Märkligt S-agerande för likvärdiga möjligheter till förskolegång och att bo och leva i glesbygden (Piteå).

 Dessa rader handlar om indragning av skolskjuts för fyra-åring i glesbygd. och vad som kan/avses med olagligt och otillåtet gynnande.  (kommentar till stort uppslagna  PT-artiklar den 16 juni 2022)

KAN DET VERKLIGEN VARA FÖRBJUDET, OLAGLIGT ATT BEVILJA SKOLSKJUTS för en elev i förskola???

Jag kan förstå att det, under vissa omständigheter, är fel, "olagligt" att INTE bevilja skjuts. Men ett positivt... hm.....

Den s-märkte ordföranden i BUN i Piteå , Louise Mörk, menar att deras jurist upplyst henne om det olagliga i tidigare beslutet. Och skjutsen för eleven måste dras in, då den är otillåtet gynnande.

I det aktuella fallet , som relateras i PT, så gäller det en 4-årimg i förskolan som bor i en glesbygdsby (Långträsk) där förskolan drogs in och det är fem mil till närmsta förskola, inga andra barn i aktuell ålder har så långt till förskola, och vid indragningen (2011) utlovades att barn 3-5 år skulle få skolskjuts.

Ett beslut som s-ordföranden säger inte är protokollfört... Men är enligt (då) gällande förskolereglemente, vilket nu ses över...

Jag menar nog (mot bakgrund av tidigare erfarenheter och kunskaper inom området) att otillbörligt gynnande måste ses i sitt sammanhang. Är förutsättningarna så lika att de är jämförbara, att det inte finns särskilda skäl? (Särskilda skäl - t ex barnets ålder, vägens beskaffenhet, trafikintensitet - kan ta över sådant som strikta avståndsgränser. ) I fall som detta måste dessutom beaktas att det gäller barn som inte ens uppnått ålder för förskoleklass, och som bor i en by som berövats inte bara skola utan också förskola.     OCH hur blir det lättare att leva i småbyar på landsbygden om småbarn inte får skjuts till den avlägsna förskolan, och hur gör det lättare för föräldrar som vill, kan, måste förvärvsarbeta om de måste förena detta med tider för barnets förskola inkl att själva betala/ordna skolskjuts?

Jag konstaterar också att det som de styrande socialdemokraterna (i samverkan med V plus Mp) nu i praktiken vill ändra/försämra för förskolebarn och föräldrar står bjärt kontrast till de många fina ord som skrivs i det precis av (s) publicerade (i nät-PT) 74-punktsprogammet för hur de vill styra Piteå. Ett program där förskola och glesbygd verkar vara så viktigt... Pyttsan!

Det finns verkligen ingen anledning för de som bor och vill fortsätta bo på Piteås landsbygd att rösta på socialdemokraterna (eller deras stödpartier vänstern eller miljöpartiet)! PS. Otillåtet gynnande, det kan det vara att ge en elev som bara har säg 3 km till skolan skolskjuts (om det inte föreligger synnerliga särskilda skäl) , och samtidigt neka eleven med fem mil (50 km) skolskjuts. DS.

Gilla

Kommentera

Dela

Vilken princip ska styra familjepolitiken, betr barnen?

Nu vill socialdemokraterna (och mp) i regeringsställning ta bort vårdnadsbidraget. Igen.

Jag börjar med några fakta.

• Vårdnadsbidraget ger föräldrar med barn i åldern ett till tre år 3.000 kronor per månad och är obeskattat och alltså inte pensionsgrundande.
• Alliansregeringen gav kommunerna rätt att införa kommunala vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008.

En kommun får lämna vårdnadsbidrag för ett barn som har fyllt ett men inte tre år under förutsättning att barnet är folkbokfört i kommunen och inte har en plats i förskola som avser heltid.      

Enl media kommer folkpartiet att stödja den rödgröna regeringen, och vårdnadsbidraget försvinner. Detta trots att fp i alliansregeringen, som en kompromiss till fördel för kd, genomförde vårdnadsbidraget i den form det har idag. Fp prioriterar, liksom s, inte ett vårdnadsbidrag som håller en förälder (oftast kvinnan) hemma, barnen bör gå i förskola. De ser det som en jämställdhetsfråga. 

Jag känner mig kluven, eftersom jag ser två för mig viktiga principer, som strider emot varandra. I vart fall delvis. (Och samma principer står emot varandra när det gäller fördelningen av tiden för föräldrapenning.)

De krockande principerna är jämställdhet eller valfrihet. 

Alltså. Det gäller endast barn i åldern ett till tre år. Och bara 3000 kr/mån, ej pensionsgrundande. Kommunerna får själva besluta om det ska utgå vårdnadsbidrag, det är ej obligatoriskt utan beror på den lokala politiska majoriteten. Kan ej kombineras med förskola för barn vars förälder valt vårdnadsbidrag.

Fp och regeringen anser att jämställdheten är viktigast. Dvs jämställdheten mellan man och kvinna, barnen är det inte fråga om. Vårdnadsbidrag anses "låsa" kvinnan hemma, att ej kunna förvärvsarbeta, färre pensionsgrundande år och risk för att komma efter i yrkeskarriären. Och det drabbar främst, anses det, lågutbildade invandrarkvinnor. Att familjen själv ska få välja, ens för en kortare tid, ses  inte som viktigt på grund av de nackdelar som bidraget innebär. 

Valfriheten, är det som alliansen, och då främst kd hävdat. Och det man då avser är föräldrarnas rätt att få chansen att välja mellan förskola och vårdnadsbidrag för sitt/sina barn. Om än bara för en kort tid och med en ytterst begränsad ersättning, som inte är pensionsgrundande. Begränsningarna är, som sagt, flera. 

Att kd står för familjen, som de poängterar som motiv för vårdnadsbidraget,  är naturligt, det är ju ett socialkonservativt parti. Att det stöds av m och c, i vart fall hittills, kan ju de motivera ur valfrihetssynpunkt. 

Socialdemokraterna, och övriga röd-gröna, vill ju gärna se barnen som ett kollektiv, att de ska uppfostras lika, och poängterar att kvinnan inte ska komma efter på arbetsmarknaden. Naturligt då att inte ge valfrihet. 

Men folkpartiet då? Borde inte det parti som ser sig som liberalt, värna valfriheten för föräldrarna, att de ska vara fria att, inom vissa gränser, få välja hur de vill uppfostra och ta hand om sina barn, själva eller genom samhällets institutioner? Jo, det menar jag. Men - fp betonar samtidigt just jämställdheten, och att den ska gå före valfriheten. Möjligen kan man se det som en mera socialliberal inställning än en renodlat liberal. Dvs att båda föräldrarna ska få leva i ett mera jämställt samhälle, vilket i viss mån inskränker valfriheten. 

Vad barnen tycker frågar ingen och kan man inte veta. En del anser att det är familjens sak att bedöma vad som är bäst för barnen. Andra anser att det ska samhället i form av riksdag och regering fastställa. Eller till och med kommunens politiska majoritet, om det ska möjliggöra en lokal valfrihet. Observera att jag inte ser att någon förespråkare för vårdnadsbidrag menar att det bara ska finnas vårdnadsbidrag. Däremot anser jämställdhetsförespråkarna att det bara ska finnas samhällelig barnomsorg. OK, visst tillåts att barn är hemma med en förälder, men då utan att den föräldern får någon del av samhällets ekonomiska stöd.  Vilket ju inte precis gynnar jämställdheten i inkomst m m. 

Jag ser goda poänger i båda sidornas argumentation. Men medge att principerna kolliderar. Och att det är svårt, att tillgodose båda samtidigt. 

Kindergarten, dagis eller förskola

Kindergarten hette det  när jag var liten. Gick ett år där. Det var väldigt pedagogiskt. Inte barnpassning för att mammorna skulle komma ut och jobba.  Så gick åren. Barnstugor öppnades, kallades dagis.  Eftersom det var ett ställe dit barnen kunde skickas på dagen när båda föräldrarna jobbade och behövde barnpassning. Många barn togs omhand av dagbarnvårdare, kvinnor som tog emot några barn hemma. Ett litet minidagis för att barnstugorna inte räckte till. "Föräldradagis."
Förmärkte inga motiveringar att det var för att ge barnen pedagogisk fostran.

Så gick ännu några år. I princip alla barn går på dagis. I dagligt tal kallas det ännu så. Dagis. Och det ropas även på nattis, för att ta hand om barn till föräldrar som jobbar på natten. Och så kom det sig att man började kalla det för förskola. En verksamhet som skulle förbereda barnens riktiga skolgång. Ge dem vissa skolkunskaper. Pedagogisk lek...
Visst låter det bra?
Men varför vill man ha nattis? Är det meningen att barnen ska sova pedagogiskt?  ;)   Eller varför kallas det  dagis än idag, som  när det bara var barnpassning...
Fina målsättningar, men hur mycket verklighet blir det. När förskollärare  byter blöjor på ettåringar.  Det behövs ingen förskollärarexamen för att byta blöjor på småbarn, ge dem mat och snyta dem.
Ge de pedagogiskt utbildade lärarna möjlighet att verkligen vara pedagoger som ger barnen kunskaper.

Mål versus verklighet.

Svensk undervisning jfrt annan (PISA)

I slutet av 2013 redovisades den senaste s.k. PISA-rapporten. PISA, uttytt Program for International Student Assessment är en mätning av OECD som studerar 15-åringars kunskaper inom matematik, läsförståelse och naturvetenskap. I den senaste undersökningen hamnade Sverige under genomsnittet för OECD inom samtliga områden. Sedan förra undersökningen, år 2009, har Sverige tappat placeringar internationellt och totalt sett har resultaten försämrats.

Genomsnittspoäng per land inom OECD, år 2012

Korea, Sydkorea	543
Japan	540
Finland	529
Estland	526
Kanada	522
Polen	521
Nederländerna	519
Schweiz	518
Tyskland	518
Irland	515
Australien	512
Nya Zeeland	509
Belgien	509
Storbritannien	502
Österrike	501
Tjeckien	500
Frankrike	500
Slovenien	499
Danmark	498
OECD, snitt	497
Norge	496
USA	492
Italien	490
Luxemburg	490
Spanien	489
Portugal	488
Ungern	486
Island	485
Sverige	482
Israel	474
Slovakien	472
Turkiet	462
Chile	436
Mexiko	417

Källa: OECD 

Som synes ligger länder som Sydkorea, Japan, Finland, Estland i topp, men även länder som Tyskland, Storbritannien och USA ligger klart bättre till än Sverige i denna mätning. 

– Läget är allvarligt när det gäller kunskapsutvecklingen i skolan, säger Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. En kort sammanfattning av rapporten finns i denna länk från SV.

Utöver de 34 OECD-länderna ingår också ytterligare 31 länder i den totala undersökningen. Däri kan man se att t ex länder som China, Singapore, Hongkong, Taiwan (dvs asiatiska länder i stark utveckling och där kunskapskravet är starkt framträdande), liksom  Lettland och Ryssland oftast når bättre resultat än Sverige. Filippinerna, ett land jag haft anledning att kolla upp lite extra, ingår inte i studien, men jag tycker mig se att dess skolsystem i mycket liknar de som de framgångsrika länderna har. Av det kan man gissa att även Filippinerna ligger bättre till än Sverige, bl a p g a att läraryrket har hög status där och att regeringen på senare år dessutom sett till att lärarlönerna höjts väsentligt.

Givetvis finns det felkällor, och andra vanliga statistiska felmarginaler i denna liksom i andra undersökningar. Den har också diskuterats i Sverige för vad den mäter.

Men om man ser på vad den mäter så är den ytterst intressant. Den mäter kunskaper för 15-åringar inom sådan kärnområden som läsning/läsförståelses, matematik(i tillämpning) och naturvetenskap. Kunskaper som också i Sverige stod i fokus innan inriktningen flyttades allt mer över till sådant som i debatten kallats "flum" (individers attityder, beteenden och socialt-emotionella sidor som samarbetsförmåga).  En utveckling som började under Olof Palme(s) tid, genom både ändrade mål och förändringar i lärarutbildningen, men som givetvis tog några decennier att genomföra i praktiken. Bl a p g a en kvardröjande professionalism i lärarkåren. Sänkningen av yrkets status bidrog givetvis också till sänkta ambitioner betr kunskapsinriktningen. Fullt genomslag kan man nog säga blev det i och med Göran Persson(s) kommunalisering av skolan, där de lokala politikerna ofta (inte bara s, utan även andra) bidrog till sänkta ambitioner. Effekterna blev närmast övertydliga i början av 2000-talet och har fortsatt.

För något decennium sedan läste jag en vetenskaplig rapport av, tror jag Bo Rothstein, professor i statsvetenskap (och benämnd som socialdemokrat!), om hur socialdemokratin försökt mer el mindre indoktrinera i socialdemokrati inom skola och förskola. Det kan vara intressant att där beskrevs dessa försök ha gått rätt bra inom barnomsorgen (innan innan barnpassningsinriktningen började glida över till pedagogik för kunskap), men inte lika bra och tog längre tid betr grundskolan, fr f allt på grund av skolans gamla inriktning på kunskaper för elevernas framtida liv. Lärarna hade en kunskapsinriktad och framtidsoptimistisk, närmast ideell syn på undervisningens uppgift, som var svår att utrota. Intressant, eller hur...

I dagens kritik av PISA-rapporten har den mycket av invändningarna riktats emot att den inte sägs ta hänsyn till de positiva effekterna av "flumfaktorerna".  Även det intressant. Dvs att det fortfarande ses som mindre viktigt med kunskaper jämfört med t ex "socialt-emotionella" sidor. Och visst kan visst värde finnas i dessa sidor, men frågan är var störst fokus ska ligga i undervisningen...

Låt mig avslutningsvis konstatera att, i vad som mäts, så ligger länder med skolsystem inriktade på kunskaper främst. Att dessa ofta är asiatiska framgångsländer betr snabb utveckling. Att en del gamla välfärdsländer, som Sverige, verkar trötta och sjunka betr kunskaper (och därmed i utveckling och tillväxt).
Att också troligen ett land som Filippinerna, som inte ingår i undersökningen, har ett mera kunskapsinriktat utbildningsväsende än Sverige. Och därför troligen kommer att utvecklas snabbt de närmaste decennierna. Trots i dag utbredd fattigdom, gerillaverksamhet med terroristinriktning och utsatthet för naturkatastrofer.
Och att Sverige, och andra länder med ett trött fokus på annat än kunskap, måste, utan att gå ifrån samarbetsförmåga och liknande, måste bredda sig och återgå till mera av kunskap och kreativt tänkande. För att inte helt tappa styrfart.

Märkligt betr förskolan i Piteå.

I Piteå kommun så vill man höja kvaliteten inom barnomsorgen/förskolan. I princip ska det bara vara förskollärare anställda. Inte barnskötare, eftersom de inte är behöriga genom sin kortare utbildning. Det är ett rimligt och riktigt ställningstagande, i vart fall när det gäller barngrupper där barnen passerat blöjåldern. Man kan bara undra varför det dröjt så länge!

Samtidigt så erbjuder Piteå kommun (genom sitt s-styre) att de barnskötare som så vill får vidareutbilda sig, på kommunens bekostnad, till ett slags "förskollärarbehörighet" giltig bara i Piteå (dvs en förkortad variant).
Generöst så det förslår. Det normala är ju att lärare utbildar sig på egen bekostnad och tar avsevärda studielån, som de sedan måste betala av på under större delen av sin verksamma tid.
Det rättvisa i beslutet kan således diskuteras.

En ytterligare komplikation är att barnantalet går ner i förskolan, och att avdelningar dras in och då blir det färre tjänster, förstås! Redan idag finns personer i kommunen med full behörighet att undervisa i förskolan (dvs för mer än bara sköta barn), som inte har fast tjänst, och som många gånger måste konkurrera med barnskötare om vikariat.

Det är högst troligt att redan utbildade lärare, som bekostat sina studier själva, nu kommer att gås förbi till både de fasta tjänsterna och till vikariat av de av på kommunens (skattebetalarnas) bekostnad vidareutbildade barnskötarna, som i många fall har fler tjänsteår än de "riktiga" lärarna som inte har någon av de krympande fasta tjänsterna.

Piteås sossemajoritet har således fattat ett dyrt beslut, ett beslut som diskriminierar utbildade förskollärare och som står i strid med beslutet om att höja kompetensen inom förskolan.

Dagis och förskola, bra för vem?

Igår var det ett antal artiklar i DN om att vårdnadsbidraget stänger förskolor. Det har givetvis kommenterats även av bloggare, bl a Johan Westerholm. Jag måste erkänna att jag inte är så våldsamt upprörd. Skärskådar man artiklarna visar det sig röra sig om två (2) förskolor i Stockholmsområdet. Det låter inte mycket, även om en och annan avdelning också torde behöva stängas av barnbrist.

Både dagis eller förskola bör ju vara till för barnen, inte för personalen, eller ens för föräldrarna.

Ser man krasst på det hela så var det faktiskt, trots allt, för föräldrarnas skull som dagis kom till. (I motsats till de lekskolor och "barnträdgårdar" som var föregångarna.) Dagis blev förvaringsplatsen för barnen för att båda föräldrarna skulle kunna arbeta. Där barnen fick blöjor bytta och fick leka med varandra under vuxnas tillsyn.

Så småningom ville man ge de lite äldre barnen "förskola", dvs en pedagogisk förberedelse för den "riktiga skolan". Det var bra tänkt. Det kom in en strimma barnperspektiv vid sidan av barnpassningen, som ju är ett föräldraperspektiv.

Men jag har en bestämd känsla av att skillnaden mellan dagis och förskola ännu är mycket liten. Tyvärr. Visserligen byter man inte blöjor på 4-5-åringarna, men den pedagogiska verksamheten är inte av den kvalitet och omfattning som den borde vara. Vilket faktiskt den av mig oftast hårt kritiserade regeringen insett, och där den vill åstadkomma förbättringar.

Jag anser alltså att det bör finnas barnomsorg (i olika former) för barn till föräldrar som vill och måste arbeta. Likaså bör det finnas ett högkvalitativt utbud av pedagogisk verksamhet ("förskola") där de något äldre barnen inte bara lär sig att umgås med andra barn och sjunga lite barnvisor, utan faktiskt får en del grundläggande insikter i språkbehandling, språkträning, att skriva och läsa och enklare matematik liksom att de får lära sig lite om omvärlden. Helst lite mera än vad föräldrarna normalt kan eller har tid att lära ut.

Därför måste förskolan förbättras, kanske bör den erbjudna tiden, idag 15 tim/vecka, något utökas.

Däremot anser jag inte att det ska vara obligatoriskt med vare sig dagis eller förskola för föräldrar och barn. Inte ens om obligatoriet tvingas fram av ekonomiska skäl, vilket motståndarna till vårdnadsbidrag syns vilja.
Det måste finnas en valfrihet, det måste finnas möjlighet till alternativ till den kommunala barnomsorgen, pedagogiska och organisatoriska. Det kan inte vara rimligt att tvinga barn och föräldrar in i en och samma fålla. Det finns föräldrar som vill sköta uppfostran och viss skolning på egen hand, och det lika bra för barnen som i kommunal omsorg. Det är inte stat eller kommun som äger barnen!

Av den statistik som DN redovisar är det ytterst få barn, till och med i de utpekade "riskområdena", vars föräldrar har fullt vårdnadsbidrag. Ofta rör det sig om 1-2 % av barnen, i något enstaka fall lite fler. Oftast mindre.
Är detta verkligen en för stor valfrihet?
Är hundra procent i samma form idealet i Sverige? Räcker inte 98-99% ?
Är inte i själva verket det ringa utnyttjandet av vårdnadsbidraget ett misslyckande för kristdemokraterna? Liksom att det visar att "riskerna" med det är våldsamt överdrivna.

En invändning är att barn som är hemma med en förälder inte får social kontakt med andra barn. Det beror då på att antingen är för många av grannbarnen på dagis, eller så är inte öppen förskola tillgänglig i tillräcklig omfattning.

En annan invändning är allvarligare, den att barn med utländsk barngrund skulle få en sämre språkutveckling i svenska om de uppfostras hemma av en förälder som inte kan svenska. Nu är det trots allt inget kvantitativt stort problem, och bör kunna lösas på andra sätt, exempelvis genom bättre språkundervisning för (vuxna) invandrare. I vart fall anser jag inte att det är ett tillräckligt skäl för att tvinga fram fullständig konformitet. Dessutom är frågan om språkutveckling möjligen mera beroende på var barnen växer upp, och där är dagens bostads- och invandringspolitik en mycket större bov än vad någon procent barn som fostras av föräldrarna kan vara.

Visst kan det också ligga en del i att det kan bli en kvinnofälla. Dvs i de fall som mödrar, som undandragit sig svenskaundervisning, stannar hemma och sköter barnen i något slags "bekvämlighet". Nu är det kanske inte så bekvämt att sköta barn, däremot är det en viktig uppgift för varje förälder. Oavsett i vilken tradition man växt upp själv. Och vårdnadsbidraget innebär ju inget utrymme för en ekonomiskt trygg tillvaro.

Men, självfallet vore det bra om de kvinnor, som det här är fråga om, i högre grad lärde sig svenska och kunde komma ut i arbetslivet. Då anlägger vi dock ett vuxet föräldraperspektiv (för att inte säga ett förmyndaraktigt överhetsperspektiv) på frågan. Inte ett barnperspektiv.