Lasse Werner en lycklig (?) skit, med många vänner

Fick precis hem boken om Lars Werner, "Lasse Werner, En lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda", av brodern Mats Werner (Gidlunds förlag).

Hur ska jag börja? Detta är inte en recension, utan mera en redovisning av hur jag känner att ta i boken, bläddra i den och läsa några sidor. Och det är är många sidor - härligt - och massor av bilder. Och med boken (i det facila priset) följer en CD och en DVD.

Förutom att boken redan vid första anblicken ger ett gediget och genomarbetat intryck så slås jag av de härliga musiker som spelar med Lasse Werner på de spår som finns på CD-n. Nej, jag har inte hunnit lyssna på den. Den har 17 spår, varav jag nog har en del i andra versioner, men inte just dessa.

Men musikerna; det är ju i stort sett hela den unga, moderna jazzmusikergenerationen som var aktiv de år jag själv blev frälst av jazzen. "Frälst" är det uttryck som Lasse själv lär ha använt när han beskrev hur Dizzy Gillespies musik fångade honom.
Musiker som Jan Wallgren, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz, Sune Spångberg, Börje Fredriksson, Bosse Skoglund, Bo Wärmell, Kurt Lindgren, Rune Carlsson, Idrees Sulieman, Bertil Lövgren, Göran Östling, Leif Wennerström, Jan Carlsson, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Gösta Wällivaara och många andra.

Jag blir varm och glad i kroppen av dessa namn, hör i mitt inre musik som jag både hört live många gånger och som jag har på otaliga LP-skivor - och på en och annan EP och CD. Men tiden är knapp och mängden skivor gör att många "äldre" skivor nu stått ospelade i skivhyllorna i alltför många år. Ibland räcker det nästan att bara ställa sig vid skivhyllorna och kolla in vad som är där - musiken finns inne i mig. Men visst, önskar att jag kunde spela om dem igen. Inte så lätt när jag får en 20-30 skivor i handen vid en snabbkoll, men möjligen hinner spela en av dem just då...

Nå, Lasse Werner var vad som kallades "modernist"  under 50- och 60-talen. Och det jag först fastnade för var nog hans skriverier i OJ. Jag började med traditionell jazz, även om jag mycket snart inte bara gillade swing utan även be-bop, budskapsjazz och annat som kallades modernt. Lasse verkade, trots sin modernitet, ändå känna till och ha förståelse för äldre jazz i högre grad än andra modernister. Samtidigt som han väckte intresse för modern jazz. För visst var han influerad av och inspirerad av en massa amerikanska musiker, som Gillespie, Parker, Monk, Bud Powell etc, men ändå var han helt unik. Både som musiker och kompositör. Och till det var han knappast den tillbakadragna musikern som satt/stod tyst på scenen. Han gjorde ofta sin musik till en happening, där vad som helst kunde hända. Och gjorde det. Musiken blev teater. Och han skrev och spelade musik till teatersammanhang. Och han var en entusiastisk organisatör och inspiratör till spridande av jazzen och för att ge musiken och musikerna fler chanser att visa upp sin musik.

Och flera, men inte alla, av hans medmusikanter hade denna utåtriktade inställning till (den moderna) jazzen, om än i varierande grad och intensitet.

Jag bodde långt från storstaden dessa år, och lärde känna musikerna främst genom radio och skivor,  men inte minst genom mitt allt intensivare jazzintresse som även innebar ett djupt engagemang i SJR, så tog jag mig till Stockholm då och då och diverse festivaler. (Liksom jag hörde en hel del livejazz under de år runt och strax före 1980) som jag arbetade i Botkyrka utanför Stockholm.) En och annan musiker kom jag lite närmare in på livet, trots min blyghet. Nej, inte Lasse Werner, men t ex Kurt Lindgren (tyvärr sedan länge bortgången som så många andra i de årgångarna) som också hade en hel del intressanta och givande synpunkter på hur SJR skulle arbeta. Dvs som ett slags allmänt "jazzfrämjande", musikerna hade ju Emanon och FSJ.

Inledningssidorna visar att Lasse Werner tycks ha haft en fin och kärleksfull uppväxt, i en välbärgad övre medelklassfamilj, där musiken fanns men knappast var det som fångade honom. Tvärtom, han avskydde lektionerna för pianotanten och att tvingas höra Tjajkovskij. Han hade planer på att bli ingenjör/tekniker. Tills han fick höra Dizzy Gillespie, och han blev frälst på den moderna jazzen. Köpte allt av Dizzy han kunde komma över och sprang på Nalen så ofta han kunde - trots att han egentligen var för ung. Övergav scoutlivet och modellplansbyggandet. Blev jazzmusiker. Och en känd och uppskattad och nydanande sådan inom den tyvärr minskande skaran av jazzlyssnare.

Så nog var han "en lycklig skit" på det sättet. Han spred glädje, musik ska ju byggas utav glädje, och av ett slag som inte bara var yta utan innehöll kvalitativa djup. Samtidigt visste, eller anande jag att det fanns mörkare moln också på hans himmel. Han kunde inte sköta spriten, var nog tidvis alkoholist  och fick diabetes, som han inte skötte om. Hade många svåra år under 80-talet, och dog alltför ung 1992. Boken redovisar tydligen dessa svår förhållanden och år också ärligt.

Nu ska jag försöka fortsätta läsningen av boken. Och vid lämpligt tillfälle även kolla in CD-n och DVD-n. Liksom kolla in även diskografin som ingår. Noterar att förutom broder Mats så skriver en mängd andra vänner och kollegor till Lasse i boken också. I  ett slags introduktion så uttrycker t ex sångerskan Monica Borrfors sin saknad efter Lasse Werner. Hon saknar hans färg, idag är det för mycket av stajlande, grönsaksätande karriärister på jazzscenen, hon saknar det milda vansinnet och det egna uttrycket som Lasse Werner hade.

Jag instämmer.

(Bilden ovan visar Lasse W till vänster och "själsfränden" Christer Boustedt till höger)

Alice Babs Sjöblom, sångfågeln som tog sig ton, men sattes i bur.

SVT 2 visade dokumentären om Alice Babs förlorade rättigheter igår (5 dec 2014). Ett program som verkligen upprört känslorna, inte bara för hur Alice Babs behandlas, utan för hur gamla, och kanske mer el mindre dementa människor kan behandlas i vårt land.  Fråntas sina mänskliga rättigheter, rätten att få själv bestämma vilka de ska få träffa, tala i telefon med, få blommor ifrån etc. Hur de fråntas inte bara rätten att få disponera sina medel  - att inte få göra som de tidigare gjort. Att deras med maken gemensamma testamente inte respekteras. Hur de inte får kontakta advokat för att få hjälp.

Alice Babs på knä. Nu får hon inte gå i kyrkan. Bilden från Mats Werners blogg, se nedan. 





En del människor har ifrågasatt att programmet presenterades som en dokumentär.  Att inte de som fråntagit Alice hennes rättigheter inte fick komma till tals. Nå, nu fick ju "förvaltaren" få komma till tals, hon gav uttryck för hur hon såg på saken. Vilket i och för sig knappast ökade tilltron till hennes lämplighet, eller till de som tillsatt henne. Alice familj lär ha vägrat att uttala sig i programmet. De har i stället gått till kvällspressen och uttalat sig via internet, utan besvärande frågor. Ändå redovisades, menar jag, att det var en svår problematik, och att det fanns olika synpunkter.

Det som programmet centrerade ikring var att ett antal gamla, goda vänner till Alice inte fick träffa henne. Deras önskemål om att få visa sin tillgivenhet för henne avvisas genom förvaltaren. Det visades också att Alice själv ville träffa fler än de hon fick träffa, och det menar jag är än värre. Rimligen måste Alice (och alla gamla och kanske sjuka) själva få bestämma vilka de ska få träffa. Hon är ju ingen farlig kriminell, som måste isoleras från sina kriminella bulvaner!  Inte ens om den gamle också är dement!

Demens är inte något som kommer plötsligt. Det kommer sakta smygande. Och därför finns alla chanser i världen att lugnt och sansat avgöra vilken vård och omsorg som krävs, liksom om i vilken grad och hur som denna hjälp ska ske -och det i samråd med den gamle. Att det skulle behövas en förvaltare (som inte ska vara en förmyndare!) måste vara ytterst sällsynt. Och - det ska inte innebära att personens mest elementära mänskliga rättigheter ska fråntas denne! Jag kan inte tro att umgänge med gamla vänner, eller att få ta del av musik t ex, ska försvåra demensen, tvärtom! En dement ska också ha rätt att få uppleva glädje!

Som regel så har dementa också många mer eller mindre klara stunder. De minns och vet mycket och ser sammanhang. Om än inte alltid. Därför ska de också kunna få vara "vanliga" i de stunder de kan. Allt annat är kränkningar.

Att riskera att de, som hjälper den gamle att berätta om sin situation, ska riskera att stämmas för förtal, det är ju horribelt. Advokater bör i stället hjälpa den gamle att återfå sina rättigheter.

Jag vill inte själv riskera att kunna råka ut för detta om jag blir gammal och/eller dement. Jag har ju erfarenhet hur det var för mina föräldrar deras sista tid. De behövde vård och viss hjälp. Men inte att fråntas sina rättigheter. Jag skulle aldrig kunna drömt om att frånta dem någon bestämmanderätt över sin vardag.

Hela denna fråga bör också lyftas till  ett större och principiellt sammanhang.  Att frågan om de äldres rättigheter tas upp och säkras genom någon slags äldrekonvention eller lagstiftning. Som omöjliggör de kränkningar som skett betr Alice Babs, och som förmodligen skett även betr andra mindre kända, och som kan ske även i framtiden om inget görs.

Avslutningsvis vill jag länka till ett par oerhört intressanta och upplysande bloggtexter, skrivna av några insatta personer.

Det är dels Mats Werner, som går in också på varför och hur förvaltare insats för Alice och för hennes förtvivlan att inte få agera i egen sak, utan tystats. Läs den noga och begrunda.
Där finns också några fina bilder på Alice, tagna av en vän som Alice nu inte får träffa.
Ett litet citat. "”Allt ska tas ifrån mig!” säger Alice Babs som inledning på den inspelning från i mars 2013 som finns att lyssna till på YouTube.

För så är det ju! Allt har tagits ifrån Alice!  Bara för att hon fick en stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden. Allt togs ifrån henne: hennes hem, hennes tillhörigheter och hennes vänner!

Hon låstes in på sitt rum utan möjlighet att kommunicera med sina vänner för att till slut helt sonika rövas bort till okänd ort. Allt för att förhindra kontakt mellan Alice och en vänkrets som måhända kunde hjälpa Alice att få sina rättigheter tillgodosedda." 
Dels också en fin och medkännande text av Ann Allan (gift med trumpetaren Jan Allan, en av Alice vänner sedan många decennier).  Hennes bloggtext har rubriken "Hur man vingklipper en sångfågel".
Jag citerar  lite: I kvällspressen har de ansvariga för isoleringen av Alice försvarat sitt handlande med att säga att hon mått dåligt efter “vissa besök”. Ingen har dock frågat varför hon mått dåligt.

Det finns en förklaring: Alice öste inför sina nära vänner ibland ur sig sin ilska. Hon upplevde att de var de enda som lyssnade på henne. Hennes förtvivlan över hur hon behandlades, hennes desperation över att i praktiken vara omyndigförklarad gjorde henne sjuk. Och hon blev än mer upprörd då hon insåg att ingen gjorde något för att rädda henne. 

  Samtidigt stoppades hennes överklagan om förvaltarskapet in under sekretessens beskydd och hon kände att hon trampades till småsmulor, av systemet självt.
Alices vanmakt var stor och hon behövde ösa ur sig. Det var just det hon ofta gjorde under dessa “vissa besök”, vilket fick till följd att hon ibland var uppriven. 

  Detta talade Alice själv om för mig."

Ann Allan avslutar med: Nu hoppas jag att frågan om förvaltarskap kommer upp till kraftfull konstruktiv diskussion vilket ända från början varit min intention. Och jag upprepar ännu en gång mitt mantra:

  Det är hög tid för en Lex Alice."

Jag instämmer till fullo. 

Alice Babs var en sångfågel under sina aktiva år. Har uppenbarligen kvar sin musikalitet. Och nu tog hon sig ton igen. Om sin situation.  Varvid hon sattes i bur. 

Alice Babs ska inte sitt isolerad i en bur. Inte hon, och inte någon annan heller, bara på grund av ålder eller att hon/han drabbats av demens i skiftande grad. 

Även Ann Allans text har en fin bild av Alice, tagen av Jan Allan.