppet fått en innebörd som inte är den ursprungliga, och som jag inte köper.

Det som vimsat till det är att socialismen ansåg sig som vänster, och att graden av rött skulle vara ett tecken på hur mycket till vänster man är.
Sedan sextiotalet har i stora kretsar rött och vänster setts som sammanfallande begrepp - och dessutom som något "bra".

Jag vill nog mena att socialism, med sin dogmatism, ofta kan vara allt annat än vänster, snarare blir det i praktisk politik rätt så konservativt/höger.
Gemensamt med högern har socialisterna också sin övertro på staten och att kollektivet går före den enskilde.
Jag vill nog fortfarande anse att liberal är vänster ( = radikal, omprövande, kritisk, ha ett fritt sinne, sätta människan före dogmen etc), och konservativ är höger (= samhällsbevarande, auktoritetstroende etc). Som det var i den franska nationalförsamlingen.

Jag är liberal och därmed vänster.
Därmed så är jag per definition inte konservativ eller socialist. Konservativ eller socialistisk ideologi kan inte förenas med liberalism.

Men OK, inom varje människa kan finnas lite inslag av även andra ideologier än den dominerade, även om man inte vill erkänna det.

Got it?

Eller fortfarande förvirrad av att dagens högerparti omväxlande kallar sig (ny-)liberalt och konservativt? Eller av att fps "liberala" politik och moderaternas "konservativa" politik ibland är till förvillelse lika? Eller att sossarna till och från försöker att vara pragmatiska, dvs anamma en del liberala inslag tillsammans med sin auktoritetstroende socialistiska konservatism? Ja, vem har sagt att det ska vara lätt att förstå svensk partipolitik?
Om man inte inser att strävan efter makten är helt överskuggande formell ideologi.

Är välfärd och trygghet socialism?

Det är märkligt hur vissa föreställningar sammanfaller hos sossar och moderater. Det gäller både gamla och nya moderater, om än inte alltid i samma frågor betr nya o gamla moderater.
Jag tänker just nu på detta att alla i Sverige är sossar eller till och med socialister. Det som man då pekar på är att "alla" människor vill ha trygghet och välfärd och att såväl sossar som moderater (numera) kallar sig arbetarpartier. För några år sedan var det populärt bland ungmoderater att kritisera sitt moderparti för att det var för mycket sosselikt. Då var det ungefär det värsta en moderat kunde säga, att m var för likt s. Idag är det en vinnande strategi. Eller var 2006.

Nu har jag svårt att se någon direkt ideologisk klarhet vare sig i sossarnas eller (nya) moderaternas praktiska politik. Det är ett velande hit och dit efter populistiska ställningstaganden, utan koppling till vare sig socialism, liberalism eller konservatism. Makten har blivit "överideologin"! Sorgligt, men sant. Så ser jag det.

Strävan efter välfärd och trygghet är inget socialistiskt, det vill nog de flesta svenskar liksom riksdagspartierna sträva efter. (Inget riksdagsparti eftersträvar den sk nattväktarstaten.) Utan att de är vare sig socialister eller sossar. Däremot så skiljer sig vägarna att nå detta mål. Utan att partierna är speciellt duktiga på att förklara hur det kan appliceras på en ideologi. Kanske därför att det inte går.

Samarbete är bra. Men nog vore det klargörande för väljarna, som ett första steg om alla partier verkligen visade var de står ideologiskt. Inte bara rapar upp diverse punkter i ett valmanifest, som har föga eller ingen ideologisk bäring. Eller där de olika punkterna kanske t o m motsäger varandra ideologiskt.

Social-demokrati och social-liberalism, o lite om social-konservatism

Vad är socialdemokrati? Från början var det en vilja från en del (f.d. radikala) socialistiska arbetarledare (alla arb-ledare var inte socialister, många var frisinnade/liberala) att bygga ett parti som skulle ta makten med demokratiska medel, dvs genom allmänna val, och inte genom revolution.
När de tog namnet "socialdemokrati" så såg de nog "social-" som en, möjligen smart, förkortning av termen socialistisk. De ville (vill?) ha en socialistisk omvandling av samhället, men inte skrämma folk med blodig revolutionsromantik.

Det visade sig vara en vinnande strategi. Visserligen är det inte ofta som sossarna vunnit egen majoritet, men de har alltid haft kommunisterna som ett lydigt och lojalt stödparti. Och har ibland hittat andra stödpartier (bondeförbundet/centern eller miljiöpartiet), som inte anser sig som socialister, men ändå ställt upp.
När sossarna velat ta för stora steg i sin socialiseringsplan (ex-vis löntagarfondsfrågan) så har de fått ge sig, backa. Det har varit smartare att ta ett litet steg i taget - salamistrategin. Då och då har man bestridit sin socialiseringsplan, ibland av taktiska skäl. Ibland har det funnits företrädare som varit mera pragmatiska och själva inte varit så socialistiska. Men i grunden verkar partiet som sådant vara stabilt socialistiskt, de s k "förnyarna" till trots.

En del sossar kallar sig t.o.m. för socialliberaler. Ofta är det en missuppfattning, de tror att socialliberalism är liberaler som är socialister (vilket ju är en omöjlighet, man kan inte vara både-och), om än med en mjukare framtoning. En del sossar inser att marknadsekonomi är ett måste, att det är den välfärdsskapande kraften. Att en socialistisk planekonomi bara leder till fattigdom och ofrihet. Vad dessa sossar har för ideologi i grunden är oklart.

"Social" i socialliberalism är alltså något annat än socialism. "Social" står här för socialt ansvarstagande utan socialism. Ja, socialliberalismen är anti-socialistisk, den anser att alla människor ska behandlas lika, inte att alla ska vara lika. Samtidigt finns det även liberaler som ser med skepsis på socialliberaler, de har samma felsyn på ordet "social" som många sossar.

Men socialliberaler har ofta samarbetat med socialdemokratin. När de haft samma mål. Exempelvis när den allmänna och lika rösträtten för både män och kvinnor skulle genomföras i kamp mot de konservativa. Exempelvis när sociala reformer skulle genomföras, trygghetssystem införas för sjuka, för barnfamiljer, för äldre etc(även det i strid mot de konservativa). Så länge dessa system inte slagit över i socialisering. För socialliberaler har frihetsaspekten alltid varit viktig, att se till individens integritet, att den enskilde är viktigare än ett svårdefinierbart kollektiv. Sossarna har gärna prioriterat kollektivet och statsnyttan före individen. (Under några decennier såg sossarna också möjligheten att köpa röster genom att överdimensionera olika bidragssystem till en grad som i längden inte kunde hålla.) Att prioritera staten före individen är något de har gemensamt med de konservativa och med kommunister/socialister.

Socialliberalismen står således för både social trygghet, som "alla" vill ha, och samtidigt för individens rätt och integritet, som också "alla" vill ha. Några socialliberala teoretiker är John Stuart Mill, John Rawls, Karl Popper, i Sverige Bertil Ohlin.
Socialdemokratin vill också (?) ha social trygghet, men prioriterar kollektivet och staten och vill att staten ska vara en Storebror som ser och styr allt, socialisering.
Socialkonservatismen vill också ha en grundläggande social trygghet - men inte på den enskildes villkor, utan den ser det mera som en godhet som staten/patronen i nåder ger de stackare som inte klarar sig själva. Staten är viktigare än individen, liksom hos socialdemokratin, men med skillnaden att socialkonservatismen inte gillar socialisering.

Eftersom staten är så viktig för både sossar som konservativa är makten över staten i form av riksdag och regering det helt övergripande målet.
"Riktiga" socialliberaler vill i stället stärka den enskilde i förhållande till både staten och privata maktcentra.

(Efter det att jag skrev detta såg jag bl a följande bloggar som delvis diskuterar detta ämne:
http://susning.nu/Socialliberalism
och: http://nihonshu.blogsome.com/2007/03/29/socialliberalism/
De ger en del ytterligare intressanta aspekter på det hela. )

Liberal är VÄNSTER!

Varför denna slöa, ogenomtänkta attityd till begreppen höger och vänster i dagens svenska politik?

DN idag t ex spekulerar på ledarplats om att FRA-lagen ska bli något som "vänstern" vinner på. Tre fjärdedelar av ungdomarna sympatiserar med oppositionen, vilket definieras som "vänster". Bara en fjärdedel med alliansens partier, vilka då anses som högern.

Vaba? Begreppen höger och vänster kommer från hur partierna satt i franska nationalförsamlingen. De samhällsbevarande konservativa satt till höger. De liberala, radikalerna satt till vänster.

Liberal står för radikal, en med fritt sinne (jfr det svenska ordet för liberal är frisinnad). En verklig liberal kan inte vara höger, inte vara konservativ!
En politiskt liberal är vänster.
En socialist kan vara vad som helst, är han/hon dogmatisk är dock konservativ en bra beteckning...

Dagens politiker, speciellt de som anser sig som liberala, borde läsa Karl Staaff, de borde forska i vad Eliel Löfgren stod för, vad Bertil Ohlins och Waldemar Svenssons fp faktiskt var. De var inga högermän. Även om de senare gärna ville bryta sossemakten i samarbete med den tidens höger. Men det gjorde dem inte till höger. De skulle aldrig accepterat högerpolitik.

OK, Alliansen har inte precis utmärkt sig för liberalism... men ändå. Flera av de ingående partierna anser sig liberala. Av tradition borde fp vara mest troget den liberala traditionen.
Därför borde de på alla sätt skaka av sig alla högerstämplar. Visa i praktisk politik att de är för den sociala liberalismen, att de är radikala och inte slår på de som redan ligger. Att de värnar den personliga integriteten. Att de inte sväljer FRA-lagen.

Det är bra att sossarna drivits från makten. Men det får inte innebära högerpolitik, det måste vara en liberal politik som präglar regeringen. Och liberal är vänster!

Om liberaler definierar sig som något annat så lär alliansens dagar vara räknade.