Endast för Pitebor, om parkeringsproblemen i Piteå C

För kännedom ett manus som jag tillställt lokaltidningen Piteå-Tidningen (PT).  Faktiskt ofta en bra lokaltidning. Men jag vet ju inte om mitt inlägg publiceras, därför tar jag in det nedan, för "säkerhets skull".
Bakgrund. Samhällsbyggnadsnämnden i Piteå kommun, med Brith Fäldt (vänsterpartiets ledare i stan) som ordförande, har lagt ett förslag till KS, där den gratis parkering i upp till tre tim, med p-skiva, i vissa centrala lägen, ska avskaffas och ersättas med ett digitalt (appar och kort) system med avgifter på de tider dagtid (då folk handlar), men avgiftsfritt när arbetstiden närmar sig sitt slut...
Handlarna har protesterat, och förutser minskad omsättning - och att Piteå blir ogästvänligt för tillresande. Men det biter inte på Brith Fäldt & Co. Jag lägger därför in aspekter som inte redovisats i debatten.
Mer finns att tillägga, och utveckla, men det skulle gjort texten för lång för PT).
----
MItt rubrikförslag till PT: P-förslaget sämre för alla.

”Vi vet inte om handlarna har hela bilden”, säger Brith Fäldt hela tre ggr i PT, om förslaget om att digitalisera, fördyra och komplicera parkerandet i Piteå centrum.

Det är möjligt att hon har rätt, men ser hon och samhällsbyggnadsnämnden verkligen själva ”hela bilden”? Eller föredrar de att blunda, eller vill de inte ta in aspekter som de anser oviktiga?

Vad jag förstår av PT, så ser Fäldt/nämnden som problemet att ”uppemot 400 platser av 1300 missbrukas”. Som missbrukare utpekas de som parkerar gratis under sin arbetstid genom att fiffla med p-skivan. Nu vet inte jag om SÅ många fifflar, däremot har jag sällan haft problem att kunna parkera från morgonen och fram till runt kl 15. Därefter är det ofta väldigt trångt.

Hur logiskt är det då att frigöra p-platser dagtid genom att avgiftsbeläggning. Möjligen ger det någon krona till kommunkassan. Avgiftsfritt från kl 16, när behovet är störst enligt nämnden, lär inte ge fler fria platser. Tvärtom!

För att komplettera ”hela bilden” här några ytterligare aspekter. Avgiftsbeläggning ser jag som fientligt både emot pensionärer, landsbygd och besökande från andra orter.

De centrala p-platserna bör rimligen vara till för de som behöver dem, på tider som passar dem. Nu anser tydligen inte Fäldt & co de som arbetar i centrum, pendlande eller ej, tillhöra den kategorin, inte avgiftsfritt i vart fall. Det må de anse, men att jaga bort (även ) dem, löser det verkligen problemet? Möjligen flyttar det, och gör det svårare att jobba i stan, innebär kanske att jobb försvinner genom minskade intäkter och ökade kostnader för arbetsgivarna (färre kunder, dyrare att fixa p-platser för de anställda).

Mycket centralt boende, yngre pensionärer kan gå till butikerna, om de inte handlar tunga varor. Övriga pensionärer behöver bil, och vill handla på dagtid, inte i trängsel eller kyla och snö. Varför tvinga bort dem, med avgifter? De betalar ju högre skatt än yrkesverksamma och ju äldre de är har de låg pension. Och ofta känner de också obehag att behöva fumla med digitala lösningar.

För glesbygdsboende är det viktigt med tillgång till centralortens service utan extra kostnader och tidsbegränsning. Även om det finns en matbutik i byn söker man ibland större sortiment och lägre priser. Dessutom är det i stan som det finns annat än matbutiker! Att försvåra för glesbygdens tillgång till centralortens service, det påskyndar landsbygden utarmning och tvingar folk (inte bara pensionärer) att flytta till stan. Då hjälper det inte med 3-4 nya ”stadstorn”/ år, med hyror som byborna inte har råd att betala.

Och, varför göra Piteå ogästvänligt för folk som kommer utifrån? Det är ju ett plus för oss att de handlar här, det ger jobb och skatteintäkter.

Lars-Erick Forsgren 
(pensionär, och bor i Öjebyn utanför Piteå centrum) 

Öppet brev till hjälporganisationerna

De senare årens "utveckling" betr administrationskostnader och framför allt löner och arvoden för ordföranden och topptjänstemän inom de olika ideella hjälporganisationerna av skilda slag gör mig alltmer bekymrad.

Jag har sedan min första avlöning i ungdomen varit medlem och fast månadsgivare till en organisation (Rädda Barnen). Därefter har jag dessutom varit månadsgivare till flera andra förutom gett sporadiska bidrag då och då vid olika katastrofinsamlingar. Jag är uppvuxen i en familj där det var naturligt att, trots mycket ringa inkomster, hjälpa de som hade det ännu sämre och inte minst då barn och flyktingar från andra länder.
Min mor brukade säga att man inte blir fattigare för att man hjälper andra. Och länge var det så, när en del andra, som själva inte ville ge bidrag, muttrade att man vet ju inte om pengarna kommer fram. Då invände min mor, liksom andra företrädesvis något äldre "tanter" att det gör de visst de. För de visste ju att hjälporganisationerna sköttes ideellt av sådana som de själva.

Med tiden har vi dock vant oss vid att staten, det offentliga, tagit över en stor del av det som tidigare gick via privata eller ideella hjälporganisationer.  Behoven av hjälp har ändå ökat, framför allt för hjälp över gränserna, och många hjälporganisationer har därför också fått bidrag från staten. Det är förstås bra, men har också fått en del mindre bra följdverkningar.
En sådan är att organisationerna ser sig som nästan statliga organ, och deras topptjänstemän har mer och mer sett sig som jämförbara med generaldirektörer eller riksdagsledamöter eller t o m direktörer i börsbolag som ska ha löner på den nivån.
Det tänkandet har på senare år också spritt sig till när det gäller att rekrytera ordföranden.

Detta är ett faktum, som mer och mer blivit uppenbart även för medlemmarna och andra privata bidragsgivare. Vilket medlemstalen sviktar och givmildheten minskar.

Det är självklart att man som privat bidragsgivare till en ideell hjälporganisation inte vill att ens pengar ska gå till höga löner, nej, man offrar sina surt förvärvade pengar eller högbeskattade men låga pension för att de ska gå till att hjälpa nödsatta, sjuka och behövande av skilda slag.

Nu är det inte fullt ut lika illa ställt inom alla organisatoner, det finns de som håller en rimligare nivå på löner och arvoden, och som kanske till och med rymmer en del idealitet. Men även dessa organisationer drabbas av misstänksamheten vad gäller topparnas löner. Och till annat administrativt schabbel som då och då drabbat vissa organisationer.

För egen del var det som hände nyligen inom Rädda Barnen en stark varningsklocka. En "anställa" en ordförande med heltidslön på hög nivå.  Nu backade valberedningen tydligen, och jag avvaktar den slutliga utgången, innan jag beslutar om jag ska stå kvar eller avsluta både månadsgivande och medlemsskap (för hela familjen). Vi vet ju att många medlemmar hoppat av redan, och att givarna håller inne sina bidrag.

Mitt råd, ja, uppmaning blir därför. Ingen ordförande ska heltidsanställas eller ha ett arvode på hög nivå. Att vara ordföranden ska i princip vara ett ideellt uppdrag, som möjligen kan innebära ett mindre,  symboliskt arvoden. Och nog borde det finnas engagerade och arbetsvilliga äldre personer, som har sin försörjning tryggad ändå, som kan rekryteras (givetvis bland medlemmarna) som ordföranden och vice dito. T ex pensionerade direktörer med god administrativ vana (med eller utan gyllene fallskärmar), som ger några år innan de blir för gamla, till icke-avlönat ideellt arbete.
Och de topptjänstemän (generalsekreterare el liknande) leder den dagliga verksamheten, de borde faktiskt kunna gå ner sådär 25-30% från sina nuvarande lönenivåer, det skulle ändå bli hyfsade löner. De som idag är lägst avlönade kunde kanske slippa sänkningar, och "mellanskiktet" bör nog sänka sin lön med säg 10-15%.
Jag tror faktiskt att med något lägre löner så skulle det ideella skälet för att ta sådana jobb bli mera framträdande än att få ett karriärjobb med hög lön.

Den stora vinsten vore dock att förtroendet för organisationerna skulle kunna återskapas, medlemstappen borde minska och viljan ö h t att hjälpa till och att skänka pengar till hjälporganisatonern skulle öka. Tror jag.

"Det är saligare att giva än att taga."

Vart tog jazzvännerna vägen?

Kom för nån timme sedan från en jazzkonsert på Musikhögskolan i Piteå. En konsert som i och för sig borde ha lockat en stor publik. Det var lördagseftermiddag, och det var gratis inträde.  Se nedan. Men det var dålig uppslutning.

Varför? OK, det var inga professionella band som spelade utan elevorkestrar av olika storlek och åldersgrupper. Men alla spelade hyfsat, sett med beaktande av att de är under utbildning. Vissa var mycket bra. Och som sagt, tiden borde vara bra och borde inte "gratis" locka fler än musikerna själva? T ex fler föräldrar, fler kompisar, och en och annan ärrad jazzvän av äldre årgång.

Alltså, varför är det oftast så lite publik till jazzevenemang. (OK, en del jazzfestivaler lockar lite mer, vilket är förvånande p g a de höga priserna. Men med följande avser jag i första hand vanliga jazzkonserter, både på estrad eller i mera klubbliknande kafésammanhang.)

En sak är nog att vi alla  är "lite äldre" (utom de yngre, som själva spelar).  Vi jazzvänner är oftast gråhårsmän, ev med en gråhårig fru i sällskap. Inget ont i det, men pensionärernas led glesnar med åren och pensionärer har inte alltid har så fina pensioner. Jazzkonserter kostar mycket i inträde och ev även för viss förtäring. Därmed inte sagt att musikerna har bra gager - tvärtom. Men när jag var yngre tyckte jag inte att det var för dyrt, trots blygsam inkomst. Jag undrar vart pengarna går. De flesta jazzgrejer numera har ju dessutom någon form av offentligt stöd, om än inte till den grad som t ex operan har.

En gång i tiden, under några år i Stockholm och ännu ungkarl gick jag ofta på s.k. familjejazz på Mosebacke, det var snudd på gratis och ändå presenterades stora stjärnor, t o m världsnamn!
Jazz på em-tid idag skulle väl inte precis locka barnfamiljer, men kanske en och annan pensionerad jazzvän skulle orka ta sig ut nån lördag- eller söndag-em? Kanske skulle det till och med vara möjligt att få något barn-barn att följa med för att uppleva den exotiska och märkliga musikform som dagens unga anser att jazzen är. Tror att den är.

Och hur många läser världens äldsta jazztidskrift OJ numera, den är också dyr och är ofta tunn, inte bara betr antalet sidor som inte håller det utlovade antalet...  Nyproducerade skivor är också dyra. Många återutgivningar av jazzhistoriens mästerverk kan man däremot hitta för småpengar. Om nu LP-skivorna är sönderspelade.

Som äldre känns det dessutom inte alltid lockande att fara  iväg sena och mörka vinterkvällar till en jazzgrej - och veta att efteråt är bilen kall, kanske inte ens startar. Bussar går ju inte sent på kvällarna, om man inte bor i Stockholm.

Inte undrar jag på att det känns mera lockande att sitta hemma och spela sina gamla jazzskivor, när det är som det är betr tider, priser, utbud etc numera. Ändå vill vi nog många ut och höra mera av levande jazz. Och både vi och musiken skulle gilla att det också fanns lite yngre ansikten bland lyssnarna.

PS. Dagens jazzmusiker kom dels från den kommunala musikskolan, dels i en antal olika grupperingar från Framnäs folkhögskola och så ett par grupper från Musikhögskolan. Många av dessa kommer om några år vara goda jazzmusiker, ja några är det redan idag och kommer "strax" att finnas på landets jazzscener.
Men var är publiken?  DS.

Oförändrad brytpunkt är bra!

Japp, till slut lyckades den samlade oppositionen stoppa alliansens förslag om höjd brytpunkt för statsskatten. Nu bortser jag från småtjafset med juridisk vinkling. "Juridisk" är väl dessutom att ta i. Det gällde tolkningen av interna spelregler för riksdagen... Och att de rödgröna fick med SD om nejet. Alliansen har ju inte protesterat emot att SD röstat på den.
 Jag ser på sakfrågan.

Således. Femte jobbskatteavdraget, dvs bidraget till de som har bra jobb, inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Det gick igenom. 
Vilket är ett dränage av statsfinanserna och felriktat, menar jag. 

Att inte brytpunkten höjs, det innebär samtidigt att ett ytterligare minus i statskassan förhindras!
Att förslag från oppositionen skulle innebära att budgeten spricker, det är ju ett vanligt motargument från Borg och hans allierade småpartier.
Men här förhindrades faktiskt en minskning av intäkterna. Bravo, borde Borg utropa.!

 Att nu den välmående medelklassen inte gynnas ytterligare, utöver det i och för sig omotiverade femte "jobbskatteavdraget", det  innebär att det utrymme som därmed kan uppstå budgetmässigt skulle kunna användas för att skapa nya jobb och att förbättra villkoren en aning för sjuka, arbetslösa och pensionärer. 

Dvs om alliansen vill, vilket den nog tyvärr inte vill. Om den inte ändrar sig p g a det förestående valet.  

I have a dream – men drömmen måste bli verklighet, inte bara i USA.

Sveriges Radio påminner om att idag, den 23 augusti 2013, är det femtio år sedan Martin Luther King Jr höll sitt berömda tal ”I have a dream”. Ett tal som inspirerade till kamp emot diskriminering av de färgade i USA, men som faktiskt var än bredare än ”bara” emot diskriminering på grund av hudfärg. Fem år senare dödades Martin Luther King, men kampen fortsatte.

Idag kan vi konstatera att mångt och mycket blivit bättre i USA, men långt ifrån allt. Detta beror till stor del på att diskriminering fortfarande finns som resultatet av högre arbetslöshet, sämre betalda jobb, sämre utbildningschanser etc. Samt att diskriminering även drabbar de som har spansk-latinsk bakgrund, en växande invandrargrupp i USA.

Jag måste också konstatera att vi inte har någon anledning att slå oss för bröstet i Sverige. Här finns, mer eller mindre sofistikerad, diskriminering/särbehandling av många invånare. Sjuka, arbetslösa och pensionärer särbehandlas/diskrimineras på olika sätt. De sociala skyddsnäten blir allt sämre, strängare regler, och pensionärer betalar högre skatt än de som har inkomst av anställning.

Detta skapar klyftor i samhället. Något som i än högre grad drabbar invandrare. Inte bara i den grova form som SD står för, utan även på mera raffinerade sätt. Det finns en attityd hos många, även hos myndigheter och deras handläggare, som t ex försvårar för invandrare att få arbete, arbete som de är utbildade för. Ja, arbete över huvud taget. (Egentligen är det bara läkare som ibland har en ”gräddfil” jämfört med andra akademiker med utländsk utbildning.)

Ingenjörer, lärare och andra välutbildade akademiker kan många gånger bara få jobb som städare, spärrvakter el likn, om ens något. Inget fel i dessa jobb, men när de offrat många år på högre utbildningar är det diskriminerande, och ett ekonomiskt och mänskligt slöseri att inte använda folk till det de har utbildning för, även om utbildningen inte till 100% följt svensk utbildningsplan. Eventuella skillnader kan ju vara till det bättre och ge värdefulla bidrag till Sverige!

Det finns en övertro på att svensk utbildning alltid är bäst. Är t ex svensk lärarutbildning världsbäst? Har den lett till att svensk skola är den bästa? Nej, det måste bli slut på denna smygdiskriminering. Öppna ögonen för att invandrare med utländsk utbildning (och erfarenhet) kan vara minst lika bra, kanske bättre, än svensk! Trots smärre olikheter. Det skulle vi alla tjäna på.

Borgs jobbskatteavdrag missgynnar pensionssparare

Jag har sagt/skrivit det förr, i en lång debatt med ekonominördar på HHS, men de förstod det inte. Nämligen att jobbskatteavdraget gör det olönsamt att pensionsspara privat, och missgynnar pensionärerna ur även den aspekten. Nej, jag orkar inte leta fram den debatten, lycka till...

Ser nu att Dagens Industri, minst ett halvår senare, tar upp detta. Nå, de har inte kommit på det själva utan uppmärksammar att Från riksdag & departement redovisar vad Skatteverket nu kommit fram till.

Så här "enkelt" är det alltså. Ligger man under brytpunkten, vilket ca 75 % av alla pensionsparare gör, då blir det ingen som helst vinst att spara. Man skattar lika mycket (i procent) som pensionär som man gjorde som inkomsttagare före pensioneringen. I bästa fall går det jämt ut, frånsett inflationseffekten. Dvs före jobbskatteavdraget måste man ligga strax över brytpunkten och som pensionär hamna strax under. Då "vann" man skillnaden, dvs förlorade i vart fall inte på att pensionspara.

Med jobbskatteavdraget är det däremot direkt olönsamt. Detta eftersom man som pensionär betalar MER i skatt än man gjorde som inkomsttagare. Värsta negativa effekten blir det givetvis för den som pensionsparat utan jobbskatteavdrag, men nu som pensionär skattar mera än löntagare i aktiv ålder!

Att alliansens propagandamakare helt tigit om denna effekt, det kan jag förstå. Inte vill de skriva folk på näsan att de som pensionssparat privat är lurade. Däremot är det obegripligt att inte oppositionen skrikit i högan sky om detta. Antingen beror det på att de ogillar privat sparande, eller så begrep de inte saken.

Ekonomer teoretiserar bort vad frågan gäller. Tillägg!

Debatten om pensionärernas behållna inkomst jämfört med löntagares blev en riktig följetång. Det startade med en DN-debattartikel och uppföljning på en av skribenternas blogg Ekonomista. Jag skrev om detta senast igår, där finns länkar. Idag har debatten fortsatt både på Ekonomista och min blogg. Det kan vara intressant att läsa kommentarerna. För att inte tappa bort det hela så skriver jag också denna bloggpost.

Jag vill då lyfta fram några saker. Ekonomerna skriver om det totala skatteuttaget inkl arbetsgivaravgifter för löntagare och jämför det med detsamma för pensionärer. Det kan man givetvis göra, även om det finns många invändningar emot resonemanget i sig.
Ex-vis: pensionärerna har ju redan gjort sina inbetalningar av arbetsgivaravgifter (via arbetsgivaren) innan de pensionerats. Varför ska de betala detta en gång till - vilket ju blir konsekvensen om ekonomerna anser att det annars är en skattefördel för pensionärerna.

I arb-giv-avgiften ingår dessutom förutom pensionsavgift även avgift för a-kassa och sjukpenningförsäkring, saker som inte kommer pensionärerna tillgodo.

Det grundläggande felet med ekonomernas resonemang (som fått applåder av personer med uppenbara sympatier med Sv Näringsliv och/eller är ek-studenter) är att de för ovanstående resonemang, som alltså handlar om totalt skatteuttag för pensionärer resp löntagare, som ett slags bevis för att pensionärerna inte fått det relativt sett sämre än (arbetande) löntagare i och med alliansens skatteförändringar.

Så vilse kan man gå när man ser på saken i sin teoretiska studiekammare - och inte kan låta bli att söka framföra fakta i fel fråga. Blanda äpplen med päron.

Som krydda på moset kan man ju också påpeka att det inte är bara pensionärer som fått det relativt sämre jämfört med friska och arbetande löntagare. Sjuka och arbetslösa har ju inte heller fått något "jobbavdrag". När de blir pensionärer kommer de dessutom att finna att deras pension blir lägre än deras friska, arbetande kollegors blir. Det får dock ses som en uttalad önskad effekt av "arbetslinjen". Eller?

Ännu en "krydda" är att de som, oavsett om de varit långtidssjuka, arbetslösa eller haft turen att vara friska och haft trygga jobb men som fallit för propagandan att de ska pensionsspara själva (privat), de åker på en skattesmäll jämfört med om de inte sparat. Detta har jag skrivit om i föregående inlägg.

Tillägg. Jag vill be er läsa en intressant kommentar till ovanstående av Bengt Svensson, liksom min kommentar till denna. Det finns i vart fall ett undantag från kravet på arbete för att få jobbavdrag. Gissa vilket!
F.ö. noterar jag att i den intensiva debatten på Ekonomistas blogg så får jag mer och mer instämmanden i mina synpunkter.

Pension, lön och skatt. Tillägg

Nu har tre av allianspartiernas ledare uttalat sig om skatt på pensionerna, Hägglund, Reinfeldt och Olofsson.
Samtliga anser uppenbarligen att det är en riktig princip att pension ska beskattas högre än lön. Däremot anser de, med olika styrka i argumentationen, att dagens klyfta mellan löntagare och pensionärer ska minska. En klyfta som alliansregeringen själv orsakat med sina skattebeslut.

Jag antar att många vill veta hur mycket av klyftan som ska stå kvar...

Det principiellt viktiga är allianspartiernas syn på förhållande pension och lön. Att det kostar att arbeta, därför ska pensionärerna ha högre skatt.

Det var inte så väldigt länge sedan som det fanns olika avdrag på pensionärernas skatt, eftersom det ansågs att pensionärer visserligen inte har arbetsresor etc (som löntagarna dock kunde göra skatteavdrag för) men dels att pensionerna var såpass mycket lägre än lönen, dels att även pensionärer har kostnader som inte drabbar verksamma löntagare i samma utsträckning. Olika slag av sjukdomskostnader t ex.

Min principiella inställning, som hittills varit den allmänt rådande, är att pension är uppskjuten lön. Vi har på ett eller annat sätt avstått löneutrymme för att få ut en del av lönen som pension.
Då är det logiskt med samma beskattning på lön som den uppskjutna lön, som pensionen är.
För de flesta människor (möjligen undantagandes höjdare inom politik och näringsliv) är pensionen dessutom väsentligt lägre än lönen. Extra straffskatt på lägre inkomst är omotiverat!

En sak till, som inte synts i debatten. Den som avstår från en del av sin lön i aktiv ålder, för att pensionsspara privat, får göra ett (begränsat) avdrag på skatten för denna sin avstådda inkomst.
Däremot beskattas den pensionen/uppskjutna lönen när den betalas ut.
Med alliansens regler så innebär det en straffbeskattning, då även privata pensionsutbetalningar beskattas högre än lön.
Detta privata sparande, som längre ansetts som en både samhällsekonomiskt och privatekonomisk riktig sak, som vi uppmuntrats till, det visar sig nu vara en ren förlustaffär för pensionären!

Tillägg-uppdatering. Ser nu ett blogginlägg av en för mig okänd ekonom, som drar in arbetsgivaravgifterna som försvar för att pensionerna ska beskattas hårdare än lön.
Det anser jag är ett galet resonemang. Visst kan man - ur arbetsgivarsynpunkt - välja att se den totala kostnaden för den anställde som "lön". Nu är det dock inte den totalkostnaden som vi resonerar om när vi jämför NETTOINKOMST för en löntagare och en pensionär. Det är ju just den direkta skatten som gör orättvisan! Att pensionären, med i normalfallet en inkomst av pension på 50% eller strax däröver av sin tidigare lön, betalar högre skatt på denna inkomst än vad en löntagare gör.
Skribenten väljer att inte betrakta pension som uppskjuten lön. Men det är ett betraktningssätt, inte en självklar sanning. Jag och de flesta människor har nog alltid upplevt pension som något de får pga att de avstått löneutrymme.
Extra tydligt blir det när man ser på skatteeffekterna för privat pensionssparande... Lågt avdrag när man sätter undan (avstår pengarna), hög(re) skatt när man tar ut pensionen.

Som sagt, det vi diskuterar är det rättfärdiga eller orättfärdiga i att inkomsten efter skatt är olika för pensionärer och löntagare.

Fattigsverige?

SvD har idag, den 4 febr, en ledare signerad Maria Eriksson med rubriken "Fortfarande Fattigsverige", något överraskande kanske för att vara i en moderat tidning.

Ändå. Hon koncentrerar sitt resonemang på att det finns folk som är fattiga, så fattiga att de tar SMS-lån. Att det inte bara är unga som lånar. Att under s-tiden var prioriteringen att hålla tillbaka inkomstspridningen. Att däremot förmögenhetsfördelningen är ojämlik. Och tycker att man (regeringen) ska fortsätta sänka skatterna för folk med "vanliga" inkomster.

Det låter väl bra? Eller...

Är det inte så att de med (fast heltids-) arbete har aldrig haft det så bra som idag? De har låga skatter - och borde i de flesta fall kunna spara ihop en buffert på 10 000 kr, eller mer. De behöver inga SMS-lån.

Därför brister skribentens analys. Att folk med goda inkomster med låg skatt inte har ens en liten buffert måste bero på något annat. En ovana att spara kanske (= bristande uppfostran)? En överdriven konsumism, som medför att alla tycker sig ska ha "allt". Och det genast, utan att spara ihop till det? Ett sneglande på de med riktigt höga inkomster, som gör att det inte finns en psykologisk broms emot prisstegringar. Folk, dvs de med jobbinkomst, de köper ju ändå. Bristande konkurrens gör att priserna är för höga, vilket inte slår så hårt för de som har fått sänkt skatt och även höjd lön. Men för de andra...

"De andra", det är inte bara de som pga arbetslöshet får leva på A-kassa och därför får ta till SMS-lån. De drabbas givetvis. För de har att betala högre priser utan att ha fått något jobbskatteavdrag. Men detsamma gäller pensionärerna. Likaså de sjuka, fr f a de långtidssjuka. De som skambelägges av regeringens retorik, såsom varande arbetsskygga simulanter. "De andra" är således flera, stora grupper. Att de inte kan spara och drabbas hårt av oförutsedda utgifter är givet. En tandläkarräkning t ex. Men även smärre dagliga kostnader svider illa för den som lever på eller under marginalen.

Jag har som regel inga problem med att det finns folk som tjänar bra, eller bygger upp förmögenheter. Inte om det sker genom hårt, ärligt arbete. Det som bekymrar mig är alla som trots hårt arbete, sjukdom, arbetslöshet eller ålder inte klarar sitt uppehälle. Som i vissa fall tillgriper nödlösningen SMS-lån.

Därför menar jag att det faktiskt är samhällets uppgift, genom staten-skattebetalarna, att se till att de som råkat illa ut, som inte har ett fast heltidsjobb, får en drägligare tillvaro. Därför har jag allt svårare att se det logiska och rättvisa i de fantasilöner som idag blivit vanliga både inom näringslivets toppar och bland högre politiker. Att sänka skatten för folk som redan har allt de behöver, det känns inte heller motiverat.

Inte ens för att stimulera konsumtionen under en lågkonjunktur. För det är mera effektivt att höja barnbidrag o likn, att inflationssäkra sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar, att sänka skatten för pensionärer. Dvs att rikta åtgärderna till de som använder pengarna, som inte har råd att spara.

Sverige är inte fattigt, många, de flesta har det fantastiskt bra. Men, många och alltfler har det minst sagt knapert. De är de fattiga. De är de som borde få skattesänkningar.

Reinfeldts "rättvisa"

Så kom då äntligen det länge efterlängtade förslaget till sänkt skatt för ålders-pensionärerna. Tänka sig, runt en tusenlapp. Per år.

Det är som ett slag i ansiktet, menar jag. Jämför med vad de som har jobb redan fått i sänkningar, och mera har ju utlovats. Jag orkar inte räkna igenom hur mycket det blir för dem. Men redan första steget var ju runt tusenlappen, men då per månad!

Att då komma dragandes med ett knappt symboliskt belopp till pensionärerna, det är skamlig!
Men det är väl så Reinfeldts "rättvisa" ser ut. Så lite som möjligt till de som inget har, dvs till pensionärer, sjuka och arbetslösa. Men desto mera till de som har hyfsade inkomster, dvs de som har jobb, som är friska och unga.

Hur ska Sverige komma ur krisen om de som lever på gränsen inte får något att konsumera för - men medan skatterna sänks rejält för de som har möjligheter att spara?

Kvinnlig alkoholism, en jämställdhetskonsekvens?

Radion är ett förträffligt media, man kan lyssna utan att sitta på en stol och glo på en skärm. Och där kommer, förutom stora nyheter, mängder annat intressant att tänka på.

Så sas häromdagen att alkoholismen bland kvinnliga pensionärer fördubblats (eller något sådant) de senaste tio åren. Kan inte ifrågasätta att det är så.

Men varför? Det som sas var att 40-talisterna nu blir pensionärer och tar med sig sina vanor. Och ovanor.
När vi 40-talister kom upp i 20-årsåldern så blev det flower power, "fri sex", jämställdhet och andra 68-företeelser. Kvinnorna började röka i ökande omfattning, liksom att kröka. Och det har hållit i sig. Varför skulle dessa "njutningsmedel" vara förbehållna männen?

Samtidigt har männen faktiskt minskat framför allt på rökningen, och i viss mån även supandet. Konsumtionen upprätthålls av kvinnorna. Ett exempel, som drogs i radion, var att efter skilsmässor (som ju ökat dramatiskt) så börjar många kvinnor dricka.
Jag som trodde att det bara var männen, som lämnats av sina fruar, som råkar ut för detta. Kvinnorna har ju sina sociala nätverk, har vi ju lärt oss. I motsats till männen då.

Tja, detta som en refexion kring ökad alkholism bland pensionerade kvinnor. Säga vad man vill, men inte är det en positiv företeelse. Inte ur något avseende. En negativ följd av jämställdhetssträvan?

Är det så att kvinnorna kommer att sänka sin livslängd så den blir densamma som för männen?

Detta med statistik

Idag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen. Miljöpartiet har beställt en utredning av riksdagens utredningstjänst om hur löneutvecklingen varit på senare år. Självklart presenterar mp sin tolkning av den statistik som utredningen bygger på just idag. Och kallar rapporten ”Regeringspolitiken gynnar män mest”.

Fp:s utspel inför kvinnodagen kom redan igår med förslag om ökad städrabatt, dvs ytterligare avdrag för hushållsnära tjänster för barnfamiljer.

Åter till miljöpartiet. Av rubriken att döma kan man tolka den som att även kvinnorna gynnats av regeringspolitiken...
De anser dock att de senaste åren så har männen gynnats mest, eftersom de menar att män har högre löner och därför fått högre skatteavdrag. Det är kanske riktigt, för de människor som är i ”produktiv ålder” och som har arbete.

Men det går ju lätt att finna andra exempel. T ex om mannen är sjuk eller arbetslös, och kvinnan har lönearbete, då är det kvinnan som gynnats av skatteavdragen. Eller om mannen är pensionär och kvinnan är yngre, vilket ju är regeln lika mycket som att hon kan ha lägre lön än manliga kollegor på samma jobb. Pensionärer har ju inte fått någon skatterabatt alls. Så i de kombinationerna är det kvinnan som vunnit, hur låg lön hon än haft.

Värst är det givetvis om båda är pensionärer eller om en är pensionär och den andre är sjuk eller arbetslös.

Med statistik kan man bevisa mycket. Den här gången tycker jag att den framför allt visar på ett annat faktum: den djupa klyftan mellan de som har lönearbete och de som arbetslösa, sjuka eller pensionärer.

Och inte minst, man ska vara försiktigt att generalisera utifrån statistik. Inte minst när det gäller hur människor har det. Trots allt är vi alla individer med de mest skiftande livssituationer, även ekonomiskt.