Betr Mandela och Sydafrika - och den svenska opinionen

Med hjälp, denna gång av Olle Wästberg, vill jag än en gång påminna om hur det var i den svenska inrikespolitiken, vem som drev vad, vem som var emot, vem som var långsam, betr synen på apartheid i Sydafrika.  Och på olika syn på Portugals kolonialpolitik.

Såhär skriver Olle i sitt månadsbrev:
Sydafrikaopinionen leddes länge av liberaler

Nelson Mandelas död blev omedelbart ett slagträ i svensk inrikespolitisk debatt. Med rätt liten saklighet. Olof Palme gjorde viktiga insatser, men socialdemokraterna var länge tveksamma till sanktioner mot apartheidregimen – främst p g a knytningen till fackföreningsrörelsen. Metall gick hand i hand med storföretagen i motståndet mot sanktioner. Samtidigt insåg inte moderaterna apartheids unika grymhet.

När det gällde Portugals kolonialkrig tillhörde Sverige den fjärdedel i FN som röstade mest ”portugalvänligt”, medan t ex Israel tillhörde den fjärdedel som ställde upp mest mot kolonialismen.

---
En utförligare,  nyttig genomgång av Olle W  finns att läsa i denna länk. Från Fri värld magasin. 

Ett kort citat från Olles inledning. 
"Jag var med redan i början av 1960-talet när vi startade konsumentbojkotten mot Sydafrika. Redan 1954 kom Herbert Tingstens bok om det sydafrikanska rasförtrycket. Massakern mot protesterande svarta i Sharpeville 1960 hade på allvar börjat väcka världen. En rad länder drog tillbaka sina ambassadörer från Sydafrika. Israel tillhörde dessa länder – inte Sverige.

Konsumentbojkotten drevs under många år av flera politiska ungdomsförbund och folkrörelser. Folkpartiet motionerade i riksdagen om sanktioner mot Sydafrika.

Sedan kom första officiella svenska steget 1965 då Sverige i FN krävde FN-sanktioner. 1973 rekommenderade regeringen svenska företag att avstå från nyinvesteringar i Sydafrika och svenska legationen i Pretoria fick inte längre hjälpa svenska företag."

Han beskriver också Metalls avoghet emot svenska sanktioner  mot apartheidregimen i Pretoria. 

Och från slutet av artikeln. 
"Också när det gällde Portugals kolonialkrig i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau var Sverige långsamt med att reagera. Sverige samarbetade nära med Portugal inom frihandelsområdet EFTA.  Enligt en uppsats vid Göteborgs universitet om omröstningar angående det portugisiska väldet tillhörde Sverige den mest ”portugal-vänliga” fjärdedelen av världens länder och Israel den fjärdedel som starkast fördömde kolonialkrigen. (Så länge arbetarpartiet ledde Israel var landet konsekvent i sin parallell mellan apartheid och antisemitismen. Sedan blev det mer vingligt.)

Per Ahlmark drev som riksdagsledamot i upprepade interpellationer och frågor till dåvarande handelsminister Gunnar Lange (S) att Sverige skulle kräva att Portugal uteslöts ur EFTA. När Per Ahlmark ännu en gång tog upp frågan protesterade den socialdemokratiska riksdagsgruppen genom att samfällt lämna kammaren.

Socialdemokraternas seghet när det gällde såväl sanktionspolitiken mot Sydafrika som politiska åtgärder mot Portugal ska inte ses som en ideologisk hållning, utan mer som en del av de täta banden med fackföreningsrörelsen. När jag satt i sydafrikautredningen blev jag vid ett tillfälle nedkallad till Göteborg och vederbörligen utskälld av SKF-ledningen och Metallavdelningen i gott samförstånd. Metall – som ju fanns på företag med omfattande verksamhet i Sydafrika – tillhörde sanktionspolitikens största motståndare."

---

Och ja, jag minns Sharpeville 1960. Vilket intryck det gjorde på mig. Uppenbarligen även för svenska liberaler aktiva i folkpartiet, redan då. 

Bistånd, spec betr Sydafrika - apropå Mandela

Nelson Mandelas bortgång får mig att komma ihåg ett avsnitt i Hans Lindblads biografi över Sven Wedén betr den senares inställning till och insatser för att föra upp biståndspolitiken på den politiska dagordningen.
Jag vill därför citera och referera något ur biografin (kapitel 24).

"Den första partiprofileringen rörande bistånd kom 1954 genom en motion av Sven Wedén och Gunnar Helén i andra kammaren och Olle Dahlén i första kammaren, skrev historikern Kent Zetterberg i sin uppsats om biståndspolitik i boken Liberal ideologi och politik till folkpartiets 50-årsjubileum 1984. Gunnar Helén var fortfarande ordförande i FPU, där han efterträtt Sven två år tidigare. Det internationella intresset var stort i FPU, med Hans Blix, Per Olof Hansson och David Wirmark som de mest drivande. FPU bedrev opinionsbildning mot raspolitiken i Sydafrika, för Algeriets frigörelse från Frankrike och mot det fascistiska Portugals kolonialkrig i Afrika.
---

Biståndet blev sedan i årtionden en profilfråga för folkpartiet och ännu mer för FPU, där Per Ahlmark, Ola Ullsten, Gustaf Lindencrona och Thomas Hammarberg var ordförande på 60-talet. Nationalekonomen Birger Möller drev biståndsfrågor som forskare, debattör och riksdagsman.

Att frågan blev stor också i partiet underlättades av att många medlemmar hade lärt sig mycket genom frikyrkornas missionsarbete.  

---

Sven Wedén och missionsförbundaren Karl Kilsmo, hans partikamrat på Sörmlandsbänken, väckte 1955 en motion om nästan en tredubbling av biståndsanslaget. Statsutskottet avstyrkte med hänvisning till en pågående insamling ”Sverige hjälper”.

---

Det nya partiprogram som antogs 1962 under Svens ledning framhölls ”vårt folks bekännelse till demokratins frihetsideal och vårt lands djupa beroende av den demokratiska idéns framgång i världen”. Som första punkt under detta sattes: ”Med starkt växande insatser delta i kampen mot fattigdom och nöd, oavsett människornas ras, nationalitet eller religion.”

Särskild avskyvärt var naturligtvis apartheid. Redan innan det kom FN-resolution och svensk lag om handelsbojkott stoppade Sven familjeföretagets export till Sydafrika, vilket inte uppskattades av företagets tjänstemän....  Ambassadör Sten Rylander erinrar i sin bok om Nelson Mandela om att det var en motion från mittenledarna Helén och Fälldin som låg till grund för beslutet att ge direkt stöd till ANC och att folkpartiregeringen 1979 drev igenom beslutet om att Sverige - som första västland - skulle införa ett förbud mot investeringar i Sydafrika. David Wirmark har berättat för mig hur Peter Wallenberg sökte förmå Ola Ullsten att stoppa beslutet."

 När socialdemokraterna så småningom tog upp biståndet var det i hög grad p g a Ulla Lindströms insatser. Men hon var "för positiv" för Erlander och avgick i protest. Vilket väckte Wedén sympati.  Utrikesminister Torsten Nilsson (s),  kallade folkpartiets förslag för ”skummet på en redan välfylld bägare”. Det fick Sven Wedén att kalla regeringen för ”mästare i ursäkter” och beskylla den för att vara cynisk. I valrörelsen samma år återkom han ofta till biståndsfrågan, som tidigare inte prioriterats på det sättet av något parti. Enprocentmålet nåddes inte förrän 1978 med Thorbjörn som statsminister och Ola Ullsten som biståndsminister.

Alltså. Det socialliberala folkpartiet förde upp biståndpolitiken på dagordningen i början av 50-talet, med hjälp av Sven Wedén och senare en grupp yngre folkpartister. Länge emot en trög socialdemokrati. Bland det mest avskyvärda ansåg Sven Wedén att apartheidpolitiken var. Och han arbetade aktivt för en bojkott av Sydafrika så länge apartheid bestod.  

Wallenbergarna var emot handelsbojkott, för det skulle skada deras företag.