Hans Lindblad om kärnvapen, varför ingen info ?

 Här en text där Hans Lindblad frågar varför inte regeringen informerar om vad kärnvapen är. Detta med anledning av Rysslands invasion av och krig i Ukraina, samt Putins hot om att tillgripa kärnvapen, och diskussionen om alliansfrihet. 

"Regeringen missköter gång på gång krisledningen, värst var Stefan Löfvén som helt hoppade av det som är självklart i andra länder, att presidenten eller statsministern har det övergripande ansvaret i kris och krig. Magdalena Andersson ändrade detta redan första dagen som statsminister, men nu visar hon sig lika apatisk som Göran Persson eller Löfvén, denna gång rörande Putins  kärnvapenhot.

Putin hotar ofta med kärnvapen. Sverige ligger i den region där risken från Putin är som allra störst, långt mer än t ex Medelhavsområdet. Men regeringen vägrar att ge befolkningen råd om hur antalet döda och svårt skadade kan minska. Sådana råd gavs under 50-talet och borde vara lätt att återupprepa. 
Det råd som gavs då var enkelt. Ser man ett väldigt eldklot inser man att ett kärnvapen detonerat. Men ser jag skenet måste jag vara en bit från detonationen, för närmare är alla redan döda. Det enda den enskilde kan göra till eget skydd var att slänga sig framåt och söka skydda ansiktet. Det måste ske inom sekunder. Ljusskenet kommer först, sedan hetta, stötvåg och radioaktivitet. En stående person utsätts för mycket värre påfrestningar och slängs förmodligen iväg med stor kraft. Det var den information som gavs till alla. Många som inte dödats direkt i Hiroshima och Nagasaki var svårt brända eller strålskadade.

Jag kan inte bedöma sannolikheten för att Putin beordrar insats av kärnvapen, om den är större eller mindre än 50 procent. Vi kan inte se in i en sjuk hjärna. Det enda vi kan anta är att för varje nytt hot om kärnvapen ökar rimligen sannolikheten för att Putin ger order om insats. Man kan inte ropa på vargen varje stund utan att varningen urholkas. Putin kan välja att sätta in bara en laddning, t ex i Slite. Människor i hela världen skulle drabbas av panik. Putin kan då säga  att han sätter in fler laddningar om inte omvärlden inom fem dagar godtar att Krim är ryskt område. Det är obegripligt att statsministern inte sett till att ge svensk allmänhet råd när landet utsätts för kärnvapenhot.

Jag var försvarspolitiker i många år, och vi funderade mycket kring ämnet Sovjets kärnvapen. Men först  efter Sovjets fall kom sanningen fram och den var, långt bortom allt vi kunnat föreställa oss. Sovjets plan var att vid en konflikt utplåna hela Västeuropas  befolkning. Kärnvapeninsatsen skulle ske i två ”strategiska slag” (på ryska ”udar”) med två till tre timmars mellanrum. Standardtilldelningen till en sovjetisk armégrupp var 200-400 kärnvapen. Enbart för ”gruppen stridskrafter i Tyskland” fanns fram till Berlinmurens fall cirka 6 000 kärnvapen. Det var i denna miljö som Putin utbildades i KGB att ständigt ljuga.

Jag tror inte att Putin bestämt sig för att utplåna världen, åtminstone inte den närmaste tiden. Han inleder knappast med kärnvapen mot USA, med risk för eskalering till terrornivå. Förmodligen inte heller mot ett annat Natoland, för även om Nato inte har egna kärnvapen så har tre av medlemmarna det. Minst risk för att ryskt kärnvapen möts av andra kärnvapen är naturligtvis om han sätter in kärnvapen mot ett land som liknar Ukraina, alltså en demokrati, nära granne till Ryssland och utan löften om militärt stöd från något enda land. Det finns få sådana stater.
Sverige har därmed blivit ett av de troligaste kärnvapenmålen om Putin vill öka sitt krigande."

Författaren är f d riksdagsledamot (L) och försvarsutredare. Han är ledamot av Krigsvetenskapsakademien (KKrVA), och han har tillställt mig artikeln, som jag anser är viktig för alla  att ta del av.
Texten har publicerats på Krigsvetenskapsakademiens hemsida/blogg.

Integriteten viktig för Hans Blix

Hans Blix, fd utrikesminister i Ullstens fp-regering, FN:s chefskärnvapeninspektör i Irak, chef för IAEA mm, och troligen mera känd och uppskattad utanför Sveriges gränser än här hemma intervjuades i SVT igår i programmet Min sanning. 

Visserligen är Hans Blix en bra bit äldre än vad jag är, men jag har faktiskt stött på honom några gånger uner mina aktiva år (Hans Blix är ju fortfarande aktiv, om än numera huvudsakligen som debattör och skribent). Jag ledde något torgmöte med honom under valrörelsen 1979 och möttes lite under kärnkraftsomröstningen 1980. Nå, några djupare spår satte inte detta, men dessutom har jag ju sett och hört en hel del om hans åsikter och verksamheter både före och efter detta. I både Hans Lindblads biografi över Sven Wedén och Ola Ullstens memoarer så förekommer Hans Blix i hedrande sammanhang.

När jag nu såg den långa intervjun med Hans Blix, 85 år, så är det två saker som slår mig, förutom en del nya bakgrundsfakta som framkom i programmet. 

Det ena är Blix allmänna attityd, inställning till hur man bör agera och vara som människa - och politiker. Att analysera, att försöka vara lugn och behärskad och diskutera sakligt. Att inte låta känslorna, som man givetvis har, inte ta över förnuftet. Att inte vara dryg och överlägsen men kunnig och vänlig och blygsam. Inte att omfamna vidriga motståndare, men att vara hövlig och resonera. Både för att få fram fakta och ståndpunkter och för att få framföra sina egna synpunkter för att övertyga - kanske nå resultat. Och där det ibland kan vara viktigt att till och med försöka få ett lättsamt och humoristiskt samtalsklimat.  Utan att för ett ögonblick förlora fokus. 

Jag ska inte gå in på alla intressanta fakta om de många områden han varit verksam inom, om hur USA smutskastade honom för att han inte hittade några kärnvapen i USA, som skulle rättfärdiga USAs angrepp på Irak. USAs styrande (dvs George Bush rådgivare) var ju väldigt skjutglada, och de startade ju kriget mot Irak, trots att det inte fanns några bevis på kärnvapen. Vilket USA senare själva kunde konstatera också, Hans Blix hade alltså rätt. 

Nej, det andra jag vill nämna är hur skeptisk Blix är emot "den överdriva ivern" med avlyssning på alla de sätt som idag blivit så framträdande bland dagens politiker. Och att terroristhoten överdrivs för att motivera övervakningen, signalspaning etc. Jag fann att Blix resonemang i detta, som i och för sig inte gavs tid att vidare utveckla, hade klara likheter med Hans Lindblads syn på sådant som FRA-lagen och liknande. 

Jag är tämligen övertygad om att Hans Blix om han varit ansvarig för eller tillfrågad i dessa sammanhang inte skulle ha medverkat till FRA-lagen, datalagringsdirektivet och annat i samma anda.  Tvärtom.. Integriteten verkar vara ett viktigt demokratiskt värde för den lugne och behärskade Hans Blix. Som inte tål billiga och tarvliga argument. 





    .    

Marviken – fiaskot som inte fick bli nationalmonument.

I den biografi över Sven Wedén, som Hans Lindblad skrivit, finns bland annat ett initierat kapitel om ”Spel kring kärnvapen”. Även för de som tror sig veta turerna och bevekelsegrunderna för de olika ställningstagandena och hur och varför det blev som det blev, kommer fram sådant som inte varit känt i alla delar, och i övrigt är det en nyttig uppdatering och komplettering. Kanske återkommer jag till det senare. Just nu känner jag att jag vill ge er ett tämligen komplett utdrag beträffande ödet för den reaktor i Marviken i Östergötland som var avsedd att att kunna producera plutonium ca 25-30 atombomber per år. Nu beslöts, efter sju sorger och åtta bedrövelser och efter både taktiska, politiska och moraliska avvägningar att Sverige inte skulle framställa egna kärnvapen. Marviken kom aldrig att användas för det som det var avsett. Egentligen.

Hans Lindblad beskriver slutet för Marviken såhär. Det har sina poänger både betr ekonomi och politiskt ansvar. Och slut.

”Ungefär samtidigt med anslutningen till icke-spridningsavtalet inträffade en nästan symbolisk händelse. Reaktorn i Marviken som vid en svensk anskaffning av kärnvapen skulle ha kunnat leverera plutonium för uppåt 30 kärnladdningar per år var just färdigställd. Men Ingenjörsvetenskapsakademien och andra experter varnade för att AB Atomenergi valt en så riskfylld konstruktion att Marviken av säkerhetsskäl inte borde laddas. Alla stora partier hade varit inblandade i det omfattande projektet och hade föga intresse av närmare granskning av Marvikens uppgång och fall.

Formellt ansvariga statsråd för Marviken var Gunnar Lange och sedan Krister Wickman. De hävdade vid det snöpliga slutet att skattebetalarnas pengar inte var bortkastade, eftersom vi lärt om projektering (av något som inte fungerade). En indikation på att den inre kretsen i regeringen (s)  inledningsvis sett en kärnvapenanskaffning som mest sannolik ligger väl i att utan betalning från försvaret för leveranser av plutonium skulle Marviken årligen ha gått med rejäl förlust.

Riksdagen fick veta ganska lite. Marviken skulle bli världens mest avancerade reaktor av sitt slag. Det verkar ha varit minst två stora problem. För plutoniumframställning var det önskvärt att kunna göra bränslebyten under drift, vilket var mycket komplicerat. Man ville också ha så kallad nukleär överhettning för att få högre elproduktion. Men ju varmare härden blev, desto snabbare förlöpte kärnreaktionen. Ingenjörer fann att den i krisläge inte skulle gå att kontrollera, utan reaktorn kunde skena, samma som sedan hände med de grafitmodererade reaktorerna i Tjernobyl. En fråga som såvitt jag förstår aldrig besvarats är: Om riksdagen beslutat om svenska kärnvapen, skulle programmet efter några år ha hamnat i kris därför att Marviken visade sig för farlig? 

För att dölja hur stort fiasko Marviken var föreslog regeringen att det skulle byggas om till världens enda oljedrivna kärnkraftverk. Vattenfall svarade att i så fall var turbinerna genom fel temperatur så ineffektiva att anläggningen bara kunde gå ihop om dess värde skrevs ned till noll. Verket blev ändå bara användbart som reservkraft vid elbrist.

Jag (alltså Hans Lindblad) var då ny i första kammaren och motionerade om en alternativ användning. Nämligen att omvandla Marviken till nationalmonument. Jag tyckte Marviken motsvarade alla rimliga krav, det var stort, fult och kunde inte användas till något annat och föreslog därför att riksdagen skulle uppdra åt Kungl Maj:t att ”utarbeta nödig inskription.”

S-ledamöter i det berörda utskottet var sura och menade att man i riksdagen inte fick driva med statens verksamhet. Sven däremot kände ingen prestige och invände inte.”

Citatet ur "Kärlek, tbc och liberalism", Ekerlids förlag, 2013, av Hans Lindblad