Betr Mandela och Sydafrika - och den svenska opinionen

Med hjälp, denna gång av Olle Wästberg, vill jag än en gång påminna om hur det var i den svenska inrikespolitiken, vem som drev vad, vem som var emot, vem som var långsam, betr synen på apartheid i Sydafrika.  Och på olika syn på Portugals kolonialpolitik.

Såhär skriver Olle i sitt månadsbrev:
Sydafrikaopinionen leddes länge av liberaler

Nelson Mandelas död blev omedelbart ett slagträ i svensk inrikespolitisk debatt. Med rätt liten saklighet. Olof Palme gjorde viktiga insatser, men socialdemokraterna var länge tveksamma till sanktioner mot apartheidregimen – främst p g a knytningen till fackföreningsrörelsen. Metall gick hand i hand med storföretagen i motståndet mot sanktioner. Samtidigt insåg inte moderaterna apartheids unika grymhet.

När det gällde Portugals kolonialkrig tillhörde Sverige den fjärdedel i FN som röstade mest ”portugalvänligt”, medan t ex Israel tillhörde den fjärdedel som ställde upp mest mot kolonialismen.

---
En utförligare,  nyttig genomgång av Olle W  finns att läsa i denna länk. Från Fri värld magasin. 

Ett kort citat från Olles inledning. 
"Jag var med redan i början av 1960-talet när vi startade konsumentbojkotten mot Sydafrika. Redan 1954 kom Herbert Tingstens bok om det sydafrikanska rasförtrycket. Massakern mot protesterande svarta i Sharpeville 1960 hade på allvar börjat väcka världen. En rad länder drog tillbaka sina ambassadörer från Sydafrika. Israel tillhörde dessa länder – inte Sverige.

Konsumentbojkotten drevs under många år av flera politiska ungdomsförbund och folkrörelser. Folkpartiet motionerade i riksdagen om sanktioner mot Sydafrika.

Sedan kom första officiella svenska steget 1965 då Sverige i FN krävde FN-sanktioner. 1973 rekommenderade regeringen svenska företag att avstå från nyinvesteringar i Sydafrika och svenska legationen i Pretoria fick inte längre hjälpa svenska företag."

Han beskriver också Metalls avoghet emot svenska sanktioner  mot apartheidregimen i Pretoria. 

Och från slutet av artikeln. 
"Också när det gällde Portugals kolonialkrig i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau var Sverige långsamt med att reagera. Sverige samarbetade nära med Portugal inom frihandelsområdet EFTA.  Enligt en uppsats vid Göteborgs universitet om omröstningar angående det portugisiska väldet tillhörde Sverige den mest ”portugal-vänliga” fjärdedelen av världens länder och Israel den fjärdedel som starkast fördömde kolonialkrigen. (Så länge arbetarpartiet ledde Israel var landet konsekvent i sin parallell mellan apartheid och antisemitismen. Sedan blev det mer vingligt.)

Per Ahlmark drev som riksdagsledamot i upprepade interpellationer och frågor till dåvarande handelsminister Gunnar Lange (S) att Sverige skulle kräva att Portugal uteslöts ur EFTA. När Per Ahlmark ännu en gång tog upp frågan protesterade den socialdemokratiska riksdagsgruppen genom att samfällt lämna kammaren.

Socialdemokraternas seghet när det gällde såväl sanktionspolitiken mot Sydafrika som politiska åtgärder mot Portugal ska inte ses som en ideologisk hållning, utan mer som en del av de täta banden med fackföreningsrörelsen. När jag satt i sydafrikautredningen blev jag vid ett tillfälle nedkallad till Göteborg och vederbörligen utskälld av SKF-ledningen och Metallavdelningen i gott samförstånd. Metall – som ju fanns på företag med omfattande verksamhet i Sydafrika – tillhörde sanktionspolitikens största motståndare."

---

Och ja, jag minns Sharpeville 1960. Vilket intryck det gjorde på mig. Uppenbarligen även för svenska liberaler aktiva i folkpartiet, redan då.