Peter Springare - ordningsman i SD ?

Det är viktigt att skärskåda vad opinionsbildare säger.  Vet de vad de pratar om? Kommer de med någon analys, eller försöker de bara piska upp stämningar? I så fall vilka? Är det rätt att hetsa mot de som har andra åsikter? Ska en polis hindra det fria ordet? Det är många frågor som uppstår i den debatt, i vart fall den på nätet, som polismannen Peter Springare orsakat och i hög grad själv deltagit i betr hans (och polisens) syn på brottsligheten.
Nå, en som inte räds att säga ifrån är kolumnisten Torbjörn Carlsson i PT i fredagens tidning. (Idag har jag f.ö. redan skrivit om ledarsidans klarläggande text om EU och Romfördragets 60-årsdag.  Länk till min blogg om detta här. )

Torbjörn Carlsson skriver att  "hårdföra rasister har fått en alldeles egen polis att pussa på. En opinionsbildare som skriver om misstänkta kriminella som är invandrare och tycker att Sverige, ja, det är ett för jävla dåligt land på snart sagt alla håll och kanter."
Springare är nu krönikör på Nyheter Idag och det är, som sagt, inte konstigt alls att extremhögern jublar, menar Carlsson.  Jag instämmer.

Springare skrev att han ville "Förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”. Förinta? Magstarkt ordval och det borde vid det här laget vara självklart att Peter Springare inte är lämplig som polis. Men så försöker han, Springare förklara sig, och det blir på ett sätt ännu värre.  För då skriver han att "vänsterextremistiska" journalister inte ska få skriva sådant som inte Springare gillar.

Alltså, de som Springare anser vara vänsterextremister (vilket verkar vara alla utom SD-are och gelikar), för dem ska inte lagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet gälla.

 Jag citerar klämmen på Carlssons kolumn:
" Istället vill han/Springare/  göra våld på Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen och förvandla Sverige till en obskyr diktatur. Frågan är om karln ens förstår vad han skriver.
För vilka är vänsterextrema? I den SD-värld fylld av hatiska troll som Springare numera tillhör kan nog alla som vågar kritisera bli kallade vänsterextrema.
Här kan det vara en poäng att påpeka att tryck- och yttrandefriheten även ger de verkliga extremisterna, nämligen hatarna och hotarna på högerkanten, möjlighet att lufta sig, men om dessa har Peter Springare uppenbarligen inget att säga.
Peter Springare får tycka vad han vill och snart sitter han säkert i riksdagen för SD. No problems, de kan behöva en polis med tanke på allt bus som finns i leden. Eller rättare sagt "före detta polis". För som polis är han inte längre lämplig."

Amen.

Och visst behöver den i särklass mest kriminellt belastade riksdagsgruppen i riksdagen, dvs SD (om nu något missat det), en "ordningsman", en polis (om än f.d) som håller ordning. Så länge som SD har ledamöter i riksdagen.
Om detta borde alla vara eniga.

Kan demokratins fiender bli demokratiska? Vad visar historien? Apropå högern, kommunisterna och SD.

I dagarna (men i det fördolda en något längre tid) har  fd  nya moderaterna, numera nygamla moderaterna (dvs högern) fört hemliga samtal med SD (med det oegentliga namnet sverige-demokraterna). Detta för att sammanjämka sin politik och få SD:s röststöd i riksdagen för en "moderat" politik. Med syfte att ge ett alternativ till dagens rödgröna regering. Jag ifrågasätter om det kan bli ett demokratiskt alternativ.  Liksom att moderaterna borde hålla sig för goda för att flörta med SD med tanke på deras åsikter och ideologiska anti-demokratiska  grund.

Den fd fp-riksdagsmannen Hans Lindblad, med gedigen kunskap om bl a demokratins genombrott och partiernas historia,  har mot den bakgrunden kartlagt om odemokratiska partier kan ändra sig, och i så fall hur lång tid det tar.  Och han sätter in SD i sammanhanget, har en fråga och fundering om hur dagens moderater tänkte när de på förintelsedagen bjöd in SD till samtal.  Han gör också en kort notis som tangerar Trump.
Lindblads genomgång har karaktären av ett-email till AB:s ledarskribent Anders Lindberg, där Lindblad nämner att hans genomgång tangerar en planerad text inför demokratijubileet 2018.  Jag citerar, med en lätt inledande redigering, hela Hans Lindblads text.
-----
I sin ledare behandlar Anders Lindberg de tre stora antidemokratiska partierna i svensk modern historia, alltså högern, kommunisterna och sverigedemokraterna. Lite förvånande är att din (AB/Anders Lindbergs) huvudpoäng är att visa skillnaden mellan de två senare just nu. Mer intressant är väl likheten mellan de tre partierna och frågan om och i så fall hur ett ickedemokratiskt parti kan byta till motsatsen, alltså att bejaka och aktivt verka för demokrati. Det tog mycket lång tid för både moderater och kommunister, i båda fallen kring 30 år eller mer. Det skulle förmodligen ta betydligt längre tid för SD, men inget tyder på att de ens kommer att söka inleda en sådan process.

De två politiska riktningar som drev igenom parlamentarism och allmän rösträtt var liberalerna och socialdemokraterna. Det blev en lång och hård politisk strid (ungefär från 1890 till 1918), varför Sverige sist av Nordens länder fick demokrati. Det är dock fel att säga att högern hade hela skulden, eftersom familjen Bernadotte ledde motståndet och högern i mycket var marionett till kungafamiljen. Jag hade anledning att beskriva detta närmare i min bok ”Karl Staaff – försvaret och demokratin” som utkom inför hundraårsminnet 2015 av Staaffs bortgång.

Kungaparets och högerpressens lögn- och hatkampanjer mot Karl Staaff 1914 har i generationer framstått som den värsta bottennoteringen i modern svensk historia. Staaff mordhotades och beskylldes för att vara rysk spion. Först de senaste åren har vi tvingats uppleva ett högerextremt näthat som nått ned till bernadottsk ondskenivå.

I år är det hundra år sedan Nils Edéns koalition mellan liberaler och socialdemokrater tillträdde i oktober 1917, sedan högern förlorat stort i valet till följd av den hungersnöd som till stor del skapats av kungaregeringen Hammarskjöld. Edén vägrade att bilda regering om inte kungen först lovade att inte längre ha högerledarna som sina hemliga rådgivare. Den nya regeringen satte som främsta mål att införa demokrati. Högermajoriteten i första kammaren fällde dock våren 1918 regeringens proposition om kvinnlig rösträtt. Sedan också den tyske kejsaren (liksom tidigare ryske tsaren) tvingats bort ställde Edén i samband med en urtima riksdag på hösten samma år ultimatum till högern att acceptera ett principbeslut inom införande av kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt (som skulle ta bort högermajoriteten i första kammaren). Skulle högern en gång till rösta nej var det sannolikt att också Sverige skulle få en revolution.

Riksdagen har beslutat (efter en motion från Leif Pagrotsky) att hösten nästa år högtidlighålla hundraårsminnet av demokratins införande. Han tänkte sig nog en historisk manifestation, men genom högerextremismens tillväxt i både Europa och USA bör jubileet naturligtvis breddas till ett mycket starkt försvar också i nuläget av demokrati och mänskliga rättigheter. De väldiga kvinnoledda demonstrationerna världen runt mot Trump kan vara inledningen till något mycket stort. Så stora manifestationer för demokrati har inte förekommit sedan de folkliga resningarna i Centraleuropa. Alltså de som ledde till Sovjetväldets sammanbrott.

Högern lade ned sina röster hösten 1918 för att släppa igenom regeringens förslag. Det var väl knappast någon människa som bytte åsikt till demokrati just då. En folkmajoritet med liberaler och socialdemokrater hade länge önskat demokrati. Högern ville undvika en revolution men tog naturligtvis inte demokratin till sitt hjärta. En av ytterst få högermän som under 20-talet öppet bejakade demokratin var Gunnar Heckscher. Jarl Hjalmarson som senare blev partiledare före Heckscher agiterade i stället hårt mot demokrati och fann de orimligt att godta den i en tid när Mussolinis fascism visade en annan väg. Hjalmarson skrev 1926 att ”konservatismen står mot demokrati. Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal individualism”.

Professor Rolf Torstendahl har sin ”Mellan nykonservatism och liberalism. Idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934” (1969) visat hur Lindman och andra inom högern aldrig talade väl om demokratin under dessa år. Så länge riksdagen haft konservativ majoritet talade konservativa inte negativt om den, men när vi fick allmän rösträtt såg högern riksdagen som något negativt och skadligt.

Det är sant att Lindman ansåg att partiets ungdomsförbund gick för långt genom att bejaka nazismen. Det ledde 1934 till brytning mellan parti och ungdomsförbund. Det senare bildade ett nytt parti, nazistiskt. Några högermän i riksdagen övergick till nazismen, men ingen av dem återvaldes 1936. Under Hitlers tid tog sig ingen svensk in i riksdagen på en nazistlista. Den typen av personer har kommit in i parlamentet först genom sverigedemokraterna.

Under kampen mot demokratin var Tyskland idealland för kungahus och högerparti. De som var unga under striden mot Staaff var ju på 30-talet ungefär 20 år äldre och hade efter Hitlers mattillträde väl ofta kvar samma beundran för det tyska. Högerledaren Gösta Bagge var aktiv för att stoppa judar från att komma till Sverige.

Under beredskapsåren var Bagge ecklesiastikminister med ansvar för utbildning och kyrkofrågor. I min biografi om Sven Wedén har jag berört hur Bagge ville ta efter Hitlertyskland genom att i gymnasiet minska läroämnen och i stället införa mer av ideologisk skolning. Förakt för bildning var ju ett nazistiskt kännetecken. I första hand önskade Bagge en kraftig ökning av propagandan i skolan för Svenska kyrkan. Han drev detta inom 1940 års skolutredning där han var ordförande. Det blev tio betänkanden på närmare 4 300 sidor. Bagge ville minska kunskapsförmedling till förmån för ”karaktärsdaning”. Där ingick ”trohet mot vårt lands traditioner”. Professor Gunnar Richardson har visat (i boken ”Hitler-Jugend i svensk skol- och ungdomspolitik”) att i Bagges utredning fanns i kapitlet om ”skolan i samhället” ordet ”demokrati” inte på med på något enda ställe.

När Bagge avgått som statsråd tog socialdemokraterna ett starkare grepp om utredningen. De bejakade att skolan skulle ägna sig åt karaktärsdaning, men på demokratins grund. Då vände högern på klacken och menade, som före Bagges utspel, att skolan skulle koncentrera sig på kunskapsförmedling.

I årtionden har jag sagt att det är ganska lätt att ange den slutliga omslagspunkten till demokrati för högern, nämligen Hitlers död. Efter den dagen är det svårt att hitta exempel där högermän programmatiskt talat negativt om demokratin, även om själva ordet var fortfarande olustigt för dem. Ordet finns inte i högerns ”handlingsprogram” antaget i maj 1946. Där sägs att partiet ”sätter fosterlandet först, dess trygghet och oberoende över alla andra politiska omsorger”. (Trump fick samma idé långt senare.)

Gösta Bohman började på 70-talet hävda att införandet av demokratin i Sverige var högerns förtjänst. Vi blev starka personliga ovänner då jag menade att han spred lögner om Staaff. Bohman blev förbannad och utmanade Gefle Dagblads ledarredaktion till offentlig debatt, något även moderata tidningar tyckte var ett konstigt sätt av en partiledare. Men när Bohman 1976 besökte Gävle hade vi ändå en debatt inför moderat publik rörande demokratins införande. Det enda publiken uppfattade var nog hur starkt vi avskydde varandra. Han har nämnt vår fiendskap i sina memoarer, utan att ange vad ämnet gällde.

Sofia Arkelsten (m) kom att upprepa Bohmans lögner, men lade också, som du visar, till också jämställdhet och apartheid. Där gick hon längre än Bohman, som aldrig skulle ha sagt att hans parti var för jämställdhet.

Jag vet inte vilken utbildning Arkelsten fått. Men hon har uppenbarligen gått igenom skolor utan att ha det ringaste begrepp om hur Sverige blev demokrati. Detta trots att striden för och emot demokrati pågick länge och var den särklassigt mest brutala konflikten någonsin i vårt land.

Det är inte hennes fel att skolan ägnar så ringa intresse åt hur Sverige blev demokrati. I Norge kan nog varenda skolunge hur ombuden i Eidsvoll efter att den 17 maj ha antagit grunnloven tog varandra i hand och uttalade ramsan ”enige og tro til Dovre falder”. (Alltså eniga och trofasta tills Dovrefjäll faller.) När jag besökt Eidsvoll har guiden frågat barn, och alla har kunnat ramsan.

Den nuvarande moderatledaren A K Batra kan helt på egen hand (utan att innan rådgöra med partistyrelse och riksdagsgrupp) göra konstiga utspel. Men jag undrar om ens hon skulle komma på tanken att under demokratijubileet nästa år följa Bohmans och Arkelstens exempel och hävda att det var högern som införde demokratin. Det tog alltså ungefär 30 år efter 1918 innan högern godtog demokratin. Jag har intrycket att de flesta moderater inte kan redogöra för personer och händelser bakom hur demokratins införande i Norden. Ännu värre är naturligtvis att liknande obildning nog också kan finnas hos en del i andra partier. Pratar man om att demokrati är viktig måste man väl åtminstone bekväma sig att lära sig åtminstone något om hur Sverige gick över till parlamentarism och rösträtt för alla.

Vad gäller kommunisterna fanns säkert ingen enda medlem under Hilding Hagbergs tid som ville ha demokrati. Skulle Sverige ha blivit kommunistiskt skulle det som för andra europeiska stater naturligtvis förutsätta ett anfall från Röda armén. Politiker ur alla andra partier skulle likvideras, skolor och universitet predika kommunism, pressen likriktas, rättsväsendet ställas i kommunistpartiets tjänst.

Den fanatiske Stalinbeundraren C H Hermansson sökte lite plagiera Aksel Larsen i Danmark när denne ville fjärma sig från Kreml. Men i Sverige blev det långt mer halvhjärtat. Namnbyten och annat gjorde att det ändå kom in personer som inte önskade diktatur. Men ännu under Werner var partiet lojalt med Sovjet, och Ohly fortsatte att kalla sig kommunist. Så småningom blev det nog fler demokrater än diktatursvärmare i partiet. Den som fortfarande tror på diktatur håller förmodligen tyst, utom i fråga om Castro. Detsamma gäller nog moderater som fortfarande skulle önska personlig kungamakt. Om man tänker sig att personer går med i ett parti vid 20 års ålder och är kvar livet ut kan en total omsvängning av ett parti ta 50 år eller mer. Exemplen moderaterna och vänsterpartiet talar för att omsvängningen för majoriteten i ett parti tar åtminstone 30-40 år.

Inte minst moderater brukar kritisera vänsterpartister för att mörka partiets antidemokratiska förflutna. Men i den genren är moderaterna snarast värre. Det har ju också skrivits  mer om kommunistisk antidemokratism än om konservativ och monarkistisk sådan.

För Sverigedemokraterna tar det rimligen längre tid, eftersom en sådan process ännu inte påbörjats. Den som offentligt lovordar gaskamrar och antisemitism kan uteslutas, men nog mest för att Åkesson tycker att det PR-mässigt inte är till fördel för partiet att de är kvar. Det är en konstig tanke att ju fler som utesluts ur ett parti på grund av hatattacker mot människor på grund av kön, etnicitet, religion etc desto mer demokratiskt skulle partiet framstå.

Ska ett parti kallas demokratiskt måste det i alla sammanhang stå upp för människovärde, demokrati, tolerans och bildning. Ingen hos sverigedemokraterna har förmodligen tänkt att SD en gång i framtiden kan bli ett sådant parti.

Det skulle vara intressant att veta hur moderaterna tänkte när de på förintelsedagen berättade om det kommande mötet med SD.
-----
Så långt Hans Lindblad.

Jag ser Lindblads text som en gedigen historisk genomgång av högsta aktualitet som det ser ut i Sverige idag. Och även betr utvecklingen i USA, där Trump "kidnappat" det republikanska partiet, som i och för sig sedan några decennier blivit alltmera konservativs/neoconservativt, men som under Trump fått en del rent extrema inslag, som knappast hör hemma i ett demokratiskt parti som försvarar mänskliga rättigheter.  Både betr Sverige och USA visar det hur ett parti, för maktens skull, är berett att svika demokratiska ideal.  / Lars-Erick Forsgren

Varför Trump?

Jag är förfärad, USA:s näste president lär bli Donad Trump. En skicklig demagog, renodlad populist av värsta slag, rasist, sexist, antisemit, isolationist, en person som gillar att sätta upp gränser, stoppa invandring, deportera de han inte gillar, bryta upp handelsavtal och höja tullar, emot jämställdhet etc.
Jag var väldigt nervös före valet, men ville tro att Hillary Clinton och demokraterna skulle ta hem det, om än knappt. Men hörde i sista stund att de opinionsmätningar som jag (vi?) trott på hade en väldigt stort bortfall. Vilket ju betyder att många inte vill svara om vem de skulle rösta på. Tydligen röstade de på Trump. Precis som britterna röstade för Brexit, trots att opinionsundersökningarna visat en viss (om än knapp) övervikt för stanna. Och precis som SD i Sverige hittills gjort bättre valresultat än som förutspåtts.

Visst, det finns ett stort missnöje bland väljarna i många länder. Och det gör det lätt för populister med förenklade budskap som gärna blåser under fördomar och konservatism att nå framgångar. Men att det ska vara SÅ många som går på denna nationalistiska, förenklade och fördummande politik. Det gör mig förfärad, skrämd, beklämd.
Den politik som dessa populister förespråkar gör ju bara sakerna värre! Att stänga in sig, och stänga ute sina medmänniskor, det för inget gott med sig. Att skita i andra och bara se till eget bästa leder fel, till klyftor, till hat, till krig (inte bara till handelskrig), till girighet.

Trump lovar nu att fördubbla tillväxten. Hoppsan, genom att sluta handla med andra länder, genom att föra en bakåtsträvande politik. Genom att skrämma företagare, investerare, utveckling och "vanligt folk".  Hur ska han skapa enighet när han hela valkampen smutskastat inte bara motkandidaten Clinton utan alla som ville arbeta för enighet och tolerans. Han är en bra skådespelare, men har ett skrämmande budskap som dessutom skär sig, bygger på lögner och sakfel och motsägelser. Och har hela tiden bara talat i slogans, utan konkretiseringar - utom i skrämmade detaljer.  Inte det minsta förutsägbar eller konsekvent utom i att vare negativ och konservativt populistisk.

Undra på att börserna rasar.  Men att de något lugnar sig av hans senkomna tal om tillväxt, utan att säga hur, det är märkligt.

Att valutslaget sänder isande vindar över världen, det är en helt korrekt kommentar av DNs  Peter Wolodarski. Ser nu att Putin gratulerar Trump. Illa, illa.

Det politiska etablissemanget, i USA, men även i Sverige och i övrigt, måste inse att de måste ändra sin politik innan klyftorna växer än mer. Det innebär en mera solidarisk politik, men kanske ännu mera att medborgare och väljare känner sig delaktiga i demokratin.
Det kräver tydligen en större vilja att politikerna lyssnar - OCH att de förmår tala om vad de vill, och hur de genom sina förslag och åtgärder gör det bättre för folk, som får vara med och välja. Skapa samhällen där folk lever i frihet OCH gemenskap.

Media och Facebook översvämmar av kommentarer, men just nu orkar jag inte skriva eller säga mer. USA har fått en president, en farlig president, med stor makt att vrida utvecklingen tillbaka. Farlig för USA men också för omvärlden, en omvärld som han vill att USA isolerar sig ifrån.

Vi får hoppas att den maktdelning som gäller i USA inte kollapsar utan gör att USA överlever Trumps presidenttid.  Och att folket väljer en mindre farlig president nästa gång.

Vad är SD? Populister, rasister eller konservativa eller...

Vad är sverigedemokraterna - egentligen?  Är de rasister? Är de "bara" främlingsfientliga? Är högerextremister?
Kanske tycker vi inte att det spelar så stor roll hur vi betecknar den. Men, ska vi förstå vad partiet i sig står för kan det vara bra att veta varifrån det kommer, hur det växt fram och i vilken mån det skiljer sig från nazister, nynazister, fascister, extremhöger etc. ÄR det Sveriges Dansk folkeparti eller  motsvarigheten till Framskrittspartiet? Är de arvtagare till de svenska bruna rörelserna, eller inte? Eller motsvarar de Le Pens franska invandrarfientliga och populistiska parti? Eller...

Alla dessa extremister åt olika håll,kan man ju tycka.  Och varför finns de, och hur SD-sympatisörerna ut? .... 
 ill man ha en koll på extremhögern (ett i o f sig oegentligt begrepp) så kan man med fördel läsa "Sverigedemokraternas svarta bok" (Axelsson/Borg).
Det är ju närmast omöjligt att ha allt i huvudet, men i den boken (utgiven strax fölre valet 2014)  får man en grundlig kartläggning av SD:s bakgrund, av hur SD växte fram och ur vilka rörelser. Vilken soppa, ja, det är det. Är SD populister? 
På köpet får man och ett grepp om SDs strategi och egen positionering i förhållandet till andra grupper. Och växelspel med dessa betr personer och åsikter.


Helt kort (läs boken).  SD:s strategi är att blåsa under det utbredda missnöjet rent allmänt med alla andra partier, de etablerade. Och all publicitet gynnar dem. Får dem att bli underdogs, att ta på sig offerkoftan. De spelar givetvis på att yttrandefriheten innebär att de ska få föra fram sin politik, och där får de ofta (ett naivt) medhåll av gedigna demokrater. De utmålar sig som anständiga, välkammade, inga skinnskallar längre, och inget gatuvåld inte, men de gillar uppmärksamheten kring järnrörsaffären - och internt och hos de breda medlemslagren är de inte lika välkammade. Men utåt. 

I någon mening kan man nog säga att de är ett slags ultrafascister, i en egen tappning. De använder (utåt) inte begrepp som ras, nordisk ras etc. Nej, man talar om svenskhet. Som kan förvärvas trots hudfärg och långväga härstamning. Men kan också förloras om man, "svensken" inte lever enligt svenskhetens principer utan förfaller till mångkulturell syn.  Och det är "massinvandringen" som är hotet mot svenskheten, mot det svenska välfärdsamhället. 

Rötterna är många (läs boken, det är inte bara BSS). Men samtidigt så växer det ut bruna grenar från det nutida blå-gula SD-trädet. 
Och det är förenklat att kalla SD för högerextremister, eller ens socialkonservativa. Även om de själva kallar sig för socialkonservativa.
De hyllar dessutom i hög grad den gamla socialdemokratiska folkhemmet. Vilket ju visar sig också i deras olika förslag i riksdagen. Men de är exkluderande som varken folkhemssossar eller socialkonservativa är. 
Det övergripande är en extrem nationalism, även om de inte använder ordet i onödan, en längtan till det gamla, till den rena  nationen utan influenser utifrån. Givetvis i högsta grad emot internationalisering, emot EU etc.
Sverige är i förfall, och måste räddas.
De klagar inte bara på skatterna (tvärtom) som populisterna oftast gör. De har en ideologi som går djupare än Ny Demokratis ytlighet. 

Och lösningen på alla problem är att stoppa invandringen. 
Att det är emot all humanitet - och emot utveckling och skulle rasera den svenska välfärden, det bryr de sig inte om.
De spelar på det främlingsskap som många känner inför omvärlden, inför utvecklingen, de gamla partierna oförmåga att ha kontakt med väljarna. På rädsla. 

Och gissningsvis så sympatiserar inte partiets stora sympatisörskara med SD:s ideologi fullt ut. Men de är rädda .... och tror att SD har lösningen. 

Yttrandefrihet blir yttrandeOfrihet

Ser på facebook att sverigedemokraternas osmakliga och hetsande kampanjer emot romer och andra som de inte gillar ska kallas yttrandefrihet, de försvaras med hänvisning till att lagen inte ska användas för att stoppa SD:s rasistiska angrepp på de de inte gillar - utan med argument som klär av dem. 
Var ser jag den debatten?  Visst finns den,  på undanskymda platser. Men inte när de spektakulära utspelen, som de i T-banan görs. 

I stället rusar då folk,  som kallar sig för yttrandefrihetens försvarare, fram och kliar SD på ryggen och ger SD ett slags alibi för sin hatkampanj emot romer (och i förlängningen alla som inte är eller tycker som SD). Så SD kan fortsätta sin strävan efter ett samhälle med bara en åsikt.
Jag försvarar yttrandefriheten. Men inte till döds, dvs inte när den används för att legitimera det som de facto är angrepp på den.Fortsätter anpassningen till SD:s politik som den nu gör, med att steg för steg göra den rumsren av de "anständiga" partierna, med försvar för SDs propaganda oavsett hur den ser ut, var den förs fram och vem den drabbar, så har vi om tio år eller så bara EN åsikt i landet. Dvs bara en åsikt som får yttras: SD:s.

Så blir yttrandefriheten bortspelad, blir en frihet bara för extremism i sverigedemokratisk tappning. 

Jag känner en djup förtvivlan. 

Yttrandefrihet, är det ett frikort för rasistiska åsikter?

Yttrandefriheten är oerhört viktig. Det anser jag. Och därför ska vi värna om den, så den inte missbrukas. Det anser även lagstiftaren.
Och en mycket vanlig åsikt är att yttrandefriheten är så viktig att vi ska gå i döden för den, även om det innebär att de yttranden och uppmaningar som sker i dess namn innebär hot mot demokrati, frihet såväl fysiskt som andligt, mot vår överlevnad.
Jag anser att yttrandefriheten inte ska kunna användas för att avskaffa yttrandefriheten, för att avskaffa demokrati och mänskliga rättigheter, inte för att hota utsatta minoriteter av skilda slag.
Ytterst handlar det om yttrandefriheten ska kunna användas som frikort för skada de grundläggande reglerna i det demokratiska samhället.

En del av dessa hot har också lagstiftaren sökt hindra, genom lagstiftning, t ex bl a i
BrB Kap 16, § 8.
(Jag skriver om detta även i föregående bloggpost.)

Ett ytterst aktuellt exempel är synen, på olika håll, på sverigedemokraternas omfattande affischering i T-banan i Stockholm den 2 augusti. Detta med ett, enl min mening ytterst provokativt rasistiskt budskap emot de tiggande romerna, som kommer hit som EU-migranter. Många människor reagerade, protesterade, kände obehag över att tvingas möta ett sådant budskap, och att det skulle vara den bild av Sverige som turister skulle få.
Andra ryckte på axlarna. En och annan till och med gillade det. Och SD:s propagandamakare myste. För det fick ett enormt medialt genomslag.

Så beslöt en del som inte gillade det rasistiska och diskriminerande budskapet, att SD hotar en grupp människor av annat etniskt ursprung och från annat land. De beslöt demonstrera. Som vi ofta gör i detta land, lugnt och behärskat. Men denna gång så var det en liten minoritet av demonstranterna som rev ner ("vandaliserade") några affischer varav en del hängde i taket över rullbanan. Vilket inte var så välbetänkt ur säkerhetssynpunkt. Och att riva ner affischer med ett "politiskt" budskap, det får man inte göra.
Det var dessutom väldigt dumt, korkat och kontraproduktivt.
För därmed fick SD chansen att ropa att dessa demonstranter var huliganer, att de hindrade SD:s yttrandefrihet. Och en mängd tyckare, som till stor det sa sig inte gilla SD, de tyckte detsamma. Därmed flyttades fokus från SD:s vidriga åsikter till affischrivarnas brott mot yttrandefriheten.
Vilket givetvis SD räknat med. Gedigna demokratiförsvarare ryckte de facto ut till försvar för SD! Detta SD fick chansen att bära martyrkronan och dra på sig offerkoftan.

Nu anmäldes förstås både SD och SL för brott mot "hatparagrafen" (BrB 16:8) till JK. Som snabbt uttalade att så kunde man inte göra. Det var inget rasistiskt brott, inget diskrimineringsbrott.
Och så kan yttrandefrihetslagen användas som frikort för att framföra, dessutom på ett mycket uppseendeväckande sätt, rasistiska åsikter.

Jag menar att detta inte är speciellt välbetänkt. Tvärtom, det är trångsynt, insnävat in absurdom på ett sätt som knappast kan ha varit avsikten, och visar att JK:s tolkning innebär att man vid tillämpning av lagen inte behöver (eller ens får) inse avsikten med de i reklamen framförda påståendena.

Jag menar att de som tillämpar lagen på det sättet inte inser vad som är rasism, vad som är bakgrunden till begreppet ras, vad som är en hotad grupp.
Låt mig änb en gång  citera aktuell paragraf:
"Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids
hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan
sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell
läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två
år eller om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt
eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal
personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande
uppmärksamhet. Lag (2002:800)."---
Att avsikten med (i vart fall en del av) affischerna varit att peka ut och hota de romer, EU-migranter, som tigger i Sverige är fullständigt klart.
Det är ett utpekande, ett hot, en missaktning, mot en grupp med visst nationellt och etniskt ursprung, och meddelandet var kränkande, spreds till många personer, och var avsett att väcka betydande uppmärksamhet.
Och gjorde det.

Att riva ner affischerna var fel, det var dumt. Men de skulle aldrig har tillåtits sättas upp. 

För lättfattliga beskrivningar av begrepp som ras, rasism, se t ex denna länk. T o m Nils Funcke, som anser att yttrandefrihetslagen är till för att just möjliggöra avvikande och kränkande åsikter inom alla samhällsområden, anser att det finns gränser. Han nämner därvid just de hot som avses i §8  ovan. Men skriver också bl a att det inte innebär en rätt att kräva att enskilda personer, företag eller organisationer ska ge plats för eller sprida dem oavsett om de delar dem eller ogillar dem. Däremot anser han, märkligt nog, att i detta fall SL var tvungna att ge utrymme för åsikter de inte delar. Jag menar tvärtom att givetvis ska SL inte har diskriminerande åsikter, men ser ingen vits i att de ska tvingas upplåta plats för dem heller. 

I sammanhanget vill jag också ge länken till en artikel, som en facklig företrädare för SEKO skrivit i ETC. Man kan ha olika åsikter om ETC, men artikeln ska bedömas för vilka åsikter som där framförs, inte för var den publicerats.
Ett intressant påpekande där är betr tidpunkten för  SDs affischering.
"Den 2 augusti 2015 hölls en minnesceremoni för förintelsens romska offer i Stockholm, en minnesceremoni för att hedra offren efter massavrättningarna som pågick mellan den 2-3 augusti 1944 i dödslägret Auschwitz. Den 2 augusti 2015, natten mot den 3 augusti tapetserades tunnelbanestationen Östermalmstorg med SD:s hatkampanj om "tiggarna". 

Socialliberaler längtar efter ett socialliberalt parti. (M a a ett öppet brev t Jan Bj.)

På Facebook hittade jag just detta öppna brev från en socialliberal folkpartist. En socialliberal som är starkt kritisk över hur fp utvecklats under senare år.

"Som socialliberal och Folkpartist förväntar jag mig att Sveriges liberala partiledare noga tänker igenom sina uttalanden gällande migration och integrationspolitiken i en tid då våra humanistiska och liberala värdering är så hårt ansatta i den politiska debatten på ett sätt som vi inte har upplevt sedan 40 talet.

För första gången under efterkrigstiden står vi inför ett faktum där opinionen och samhällets normer är avhumaniserande och bakåtsträvande i sin utveckling. Det går inte att lägga hela skulden för den utvecklingen på Jimmie Åkesson och SD. Jag menar att som liberaler så måste vi se vår roll i denna utveckling. Folkpartiet har under de senaste 10 åren misslyckats att vara den tydliga motkraften till denna utveckling. Även om det inom partiet finns krafter som hållit dom liberala värderingarna högt så har dom hållits tillbaka till förmån för en smalare, hårdare och "flexiblare"
politik.

Med denna partiutvecklingen har Folkpartiet radikalt misslyckats med att bedriva en liberal och human opinionsbildning och med att agera som den självklara motkraften till nationalism och främlingsfientlighet som liberalismen ideologiskt är.

En liberal migrationspolitik är öppen och human och en liberal integrationspolitik handlar om att riva hinder och därigenom skapa förutsättningar för en snabb integration. Det här är de politikfrågor där liberalismens motpol har lyckats med sin opinionsbildning på bekostnad av våra humana och liberala värderingar.

Sverige behöver ett starkt liberalt parti och med facit i hand så är det tydligt att dom ideologiska kompromisserna har skadat både Folkpartiet och Sverige. Som partiledare och vice partiledare under större delen av den tid jag talar om så måste du ta ditt ansvar för det läge som vi nu står inför." 

Jag instämmer i den (ännu) aktive folkpartistens analys och beskrivning. Och jag kan i vissa delar skärpa den ytterligare. Brevet kan ses som en uppmaning till Jan Björklund att antingen avgå eller så kraftig korrigera tillbaka kursen till den som den var från Bertil Ohlins tid och via Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och fram till och med Bengt Westerberg och Maria Leissner och början av Lars Leijonborgs tid som partiledare. 

Jag hoppas att Jan Björklund, och kretsen omkring honom läser och begrundar. 

En inre kritik och oro över den gradvisa kursändring som skedde med start kring sekelskiftet har alltid funnits, men inte lett till att socialliberalismen fått vara fp´s politik, utom möjligen till namnet ibland. 

Inom partiorganisationen har det lokalt ändå tillämpats socialliberal politik, men på riksnivå har fp alltmer låst fast sig i en blockpolitik som innebär en undanskymd roll för fp under moderat ledning. Speciellt i skymundan har det socialliberala inslaget hamnat. Vilket lett till att många tidigare väljare lämnat partiet - åt olika håll. En och annan nyliberal eller konservativ "allmänborgerlig" kan ha tillkommit, vilket tydligen uppmuntrat ledningen att fortsätta på vägen bort från socialliberalismen.

Jag tycker mig ändå ha märkt en allvarligare oro och kritik de senaste tiden. Troligen på grund av  SD:s framgångar som dessutom lett till en än skarpare blockpolitik, där fp inte förmått att frigöra sig för en socialliberal linje. Det bubblar och sjuder över allt. Jag märker hur missnöjet med läget inom fp ökat markant, man förstår inte den benhårda kopplingen till alliansen, hur Sverigedemokraterna tillåts styra debatten utan att få klara mothugg från liberalt håll,  och hur valhänt alla inviter från sossehåll till samverkan för en mittenpolitik behandlats av fp-ledningen (och från den nyliberala centerledningen).

Och mängder av socialliberaler har som sagt försvunnit från fp, men hoppas på en tillnyktring inom fp. Man saknar fp som ett klart och tydligt socialliberalt parti. Det visar sig t ex också på den partipolitiskt obundna diskussionsgruppen på FB, med namnet socialliberalerna. Tillströmningen av nya deltagare är mycket kraftig. Men även utanför gruppen ropas det efter socialliberalism, och efter ett fp som inte är ett stödparti till högern. De som ropar och längtar är oftast mycket skeptiska emot både vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna, men då främst när dessa partier betonar socialismen. Men vill se en samverkan med s i dessa tider, efter social nedrustning, en stark höger, och ett rasistiskt parti som växer sig allt starkare. 

Varför är inte fp den klara och starka motkraften till socialism OCH högerpolitik och rasism? Varför förstår inte fp(-ledningen) att det behövs ett parti som kan samarbeta, i nuläget med socialdemokratin, emot extremism?  Om inte socialliberala krafter samverkar med andra partier i mitten, så kantrar de andra över åt endera hållet. Antingen till mera dogmatisk socialism eller till en reaktionär och rasistisk politik bortom all sans och måtta, bortom all humanism.

Kommer fp fortsätta sin nuvarande väg mot avgrunden? Eller förmår fp att staga upp sig för att ta ledningen för ett mera socialliberalt Sverige? 

Eller måste det till ett nytt parti? 

Talmansval och offerkofta modell SD

Talmansvalet igår (29 sept 2014) var ovanligt uppmärksammat, och även frånsett kalabaliken kring om SD skulle "få" 2:e vice talmansposten, så väcker det många frågor.

PT skriver att det var en röstcirkus, som bara gav Sverigedemokraterna än mera medial uppmärksamhet, vilket SD också i hög grad gillar eftersom SD därmed kunde visa att de var mobbade av de övriga partierna, men "vann".
PT:s slutsats är att övriga partier tyst och snällt bara skulle ha följt praxis, dvs att utan protester ge SD talmansposten. Det var onödigt att ge SD offerkoftan.

Jag har en hel del synpunkter på det.
SD älskar ju att framställa sig som misshandlade, negligerade och mobbade av övriga partier. Med rätt eller orätt, oftast med orätt.

Att de vill framställa sig som det enda oppositionspartiet och därtill förföljt och som ett parti som inte andra vill tala med, det får inte, ska inte leda till att de får som de vill, att deras politik och strategi ska få vinna!
Det vore ju att ge upp inför deras minst sagt märkliga syn på demokrati. En syn som innebär just att SD:s politik ska bestämma oavsett vad andra partier anser, och oavsett att SD faktiskt inte har egen majoritet (vilket Gud förbjude). SD är, matematiskt sett, vågmästare om övriga partier delar in sig i två block. Men SD´s inställning i demokratiska frågor och betr mänskliga rättigheter är så avvikande att den rimligen inte får vara det som någondera sidan accepterar - eftersom de båda tycker helt annorlunda än SD.
Sverigedemokraterna är inget mittenparti, de har som sagt extrema åsikter även om de plockar in också lite lånegods från både normal "höger" och normal "vänster".

Att då med hänvisning till praxis eller ens formaliserade regler (eller lagar) låta SD ta hand om viktiga funktioner i det demokratiska samhället, det måste vara fel. Praxis och olika spelregler måste utformas efter den faktiska situationen, efter samhällets utveckling. Vi har inte dödsstraff, trots att det länge var lagstiftad praxis. Vi har inte kvar ståndssamhället. Vi har inte kvar Gustav III:s konungsliga enmansvälde.  Etc. Nej, vi har på olika sätt moderniserat samhällets "praxis" i mera demokratisk och human riktning. Och i det syftet har vi då och då till och med ändrad i grundlagarna, just för att öka och säkra demokratin.

Åter från den allmänna diskussionen om praxis till frågan om talmannen, talmansval.
Då vill jag först betona att riksdagen väljs i allmänna och hemliga val. Partierna och deras kandidater väljs efter vilka åsikter de har och som de uppfattas av väljarna.
Att det i riksdagen skulle vara möjligt med hemliga (slutna) omröstningar ser jag därför som mycket tveksamt. Varför? Jo,  därför att i en hemlig omröstning döljer de sina åsikter. Då kanske de röstar på ett helt annat sätt än de gått till val på. De kan lura, bedra, sina väljare!
När de röstar ska det ske öppet och ärligt.

Att vänsterpartiet begärde sluten omröstning betr valet av 2:e vice talman var inte helt genomtänkt. Det tvingade inte övriga partier att visa korten. Blankröstning är ett ytterst ljumt och svagt ställningstagande, spec i en så viktig fråga som ett talmansval. Hade v nominerat en motkandidat till SD:s, en egen eller t ex från c eller fp, då hade partierna tvingats ta ställning, för eller emot också sina "egna" kandidater. Och det hade dessutom visat det bräckliga i att hänvisa till praxis.

Vid ändrad praxis, vad kan då eller bör då gälla?  (Jag tar inte definitiv ställning, vill grunna och höra olika åsikter. Frågorna är viktiga!)

Ja, en fråga är givetvis principen för hur posterna ska fördelas. Ska det ske genom proportionalitet? Och i så fall där varje parti räknas för sig - eller ska man kunna bilda valkoalitioner ("block") för att skapa majoritet?
Ska en majoritet (bestående av ett eller flera partier) tillsätta alla talmän? Eller bör partierna tillsätta en talman i fallande skala efter mandat (som nu skedde)?
Ska en valsamverkan mellan flera, men ej alla, partier kunna ta alla poster, med den fördelning och turordning som de samverkande partierna kommer överens om?  
Och ska/bör då icke-samverkande partier som ej når majoritet inte få någon enda talmanspost? Eller få en eller två med lägre rang?

Ska det, i demokratiskyddets namn, ställas något krav på partierna (alla), att de klart deklarerar och även i praktiken står för demokratiska grundprinciper och värderingar? I så fall hur ska kontrollen av det skötas? Vem avgör?

 Detta är, anser jag, viktiga frågor om vilka de bärande principerna skall vara. Speciellt mot bakgrund av dagens situation.

Jag ska erkänna att jag gärna såg att det kunde ställas ett krav på partierna betr demokratisk och icke-rasistisk grundsyn för att de skall kunna tilldelas en talmanspost av någon valör. Men jag kan inte se hur den prövningen ska kunna ske på ett objektivt och demokratiskt sätt.
Och jag konstaterar att väljarnas val skall vara fritt (möjligen med reservation för att inte rasistiska organisationer ska tillåtas, enl FN-konventionen, men det är en annan diskussion!), MEN att när väljarna sagt sitt är det riksdagens sak att skydda demokratin. Så att inte demokratins motståndare ska kunna ta över och avskaffa genom att använda luckor i demokratins spelregler.
Hur nu det skyddet ska gå till...

Ordet är fritt! Gärna som kommentarer till denna bloggpost.

Acceptera och t o m respektera SD, eller rent av förbjuda partiet.

Eftervalsdebatten behandlar minst lika mycket Sverigedemokraterna och deras framgångar som regeringsbildandet, i vilket inget annat parti vill blanda in SD.

Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti men en grundsyn som vi andra anser är mycket osmaklig, odemokratisk, diskriminerande och till och med rasistisk. Hur ska vi andra förhålla oss till SD då?
Dessutom så aktualiserar SD:s framgångar hur man ska behandla dem när de med sina framgångar kan göra anspråk på viktiga poster i riksdagen - och i någon mån även i kommuner och landsting, inte minst som möjliga vågmästare om man tänker i blockpolitik.

Låt mig försöka analysera - och därmed komplicera bilden.

1) SD har rasistiska rötter. Andra partier har en mörk historia också, om än oftast en bra bit bort i tiden och som är mer el mindre förlåten. Dessutom, även om en historia inte är förlåten så behöver den inte vara oroande i dagens läge.

2) SD:s ledning försöker på olika sätt tvätta bort denna i demokratiska salonger mindre passande stämpel. Bär kostym som de värsta moderater, vill inte låtsas om brunskjortan under.

3) Men kärnväljarna vet och känner i kroppen vad SD står för, dvs rasism i en eller annan mening.

4) SD är invalda i demokratisk ordning.

5) Och SD´s breda väljargrupper är komplicerat sammansatta. En del, även utanför kärngruppen har mer el mindre (dolda) rasistiska motiv, även de.  Andra, många andra,  blundar för det, vill tro på Åkessons försäkringar om att SD inte är rasistiskt, "bara" vill "minska" invandringen eftersom den är så dyr att den förhindrar förbättringar på andra områden. "Vi måste ju ändå först och främst se till att de gamla får bra pensioner och äldreomsorg."   Därför minska invandringen och ställ högre krav på invandrarna.

Hur vi, som betraktar oss som demokratiska och antirasister, ska förhålla oss till SD, det avgörs om vi ser denna komplicerade helhet.
Ska vi respektera SD:s åsikter och ideologi eftersom de är invalda i demokratisk ordning? Eller ska vi skilja på detta, att alla har rätt att ha sin   åsikt och få välja parti efter egen vilja,  från att respektera denna åsikt?
Och ska/bör vi skärpa till detta med att den åsikt de har, inte bara strider emot vår åsikt, utan konstatera att den också är odemokratisk - och i strid med FN:s konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering.

Kan vi lösa den knuten? Jag vill koppla resonemanget till vad som skriv i dagens DN-debatt, i en artikel med rubriken "Följ FN-lag mot rasism och tvinga SD att bekänna färg" 

En intressant precisering  i artikeln är detta resonemang. "Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige. Den drabbar invandrare och flyktingar liksom unga svenskar som växer upp i segregerade områden och av många ”med-borgare” uppfattas som icke-svenskar."

Därmed, menar artikelförfattarna, "bör tillträdande regering i sin regeringsförklaring deklarera att Sverige avser följa den FN-konvention vi undertecknat men aldrig verkställt, och som förpliktar oss att ”förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”.

Alltså: förbjud SD. 

Nå, om vi gör så, förbjuder SD som en organisation som främjar rasdiskriminering, har vi då löst problemet?
Nej, SD kanske klyvs eller återuppstår i annan skepnad. Och fångar upp de som är trötta och besvikna på dagens politiska etablissemang, och vill se ett antal frågor lösta, som SD vill finansiera eller lösta på andra sätt genom att drastiskt minska invandringen.
Och, OBS, detta måste vi inse, och bemöta, oavsett hur vi ser på och behandlar dagens SD - i talmansval, i bemötande, eller genom lagstiftning.

Detta med flyktingar, antal, kostnader och välfärdsbygge. Demokratisk debatt, det är svårt det.

Demokrati är svårt det. I praktisk tillämpning. Och likaså att diskutera om den, med bibehållande av de demokratiska principernas hållfasthet.

En sådan debatt är om ett i demokratisk ordning invalt (och numera än större) parti (SD) som anser sig vara demokratiskt, men i sitt program och även i sin allmänna framtoning visar allvarliga brister i demokratiskt hänseende - och i sin historia.  Är det ett "vanligt" parti p g a sitt röstetal?  Ska ett sådant parti kunna besätta en (vice) talmanspost. Besätta poster som ordförande i riksdagens utskott?  Besätta nämndemansposter i domstolarna?
Till och med kunna få bidrag för "biståndsarbete" i demokratisyfte?

Betr det sista säger jag definitivt NEJ. Om reglerna tillåter det, måste de ändras så de stämmer med avsikten och andan för sådan biståndsverksamhet. I övrigt känner jag tvekan och motvilja även de, med motvilja och tvekan, "måste" erkännas kunna tillsätta en vice talmanspost.

En annan debatt är den som man vill föra om SD som parti, respektive deras väljare och sympatiers åsikter och bevekelsegrunder. Där menar jag att en mindre del av sd-väljarna är rasister i egentlig mening. Men det finns en glidande skala via allmänt flyktingfientliga och främlingsrädsla till de som "bara" är rädda för kostnaderna för "invandrare" (som de oftast kallar flyktingarna), Dvs en ovilja att se flyktingfrågan ur humanitär synpunkt, och en ovilja att se mottagande av flyktingar (och andra invandrare) som en investering som med tiden "förräntar" sig och faktiskt skapar välfärd.

Ett exempel från en FB-debatt denna dag. En sd-sympatisör reagerade negativt på en artikel av ett par ledande sossar med en rubrik som sa att SD ska blockeras.  Det var givetvis en provocerande rubrik för sd-sympatisörer som ansåg det vara s-hyckleri och att  det inte var demokrati att inte SD godtas som ett parti som de andra (fastän lite bättre).  Det tyckte jag var överdrivet, och menade att har man inte majoritet så måste man komma överens, och att det inte kan vara ett tvång för andra att gå med på saker hos SD som man inte gillar.
Det föranledde ett inlägg som, med citat från en anonym källa, sökte beräkna kostnaderna för flyktingarna, som klagade över att de andra inte ställer upp på SD:s "fakta" etc och ifrågasatte om de andras agerande och åsikter är demokratiska. En summerings som slutade i en kostnad (inga inkomster) på drygt 122 miljarder plus ytterligare 87 miljarder, bara för bostäder. Samt de 42 miljarder ytterligare som MIV sagt sig komma behöva vid ökad flyktingström.

Till det invände jag ungefär detta, något förkortat:
  Jag är skeptisk till att åberopa anonyma fb-källor. Samtidigt vet jag ju att det kan vara tidsödande att snabbt hitta objektiva källor till det man tror sig veta, har i sin hjärna. Men, det den anonyma fb-källan skrivet är inte bara "fakta" utan faktiskt till stor del subjektiva bedömningar som grund för räkneexempel, som jag till viss del starkt ifrågasätter. 
Exempel. Om jag godtar påstående att 14 000 pers väntar på bostad så betyder det inte att det är = 10.000 lägenheter. Alla kvinnor lever inte i parrelationer. Det finns singlar, och dessutom är nog en del "barn" som bor med sina föräldrar. (Vilket jag ju ser när jag möter dem "på stan" etc.)  Jag räknade inte på det, men påpekade att mina invändningar innebär ett kraftigt mindre behov av lägenheter jfrt påståendet.   Men förnekade inte att ökat antal flyktingar medför ett behov av fler bostäder. 
De kostar att bygga, och delvis i "drift" initialt (där tiden varierar), men där flyktingen givetvis betalar hyra (el köper hus el lgh) när hen skaffat sig jobb. Därför är det självfallet viktigt att de får jobb, helst i det de är utbildade för. 

(En bekant, i det privata näringslivet, sa en ggn att Sverige kunde/behövde snabbt ta in säg 5 milj ryssar hit. Vi har plats i detta glesbefolkade land. De skulle ju snabbt försörja sig själva. Genom t ex att bygga bostäder, ge varandra service, starta affärer och större el mindre företag. Och därmed öka Sveriges ekonomi, skatteintäkter och välfärd. - Ett liknande resonemang kan man nog föra för flyktingarna, med reservation för att 5 milj pers kan vi inte ta emot på 3-5 år, samt att flyktingars utbildning är mera blandad än "normal arbetskraftsinvandring".) 

Nå, p g a de grymma krig som pågår just nu så MÅSTE Sverige ta emot flyktingar. Om än det blir fler än vi varit vana några år. Av humanitära skäl. Krigen slutar inte för att vi stänger gränserna. Enda sättet att få stopp på och förhindra krig är att hjälpa till att avsätta krigstokiga diktatorer och bygga upp demokratiska styren världen runt. Vilket innebär utbildning och handel och bistånd. Men det är långsiktigt, tyvärr, inte något som gör det onödigt att ta emot dagens flyktingar. Av vilka, trots allt, ändå bara en rännil kommer till Sverige, jfrt med närområdena. Men hur ska de klara av, som Turkiet nu, att ta emot 130.000 flyktingar på 3 dygn och där strömmen fortsätter så länge det finns överlevande kvar... och där Turkiet redan har minst en miljon flyktingar som kommit på relativt kort tid. Liknande situation finns i många andra grannländer, t ex i lilla Libanon. 

Sverige måste anstränga sig, och akut skulle jag gärna se att privatpersoner kunde ta emot flyktingar under akutläget. Många har nog utrymme i sina kåkar när barnen flyttat ut, och som kan upplåtas utan att de begär el får några överdrivna ersättningar. Det finns tomma hus också, som kan användas till ringa kostnader under en övergångstid, tills bostäder på orter där det finns jobb har fixats. Om vi bjuder till kan nog mycket fixas till rimliga kostnader. Och tills bostäder byggts. Vilka som sagt, där hyror kommer in som med tiden betalar investeringen. Och vi har fått nya invånare som bygger upp och förbättrar Sveriges välfärd. 

Detta svar gillade inte sd-sympatisören. Som skrev (förkortat) att den anonyma källan är en vän som vill förhålla sig anonym när jag lägger ut uppgifterna och som jag har mycket stort förtroende för. I övrigt håller jag inte med dig ett dugg, speciellt inte din ton. Jag lägger upp en artikel och ger mina åsikter till den. Du går i argumentation utan anledning, Hon menade att jag argumenterade på gränsen till otrevlig, eftersom hon "inte har de minsta förståelse" för vad jag skrivit. Förstår inte mig, är ingen offentlig person, politiker eller debattör, jag är bara en vanlig liten arg medborgare som uttrycker mina åsikter, p g a den ilska jag känner.  Jag är inte intresserad av att argumentera med personer som inte överhuvudtaget förstår mina ståndpunkter och åsikter, det överlåter jag åt de personer som kallar sig offentliga debattörer. Jag har rätt till mina åsikter, skrev hon. 

Jag tyckte allt att jag hade en lugn och resonerande ton, utan överord. Och menade att måste kunna  diskutera lugnt och behärskat. Även om man inte tycker samma sak. Jag  skrev att jag förstår hennes  åsikter, men det betyder inte att jag delar dem, utan förbehåller mig rätten att diskutera dem. Lugnt och behärskat, utan att någon ska bli arg för att vi har olika åsikter. 

Vilka slutsatser kan man då dra av detta? (Och även mot bakgrund av andra jag resonerat med.) 

Först och främst detta att hur demokratin och det demokratiska samtalet bör fungera, det har många ingen större förståelse för. Nu är ju detta bara ett exempel, men jag har mött mängder liknande tidigare. 

Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer är en mycket blandad skara. Kärnan och partiledningen är givetvis starkt fientlig emot alla typer av invandring och invandrare, möjligen med något undantag för andra nord-européer. Där finns klara rasistiska inslag. 

Men hur mycket rasism finns i den stora väljarskaran? Det är svårt att mäta. Men, som sagt, klart är ändå att det är en blandad skara. En del har mer eller mindre rasistiska sympatier, eller i vart fall drag i den riktningen. Men ofta är det inte helt klart för dem själva, och dessutom så motiverar de sin ståndpunkt med oro för kostnaderna för invandringen - vad den medför för olika delar av välfärden. 

Jag har sålunda mött mycket respektabla personer som är genuint oroliga för kostnaderna, en del kan inte nog ekonomi för att se helheten, en del överdriver kostnaderna, en del vill inte se att finns en inkomstsida också, trots att de nog förstår ekonomi. Många har svårt att se de humanistiska aspekterna, de försvinner ur synfältet på  grund av deras uppfattning om kostnaderna. 
Och inte minst de förutsätter att de är orsak till de välfärdsbrister som finns. Och då blir man "arg på invandrarna", dvs vill låsa gränsen för flyktingar. I detta ligger dock inte som det viktigaste att kostnaderna uppstår (menar de) pga flyktingarna. De känner, eller befarar, välfärdsbristerna så mycket att det är det som väger tyngst. Och då köper de SD:s argument. För att få lägre pensionärsskatt, bättre sjukvård, bättre äldreomsorg, bättre och högre sjukpeng och a-kassa. Och i vissa fall, för att få lägre skatt dessutom.  
Samtidigt känner de att de gamla politikerna, de etablerade partierna "inte lyssnar" på dem.  För politikerna sitter i sitt glashus. Och gör som de vill, inte som folk vill... 

Att de inte får som de vill måste ju innebära att partierna inte vill lyssna, menar de. Och när inte det går fram, vill de inte diskutera heller. För de blir ju bara emotsagda, "mobbade", blockerade.  En känsla och attityd som SD skickligt profiterar på och blåser under.  För, menar SD och dess väljare, ett så stort parti som dessutom är vågmästare, det borde ju bestämma... det anser de "demokratiskt". 

De klara och tydliga rasisterna tror jag inte det går att övertyga, de är förlorade. De är ändå inte så många, men det farliga är när de lyckas få sympatisörer, som visserligen till en del kan ligga i ett gränsfält, men som ändå mest är oroliga för välfärdsbristerna i samhället.  Och det är något som alla övriga partier, de etablerade, måste inse och förhålla sig till.

De demokratiska partierna måste upp till bevis att det demokratiska systemet inte bara garanterar (?) fria, demokratiska val, utan även är det system som bäst skapar välfärd för alla. Det klarade inte de demokratiska partierna i Tyskland mellan WW1 och WW2. Och det har inte de sju partierna i riksdagen klarat av heller. I folks ögon.
Att få in en kil mellan SD/kärntruppen och de med mera "lösa" sympatier, det måste vara den riktiga vägen.

Då duger det inte att bara "blockera" SD, att manövrera bort SD och partiegoistiskt gynna sig själva. Då måste man gemensamt försvara de demokratiska värdena på ett sätt som också alla (eller i vart fall 95-97% av) väljare förstår och uppskattar. Och samverka för att reparera de sprickor och välfärdsbrister som uppstått under de senaste två decennierna. 

Putsa SD:s martyrgloria, eller ?

Känslomässigt vill jag givetvis inte att SD får en talmanspost alls. Eftersom de i så hög grad avviker från grundläggande demokratiska och medborgerliga anständighetskrav.

MEN - de är lagligt inröstade i riksdagen, tyvärr.  De älskar att bära offerkoftan, att utmåla sig som mobbade av övriga partier.  Och därmed blir de automatiskt det enda alternativet för missnöjda väljare att gå till. Oavsett missnöjets art.

Ge inte SD fler chanser att spela martyrer.
Avslöja i stället deras egentliga avsikter. Klä av dem in på kroppen, dvs partiet.  Väck deras väljare, som inte är rasistiska i någon större utsträckning. Jag tror att de flesta av de som röstade på SD gjorde det i protest emot de andra partiernas oförmåga att lyssna på medborgarna, att vara otydliga, att inte se flera av de stora problemen i samhället - av en allmän oro inför framtiden.

Förklara vad som är demokrati, och vad det inte är - att det inte är att var och en ska få precis som den vill.
Men att demokrati ska innebära att söka att så många som möjligt kommer överens om hur landet ska styras och i vilken riktning. Under respektfulla kompromisser - inte diktat varken från en knapp majoritet eller en strategiskt placerad vågmästare som hör hemma på endera ytterkanten.
Det innebär att demokratiska spelreglerna ska följas, men att det måste finnas mod och kraft att samverka för att skapa ett demokratiskt  samhälle, som medborgarna känner sig delaktiga i.

Sverige är ett samhälle där klyftorna successivt blivit djupare under många år. Kanske inte bredare klyftor, men djupare.
Det stora flertalet av svenska folket tycker att vi ska ha en generös invandringspolitik. Samtidigt kan vi inte blunda för att många är osäkra över hur integrationen fungerar. MEN - det innebär inte att de är rasister.
Jag citerar från en debattartikel som Robert Hannah, ny fp-riksdagsman, skrivit i Di.  Han lyfter tre områden.
"Jobbpolitik

Vi måste ha en arbetsmarknadspolitik som slutar göra skillnad på jobb och jobb. Den svenska flyktinginvandringen har en annan prägel i dag, med fler lågutbildade personer som kommer till Sverige, samtidigt som det svenska industrisamhället och dess stora behov av arbetskraft kraftigt har minskat. En diversifierad arbetsmarknad med olika krav på kunskaper och därmed även löner är väsentlig för att Sverige ska lyckas få invandrare i jobb.

• Kunskaper i det svenska språket

Kunskaper inom det svenska språket är väsentligt för att bli en del av samhället. Det är början på en klassresa. När mina föräldrar kom till Sverige på 1980-talet lärde de sig språket genom att jobba på fabrik. Detta är i dag en svårare väg att lära sig svenska då fabriksjobben mer och mer har rationaliserats bort och de enklare serviceyrken som i stället växt fram ställer högre krav på att man kan språket från start. Vi har även stora utmaningar i förorter som Göteborgsförorten Angered där det bor över 100 nationaliteter och där man på grund av bristande svenskkunskaper har svårt att kommunicera med varandra och samhällsinstitutioner.

• Flyktingmottagande

En central fråga handlar om flyktingars möjligheter till bra boende. Med dagens regler kan flyktingar välja mellan eget boende, EBO, eller anläggningsboende, ABO. Väljer de EBO får de bosätta sig var de vill i landet – förutsatt att de kan uppge en adress. Väljer de ABO får man med hjälp av Migrationsverket ett boende någonstans i Sverige.

EBO kom till för att man skulle kunna bosätta sig där det finns jobb och bostäder. I stället har det visat sig att flyktingar väljer att bosätta sig hos anhöriga. I städer som Södertälje har det lett till en situation där assyriska flyktingar från Syrien och Irak efter många år i landet inte ens har varit i kontakt med det svenska samhället.

Vi måste se över EBO-lagstiftningen och se till att alla svenska kommuner solidariskt tar ansvar för flyktingmottagandet. Här måste rika kommuner bidra för att vi ska kunna få ett sammanhållet land.

Integrations- och utanförskapsfrågor är inte lätta, men det vore ansvarslöst att inte ta debatten. " 

Klyftorna beror  inte på att vi släppt in flyktingar, utan på hur invandringspolitiken skötts.  Och har därmed koppling till andra viktiga frågor också.
Andra klyftor beror på försämrade villkor i välfärdens trygghetssystem, den alltför höga arbetslösheten överhuvud taget (där det verkar som om båda blockens ekonomer okritiskt helt svalt Milton Friedmans nyliberala idéer), att man inte lyckats rätta till bristerna i skolan (vilket i o f s kräver längre tid än vad många tror) vilket lett till att alltför många har en utbildning som inte fyller dagens krav, att skatten sänkts för mycket för de som har det bra (dvs de med fasta, och välavlönade jobb), men för lite för pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Många oroas också av att det blir allt svårare att leva i glesbygden p g a avfolkning, färre jobb och mindre skatteinkomster där, fortsatta skolnedläggningar etc. Att politiker från centralorterna i kommunerna och storstäderna inte förstår, eller vill förstå vad centraliseringen medför för nackdelar, både i levnadsstandard och brist på valfrihet. Det finns också en stark oro för all oro i omvärlden (Ryssland, Ukraina, Syrien, Irak och terrorhot "överallt" etc), vilket det verkar som om de ledande politikerna ofta blundar för.  Samtidigt som den "politiska klassen" inte respekterar människors personliga integritet, dvs avlyssnar i st för lyssnar och för en dialog.

Detta, och en del annat, har medfört vad som kan kallas politikerförakt, som leder till proteströstande. 

Tillägg. Sedan ovanstående skrevs har jag läst Maciej Zarembas intelligenta analys i DN.  Läs även det, det är så lysande skrivet!
Vill också betona att det är, som jag skrev ovan, rätt att ställa en del krav på invandraren (som oftast är den f.d. flyktingen) för att denne ska känna sig integrerad i samhället och för svenskt medborgarskap, dvs en vilja inte bara att få jobb, men också till integrering och att lära sig språket för att kunna både jobba och integrera sig och kommunicera med andra. Och att detta verkligen inte är rasism.
Likaså att underlaget för SD till en del beror på att alla andra partier idag riktar in sig på den breda medelklassen, som har det bra och inte känner någon oro för framtiden. Men "medelklassen" ser inte bara till plånboken, även där kan man se den oro andra känner, och dela den.  Däremot leder partiernas målgruppstänkande till oro, en oro som kan leda till extrema rörelser. Som tidigare till nazism eller kommunism. Men som idag i hög grad till SD.
Eftersom inte partierna verkar kunna möta medborgarna i en förstående dialog, så att alla känner delaktighet i demokratin.