Igår torsdag kväll (5 dec) upprördes jag av TV-dokumentären om hur Alice Babs (Sjöblom) på sin ålders höst mer eller mindre låsts in och isolerats från sina vänner, mot sin egen vilja.
Idag väcktes jag av nyheten om att Nelson Mandela avlidit. En frihetskämpe som satt nära trettio år i fängelse för sin kamp för demokrati och människovärde för Sydafrikas färgade. Nelson Mandela, som blev Sydafrikas förste färgade president 1994, blev 95 år och insomnade fridfullt i sitt hem. Jag vill inte tro att han isolerades emot sin vilja. Trots att han var gammal och trött och sjuk.
Om Mandelas liv och gärning har skrivits många böcker och nu översvämmar media givetvis av artiklar. Jag vill här bara nämna några saker, som jag ser viktiga och intressanta.
Mandela var inte den förste som förespråkade och aktivt arbetade för icke-våld i de färgades frihetskamp. En viktig föregångare var Albert Luthuli, som fick Nobels fredspris 1960 just för sin icke-våldskamp. En viktig person vid sidan av Nelson Mandela var Desmond Tutu.
Nelson Mandela gick i missionsskola och utbildade sig sedan till jurist och blev snabbt engagerad i ANC för frihetskampen för sitt folk. I ungdomen var han dock för väpnat våld. Men han mognade och insåg att våld inte var vägen. När han släpptes ur fängelset 1990 hade han de facto redan börjat förhandla med den vita boer-regimen om en fredlig övergång till ett demokratisk Sydafrika med lika rösträtt för alla oavsett ras.
Det kännetecknande för Mandela var att han var prestigefri, han var varm och medkännande, förlåtande och strävade efter försoning mellan de förtryckta och de tidigare förtryckarna. Han hatade inte sina motståndare. Han såg sig som folkets tjänare, inte som deras herre.
Mandela avgick som premiärminister 1999. Han hann således inte inneha en faktisk maktposition så många år, och de år han hade visade han inte någon tendens till den korruption som brukar drabba maktinnehavare förr eller senare. Tvärtom så hade han i vart fall under flera år även efter sin avgång ett visst positivt inflytande genom sitt föredöme, liksom han hade som ANC-ledare. Hans efterträdare i ANC har dock inte alla samma tjänande demokratiska sinnelag verkar det. De har alltför snabbt anpassat sig till sina maktpositioner. Som lord Acton konstaterade, makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut.
Men Nelson Mandela förefaller ha varit den okorrumperade politikern.
---
Jag har nyligen läst Hans Lindblads biografi om Sven Wedén, och faktiskt läser jag i den liknande omdömen om Wedén, fri från prestige, varm och medkännande och en som personligen kom bra överens med sina politiska motståndare. Och inte heller Wedén hann korrumperas av makten, han blev aldrig statsminister.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
1 kommentar:
Han var dömd för terrorism. Det fanns även civila offer.
Mandela åtalades för bl.a sabotage Då var Mandela ännu ingen symbol för fred och rättegången mot honom ansågs av många som befogad. Inte ens Amnesty ville ta sig an Nelson Mandela.
Skicka en kommentar