Hon har humor, m:s nya partisekreterare

Jag känner inte mycket till Sofia Arkelsten, "nya" moderaternas nya partisekreterare. Hon sägs vara bra på miljöfrågor. Ur m:s synpunkt då. Men när jag läser hennes artikel idag på DN-debatt, då inser jag att hon har humor.

Här har vi alltså ett moderat parti, som under flera decennier främst hyllat nyliberalismen, men helt uppenbart i form av "nya moderaterna" nu återvänt till sin (social-)konservativa värdegrund. Med dess syn på medborgarna i ett uppifrånperspektiv. Visserligen med en påklistrad förnyelsevilja, som ska dölja att det är en återgång till tiden före Gunnar Heckscher, dvs till 50-talet och tidigare.
Ett parti med en ordförande som i somras i väldigt oförblommerade uttalanden sade att han vill att hans moderata parti ska vara statsbärande, samhällsbärande. Att det var moderaternas vilja att ta över den roll som socialdemokratin burit i decennier som statsbärande parti. Att han vill föra en pragmatisk politik, ja det är ju helt enligt konservatismens idé. För att ta och bevara makten.

Men (s) blev inte statsbärande på en mandatperiod...

Då kommer en partisekreterare och säger att det är en fara att unga uppfattar moderaterna som tillhörande etablissemanget! Känn på ordet, en fara. Och hon säger att moderaterna ska förnya sig, vända på varje sten, ifrågasätta gamla föreställningar.

Visst är det ganska saftig humor det!

Eller så är hon rädd att ungdomen ska uppfatta faran i att det är som partiledaren säger. Att moderaterna är en ny förpackning av ett i grunden konservativt, statsbärande parti. Etablissemanget.

Makten framför allt = statsbärande partiers främsta, kanske enda mål. (uppdatering)

Nu vill Fredrik Reinfeldt göra moderaterna till ett statsbärande parti. Som sossarna länge ansetts vara, och ansett sig själva vara.
Ack ja.
Finns det något som mera tydliggöra att det är makten i sig som är det viktiga? Att idéer och ideologi kommer långt ner på prioriteringslistan. Om det ens är med. I och för sig menar jag att det varit så redan tidigare, men att så frankt och rått erkänna det! ¨
Vare sig moderaterna eller sossarna försöker dölja det.

Makten framför allt. Ändamålet helgar medlen. Så ser de på politiken. Och övriga partier ser de bara som stödpartier för sina resp koalitioner. Vill de små partierna vara med får de finna sig i vad det två stora partierna hittar på.

Vad är det då som de stora hittar på? Jo, de lyssnar ivrigt efter vad de tror är populärt. De söker attrahera något slags medianväljare. Men, ärligt talat, den väljaren finns inte. Den väljaren finns bara i spindoktorers och reklammakares fantasi...
Och även de stora partierna är så små i medlemstal att de faktiskt inte har tillräcklig markkontakt... Och medlemmar är ju bara till besvär. Ledningen bestämmer.

Vi har nu alltså två stora partier plus ett antal svansviftande småpartier, som helt frigjort sig från sida ideologier, och i stället bara vill vara valmaskiner för att vinna val. För att ledningen ska bevara eller uppnå Makten.

I Japan har vi ett parti som agerat på samma sätt, liberaldemokraterna. I skrivande stund sägs väljarna ha tröttnat på dem, och gett partiet avsked på grått papper efter runt 50 år vid makten. Partiets politik har inte haft någon faktisk politisk profil på länge. Det har genom sitt långa maktinnehav blivit ett kraftlöst intrument för byråkraterna.

Det finns både "riktiga" byråkrater, sådana som anser sig vara opolitiska och så finns de politiska byråkraterna, de som är idélösa utöver idén att ha makten. När dessa byråkratgrupper växer ihop, då har vi hamnat i en situation som är förödande för demokratins förtroende.

Hans Lindblad har kallat det att byråkraterna satt sig i förarsätet - och politikerna bara följer med - i baksätet. Det handlar inte bara om FRA-lagen utan blir allt tydligare över hela det "politiska" spektrat.

Vad är det som karaktäriserar statsbärande partiers agerande framför allt? Jo, populism i dess värsta mening. Att lyssna på folket borde vara en god idé, men hur ska folkets röst komma fram när folket inte får några alternativ? När det som partierna framför är en grå sörja, till förvillelse likadan hos alla! Reinfeldts moderater till och med säger att de vill vara lika som socialdemokraterna.
Vad ska man tro?
Ja, självfallet måste sossarna protestera och säga att moderaterna bara försöker lura väljarna. Givetvis har de rätt, men på samma sätt som som sossarna försöker lura väljarna med sin politik.
De måste elda sina kärntrupper med att måla upp skillnaderna till den lede fienden. Men det faktiska innehållet är svårt att se skillnaderna på.

Båda partierna är i grunden rätt konservativa, med en patriarkal syn på samhället. Och framför allt är de överens om att det viktigaste är Makten.
Och den vill de egentligen bara förvalta, att förändra utifrån någon idéologi, nej det vore för farlig marknadsföring.
Tror de.
Därför slåss de i ett inbillat mittfält. Med marginellt olika förslag, utan ideologisk förankring.

Tänk om de har fel! Vad händer den dag tillräckligt många väljare anser sig lurade? När de inser att det inte går att lita på partier utan idéologisk ledstjärna!
När väljarna inte ser någon skillnad på politiker och byråkrater.

Vad händer när tillräckligt många väljare vill ha alternativ att välja på? Faktiska alternativ. När de vill ha politiker med idéer, och som vill sätta sig i förarsätet!
När demokratin är så befläckad av makthungriga politikerbyråkrater, kommer väljarna då att vända sig till nya partier, och hur ser de ut? Blir det av typ piratpartiet, som vill värna integritet och rättssäkerhet, eller blir det typ sverigedemokraterna, som spelar på fördomar och rädsla för det nya?

Eller kommer byråkratpolitikerna då ha den fullt utbyggda kontrollapparaten över oss väljare att vi aldrig får chansen att välja bort de partier vi inte vill ha.
Då har vi verkligen fått 100%igt statsbärande partier.

Men demokratin försvann.
---
Tillägg. Vill påpeka att kommentarerna föranlett mig göra ytterligare preciseringar och utveckling av ämnet. Glöm därför inte att läsa även kommentarerna. Och kommentera gärna själv!