Om biståndet och moderaterna

Som en kommentar till mitt tidigare inlägg om biståndspolitiken och folkpartiets inställning till den följer nu några rader betr moderaternas (och indirekt även vänsterpartiets) historia - och nutid i frågan.

 Jag hörde nu på morgonen (måndagen 9 dec) i radion att Lars Ohly (v) ville att moderaterna och Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för sina tidigare mycket negativa och fördömande ord om Nelson Mandela och ANC. Han menar att annars är det hyckleri när Reinfeldt reser till Sydafrika för att delta i begravningen av Mandela, en man som de ännu i sen tid kallat för terrorist. 
Nu är väl inte Lars Ohly och hans vänsterparti de som har den bästa meritlistan betr att stödja demokratiska rörelser - tvärtom har ju deras mål varit socialism i st f demokrati. Men hans kritik av moderaternas mörka historia i detta är fullt berättigad! Moderaternas inställning har varit negativ till bistånd pga en slags kvardröjande kolonial inställning och dessutom gått på näringslivets (läs Wallenbergs) linje för hur eventuellt bistånd och stöd till u-länder ska gå till. Dvs en inställning som mera gynnar svensk industri än resp u-land och dess demokratisering. Och än idag är moderaterna snabba på att använda biståndbudgeten för allehanda kostnader som inte har med bistånd att göra. 
Detta för att de anser att Sveriges bistånd ska begränsas. De talar om effektivitet (vilket är ett självklart krav), men använder det för att begränsa stödet!  

Det är märkligt att dagens folkparti i regeringsställning inte protesterar kraftigare emot denna själviska och negativa syn på bistånd och demokrati som moderaterna företräder.

Det var beklämmande att höra hur Gunnar Hökmark inte ville ge den begärda ursäkten för moderaternas räkning, hur han slingrade sig som en mask.  Moderaterna vill gärna komma ifrån sin historia i olika avseenden, och det utan att erkänna tidigare misstag.  Ynkligt! 

Två udda fåglar i skoldebatten

Mitt intryck av gårdagens skoldebatt i teve blev i viss mån positivt. Det var ur upplysningssynpunkt den bästa hittills. Den var snabb, rapp och med en programledare som kunde sitt ämne. Och en mängd infallsvinklar betades av.

Samstämmigheten var tämligen god mellan debattörerna, som var partiledarna för de sju riksdagspartierna (endast). Trist nog i den sedvanliga blockuppställningen.

Två personer stack ut på ett föga hedrande sätt. Lars Ohly (v) och Jan Björklund (fp). Utan dem skulle nog en blocköverskridande skolpolitik kunna föras. Till gagn för skolans arbetsro.
OK, både Ohly och Björklund visade lite mera engagemang än vanligt i svenska valdebattprogram, men passion, nej det vore att ta till i överkant.

Främmande fåglar, eftersom båda hade åsikter som de var ensamma om i resp block. Båda tyckte detsamma betr att skolan borde förstatligas igen, men de var ensamma i sina block. Ohly var också ensam hos de röd-gröna t ex om att inte vilja tillåta att friskolor går med vinst (som utdelas). Hos alla övriga var inte vinst det viktiga utan att värna skolornas kvalitet. Jan Björklund var ensam i alliansen om att kräva förbud av heltäckande slöja i skolan.

Noterbart också att Mona Sahlin räckte ut en hand om blocköverskridande samarbete om skolpolitiken. Hon har ju gjort försiktiga närmanden inte minst till folkpartiets skolpolitik, men ganska bryskt avvisats av Björklund. Jag anser att i stora drag är fp´s politik inom detta område ganska bra. Problemet är framför allt det sätt som Björklund presenterar den, hur han lägger betoningen. Det blir pekpinnar och hårda tag i hans framtoning, vilket inte riktigt stämmer med innehållet. En annan partiledare och skolminister skulle vara en välgärning både för skolan, regeringen och folkpartiet!

Annars vill jag i detta sammanhang påpeka att piratpartiets syn på kunskap och kultur (läs deras program el åtm folder) skulle kunna ge en rejäl skjuts uppåt för sysselsättningen. Varför vågar inte media visa det? Eller varför går inte SR och SVT igenom dess program. Att utesluta dem från debatterna ska väl inte innebära att lyssnare och tittare ska vara okunniga om deras program!

Det sprack för Saab, uppdat.

Jodå, jag har haft en Saab en gång i tiden, en Saab V4. Den tjänade bra under några år, men fick till slut bytas ut mot en Volvo. Nu är sagan slut för Saab, och Volvos framtid är också osäker.

I dag kom beskedet att GM inte tycker att Spyker var den köpare de önskat. Det blir nedläggning i stället. Visst hade det varit glädjande om Saab hade kunnar fortsätta. Men när bilarna inte säljs så måste något extra till. Nog kände jag viss tvekan redan med Koenigsegg, en sportbilstillverkare med något oklar uppbackning. När de så drog sig ur har det nog mest varit önsketänkare från inblandade parter. Holländska Spiker, ännu en liten sportbilstillverkare med ännu mera oklara finansiärer. Eller rättare sagt, de kända bakgrundsfigurerna ingav i vart fall mig inget förtroende. Gissningsvis hade EIB liknande tvivel. Det har ju också spekulerats i att de faktiska ägarna till Spyker, dvs främst den ryska bankiren, främst var ute efter lånet från EIB. Vad vet jag.

Visst är det sorgligt. Men att staten skulle gå in som bilfabrikör ser jag som uteslutet. Nu gäller det att räddas vad som räddas kan, för de anställda och betr den tekniska kompetens som Saab har.

Uppdatering. Läser div kommentarer i DN. Blir helt förbluffad att Lars Ohly där uttrycker sig på ett balanserat och rent ut sagt förnuftigt sätt. Det var inte precis igår som jag kunnat instämma med hr Ohly. Detta medan Peter Eriksson (mp) svamlar på om att staten missat att få en långsiktig ägare till Saab. Koenigsegg, Spyker och deras finansiärer-ägare? Hoppsan, Peter!