Bill Gates gav ett trevligt intryck hos Skavlan härom kvällen. Blygsam, men glad att han kunde hjälpa till med t ex bekämpning av sjukdomar (som malaria) i fattiga länder.
Alla gillar inte riktigt detta, har en del anmärkningar. Han har ju råd. Alla rika delar inte med sig som Gates. Och det är ju Microsofts kunder som "ger" pengarna. Etcetera.
Nå, Bill Gates är entreprenör som lyckats, en tuff affärsman också i affärer. Som de flesta som gör bra affärer är. Det finns åtskilligt att säga om hur Microsoft agerar för att suga ut mesta möjligt av sin snudd på monopolställning betr vissa programvaror-
Om nu Gates fortsätter att ge bort "pengar" i samma takt som hittills bör, enl en kritiker, hans pengar vara slut om ca 20 år. Om nu inte Microsoft ger honom än mera förmögenhet. Vilket ju kan diskuteras.
För frågan är ju i vilken form han skänkt sina "pengar", jag gissar att det inte är cash som han fört över. Miljardärer ha sällan lösa pengar. Jag gissar att det är aktier el något sånt mer el mindre bundet som han skänker. Dvs hans förmögenhet minskar och därmed även avkastningen. I och med att han ger bort tillgångar som annars skulle fylla på hans förmögenhet, så minska de facto förmögenheten.
Nåväl. Bill Gates har råd att vara generös, det är inget tvivel om det. Men att hans givmildhet skulle ge andra rika något slags alibi (eller goodwill) håller jag inte med om. OK, många amerikanska förmögna skänker bort av sina tillgångar, det finns massor av exempel på, om än inte alla gör det (framför allt inte dagens "finansvalpar" syns det), det är helt enkelt en annan kultur i detta där än i Sverige. Här är det rätt ovanligt, i vart fall högre grad. Dock det finns några som delar med av sina pengar, och som sysslar med ideellt välgörenhetsarbete. Men, som sagt, fler borde kunna göra det. Många fler, inte minst i Sverige.
Visst är det klädsamt att Gates inte satsar på lyxigt och dyrt leverne. (Även om han bor flott och rymligt, och har ett flygplan som underlättar för honom när har reser runt för att bedriva sitt hjälparbete.) Svenska mångmiljonärer är mera inriktade på dyra vanor - plus att dränka barnen i pengar. Och är sysselsatta att flytta sina tillgångar till diverse skatteparadis.
Kanske mest klädsamt var att Bill Gates helt riktigt konstaterade att han har råd att ge, att det egentligen inte är så märkvärdigt, och att han samtidigt framhöll att de verkliga filantroperna är de som ger trots att de har det fattigt.
Jag kom att tänka på "änkans skärv". Och den svenska tanten.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
29 januari 2014
Integriteten viktig för Hans Blix
Hans Blix, fd utrikesminister i Ullstens fp-regering, FN:s chefskärnvapeninspektör i Irak, chef för IAEA mm, och troligen mera känd och uppskattad utanför Sveriges gränser än här hemma intervjuades i SVT igår i programmet Min sanning.
Visserligen är Hans Blix en bra bit äldre än vad jag är, men jag har faktiskt stött på honom några gånger uner mina aktiva år (Hans Blix är ju fortfarande aktiv, om än numera huvudsakligen som debattör och skribent). Jag ledde något torgmöte med honom under valrörelsen 1979 och möttes lite under kärnkraftsomröstningen 1980. Nå, några djupare spår satte inte detta, men dessutom har jag ju sett och hört en hel del om hans åsikter och verksamheter både före och efter detta. I både Hans Lindblads biografi över Sven Wedén och Ola Ullstens memoarer så förekommer Hans Blix i hedrande sammanhang.
När jag nu såg den långa intervjun med Hans Blix, 85 år, så är det två saker som slår mig, förutom en del nya bakgrundsfakta som framkom i programmet.
Det ena är Blix allmänna attityd, inställning till hur man bör agera och vara som människa - och politiker. Att analysera, att försöka vara lugn och behärskad och diskutera sakligt. Att inte låta känslorna, som man givetvis har, inte ta över förnuftet. Att inte vara dryg och överlägsen men kunnig och vänlig och blygsam. Inte att omfamna vidriga motståndare, men att vara hövlig och resonera. Både för att få fram fakta och ståndpunkter och för att få framföra sina egna synpunkter för att övertyga - kanske nå resultat. Och där det ibland kan vara viktigt att till och med försöka få ett lättsamt och humoristiskt samtalsklimat. Utan att för ett ögonblick förlora fokus.
Jag ska inte gå in på alla intressanta fakta om de många områden han varit verksam inom, om hur USA smutskastade honom för att han inte hittade några kärnvapen i USA, som skulle rättfärdiga USAs angrepp på Irak. USAs styrande (dvs George Bush rådgivare) var ju väldigt skjutglada, och de startade ju kriget mot Irak, trots att det inte fanns några bevis på kärnvapen. Vilket USA senare själva kunde konstatera också, Hans Blix hade alltså rätt.
Nej, det andra jag vill nämna är hur skeptisk Blix är emot "den överdriva ivern" med avlyssning på alla de sätt som idag blivit så framträdande bland dagens politiker. Och att terroristhoten överdrivs för att motivera övervakningen, signalspaning etc. Jag fann att Blix resonemang i detta, som i och för sig inte gavs tid att vidare utveckla, hade klara likheter med Hans Lindblads syn på sådant som FRA-lagen och liknande.
Jag är tämligen övertygad om att Hans Blix om han varit ansvarig för eller tillfrågad i dessa sammanhang inte skulle ha medverkat till FRA-lagen, datalagringsdirektivet och annat i samma anda. Tvärtom.. Integriteten verkar vara ett viktigt demokratiskt värde för den lugne och behärskade Hans Blix. Som inte tål billiga och tarvliga argument.
.
Visserligen är Hans Blix en bra bit äldre än vad jag är, men jag har faktiskt stött på honom några gånger uner mina aktiva år (Hans Blix är ju fortfarande aktiv, om än numera huvudsakligen som debattör och skribent). Jag ledde något torgmöte med honom under valrörelsen 1979 och möttes lite under kärnkraftsomröstningen 1980. Nå, några djupare spår satte inte detta, men dessutom har jag ju sett och hört en hel del om hans åsikter och verksamheter både före och efter detta. I både Hans Lindblads biografi över Sven Wedén och Ola Ullstens memoarer så förekommer Hans Blix i hedrande sammanhang.
När jag nu såg den långa intervjun med Hans Blix, 85 år, så är det två saker som slår mig, förutom en del nya bakgrundsfakta som framkom i programmet.
Det ena är Blix allmänna attityd, inställning till hur man bör agera och vara som människa - och politiker. Att analysera, att försöka vara lugn och behärskad och diskutera sakligt. Att inte låta känslorna, som man givetvis har, inte ta över förnuftet. Att inte vara dryg och överlägsen men kunnig och vänlig och blygsam. Inte att omfamna vidriga motståndare, men att vara hövlig och resonera. Både för att få fram fakta och ståndpunkter och för att få framföra sina egna synpunkter för att övertyga - kanske nå resultat. Och där det ibland kan vara viktigt att till och med försöka få ett lättsamt och humoristiskt samtalsklimat. Utan att för ett ögonblick förlora fokus.
Jag ska inte gå in på alla intressanta fakta om de många områden han varit verksam inom, om hur USA smutskastade honom för att han inte hittade några kärnvapen i USA, som skulle rättfärdiga USAs angrepp på Irak. USAs styrande (dvs George Bush rådgivare) var ju väldigt skjutglada, och de startade ju kriget mot Irak, trots att det inte fanns några bevis på kärnvapen. Vilket USA senare själva kunde konstatera också, Hans Blix hade alltså rätt.
Nej, det andra jag vill nämna är hur skeptisk Blix är emot "den överdriva ivern" med avlyssning på alla de sätt som idag blivit så framträdande bland dagens politiker. Och att terroristhoten överdrivs för att motivera övervakningen, signalspaning etc. Jag fann att Blix resonemang i detta, som i och för sig inte gavs tid att vidare utveckla, hade klara likheter med Hans Lindblads syn på sådant som FRA-lagen och liknande.
Jag är tämligen övertygad om att Hans Blix om han varit ansvarig för eller tillfrågad i dessa sammanhang inte skulle ha medverkat till FRA-lagen, datalagringsdirektivet och annat i samma anda. Tvärtom.. Integriteten verkar vara ett viktigt demokratiskt värde för den lugne och behärskade Hans Blix. Som inte tål billiga och tarvliga argument.
.
26 januari 2014
Grattis Alice Babs, 90 år
Idag den 26 januari 2014 fyller Alice Babs Sjöblom 90 år. En sånglegend som började redan som tonåring. Som glatt lyssnare av alla åldrar och med olika smakinriktningar.
Hyllningarna i pressen idag verkar mycket sparsamma. Desto fler hittar vi på internet. Och själva google har en speciell hyllningsruta idag över henne.
Tyvärr har sjukdom drabbat henne, och hennes nuvarande liv är inte så muntert, vilket uppmärksammats rätt väl såväl i gammelmedia som i teve och på internet. Jag har också skrivit om det på min blogg. Här vill jag bara gratulera Alice, och önska henne all lycka i fortsättningen. Och att hon får träffa de gamla vänner hon själv väljer. Här en bild av den starkt religiösa Alice, bedjande på knä i kyrkan, framför ett piano.
GRATTIS!
Opinionen ger alliansens partier underkänt
SVT-nyheter redovisar idag en SIFO-mätning som knappast kan glädja alliansregeringen.
Alliansen 38,9 % och de röd-gröna 50,6 %. Samtidigt får SD hela 9,2%.
Både centern och kristdemokraterna hamnar rejält under 4%-spärren.
Detta är knappa åtta månader före riksdagsvalet en svidande örfil till den moderatledda koalitionen. Ett rejält underbetyg. Ett välförtjänt sådant. Moderaterna styr småpartierna, som alltså kommer i kläm och varken kan eller får utrymme för sina idéer i regeringsarbetet. Men de kanske inte har några egna idéer. Men moderaterna backar också samtidigt som inte heller folkpartiet rosar marknaden.
Socialdemokraterna behöver inte göra mycket, mest bara sitta stilla i båten. Regeringen gör bort sig bra ändå. Det blir ett val emot alla regeringspartier. Och som det ser ut idag åker två av dem ur riksdagen. Väljarna röstar egentligen inte för sossarna, och är inte speciellt förtjusta i miljöpartiet eller vänsterpartiet heller. Men sammantaget vinner de röd-gröna på grund av missnöjet över alliansen. Inte på egna förtjänster.
M+fp har tillsammans 31,9%. C+kd-rösterna ger inga mandat med dagens siffror. S ensamt har fler röster än m+fp och kan ju räkna med stöd av mp och v. S behöver inte fjäska vare sig för SD eller fp.
Så, även om SD ökar jfrt valet 2010 så kommer troligen dess inflytande snarare att minska än öka!
Så ser det ut just nu. Väljarna vill ha en annan politik än alliansens högerpolitik. Och tyvärr finns det inga andra alternativ än en sosseledd regering. Det är som att välja mellan pest och kolera. Undrar hur många som kommer att singla slant på valdagen? Och hur många inser att hur de än gör så blir det fel.
Alliansen 38,9 % och de röd-gröna 50,6 %. Samtidigt får SD hela 9,2%.
Både centern och kristdemokraterna hamnar rejält under 4%-spärren.
Detta är knappa åtta månader före riksdagsvalet en svidande örfil till den moderatledda koalitionen. Ett rejält underbetyg. Ett välförtjänt sådant. Moderaterna styr småpartierna, som alltså kommer i kläm och varken kan eller får utrymme för sina idéer i regeringsarbetet. Men de kanske inte har några egna idéer. Men moderaterna backar också samtidigt som inte heller folkpartiet rosar marknaden.
Socialdemokraterna behöver inte göra mycket, mest bara sitta stilla i båten. Regeringen gör bort sig bra ändå. Det blir ett val emot alla regeringspartier. Och som det ser ut idag åker två av dem ur riksdagen. Väljarna röstar egentligen inte för sossarna, och är inte speciellt förtjusta i miljöpartiet eller vänsterpartiet heller. Men sammantaget vinner de röd-gröna på grund av missnöjet över alliansen. Inte på egna förtjänster.
M+fp har tillsammans 31,9%. C+kd-rösterna ger inga mandat med dagens siffror. S ensamt har fler röster än m+fp och kan ju räkna med stöd av mp och v. S behöver inte fjäska vare sig för SD eller fp.
Så, även om SD ökar jfrt valet 2010 så kommer troligen dess inflytande snarare att minska än öka!
Så ser det ut just nu. Väljarna vill ha en annan politik än alliansens högerpolitik. Och tyvärr finns det inga andra alternativ än en sosseledd regering. Det är som att välja mellan pest och kolera. Undrar hur många som kommer att singla slant på valdagen? Och hur många inser att hur de än gör så blir det fel.
25 januari 2014
Hans Blix och Karl Staaff
Ser att Hans Blix, fd utrikesminister, och kärnvapeninspektör med mera fortsätter att argumentera för nedrustning och avspänning enl artikel i DN idag. Men han nöjer sig inte med det, utan tar strid för en park på Norrmalm i Stockholm.
Parken är en liten, liten park, men är viktig ur minst ett par synpunkter. Dels är den en liten oas i Stockholm, en lunga bland all betong. Något som ger luft och ljus. Men staden vill bygga bostäder även på denna lilla plätt. Vansinne, menar Hans Blix. Det andra skälet är att det är Karl Staaffs park. Den statsman och liberale, demokratiske politiker som kanske betytt mest för demokratins genombrott i Sverige.
Detta ger mig anledning att lyfta fram lite fakta om de stora liberalerna Hans Blix och Karl Staaff.
Hans Blix, Född 1928. Fil dr i Cambridge 1958, docent i folkrätt, folkpartistisk utrikesminister 1978–1979, generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) och var 2000–2003 ordförande i FN:s vapeninspektionskommission. Inspektörerna han ledde kunde inte finna massförstörelsevapen i Irak, och FN:s säkerhetsråd gav aldrig grönt ljus för en invasion av Irak.
Parken är en liten, liten park, men är viktig ur minst ett par synpunkter. Dels är den en liten oas i Stockholm, en lunga bland all betong. Något som ger luft och ljus. Men staden vill bygga bostäder även på denna lilla plätt. Vansinne, menar Hans Blix. Det andra skälet är att det är Karl Staaffs park. Den statsman och liberale, demokratiske politiker som kanske betytt mest för demokratins genombrott i Sverige.
Detta ger mig anledning att lyfta fram lite fakta om de stora liberalerna Hans Blix och Karl Staaff.
Hans Blix, Född 1928. Fil dr i Cambridge 1958, docent i folkrätt, folkpartistisk utrikesminister 1978–1979, generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) och var 2000–2003 ordförande i FN:s vapeninspektionskommission. Inspektörerna han ledde kunde inte finna massförstörelsevapen i Irak, och FN:s säkerhetsråd gav aldrig grönt ljus för en invasion av Irak.
USA:s tidigare utrikesminister Condolezza Rice beskriver i sina memoarer Blix som "ärlig och modig", trots att hans hållning var ett stort problem för Bush-administrationen.
Karl Staaff, 1860–1915,var partiledare för Liberala samlingspartiet och Sveriges statsminister i två omgångar 1905–1906 och 1911–1914.
Tillsammans med Hjalmar Branting, som var en ungdomsvän, skapade han en demokratisk vänster och lade en grund för det svenska demokratiska systemet och rösträtten. Han förföljdes och var mera hatad än någon annan svensk politiker av den politiska högern och kungahuset.
Så spred högern askkoppar i form av Staaffs ansikte, så att den tidens moderater kunde roa sig med att fimpa i hans ögon.
Vid Karl Staaffs begravning så sa Hjalmar Branting att Staaff var arbetarnas främste vän.
Det visar vilken stor statsman och demokrat Staaff var, och reser frågan varför Hjalmar Branting verkar vara närmast bortglömd inom svensk socialdemokrati.
24 januari 2014
Smygrasism, väl så farligt?!
Först, det är svårt att entydigt definiera rasism. Jag tycker mig många idag, som inte anser sig vara rasister, men som har åsikter som i frågan om invandring och attityder till nykomna svenskar har attityder och åsikter som är snarlika sverigedemokraterna.
Men sverigedemokrater är de inte, säger de. Liksom sd:s ledare Jimmie Åkesson envist påstår att inte är han och hans parti rasistiska inte. De är bara emot invandringen...
På något sätt menar jag att då är man i vart fall rätt så rasistisk. Speciellt eftersom man då menar invandring som kommer från längre bort ifrån än Norden. En rasism som leder till diskriminering.
Samtidigt så är det förstås så att man kan vara emot eller i vart fall kan diskutera invandringspolitiken utan att vara rasist. Eller i vart fall hur integrationspolitiken fungerat, eller inte fungerat.
Detta lämnar jag just nu åt sidan. Det finns ju verkligen rasism, om än i olika grader. En del grundad i rädsla för det okända. En del som sitter väldigt djupt och beror på ett förakt för de som inte är som infödda, vita, genuina svenskar av germanskt ursprung, en herrefolksmentalitet. Och allt detta tar sig uttryck som är negativa på många sätt, för de direkt drabbade, för de som inte är direkt utsatta för diskrimineringen men som blir det indirekt. Och ekonomiskt för både individer och samhälle.
Ändå undrar jag om inte det som kan kallas smygrasism är än värre? Den öppna rasismen och diskrimineringen, den kan man ju diskutera, argumentera emot och i vart fall försöka bekämpa.
För vad är det annat än diskriminering när man nedvärderar andra på grund av deras bakgrund?
När man söker sätta upp spärrar för invandrare för att få bostad,. för att få arbete etc? Och en hel del av sådan smygande, försåtlig rasism står ju samhället självt för, våra myndigheter. Både genom våra och handläggares attityder och formalism och genom en del av de regelverk som styr vårt samhälle.
Hittar i SvD en artikel som kan belysa en del av denna problematik. Rubriken är
Men sverigedemokrater är de inte, säger de. Liksom sd:s ledare Jimmie Åkesson envist påstår att inte är han och hans parti rasistiska inte. De är bara emot invandringen...
På något sätt menar jag att då är man i vart fall rätt så rasistisk. Speciellt eftersom man då menar invandring som kommer från längre bort ifrån än Norden. En rasism som leder till diskriminering.
Samtidigt så är det förstås så att man kan vara emot eller i vart fall kan diskutera invandringspolitiken utan att vara rasist. Eller i vart fall hur integrationspolitiken fungerat, eller inte fungerat.
Detta lämnar jag just nu åt sidan. Det finns ju verkligen rasism, om än i olika grader. En del grundad i rädsla för det okända. En del som sitter väldigt djupt och beror på ett förakt för de som inte är som infödda, vita, genuina svenskar av germanskt ursprung, en herrefolksmentalitet. Och allt detta tar sig uttryck som är negativa på många sätt, för de direkt drabbade, för de som inte är direkt utsatta för diskrimineringen men som blir det indirekt. Och ekonomiskt för både individer och samhälle.
Ändå undrar jag om inte det som kan kallas smygrasism är än värre? Den öppna rasismen och diskrimineringen, den kan man ju diskutera, argumentera emot och i vart fall försöka bekämpa.
För vad är det annat än diskriminering när man nedvärderar andra på grund av deras bakgrund?
När man söker sätta upp spärrar för invandrare för att få bostad,. för att få arbete etc? Och en hel del av sådan smygande, försåtlig rasism står ju samhället självt för, våra myndigheter. Både genom våra och handläggares attityder och formalism och genom en del av de regelverk som styr vårt samhälle.
Hittar i SvD en artikel som kan belysa en del av denna problematik. Rubriken är
"Mörka kroppar på resa neråt i samhällshierarkin", och den beskriver hur svårt välutbildade med invandrarbakgrund har att få arbete enligt sin utbildning och erfarenhet. Varför så svårt för akademiker med utländsk examen att bli erkända och anställda. Nej, oftast avkrävs de att göra om, helt eller delvis, sin utländska utbildning. Och då gäller det inte bara att de ska kunna svenska. Självfallet är inte alltid en utländsk utbildning identisk med en svensk. Nej, den kanske är bättre. Och i vart fall kan det vara nyttigt att få in annan kompetens, t ex inom skolan, än vad en svensk utbildning gett. Och för att koppla just till skolan så verkar det verkligen behövas något bättre än vad som på senare decennier getts i Sverige.
Både arbetsförmedlingar, utbildningsanstalter och anställande myndigheter står för en hel del faktisk men smygande rasism. Så slösar man bort kunskaper, som behövs i det svenska samhället. Tvingar folk att söka jobb där det inte krävs utbildning, eller att skaffa ytterligare utbildning. Vilket medför kostnader både för den enskilda och samhället, liksom det sätter upp extra hinder för integrering i samhället.
Eller hur?
---
Tillägg, pga en liten diskussion på Facebook.
Ordet rasism betyder olika för olika personer, ibland lite slarvigt använt möjligen. Som jag ser det är det en avgränsad del av begreppet diskriminering, som ju kan avse också pga kön, sexuell läggning el religion etc.
Termen ras är ju numera i högsta grad ifrågasatt som ett vetenskaplligt begrepp, och hur det användes av säg 30-talets "rasbiologer" var ju synnerligen fördomsfullt och sorterande med innebörden att "germaner" var ett slags övermänniskor, stående över alla andra, att alla andra var mindrevärdiga.
Jag ser det nog så att rasism, det är att betrakta folk som är annorlunda än "vi etniska, vita, nordiska/germanska" människor som mindervärdiga, och att det ger rasisterna en anledning/ursäkt för att diskriminera de som de inte gillar.
Dvs att de lägger in en negativ värdering i att det finns skillnader mellan "vi och dom".
Tillägg, pga en liten diskussion på Facebook.
Ordet rasism betyder olika för olika personer, ibland lite slarvigt använt möjligen. Som jag ser det är det en avgränsad del av begreppet diskriminering, som ju kan avse också pga kön, sexuell läggning el religion etc.
Termen ras är ju numera i högsta grad ifrågasatt som ett vetenskaplligt begrepp, och hur det användes av säg 30-talets "rasbiologer" var ju synnerligen fördomsfullt och sorterande med innebörden att "germaner" var ett slags övermänniskor, stående över alla andra, att alla andra var mindrevärdiga.
Jag ser det nog så att rasism, det är att betrakta folk som är annorlunda än "vi etniska, vita, nordiska/germanska" människor som mindervärdiga, och att det ger rasisterna en anledning/ursäkt för att diskriminera de som de inte gillar.
Dvs att de lägger in en negativ värdering i att det finns skillnader mellan "vi och dom".
21 januari 2014
Svensk undervisning jfrt annan (PISA)
I slutet av 2013 redovisades den senaste s.k. PISA-rapporten. PISA, uttytt Program for International Student Assessment är en mätning av OECD som studerar 15-åringars kunskaper inom matematik, läsförståelse och naturvetenskap. I den senaste undersökningen hamnade Sverige under genomsnittet för OECD inom samtliga områden. Sedan förra undersökningen, år 2009, har Sverige tappat placeringar internationellt och totalt sett har resultaten försämrats.
Genomsnittspoäng per land inom OECD, år 2012
– Läget är allvarligt när det gäller kunskapsutvecklingen i skolan, säger Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. En kort sammanfattning av rapporten finns i denna länk från SV.
Utöver de 34 OECD-länderna ingår också ytterligare 31 länder i den totala undersökningen. Däri kan man se att t ex länder som China, Singapore, Hongkong, Taiwan (dvs asiatiska länder i stark utveckling och där kunskapskravet är starkt framträdande), liksom Lettland och Ryssland oftast når bättre resultat än Sverige. Filippinerna, ett land jag haft anledning att kolla upp lite extra, ingår inte i studien, men jag tycker mig se att dess skolsystem i mycket liknar de som de framgångsrika länderna har. Av det kan man gissa att även Filippinerna ligger bättre till än Sverige, bl a p g a att läraryrket har hög status där och att regeringen på senare år dessutom sett till att lärarlönerna höjts väsentligt.
Givetvis finns det felkällor, och andra vanliga statistiska felmarginaler i denna liksom i andra undersökningar. Den har också diskuterats i Sverige för vad den mäter.
Men om man ser på vad den mäter så är den ytterst intressant. Den mäter kunskaper för 15-åringar inom sådan kärnområden som läsning/läsförståelses, matematik(i tillämpning) och naturvetenskap. Kunskaper som också i Sverige stod i fokus innan inriktningen flyttades allt mer över till sådant som i debatten kallats "flum" (individers attityder, beteenden och socialt-emotionella sidor som samarbetsförmåga). En utveckling som började under Olof Palme(s) tid, genom både ändrade mål och förändringar i lärarutbildningen, men som givetvis tog några decennier att genomföra i praktiken. Bl a p g a en kvardröjande professionalism i lärarkåren. Sänkningen av yrkets status bidrog givetvis också till sänkta ambitioner betr kunskapsinriktningen. Fullt genomslag kan man nog säga blev det i och med Göran Persson(s) kommunalisering av skolan, där de lokala politikerna ofta (inte bara s, utan även andra) bidrog till sänkta ambitioner. Effekterna blev närmast övertydliga i början av 2000-talet och har fortsatt.
För något decennium sedan läste jag en vetenskaplig rapport av, tror jag Bo Rothstein, professor i statsvetenskap (och benämnd som socialdemokrat!), om hur socialdemokratin försökt mer el mindre indoktrinera i socialdemokrati inom skola och förskola. Det kan vara intressant att där beskrevs dessa försök ha gått rätt bra inom barnomsorgen (innan innan barnpassningsinriktningen började glida över till pedagogik för kunskap), men inte lika bra och tog längre tid betr grundskolan, fr f allt på grund av skolans gamla inriktning på kunskaper för elevernas framtida liv. Lärarna hade en kunskapsinriktad och framtidsoptimistisk, närmast ideell syn på undervisningens uppgift, som var svår att utrota. Intressant, eller hur...
I dagens kritik av PISA-rapporten har den mycket av invändningarna riktats emot att den inte sägs ta hänsyn till de positiva effekterna av "flumfaktorerna". Även det intressant. Dvs att det fortfarande ses som mindre viktigt med kunskaper jämfört med t ex "socialt-emotionella" sidor. Och visst kan visst värde finnas i dessa sidor, men frågan är var störst fokus ska ligga i undervisningen...
Låt mig avslutningsvis konstatera att, i vad som mäts, så ligger länder med skolsystem inriktade på kunskaper främst. Att dessa ofta är asiatiska framgångsländer betr snabb utveckling. Att en del gamla välfärdsländer, som Sverige, verkar trötta och sjunka betr kunskaper (och därmed i utveckling och tillväxt).
Att också troligen ett land som Filippinerna, som inte ingår i undersökningen, har ett mera kunskapsinriktat utbildningsväsende än Sverige. Och därför troligen kommer att utvecklas snabbt de närmaste decennierna. Trots i dag utbredd fattigdom, gerillaverksamhet med terroristinriktning och utsatthet för naturkatastrofer.
Och att Sverige, och andra länder med ett trött fokus på annat än kunskap, måste, utan att gå ifrån samarbetsförmåga och liknande, måste bredda sig och återgå till mera av kunskap och kreativt tänkande. För att inte helt tappa styrfart.
Genomsnittspoäng per land inom OECD, år 2012
| Korea, Sydkorea | 543 |
| Japan | 540 |
| Finland | 529 |
| Estland | 526 |
| Kanada | 522 |
| Polen | 521 |
| Nederländerna | 519 |
| Schweiz | 518 |
| Tyskland | 518 |
| Irland | 515 |
| Australien | 512 |
| Nya Zeeland | 509 |
| Belgien | 509 |
| Storbritannien | 502 |
| Österrike | 501 |
| Tjeckien | 500 |
| Frankrike | 500 |
| Slovenien | 499 |
| Danmark | 498 |
| OECD, snitt | 497 |
| Norge | 496 |
| USA | 492 |
| Italien | 490 |
| Luxemburg | 490 |
| Spanien | 489 |
| Portugal | 488 |
| Ungern | 486 |
| Island | 485 |
| Sverige | 482 |
| Israel | 474 |
| Slovakien | 472 |
| Turkiet | 462 |
| Chile | 436 |
| Mexiko | 417 |
Källa: OECD
Som synes ligger länder som Sydkorea, Japan, Finland, Estland i topp, men även länder som Tyskland, Storbritannien och USA ligger klart bättre till än Sverige i denna mätning.
– Läget är allvarligt när det gäller kunskapsutvecklingen i skolan, säger Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. En kort sammanfattning av rapporten finns i denna länk från SV.
Utöver de 34 OECD-länderna ingår också ytterligare 31 länder i den totala undersökningen. Däri kan man se att t ex länder som China, Singapore, Hongkong, Taiwan (dvs asiatiska länder i stark utveckling och där kunskapskravet är starkt framträdande), liksom Lettland och Ryssland oftast når bättre resultat än Sverige. Filippinerna, ett land jag haft anledning att kolla upp lite extra, ingår inte i studien, men jag tycker mig se att dess skolsystem i mycket liknar de som de framgångsrika länderna har. Av det kan man gissa att även Filippinerna ligger bättre till än Sverige, bl a p g a att läraryrket har hög status där och att regeringen på senare år dessutom sett till att lärarlönerna höjts väsentligt.
Givetvis finns det felkällor, och andra vanliga statistiska felmarginaler i denna liksom i andra undersökningar. Den har också diskuterats i Sverige för vad den mäter.
Men om man ser på vad den mäter så är den ytterst intressant. Den mäter kunskaper för 15-åringar inom sådan kärnområden som läsning/läsförståelses, matematik(i tillämpning) och naturvetenskap. Kunskaper som också i Sverige stod i fokus innan inriktningen flyttades allt mer över till sådant som i debatten kallats "flum" (individers attityder, beteenden och socialt-emotionella sidor som samarbetsförmåga). En utveckling som började under Olof Palme(s) tid, genom både ändrade mål och förändringar i lärarutbildningen, men som givetvis tog några decennier att genomföra i praktiken. Bl a p g a en kvardröjande professionalism i lärarkåren. Sänkningen av yrkets status bidrog givetvis också till sänkta ambitioner betr kunskapsinriktningen. Fullt genomslag kan man nog säga blev det i och med Göran Persson(s) kommunalisering av skolan, där de lokala politikerna ofta (inte bara s, utan även andra) bidrog till sänkta ambitioner. Effekterna blev närmast övertydliga i början av 2000-talet och har fortsatt.
För något decennium sedan läste jag en vetenskaplig rapport av, tror jag Bo Rothstein, professor i statsvetenskap (och benämnd som socialdemokrat!), om hur socialdemokratin försökt mer el mindre indoktrinera i socialdemokrati inom skola och förskola. Det kan vara intressant att där beskrevs dessa försök ha gått rätt bra inom barnomsorgen (innan innan barnpassningsinriktningen började glida över till pedagogik för kunskap), men inte lika bra och tog längre tid betr grundskolan, fr f allt på grund av skolans gamla inriktning på kunskaper för elevernas framtida liv. Lärarna hade en kunskapsinriktad och framtidsoptimistisk, närmast ideell syn på undervisningens uppgift, som var svår att utrota. Intressant, eller hur...
I dagens kritik av PISA-rapporten har den mycket av invändningarna riktats emot att den inte sägs ta hänsyn till de positiva effekterna av "flumfaktorerna". Även det intressant. Dvs att det fortfarande ses som mindre viktigt med kunskaper jämfört med t ex "socialt-emotionella" sidor. Och visst kan visst värde finnas i dessa sidor, men frågan är var störst fokus ska ligga i undervisningen...
Låt mig avslutningsvis konstatera att, i vad som mäts, så ligger länder med skolsystem inriktade på kunskaper främst. Att dessa ofta är asiatiska framgångsländer betr snabb utveckling. Att en del gamla välfärdsländer, som Sverige, verkar trötta och sjunka betr kunskaper (och därmed i utveckling och tillväxt).
Att också troligen ett land som Filippinerna, som inte ingår i undersökningen, har ett mera kunskapsinriktat utbildningsväsende än Sverige. Och därför troligen kommer att utvecklas snabbt de närmaste decennierna. Trots i dag utbredd fattigdom, gerillaverksamhet med terroristinriktning och utsatthet för naturkatastrofer.
Och att Sverige, och andra länder med ett trött fokus på annat än kunskap, måste, utan att gå ifrån samarbetsförmåga och liknande, måste bredda sig och återgå till mera av kunskap och kreativt tänkande. För att inte helt tappa styrfart.
27 december 2013
Bra jul-teve, och dålig...
Läser att Kalle Anka i teve på julafton tappar något i popularitet. Men hade ändå 3,5 milj tittare. Inte illa det heller. Och vad kan egentligen konkurrera den tiden? Köpfesten bör rimligen ha avtagit kl 15 på julafton. Och kyrkornas eventuella aktiviteter ägde väl rum omkring lunchtiden, med div julspel och andakter. Kan inte påminna mig ha sett något i andra kanaler som lockade. Kan det ha varit att en del inte kunde vänta med julklappsutdelningen till efter Kalle Anka?
I mitt tycke så var julaftonens i särklass bästa teveprogram "Kan du vissla, Johanna", med Per Oscarsson, som en gammal man vars sista dagar på äldreboendet lystes upp av ett par grabbar, med längtan efter en "morfar". Aningen kärv men stark och naturlig kärlek från låtsasmorfar, som aldrig fick några barn, och sund och frisk kärlek från grabbarna. Lysande spelat.
Och så senare på julafton, halvtimmen före Rapport, Tage Danielsson geniala "Karl-Bertil Jonssons julafton". Också det om mänsklighet, människokärlek, en vilja att hjälpa.
Däremot var det tunt i SVT senare på julafton, efter dessa program och avklarad julklappsutdelning och julmiddag. Diverse julkonserter med rätt så blekt innehåll i en märklig mix av konventionellt och krystat "populärt". Det sluttande planet utför betr SVTs "underhållningsprogram" fortsätter.
Inte är det bättre i fyran heller, flåshurtigt, och/eller så enkelt att det är genant.
Betr SVT så är det gamla favoriter, som de två ovan nämnda, och div repriser som i någon mån kan rädda kvällarna. De tidiga kvällarna. Lars Molins "Midvinterduellen" är ju en höjdare om den enskilda människans kamp mot byråkrati och myndigheter. Och tack för de små glimtar vi ibland kan få med Monica Zetterlund i rutan. Från den tid underhållning kunde göras med kvalitet.
I mitt tycke så var julaftonens i särklass bästa teveprogram "Kan du vissla, Johanna", med Per Oscarsson, som en gammal man vars sista dagar på äldreboendet lystes upp av ett par grabbar, med längtan efter en "morfar". Aningen kärv men stark och naturlig kärlek från låtsasmorfar, som aldrig fick några barn, och sund och frisk kärlek från grabbarna. Lysande spelat.
Och så senare på julafton, halvtimmen före Rapport, Tage Danielsson geniala "Karl-Bertil Jonssons julafton". Också det om mänsklighet, människokärlek, en vilja att hjälpa.
Däremot var det tunt i SVT senare på julafton, efter dessa program och avklarad julklappsutdelning och julmiddag. Diverse julkonserter med rätt så blekt innehåll i en märklig mix av konventionellt och krystat "populärt". Det sluttande planet utför betr SVTs "underhållningsprogram" fortsätter.
Inte är det bättre i fyran heller, flåshurtigt, och/eller så enkelt att det är genant.
Betr SVT så är det gamla favoriter, som de två ovan nämnda, och div repriser som i någon mån kan rädda kvällarna. De tidiga kvällarna. Lars Molins "Midvinterduellen" är ju en höjdare om den enskilda människans kamp mot byråkrati och myndigheter. Och tack för de små glimtar vi ibland kan få med Monica Zetterlund i rutan. Från den tid underhållning kunde göras med kvalitet.
20 december 2013
Julen - in real life, tack.
Julen är ett elände för många ensamma, såväl som för andra.
Julen borde vara en gemenskapens helg. I stället stressar vi för mycket, tar ut julen i förtid, pyntar till vansinne, och handlar en massa onödiga julklappar för att visa hur mycket vi tycker om varandra.
Men tar oss inte tid att vara tillsammans, egentligen.
Vi blir inte lyckliga av julklappar i sig. Möjligen av tanken bakom.
Men vi tror att vi kan köpa lycka och gemenskap, inget kan vara mera fel.
Ge tid i stället. Var tillsammans. Med eventuell familj, eller andra. Skippa alla elektroniska konstlade internetgrejer. Umgås in real life. Låt FB-vännerna vara i fred. Så att de hinner vara med sina nära och kära.
OK, är du helt ensam och du har vänner som också är helt ensamma, så ta kontakt med dem, kanske t o m genom FB eller andra sociala medier. Men stressa inte bort din tid på FB i st för att ge tid och vänlighet in real life.
GE tid och vänlighet. Stressa av. Det skulle minska många olyckligas plågor. Och ge oss själva mera lugn och tid för återhämtning också. Lite lycka kanske.
Tid och samvaro in real life, inte köpa, inte handla, shoppa tills vi stupar, inte hinner med att vara glada åt julen, Låt oss inte drunkna i räkningar och överskridna krediter på våra bankkort. Detta överdrivna shoppande gör oss bara alltmer stressade och olyckliga.
Men lite julmat som vi äter tillsammans med andra, det ska vi unna oss. Om vi inte äter så vi spricker. Låt julmaten i stället bli ett tillfälle för avspänd samvaro.
God Jul.
Julen borde vara en gemenskapens helg. I stället stressar vi för mycket, tar ut julen i förtid, pyntar till vansinne, och handlar en massa onödiga julklappar för att visa hur mycket vi tycker om varandra.
Men tar oss inte tid att vara tillsammans, egentligen.
Vi blir inte lyckliga av julklappar i sig. Möjligen av tanken bakom.
Men vi tror att vi kan köpa lycka och gemenskap, inget kan vara mera fel.
Ge tid i stället. Var tillsammans. Med eventuell familj, eller andra. Skippa alla elektroniska konstlade internetgrejer. Umgås in real life. Låt FB-vännerna vara i fred. Så att de hinner vara med sina nära och kära.
OK, är du helt ensam och du har vänner som också är helt ensamma, så ta kontakt med dem, kanske t o m genom FB eller andra sociala medier. Men stressa inte bort din tid på FB i st för att ge tid och vänlighet in real life.
GE tid och vänlighet. Stressa av. Det skulle minska många olyckligas plågor. Och ge oss själva mera lugn och tid för återhämtning också. Lite lycka kanske.
Tid och samvaro in real life, inte köpa, inte handla, shoppa tills vi stupar, inte hinner med att vara glada åt julen, Låt oss inte drunkna i räkningar och överskridna krediter på våra bankkort. Detta överdrivna shoppande gör oss bara alltmer stressade och olyckliga.
Men lite julmat som vi äter tillsammans med andra, det ska vi unna oss. Om vi inte äter så vi spricker. Låt julmaten i stället bli ett tillfälle för avspänd samvaro.
God Jul.
19 december 2013
Hur ska man göra om man har en smygrasist på julfesten?
Jag måste bara lägga upp detta också. Från DNs etikettsexpert, råd om hur man ska göra/säga om man råkar ha någon gäst, släkt eller annan, med på julens fester. Inte jama med.
Citat
"Är det okej att säga ifrån till släktingar med exempelvis kvinnoförnedrande eller smygrasistiska åsikter?
Citat
"Är det okej att säga ifrån till släktingar med exempelvis kvinnoförnedrande eller smygrasistiska åsikter?
– Om rasistiska och odemokratiska åsikter dras upp ur gyttjan i ljuset, säger man hövligt "det där är inte okej för min del, du har fel" och då får man mothugg förstås av den som har denna uppfattning, varvid man motfrågar "vilka belägg har du för det? Statistik? Var har du hittat den informationen?"
– Och till slut kan man säga, om inget annat hjälper, ungefär "det är obegripligt att en tänkande människa kan inbilla sig att andra är sämre varelser bara för att de har en annan religion/kultur eller ett annat kön; hur korkad får man vara för att tro sådant?"
– Därefter är det förmodligen slut på julstämningen, men det är inte heller okej att någon-några får sitta och säga dessa enfaldiga dumheter utan att någon protesterar."
---
Ja, slut på julstämningen, men man fredar sitt samvete. Säger man inget eller jamsar med, mer el mindre tydligt, då mår man ju illa själv.
Betr Mandela och Sydafrika - och den svenska opinionen
Med hjälp, denna gång av Olle Wästberg, vill jag än en gång påminna om hur det var i den svenska inrikespolitiken, vem som drev vad, vem som var emot, vem som var långsam, betr synen på apartheid i Sydafrika. Och på olika syn på Portugals kolonialpolitik.
Såhär skriver Olle i sitt månadsbrev:
Sydafrikaopinionen leddes länge av liberaler
Nelson Mandelas död blev omedelbart ett slagträ i svensk inrikespolitisk debatt. Med rätt liten saklighet. Olof Palme gjorde viktiga insatser, men socialdemokraterna var länge tveksamma till sanktioner mot apartheidregimen – främst p g a knytningen till fackföreningsrörelsen. Metall gick hand i hand med storföretagen i motståndet mot sanktioner. Samtidigt insåg inte moderaterna apartheids unika grymhet.
När det gällde Portugals kolonialkrig tillhörde Sverige den fjärdedel i FN som röstade mest ”portugalvänligt”, medan t ex Israel tillhörde den fjärdedel som ställde upp mest mot kolonialismen.
---
En utförligare, nyttig genomgång av Olle W finns att läsa i denna länk. Från Fri värld magasin.
Ett kort citat från Olles inledning.
"Jag var med redan i början av 1960-talet när vi startade konsumentbojkotten mot Sydafrika. Redan 1954 kom Herbert Tingstens bok om det sydafrikanska rasförtrycket. Massakern mot protesterande svarta i Sharpeville 1960 hade på allvar börjat väcka världen. En rad länder drog tillbaka sina ambassadörer från Sydafrika. Israel tillhörde dessa länder – inte Sverige.
"Också när det gällde Portugals kolonialkrig i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau var Sverige långsamt med att reagera. Sverige samarbetade nära med Portugal inom frihandelsområdet EFTA. Enligt en uppsats vid Göteborgs universitet om omröstningar angående det portugisiska väldet tillhörde Sverige den mest ”portugal-vänliga” fjärdedelen av världens länder och Israel den fjärdedel som starkast fördömde kolonialkrigen. (Så länge arbetarpartiet ledde Israel var landet konsekvent i sin parallell mellan apartheid och antisemitismen. Sedan blev det mer vingligt.)
Såhär skriver Olle i sitt månadsbrev:
Sydafrikaopinionen leddes länge av liberaler
Nelson Mandelas död blev omedelbart ett slagträ i svensk inrikespolitisk debatt. Med rätt liten saklighet. Olof Palme gjorde viktiga insatser, men socialdemokraterna var länge tveksamma till sanktioner mot apartheidregimen – främst p g a knytningen till fackföreningsrörelsen. Metall gick hand i hand med storföretagen i motståndet mot sanktioner. Samtidigt insåg inte moderaterna apartheids unika grymhet.
När det gällde Portugals kolonialkrig tillhörde Sverige den fjärdedel i FN som röstade mest ”portugalvänligt”, medan t ex Israel tillhörde den fjärdedel som ställde upp mest mot kolonialismen.
---
En utförligare, nyttig genomgång av Olle W finns att läsa i denna länk. Från Fri värld magasin.
Ett kort citat från Olles inledning.
"Jag var med redan i början av 1960-talet när vi startade konsumentbojkotten mot Sydafrika. Redan 1954 kom Herbert Tingstens bok om det sydafrikanska rasförtrycket. Massakern mot protesterande svarta i Sharpeville 1960 hade på allvar börjat väcka världen. En rad länder drog tillbaka sina ambassadörer från Sydafrika. Israel tillhörde dessa länder – inte Sverige.
Konsumentbojkotten drevs under många år av flera politiska ungdomsförbund och folkrörelser. Folkpartiet motionerade i riksdagen om sanktioner mot Sydafrika.
Sedan kom första officiella svenska steget 1965 då Sverige i FN krävde FN-sanktioner. 1973 rekommenderade regeringen svenska företag att avstå från nyinvesteringar i Sydafrika och svenska legationen i Pretoria fick inte längre hjälpa svenska företag."
Han beskriver också Metalls avoghet emot svenska sanktioner mot apartheidregimen i Pretoria.
Och från slutet av artikeln. "Också när det gällde Portugals kolonialkrig i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau var Sverige långsamt med att reagera. Sverige samarbetade nära med Portugal inom frihandelsområdet EFTA. Enligt en uppsats vid Göteborgs universitet om omröstningar angående det portugisiska väldet tillhörde Sverige den mest ”portugal-vänliga” fjärdedelen av världens länder och Israel den fjärdedel som starkast fördömde kolonialkrigen. (Så länge arbetarpartiet ledde Israel var landet konsekvent i sin parallell mellan apartheid och antisemitismen. Sedan blev det mer vingligt.)
Per Ahlmark drev som riksdagsledamot i upprepade interpellationer och frågor till dåvarande handelsminister Gunnar Lange (S) att Sverige skulle kräva att Portugal uteslöts ur EFTA. När Per Ahlmark ännu en gång tog upp frågan protesterade den socialdemokratiska riksdagsgruppen genom att samfällt lämna kammaren.
Socialdemokraternas seghet när det gällde såväl sanktionspolitiken mot Sydafrika som politiska åtgärder mot Portugal ska inte ses som en ideologisk hållning, utan mer som en del av de täta banden med fackföreningsrörelsen. När jag satt i sydafrikautredningen blev jag vid ett tillfälle nedkallad till Göteborg och vederbörligen utskälld av SKF-ledningen och Metallavdelningen i gott samförstånd. Metall – som ju fanns på företag med omfattande verksamhet i Sydafrika – tillhörde sanktionspolitikens största motståndare."
---
Och ja, jag minns Sharpeville 1960. Vilket intryck det gjorde på mig. Uppenbarligen även för svenska liberaler aktiva i folkpartiet, redan då.
Säkerhetsbyråkratins agerande oroar och är kontraproduktivt
Demokrati innebär att folket ska veta vad de som väljs till folkets företrädare på beslutsnivå står för, även i praktiken, dvs även vad de faktiskt gör för att bevara demokratin.
När de folkvalda inte gör så, utan till och med överlåter till tjänstemän och myndigheter att göra ingrepp i medborgarnas frihet och grundläggande demokratiska rättigheter som integritet, yttrande- och tryckfrihet, begränsningar i offentlighet etc, då är det viktigt och nödvändigt att makten granskas. Att oklara lagar granskas, att myndigheternas övertramp av lagar granskas och påtalas, avslöjas.
Det är varje oppositions uppgift, om där finns verklig opposition. Det är massmedias absolut främsta uppgift. Och när media inte förmår det får vi lita till att enskilda medborgare hjälper oss andra och media för att vi ska få veta vad som sker. Så vi kan reagera och utkräva ansvar av de som misshandlar demokratin.
Därför är Edward Snowden en hjälte för försvar av demokratin. Därför kan man starkt ifrågasätta mycket av det hysch-hysch kring det som ledande politiker och övervakningsbyråkrater kallar för "säkerhetspolitik".
Därför ska det inte behöva finnas minsta misstanke att byråkraterna/ämbetsmännen tar över ratten från politikerna. SÄPO, FRA och vanliga polisen ska skydda demokratin, inte undergräva den. Myndigheterna ska, vilket t ex Datainspektionen verkar göra, fullgöra de order som de folkvalda ger. Och självfallet ska politikerna skydda de demokratiska värdena, inte massövervaka oss medborgare i varje steg och åsikt.
I Sverige inskränktes tryckfriheten, med anor från 1700-talet, under andra världskriget av underdånig hänsyn till diktaturens nazi-Tyskland. Integritet och åsiktsfrihet kränktes av socialdemokratin genom den s k IB-affären och det s k SAPO. I dagens Sverige har, delvis med start i diskussionerna kring FRA-lagens tillkomst 2008 och därefter, dessa frågor aktualiserats allt mer. I bakgrunden låg då 11 sept 2001 och den terroristskräck som Bush-regimen i USA utnyttjade för allt kraftigare inskränkningar i människors vardag. Genom att, med åberopande av terrorism, inskränka demokratin.
Jag reagerar därför starkt emot hur luddiga lagar införs, som ger möjlighet till regering och myndigheter som FRA och SÄPO till helt fri tolkning av dessa lagar, till ändamålsglidningar, till hur tillsynsmyndigheter antingen verkar blunda för eller inte får faktisk insyn i hur "säkerhetsmyndigheter" agerar.
Jag inser och vill givetvis att Sverige ska ha ett försvar och även skaffa sig kunskap om främmande makters eventuella dolska planer gentemot Sverige som stat. Men jag vill inte att demokratin ska avskaffas under sken av att skydda den. Svenska medborgare ska inte massövervakas. Spaning ska ske efter misstanke och utan att kränka människors integritet, och inte ske så att folk blir skrämda från att ha och uttrycka åsikter som inte är desamma som makthavarna har.
Jag är oroad av att svenska folket inte verkar mera oroat än det borde vara.
Jag noterar att nu torsdag morgon den 19 dec meddelar SR att SÄPO döljer för tillsynsmyndigheterna vad de sysslar med. För att undvika "missförstånd". Hur ska t ex Datainspektionen kunna sköta sin tillsyn då? Och kanske är det faktiskt så att t ex Datainspektionen förstår.... och det är det som SÄPO är rädda för. Det oroar mig.
SR meddelar vidare att i USA får NSA (smått överraskande) stramare tyglar och kongressen ska ha större insyn. Obama är uppenbarligen oroad och kanske t o m en aning överraskad över hur NSA lever sitt eget liv (i tätt samarbete med FRA).
Dessutom verkar det fullt klart att det beslut som nu tagits i Brasilien om inköp av svenska JAS-plan, det har som en viktig bakgrund hur irriterade de i Brasilien är över hur USA, genom NSA, avlyssnat (spionerat) på Brasilien. Därför ger de USA en näsbränna, köper svenskt i st från spionlandet USA. En sund reaktion!
Det är ju ingen direkt överraskning att den övervakning och att "modernt" spioneri i hög grad är riktat emot ekonomiska intressen också, eller spiller över sådan information. Det borde även svenska myndigheter och ännu mer vår regering inse allvaret av. Liksom de konsekvenser det kan ge i det internationella, fredliga samarbetet för vår säkerhet!
Jag tror inte (hoppas inte) att FRA trots det intima samarbetet med NSA, varit inblandat i USA avlyssnande spionage emot Brasilien. Men tänk om, och om det avslöjas, hur skulle Brasilien reagera då? Bryta affären om JAS?
Och hur kan FRAs agerande, med eller utan samverkan med NSA, inverka negativt på internationella affärer i vårt närområde? Förr eller senare upptäcks ju det. Och blotta misstanken kan ju skada.
Detta överdrivna spionerade, övervakande utan urskiljning, misstänkliggörande av vanliga medborgare, det är alltså kränkande av demokratin, försvårar säkerhetsskapande samarbete med vår omvärld, och kan till och med drabba oss/Sverige ekonomiskt.
När de folkvalda inte gör så, utan till och med överlåter till tjänstemän och myndigheter att göra ingrepp i medborgarnas frihet och grundläggande demokratiska rättigheter som integritet, yttrande- och tryckfrihet, begränsningar i offentlighet etc, då är det viktigt och nödvändigt att makten granskas. Att oklara lagar granskas, att myndigheternas övertramp av lagar granskas och påtalas, avslöjas.
Det är varje oppositions uppgift, om där finns verklig opposition. Det är massmedias absolut främsta uppgift. Och när media inte förmår det får vi lita till att enskilda medborgare hjälper oss andra och media för att vi ska få veta vad som sker. Så vi kan reagera och utkräva ansvar av de som misshandlar demokratin.
Därför är Edward Snowden en hjälte för försvar av demokratin. Därför kan man starkt ifrågasätta mycket av det hysch-hysch kring det som ledande politiker och övervakningsbyråkrater kallar för "säkerhetspolitik".
Därför ska det inte behöva finnas minsta misstanke att byråkraterna/ämbetsmännen tar över ratten från politikerna. SÄPO, FRA och vanliga polisen ska skydda demokratin, inte undergräva den. Myndigheterna ska, vilket t ex Datainspektionen verkar göra, fullgöra de order som de folkvalda ger. Och självfallet ska politikerna skydda de demokratiska värdena, inte massövervaka oss medborgare i varje steg och åsikt.
I Sverige inskränktes tryckfriheten, med anor från 1700-talet, under andra världskriget av underdånig hänsyn till diktaturens nazi-Tyskland. Integritet och åsiktsfrihet kränktes av socialdemokratin genom den s k IB-affären och det s k SAPO. I dagens Sverige har, delvis med start i diskussionerna kring FRA-lagens tillkomst 2008 och därefter, dessa frågor aktualiserats allt mer. I bakgrunden låg då 11 sept 2001 och den terroristskräck som Bush-regimen i USA utnyttjade för allt kraftigare inskränkningar i människors vardag. Genom att, med åberopande av terrorism, inskränka demokratin.
Jag reagerar därför starkt emot hur luddiga lagar införs, som ger möjlighet till regering och myndigheter som FRA och SÄPO till helt fri tolkning av dessa lagar, till ändamålsglidningar, till hur tillsynsmyndigheter antingen verkar blunda för eller inte får faktisk insyn i hur "säkerhetsmyndigheter" agerar.
Jag inser och vill givetvis att Sverige ska ha ett försvar och även skaffa sig kunskap om främmande makters eventuella dolska planer gentemot Sverige som stat. Men jag vill inte att demokratin ska avskaffas under sken av att skydda den. Svenska medborgare ska inte massövervakas. Spaning ska ske efter misstanke och utan att kränka människors integritet, och inte ske så att folk blir skrämda från att ha och uttrycka åsikter som inte är desamma som makthavarna har.
Jag är oroad av att svenska folket inte verkar mera oroat än det borde vara.
Jag noterar att nu torsdag morgon den 19 dec meddelar SR att SÄPO döljer för tillsynsmyndigheterna vad de sysslar med. För att undvika "missförstånd". Hur ska t ex Datainspektionen kunna sköta sin tillsyn då? Och kanske är det faktiskt så att t ex Datainspektionen förstår.... och det är det som SÄPO är rädda för. Det oroar mig.
SR meddelar vidare att i USA får NSA (smått överraskande) stramare tyglar och kongressen ska ha större insyn. Obama är uppenbarligen oroad och kanske t o m en aning överraskad över hur NSA lever sitt eget liv (i tätt samarbete med FRA).
Dessutom verkar det fullt klart att det beslut som nu tagits i Brasilien om inköp av svenska JAS-plan, det har som en viktig bakgrund hur irriterade de i Brasilien är över hur USA, genom NSA, avlyssnat (spionerat) på Brasilien. Därför ger de USA en näsbränna, köper svenskt i st från spionlandet USA. En sund reaktion!
Det är ju ingen direkt överraskning att den övervakning och att "modernt" spioneri i hög grad är riktat emot ekonomiska intressen också, eller spiller över sådan information. Det borde även svenska myndigheter och ännu mer vår regering inse allvaret av. Liksom de konsekvenser det kan ge i det internationella, fredliga samarbetet för vår säkerhet!
Jag tror inte (hoppas inte) att FRA trots det intima samarbetet med NSA, varit inblandat i USA avlyssnande spionage emot Brasilien. Men tänk om, och om det avslöjas, hur skulle Brasilien reagera då? Bryta affären om JAS?
Och hur kan FRAs agerande, med eller utan samverkan med NSA, inverka negativt på internationella affärer i vårt närområde? Förr eller senare upptäcks ju det. Och blotta misstanken kan ju skada.
Detta överdrivna spionerade, övervakande utan urskiljning, misstänkliggörande av vanliga medborgare, det är alltså kränkande av demokratin, försvårar säkerhetsskapande samarbete med vår omvärld, och kan till och med drabba oss/Sverige ekonomiskt.
18 december 2013
Grova hot mot de som inte vill "samarbeta" med SÄPO om automatisk avlyssning
Nog är det märkligt, men inte oväntat, med dessa grova hot som SÄPO utsätter internetleverantörerna för. Att de ska tvingas till att per automatik tillåta SÄPO att göra automatisk avlyssning/registrering av all trafik som SÄPO önskar göra. Vars laglighet verkligen kan ifrågasättas. Och att internetleverantörerna ska ljuga om att det sker ("sekretess"), för sina kunder.
Jag är inte förvånad, men ändå förskräckt att detta kan ske i ett samhälle, vars ledning säger sig hylla demokrati och insyn. Nåja, insyn mumlar de väl om numera utan att mena annat än motsatsen.
Jag undrar alltmer: vad är det som de vill dölja, våra myndigheter och vår överhet? I vart fall sker inte allt detta för vår säkerhets skull, vare sig som privatpersoner eller som nation.
Läs denna artikel i Dagens Nyheter. Signerat/ledare, av Susanna Birgersson. Jag citerar några stycken, men läs gärna allt.
"Det finns komiska inslag också i datalagringseländet. Som att Säpos hemliga samtal med internetleverantören Bahnhof har spelats in. I hemlighet. Av Bahnhof."
"Dubbelt komiskt är att just Bahnhof är specialiserat på integritet. Företaget har liksom redan tänkt igenom saken, vägt brottsbekämpningsargumentet mot människors önskan om skydd mot staters och andra företags allseende ögon – och funnit att det senare väger tyngre."
Och så slutklämmen. "Underrättelsearbete är av nödvändighet en ljusskygg verksamhet, och omgärdas av töjbara, svårtolkade och föränderliga lagar. Säpos försäkran om att uppgifter bara ska inhämtas i enlighet med lagen, väger därför lätt.
Jag är inte förvånad, men ändå förskräckt att detta kan ske i ett samhälle, vars ledning säger sig hylla demokrati och insyn. Nåja, insyn mumlar de väl om numera utan att mena annat än motsatsen.
Jag undrar alltmer: vad är det som de vill dölja, våra myndigheter och vår överhet? I vart fall sker inte allt detta för vår säkerhets skull, vare sig som privatpersoner eller som nation.
Läs denna artikel i Dagens Nyheter. Signerat/ledare, av Susanna Birgersson. Jag citerar några stycken, men läs gärna allt.
"Det finns komiska inslag också i datalagringseländet. Som att Säpos hemliga samtal med internetleverantören Bahnhof har spelats in. I hemlighet. Av Bahnhof."
"Dubbelt komiskt är att just Bahnhof är specialiserat på integritet. Företaget har liksom redan tänkt igenom saken, vägt brottsbekämpningsargumentet mot människors önskan om skydd mot staters och andra företags allseende ögon – och funnit att det senare väger tyngre."
Och så slutklämmen. "Underrättelsearbete är av nödvändighet en ljusskygg verksamhet, och omgärdas av töjbara, svårtolkade och föränderliga lagar. Säpos försäkran om att uppgifter bara ska inhämtas i enlighet med lagen, väger därför lätt.
Förra veckan kom ett första utlåtande från Europadomstolens prövning av datalagringsdirektivet. Generaladvokaten erkänner direktivets syfte som legitimt men skriver att eftersom det saknas tydliga regler kring hur de sparade uppgifterna ska hanteras, strider direktivet mot Europakonventionen.
Datalagringsdirektivet är dåligt i sig. Att ålägga företag att spara uppgifter i denna väldiga omfattning å myndigheternas vägnar är orimligt. Men det är dessutom illa avgränsat. Något som illustreras av Säpos ihärdiga försök att få direkt tillgång till de lagrade uppgifterna."
16 december 2013
Apropå det här med offentlighetsprincip, yttrande- och tryckfrihet
Dock i någon mån diskuterad i t ex UNT och på Facebook och någon blogg.
Både "liberaler" och andra röstade för inskränkt yttrandefrihet.
Riksdagen röstade nyligen med stor majoritet FÖR inskränkningar i yttrandefriheten, tryckfriheten och offentlighetsprincipen. Varför? Är samma ledamöters inställning till FRA-lagens yttrandefrihetsbegränsande effekter en förklaring. Dvs man anser inte att yttrandefriheten är en grundvärdering i ett demokratiskt samhälle?!
Man gick alltså emot den princip som i Sverige varit helig allt sedan 1766! (OK, med smärre avsteg under andra världskriget av rädsla för nazi-Tyskland.)
En förteckning över hur riksdagens ledamöter röstade finns i denna länk: http://niklasstarow.wordpress.com/2013/12/01/riksdagens-ledamoter-som-ar-mot-yttrandefrihet-har-ar-listan/
Antalet frånvarande vid omröstningen var hög, och jag vill i några fall gärna tro att det var en slags tyst protest. Tyvärr tror jag att i de flesta fall var det bara en vanlig utkvittning.
Yttrandefrihet och tryckfrihet går hand i hand. Men märkligt nog inte ens för ledamöter i det parti som kallar sig liberalt (folkpartiet), inte för de frihetsälskande fria bönderna i cp, inte för den numera "demokratiska" högern=moderaterna.
Och den debatt som föregick detta beslut var märkligt lite uppmärksammad.
Men en påminnelse om vad det innebär kan vi läsa i detta inlägg i UNT.
http://www.unt.se/kultur/en-bit-av-demokratin-har-rostats-bort-2731002.aspx
Honnörsord som liberalism och demokrati klingar falskt när de används av de som röstade för dessa inskränkningar.
Hur kan partipiskan så styra röstandet i svensk riksdag?
Man gick alltså emot den princip som i Sverige varit helig allt sedan 1766! (OK, med smärre avsteg under andra världskriget av rädsla för nazi-Tyskland.)
En förteckning över hur riksdagens ledamöter röstade finns i denna länk: http://niklasstarow.wordpress.com/2013/12/01/riksdagens-ledamoter-som-ar-mot-yttrandefrihet-har-ar-listan/
Antalet frånvarande vid omröstningen var hög, och jag vill i några fall gärna tro att det var en slags tyst protest. Tyvärr tror jag att i de flesta fall var det bara en vanlig utkvittning.
Yttrandefrihet och tryckfrihet går hand i hand. Men märkligt nog inte ens för ledamöter i det parti som kallar sig liberalt (folkpartiet), inte för de frihetsälskande fria bönderna i cp, inte för den numera "demokratiska" högern=moderaterna.
Och den debatt som föregick detta beslut var märkligt lite uppmärksammad.
Men en påminnelse om vad det innebär kan vi läsa i detta inlägg i UNT.
http://www.unt.se/kultur/en-bit-av-demokratin-har-rostats-bort-2731002.aspx
Honnörsord som liberalism och demokrati klingar falskt när de används av de som röstade för dessa inskränkningar.
Hur kan partipiskan så styra röstandet i svensk riksdag?
13 december 2013
FRA, vems är det? Om samarbete och ev laglighet. (Tillägg)
Har försökt samla ihop en del tankar betr FRA, dess samarbete med NSA (USA), vem som spionerar på vem, varför och på vems uppdrag och intresse. Om det finns stöd i den märkliga FRA-lagen. Etc
Det alliansfria Sverige övergick till att alltmer säga sig vara neutralt. Vilket det ju aldrig varit, egentligen. Sverige har fegat för stormakter oavsett vilka de varit. Nazi-tyskland, Sovjet mm.. Men vi har dock, framför allt genom Erlander (s-statsminister) samarbetat med NATO (USA) pga en samhörighet med demokratierna, allt sedan 50-talet. Det skedde hemligt, för att inte irritera Sovjet. Vilka dock rätt snabbt givetvis blev underkunniga om det.
Liksom givetvis terrorister (som knappast är ett hot mot statens säkerhet, jfr Hans Lindblads resonemang om detta) känner till och vet att undvika att använda de media och de kanaler som kan avslöja deras aktiviteter!
Läs denna länk betr behovet av en folkets underrättelsetjänst.
Jag menar att det är viktigt att Sverige har en underrättelseverksamhet, håller koll på hur andra makter, som kan misstänkas ha onda avsikter betr Sverige, beter sig. Så ser ju verkligheten ut. Och "spioneriet" kan ha olika former.
Självfallet var FRA en ggn avsett vara folkets underrättelsetjänst gentemot de utländska makters förehavanden som kunde hota Sveriges självständighet som stat. Men i och med att folkets representanter handlar bakom ryggen på folket och inte ens försöker förankra sina beslut om att låta FRA dels spionera på folket, dels samarbeta med annan makt för att låta den "köpa" och beställa spioneri för eget syfte, som givetvis inte behöver sammanfalla med Sveriges intressen, och att främmande makt genom detta samarbete tillåts att spionera på svenska folket - om ALLT, så kan knappast FRA betecknas som varande i folkets tjänst, utan i Överhetens/maktens tjänst för att hålla folket okunniga om avlyssningen och för just spionerna på folket .
Att Carl Bildt menar att FRA är viktig, det visar att han som makthavare vill ha koll på svenska medborgare, eftersom det numera verkar vara huvuduppgiften.
Min grundinställning är att det är makten som ska kontrolleras av medborgarna. Inte tvärtom. Medborgarnas integritet och privatliv ska inte kränkas, varken av den svenska makten eller via samarbete mellan FRA och NSA av USA eller andra.
Läs också gärna denna intressanta text i samma ämne, av Gun Svensson, bloggaren FarmorGun.
Det Edward Snowden gjort, det är såvitt jag kan se, är att fungera som en medborgarnas kontroll av hur makthavare i olika länder agerar mot oss medborgare. Vilket makten döljer t ex genom att både sekretessbelägga och genom att luddigt hänvisa till "terrorism". Makten/staten är per definition inte god. Ger vi staten/makten möjligheter, lagliga eller inte, att kontrollera och därmed styra oss lever vi farligt. Och även om staten just nu kan vara tämligen (?) "god" så ligger fältet fritt för vad som kan ske med andra maktinnehavare.
Det uppdrag granskning visade häromkvällen genom de dokument de hade var att det som FRA/NSA först och främst sysslade med var verksamhet riktad emot vanliga människor, medborgare bl a i Sverige. "Spaning" mot människors privatliv.
FRA/NSA hackar våra datorer. Jag vill påpeka att FRA saknar mandat att göra det! Det ingår inte i FRAs uppgifter! FRA får (tyvärr) "signalspana" rätt hejdlöst, men riksdagsbeslutet säger inte att de får gå in och hacka folks datorer.
Också FRA måste följa (den alltför tillåtande) "FRA-lagen". Se t ex vad Dagens Arena skriver.
Tillägg. En länk till ett inlägg av advokatsamfundets Anne Ramberg i SvD om framför allt den "domstol" som är satt att hålla koll på FRA.
På sin blogg skriver idag även Mark Klamberg bl a detta: "Den enda instans som skulle kunna pröva försvarsunderrättelsedomstolens bedömning huruvida aktiv signalspaning är tillåten blir därmed Europadomstolen i Strassbourg. Klagomål måste lämnas in inom sex månader efter tidpunkten för kränkningen blev känd/avslutades. Min bedömning utifrån artikel 8 är att aktiv signalspaning kan vara tillåten enligt Europakonventionen om det finns tillgänglig och förutsebar lag. Jag menar att signalspaningslagen brister vad avser förutsebarhet."
Det alliansfria Sverige övergick till att alltmer säga sig vara neutralt. Vilket det ju aldrig varit, egentligen. Sverige har fegat för stormakter oavsett vilka de varit. Nazi-tyskland, Sovjet mm.. Men vi har dock, framför allt genom Erlander (s-statsminister) samarbetat med NATO (USA) pga en samhörighet med demokratierna, allt sedan 50-talet. Det skedde hemligt, för att inte irritera Sovjet. Vilka dock rätt snabbt givetvis blev underkunniga om det.
Liksom givetvis terrorister (som knappast är ett hot mot statens säkerhet, jfr Hans Lindblads resonemang om detta) känner till och vet att undvika att använda de media och de kanaler som kan avslöja deras aktiviteter!
Läs denna länk betr behovet av en folkets underrättelsetjänst.
Jag menar att det är viktigt att Sverige har en underrättelseverksamhet, håller koll på hur andra makter, som kan misstänkas ha onda avsikter betr Sverige, beter sig. Så ser ju verkligheten ut. Och "spioneriet" kan ha olika former.
Självfallet var FRA en ggn avsett vara folkets underrättelsetjänst gentemot de utländska makters förehavanden som kunde hota Sveriges självständighet som stat. Men i och med att folkets representanter handlar bakom ryggen på folket och inte ens försöker förankra sina beslut om att låta FRA dels spionera på folket, dels samarbeta med annan makt för att låta den "köpa" och beställa spioneri för eget syfte, som givetvis inte behöver sammanfalla med Sveriges intressen, och att främmande makt genom detta samarbete tillåts att spionera på svenska folket - om ALLT, så kan knappast FRA betecknas som varande i folkets tjänst, utan i Överhetens/maktens tjänst för att hålla folket okunniga om avlyssningen och för just spionerna på folket .
Att Carl Bildt menar att FRA är viktig, det visar att han som makthavare vill ha koll på svenska medborgare, eftersom det numera verkar vara huvuduppgiften.
Min grundinställning är att det är makten som ska kontrolleras av medborgarna. Inte tvärtom. Medborgarnas integritet och privatliv ska inte kränkas, varken av den svenska makten eller via samarbete mellan FRA och NSA av USA eller andra.
Läs också gärna denna intressanta text i samma ämne, av Gun Svensson, bloggaren FarmorGun.
Det Edward Snowden gjort, det är såvitt jag kan se, är att fungera som en medborgarnas kontroll av hur makthavare i olika länder agerar mot oss medborgare. Vilket makten döljer t ex genom att både sekretessbelägga och genom att luddigt hänvisa till "terrorism". Makten/staten är per definition inte god. Ger vi staten/makten möjligheter, lagliga eller inte, att kontrollera och därmed styra oss lever vi farligt. Och även om staten just nu kan vara tämligen (?) "god" så ligger fältet fritt för vad som kan ske med andra maktinnehavare.
Det uppdrag granskning visade häromkvällen genom de dokument de hade var att det som FRA/NSA först och främst sysslade med var verksamhet riktad emot vanliga människor, medborgare bl a i Sverige. "Spaning" mot människors privatliv.
FRA/NSA hackar våra datorer. Jag vill påpeka att FRA saknar mandat att göra det! Det ingår inte i FRAs uppgifter! FRA får (tyvärr) "signalspana" rätt hejdlöst, men riksdagsbeslutet säger inte att de får gå in och hacka folks datorer.
Också FRA måste följa (den alltför tillåtande) "FRA-lagen". Se t ex vad Dagens Arena skriver.
Tillägg. En länk till ett inlägg av advokatsamfundets Anne Ramberg i SvD om framför allt den "domstol" som är satt att hålla koll på FRA.
På sin blogg skriver idag även Mark Klamberg bl a detta: "Den enda instans som skulle kunna pröva försvarsunderrättelsedomstolens bedömning huruvida aktiv signalspaning är tillåten blir därmed Europadomstolen i Strassbourg. Klagomål måste lämnas in inom sex månader efter tidpunkten för kränkningen blev känd/avslutades. Min bedömning utifrån artikel 8 är att aktiv signalspaning kan vara tillåten enligt Europakonventionen om det finns tillgänglig och förutsebar lag. Jag menar att signalspaningslagen brister vad avser förutsebarhet."
Inkomster och boendekostnader, lite funderingar
Jag (och familjen inkl ett barn i skolåldern) bor i Piteå kommun. Vi har mycket låg familjeinkomst. Men vi klarar oss, visserligen med nöd och näppe, men så länge min hustru har inkomst så går det. Anledningen är att i Piteå så är boendekostnaderna låga, relativt sett.
Vi bor i en villa, en bit utanför centralorten och den är inte helt modern. Men det är OK så länge det inte uppstår akutbehov av reparationer och underhåll. Och höjda el-priser, t ex på grund av höjd nätavgift, är en mardröm vi inte vill uppleva. Men just nu så klarar vi oss, eftersom vi lever sparsamt.
Nu läser jag i tidningen (=PT) att Piteå har den högsta husköpkraften, dvs klarar boendekostnderna bäst i förhållande till hushållsinkomsten. Och det beror inte på höga inkomster, utan på i snitt "hyfsat mycket bostad för kostnaden".
I vårt fall saknar vi ca 250 000 kr i förhållande till medianinkomsten/år i Piteå, men vi klarar ändå gränsen (enl Boindex) för att kunna bo i villa i Piteå. De i Piteå som kommer upp till medianinkomsten har således gott om utrymme för andra kostnader - och för sparande. (Jag hoppas att de amorterar av på bolånen, så att höjda räntor inte ger dem en chock den dag det inträffar. )
Än intressantare blir det om vi jämför med hur mycket villaboende kostar i Stockholm, som i och för sig är den extremt dyrast orten i Sverige. I Stockholm krävs nämligen en inkomst som är drygt fyra ggr högre än i Piteå för att kunna bo i villa.
Smaka på det...
Jag har inte kollat aktuell statistik, men det är nog en kvalificerad gissning att andelen som bor i villa i Stor-Stockholm är betydligt lägre än i Piteå. Att bo i lägenhet är inte heller billigt precis i Stockholm. Speciellt nya hyreslägenheter i Stockholm kostar skjortan, och en bostadsrätt kostar miljoner.
De (tillfälligt) låga räntekostnaderna har sedan några år hållit nere boendekostnaderna. Likaså att många lån tagits utan amorteringskrav. Vilket ju betyder att det är banken som äger huset, och att stigande räntor får en explosiv kostnadseffekt. Det gäller hela landet.
Varför då lägre boendekostnader i Piteå än i Stockholm, men också jfrt på andra orter? Ja, inte beror det på att kommunägda Pitebo (tidigare Stiftelsen Piteåbostäder) håller nere hyrorna jämfört med privata hyresvärdar. Och till och från har det varit brist på lägenheter, både i centralorten och i byarna.
Jag är inte socialdemokrat, men just i denna fråga måste jag ge det socialdemokratiska styret i Piteå en eloge. I motsats till i de flesta andra s-styrda kommuner så har de i Piteå varit mera positiva till möjliggöra byggande av och ägande av småhus! Det har lett till en viss valfrihet. Visserligen är andelen bostadsrätter lite litet, men det har funnits både hyresrätter och villor. I och med en, i stort sett, god framförhållning i planerandet, så har det funnits tomter att bygga på och det har byggts såpass mycket att villapriserna inte stigit så bortom all reson som på andra håll i landet (storstäderna). Byggkostnaderna har nog ungefär varit desamma, men det har funnits en tillgång till hus att köpa i hyfsad utsträckning.
För om det inte finns villor att tillgå så dels stiger priset, och dels tvingas många kvar i lägenhet, eller mot sin egentliga vilja (vilket också höjer kostnaden för att bo i lägenhet!).
Hur överlever folk i Stockholm? Visst är i många fall lönerna där kraftigt mycket högre än i resten av landet. Men, alla kan ju ändå inte ha miljonlöner! Eller?
Så uppstår boendesegregation...
Vi bor i en villa, en bit utanför centralorten och den är inte helt modern. Men det är OK så länge det inte uppstår akutbehov av reparationer och underhåll. Och höjda el-priser, t ex på grund av höjd nätavgift, är en mardröm vi inte vill uppleva. Men just nu så klarar vi oss, eftersom vi lever sparsamt.
Nu läser jag i tidningen (=PT) att Piteå har den högsta husköpkraften, dvs klarar boendekostnderna bäst i förhållande till hushållsinkomsten. Och det beror inte på höga inkomster, utan på i snitt "hyfsat mycket bostad för kostnaden".
I vårt fall saknar vi ca 250 000 kr i förhållande till medianinkomsten/år i Piteå, men vi klarar ändå gränsen (enl Boindex) för att kunna bo i villa i Piteå. De i Piteå som kommer upp till medianinkomsten har således gott om utrymme för andra kostnader - och för sparande. (Jag hoppas att de amorterar av på bolånen, så att höjda räntor inte ger dem en chock den dag det inträffar. )
Än intressantare blir det om vi jämför med hur mycket villaboende kostar i Stockholm, som i och för sig är den extremt dyrast orten i Sverige. I Stockholm krävs nämligen en inkomst som är drygt fyra ggr högre än i Piteå för att kunna bo i villa.
Smaka på det...
Jag har inte kollat aktuell statistik, men det är nog en kvalificerad gissning att andelen som bor i villa i Stor-Stockholm är betydligt lägre än i Piteå. Att bo i lägenhet är inte heller billigt precis i Stockholm. Speciellt nya hyreslägenheter i Stockholm kostar skjortan, och en bostadsrätt kostar miljoner.
De (tillfälligt) låga räntekostnaderna har sedan några år hållit nere boendekostnaderna. Likaså att många lån tagits utan amorteringskrav. Vilket ju betyder att det är banken som äger huset, och att stigande räntor får en explosiv kostnadseffekt. Det gäller hela landet.
Varför då lägre boendekostnader i Piteå än i Stockholm, men också jfrt på andra orter? Ja, inte beror det på att kommunägda Pitebo (tidigare Stiftelsen Piteåbostäder) håller nere hyrorna jämfört med privata hyresvärdar. Och till och från har det varit brist på lägenheter, både i centralorten och i byarna.
Jag är inte socialdemokrat, men just i denna fråga måste jag ge det socialdemokratiska styret i Piteå en eloge. I motsats till i de flesta andra s-styrda kommuner så har de i Piteå varit mera positiva till möjliggöra byggande av och ägande av småhus! Det har lett till en viss valfrihet. Visserligen är andelen bostadsrätter lite litet, men det har funnits både hyresrätter och villor. I och med en, i stort sett, god framförhållning i planerandet, så har det funnits tomter att bygga på och det har byggts såpass mycket att villapriserna inte stigit så bortom all reson som på andra håll i landet (storstäderna). Byggkostnaderna har nog ungefär varit desamma, men det har funnits en tillgång till hus att köpa i hyfsad utsträckning.
För om det inte finns villor att tillgå så dels stiger priset, och dels tvingas många kvar i lägenhet, eller mot sin egentliga vilja (vilket också höjer kostnaden för att bo i lägenhet!).
Hur överlever folk i Stockholm? Visst är i många fall lönerna där kraftigt mycket högre än i resten av landet. Men, alla kan ju ändå inte ha miljonlöner! Eller?
Så uppstår boendesegregation...
11 december 2013
Oförändrad brytpunkt är bra!
Japp, till slut lyckades den samlade oppositionen stoppa alliansens förslag om höjd brytpunkt för statsskatten. Nu bortser jag från småtjafset med juridisk vinkling. "Juridisk" är väl dessutom att ta i. Det gällde tolkningen av interna spelregler för riksdagen... Och att de rödgröna fick med SD om nejet. Alliansen har ju inte protesterat emot att SD röstat på den.
Jag ser på sakfrågan.
Således. Femte jobbskatteavdraget, dvs bidraget till de som har bra jobb, inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Det gick igenom.
Vilket är ett dränage av statsfinanserna och felriktat, menar jag.
Att inte brytpunkten höjs, det innebär samtidigt att ett ytterligare minus i statskassan förhindras!
Att förslag från oppositionen skulle innebära att budgeten spricker, det är ju ett vanligt motargument från Borg och hans allierade småpartier.
Men här förhindrades faktiskt en minskning av intäkterna. Bravo, borde Borg utropa.!
Att nu den välmående medelklassen inte gynnas ytterligare, utöver det i och för sig omotiverade femte "jobbskatteavdraget", det innebär att det utrymme som därmed kan uppstå budgetmässigt skulle kunna användas för att skapa nya jobb och att förbättra villkoren en aning för sjuka, arbetslösa och pensionärer.
Dvs om alliansen vill, vilket den nog tyvärr inte vill. Om den inte ändrar sig p g a det förestående valet.
Jag ser på sakfrågan.
Således. Femte jobbskatteavdraget, dvs bidraget till de som har bra jobb, inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Det gick igenom.
Vilket är ett dränage av statsfinanserna och felriktat, menar jag.
Att inte brytpunkten höjs, det innebär samtidigt att ett ytterligare minus i statskassan förhindras!
Att förslag från oppositionen skulle innebära att budgeten spricker, det är ju ett vanligt motargument från Borg och hans allierade småpartier.
Men här förhindrades faktiskt en minskning av intäkterna. Bravo, borde Borg utropa.!
Att nu den välmående medelklassen inte gynnas ytterligare, utöver det i och för sig omotiverade femte "jobbskatteavdraget", det innebär att det utrymme som därmed kan uppstå budgetmässigt skulle kunna användas för att skapa nya jobb och att förbättra villkoren en aning för sjuka, arbetslösa och pensionärer.
Dvs om alliansen vill, vilket den nog tyvärr inte vill. Om den inte ändrar sig p g a det förestående valet.
09 december 2013
Om biståndet och moderaterna
Som en kommentar till mitt tidigare inlägg om biståndspolitiken och folkpartiets inställning till den följer nu några rader betr moderaternas (och indirekt även vänsterpartiets) historia - och nutid i frågan.
Jag hörde nu på morgonen (måndagen 9 dec) i radion att Lars Ohly (v) ville att moderaterna och Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för sina tidigare mycket negativa och fördömande ord om Nelson Mandela och ANC. Han menar att annars är det hyckleri när Reinfeldt reser till Sydafrika för att delta i begravningen av Mandela, en man som de ännu i sen tid kallat för terrorist.
Nu är väl inte Lars Ohly och hans vänsterparti de som har den bästa meritlistan betr att stödja demokratiska rörelser - tvärtom har ju deras mål varit socialism i st f demokrati. Men hans kritik av moderaternas mörka historia i detta är fullt berättigad! Moderaternas inställning har varit negativ till bistånd pga en slags kvardröjande kolonial inställning och dessutom gått på näringslivets (läs Wallenbergs) linje för hur eventuellt bistånd och stöd till u-länder ska gå till. Dvs en inställning som mera gynnar svensk industri än resp u-land och dess demokratisering. Och än idag är moderaterna snabba på att använda biståndbudgeten för allehanda kostnader som inte har med bistånd att göra.
Detta för att de anser att Sveriges bistånd ska begränsas. De talar om effektivitet (vilket är ett självklart krav), men använder det för att begränsa stödet!
Det är märkligt att dagens folkparti i regeringsställning inte protesterar kraftigare emot denna själviska och negativa syn på bistånd och demokrati som moderaterna företräder.
Det var beklämmande att höra hur Gunnar Hökmark inte ville ge den begärda ursäkten för moderaternas räkning, hur han slingrade sig som en mask. Moderaterna vill gärna komma ifrån sin historia i olika avseenden, och det utan att erkänna tidigare misstag. Ynkligt!
Jag hörde nu på morgonen (måndagen 9 dec) i radion att Lars Ohly (v) ville att moderaterna och Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för sina tidigare mycket negativa och fördömande ord om Nelson Mandela och ANC. Han menar att annars är det hyckleri när Reinfeldt reser till Sydafrika för att delta i begravningen av Mandela, en man som de ännu i sen tid kallat för terrorist.
Nu är väl inte Lars Ohly och hans vänsterparti de som har den bästa meritlistan betr att stödja demokratiska rörelser - tvärtom har ju deras mål varit socialism i st f demokrati. Men hans kritik av moderaternas mörka historia i detta är fullt berättigad! Moderaternas inställning har varit negativ till bistånd pga en slags kvardröjande kolonial inställning och dessutom gått på näringslivets (läs Wallenbergs) linje för hur eventuellt bistånd och stöd till u-länder ska gå till. Dvs en inställning som mera gynnar svensk industri än resp u-land och dess demokratisering. Och än idag är moderaterna snabba på att använda biståndbudgeten för allehanda kostnader som inte har med bistånd att göra.
Detta för att de anser att Sveriges bistånd ska begränsas. De talar om effektivitet (vilket är ett självklart krav), men använder det för att begränsa stödet!
Det är märkligt att dagens folkparti i regeringsställning inte protesterar kraftigare emot denna själviska och negativa syn på bistånd och demokrati som moderaterna företräder.
Det var beklämmande att höra hur Gunnar Hökmark inte ville ge den begärda ursäkten för moderaternas räkning, hur han slingrade sig som en mask. Moderaterna vill gärna komma ifrån sin historia i olika avseenden, och det utan att erkänna tidigare misstag. Ynkligt!
08 december 2013
Bistånd, spec betr Sydafrika - apropå Mandela
Nelson Mandelas bortgång får mig att komma ihåg ett avsnitt i Hans Lindblads biografi över Sven Wedén betr den senares inställning till och insatser för att föra upp biståndspolitiken på den politiska dagordningen.
Jag vill därför citera och referera något ur biografin (kapitel 24).
"Den första partiprofileringen rörande bistånd kom 1954 genom en motion av Sven Wedén och Gunnar Helén i andra kammaren och Olle Dahlén i första kammaren, skrev historikern Kent Zetterberg i sin uppsats om biståndspolitik i boken Liberal ideologi och politik till folkpartiets 50-årsjubileum 1984. Gunnar Helén var fortfarande ordförande i FPU, där han efterträtt Sven två år tidigare. Det internationella intresset var stort i FPU, med Hans Blix, Per Olof Hansson och David Wirmark som de mest drivande. FPU bedrev opinionsbildning mot raspolitiken i Sydafrika, för Algeriets frigörelse från Frankrike och mot det fascistiska Portugals kolonialkrig i Afrika.
---
Jag vill därför citera och referera något ur biografin (kapitel 24).
"Den första partiprofileringen rörande bistånd kom 1954 genom en motion av Sven Wedén och Gunnar Helén i andra kammaren och Olle Dahlén i första kammaren, skrev historikern Kent Zetterberg i sin uppsats om biståndspolitik i boken Liberal ideologi och politik till folkpartiets 50-årsjubileum 1984. Gunnar Helén var fortfarande ordförande i FPU, där han efterträtt Sven två år tidigare. Det internationella intresset var stort i FPU, med Hans Blix, Per Olof Hansson och David Wirmark som de mest drivande. FPU bedrev opinionsbildning mot raspolitiken i Sydafrika, för Algeriets frigörelse från Frankrike och mot det fascistiska Portugals kolonialkrig i Afrika.
---
Biståndet blev sedan i årtionden en
profilfråga för folkpartiet och ännu mer för FPU, där Per
Ahlmark, Ola Ullsten, Gustaf Lindencrona och Thomas Hammarberg var
ordförande på 60-talet. Nationalekonomen
Birger Möller drev biståndsfrågor som forskare, debattör och
riksdagsman.
Att frågan blev stor också i partiet
underlättades av att många medlemmar hade lärt sig mycket genom
frikyrkornas missionsarbete.
---
Sven Wedén och missionsförbundaren
Karl Kilsmo, hans partikamrat på Sörmlandsbänken, väckte 1955 en
motion om nästan en tredubbling av biståndsanslaget. Statsutskottet
avstyrkte med hänvisning till en pågående insamling ”Sverige
hjälper”.
---
Det nya partiprogram som antogs 1962
under Svens ledning framhölls ”vårt folks bekännelse till
demokratins frihetsideal och vårt lands djupa beroende av den
demokratiska idéns framgång i världen”. Som första punkt under
detta sattes: ”Med starkt växande insatser delta i kampen mot
fattigdom och nöd, oavsett människornas ras, nationalitet eller
religion.”
Särskild avskyvärt var naturligtvis
apartheid. Redan innan det kom FN-resolution och svensk lag om
handelsbojkott stoppade Sven familjeföretagets export till
Sydafrika, vilket inte uppskattades av företagets tjänstemän.... Ambassadör
Sten Rylander erinrar i sin bok om Nelson Mandela om att det var en
motion från mittenledarna Helén och Fälldin som låg till grund
för beslutet att ge direkt stöd till ANC och att
folkpartiregeringen 1979 drev igenom beslutet om att Sverige - som
första västland - skulle införa ett förbud mot investeringar i
Sydafrika. David Wirmark har berättat för mig hur Peter Wallenberg
sökte förmå Ola Ullsten att stoppa beslutet."
När socialdemokraterna så småningom tog upp biståndet var det i hög grad p g a Ulla Lindströms insatser. Men hon var "för positiv" för Erlander och avgick i protest. Vilket väckte Wedén sympati. Utrikesminister Torsten Nilsson (s), kallade folkpartiets förslag för ”skummet på en redan välfylld
bägare”. Det fick Sven Wedén att kalla regeringen för ”mästare
i ursäkter” och beskylla den för att vara cynisk. I valrörelsen
samma år återkom han ofta till biståndsfrågan, som tidigare inte
prioriterats på det sättet av något parti. Enprocentmålet nåddes
inte förrän 1978 med Thorbjörn som statsminister och Ola Ullsten
som biståndsminister.
Alltså. Det socialliberala folkpartiet förde upp biståndpolitiken på dagordningen i början av 50-talet, med hjälp av Sven Wedén och senare en grupp yngre folkpartister. Länge emot en trög socialdemokrati. Bland det mest avskyvärda ansåg Sven Wedén att apartheidpolitiken var. Och han arbetade aktivt för en bojkott av Sydafrika så länge apartheid bestod.
Wallenbergarna var emot handelsbojkott, för det skulle skada deras företag.
06 december 2013
Alice Babs Sjöblom, sångfågeln som tog sig ton, men sattes i bur.
SVT 2 visade dokumentären om Alice Babs förlorade rättigheter igår (5 dec 2014). Ett program som verkligen upprört känslorna, inte bara för hur Alice Babs behandlas, utan för hur gamla, och kanske mer el mindre dementa människor kan behandlas i vårt land. Fråntas sina mänskliga rättigheter, rätten att få själv bestämma vilka de ska få träffa, tala i telefon med, få blommor ifrån etc. Hur de fråntas inte bara rätten att få disponera sina medel - att inte få göra som de tidigare gjort. Att deras med maken gemensamma testamente inte respekteras. Hur de inte får kontakta advokat för att få hjälp.
Alice Babs på knä. Nu får hon inte gå i kyrkan. Bilden från Mats Werners blogg, se nedan.
En del människor har ifrågasatt att programmet presenterades som en dokumentär. Att inte de som fråntagit Alice hennes rättigheter inte fick komma till tals. Nå, nu fick ju "förvaltaren" få komma till tals, hon gav uttryck för hur hon såg på saken. Vilket i och för sig knappast ökade tilltron till hennes lämplighet, eller till de som tillsatt henne. Alice familj lär ha vägrat att uttala sig i programmet. De har i stället gått till kvällspressen och uttalat sig via internet, utan besvärande frågor. Ändå redovisades, menar jag, att det var en svår problematik, och att det fanns olika synpunkter.
Det som programmet centrerade ikring var att ett antal gamla, goda vänner till Alice inte fick träffa henne. Deras önskemål om att få visa sin tillgivenhet för henne avvisas genom förvaltaren. Det visades också att Alice själv ville träffa fler än de hon fick träffa, och det menar jag är än värre. Rimligen måste Alice (och alla gamla och kanske sjuka) själva få bestämma vilka de ska få träffa. Hon är ju ingen farlig kriminell, som måste isoleras från sina kriminella bulvaner! Inte ens om den gamle också är dement!
Demens är inte något som kommer plötsligt. Det kommer sakta smygande. Och därför finns alla chanser i världen att lugnt och sansat avgöra vilken vård och omsorg som krävs, liksom om i vilken grad och hur som denna hjälp ska ske -och det i samråd med den gamle. Att det skulle behövas en förvaltare (som inte ska vara en förmyndare!) måste vara ytterst sällsynt. Och - det ska inte innebära att personens mest elementära mänskliga rättigheter ska fråntas denne! Jag kan inte tro att umgänge med gamla vänner, eller att få ta del av musik t ex, ska försvåra demensen, tvärtom! En dement ska också ha rätt att få uppleva glädje!
Som regel så har dementa också många mer eller mindre klara stunder. De minns och vet mycket och ser sammanhang. Om än inte alltid. Därför ska de också kunna få vara "vanliga" i de stunder de kan. Allt annat är kränkningar.
Att riskera att de, som hjälper den gamle att berätta om sin situation, ska riskera att stämmas för förtal, det är ju horribelt. Advokater bör i stället hjälpa den gamle att återfå sina rättigheter.
Jag vill inte själv riskera att kunna råka ut för detta om jag blir gammal och/eller dement. Jag har ju erfarenhet hur det var för mina föräldrar deras sista tid. De behövde vård och viss hjälp. Men inte att fråntas sina rättigheter. Jag skulle aldrig kunna drömt om att frånta dem någon bestämmanderätt över sin vardag.
Hela denna fråga bör också lyftas till ett större och principiellt sammanhang. Att frågan om de äldres rättigheter tas upp och säkras genom någon slags äldrekonvention eller lagstiftning. Som omöjliggör de kränkningar som skett betr Alice Babs, och som förmodligen skett även betr andra mindre kända, och som kan ske även i framtiden om inget görs.
Avslutningsvis vill jag länka till ett par oerhört intressanta och upplysande bloggtexter, skrivna av några insatta personer.
Det är dels Mats Werner, som går in också på varför och hur förvaltare insats för Alice och för hennes förtvivlan att inte få agera i egen sak, utan tystats. Läs den noga och begrunda.
Där finns också några fina bilder på Alice, tagna av en vän som Alice nu inte får träffa.
Ett litet citat. "”Allt ska tas ifrån mig!” säger Alice Babs som inledning på den inspelning från i mars 2013 som finns att lyssna till på YouTube.
För så är det ju! Allt har tagits ifrån Alice! Bara för att hon fick en stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden. Allt togs ifrån henne: hennes hem, hennes tillhörigheter och hennes vänner!
Hon låstes in på sitt rum utan möjlighet att kommunicera med sina vänner för att till slut helt sonika rövas bort till okänd ort. Allt för att förhindra kontakt mellan Alice och en vänkrets som måhända kunde hjälpa Alice att få sina rättigheter tillgodosedda."
Dels också en fin och medkännande text av Ann Allan (gift med trumpetaren Jan Allan, en av Alice vänner sedan många decennier). Hennes bloggtext har rubriken "Hur man vingklipper en sångfågel".
Jag citerar lite: I kvällspressen har de ansvariga för isoleringen av Alice försvarat sitt handlande med att säga att hon mått dåligt efter “vissa besök”. Ingen har dock frågat varför hon mått dåligt.
Alice Babs på knä. Nu får hon inte gå i kyrkan. Bilden från Mats Werners blogg, se nedan.
En del människor har ifrågasatt att programmet presenterades som en dokumentär. Att inte de som fråntagit Alice hennes rättigheter inte fick komma till tals. Nå, nu fick ju "förvaltaren" få komma till tals, hon gav uttryck för hur hon såg på saken. Vilket i och för sig knappast ökade tilltron till hennes lämplighet, eller till de som tillsatt henne. Alice familj lär ha vägrat att uttala sig i programmet. De har i stället gått till kvällspressen och uttalat sig via internet, utan besvärande frågor. Ändå redovisades, menar jag, att det var en svår problematik, och att det fanns olika synpunkter.
Det som programmet centrerade ikring var att ett antal gamla, goda vänner till Alice inte fick träffa henne. Deras önskemål om att få visa sin tillgivenhet för henne avvisas genom förvaltaren. Det visades också att Alice själv ville träffa fler än de hon fick träffa, och det menar jag är än värre. Rimligen måste Alice (och alla gamla och kanske sjuka) själva få bestämma vilka de ska få träffa. Hon är ju ingen farlig kriminell, som måste isoleras från sina kriminella bulvaner! Inte ens om den gamle också är dement!
Demens är inte något som kommer plötsligt. Det kommer sakta smygande. Och därför finns alla chanser i världen att lugnt och sansat avgöra vilken vård och omsorg som krävs, liksom om i vilken grad och hur som denna hjälp ska ske -och det i samråd med den gamle. Att det skulle behövas en förvaltare (som inte ska vara en förmyndare!) måste vara ytterst sällsynt. Och - det ska inte innebära att personens mest elementära mänskliga rättigheter ska fråntas denne! Jag kan inte tro att umgänge med gamla vänner, eller att få ta del av musik t ex, ska försvåra demensen, tvärtom! En dement ska också ha rätt att få uppleva glädje!
Som regel så har dementa också många mer eller mindre klara stunder. De minns och vet mycket och ser sammanhang. Om än inte alltid. Därför ska de också kunna få vara "vanliga" i de stunder de kan. Allt annat är kränkningar.
Att riskera att de, som hjälper den gamle att berätta om sin situation, ska riskera att stämmas för förtal, det är ju horribelt. Advokater bör i stället hjälpa den gamle att återfå sina rättigheter.
Jag vill inte själv riskera att kunna råka ut för detta om jag blir gammal och/eller dement. Jag har ju erfarenhet hur det var för mina föräldrar deras sista tid. De behövde vård och viss hjälp. Men inte att fråntas sina rättigheter. Jag skulle aldrig kunna drömt om att frånta dem någon bestämmanderätt över sin vardag.
Hela denna fråga bör också lyftas till ett större och principiellt sammanhang. Att frågan om de äldres rättigheter tas upp och säkras genom någon slags äldrekonvention eller lagstiftning. Som omöjliggör de kränkningar som skett betr Alice Babs, och som förmodligen skett även betr andra mindre kända, och som kan ske även i framtiden om inget görs.
Avslutningsvis vill jag länka till ett par oerhört intressanta och upplysande bloggtexter, skrivna av några insatta personer.
Det är dels Mats Werner, som går in också på varför och hur förvaltare insats för Alice och för hennes förtvivlan att inte få agera i egen sak, utan tystats. Läs den noga och begrunda.
Där finns också några fina bilder på Alice, tagna av en vän som Alice nu inte får träffa.
Ett litet citat. "”Allt ska tas ifrån mig!” säger Alice Babs som inledning på den inspelning från i mars 2013 som finns att lyssna till på YouTube.
För så är det ju! Allt har tagits ifrån Alice! Bara för att hon fick en stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden. Allt togs ifrån henne: hennes hem, hennes tillhörigheter och hennes vänner!
Hon låstes in på sitt rum utan möjlighet att kommunicera med sina vänner för att till slut helt sonika rövas bort till okänd ort. Allt för att förhindra kontakt mellan Alice och en vänkrets som måhända kunde hjälpa Alice att få sina rättigheter tillgodosedda."
Dels också en fin och medkännande text av Ann Allan (gift med trumpetaren Jan Allan, en av Alice vänner sedan många decennier). Hennes bloggtext har rubriken "Hur man vingklipper en sångfågel".
Jag citerar lite: I kvällspressen har de ansvariga för isoleringen av Alice försvarat sitt handlande med att säga att hon mått dåligt efter “vissa besök”. Ingen har dock frågat varför hon mått dåligt.
Det finns en förklaring: Alice öste inför sina nära vänner ibland ur sig sin ilska. Hon upplevde att de var de enda som lyssnade på henne. Hennes förtvivlan över hur hon behandlades, hennes desperation över att i praktiken vara omyndigförklarad gjorde henne sjuk. Och hon blev än mer upprörd då hon insåg att ingen gjorde något för att rädda henne.
Samtidigt stoppades hennes överklagan om förvaltarskapet in under sekretessens beskydd och hon kände att hon trampades till småsmulor, av systemet självt.
Alices vanmakt var stor och hon behövde ösa ur sig. Det var just det hon ofta gjorde under dessa “vissa besök”, vilket fick till följd att hon ibland var uppriven.
Alices vanmakt var stor och hon behövde ösa ur sig. Det var just det hon ofta gjorde under dessa “vissa besök”, vilket fick till följd att hon ibland var uppriven.
Detta talade Alice själv om för mig."
Ann Allan avslutar med: Nu hoppas jag att frågan om förvaltarskap kommer upp till kraftfull konstruktiv diskussion vilket ända från början varit min intention. Och jag upprepar ännu en gång mitt mantra:
Det är hög tid för en Lex Alice."
Jag instämmer till fullo.
Alice Babs var en sångfågel under sina aktiva år. Har uppenbarligen kvar sin musikalitet. Och nu tog hon sig ton igen. Om sin situation. Varvid hon sattes i bur.
Alice Babs ska inte sitt isolerad i en bur. Inte hon, och inte någon annan heller, bara på grund av ålder eller att hon/han drabbats av demens i skiftande grad.
Även Ann Allans text har en fin bild av Alice, tagen av Jan Allan.
Mandela, den okorrumperade politikern
Igår torsdag kväll (5 dec) upprördes jag av TV-dokumentären om hur Alice Babs (Sjöblom) på sin ålders höst mer eller mindre låsts in och isolerats från sina vänner, mot sin egen vilja.
Idag väcktes jag av nyheten om att Nelson Mandela avlidit. En frihetskämpe som satt nära trettio år i fängelse för sin kamp för demokrati och människovärde för Sydafrikas färgade. Nelson Mandela, som blev Sydafrikas förste färgade president 1994, blev 95 år och insomnade fridfullt i sitt hem. Jag vill inte tro att han isolerades emot sin vilja. Trots att han var gammal och trött och sjuk.
Om Mandelas liv och gärning har skrivits många böcker och nu översvämmar media givetvis av artiklar. Jag vill här bara nämna några saker, som jag ser viktiga och intressanta.
Mandela var inte den förste som förespråkade och aktivt arbetade för icke-våld i de färgades frihetskamp. En viktig föregångare var Albert Luthuli, som fick Nobels fredspris 1960 just för sin icke-våldskamp. En viktig person vid sidan av Nelson Mandela var Desmond Tutu.
Nelson Mandela gick i missionsskola och utbildade sig sedan till jurist och blev snabbt engagerad i ANC för frihetskampen för sitt folk. I ungdomen var han dock för väpnat våld. Men han mognade och insåg att våld inte var vägen. När han släpptes ur fängelset 1990 hade han de facto redan börjat förhandla med den vita boer-regimen om en fredlig övergång till ett demokratisk Sydafrika med lika rösträtt för alla oavsett ras.
Det kännetecknande för Mandela var att han var prestigefri, han var varm och medkännande, förlåtande och strävade efter försoning mellan de förtryckta och de tidigare förtryckarna. Han hatade inte sina motståndare. Han såg sig som folkets tjänare, inte som deras herre.
Mandela avgick som premiärminister 1999. Han hann således inte inneha en faktisk maktposition så många år, och de år han hade visade han inte någon tendens till den korruption som brukar drabba maktinnehavare förr eller senare. Tvärtom så hade han i vart fall under flera år även efter sin avgång ett visst positivt inflytande genom sitt föredöme, liksom han hade som ANC-ledare. Hans efterträdare i ANC har dock inte alla samma tjänande demokratiska sinnelag verkar det. De har alltför snabbt anpassat sig till sina maktpositioner. Som lord Acton konstaterade, makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut.
Men Nelson Mandela förefaller ha varit den okorrumperade politikern.
---
Jag har nyligen läst Hans Lindblads biografi om Sven Wedén, och faktiskt läser jag i den liknande omdömen om Wedén, fri från prestige, varm och medkännande och en som personligen kom bra överens med sina politiska motståndare. Och inte heller Wedén hann korrumperas av makten, han blev aldrig statsminister.
Idag väcktes jag av nyheten om att Nelson Mandela avlidit. En frihetskämpe som satt nära trettio år i fängelse för sin kamp för demokrati och människovärde för Sydafrikas färgade. Nelson Mandela, som blev Sydafrikas förste färgade president 1994, blev 95 år och insomnade fridfullt i sitt hem. Jag vill inte tro att han isolerades emot sin vilja. Trots att han var gammal och trött och sjuk.
Om Mandelas liv och gärning har skrivits många böcker och nu översvämmar media givetvis av artiklar. Jag vill här bara nämna några saker, som jag ser viktiga och intressanta.
Mandela var inte den förste som förespråkade och aktivt arbetade för icke-våld i de färgades frihetskamp. En viktig föregångare var Albert Luthuli, som fick Nobels fredspris 1960 just för sin icke-våldskamp. En viktig person vid sidan av Nelson Mandela var Desmond Tutu.
Nelson Mandela gick i missionsskola och utbildade sig sedan till jurist och blev snabbt engagerad i ANC för frihetskampen för sitt folk. I ungdomen var han dock för väpnat våld. Men han mognade och insåg att våld inte var vägen. När han släpptes ur fängelset 1990 hade han de facto redan börjat förhandla med den vita boer-regimen om en fredlig övergång till ett demokratisk Sydafrika med lika rösträtt för alla oavsett ras.
Det kännetecknande för Mandela var att han var prestigefri, han var varm och medkännande, förlåtande och strävade efter försoning mellan de förtryckta och de tidigare förtryckarna. Han hatade inte sina motståndare. Han såg sig som folkets tjänare, inte som deras herre.
Mandela avgick som premiärminister 1999. Han hann således inte inneha en faktisk maktposition så många år, och de år han hade visade han inte någon tendens till den korruption som brukar drabba maktinnehavare förr eller senare. Tvärtom så hade han i vart fall under flera år även efter sin avgång ett visst positivt inflytande genom sitt föredöme, liksom han hade som ANC-ledare. Hans efterträdare i ANC har dock inte alla samma tjänande demokratiska sinnelag verkar det. De har alltför snabbt anpassat sig till sina maktpositioner. Som lord Acton konstaterade, makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut.
Men Nelson Mandela förefaller ha varit den okorrumperade politikern.
---
Jag har nyligen läst Hans Lindblads biografi om Sven Wedén, och faktiskt läser jag i den liknande omdömen om Wedén, fri från prestige, varm och medkännande och en som personligen kom bra överens med sina politiska motståndare. Och inte heller Wedén hann korrumperas av makten, han blev aldrig statsminister.
04 december 2013
Största opinionsmätningen....
Naturligtvis är den största opinionsmätningen själva valet.
När det är sagt så konstaterar jag att SCB:s senaste mätning omfattar 9000 personer och sägs vara den största i sitt slag.
Vad säger då den?
Jo, de två stora partierna s resp m, de minskar båda. Och det skiljer ca 10% mellan dem till s favör.
Sd är tredje parti och ligger strax under 10%
Folkpartiet har de lägsta siffrorna sedan på 12 år, bara strax över 5%.
Centern och kd ligger också illa till, men har i denna mätning kravlat upp sig över 4%-spärren, vilket kanske gläder Reinfeldt, och säkert Annie Lööf och Göran Hägglund.
Vänstern och miljöpartiet är båda större än de tre små allianspartierna, men ligger ändå rätt illa till.
De som lämnat moderaterna har i stor utsträckning gått till Sd... medan de som lämnat folkpartiet och centern idag i stället håller på sossarna. Alltså, moderaterna är inte nog höger, och de besvikna går till sd.
Men fp och c är för mycket höger och tappar till sossarna.
Frågor och slutsats?
Väljer moderaterna att bli mera främlingsfientliga och höger för att inte tappa mer till sd?
Men då förlorar fp och kanske c/kd röster till s eftersom de ingår i alliansen. Och alliansen förlorar än mer i förhållande till de röd-gröna.
"Får" fp profilera sig mera och bli mera socialliberalt igen så kan det behålla och kanske ta tillbaka röster från s och mp. Inte minst från s-sympatisörer som inte gillar sällskapet med v. Det skulle alliansen vinna på, om än kanske inte tillräckligt för egen majoritet.
(Men kanske skulle det ge underlag för en regering med sossarna, fp och mp.)
Frågan är dock om fp idag vill återvända till socialliberalismen, och om moderaterna skulle godkänna en sådan politik. Jag tror inte det - möjligen i ett valmanifest, men inte i praktisk politik.
Vad c och kd ska göra för att säkra sig ovan 4%, det vet jag inte. Klarar de inte gränsen är alliansens saga all. Men moderaterna har inte råd med att stödrösta på så osäkra kort som c och kd, för då tappar de i tyngd inom alliansen.
Av ren självbevarelsedrift måste givetvis alla småpartier, även på den rödgröna sidan, skärpa till sina profiler, inte minst för att visa ideologisk hemvist. Det gör att "blocken" inte är så självklara alternativ som de idag vill utmåla sig. Men det är en annan sak.
Och när valet är över får väl alla partier rannsaka sig själva och andra, för att se om och var det finns samarbetspartner som inte smakar för illa. Sakligt och ideologiskt.
När det är sagt så konstaterar jag att SCB:s senaste mätning omfattar 9000 personer och sägs vara den största i sitt slag.
Vad säger då den?
Jo, de två stora partierna s resp m, de minskar båda. Och det skiljer ca 10% mellan dem till s favör.
Sd är tredje parti och ligger strax under 10%
Folkpartiet har de lägsta siffrorna sedan på 12 år, bara strax över 5%.
Centern och kd ligger också illa till, men har i denna mätning kravlat upp sig över 4%-spärren, vilket kanske gläder Reinfeldt, och säkert Annie Lööf och Göran Hägglund.
Vänstern och miljöpartiet är båda större än de tre små allianspartierna, men ligger ändå rätt illa till.
De som lämnat moderaterna har i stor utsträckning gått till Sd... medan de som lämnat folkpartiet och centern idag i stället håller på sossarna. Alltså, moderaterna är inte nog höger, och de besvikna går till sd.
Men fp och c är för mycket höger och tappar till sossarna.
Frågor och slutsats?
Väljer moderaterna att bli mera främlingsfientliga och höger för att inte tappa mer till sd?
Men då förlorar fp och kanske c/kd röster till s eftersom de ingår i alliansen. Och alliansen förlorar än mer i förhållande till de röd-gröna.
"Får" fp profilera sig mera och bli mera socialliberalt igen så kan det behålla och kanske ta tillbaka röster från s och mp. Inte minst från s-sympatisörer som inte gillar sällskapet med v. Det skulle alliansen vinna på, om än kanske inte tillräckligt för egen majoritet.
(Men kanske skulle det ge underlag för en regering med sossarna, fp och mp.)
Frågan är dock om fp idag vill återvända till socialliberalismen, och om moderaterna skulle godkänna en sådan politik. Jag tror inte det - möjligen i ett valmanifest, men inte i praktisk politik.
Vad c och kd ska göra för att säkra sig ovan 4%, det vet jag inte. Klarar de inte gränsen är alliansens saga all. Men moderaterna har inte råd med att stödrösta på så osäkra kort som c och kd, för då tappar de i tyngd inom alliansen.
Av ren självbevarelsedrift måste givetvis alla småpartier, även på den rödgröna sidan, skärpa till sina profiler, inte minst för att visa ideologisk hemvist. Det gör att "blocken" inte är så självklara alternativ som de idag vill utmåla sig. Men det är en annan sak.
Och när valet är över får väl alla partier rannsaka sig själva och andra, för att se om och var det finns samarbetspartner som inte smakar för illa. Sakligt och ideologiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)