Ett 50-årsminne som visar att fake news och hatkampanjer inte är något nytt

År 1968 var ett händelsrikt år på många sätt, men jag ska, med Hans Lindblads hjälp, påminna om något som hände under den svenska valrörelsen i dessa dagar för femtio år sedan, och som fick stora konsekevenser.
En artikel från SvD.
"Hatkampanj i socialdemokratisk regi"
Bakgrunden var hur det kommunistiska Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, brutalt. Jag har mycket levande minnen från detta.
(Och i valrörelsen utnyttjade socialdemokraterna detta på ett helt skamlöst sätt.)
Såhär skriver förre riksdagsmannen Hans Lindblad om detta.
"För snart 50 år sedan, den 5 september 1968, inträffade den mest perversa och utstuderat lögnaktiga aktionen i svensk 1900-talsvalrörelse. Den går under namnet ”Wedén-affären” eller oftast bara ”hemliga brevet”. Utrikesminister Torsten Nilsson kallade till en presskonferens i syfte att genomföra politiskt karaktärsmord på Sven Wedén, liberal partiordförande och oppositionsledare och därmed utmanare till Tage Erlander om statsministerposten.

Att bestörtningen hos liberaler genom attacken mot Sven Wedén blev så djup berodde delvis på att kombinationen hemligt dokument och försök till karaktärsmord var välkänd sedan tidigare. I hatkampanjerna mot Karl Staaff kring 1914 ingick anklagelserna att han var spion och sålt militära hemligheter till ryssarna. Det var alltså ett trauma sedan många år tillbaka.

Affären sträckte sig över hela valrörelsen 1968 och började med att Sven Wedén i ett tal den 26 juli varnade för Sovjetunionens verbala hotelser mot Tjeckoslovakien, snart följda av trupp- och stridsvagnssammandragningar vid landets gränser. Wedén ville att Sverige skulle uttrycka en solidaritetsförklaring med det hotade landet.

Han menade dessutom att hotelserna mot Tjeckoslovakien stod i absolut kontrast till den kommuniké som Tage Erlander och den sovjetiske regeringschefen Aleksej Kosygin strax innan skrivit under i Stockholm om att utveckla samarbetet mellan alla europeiska stater på grundval av jämlikhet, respekt för statlig och territoriell integritet och övriga principer i FN:s stadga.

Kommunikén var för Kosygins del enbart lögner för att vilseleda inför det förestående anfallet, och det visade sig sedan att han flög direkt från Stockholm till möten där den kommande invasionen planlades.

Folkpartledarens solidaritetsförklaring med Tjeckoslovakien ledde till besinningslösa angrepp mot honom från i första hand Tage Erlander, Torsten Nilsson och Olof Palme. Erlander jämförde Wedén med den amerikanske högerrepublikan Barry Goldwater. Olof Palme gick långt i sin hatkampanj mot Wedén och sade den 17 augusti att "det är bara på den yttersta högerkanten man inte tyckte att vi skulle tiga för det tjeckiska folkets skull".

Delar av Palmes attack mot Wedén fanns med i dokumentärfilmen Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström som visades i TV och på biografer 2012, dock inte Palmes ord om att det gällde att tiga.

I en intervju i Expressen sade Torsten Nilsson en vecka före invasionen: "Det blev i alla fall ett gott resultat. Vi var oroliga men det gick ju bra." Inför utrikesnämnden den 15 augusti sade Tage Erlander att Sovjet inte brutit mot principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. 

När invasionen kom natten till den 21 augusti vällde stridsvagnar in över gränsen i avsikt att stoppa demokratisering och liberalisering, det som kallats "Pragvåren" eller socialism med mänskligt ansikte. Det var säkert en dubbel chock för den socialdemokratiska partiledningen, som hela tiden markerat sitt förtroende för Sovjet.

Å ena sidan fick man regeringen kommunistiska mördaraktionen och folkrättsbrottet på den politiska dagordningen, och å andra sidan visade det svenska folket att Sven Wedén hade haft rätt i sina varningar. Han hade på klarare än UD och hela regeringen förstått vad som höll på att ske.

I det läget beslöt den socialdemokratiska partitoppen att fabulera ihop en historia i avsikt att misskreditera Sven Wedén så brutalt att det fungerade som politiskt karaktärsmord – att han äventyrade Sveriges existens. Det var en svår uppgift eftersom Sovjets angrepp ju visat att Wedén haft rätt i sina varningar.

Erlander, Palme, Torsten Nilsson hade inget UD-dokument som i sak kunde användas mot Wedén. Det dröjde drygt två veckor innan Torsten Nilsson och hans medarbetare hunnit koka ihop en historia som kunde iscensättas som "bevis" mot Wedén. Upplägget byggde på att säga att man hade ett sådant bevis, men att det av sekretesskäl inte kunde delges allmänheten. Svenska folket fick alltså inte veta att det gällde ett brev till UD från ambassadör Agda Rössel i Belgrad. I brevet fanns inget specifikt rörande Sverige.

Rössel var själv oskyldig till att hennes brev kom att missbrukas mer än kanske något annat svenskt UD-dokument i modern tid.

Det mest dramatiska och spektakulära inslaget i valrörelsen var när utrikesminister Torsten Nilsson gick till generalangrepp mot Sven Wedén genom att den 5 september kalla till en TV-sänd presskonferens där han sade sig ha en "en ytterst hemlig UD-rapport" som "bevisade" att Wedén utgjorde en säkerhetsrisk genom sin kritik av Sovjetunionen. Nilsson sade sig dock vara förhindrad att delge allmänheten det sakliga innehållet i rapporten.

Det är unikt i europeisk historia att en regering kallat till presskonferens om ett specifikt dokument utan att ange något om dess innehåll. I verkligheten saknade rapporten relevans för svensk del. 

Någon av Wedéns vänner borde lätt ha kunna ordna att tidningar fick tillgång till brevet. Med sin starka beundran för brittisk parlamentarisk tradition och hedersbegrepp ansåg han sig dock personligen inte kunna bryta mot lagen ens för att stoppa en lögnaktig och närmast kriminell aktion igångsatt mot honom själv. Jag tyckte att det var närmast löjligt att Sven flera år senare sände mig ett långt handskrivet brev kring dokumentet, men ändå inte formellt ville bryta hemligstämpeln genom att låta mig se det faktiska dokumentet. 

Torsten Nilssons totalt skrupelfria agerande borde ha lett till att åtminstone någon såg till att tidningar fick veta sanningen. Men anta att brevet ändå hade någon substans som talat för att Sverige borde hålla tyst, som Palme önskade. Men det hade ändå inte kunnat påverka Wedén eftersom regeringen inte visade honom brevet förrän 16 dagar efter den sovjetiska invasionen. Wedén hade kommit med sin vädjan 27 dagar innan invasionen ägde rum. Hade regeringen haft dokument som visade att demokraterna i Prag inte önskade svenska sympatiaktioner, hade det alltså funnits gott om tid att visa dem.

Jag skrev min biografi om Sven Wedén bland annat för att få fram mer fakta rörande det hemliga brevet. Jag fick till exempel fram uppgifter om att Torsten Nilsson bad sina medarbetare att undersöka om det gick av att avskeda liberalen och folkrättsexperten Hans Blix från UD, då Nilsson misstänkte att denne gav information till Sven Wedén. Blix själv har berättat för mig att han inte hade tillgång UD:s alla dokument och att han inte heller lämnade sådana till Folkpartiet.

Aktionen mot Wedén är illustration till hur skrupelfritt och totalt hänsynslöst den socialdemokratiska partiledningen kunde vara i ett läge där man efter nederlaget i kommunalvalet två år tidigare kände att det fanns en överhängande risk att förlora regeringsmakten i andrakammarvalet 1968.

Valet beskrivs ofta som en stor framgång för Tage Erlander. Med 50,1 procent fick partiet för enda gången under Erlanders ledarskap ett valresultat med egen majoritet. Det är ett exempel likt Donald Trump på att skrupelfrihet och lögner mot huvudmotståndaren kan löna sig. 

Jag gjorde som riksdagsman försök att få ta del av det "hemliga" brevet. Jag fick nej, men privat sade utrikesminister Karin Söder att det inte vore bra att visa omvärlden hur dåliga brev en del svenska ambassadörer stod för. Först i april 1994, 18 år efter Wedéns död, hävde regeringen Bildt i en interpellationsdebatt på Lennart Rohdins (FP) begäran brevets hemligstämpel. Dock bara den enda mening som berörde icke namngivna tjeckiska, jugoslaviska och rumänska personers icke preciserade utsagor.

I debatten kunde både Bildt och Rohdin konstatera att Wedén utsatts för ett förkastligt övergrepp. Rubrikerna efter debatten (också i socialdemokratiska tidningar) var att Wedéns heder återupprepats. Ingen socialdemokrat deltog dock i kammardiskussionen och såvitt jag sett togs skandalen inte heller upp på någon socialdemokratisk ledarsida. Det vill säga, ingen av dem gjorde minsta försöka att försvara Erlanders, Palmes och Torsten Nilssons agerande mot Sven Wedén.

En enda socialdemokrat, Pierre Schori, tog till orda och hävdade i ett TT-uttalande att beskyllningarna mot Sven Wedén visst var rätt och riktiga. Några sakargument angav han dock inte. Schori angav att det dokument Torsten Nilsson i TV-framträdandet beskrev som "direkta bevis" enligt Schori kunde "läsas på olika sätt". Det låter mest som Schoris vanliga ryggmärgsreflex att i alla sammanhang hylla Olof Palme.

Inte alltid helt utsagt, men som botten i anklagelserna mot Sven Wedén under valrörelsen 1968 låg att hans kritik mot Sovjet var farlig genom att den kunde leda till ett anfall mot Sverige. Wedén kände den argumenteringen väl, då den gällande Hitlertyskland hade använts mot hans antinazistiska publicistiska idoler Torgny Segerstedt, Ture Nerman, JA Selander och Vilhelm Moberg. Men Sven var en av riksdagens ledande säkerhetspolitiker och visste att inga krigsscenarier för svensk del utgick från att Sovjet gick till angrepp i ett strategiskt viktigt område på grund av åsikter hos enskilda politiker.

De allvarligaste riskerna för sovjetiska anfall i Norden bedömdes ha flyg- och marinstrategiska orsaker.

Att Wedén kände så stor sympati med det tjeckoslovakiska folket hade en bakgrund som han själv inte talat så mycket. När han under 1930-talet låg svårt medtagen i tbc följde han från sjuksängen den allt kusligare utvecklingen. Den händelse som mer än annan skakade om honom var när demokratierna i München 1938 utlämnade Tjeckoslovakien till Hitler. Wedéns allt överskuggande passion blev att göra allt han kunde som intensiv antinazist. Han gav ut egna skrifter och tog kontakt med ledande antinazister. Länge bedömde han människor främst utifrån hur de förhållit sig nazismen. Han ogillade samlingsregeringens eftergifter mot Nazityskland och då särskilt ingreppen mot pressen.

Efter Hitlers död var kampen mot Sovjetunionen Wedéns självklara huvudintresse. Mentalt var han aldrig neutral. Han hade redan i 20-årsåldern tagit starka intryck av Hjalmar Brantings ord "demokratin är freden" och han bejakade Brantings övertygelse om kollektiv säkerhet demokratier emellan. Det var en mycket bättre tanke än alliansfrihet och neutralitet – och efter invalet i riksdagen 1948 blev han en av de ledamöter som intensivast förespråkade ett svenskt inträde i Atlantpakten. Det dröjde flera år innan alliansfriheten förvandlades till svensk dogm och debatten tystnade.

Wedén-affären kan ses som en brutal aktion i en politisk maktkamp. Men ideologiskt var den också en fortsättning på konflikten under andra världskriget och sedan under kalla kriget om i vilken grad partier och enskilda skulle tillåtas att kritisera näraliggande diktaturer. Alla visste att utrikesminister Östen Undén i nästan alla sammanhang undvek att kritisera Sovjet. Det var också aktiva beslut från Undén som låg bakom att Sverige inte gjorde något försök att bistå den fängslade Raoul Wallenberg genom utväxlingar av det slag andra länder fått till stånd. 

Bakom ryggen på Tage Erlander fick Undén 1959 regeringen att under en kort tid utestänga högerledaren Jarl Hjalmarson från den svenska FN-delegationen. Inte många kände till att Undén under 13 år, 1951-63, upprätthöll ett motsvarande förbud mot Sven Wedén. När Olof Palme lät regeringen utfärda en personlig utrikespolitisk bannbulla mot Carl Bildt var det en aktion utan täckning i gällande lag. 

När Sven Wedén uttalade sin sympati för Tjeckoslovakien var det samtidigt en markering av att Folkpartiet inte accepterade att regeringen hade rätt att bestämma vad andra partier och ledamöter fick säga om stormakter och andra stater. Undén, Erlander och Palme drev i flera sammanhang tesen att de hade rätt att ange vad andra partiers företrädare hade rätt att säga eller inte säga i internationella frågor. Bertil Ohlin och Sven Wedén – och för den delen inte heller högerns ledare – reflekterade dock inte ett ögonblick på att låta sig bindas på det sättet.

En del inom S och UD ville till och med gå längre och menade att regeringen inte bara skulle avgöra vad oppositionen fick säga utan också att den skulle kunna styra vad tidningarna fick skriva. Detta trots att tryckfrihetslagstiftningen ändrats efter andra världskriget för att undvika fortsatta tillslag mot tidningar. 

Dagens fyra allianspartier önskar svenskt inträde i Nato. På Erlanders tid skulle Socialdemokraterna med emfas ha hävdat att sådana tankar var förbjudna för svenska partier.

På det personliga planet kom Sven Wedén och Tage Erlander bra överens. De hade anspråkslösheten gemensamt och båda var starkt intresserade av Storbritannien. Båda hade starka minnen av tbc, i Erlanders fall genom att följt broderns plågsamma sista år. Men viktigast var nog att Wedén visste rätt mycket om det hemliga svenska samarbetet med Nato. Han såg denna samverkan som ytterst viktig och uppfattade Erlander som garanten för att den skulle fortsätta. Men personligen hade han helst sett att det inte varit hemligt utan redovisats för medborgarna.

Tage Erlander och Torsten Nilsson insåg naturligtvis att förr eller senare skulle "det hemliga brevet" bli offentligt och deras bluff därmed avslöjas. Brevet var det mest spektakulära inslaget i Erlanders mest framgångsrika valrörelse, och den dramatiska TV-sända presskonferensen var rimligen det mest publika ögonblicket i Torsten Nilssons långa politiska karriär. Båda tar upp valrörelsen 1968 i sina memoarer och lägger stor vikt vid den sovjetiska invasionen, men ingen av dem nämner med ett ord "det hemliga brevet" eller deras hårda angrepp mot Sven Wedén. Läsarna fick inget veta.

Och så har det förblivit i den socialdemokratiska historieskrivningen.

Professor Dick Harrison har nyligen gett ut en 875 sidor tjock bok om Tage Erlander – Jag har ingen vilja till makt (Ordfront 2018). Strax före sin bortgång invände Sverker Oredsson, också han historieprofessor i Lund, att Harrison behandlat Erlander så utförligt men mörkat det mest spektakulära inslaget i Erlanders sista valrörelse som statsminister, alltså det "hemliga brevet".

Oredsson har skrivit att det sorgliga 1968 är att "då vann det parti som orsakade skandalen":

"Sven Wedén var utomordentligt konsekvent i sitt engagemang för den tjeckoslovakiska liberaliseringen. Han uppmärksammade faran från Sovjet långt tidigare än regeringen, och hans verklighetsbild var mer realistisk. Ändå blev han den tjeckoslovakiska krisens stora förlorare."

I en kris kände fler förtroende för landsfadern Tage Erlander. Oredsson konstaterar om Wedén "att socialdemokratisk taktik, och fräckhet, var honom för svår".

HANS LINDBLAD.

Hans Lindblads minnesord om nära vännen Per Ahlmark

Fick just från Hans Lindblad hans minnesord i GD idag om Per Ahlmark. Hans är en viktig vän och inspiratör för mig betr socialliberalismen, och Per A var, som framgår nedan, en när vän och ideologiskt närstående till Hans L, jämnåriga och aktiva samtidigt, bl a i fpu och i riksdagen.
Läs!

”Stod alltid upp för demokratin”

Hans Lindblad skriver om sin personliga relation till den tidigare Folkpartiledaren Per Ahlmark, som nyligen avled.

I 60 år var jag nära vän till Per Ahlmark, personligt och ideologiskt. Svag hälsa gjorde det ansträngande för honom att skriva sin sista bok, memoarerna ”Gör inga dumheter medan jag är död!” (2011). Bokens budskap är att i alla lägen stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. I dedikationen till mig tackade Per för ”åren av samverkan som lärt mig massor”. Men jag hade självklart lärt mer av honom.

Per Ahlmark 

Boken tar upp hur jag mirakulöst överlevde en bilolycka 1961, då min 19-åriga lillasyster Gudrun och vår ombudsman Jörgen Ydemark omkom. Per skrev: ”Det här blev också min tragedi, jag var FPU-ordförande då. Jag kände inte igen Hans på sjukhuset i Falun när jag besökte honom efter olyckan.”         Per talade på Gudruns jordfästning och kom att skriva mig ganska långa personliga brev.

I ett sådant två år senare tyckte han att jag i artiklar överlät för mycket åt läsarna att tänka ut. ”Är det inte bättre att tala om lite mer själv, bestämt säga ifrån att det här är åt helvete och att S. är en åsna.” Till del tog jag nog till mig rådet. Per stod för allvar och moral, men hans glada skratt fanns ändå nära.

   Jag har hört att Per var den som mest påverkade partivänner i Gävleborg att 1968 välja in mig i första kammaren, Jag agerade inte i egen sak, vet därför inte hur han egentligen bar sig åt. Per och jag var efter varandra kammarens yngste ledamot.

   Pers stora förebild var Herbert Tingsten, och han blev dennes lärjunge. Det började med att Per och en kamrat skrev till regeringen om att få slippa tvånget att delta i gymnasiets morgonböner. Regeringen sade nej, men Tingsten tog upp saken i Dagens Nyheter.

Kring 1960 blev ”unga liberaler” ett känt begrepp, med Per som sammanhållande namn. 15 år senare var han partiledare. En av efterkrigstidens främsta nordiska politiska retoriker, alltid noga förberedd. Många har vittnat om hur de blev liberaler på grund av Per. 
Den unge Bertil Ohlin och Bengt Westerberg har möjligen stått för något liknande.

Hans Lindblad 

   Per och jag var väl inlästa på hatet och lögnerna mot Karl Staaff under den långa striden kring demokratin. När den vulgäre och skrupelfrie Gösta Bohman började driva bluffen att det var högern som slagits för folkstyre reagerade vi starkt. Bohman och jag hade en ilsken muntlig debatt om detta här i Gävle, vilket Per uppskattade.

   Per Ahlmark blev partiordförande 1975 efter förlustvalet två år tidigare. Han drev en tydlig ideologisk valrörelse 1976. Folkpartiet ökade mest, vilket ledde till att Palmes socialdemokrater förlorade makten efter 44 år. Per blev vice statsminister. Han tyckte mycket om Thorbjörn Fälldin, hur olika de än var som personer.

Plötsligt lämnade han bara två år senare sina uppdrag. Han som varit så intensiv politiker. Utmattningsdepression men nog främst ett personligt val. Hans fästmö hade drabbats av cancer och tog sitt liv. Per var knäckt av att han låtit problem i regeringen ta också tid som han borde ha ägnat henne.

Han valde då att bli fri intellektuell, skriva, driva opinion och starta angelägna nätverk. Tre lyriksamlingar, en roman och översättning av den israeliske poeten Yehuda Amichai till svenska.

   Pers tre viktigaste böcker kom att gälla demokrati kontra diktatur. ”Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet” (1994), ”Det öppna såret: om massmord och medlöperi” (1997) och ”Det är demokratin, dumbom!” (2004). Han drog fram rader av kända gestalter som hyllat eller urskuldat diktaturer. Han redovisade forskning om regimer som mördat i störst skala.

Att Per stod upp mot alla slag av diktaturer fick många att avsky honom, andra att beundra honom. Nog vad han väntat, i linje med vad som mötte hans förebilder Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Den senare väckte irritation med sitt tal för demokratin, och mot Sovjet, inför Uppsalas studenter 1951.

Per ringde mig långa samtal. Han var skakad över att antisemitismen åter ökade, också i Sverige. När jag skrev biografin om Ohlins efterträdare Sven Wedén, en varm person med stor empati, tyckte Per att jag tog för lång tid på mig. Nog orolig för att boken skulle komma för sent för honom. När den kom ut 2013 var Per djupt rörd, inte minst av kärleksbrev jag fått låna av sonen från Svens långa och svåra år på sanatorium. Ganska snart upphörde sedan telefonsamtalen, när Pers minnesfunktion försämrades.

Högerextremism, nynazism och hatkampanjer växer som kusliga hot mot allt den liberala demokratin står för. Den välkända striden mellan konservatism och liberalism är tydligt tillbaka i både Europa och USA. Per Ahlmark hade verkligen behövts några år till.

Hans Lindblad"

(Inf i Gefle Dagblad 26 juni 2018) 

Per Ahlmark, skarp socialliberal antikommunist och antifascist

Så har också Per Ahlmark avlidit. Strax efter sin efterträdare som fp-ledare Ola Ullsten. Två socialliberaler, i temperament mycket olika men lika i sin socialliberalism. Och båda tillhörde den unga generation som efter Bertil Ohlin och Sven Wedén format den svenska socialliberalismen som var folkpartiets kompass fram till ungefär sekelskiftet.

Per Ahlmark (1939-2018)  var den lysande retorikern, fräne debattören som alltid stod upp för de liberala frihetsvärdena, för mänskliga rättiheter och emot diktatur både till höger och vänster, emot både fascism/nazism och kommunism/socialism. För social välfärd och sociala reformer utan socialism. För mig var han den som klarast symboliserade att den socialliberala ideologin innebar ett både-och, både frihet och gemensamt ansvarstagande, solidaritet och inte for ned i något extremistiskt dike vare sig till "höger eller vänster".

För sina meningsmoståndare och för yngre generationer idag var och är han nog mest känd som en frän och (alltför) skicklig antisocialist. Och för dem än han suspekt eftersom han inte tvekade att avslöja pseudokommunister och mer el mindre mjäkiga socialister som det de var/är. Jag är övertygad om att hade han inte p g a sjukdom varit frånvarande från dagens debatt under senare år så hade han varit den främste kritikern av SD och den återuppståndna fascismen också.
Jag delade inte hans åsikter till 100%, men nära på. Främst betr hans syn på Irakkriget och delvis Israel/Palestina har jag en del något annorlunda syn. Dvs betr Israel så har han dock övertolkats i olika riktningar. Han försvarade alltid Israels rätt att, enl FN:s beslut, vara en egen stat, en demokratisk stat. Men det betydde inte att han till varje pris försvarade allt vad olika regeringar gjorde. Han ville tidigt ha en tvåstatslösning, en fredlig och hållbar lösning. (Se t ex en tidgare bloggpost om Ahlmark jag skrev 2011.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/09/per-ahlmark-en-klar-och-tydlig.html

Jag hade inte några närmare och djupare personliga kontakter med Per. Men bara en kort tid innan han avgick som minister (vice statsminister och arbetsmarknadsminister) var jag på en middag där jag satt mitt emot honom och vi resonerade lite. Och jag anade inget om att han snart skulle avgå. Men jag var inte ensam att bli chockad och överraskad. Jag blev närmst förtvivlad. Skrev några radet till honom, och fick ett tacksamt svar från honom.
Sen gick han över till mera litterärt författamde, men var också oberoende politisk kolumnist under rätt många år.

Summa, jag ser Per Ahlmark som en lidelsefull förkämpe för demokrati, för mänskliga rättigheter, för frihet så långt den inte skadar andra och med socialt ansvarstagande. Kort sagt som en lysande socialliberal.  Och så långt man kan komma från fascism och kommunism.
Han kunde hålla högerns Gösta Bohman kort, samtidigt som han tog högerns hjälp för att bryta fyra seklers socialdemokratiskt maktinnehav - och han kunde samarbeta med socialdemokraterna om så krävdes för att genomdriva socialliberala förslag och/eller hindra högerns dumheter. En klar ideologi som samtidigt var pragmatisk i praktisk politik.

För den som vill veta mera om Per Ahlmark, och inte nöjer sig med mediakommentarerna dessa dagar, kan jag hänvisa till en rätt bra och neutral text om honom i Wikipedia.  Där finns också en redigerad bibliografi om vad han skrivit. Man kan också söka på Per Ahlmark stiftelsen för mera info.

Jag vill också här delge er de minnesord som Olle Wästberg skrev om honom i SvDlörd 9 juni.

Den långa sjukdomen gjorde att Per Ahlmark var borta från den offentliga debatt han under många årtionden spelade en viktig roll i. I politiken har ingen betytt så mycket för mig som Ahlmark. Hans kombination av socialliberal, frihetlig retorik och humor stimulerade ständigt. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”. 

Per blev 1960, som 21-åring, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Som FPU-ordförande formade han en generation "unga liberaler" som kom att dominera med krav om bl a jämställdhet, sydafrikabojkott, avskaffande av statskyrkan, internationell solidaritet. Ahlmark hade en huvudroll i avskaffandet av tvåkammarsystemet och i att fri- och rättigheter senare infördes i grundlagen.Som 17-åring blev Ahlmark känd när han och klasskamraten Hans Hederberg "gick till kungs" och för att slippa morgonbön. Skolan skulle vara konfessionsfri. Det stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som blev en mentor för Ahlmark.

1975 blev Per Ahlmark partiledare. I valet 1973 hade Folkpartiet sitt sämsta resultat någonsin. Med Ahlmark som partiledare 1976 gick partiet upp till 11,1 procent – och Sverige fick sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år, där han blev arbetsmarknadsminister.

Efter partiledartiden skrev han – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Viktigast var "Vänstern och tyranniet" (1993), som betydde mycket för en ung generation icke-socialister.

Per Ahlmark var alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare var ett bevis på att man stod för något. I en av diktsamlingarna finns raderna "doft av rökelse/brända broar". Han var inte rädd för att bränna broar.

Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel, bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer. Hans stöd för Israel var intensivt, men han var samtidigt en av dem som allra först lanserade tvåstatslösningen.

Ahlmark skrev mot medlöpare och antidemokrater i personlig ångest. Bödeln var ingen abstraktion; han kan komma, gripa oss och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han "Min rädsla bär jag med mig vart jag går".

OLLE WÄSTBERG 

Per Garthon, socialliberalism och dagens politiska läga

Per Garthon har i Arbetet idag den 27 mars 2018 en  intressant artikel där han efterlyser ett socialliberalt parti i dagens svenska poliltik. Han  beskriver fp i stora, grova dag också så som jag upplevde det. Så visst är det intressant tankar och beskrivningar också idag för oss som anser oss vara socialliberaler, vare sig vi tillhör L något annat parti, eller är partilösa och möjligen kan ha sympati för ett parti utanför riksdagen. 

För de decennier Garthon beskriver VAR folkpartiet klart socialliberalt. OCH det var ett parti som den gode Per tillhörde och arbetade för - även om han fick mycket stryk av Gunnar Helén, och Per avvek så småningom för att bilda miljöpartiet (mp)  - främst efter en djup konflikt med dåtidens part-sekr i fp, Carl Tham. Per var ju kärnkraftsmotståndare, men Tham mycket anhängare och förespråkare. Sedan gick ju Carl Tham över till sossarna... 
Jag var aldrig Garthonist i den beryktade striden i fpu, som f.ö. Lars Leijonborg vann med knappast möjliga marginal. Men jag följde med noga och läste med god behållning en av de böcker Per skrev och där han mer el mindre idiotförklarade det parti han tillhörde - och nu faktiskt försvarar som socialliberalt!!! Jag har nog aldrig strukit under så mycket i en bok som i Pers. Både med utropstecken och frågetecken. (Hittar den inte nu i det utkylda rum som är mitt bibliotek - jag har för mycket böcker.) 

Trots sina betänkligheter, och ifrågasättanden, av fp då så verkar han nu, som sagt, ändå godkänna fp´s dåvarande socialliberalism. Han ville i viss mån ha med sig denna i sitt mp, även om fokus låg på miljöpolitiken. Vid en FB-diskussion med honom härom året (före det nuvarande språkrören tog över) så medgav han också villigt att i mp finns (dvs fanns) starka inslag av socialliberalism... Och jag upplever hans efterlyshning i Arbetet-artikeln som ett indirekt erkännande av att mp idag (det också) tappat sitt socialliberala inslag - till förmån för att få sitta med vid maktens bord. Med resultat att tappa både väljare och medlemmar... 

(Är det inte möjligen så att också en del av fp´s förlust av socialliberalismen beror på strävan efter att få sitta i regering, med m som riktmärke?) 

Jag noterar också att Per G inte nämner med namn en av de starkaste socialliberlaerna, Sven Wedén. Däremot hans (och därmed fps) förespråkande av företagsdemokrati och andel-i-vinst- system. En som drev främst löntagarfondfrågan (i s-riktning dock) var just Pers motståndare Carl Tham, som gick till s. Det s som mp idag samarbetar med, i väldigt underordnad position. ..... 

Så, inte blir jag speciellt  förvånad att Per Garthon gärna skulle sitta i en regering idag med ett fp som det var på 70-talet. Men dagens L är inte som 70 (eller 80)-talets folkparti. Något oklart är det om han tänker det sig som mp-are eller som fp-are a la 70-tal, eller som "bara" Per Garthon. Visst är det en intressant tanke, åtminstone om det skulle innebära ett återfött socialliberalt parti + Per Garthon i en styrkeposition gentemot de andra partier som troligen måste ingå i en sådan regering. Inte som lydparti varken till sossarna eller dagens gammelmoderata parti.

En regering där ett starkt och socialliberalt parti ingår, plus Per G (i någon egenskap), det skulle rimligen ha stora möjligheter att driva en politik för "frihet i gemenskap" (Heléns korta definition av socialliberalismen) och med en framtidsinriktad miljöpolitik. Utan nyliberalism, konservatism eller socialism. 

Wallenbergarna och vapenaffärer med Saudi etc

För drygt ett par år sedan avslöjades en del märkliga vapenaffärer med diktaturens Saudiarabien som dåvarande sosseregeringen godkände och skrev under 2005. Avtalet finns på denna länk. Några år senare hamnade frågan, främst med betoning på den vapenfabrik som Saudi ville ha byggd,  på alliansregeringens bord, främst då hos Sten Tolgfors som då var försvarsminister, men tvangs att avgå p g a just denna affär. Jag har skrivit om affären, med de frågor som den reser,  bl a även på denna länk

Saudiarabien är ju en diktatur, tveklöst, och Sverige ska inte enl lag sälja vapen till diktaturer, och även till demokratier kan det finnas vissa begränsningar. Om detta skrev jag även 2012 på denna länk.

Däremot anser jag att Sverige ska hjälpa befrielserörelser emot diktatur och bistå i kampen emot diktatur på olika sätt. Något som till och från även varit regeringens och riksdagens linje, mera nedan.

Nu framkommer fler aspekter på Saudiaffären. SR/Ekot uppger att det var Marcus Wallenberg som utövade påtryckningar på regeringen  för att fullfölja den kritiserade försäljningen. Det uppges också (i radiosändningar)  att Carl Bildt var drivande i regeringen för att göra som Wallenberg önskade.  Men det var Sten Tolgfors som sedermera fick silkessnöret.

Jag är inte förvånad över Wallenbergs agerande.  Det är ju inte första gången som Wallenbergs ser till sina egna intressen och sätter dem före att t ex arbeta för demokratiska värderingar.  Wallenbergs har ju ett visst anseende som industrimän, som näringslivsmän som t o m inte tar (officiell) ställning politiskt.  Samtidigt kan man konstatera att "Wallenbergare" (inkl deras VD:ar) i hög grad tar ställning för moderat politik, och i allt högre grad sätter vinstintresset högst, men gärna under åberopande av att det gäller "svenska jobb".

Jag vill också påminna om hur Wallenbergs agerade under den tid som inte minst fp-politikern Sven Wedén, och därefter Olof Palme, ville stödja ANC, den sydafrikanska befrielserörelsen i dess kamp emot boer-regimen och det vita förtrycket.  Wallenbergs emotsatte sig starkt bojkotten mot sydafrikanska varor. Och det för att den skulle skada Wallenbergs affärsintressen.  Sven Wedén däremot lät sin tångfabrik bojkotta affärer med Sydafrika.
Hela denna affär beskrivs utförligt i Hans Lindblads nyligen utkomna biografi över den socialliberale fp-politikern Sven Wedén, titel: Kärlek, TBC och liberalism. Ekerlids förlag.

Man kan alltså konstatera att Wallenbergs sätter egna intressen före landets, genom den politiks om Sverige genom riksdag och regering vill föra för demokratiska värderingar. Och inte bara det, de tvekar inte att påverka och pressa på olika regeringar att göra som Wallenbergs vill.  Och i detta fall verkar, enl media, även utrikesminister Carl Bildt varit öppen för deras påtryckningar.

Skamligt, men bra att det kommer till allmän kännedom. Att Wallenbergs även hade goda kontakter med tidigare s-regeringar är ju inte heller någon hemlighet.

Ser nu att kritiska kommentarer också kommer från t ex Allan Widman (fp) och från v-ledaren Jonas Sjöstedt. Det är bra, byken verkar behöva tvättas än en gång.

---
Saudiaffären som blev en Tolgforsaffär kommentera jag och Hans Lindblad även på denna länk fr 2012.

En knippe lästips.

Hjärnan är förslöad av värmen, så jag ska inte göra några djupdykningar eller långa komplicerade motiveringar, Utan rätt och slätt säga att nedanstående böcker är bra. På olika sätt och i olika genrer, men BRA.

"Hemligheten på Chimneys" av Agatha Christie. Deckare förstås. Varken Hercules Poirot eller Miss Marple är problemlösare, men det löser sig ändå. Till slut. Puzzledeckare med intressanta personteckningar av gamla tiders England.

"En ovanligt torr sommar", av Peter Robinson. Nutida kriminalroman av hög klass, komplicerad och med ett spann över 50 år och mer i skildringen. Väldigt bra, faktiskt.

"Misterioso" av Arne Dahl, nutida spännande välgjord kriminalroman där Theonious Monks låt Misteriouso spelar en viss roll.

"Minnet av en smutsik ängel", av Henning Mankell. Inte alls en deckare, men spännande nog ändå. Om fördomar och olika kulturer mot bakgrund av Afrikanska förhållanden för sådär hundra år sedan. Mycket intressant och annorlunda upplägg.

"Så blev det". Ola Ullstens memoir om hans väg till makten, och statsminister som lyckades regera Sverige trots minimalt parlamentariskt underlag. Ett slags underliggande kritik emot dagens fp finner jag nog. Ullstens fp var socialliberalt, tveklöst.

"Kärlek, tbc och liberalism". Hans Lindblads oerhört tungt vägande biografi över Sven Wedén, kortlivad som partiledare (fp), men mångårig ledande oppositionspolitiker av genuint socialliberalt märke, av ett slag vi saknar i dagens Sverige. Fängslande och flerdimensionell, där kärleken och sjukdomen tbc spelar stor roll för Wedén och för hur hans politiska väg utformades.

En härlig socialliberal!

Vilken härlig socialliberal Sven Wedén var! Klar motståndare både till nazism OCH kommunism/socialism. Därför en övertygad demokratiförespråkare, konsekvent betr den personliga friheten och integriteten liksom till det sociala ansvarstagandet.

Han var socialt medveten och övertygad om behovet av företagsdemokrati, jämställdhet och minskade klyftor i samhället - redan som fpu-ordförande!  Lanserade tidigt förslag om andel-i-vinst och behovet av tjänstepension för alla, värdesäkrad. Ja, han var företagare själv men  insåg behovet av företagsdemokrati, styrelserepresentation för de anställda och behovet av anställningstrygghet - decennier innan det genomfördes. Han höll distans till Wallenberg.
Betr andel i vinst skrev han:  ... " (det) ger ett klart uttryck för en högre uppskattning av varje arbetsinsats värde och motverkar den materialistiska uppfattningen om den mänskliga arbetskraften som endast ett kostnadselement  bland andra i produktionen. Vinstdelning gör de anställda till medarbetare och stärker deras självkänsla. Dess produktionsfrämjande verkan gör välståndsstegringen snabbare."
Både LO och arbetsgivarförening var emot vinstdelning.

 Wedén var också en framsynt bostadspolitiker. Inte minst från sin egen barn- och ungdom visste han hur dåliga bostäder påverkade hälsan och välbefinnandet. En viktig orsak till tuberkulosens härjningar var ju trånga och dåliga bostäder.  Wedén lade tidigt förslag om ökat bostadsbyggande och han ansåg att det var viktigt med konkurrens, som skulle sänka kostnaderna.
(Min notering är att den socialdemokratiska politiken i detta i stället inneburit olika slag av skattefinansierade subventioner och även bostadsbidrag. Åtgärder som visserligen hållit nere utgifterna för att hyra lägenhet, men knappast stimulerat till konkurrens och lägre samhällsekonomiska kostnader. )

Och så var Wedén en ovanligt empatisk och trevlig person, som gillade rent spel i politiken.  Ledande fp-politiker under 25 år, men p g a sjukdom bara partiledare i drygt två år.

Detta är några exempel, tagna delvis ur Hans Lindblads biografi över Wedén på Ekerlids förlag.  Läs den. Titeln är: Kärlek, tbc och liberalism.
Lindblad jämför Wedén även med de partiledare i fp som kom efter honom och finner att Bengt Westerberg är den som mest liknade Wedén.

Palmedoktrinen som försvann

Henrik Alexandersson (HAX) skriver idag på sin blogg en intressant text med rubriken: "Vem bryr sig om demokratin".  Läs den, läsvärd. Inte för att jag håller med om varje detalj, men i princip. Kanske jag i annat sammanhang tar upp några aspekter i den.
När jag läser den tänker jag på allt intressant som står i Hans Linblads biografi över den f.d. fp-ledaren Sven Wedén. Denne var verkligen en sann demokratiförkämpe. Demokrati i djupare mening och ur flera aspekter var ett övergripande värde hos Sven Wedén. Bland annat innebar det att han i så hög grad ägnade sig åt utrikespolitiska frågor, försvars- och säkerhetsfrågor och hade åtskilliga invändningar till den politik som Östen Undén och Olof Palme drev.

Det finns åtskilliga exempel, men jag ska här nöja mig med ett. Bakgrunden är en redovisning i olika syn på försvarspolitik - och givetvis det beryktade "hemliga brevet" som Erlander-Palme använde som argument för att smutskasta Wedén i 1968 års valrörelse. Det år som sovjettrupper i augusti invaderade Tjeckoslovakien för att kväsa de frihetssträvanden och demokratiseringstendenser som uppstått under den s k Pragvåren.  Och hur historieskrivning inte bara består i hur en händelse beskrivs utan även att den kan förtigas, som om den aldrig ägt rum.

Mot den bakgrunden beskriver Lindblad det som under Palmes tid kallades Palmedoktrinen. "Palmedoktrinen nämns inte i någon av de tre senaste biografierna om Olof Palme, trots att Palme själv återkom till den gång på gång." Den innebar att det kalla kriget var till fördel för små stater, medan skeden av avspänning mellan USA och Sovjet innebar att respektive makt passade på att utöva påtryckningar på mindre länder.
Det enda ställe där Palme fick beröm för sin doktrin var i Peking, dvs av Kommunist-Kina.
Palme talade också om den inför Paasikivisamfundet. Den finländska erfarenheten var dock den rakt motsatta, att tider av ökad spänning mellan supermakterna medfört kyliga vindar för Finland. Där delade man alltså inte Palmes oro för avspänning. Det känns konstigt att en så stor central tankegång hos Palme bara försvinner i de biografiska eftermälena.

Svensk utrikespolitik präglades länge av Östen Undéns  starka undfallenhet inför den odemokratiska sovjetiska grannen, och Palmes ovilja att kritisera förekomsten av kommunistisk diktatur i Sovjet och dess lydstater. Sverker Åström hade ju också i mycket samma inställning, att inte kritisera kommunistisk diktatur, dvs att inte försvara demokratins värde framför diktaturen.

I eftermälena till dessa framträdande socialdemokratiska utrikespolitiker så tonas detta ner, ja "glöms" till och med bort.
Det är också ett sätt att skriva historia.

Integriteten viktig för Hans Blix

Hans Blix, fd utrikesminister i Ullstens fp-regering, FN:s chefskärnvapeninspektör i Irak, chef för IAEA mm, och troligen mera känd och uppskattad utanför Sveriges gränser än här hemma intervjuades i SVT igår i programmet Min sanning. 

Visserligen är Hans Blix en bra bit äldre än vad jag är, men jag har faktiskt stött på honom några gånger uner mina aktiva år (Hans Blix är ju fortfarande aktiv, om än numera huvudsakligen som debattör och skribent). Jag ledde något torgmöte med honom under valrörelsen 1979 och möttes lite under kärnkraftsomröstningen 1980. Nå, några djupare spår satte inte detta, men dessutom har jag ju sett och hört en hel del om hans åsikter och verksamheter både före och efter detta. I både Hans Lindblads biografi över Sven Wedén och Ola Ullstens memoarer så förekommer Hans Blix i hedrande sammanhang.

När jag nu såg den långa intervjun med Hans Blix, 85 år, så är det två saker som slår mig, förutom en del nya bakgrundsfakta som framkom i programmet. 

Det ena är Blix allmänna attityd, inställning till hur man bör agera och vara som människa - och politiker. Att analysera, att försöka vara lugn och behärskad och diskutera sakligt. Att inte låta känslorna, som man givetvis har, inte ta över förnuftet. Att inte vara dryg och överlägsen men kunnig och vänlig och blygsam. Inte att omfamna vidriga motståndare, men att vara hövlig och resonera. Både för att få fram fakta och ståndpunkter och för att få framföra sina egna synpunkter för att övertyga - kanske nå resultat. Och där det ibland kan vara viktigt att till och med försöka få ett lättsamt och humoristiskt samtalsklimat.  Utan att för ett ögonblick förlora fokus. 

Jag ska inte gå in på alla intressanta fakta om de många områden han varit verksam inom, om hur USA smutskastade honom för att han inte hittade några kärnvapen i USA, som skulle rättfärdiga USAs angrepp på Irak. USAs styrande (dvs George Bush rådgivare) var ju väldigt skjutglada, och de startade ju kriget mot Irak, trots att det inte fanns några bevis på kärnvapen. Vilket USA senare själva kunde konstatera också, Hans Blix hade alltså rätt. 

Nej, det andra jag vill nämna är hur skeptisk Blix är emot "den överdriva ivern" med avlyssning på alla de sätt som idag blivit så framträdande bland dagens politiker. Och att terroristhoten överdrivs för att motivera övervakningen, signalspaning etc. Jag fann att Blix resonemang i detta, som i och för sig inte gavs tid att vidare utveckla, hade klara likheter med Hans Lindblads syn på sådant som FRA-lagen och liknande. 

Jag är tämligen övertygad om att Hans Blix om han varit ansvarig för eller tillfrågad i dessa sammanhang inte skulle ha medverkat till FRA-lagen, datalagringsdirektivet och annat i samma anda.  Tvärtom.. Integriteten verkar vara ett viktigt demokratiskt värde för den lugne och behärskade Hans Blix. Som inte tål billiga och tarvliga argument. 





    .    

Bistånd, spec betr Sydafrika - apropå Mandela

Nelson Mandelas bortgång får mig att komma ihåg ett avsnitt i Hans Lindblads biografi över Sven Wedén betr den senares inställning till och insatser för att föra upp biståndspolitiken på den politiska dagordningen.
Jag vill därför citera och referera något ur biografin (kapitel 24).

"Den första partiprofileringen rörande bistånd kom 1954 genom en motion av Sven Wedén och Gunnar Helén i andra kammaren och Olle Dahlén i första kammaren, skrev historikern Kent Zetterberg i sin uppsats om biståndspolitik i boken Liberal ideologi och politik till folkpartiets 50-årsjubileum 1984. Gunnar Helén var fortfarande ordförande i FPU, där han efterträtt Sven två år tidigare. Det internationella intresset var stort i FPU, med Hans Blix, Per Olof Hansson och David Wirmark som de mest drivande. FPU bedrev opinionsbildning mot raspolitiken i Sydafrika, för Algeriets frigörelse från Frankrike och mot det fascistiska Portugals kolonialkrig i Afrika.
---

Biståndet blev sedan i årtionden en profilfråga för folkpartiet och ännu mer för FPU, där Per Ahlmark, Ola Ullsten, Gustaf Lindencrona och Thomas Hammarberg var ordförande på 60-talet. Nationalekonomen Birger Möller drev biståndsfrågor som forskare, debattör och riksdagsman.

Att frågan blev stor också i partiet underlättades av att många medlemmar hade lärt sig mycket genom frikyrkornas missionsarbete.  

---

Sven Wedén och missionsförbundaren Karl Kilsmo, hans partikamrat på Sörmlandsbänken, väckte 1955 en motion om nästan en tredubbling av biståndsanslaget. Statsutskottet avstyrkte med hänvisning till en pågående insamling ”Sverige hjälper”.

---

Det nya partiprogram som antogs 1962 under Svens ledning framhölls ”vårt folks bekännelse till demokratins frihetsideal och vårt lands djupa beroende av den demokratiska idéns framgång i världen”. Som första punkt under detta sattes: ”Med starkt växande insatser delta i kampen mot fattigdom och nöd, oavsett människornas ras, nationalitet eller religion.”

Särskild avskyvärt var naturligtvis apartheid. Redan innan det kom FN-resolution och svensk lag om handelsbojkott stoppade Sven familjeföretagets export till Sydafrika, vilket inte uppskattades av företagets tjänstemän....  Ambassadör Sten Rylander erinrar i sin bok om Nelson Mandela om att det var en motion från mittenledarna Helén och Fälldin som låg till grund för beslutet att ge direkt stöd till ANC och att folkpartiregeringen 1979 drev igenom beslutet om att Sverige - som första västland - skulle införa ett förbud mot investeringar i Sydafrika. David Wirmark har berättat för mig hur Peter Wallenberg sökte förmå Ola Ullsten att stoppa beslutet."

 När socialdemokraterna så småningom tog upp biståndet var det i hög grad p g a Ulla Lindströms insatser. Men hon var "för positiv" för Erlander och avgick i protest. Vilket väckte Wedén sympati.  Utrikesminister Torsten Nilsson (s),  kallade folkpartiets förslag för ”skummet på en redan välfylld bägare”. Det fick Sven Wedén att kalla regeringen för ”mästare i ursäkter” och beskylla den för att vara cynisk. I valrörelsen samma år återkom han ofta till biståndsfrågan, som tidigare inte prioriterats på det sättet av något parti. Enprocentmålet nåddes inte förrän 1978 med Thorbjörn som statsminister och Ola Ullsten som biståndsminister.

Alltså. Det socialliberala folkpartiet förde upp biståndpolitiken på dagordningen i början av 50-talet, med hjälp av Sven Wedén och senare en grupp yngre folkpartister. Länge emot en trög socialdemokrati. Bland det mest avskyvärda ansåg Sven Wedén att apartheidpolitiken var. Och han arbetade aktivt för en bojkott av Sydafrika så länge apartheid bestod.  

Wallenbergarna var emot handelsbojkott, för det skulle skada deras företag. 

Mandela, den okorrumperade politikern

Igår torsdag kväll (5 dec) upprördes jag av TV-dokumentären om hur Alice Babs (Sjöblom) på sin ålders höst mer eller mindre låsts in och isolerats från sina vänner,  mot sin egen vilja.

Idag väcktes jag av nyheten om att Nelson Mandela avlidit. En frihetskämpe som satt nära trettio år i fängelse för sin kamp för demokrati och människovärde för Sydafrikas färgade. Nelson Mandela, som blev Sydafrikas förste färgade president 1994, blev 95 år och insomnade fridfullt i sitt hem. Jag vill inte tro att han isolerades emot sin vilja. Trots att han var gammal och trött och sjuk.

Om Mandelas liv och gärning har skrivits många böcker och nu översvämmar media givetvis av artiklar. Jag vill här bara nämna några saker, som jag ser viktiga och intressanta.

Mandela var inte den förste som förespråkade och aktivt arbetade för icke-våld i de färgades frihetskamp. En viktig föregångare var Albert Luthuli, som fick Nobels fredspris 1960 just för sin icke-våldskamp. En viktig person vid sidan av Nelson Mandela var Desmond Tutu.

Nelson Mandela gick i missionsskola och utbildade sig sedan till jurist och blev snabbt engagerad i ANC för frihetskampen för sitt folk. I ungdomen var han dock för väpnat våld. Men han mognade och insåg att våld inte var vägen. När han släpptes ur fängelset 1990 hade han de facto redan börjat förhandla med den vita boer-regimen om en fredlig övergång till ett demokratisk Sydafrika med lika rösträtt för alla oavsett ras.

Det kännetecknande för Mandela var att han var prestigefri, han var varm och medkännande, förlåtande och strävade efter försoning mellan de förtryckta och de tidigare förtryckarna. Han hatade inte sina motståndare. Han såg sig som folkets tjänare, inte som deras herre.

Mandela avgick som premiärminister 1999. Han hann således inte inneha en faktisk maktposition så många år, och de år han hade visade han inte någon tendens till den korruption som brukar drabba maktinnehavare förr eller senare. Tvärtom så hade han i vart fall under flera år även efter sin avgång ett visst positivt inflytande genom sitt föredöme, liksom han hade som ANC-ledare. Hans efterträdare i ANC har dock inte alla samma tjänande demokratiska sinnelag verkar det. De har alltför snabbt anpassat sig till sina maktpositioner. Som lord Acton konstaterade, makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut.

Men Nelson Mandela förefaller ha varit den okorrumperade politikern.
---
Jag har nyligen läst Hans Lindblads biografi om Sven Wedén, och faktiskt läser jag i den liknande omdömen om Wedén, fri från prestige, varm och medkännande och en som personligen kom bra överens med sina politiska motståndare. Och inte heller Wedén hann korrumperas av makten, han blev aldrig statsminister.

Kameleonter i politiken

Reinfeldt döpte om moderaterna till nya moderaterna och la till att de är ett arbetarparti.
Varför det?
Självfallet för att ge intryck av att moderaterna inte längre var det högerspöke, som sossarna med illa dold tillfredsställelse kunnat skrämma väljarna med. Och då inte "bara" de egna trogna väljarna, utan än mer de vanliga väljare som i och för sig inte var socialister, men som ville ha den trygghet som socialdemokratin stod för genom sitt långa maktinnehav. Därför ändrade Reinfeldt, med pr-mannen Schlingmanns hjälp, även det moderata språkbruket, tog över gamla sosseuttryck som sina. Han lyckades ge intryck av att moderaterna under honom stod för det sossarna tidigare symboliserat, och han stod för den landsfaderlighet som inte Mona Sahlin klarade av, och som inte satt bra på Göran Perssons buffliga attityd heller.

Jag har länge hävdat att Reinfeldts moderata politik i sak inte ändrats, annat än kosmetiskt. Att de glidningar inemot "mitten" (eller längre än så) som han sökte ge intryck av inte var just annat än skicklig pr-kosmetika anlagt för att ta makten. För att sedan i praktiken föra den tidigare moderatmixen politiken av konservatism och neokonservatism, av somliga missvisande kallad nyliberalism. Det kunde ses som en pragmatisk anpassning för att nå makten, för maktens skull. Dock blev det snabbt klart, för den som är lite insatt i de politiska ideologierna och deras historia, att det inte i moderaternas fall var en faktisk kursändring av politiken. Bara av taktiken.
Vilket faktiskt bekräftats av förre moderatledaren Bo Lundgren, som nöjt konstaterat i en stor DN-intervju nyligen att Reinfeldt genomfört just den politik som Lundgrens moderater drev. Kraftiga skattesänkningar för de bäst ställda, försämringar för sjuka och arbetslösa, lättnader för företagen etc.
Goda statsfinanser, men med i vissa avseenden fel prioriteringar enl min mening.

Och vi kan konstatera att andelen som slås ut från arbetsmarknaden inte minskat genom denna m-politik. Både sjuka och arbetslösa jagas så de inte får chansen att återkomma, men däremot till slut placeras i FAS3 och liknande avstjälpningsplatser - som ger enorma bidrag inte till de drabbade utan till de "företagare" som profiterar på situationen.

Nu försöker s under Löfven i viss mån, även de/han kanske mest retoriskt, lägga sin politik närmare mitten, för att locka tillbaka de väljare som Reinfeldt tagit. De väljare som inte är socialister, men vill ha trygghet - och vill känna förtroende för den person som ska leda en regering. Alltså en taktik som liknar Reinfeldts. Frågan verkar därför vara om det är personen eller politiken som avgör partivalet. Och att om politiken till synes (om än inte reellt) är snarlik, vilken person som väcker mest tilltro som stabil och tryggt landsfaderlig.

Ska politikens innehåll spela en roll måste väljarna se skillnaderna. Vilket innebär att Löfven måste visa vad som skiljer mellan "nya moderaterna" och Löfvens upplaga av socialdemokratin.

Det är intressant att se att Aron Etzler (v) gör en liknande analys i DN-debatt idag (20 nov). Dvs att när de stora partiernas politik skenbart ligger nära varandra så är det partiledarens förmåga att väcka förtroende som avgör väljarnas val. Det är möjligt att Etzler  med detta vill se att socialdemokratin är tydligare i sin "vänsterprofil" (vilket i o f sig är en diffus beteckning) för att klargöra skillnaderna. Men, i så fall kan ju det leda till att vänstern inte lockar besvikna s-väljare...

Nu ska vi minnas att de facto är både vänstern och moderaterna partier längst ut mot var sin kant. (Låt mig i detta sammanhang bortse från SD.)

Vilket får mig att se likheter och skillnader i hur partierna resonerade och agerade tidigare. Säg sent 50-tal och tidigt 60-tal, men även före och efter.

Att folkpartiet under Bertil Ohlins tid fick stora framgångar berodde på att han lancerade fp som ett socialliberalt parti. Ett parti som klart tog avstånd från socialismen, och sossarnas socialiseringsplaner. Ett parti som värnade om och tog initiativ till sociala förbättringar i än högre grad än socialdemokraterna. Ett parti som inte var ett konservativt parti. Det gav ett anständigt alternativ för icke-socialistiska väljare.
De behövde inte välja bara mellan högern/moderaterna och socialdemokraterna, fp var ett liberalt parti med social profil.
Men Ohlin räckte inte ända fram till statsministerposten. Inte för att hans fp låg för nära sossarna, och inte för att väljarna inte hade förtroende för honom som person. Ohlin gav förtroende i hög grad genom både sin politik och sitt ekonomiska kunnande. Men visst, folklig var han inte, inte som Erlander gradvis blev genom långt maktinnehav och värmländska gemyt som historieberättare.
Nej, problemet var att där ständigt fanns högerspöket. Sossarna kunde ständigt skrämmas med att de som valde folkpartiet, de fick på köpet med högern även om det då var ett rätt litet parti. Högerns mandat krävdes för att få majoritet.

I Hans Lindblads biografi över Sven Wedéns finns intressanta, delvis tidigare okända, diskussioner och övervägande redovisade om hur fp inte ville förknippas med högern, men också hur faktiskt högern t ex genom Jarl Hjalmarsson tog kontakter med fp för samarbete, ja till och med sammanslagning av partierna.
Hjalmarsson var beredd till stora eftergifter från högerns sida, bara för att få komma in i matchen om väljarna. Vilka ville ha dock inte redovisa innan han fick vara med....    Fp menade att han först fick visa sina kort innan tal om samarbete ens kunde komma på tal.
Det verkar som om Reinfeldt kom som samma insikt som Hjalmarsson, dvs att högerstämpeln måste bort, men att han, liksom Hjalmarsson de facto,  stod för den gamla moderata högerpolitiken. Men Reinfeldt lyckades bättre, hans parti är större, dagens fp är mindre. Och dagens fp orkade inte (ville inte?) ställa samma krav på m som det gjorde både på 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talet.

I och med att bondeförbundet skiftade namn till centern (pga flykten från landsbygden) och att oppositionen inte lyckades åstadkomma maktskifte (pga av eftersläpningen i första kammaren och ett ständigt stöd från kommunisterna till s) så fanns tankar på och diskuterade olika slag av samverkan och sammanslagning av fp och c redan runt 1960 och framöver.  Gunnar Hedlund, c-ledaren, var mycket intresserad och svalde villigt snart sagt allt som fp/Sven Wedén krävde för samverkan. Och samverkan blev det, med klar profilering emot högern. Det man ville uppnå var ett anständigt ickesocialistiskt alternativ till sossarna. Alltså, ingen höger/moderat politik. Någon sammanslagning blev det aldrig, den politiska scenen skiftade, och partifolket var inte helt villiga att svälja det andra partiets politik.

Nå, dessa bilder från både då och nu, de visar att folkpartiet alltid (tidigare) varit avvisande till att medverka till någon som helst höger-moderat politik. Dessutom visar de att från tid till annan har många politiker gärna intagit positioner som kameleonter. För att komma till makten. Men att (tidigare) har politikens innehåll varit viktigare än att komma till makten - om inte innehållet stämt med ideologin.

Det Reinfeldt lyckats med, hittills, är att vara en kameleont, gett sken av att föra en ny "liberal" politik men genomfört en gammal neoconservativ. Kommer han att lyckas med denna cirkuskonst en gång till?

Att politiken domineras av kameleonter, det gör det inte lätt för väljarna att välja.

Två citat betr Sven Wedén

Ett par citat ur biografin om Sven Wedén, av Hans Lindblad.

Först Wedén om partiledaren Bertil Ohlin, 3 mars 1959.

"Ibland önskar jag att min tillgivenhet för den mannen vore mindre."

Ja, Sven Wedén var en lojal medarbetare till Ohlin, men visst hade han synpunkter. Och ibland starkt avvikande åsikter både i sak och betr taktik. Till exempel betr pensionsfrågan.


Och, Tage Erlander till Wedén i 223 okt 1969.

"Jag inbillar mig nämligen att en ideologisk debatt mellan Dig och Palme skulle vara ett värdefullare inlägg i vårt politiska liv än debatterna Ohlin-Erlander."

Detta året efter det val då  Erlander-Palme misstänkliggjort Sven Wedén på det tarvligaste sätt. Men visst hade han rätt betr vad som 1969 skulle  vara den intressantaste debatten. Både Erlander och Ohlin var i detta skede trötta före-dettingar. Wedén var sjuk men intellektuellt skärpt och som socialliberal en värdig utmanare till den unge Palme och hans socialdemokrati.

Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

Marviken – fiaskot som inte fick bli nationalmonument.

I den biografi över Sven Wedén, som Hans Lindblad skrivit, finns bland annat ett initierat kapitel om ”Spel kring kärnvapen”. Även för de som tror sig veta turerna och bevekelsegrunderna för de olika ställningstagandena och hur och varför det blev som det blev, kommer fram sådant som inte varit känt i alla delar, och i övrigt är det en nyttig uppdatering och komplettering. Kanske återkommer jag till det senare. Just nu känner jag att jag vill ge er ett tämligen komplett utdrag beträffande ödet för den reaktor i Marviken i Östergötland som var avsedd att att kunna producera plutonium ca 25-30 atombomber per år. Nu beslöts, efter sju sorger och åtta bedrövelser och efter både taktiska, politiska och moraliska avvägningar att Sverige inte skulle framställa egna kärnvapen. Marviken kom aldrig att användas för det som det var avsett. Egentligen.

Hans Lindblad beskriver slutet för Marviken såhär. Det har sina poänger både betr ekonomi och politiskt ansvar. Och slut.

”Ungefär samtidigt med anslutningen till icke-spridningsavtalet inträffade en nästan symbolisk händelse. Reaktorn i Marviken som vid en svensk anskaffning av kärnvapen skulle ha kunnat leverera plutonium för uppåt 30 kärnladdningar per år var just färdigställd. Men Ingenjörsvetenskapsakademien och andra experter varnade för att AB Atomenergi valt en så riskfylld konstruktion att Marviken av säkerhetsskäl inte borde laddas. Alla stora partier hade varit inblandade i det omfattande projektet och hade föga intresse av närmare granskning av Marvikens uppgång och fall.

Formellt ansvariga statsråd för Marviken var Gunnar Lange och sedan Krister Wickman. De hävdade vid det snöpliga slutet att skattebetalarnas pengar inte var bortkastade, eftersom vi lärt om projektering (av något som inte fungerade). En indikation på att den inre kretsen i regeringen (s)  inledningsvis sett en kärnvapenanskaffning som mest sannolik ligger väl i att utan betalning från försvaret för leveranser av plutonium skulle Marviken årligen ha gått med rejäl förlust.

Riksdagen fick veta ganska lite. Marviken skulle bli världens mest avancerade reaktor av sitt slag. Det verkar ha varit minst två stora problem. För plutoniumframställning var det önskvärt att kunna göra bränslebyten under drift, vilket var mycket komplicerat. Man ville också ha så kallad nukleär överhettning för att få högre elproduktion. Men ju varmare härden blev, desto snabbare förlöpte kärnreaktionen. Ingenjörer fann att den i krisläge inte skulle gå att kontrollera, utan reaktorn kunde skena, samma som sedan hände med de grafitmodererade reaktorerna i Tjernobyl. En fråga som såvitt jag förstår aldrig besvarats är: Om riksdagen beslutat om svenska kärnvapen, skulle programmet efter några år ha hamnat i kris därför att Marviken visade sig för farlig? 

För att dölja hur stort fiasko Marviken var föreslog regeringen att det skulle byggas om till världens enda oljedrivna kärnkraftverk. Vattenfall svarade att i så fall var turbinerna genom fel temperatur så ineffektiva att anläggningen bara kunde gå ihop om dess värde skrevs ned till noll. Verket blev ändå bara användbart som reservkraft vid elbrist.

Jag (alltså Hans Lindblad) var då ny i första kammaren och motionerade om en alternativ användning. Nämligen att omvandla Marviken till nationalmonument. Jag tyckte Marviken motsvarade alla rimliga krav, det var stort, fult och kunde inte användas till något annat och föreslog därför att riksdagen skulle uppdra åt Kungl Maj:t att ”utarbeta nödig inskription.”

S-ledamöter i det berörda utskottet var sura och menade att man i riksdagen inte fick driva med statens verksamhet. Sven däremot kände ingen prestige och invände inte.”

Citatet ur "Kärlek, tbc och liberalism", Ekerlids förlag, 2013, av Hans Lindblad

Väjer fp från den väg som leder till stupet?

Inför folkpartiets landsmöte (kongress) som inleds idag borde jag vara mycket intresserad, närmast febrig. Under femtio år var jag medlem, och mesta tiden aktiv eller mycket aktiv. Runt millenieskiftet började det dock komma antydningar om fler och fler avsteg från den klart socialliberala linje som i vart fall sedan mitten av 40-talet varit partiets. Steg i socialliberal riktning fanns dessutom tidigare, och liberala föregångsmän/kvinnor som kan kallas socialliberala fanns långt tidigare, även före den av nykterhetsfrågan orsakade partisprängningen, exempelvis Adolf Hedin, Emilia Broomé m fl. Nå, efter några plågsamma år under 2000-talets början blev det mer och mer klart för mig att jag dels inte fick gehör för mina varningar och dels inte kunde försvara fp´s ändrade inställning i alltfler frågor. Jag gick ur partiet. Som lök på laxen kom då något år senare folkpartiets uppenbara brott mot liberala principer när partiets överväldigande majoritet i riksdagsgruppen följde partiledningens piska och röstade för FRA-lagen. Trots stark kritik från tre fd partiledare och andra kända liberaler, som Hans Lindblad.

Inför folkpartiet inträde i Alliansen gjordes en del smärre markeringar i socialliberal riktning, men i praktiken så har fp därefter lagt sig för moderaternas linje utan större krumbukter i några viktigare frågor. I vart fall inte utåt. Det är ett förhållande som starkt avviker från hur folkpartiet drev sin linje under åren 1976-82 liksom under Bildtregeringen 1991-94. Då var fp´s medverkan utifrån ett socialliberalt perspektiv, och kunde i hög grad stoppa högerpolitiken. Så ej numera. Idag förefaller folkpartiet i vart fall fläckvis stå för mera högerinriktning än vad högerparitet moderaterna gör/säger sig göra.

Ett sådant folkparti har jag inget intresse av. Trots att jag har många meningsfränder som fortfarande är medlemmar i partiet.

Nu har på den sista tiden förmärkts en viss oro i partiet, opinionssiffrorna har inte sett bra ut. Skolpolitiken, som varit fp´s enda egentliga profilfråga under Jan Björklund, ifrågasätts alltmer och hos både moderaterna och socialdemokraterna finns en vilja att ta över den frågan. En del folkpartister, som fortfarande kallar sig socialliberaler, synes försöka lyfta fram socialliberala aspekter på en del frågor. Och hoppas på att det ska få de väljare som är socialliberaler att stanna kvar eller återvända. Men den växande grupp socialliberaler, inom och utom fp, som är missnöjda med partiets politik, de kräver mer än smärre markeringar.

Det är den intressanta frågan betr vad som kan hända under landsmötet. Orkar landsmötet, och vågar och vill partiledningen, släppa fram socialliberala ställningstaganden i tillräcklig grad? En förutsättning tror jag är att Jan Björklund avgår, och att med honom en grupp av honom politiskt närstående, stiger tillbaka. Det tror jag inte att landsmötet och partiet mäktar med. Och det gör att jag är tveksam till om eventuella verbala uttalanden i rätt riktning får någon praktisk betydelse. Vågar fp, ens med försök till socialliberal profil, ifrågasätta deltagande i en fortsatt alliansregering? Vågar fp stå för ett självständigt socialliberalt program? Vågar de agera intill - och över - regeringssprängningens gräns för att göra klart att det krävs en kursändring som står för både socialliberalism och liberalism i allmänhet? Vågar fp ta lärdom av tidigare socialliberala ledare som de bokaktuella Ola Ullsten och Sven Wedén?

Jag tvivlar, men vill gärna bli överraskad. Men då inte bara med enstaka uttalanden i olika sakfrågor, utan betr HELA inriktningen. Som sedan görs till praktisk politik.

Jag skulle gärna se att folkpartiet väjer av från den väg som leder till stupet. Jag vill ha ett parti som jag helhjärtat kan rösta på. Nu.